Innehållet är lite gammalt, men är en bra introduktion till revisionismen.

För länge, länge sedan, lång före du var född och mamma och pappa var bara bebisar, fanns det en elak man som ville befria hans land ifrån kapitalism. Naturligtvis måste detta stoppas! För att ingen skulle tycka om honom, vad bättre än att säga att han dödade sex miljoner av de finaste individerna på jorden; Guds utvalda. En av platserna där denna hemske man påstods ha dödat en del av det utvalda folket heter Auschwitz. Gråt inte kära barn, jag vet att Auschwitz låter hemskt, men vi får aldrig glömma.

Vuxna som inte tyckte om mannen sa att fyra miljoner av Guds utvalda dödades där. Så sex miljoner människor av de utvalda dödades totalt, inklusive dessa fyra miljoner. Senare ändrades siffran därför att de vuxna som inte tyckte om mannen hade gjort några små, små, små räknefel. Barn kallar det för att ljuga. Siffran ändrades till 1,5 miljoner människor för – gråt inte – Auschwitz. Men fortfarande är siffran totalt sex miljoner. Låt oss gå igenom det igen:

Om du har sex äpplen i en korg och du äter ett eller två, spelar ingen roll, det finns det fortfarande sex äpplen kvar. Det kallas för Förintelsematematik. Kul, eller hur?

När uppstod siffran sex miljoner?

De flesta tror att det uppstod efter Andra Världskriget men så är inte fallet. I modern tid uppstod det 1919, efter Första Världskriget! 14 år före Nazisternas maktövertagande i Tyskland. Vem visste något om Hitler då? Visste ni att sex miljoner judar dog under Första Världskriget? Inte? Då måste det vara historikerna som har av någon anledning glömt det!

Här är vad Martin H. Glynn ( före detta guvernören i staten New York) skriver i The American Hebrew den 31 oktober 1919:

Klicka på bilden för en förstoring

Korsfästningen av judar måste upphöra. Och de sex miljoner judar som dödats (nämns flera gånger i artikeln) får ingen frid.

Som ni märker är ”sex miljoner” historien gammal. Mycket gammal.

Den har prånglats ut förr. I en bok med titeln ”Keystone of the New World Order: The Holocaust Dogma of Judaism,” gör författaren en poäng av att siffran har mytologisk betydelse eftersom den baseras på kabbalistiska källor. (Weintraub, Ben, The Holocaust Dogma: Keystone of the New World Order, Cosmos Publishers, 1994)

Välkomna med synpunkter.

Ni som får klartecken att ladda ner den, lägg upp den på ett fildelningssystem så andra kan få del av den.

När ni ser den och säger att detta är omöjligt, så säger vi, gör om det själv!

För att få ladda ner filmen som är 170 Mb zippad (c:a 18 minuter) skicka en intresseanmälan till info@levandehistoria.com.

Gör gärna en video-CD och ge den till er lärare och be henne/honom förklara resultatet.

Vi kan tyvärr inte låta alla ladda ner den pga. av bandbredd. Ni andra, leta efter ”xperiment2.mpg” på fildelningssystemen.

I Japan var Marco Polo en månadstidning med en upplaga på 250 000 exemplar. Den ägdes av Bungei Shunju, ett av Japans mest prestigefyllda förlag, utgivare av ytterliggare nio månads- och veckotidningar. Förlaget var även den japanska utgivaren av Anne Franks dagbok. Men den dag då förlaget valde att gå i sin namnes fotspår, att genom mod och nytänkande ta sig an de områden som tidigare varit okända, började otrevligheterna för förlaget.

I februarinumret 1995 innehöll Marco Polo en tiosidig artikel av den 38-årige neurologen doktor Masanori Nishioka. Artikeln var ordentligt uppbyggd och välformulerad. Förlaget hade ägnat fem månaders tid åt att undersöka dess riktighet innan den publicerades. Men ändå orsakade den ett ramaskri som ekade över hela världen.

Rubriken till artikeln var mycket rak på sak: ”Efterkrigstidens största tabu: Det fanns inga nazistiska ”gaskammare””. Marco Polo hade själv skrivit en introduktion till artikeln. Den löd:

”Den 27:e januari firade koncentrationslägret Auschwitz 50-årsminnet av sin ‘befrielse’. Ändå är det här som efterkrigstidens största tabu gömmer sig. Faktum är att ‘Förintelsen’ – tanken om att judar slaktades av nazisterna – har börjat utsättas för allvarliga tvivel. Det finns inga tvivel om att många judar dog på ett tragiskt sätt. Efter kriget har det emellertid visat sig att inga koncentrationsläger i väst hade några gaskammare.

Endast de i öst hade dem. Ändå var dessa gaskammare inte ordentligt tätade. Från en vetenskaplig synpunkt kunde gasen knappast ha varit lämplig för storskaliga massmord. Faktum är att frågor av denna typ har skapat en avsevärd journalistisk aktivitet i både Europa och USA. Även ett antal judiska vetenskapsmän har själva visat sig ha tvivel. Hur kan det komma sig att endast Japans massmedia låter bli att skriva om detta problem?”

