DEN MOTSÄGELSEFULLA FRÅGAN
Inget ämne är mer delande i Sverige än Förintelserevisionism. Den politiskt korrekta linjen i Förintelsehistorien är, det har helt enkelt hänt. Du debatterar inte "det". Du debatterar givetvis alla andra historiska händelser, men Förintelsen är ett undantag. Om någon uttrycker tvivel på någon del av Förintelsehistorien, så är det politiskt korrekt att svara med vrede, förakt och insinuera skyldig-till-medhjälp taktik.
Förintelselobbyn påstår att det är socialt korrekt när en ideologi ersätter fria undersökningar, anspelningar undertrycker öppen debatt, när idealen på våra skolor och universitetet ersätts av intellektuella tabun, och inte-så-hemliga politiska dagordningar. Låt oss fråga dessa människor, vad är det som gör detta beteende socialt acceptabelt? Vem har fördel av detta?
DEN HISTORISKA FRÅGAN
För över ett halvt sekel har det sagts att tyska staten under Andra Världskriget hade en politik att "utrota" judar och andra folkgrupper i Europa med hjälp av gaskamrar. Denna anklagelse blev cementerad under de stora Nürnbergrättegångarna, främst ledda av Sovjet och USA. Medan rättegångarna i Nürnberg var politiskt korrekta, visar bevis att chefsdomaren ifrån USA: s Högsta Domstol, Harlan Fiske Stone, hade rätt när han kallade rättegångarna i Nürnberg för "ett lynchningsparty för tyskar". Framstående Förintelsehistoriker är under konstant tryck från revisionistiska skolan att rätta till de värsta överdrifterna och lögnerna. I ökande antal har akademiker ägnat sig att publicera deras egna revisioner av den ortodoxa Förintelsehistorien. "Omskrivningen" av Förintelsehistorien har börjat i sin linda.
Auschwitz
Arno J. Mayer, professor i europeisk historia vid Princeton University, har skrivit i sin bok Why Did The Heavens Not Darken? (Varför mörknade inte himmeln), att fler människor dog av "naturliga orsaker" än av avrättning. Mayer är själv jude och flykting från Nazistregimen. Britten David Irving kanske den mest lästa historikern på engelska språket, beskriver historien om dödslägret Auschwitz som ett "sjunkande skepp" och konstaterar "att där var inga gaskamrar i Auschwitz". Yehuda Bauer, chef för Förintelseforskning vid Hebreiska Universitetet i Jerusalem, uttalar att det är "pinsamt falskt" att 4 miljoner judar och andra var dödade i Auschwitz.
Det statliga museumet i Auschwitz har "reviderat" det halvsekelgamla påståendet att 4 miljoner människor var mördade där. Museumet säger nu att det kanske var 1 miljon. Vilka bevis eller dokument visar museumet upp för denna siffra? Inga. Siffran 4 miljoner var ingraverad på stenar (19 st.) vid Auschwitz och blev sett av miljoner turister som besökte lägret. Vad göra? En stenhuggare blev beordrad att hugga bort 4 miljoner siffran. Det är ingeting med det, egentligen. Det är historia som skapas. Men var har dessa nästan 3 miljoner själar varit de senaste 45 åren? Och varför firar ingen?
The Leuchter Report, innehåller resultatet av den första vetenskapliga undersökningen av de påstådda gaskamrarna i Auschwitz. Rapporten är ett arbete av Fred A. Leuchter, en ingenjör från Boston. Den slår fast att inga massgasningar vare sig har förekommit eller kunnat förekomma i de så kallade gaskamrarna. Den kemiska analysen utfördes av Alpha Analytical Laboratories, Ashland MA. Fred Leuchter har föreslagit att en internationell kommission av forskare och historiker skall undersöka de påstådda gaskamrarna i Auschwitz.
