Vrba-rapporten: ett detaljerat dokument från helvetet?

Av Thomas Kues

För tre år sedan gavs den f.d. Auschwitz-fången Rudolf Vrbas överlevarskildring I Cannot Forgive ^[1] ut på svenska under titeln Jag flydde från Auschwitz.^[2] I sin recension av boken på den ”antirasistiska” tidskriften Expos hemsida skriver Anna Amnéus bland annat följande:

Rudolf Vrba var den första som beskrev Auschwitz dödsfabriker i detalj. Efter två år i koncentrationslägren Maidanek, Auschwitz och Birkenau lyckades Rudolf fly, tillsammans med medfången Alfred Wetzler. Rudolf ville berätta för världen vad som egentligen hände i Auschwitz. Fortfarande trodde judar runt om i Europa på myndigheternas försäkringar om att de skulle förflyttas till nya bosättningar. Försiktighetsåtgärderna kring Auschwitz var rigorösa, men Rudolf lyckades rymma och väl i frihet skriva en rapport om situationen i lägret. Rapporten smugglades vidare till ledare i Europa och USA, och såväl påven som ordföranden för Internationella Röda Korset engagerade sig. Det ledde till att Ungerns regent, amiral Horthy, hejdade deportationen av ungrare. Av den miljon judar som skulle skickas till gaskamrarna hann fyrahundratusen mördas innan deportationen stoppades. Vrbas rapport ledde till att sanningen om Auschwitz spreds och han användes sedan som expertvittne vid flera rättegångar mot nazister.^[3]

Beskriver då verkligen Vrba Auschwitz ”dödsfabriker” – krematorierna med de förmenta homicidala gaskamrarna – i detalj, som Amnéus hävdar? Vilken slags ”sanning” om Auschwitz var det egentligen som spreds av Vrbas rapport? Och var Rudolf Vrba, som avled i april 2006, över huvud taget ett tillförligt ögonvittne till den förmenta judeutrotningen i Auschwitz? Härnedan skall jag jämföra Vrbas olika påståenden med den kända verkligheten.

Rudolf Vrba 1997. Källa: Wikimedia Commons

Historien bakom Vrba-Wetzler-rapporten

Våren 1944 flydde Rudolf Vrba (alias Walter Rosenberg) tillsammans med en annan slovakisk-judisk fånge vid namn Alfred Wetzler (alias Josef Lanik) från Auschwitz-Birkenau. Deras ursprungliga rapport om situationen i lägret skall enligt uppgift från amerikanska OSS (föregångarorganisation till CIA) ha varit baserad på en utfrågning av rymlingarna gjord i Ungern av en viss Jozsef Elias. Dokumentet skall därefter ha mikrofilmats och smugglats ut till Italien av Dr. G. Soos, en motståndsman.^[4] Via Italien nådde rapporten slutligen Amerika och The War Refugee Board i New York, genom vilken den kom att få stor betydelse för den tidiga bilden av Auschwitz i väst. I rapporten uppges inte upphovsmännens namn; dessa blev kända först några år efter kriget.

Krematorierna i Birkenau

I sin rapport beskriver Vrbas och Wetzler Birkenaus fyra krematorier och de gaskammare som skall ha varit inrymda i dem på följande vis:

De nybyggda krematorierna och gaskamrarna i Birkenau öppnades i slutet av februari 1943. Gasningarna och likbränningen i björkskogen stoppades och kropparna fördes till de fyra nya krematorier som byggts för detta syfte. Aska hade dessförinnan använts som gödningsmedel på godset Harmansee, vilket gör det svårt att finna spår av massmorden.
I nuläget är fyra krematorier i drift i Birkenau, två större (modellerna I och II) och två mindre (modellerna III och IV). Modellerna I och II består av ett väntrum, gaskammare och förbränningsugnar. Det stora väntrummet, inrett för att likna hallen i ett badhus, kan rymma upp till 2000 personer. Det rapporteras att det finns ett annat väntrum, lika stort, beläget under detta. Några trappsteg leder från den stora hallen (på marknivå) in till en mycket lång och smal gaskammare. Duschattrapper har monterats på gaskammarens väggar för att ge intrycket av ett stort duschrum. Tre öppningar i kammarens tak kan förslutas hermetiskt med lock. En smalspårig räls leder från gaskamrarna genom vänthallen till förbränningsugnarna.

I mitten av hallen där förbränningsugnarna är belägna står en hög skorsten. Nio förbränningsugnar är byggda omkring den, var och en med fyra dörrar. Varje dörr tar emot tre genomsnittliga lik åt gången. Varje ugn förbränner tolv lik inom en och en halv timme, resulterande i en total kapacitet om cirka 2000 lik per krematorium och dygn.