Sedan följde Nishiokas artikel. Nishioka poängterar att hundratusentals judar dog i de nazistiska lägren p g a sjukdomar, men inte av någon planlagd massutrotningspolitik. Dessutom pekar han på hur lögnen om ”gaskamrarna” användes i de allierades psykologiska krigsföring.

I artikeln framläggs även bevis på hur den gaskammare som förevisats turisterna i Auschwitz tillverkades av kommunisterna efter kriget. Som illustration hade han även med fem fotografier som togs av honom själv vid hans besök i Auschwitz-Birkenau och Majdanek i augusti året innan. Bland de fotografierna återfinns ett som tydligt visar på hur ”krematorieskorstenen” vid Auschwitz I inte ens är ansluten till krematoriet eller någon annan byggnad utan står uppställd som en tydlig konstgjord skapelse.

Han avslutar artikeln med att likna de europeiska judarnas öde med det som mötte kineserna som dödades av japanska trupper eller de japaner som blev offer för de amerikanska atombomberna över Hiroshima-Nagasaki. Till slut uttrycker han sin sympati för den ”tragiska död” som drabbat så många europeiska judar.

Det nya numret hade knappt hunnit lämna pressarna innan proteststormen var i gång. Israels ambassad i Tokyo protesterade direkt till den japanska regeringen och Simon Wiesenthal-centret startade en gigantisk bojkottkampanj mot hela Bungei Shunju-företaget.

Månadstidningens första reaktion var att försvara den för den judiska lobbyn så hatade artikeln. Marco Polo-redaktören Kazuyoshi menade att Dr. Nishioka i sin artikel hade lämnat fram bevis som visade på att standardbilden av gasningen av judar inte var riktig. ”Vi skulle aldrig trycka något vi trodde var fel”, sade han och tillade: ”Det är inte bra om allting som handlar om ett särskilt ämne är tabubelagt. Kanske har israelerna och japanerna olika sätt att tänka på det.”

För att visa att man inte hade något emot en öppen debatt och var villig att lyssna på sina belackare erbjöd Marco Polo både israeliska ambassaden och Simon Wiesenthal-centret en möjlighet att bemöta Nishiokas artikel i en egen 10-sidors artikel. Båda avböjde. Som vanligt var man bara intresserad av en monolog, väl medvetna om att ”Förintelsen” aldrig skulle hålla för en öppen debatt.

När Wiesenthal-centret märkte att man inte genast blev åtlydd beslöt man sig för att utnyttja de metoder som alltid varit den judiska lobbyns främsta vapen. Det ekonomiska. Med en våldsam handelsbojkott lyckades man få flera stora företag – däribland Volkswagen, Philip Morris och Mitsubishi- att avbryta sin annonsering i Marco Polo. Och som om inte den ekonomiska utpressningen var nog började man använda sig av lögner. Wiesenthal-centret spred medvetet ut osanningen att Dr. Nishioka aldrig skulle ha besökt något av de tyska koncentrationslägren. Denna lögn upprepades spreds och citerades ofta i flera av världens tidningar, däribland Chicago Tribune (25/1-1995).

Under detta tryck tog det inte lång tid för Bungei Shunju att ge efter. Den 30:e januari gick tidningen ut med en offentlig ursäkt och den 2:a februari kom beslutet som den judiska lobbyn hade väntat på. Marco Polo begick Harakiri – självmord. Tidningen skulle läggas ned.

Inför en fullpackad presskonferens, tillsammans med den judiska rabbinen Abraham Cooper från Simon Wiesenthal-centret förklarade Bungei-förlagets ordförande Kengo Tanaka att hela tidningen skulle läggas ned och att alla anställda i redaktionen skulle avskedas. Och som om det inte vore nog med det, hela upplagan av det förhatliga numret skulle dras in och bli förstörd.

Kengo Tanaka erkände att orsaken till tidningens nedläggning låg i protesterna från den israeliska staten och från olika judiska organisationer. Han beskrev den förvåning som drabbat honom när han insåg omfattningen av protesterna som ”att bli väckt av att bli slagen med ett stålslagträ”. Rabbinen Abraham Cooper prisade Tanakas botgörelse och lovade att bojkotten skulle hävas. Men det skulle visa sig att denna totala kapitulation inte räckte. Den judiska lobbyn har alltid uttryckt sig i termer av ”för lite” och ”för sent”. Så även denna gång. Den 14:e februari avgick Tanaka från posten som ordförande för Bungei Shunju-förlaget.

Att en tidning i Japan hade dristat sig till ifrågasätta myten om förintandet av det judiska folket hade alltså lett till att tidningen tvingats lägga ner, hela redaktionen avskedats och att förlagschefen tvingats avgå. Det kan verka passande att den berörda artikeln i sin rubrik kallade ”Förintelsen” för ”efterkrigstidens största tabu”.