Winston Churchill skrev sin sex volymer stora historia av Andra Världskriget utan att nämna "gaskamrar" eller "utrotningen" av judar. Kanske han glömde det. Å andra sidan, kanske inte. Dwight D. Eisenhower har i sina memoarer, Crusade in Europe, också glömt att nämna "gaskamrar". Varför var inte vapnet för att mörda 6 miljoner judar värdigt att nämnas? Var USA: s kommande president "okänslig" till judar?
"Fotografierna"
Vi har alla sett "Fotografierna". Ändlösa nyhetsfilmer tagna av amerikanska och brittiska fotografer vid befrielsen av de tyska lägren, speciellt hemska scener vid Dachau, Buchenwald och Bergen-Belsen. Vi har sett dom så många gånger i över fyra årtionden, så att vi inte frågar vad "det" är. Det är "Fotografierna". Dessa dokument presenteras som påstående eller antydning att scenerna var resultatet av en avsiktlig politik av tyskarna. Dokumenten är äkta. Det fanns ingen politik av tyskarna vid dessa läger, eller något annat läger, att avsiktligt döda de intagna. Under de sista månaderna av kriget avancerade sovjetiska armén på östfronten. Amerikanerna och britterna bombade i sönder varje större stad i Tyskland. Transporter, matdistribution, medicinsk och sanitär service bröt ihop. Det var meningen med de Allierade bombningarna, som har beskrivits som den mest barbariska krigsföringen i Europa sedan mongolerna invaderade.
Den lyckades. Miljoner flyktingar som flydde undan den sovjetiska armén, vällde in i Tyskland. Lägren under tysk kontroll svällde över av interner från de östra lägren. I början av 1945 gick en våg av svält och epidemier av tyfus, dynseri, och kronisk diarré. När sedan pressen kom till lägren tillsammans med amerikanska och brittiska soldater fann de resultatet av allt detta. De tog "Fotografierna".
Den Allierade propagandamaskinen arbetade oavbrutet på att producera anti-tysk hatpropaganda. "Fotografierna" blev deras största verktyg. Samma verktyg som idag används till att "undervisa" oss. Trots detta fanns det tiotusentals friska fångar i Dachau, Buchenwald och Bergen-Belsen som befriades. De var där när "Fotografierna" togs. Det finns journalfilmer av dessa fångar när de går genom lägergatorna skrattande och pratande. Andra sekvenser är välmående fångar kastar sina kepsar i luften och hurrar för sina befriare. Vad, säger ni, dessa filmer har vi inte sett! Varför tror ni att det är så? Är det för ni inte ska ställa politiskt felaktiga frågor?
"Gaskammaren" i Dachau
I de första åren efter Andra Världskriget fanns där många ögonvittnen till "gaskammaren" i Dachau. Britternas chefsåklagare, Sir Hartley Shawcross sade i sin slutplädering, att mord "utfördes i gaskamrar på industriella fabriker så som…Dachau".
I dag finns det ingen seriös forskare som påstår att det förekom gasningar i Dachau. Rabbi Marvin Hier, rektor på Simon Wiesenthal Center uttalar: "Det fanns inga gaskamrar i Dachau".
Historien om den "Judiska tvålen"
Detta fula rykte har upprepats ett otal gånger i media och vid universiteten. Grundlagsforskaren Nat Hentoff har skrivit på fullt allvar att har sett mänsklig tvål som gjordes på "bitar av döda judar", finns utställd i "Förintelsekammaren" i Jerusalem. Den israeliska historikern Yehuda Bauer och judisk-amerikanska historikerna så som Raul Hilberg och Deborah Lipstadt säger att denna anti-tyska hathistoria inte är sann. Lipstadt skriver: "Nazisterna använde inte kropparna från judar, eller för den delen, från någon annan, till att tillverka tvål".
"Ögonvittnenas" vittnesmål
I takt med att de dokumenterade "bevisen" om att massmorden på europeiska judar faller ifrån, så litar förintelsehistoriker mer och mer på historier från "ögonvittnen". Många av dessa är löjligt opålitliga.