[...] Krematorierna modell III och IV opererar på ungefär samma sätt, men deras omsättning är enbart cirka hälften så stor. De fyra krematoriernas sammanlagda kapacitet är därför 6000 lik per dygn.^[5]

När Vrba här talar om modell I-IV avser han de krematorier som vanligen betecknas Krema II-V (medan Krema I avser det gamla krematoriet i Auschwitz Stammlager). Krema II (d.v.s. Vrbas ”modell 1”) färdigsställdes i mars 1943, III-V först senare under våren och försommaren. Men det är inte enbart byggdatumen som Vrba och Wetzler misstar sig på: när insidan av Krema II-III skall beskrivas begår författarna några rejäla misstag. Det mest slående felet ligger i att såväl ”gaskammaren” som ”väntrummet” (i vilket de förmenta offren klädde av sig) placeras på marknivå istället för i källarplanet, där dessa utrymmen var belägna enligt ”Förintelse”-historikerna. Vrbas gaskammare skiljs från väntrummet av några trappsteg, men det är oklart i vilken riktning dessa leder. I vilket fall som helst ligger inte gaskammaren i källaren. Den smalspåriga räls som sägs leda från ”gaskammaren” till ugnarna har aldrig existerat i sinnevärlden.

Vrba och Wetzler beskriver Krema II och II som utrustade med vardera nio ugnar byggda runtomkring en skorsten, var och en av dem försedd med fyra öppningar. I verkligheten fanns det i vart och ett av de båda krematorierna fem ugnar med vardera tre öppningar (”mufflar”), stående på rad längsmed en av väggarna. Illustration 1 nedan visar en orginalritning för Krema II (och även III, då likt Krema IV och V de utgjorde varandras spegelbilder). Ritningen inkluderar även byggnadens halvunderjordiska källarplan, huvudsakligen rymmande två smala hallar, på ritningen betecknade Leichenkeller (”likkällare”, d.v.s. bårhus ) 1 och 2. Leichenkeller 1, den kortare av de två hallarna (av mig märkt ”A”), skall enligt den ortodoxa historieskrivningen i ha varit en homicidal gaskammare där hundratusentals judar mördades med Zyklon B; Leichenkeller 2 (här märkt ”B”) i sin tur skall ha varit det utrymme där offren fick klä av sig innan de drevs in i gaskammaren. De döda människorna skall efter gasningen ha transporterats till de fem krematorieugnarna (”D”) på våningen ovanför via en enkel hiss (”C”) belägen i ett mindre utrymme mellan Leichenkeller 1 och 2.

Illustration 1. Planritning över Birkenau Krematorium II inkluderande det halvunderjordiska källarplanet med Leichenkeller 1 och 2.

Den skiss över Krema II och III (Illustration 2) som Vrba och Wetzler bifogar i sin rapport är med andra ord en ren fantasiprodukt. Ironiskt nog avslöjar ett annat kronvittne till det påstådda gaskammarmassmordet i Auschwitz, den tjeckiske juden Filip Müller, sig själv som lögnare när han i sina memoarer hävdar att det var han som försåg Wetzler med kartskissen ifråga alldeles innan dennes och Vrbas flykt från lägret.^[6]

Illustration 2. Skiss över Birkenau Krema II och III från Vrba-Wetzler-rapporten. Källa: J. Mendelsohn, The Holocaust, vol. 11, op.cit., s. 262.

Kruxet är att Müller säger sig ha arbetat månadsvis inuti de nämnda krematorierna. Det är därför helt otänkbart att han skulle ha producerat en karta så föga överensstämmande med verkligheten. Den enda rimliga förklaringen är att Müller fabricerat historien utan att först ha bemödat sig om att läsa Vrba-Wetzler-rapporten. Vrba har (vid rättegången mot den revisionistiske publicisten Zündel i Toronto 1985) medgett att han hade kontakt med Müller under sin tid i Auschwitz, men påstår samtidigt att han ritat kartan själv utifrån information han erhållit från judar arbetande i krematorierna.^[7]

Vrba och Wetzler talar vidare om tre öppningar i taket till gaskammaren. De ortodoxa ”Förintelse”-historikerna hävdar enstämmigt att dessa öppningar skall ha varit fyra till antalet.^[8]

Den betydande diskrepansen mellan rapportens beskrivning av krematorierna och den dokumenterade verkligheten pekar mot att den förras utsagor, snarare än att basera sig på information erhållen från krematoriearbetare, består av nedpräntade rykten, lösa historier och rena fantasier från författarnas sida.