Samtidigt var det ytterst få röster som överhuvudtaget vågat öppna sig för att stödja yttrandefriheten. Fördömandet hade varit kompakt från både de största TV-stationerna och från den japanska staten. Endast från vänsterhåll kunde ett fåtal upprörda röster höras. Författaren och journalisten Aiji Kimura var en av dem.

Aiji Kimura hade skrivit ett flertal böcker, bl. a. om USA:s och Japans roll under Gulf-kriget. Han hade även varit anställd vid TV-stationen NTV i Tokyo. Kimura krävde av rabbinen Abraham Cooper på Wiesenthal-centret att han skulle berätta vad som specifikt var felaktigt i artikeln. Han försvarade också yttrandefriheten och fick stort bifall från andra journalister.

Från USA kom även den judiske revisionisten David Cole. Cole har gjort ett flertal videofilmer om förintelsemyten och var inbjuden till Japan av andra revisionister. Om Marco Polo-affären sa han:

”Wiesenthal-centret ‘straffade’ tidningen Marco Polo för att ha publicerat en revisionistisk artikel som presenterar bevis som ifrågasätter påståendena om att gaskamrar användes för att döda fångar i de tyska koncentrationslägren under kriget. Hellre än att svara genom trovärdiga bevis gjorde Wiesenthal-centret det de är bäst på:

”De använde hot och skrämsel för att tysta kritiken av gaskammarteorin.”

Han tillade också:

”Om vi censurerar det som är pinsamt för judar, skall vi då också censurera det som är otrevligt för kristna, muslimer, buddhister och så vidare? Var hamnar vi då?”

Är man en ”förnekare” för att man inte tror på att sex miljoner judar dödades under Andra Världskriget? I såna fall så måste väl ändå Raul Hilberg, som anses vara en av de främsta inom området, vara en ”förnekare”, då han anser att 5.1 miljoner dog. Gerald Reitlinger, författare av ”The Final Solution” har kommit fram till siffran 4.6 miljoner döda judar, men säger samtidigt att siffran kan vara annorlunda på grund av bristen på tillförlitlig information. Gör detta honom till en ”förnekare”?

Är någon en ”förnekare” för att han säger att nazisterna inte producerade tvål, gjort på judiskt fett? Under Nürnbergrättegången tillhandahöll ryssarna en bit tvål, och tribunalen hävdade att ”det gjorts vissa försök att framställa tvål av fett från offrens kroppar” (2) Men 1990 så ändrade Yad Vashem historien, och hävdade att det aldrig gjorts några försök att tillverka tvål. Shmuel Krakowski, tjänsteman vid Yad Vashem sade: ”Historiker har kommit fram till att det aldrig tillverkats tvål av människor. När så många människor förnekar Förintelsen, varför ska vi då ge dem något som kan användas mot sanningen?” (3)

Är man en ”förnekare” om man inte tror att förintelseapparaten planerades vid Wannseekonferensen? I såna fall måste även Yehuda Bauer, Israelisk förintelseforskare, vara det. Han sa vid ett tillfälle att: ”Allmänheten fortsätter, gång på gång, att upprepa den fåniga historien om att förintelsen av judarna planerades vid Wannsee”. Enligt Bauer så var mötet ”knappast en konferens” samt ”en bråkdel av vad som sades där genomfördes i praktiken.” (4)

Är man en ”förnekare” om man säger att det inte existerar någon order på ”förintelsen” utfärdad av Hitler? Vid en tidpunkt skulle även de mest fanatiska ur förinteleselobbyn svarat ja. Raul Hilberg påstod till exempel i sin bok från 1961, att det existerade två order från Hitler. Men, i den reviderade utgåvan från 1985, så fanns det inga som helst antydningar till det. Under Zündelrättegången (5) sa Hilberg att det inte existerar något dokument som visar på någon order om utrotning.

Hur definierar man då ”förneka Förintelsen”? Att påstå att de flesta interner i Auschwitz dog av sjukdomar, och inte av en systematisk utrotning i gaskammare, skulle säkert klassas som att ”förneka”. Men kanske ändå inte. Den judiske historikern, och tillika professor vid Princeton universitetet, Arno J. Mayer skrev i sin studie från 1988 att under 1942-45 dog de flesta judar internerade i läger ”av naturliga orsaker framför onaturliga” (6) Inte ens antalet döda i Auschwitz är längre säkert. Fram till 1990 så hävdades det att 4.000.000 miljoner människor dog i lägret (7), men efter den tidpunkten har siffran sjunkit drastiskt. Den franska förintelseforskaren Pressac hävdar idag att siffran är så låg som 750.000 (8) Professor Mayer säger att det inte går att säga hur många som dödades eller kremerades, hur många som dog av naturliga orsaker eller ”utrotades”. (9)