Shmuel Krakowski är arkivchef för Yad Vashem (internationella centret för Förintelsedokumentation i Jerusalem) uttalar följande: "Över 10,000 ögonvittnens vittnesmål om tyska övergrepp mot judar har visat sig vara falska, bara hos oss!"
Lampskärmar gjorda på "mänskligt skinn"
Otaliga Hollywoodhistorier och ögonvittnen påstår att tyskarna gjorde lampskärmar av hud från skinnade judar. General Lucius D. Clay, Militärguvernör för USA: s zon i det ockuperade Tyskland (1947-49) upptäckte att lampskärmarna som funnits i Buchenwald var i verkligheten gjorda av getskinn. Vilka av er lärare och professorer har dementerat detta billiga anti-tyska övergrepp, för vad det är?
FRÅGAN OM ATT FRITT FÅ UNDERSÖKA Elever och lärare/professorer skall fritt kunna undersöka Förintelsehistorien på samma sätt som de är fria att undersöka andra historiska händelser. Detta är ingen radikal ståndpunkt. Grunden för detta lades tre århundraden tillbaka, det som kallas "Upplysningstiden". Verktygen för att förstå historia är värdelösa utan rätten att fritt få undersöka och debattera. Vi får det påtalat, att det "anti-semitiskt" att ställa ortodoxa frågor om påstådd tysk kriminalitet. Trots detta finner vi att judar själva, så som Mayer, Bauer, Hier, Hilberg, Lipstadt och andra börjar utmana den etablerade Förintelsehistorien. Anklagelserna om "anti-semitiskt" är ofta endast använda för att undertrycka revisionistisk forskning och att fritt utbyta idéer, vilket är en förutsättning för att bedöma materialet.
Elever skall bli uppmuntrade till att fråga vem som tjänar på att å ena sidan uppmuntra falska Förintelsehistorier, och på andra sidan använda uttryck som "anti-semitiskt" för att undertrycka rätten att fritt undersöka.
Det är svårt att förstå varför konceptet att fritt få undersöka, skall vara så alarmerande för dom som sköter våra skolor och universitet. Fritt få undersöka lovar inte mer till revisionistiska idéer än till andra idéer. Löftet om att fritt få undersöka vill visa vad som är sant eller falskt inom de revisionistiska idéerna, precis som det gör för den ortodoxa Förintelselitteraturen.
Frågan att fritt få undersöka följer inga politiska eller ideologiska linjer, om den gör det, är den inte fri. Fritt få undersöka är en jämlik chans för alla. Kristna, judar, muslimer, svarta och vita, professor, elev och lagman --- den är där för alla. Fritt få undersöka håller ut sina armar till varenda en av oss, vill att vi skall omfamna det, använda det, dra in det i vår passion för förståelse. Men förståelse, i motsats till fritt få undersöka, lovar ingenting. Det är därför professorer underkänner en elev, samtidigt som han vägrar att utbyta idéer med honom/henne. De vill hellre se en särskild bok undertryckt, än att behöva se den hemska möjligheten att börja förstå någonting som de vigt hela sitt liv och karriär att inte förstå.
DEN MORALISKA FRÅGAN
När vi undertrycker en öppen debatt om Förintelsen, då gynnar vi dålig historia och underminerar traditionella mänskliga värden vid våra skolor och universitet. Dåliga historier ersätter historisk förståelse med självisk nationalism både här och i utlandet. Det uppmuntrar att ställa våra gamla fiender vid skampålen och söka hämnd i stället för förlåtelse. (Det är inte lätt, eller hur, att "förlåta" ett folk som skinnar judar och kokar dom?). Undertryckandet av fritt få undersöka Förintelsehistorien korrumperar det folkliga "talet" cementerar dubbla standarder av rättvisa, legitimerar anklagelser om skyldig genom samhörighet och moralisk feghet i att se våra egna begränsningar som individer och folk.
Vår vägran att kritiskt granska även de mest bisarra anklagelser mot tyskar uppmuntrar män och kvinnor att vittna falskt, förråda vårt valda yrke, och bidra till en vulgarisering av det judiska lidandet.
Nu får det vara nog!
