Av Thomas Kues
1. Om vikten av sökandet efter de “gasade” judarna
Enligt den ortodoxa “Förintelse”-historiografin mördades under perioden december 1941 till november 1944 miljontals europeiska judar i homicidala gaskammare som skall ha varit inrättade i sex stycken läger i Polen: de kombinerade “koncentrations- och utrotningslägren” Auschwitz-Birkenau och Majdanek (Lublin) samt de “rena utrotningslägren” Chelmno (Kulmhof), Belzec, Sobibór och Treblinka. Revisionistiska historiker bestrider emellertid detta och anser den officiellt sanktionerade historieskrivningen vara i total avsaknad av stöttande dokumentär såväl som materiell bevisning. I ett stort antal detaljerade studier1 har dessa revisionistiska historiker visat utifrån dokument och forensisk-arkeologisk samt teknisk bevisning att de förmenta människogaskamrarna i de sex ovan nämnda lägren (“gasvagnar” i fallet Chelmno) aldrig existerade, att de dödssiffror som tillskrivs lägren är kraftigt överdrivna och sist men inte minst att det aldrig existerade någon nationalsocialistisk plan att fysiskt utrota Europas judar. “Den slutgiltiga lösningen” gick istället ut på att tvångsförflytta judarna österut i väntan på att den förväntade tyska segern skulle medge en slutlig massdeportation av dem till något territorium utanför Europa, möjligen i Afrika eller i Sibirien. Enligt den revisionistiska hypotesen blev de förment gasade judarna i själva verket avlusade och vidaretransporterade, mestadels till de s.k. Ockuperade östra territorierna (Baltikum, Vitryssland, Ukraina och västra Ryssland)2 – med andra ord fungerade sagda läger som transitläger. Denna transitlägerhypotes är i perfekt överensstämmelse med den dokumenterade nationalsocialistiska judepolitiken såsom den återges i officiella och interna rapporter, dokumentation kring judetransporter samt även hemligstämplad korrespondens mellan ledande medlemmar av SS.3 Förfäktarna av den officiellt sanktionerade “Förintelse”-historiografin (nedan benämnda exterminationister) nödgas å andra sidan bortförklara sådana termer som Durchgangslager (transitläger), Ostwanderung (“den östliga migrationen”), Umsiedlung (folkförflyttning) and Aussiedlung (emigration) såsom varande “kodord” för massmord.
Läs mer →
Av Thomas Kues
Västvärlden berömmer sig ofta för att skydda yttrande- och tryckfriheten och riktar ofta kritik mot andra länder för (verkliga eller förmenta) kränkningar av dessa friheter. Dock finns det något som står över yttrandefriheten i ”den fria världen”, nämligen ”Förintelsen”. I ett stort antal europeiska länder straffas ”förnekande av Förintelsen” med allt från böter till fleråriga fängelsestraff. Särskild hård är förföljelsen av personer med avvikande uppfattning av de europeiska judarnas öde under andra världskriget i Tyskland och Österrike, där maximistraffet för detta ”brott” uppgår till 5 respektive 20 års fängelse (se vidare http://en.wikipedia.org/wiki/Laws_against_Holocaust_denial).
Läs mer →
Av Thomas Kues
Den 17 augusti meddelade den israeliska sionistiska nyhetssidan YNet följande:
Järnvägsstationen i Sobibór
”Israel kommer att fortsätta stödja ansträngningarna att uppföra en minnesplats [memorial center] i Sobibor, detta enligt ett avtal nått mellan generalchefen för [det israeliska] Ministeriet för information och diaspora-frågor, Ronen Plot och ordföranden för [den israeliska "Förintelse"-institutionen] Yad Vashems styrelse, Avner Shalev å ena sidan och Dr. Andrzej Konrat, ansvarig för hågkomsten av Förintelsen i Polen.
Läs mer →
av Wilfried Heink
Den 6 oktober 2009 deltog Lady Renouf i en konferens om ”Förnekande och demokrati i Europa” som hölls av Europaparlamentet i Bryssel. Under sitt tal höll hon upp en handbok med titeln ”Riktlinjer för undervisning om Förintelsen”, och citerade ur avsnittet ”Ingen legitimitet åt förnekandet av det förflutna”.
Fram till den dagen hade jag aldrig hört talas om dessa ”riktlinjer”, så jag bestämde mig för att leta upp dem. Det visade sig att de är tillgängliga online:
Läs mer →
Av Thomas Kues
Thomas Mann (f. 1875) är en av Tysklands mest kända nutida författare. Till hans verk hör bl.a. romanerna Huset Buddenbrook, Tonio Kröger, Döden i Venedig och Bergtagen. År 1905 gifte sig Mann med judinnan Katia Pringsheim. 1929 tilldelades han Nobelpriset i litteratur. Redan innan Hitlers maktövertagande hade Mann varit en högljudd kritiker av nationalsocialisternas politiska agenda och 1933 valde han att gå i exil. Mellan 1938 och 1952 levde han i Förenta Staterna, varifrån han sedermera flyttade till Schweiz efter att ha anklagats för att försvara Stalin och kallats att vittna om ”oamerikanska aktiviteter”. Mann dog i Zürich 1955.