Om man hävdar att det inte funnits några gaskammare, förnekar man samtidigt ”förintelsen”? Enligt förinteleselobbyn så gör man det, men vad gör då professor Mayer, när han säger ”Att källorna för studier av gaskammare är opålitliga” (10)? Är han en ”förnekare”? Är han en ”förnekare” när han säger att uppgifterna om gaskammarna kommer från enbart vittnesmål, och att man måste granska dem noggrant, då dessa vittnesmål ofta är väldigt subjektiva. (11)

Det är dags för alla och envar att inse att detta inte är 1946, då tribunalen i Nürnberg just förkunnat sina domar. Alla vet att det som tribunalen använde sig av som ”bevis”, i mångt och mycket var helt felaktigt, och därför kan vi inte låta förintelselobbyn fortsätta hävda dessa absurditeter, samtidigt som de påstår att de som motsätter sig deras uppgifter ”förnekar förintelsen”.

Källor:

1. Globe and Mail, Toronto, 22/1-92

2. IMT, Blue Series, Vol.1 sidan 252

3. Globe and mail, Toronto, 25/4-90

4. Canadian Jewish News, Toronto, 30/1-90

5. B. Kulaszaka, Did Six Million Really Die:Report of the Evidence in the Canadian False News Trial of Ernzt Zündel, Toronto, 1992, sidorna 24-25

6. A Mayer, Why Did the Heavens Not darken, Pantheon, 1988, sidan 365

7. IMT, Blue Series, Vol.1 sidan 47

8. J-C Pressac, Les Crémetoires dÁushwitz, Paris, 1993

9. A Mayer, Why Did the Heavens Not darken, Pantheon, 1988, sidan 366

10. A Mayer, Why Did the Heavens Not darken, Pantheon, 1988, sidan 362

11. A Mayer, Why Did the Heavens Not darken, Pantheon, 1988, sidan 365

Vi revisionister hävdar ofta att förintelsevännerna omger sig med motsägelser och orimligheter. Våra motståndare påstår att vi alltid hittar dessa saker hos enstaka förvirrade vittnen samt obskyra källor.

Vi har gjort en liten granskning av några av de främsta förintelseförespråkarna, för att jämföra. Vi fann att de dels inte var överens sinsemellan, och att våra kollegor på Levande Historia har tydligen svårt för att bestämma sig för vad vi skall tro på.

Levande Historia påstår att det fanns en gaskammare i Dachau, ”men den användes endast i liten omfattning”.
(http://www.levandehistoria.org/infowebb/folkmorden/9.html)

Om man tittar på skylten som finns vid ”gaskammaren” i Dachau så har den aldrig använts som en mänsklig gaskammare.
(http://sannhistoria.org/modules.php?name=News&file=article&sid=28)

Levande Historia påstår vidare att första gasningen skedde i Auschwitz i september 1941, och att gasningar skedde fram till december 1942.
(http://www.levandehistoria.org/infowebb/1921/1941.html)

Men i boken ”Om detta må ni berätta” påstår de att första gasningen av judar i Auschwitz skedde 15 februari 1942.
(Om detta må ni berätta, sid 33)

Vidare skriver de att Bunker 1 & 2 – vars existens för övrigt endast styrks av ”vittnesmål”, inga tyska dokument hänvisar till något dylikt – togs i drift 20 mars 1942.
(Om detta må ni berätta, sid 33)

Men tittar man sedan vad Pressac säger i sin bok, så stämmer det inte riktigt med vad Levande Historia påstår. Han påstår nämligen att Bunker 1 togs i drift 1 maj 1942 och Bunker 2 den 2 juni 1942.
(Pressac)

När det gäller Krema 2-5 i Birkenau, så påstår Levande Historias Web att de började byggas i juni 1942.
(http://www.levandehistoria.org/infowebb/folkmorden/2.html)

Medan de i ”Om detta må ni berätta” påstår att dessa började byggas i mars 1943 och var färdigställda i juni 1943!
(Om detta må ni berätta, sid 45)

Beth Salom, en auktoritet på området, rekommenderad av Levande Historia, påstår att Krema 2-5 var klara redan 14 oktober 1941!!!
(http://www.holocausthistory.net/topics/timeline/1941/14oct.htm)

Auschwitzmuseet å andra sidan, har 4 olika datum för de 4 krematorierna, inget av dessa stämmer överens med vare sig Levande Historia eller Beth Shalom.
Krema 2 mars -43, krema 3 juni -43, krema 4 mars -43, krema 5 april -43
(Auschwitzmuseet)

Yad Vashem i sin tur påstår att Krema 2-5 var färdiga 28 juni 1943.
(http://www.yad-vashem.org.il/about_holocaust/chronology/1942-1945/1943/chronology_1943_14.html)