Vrba och Wetzler hävdar att varje ugnsöppning rymde tre lik och att varje kokseldad trippelugn kunde föraska tolv lik inom loppet av 90 minuter. Då ett modernt krematorium – vilket till skillnad från krematorierna från före och under andra världskriget inte använder sig av koks som bränsle utan av gas – kräver ungefär samma tid på sig för att förbränna ett (1) lik får man förmoda att den tekniska utvecklingen på krematoriefronten gått bakåt väsentligt sedan kriget, eller att Nazityskland låg mer än 60 år före omvärlden vad avser kremationsteknik.^[9] Fördelad på verklighetens femton ugnsöppningar skulle den i rapporten angivna kapaciteten om 2000 lik per krematorium och dygn innebära 5,6 lik per öppning och timme (11 minuter per lik), förutsatt dygnet-runt-drift–i sig en orimlighet då överhettning av ugnarna hade lett till svårreparerade skador.^[10]

De förmenta massgasningarna

Själva gasningarna skildras i rapporten på följande sätt:

Offren leds först in i vänthallen, där de blir åtsagda att de ska till badhuset. De klär av sig och tilldelas en handduk och ett stycke tvål av två vitklädda vakter, allt i syfte att få dem att tro att de skall ta en dusch. Därefter kläms de in i gaskammaren. Tvåtusen människor fyller upp kammaren, så att alla måste stå upp. Vakterna skjuter ofta in i kammaren för att få de som redan är inne att ge plats för fler. När väl alla är inne i kammaren förseglas dörrarna från utsidan. En kort väntan följer, antagligen i syfte att låta temperaturen på insidan stiga till ett visst gradtal. Därefter går SS-män iförda gasmasker upp på taket, öppnar luckorna till fönstren och häller ner en pulverformig substans i kammaren. [...]. Alla i kammaren dör inom tre minuter.^[11]

Antalet offer per gasning uppges som synes till 2000 personer. Då ”gaskammaren” i Krema II (d.v.s. Leichenkeller 1)) mäter 30×7 meter innebär det 9,5 personer per kvadratmeter. Mycket trångt men måhända inte en omöjlighet. Mer orimlig är å andra sidan utsagan att alla i kammaren skall ha dött inom loppet av tre minuter. Under optimala förhållanden skulle det ta betydligt längre tid innan gasen hade frigjorts från sitt bärmaterial och spridit sig i kammaren.^[12]

Vrbas vittnesmål om en gasning i Krema II

I sitt vittnesmål vid Zündel-processen i Toronto 1985 påstår sig Vrba ha bevittnat minst en gasning i Krema II från utsidan av denna byggnad. Närmare bestämt skall han i början av 1943 från fönstret i byggnaden Block 27 i lägeravsnitt BIb – cirka 60 meter sydost om Krema II:s baksida – ha iakttagit hur en ensam SS-man hällde ner Zyklon B genom tre eller fyra öppningar i taket till en ”bunker”. Enligt Vrba skall SS-mannen ha tagit sig upp på ”bunkerns” tak genom att först sträcka upp händerna till takkanten, vilken han påstår var belägen 6-7 fot (ca 2 meter) över markytan, och därefter svinga sig upp.^[13] Bevarade ritningar av Krema II visar emellertid att ”gaskammarens” tak endast stack upp 54 centimeter ovanför markytan, och att en jordbank gjorde det möjligt att utan ansträngning ta sig upp på taket till Leichenkeller 1 (= den förmenta gaskammaren) – Se även Illustration 3^[14] Vrba far alltså här med en uppenbar osanning.

Illustration 3 Krema II (sett från baksidan) under konstruktion, den 20 januari 1943. Till höger syns utsidan av Leichenkeller 1 (”gaskammaren”). Källa: G. Rudolf, The Rudolf Report, op.cit., s. 116

I likhet med Vrba skall Alfred Wetzler ha haft möjlighet att observera utsidan av ”gaskammaren” i Krema II mer eller mindre dagligen från januari 1943 fram till den 8 juni samma år.^[15] Enligt historikerna skall, som ovan nämnts, det ha funnits fyra öppningar, påminnande om små skorstenar, i taket till denna gaskammare. Trots detta talar som ovan nämnts Vrba-Wetzler-rapporten om tre stycken öppningar.^[16] Hur kunde Vrba och Wetzler ta fel på antalet öppningar när de hade flera månader på sig att mer eller mindre ostörda utföra sina observationer? När Vrba 1985 vittnade i Toronto ändrade han påpassligt nog öppningarnas antal till ”tre till fyra”!^[17]