Med början år 1940 fram till slutet av andra världskriget spelade Mann in en serie tal på tyska vilka skickades till BBC vilka använde dem i utsändningar avsedda att nå tyska lyssnare. De första 30 talen publicerades i bokform 1943. Efter kriget utgavs sedan en andra utökad upplaga av denna bok som även omfattade talen 1943-1945.[1] I denna korta artikel har jag utgått från denna andra upplaga. I många fall anges endast månaden som talet stammar ifrån, i vissa fall förekommer även exakta datum. Nedan skall jag i kronologisk ordning gå igenom Manns utsagor rörande de förmenta massgasningarna av judar och kort diskutera deras betydelse.
Thomas Mann 1937. Källa: Wikimedia Commons.
Läs mer →
Av Thomas Kues
För tre år sedan gavs den f.d. Auschwitz-fången Rudolf Vrbas överlevarskildring I Cannot Forgive [1] ut på svenska under titeln Jag flydde från Auschwitz.[2] I sin recension av boken på den ”antirasistiska” tidskriften Expos hemsida skriver Anna Amnéus bland annat följande:
Rudolf Vrba var den första som beskrev Auschwitz dödsfabriker i detalj. Efter två år i koncentrationslägren Maidanek, Auschwitz och Birkenau lyckades Rudolf fly, tillsammans med medfången Alfred Wetzler. Rudolf ville berätta för världen vad som egentligen hände i Auschwitz. Fortfarande trodde judar runt om i Europa på myndigheternas försäkringar om att de skulle förflyttas till nya bosättningar. Försiktighetsåtgärderna kring Auschwitz var rigorösa, men Rudolf lyckades rymma och väl i frihet skriva en rapport om situationen i lägret. Rapporten smugglades vidare till ledare i Europa och USA, och såväl påven som ordföranden för Internationella Röda Korset engagerade sig. Det ledde till att Ungerns regent, amiral Horthy, hejdade deportationen av ungrare. Av den miljon judar som skulle skickas till gaskamrarna hann fyrahundratusen mördas innan deportationen stoppades. Vrbas rapport ledde till att sanningen om Auschwitz spreds och han användes sedan som expertvittne vid flera rättegångar mot nazister.[3]
Beskriver då verkligen Vrba Auschwitz ”dödsfabriker” – krematorierna med de förmenta homicidala gaskamrarna – i detalj, som Amnéus hävdar? Vilken slags ”sanning” om Auschwitz var det egentligen som spreds av Vrbas rapport? Och var Rudolf Vrba, som avled i april 2006, över huvud taget ett tillförligt ögonvittne till den förmenta judeutrotningen i Auschwitz? Härnedan skall jag jämföra Vrbas olika påståenden med den kända verkligheten.
Rudolf Vrba 1997. Källa: Wikimedia Commons
Läs mer →
Vi hälsar revisionisten Thomas Kues välkommen till våra sidor. Han har skrivit en artikel om romanen ”De fattiga i Lodz”. Artikeln innehöll en del polska bokstäver som vi tyvärr inte kan återge just nu, då vi inte har uppgraderat vår databas. Men vi släpper loss honom här:
De Fattiga i Lodz och “förintelselägret“ Chelmno
Av Thomas Kues
Steve Sem-Sandberg
År 2009 tilldelades den svenske författaren Steve Sem-Sandberg Augustpriset för sin roman De fattiga i Lodz.1 I motiveringen till prisutdelningen läser vi att Sem-Sandberg
“skildrar det judiska gettot i den polska staden Lodz väster om Warszawa, dess tillkomst, organisation och hjärtslitande villkor under nazistiskt överinseende. Det är en historia som berättas sedan alla tårar torkat, återgiven i en närmast torr och osentimental stil, en balansgång mellan fakta och fiktion som med utgångspunkt i (den autentiska) Gettokrönikan 1941-44 tecknar en serie individuella öden med stark integritet, också när de sviktar eller sviker.”2
Läs mer →
Förintelseindustrins ikon Elie Wiesel måste upp till bevis. Elie Wiesel lurar världen (Elie Wiesel Cons the World) är namnet på en ny webbplats som har startats av en grupp människor som länge har irriterat sig på Elie Wiesels lögner och undanflykter.
Läs mer →
Som uppföljning till artikeln Är Elie Wiesel en bedragare? postar vi denna historia.
Nedanstående artikel baseras på en intervju i Hajdú Online, detta efter att Miklós Grüner för några dagar sedan personligen, i sällskap av en ungersk kirurg, uppsökt tidningen och föreslagit en intervju.
Miklós (Nikolaus) Grüner
Läs mer →
Elie Wiesel, den högsta översteprästen i förintelsereligionen är i blåsväder igen.
Den 3 maj 2009 publicerade en ungersk webbplats en artikel, Még mindig kísérti a haláltábor (Utrotningslägren har fortfarande en stor dragningskraft) som innehöll viktiga avslöjande av en f.d. fånge i Auschwitz, Miklós Grüner.
Grüner påstår att Elie Wiesel är en bedragare som har stulit en identitet från en man som heter Lázár Wiesel. Vad som gör det intressant är att Grüner och Wiesel båda förflyttades till Buchenwald i slutet av kriget och finns med på ett foto taget av amerikanarna när de befriade Buchenwald. Dock säger Grüner att varken Lázár Wiesel eller ”Elie Wiesel” finns med på fotot.
Grüner längst nere till vänster
Mer läsning (på engelska) av Carlo Mattogno
Publicerat i Nyheter, Personer
|