Vidare så påstår Levande Historia att gasningarna i Birkenau påbörjades våren 1942, och vi förmodar att de syftar på gasningarna i Bunker 1 & 2, men det stämmer heller inte, eftersom de tidigare sagt att det byggdes nya gaskammare för att kunna ”massutrota”, och dessa var just Krema 2-5.
(http://www.levandehistoria.org/infowebb/1921/1942.html)

När det gäller regelbundna gasningar i Birkenau, dvs. Krema 2-5 (Bunker 1 & 2 skall ha varit tillfälliga installationer) så skall dessa ha påbörjats i januari 1942 enligt Beth Shalom.
(http://www.holocausthistory.net/topics/timeline/1942/january.htm)

Levande Historia påstår sedan att det i januari 1942 påbörjades massmord av judar i Auschwitz-Birkenau, men de har ju tidigare hävdat att det var våren 1942. Januari måste väl ändå klassas som vinter?
(http://www.levandehistoria.org/infowebb/1921/1942.html)

Går man vidare så påstår Levande Historia att ”Auschwitz förstörs” 25 november 1944.
(http://www.levandehistoria.org/infowebb/1921/1944.html)

Medan deras ”faktabok” påstår att morden pågick i lägret till och med januari 1945
(Om detta må ni berätta, sid 53)

Den 25 november skall enligt Yad Vashem, alla gasningar ha upphört i lägret, det är kanske det som Levande Historia menar med att lägret ”förstörs”.
(http://www.yad-vashem.org.il/about_holocaust/chronology/1942-1945/1944/chronology_1944_29.html)

Men Beth Shalom påstår att det var en månad tidigare,
(http://www.holocausthistory.net/topics/timeline/1944/endoct.htm)

Levande Historia hävdar senare att gaskamrarna i Auschwitz förstördes av tyskarna i mitten av januari 1945.
(http://www.levandehistoria.org/infowebb/1921/1944.html)

Men Yad Vashem hävdar att de förstördes i november och december 1944.
(http://www.yad-vashem.org.il/about_holocaust/chronology/1942-1945/1944/chronology_1944_29.html)

Enligt Levande Historia så dog upp till 9000 personer/dag i gaskamrarna,
(http://www.levandehistoria.org/infowebb/1921/1944.html)

Medan Wiesenthal Centret hävdar att det ”bara” var 6000.
(http://motlc.wiesenthal.org/pages/t003/t00315.html)

Och Yad Vashem i sin tur påstår maximum 4756 personer/dag.
(http://www.yad-vashem.org.il/about_holocaust/chronology/1942-1945/1943/chronology_1943_14.html)

Det verkar lite mycket, med tanke på att krematorierna ”endast” klarade av ca 4000/dag.
(Pressac)

Enligt Wiesenthal Centret så skördade Auschwitz-Birkenau 1 500,000 offer.
(http://motlc.wiesenthal.org/pages/t003/t00315.html)

Medan ”Om detta må ni berätta” hävdar att siffran är 1 100,000.
(Om detta må ni berätta, sid 53)

Och Levande Historias Web svänger till med ”cirka 1 miljon”.
(http://www.levandehistoria.org/infowebb/folkmorden/2.html)

Om vi sedan granskar Treblinka, så påstår Levande Historia att lägret stod klart i juni 1942.
(http://www.levandehistoria.org/folkmorden/6.html)

Medan Beth Shalom hävdar att det var 20 juli 1942.
(http://www.holocausthistory.net/topics/timeline/1942/20july.htm)

Yad Vashem anser dock annorlunda, de påstår att det var 22 juli 1942.
(http://www.yad-vashem.org.il/about_holocaust/chronology/1942-1945/1942/chronology_1942_25.html)

När det gäller stängningen av Treblinka så påstår Levande Historia att det skedde i november 1943.
(http://www.levandehistoria.org/infowebb/folkmorden/6.html)

Men i ”Om detta må ni berätta” hävdar de helt plötsligt att morden pågick till augusti 1943.
(Om detta må ni berätta, Sid 53)

Vi avslutar med en granskning av Chelmno. Levande Historia påstår att 150,000 personer avled i lägret.
(http://www.levandehistoria.org/infowebb/folkmorden/1.html)

Men Wiesenthal Centret hävdar att det var 350,000 som avled där.
(http://motlc.wiesenthal.org/pages/t013/t01379.html)

Vi har här påvisat mängder med punkter där förintelsevännerna inte kommer överens, och kan föra fram likartade åsikter. Levande Historia påstår att de för fram ”Fakta om Förintelsen”, betyder det då att Auschwitz Museet, Yad Vashem, Pressac, Wiesenthal Centret m.fl. ljuger? Vem skall vi tro på?

Sveriges statsminister, Göran Persson, är inte en ”riktig” överlevande, utan en frontfigur i kampen mot intolerans som han påstår fanns i dåtidens och finns i nutidens svenska samhälle och i många andra länder.

Göran är en av de rättfärdiga.
Måndagen den 29 januari 2001 inledde Persson en internationell konferens med 450 representanter från ca 50 länder. (Källa: Ritzau)

Som bevis för att ”Förintel$en” har hänt, hänvisar Persson till dokumentationen som den svenska regeringen (läs svenska skattebetalare) bekostat och utgett; ”Om detta må ni berätta…”.

Boken kan fås på många språk, även arabiska och persiska om man hänvänder sig till www.levandehistoria.org.

Persson hyllande de två författarna den 28 januari 2000 med dessa ord: We pay homage to Stéphane Bruchfeld and Paul A. Levine, who wrote the magnificent book “Tell ye your children…”. (Källa: Ritzau)

Läser man boken med källkritiska ögon, visar det sig att ”den magnefika” boken är bluff och båg från början till slut.

Historieförfalskning och hatpropaganda
Med Förintelsen menas den systematiska utrotningen av miljontals judar i nazistiska gaskamrar, vilken står och faller med den veteskapliga bevisningen att dessa verkligen har existerat i tid och rum.

Efter en noggrann studie av Perssons bok, och ha anmodat vänner och bekanta att göra detsamma, så kan vi inte finna ett endaste bevis för sådana gaskamrar.

Kan boken erbjuda oss någon hjälp?
Persson betraktar det som ett uttryck för intolerans att ifrågasätta existensen av gaskammare i Auschwitz och andra läger. Inspirerad av sin förmyndare Elie Wiesel, hotar Persson att gå hårt fram mot de som inte vill tro på de mystiska gaskamrarna.

Persson framstår därmed som en representant för intolerans, det han säger att han vill bekämpa.

Spåret som Göran är inne på är mycket farligt för svensk demokrati.

Var och en kan fritt beställa Perssons bibel och slå upp sidorna 54 och 57 i ” the magnificent book”:

På sidan 54 finner man en teckning av “Dödsfabriken Treblinka”. Texten upplyser läsaren – inte utan humor – ”Gaskammarbyggnaden ligger utanför bildens vänstra del”.

Utanför teckningen????
Det fanns alltså inte plats på teckningen att visa det avgörande beviset!!

Varför kan man undra?

På sidan 57 finner man också en teckning, denna gången Birkenau också kallat Auschwitz II.

Följande kan man notera:

• I bildtexten döper man om likkällare till gaskammare helt utan förklaring.
• Man undviker att tala om att mellan punkt 3 och 9 fanns en fotbollsplan.
• Flera vittnen pratar om fotbollsmatcher (som givetvis inte nämns i Perssons bibel).
• Teckningen anger att punkt 6 är den så kallade ”Saunan”. Den finns fortfarande kvar men är stängd för allmänheten. Det var hit och inte till de så kallade ”gaskamrarna” som de nyanlända blev förda för att badas och registreras m.m. Här blev deras kläder ”gasade” och rengjorda från löss och andra skadedjur.
• Man har tagit bort vägen som gick förbi de så kallade ”gaskamrarna” bort till saunan.
• Man har också tagit bort den del av vägen som gick direkt ut på markerna kring de s.k. ”gaskamrarna”.
• Därmed skapas illusionen att vägen slutade vid ”gaskamrarna”, som egentligen var vanliga likkällare som var förbundna med krematoriet. Genom att i tysthet döpa om likkällare till gaskammare undgår man frågan; ”Om det var lik i likkällaren, hur kunde man få in 2,000 judar?”.
• Under punkt 15 nämns ” Dödens port” – ett namn som utgivarna av boken själv hittat på.
• Som var och en kan se under punkt 2 så finns det några märkliga svarta fläckar på taket av likkällarna.
• Meningen är att dessa fläckar skall föreställa hål – även om hål knappast skulle ge någon skuggbild av sig själv.
• På originalfotografier och på tyska originalritningar finns det inte ett spår av dessa märkliga fläckar. De måste har varit rätt så stora för att kasta så långa skuggor.
• Det är ett otroligt primitivt försök att få det till att se ut som det fanns hål i taket.
• Utan hål kunde inte SS-männen kasta ner pellets som innehöll gasen ner i gaskammaren. Men det finns inga hål i taket idag!

Det är därför den franske professorn Faurisson sa:
Inga hål, ingen Förintelse!

Persson vill tvinga svenskarna att tro på det som Elie Wiesel kallar det ”ofattbara”.

Stéphane Bruchfeld är en av de två författarna till skriften ”Om detta…”, och var den som ihop med sin kollega (Paul Levine) på en gemensam presskonferens i februari 1998 presenterade sitt alster, som skulle påtvingas de svenska barnfamiljshemmen i 700 000 exemplar.

Hela projektet ”Levande Historia” och dess propagandacentral är i stort sett ett verk i händerna på denne man.

Vid en närmare titt på TV-dokumentärer och annat utbildningsmaterial som kampanjen, vid sidan om den obligatoriska boken, nu ställer till skolornas förfogande, är den största delen signerade eller godkända av Stéphane Bruchfeld. (Se exempelvis Utbildnings Radions (UR:s) katalog över ”förintelse”-material).

De två TV-avsnitten ur ”Dokument Inifrån”, om ”nazismen i Sverige”, som gick den 19/1-2000 och 26/1-2000, och där den senare till stor del handlade om ”historieförnekaren” Ahmed Rami och Radio Islam – där figurerar också Stéphane Bruchfeld i bild som ”expert”- han finns även listad som ”researchmedverkande”.

I den ordinarie presentationen av Stéphane Bruchfeld kallas han för ”historiker”, av Göran Persson t.o.m. som ”idéhistoriker”.

Ingenstans sätts hans namn i samband med det som föranledde hela denna multimiljonkronors förintelsekampanj som vår regering nu startat.

Orsaken till den aktuella kampanjen var ju faktiskt den förfalskade uppgiften från försommaren 1997 att en tredjedel av de svenska eleverna ifrågasatte den officiella judiska historieskrivningen om den sk. ”förintelsen”.

En ”larmrapport” dök alltså helt plötsligt upp – konstigt nog exakt samtidigt som de judiska organisationerna drog igång en juridisk kampanj mot Radio Islam – och våra medier förstorade upp stort den påstådda konklusionen att ”en tredjedel av skoleleverna tvivlar på ´förintelsen´”. Medierna slog på sina trummor, och opportunist-politikern Göran Persson gjorde sina första yttranden om att lydigt iordningsställa en informationskampanj för att stävja den farliga utvecklingen av ”glömska” och ”förnekanden”.

Men vem var det som stod bakom denna rapport? Den rapport som alla medier upprört hänvisade till när de framförde krav på mer förintelsepropaganda i skolorna?

Jo, samme Stéphane Bruchfeld! Men då var han inte någon ”historiker” utan presenterades som ”forskare”, aktiv i Centrum för invandringsforskning och Brottsförebyggande rådet, och figurerade som en av de tre rapportförfattarna!

Och numera erkänner alla medier att slutsatserna från Bruchfeld & Co:s rapport var felaktiga. De bägge andra medförfattarna tar inte ansvar för det förhastade påståendet att ”en tredjedel av skoleleverna tror inte på ´förintelsen´”. Antalet som ifrågasatte den officiella versionen om ”förintelsen” var inte alls så stor som rapportens uttolkare velat få det till.

Bruchfeld måste vara minst sagt nöjd. Hans fejkade rapport uppnådde det önskade resultatet – ännu mer förintelsehjärntvätt och dessutom den privata triumfen att få vara författaren till det propagandaalster som man ska mata de svenska familjerna med.

Tala om genomskinligt!

En åsiktsförtryckare

Stéphane Bruchfeld är egentligen aktivist och medlem i den judiska organisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism där han är dess kanslichef. Svenska Kommittén mot Antisemitism arbetar som underavdelning till den stora judiska organisationen ADL. En organisation som agerar spjutspets för Israels propagandister och vars syfte är att kartlägga Israels intellektuella fiender i Västvärlden och sedan genom hot och trakasserier, tysta dem.

Allt Stéphane Bruchfeld gör präglas av ett djupt engagemang för den judiska staten Israel.

Således står han bakom flera av sionisternas senaste operationer mot sanningen i vårt land. Bl.a. var han ansvarig för fängslandet av den svenske revisionisten Ditlieb Felderer. När polisen bröt sig in i Felderers hem och arresterade honom, var det Bruchfeld som följde med in i lägenheten, för att ordna ”bevis”. Sedan hölls en skådeprocess mot Felderer i samråd mellan Bruchfeld och den då judiske Justitie Kanslern (JK:n) Johan Hirschfeldt.

Bruchfeld har också deltagit i hetskampanjen mot professor Jan Bergman, den sk. ”Bergman-affären”.

Bruchfeld är författare till flera alster vars enda syfte är att cementera ”förintelse”-begreppet hos de svenska skolungdomarna. En skrift han sprider i stor upplaga, och som kan ses som ett förstadium till ”Om detta…”, är broschyren ”Förnekandet av Förintelsen” som kom till som ett svar på den lyckade spridningen av Radio Islams flygblad i Sveriges gymnasieskolor.

En rasist

Bruchfeld håller även i utbildning av lärare på svenska skolor, om ”förintelsen”. Radio Islams medarbetare blev en gång kontaktade av en upprörd lärarinna som berättade hur lärarna 1995 på hennes skola hade blivit tvångskommenderade till ett heldagsseminarium i Svenska Kommittén mot Antisemitisms regi. Lärarna skulle där lära sig att lära ut ”förintelsen” till sina elever. Ansvariga var Stéphane Bruchfeld och Helene Lööw, den sk. ”nazistexperten”.

Under Bruchfelds anförande talande han så brett och skrytsamt om judarna, att en av lärarna mot slutet av frågestunden undrade om Bruchfeld trodde att judar var något speciellt framstående, jämfört med andra folk. Denne replikerade då, till hela auditoriets häpning, att han inte bara trodde det, utan att så helt enkelt var fallet! Enligt vår källa gick det en susning mellan åhörarna, en paus hade kommit och de stapplade ut, chockade av vad de hört.

Bruchfelds fortsatta arbete

Bruchfelds heltidsengagemang det senaste åren har varit, ej helt överraskande, att just samla in ”bevis” och bearbeta politiker, för hans och hans kommittés anmälan mot Radio Islams hemsidor för ”hets mot folkgrupp”. I en intervju i Svenska Dagbladet (20/11-1997) gjord när Bruchfeld och hans judiska vänners mediekampanj mot Radio Islams hemsida precis kommit igång, sade han apropå de svenska myndigheternas inställning till Radio Islam:

”Beklämmande tafflighet. Myndigheterna verkar inte ta Radio Islams antisemitism på allvar. Ärendet tycks inte ha någon högre prioritet.”

Bruchfeld anser i intervjun att myndigheterna är för ”toleranta” mot Radio Islam. ”Kanske kan det bero på att antisemitism betraktas som en normalitet”, säger han, och låtsas ovetande om den judiska åsiktsterror som han och hans gelikar infört i Sverige där all kritik av judar och judendom stämplas som ”antisemitiskt”, således lika med ”nazistiskt” och därigenom automatiskt brottsligt.

Bruchfelds fräcka bedrägeri

För att visa på vilken grad av fräckhet och ohederlighet denne jude besitter ska vi dra fram ett inlägg som Radio Islams medarbetare av en slump hittade ute på nätet 1995.

I ett av mötena (alt.revisionism) hade det hållits en diskussion om judisk överhöghet och rasism. En av debattörerna hade för att exemplifiera detta lagt in, i form av ett inlägg, ett känt citat från den f.d. israeliske premiärministern Yitzhak Shamir. Det skall nämnas att detta citat, hämtat från den amerikanska tidskriften Newsweek, är mycket känt i antisionistiska kretsar och ofta använts just för att den judiska rasismen så flagrant avslöjar sig. Shamir liknar nämligen palestinierna vid gräshoppor!

Och som svar på detta sakliga inlägg får han till svar ett inlägg från nämnde Stéphane Bruchfeld – ett inlägg vars fräckhet och absurditet saknar motstycke.

Vi återger här hela Stéphane Bruchfelds svarsinlägg:

——————————————————————
Mon Dec 4 13:24:19 1995

From: stephane.bruchfeld@mailbox.swipnet.se (Stephane Bruchfeld)
Newsgroups: alt.revisionism
Subject: Re: Yitzhak Shamir on Jewish Supremacy
Date: Thu, 30 Nov 1995 21:50:39 GMT

slepokuo@cadvision.com (Orest Slepokura) wrote:

>Israeli Prime Minister Yitzhak Shamir, at the opening of a West Bank
>tourist site, on rioting Palestinians:
>”We say to them from the heights of this mountain and from the perspective
>of thousands of years of history that they are like grasshoppers compared
>to us.”

> NEWSWEEK: April 11, 1988 [p. 21]

****************************************************

Besides the fact that the cited post lacks all relevance to this newsgroup,
I remember reading a report that Newsweek is known to be an unreliable source.
Especially in 1988. Something with the editing. I’ll look it up when I have the time. Maybe.

– Stephane Bruchfeld stephane.bruchfeld@mailbox.swipnet.se Address: Box 34036, S-100 26 Stockholm, Sweden
—————————————————————-

Maken till fräckhet får man verkligen leta efter.

I stället för att bemöta citatet och försvara det, eller erkänna att det förvisso kan finnas rasism inom judendomen, eller det tredje alternativet att helt enkelt inte svara – så väljer Bruchfeld den totala lögnen. Helt plötsligt påstår han att den ansedda och av den judiska Meyer-Graham familjen ägda tidningen Newsweek, enligt ”en rapport” han säger sig ha läst, skulle vara känd för att var en ”unreliable source”! Och inte nog med det just 1988, det år citatet är taget ifrån, skall Newsweek enligt denne judiske massmedieexpert ha varit särkilt opålitlig! ”Something with the editing” slänger Bruchfeld ur sig utan att förklara det närmare. Och för att sedan avsluta all fortsatt diskussion om judisk rasism skriver han ” I’ll look it up when I have the time. Maybe.”

Så oerhört fräckt och infantilt. Tror verkligen Bruchfeld att någon goj (icke-jude) kan gå på ett sådant vulgärt knep?

Hursomhelst, detta inlägg visar på nivån av lögnaktighet hos den person som ligger bakom kampanjen ”Levande Historia” och med vars ord man nu ämnar förgifta våra barn och barnfamiljer med. Det är därför extra viktigt att ovannämnda inlägg får stor spridning.

Saxat från Radio Islam