Vidare går det knappast att undgå att lägga märke till diskrepansen mellan det ovan citerade vittnesmålet och Vrba-Wetzler-rapporten vad avser placeringen av ”gaskammaren” i Krema II (och III). I rapporten med medföljande skiss över krematoriet placeras ”gaskammarens” parallellt med ”väntrummet” och ugnsrummet i ena hörnet av krematoriebyggnaden. I vittnesmålet från 1985 däremot identifierar Vrba gaskammaren som utrymmet Leichenkeller 1, en från själva krematoriebyggnaden utstickande ”bunker”. Hur är det möjligt att Vrba först bevittnat ovan nämnda gasning och därefter ritat rapportens skiss över Krema II, en skiss där varken ”gaskammaren” eller ”väntrummet” sticker ut från krematoriebyggnaden utan tvärtemot ryms inuti den, och på första våningen rentav?

Vrba och Wetzler kvalificerar sig med andra ord näppeligen som tillförlitliga vittnen till krematorierna och ”gaskamrarna”.^[18]

Vrbas vittnesmål rörande gaskammaren i Auschwitz Stammlager

Vrba-Wetzler-rapporten behandlar huvudsakligen Birkenau, medan Auschwitz Stammlager (Auschwitz I) endast beskrivs ytligt. Krematoriet i Stammlager, i vilket den första gaskammaren skall ha varit inrymd 1941-1943, nämns överhuvudtaget inte.^[19] Det mest underliga med detta består i, att ”gaskammaren” i Stammlagers krematorium (Krema I) är den enda förmenta människogaskammaren som Vrba påstår sig ha sett med egna ögon. Denna observation skall ha ägt rum i november 1942.^[19] I sitt korsförhör under Zündel-rättegången vittnade Vrba som följer:

Fråga: Jag frågade dig om du hade varit i Krema I i Auschwitz när folk gasades där, och jag tror svaret var nej. Stämmer det?

Svar: Svaret är nej. Jag begav mig dit för att samla ihop kläder från gaskammaren i Krematorium I.

F: Från gaskammaren?

S: Ja.

F: Var du inne i den?

S: Ja.

F: Vad såg gaskammaren ut som?

S: Den var ursprungligen ett garage som förband SS-barrackerna med det lilla krematoriet.

F: Hmmm.

S: Och där fanns garagedörrar.

F: Hmmm.

S: Och taket var förstärkt med jord. På insidan var det mörkt. Dörren stod öppen…

F: Hur breda var dörrarna?

S: Som en rejäl garagedörr, och två sidoöppningar åt två sidor.

F: Hmmm.

S: Vi gick in under förespeglingen att vi skulle samla – inte under förespeglingen, med befallning om att samla ihop kläderna som fanns där. Jag har förstått att människorna sedermera fick klä av sig innan de gick in i gaskammaren.

F: Du säger att…

S: Sedan gasades de, och sedan, eftersom det låg kläder på gårdsplanen framför sjukhuset, så föstes de in i gaskammaren innan de togs ut. Jag förstod att det var det jobb jag ålagts så jag samlade ihop kläderna.

F: Kläderna befann sig i gaskammaren?

S: Korrekt.^[20]

Vrba talar här om en gaskammare ”i Krematorium I” som ursprungligen skall ha varit ett garage förbindande krematoriet med ”SS-barrackerna.” Vidare påstår vårt vittne att gaskammaren skall ha varit försedd med ”garagedörrar” – hur många lämnas oklart, men han talar samtidigt om fyra öppningar in i kammaren (”två sidoöppningar åt två sidor”).

Låt oss nu ta en titt på Krema I i förhållande till omgivande byggnader i Auschwitz Stammlager (Illustration 4). Vi ser omedelbart att krematoriet (A) inte är förbundet med vare sig byggnaderna inrymmande den ”politiska avdelningen” (B och C) eller SS-sjukhuset (D).

Illustration 4. Avsnitt av Auschwitz I (Stammlager) rymmande Krema I. Källa: G. Rudolf, The Rudolf Report, op.cit., s. 57

”Gaskammaren” i Krema I skall ha varit inrymd i ett större rum inuti själva krematoriebyggnaden. Den som besöker Auschwitz idag blir förevisad en ”rekonstruktion” av denna ”gaskammare”.^[21] 1944 byggdes ”gaskammaren” om till fyra skyddsrum mot luftangrepp. Efter krigets slut skall samma utrymme ha ”rekonstruerats” tillbaka till sitt ”ursprungliga” gaskammarskick, komplett med fyra hål i taket för införsel av Zyklon B. Illustration 5 visar krematoriet i sitt ”rekonstruerade” skick. Här ser vi att offren skall ha förts in i ”gaskammaren” (A) via en smal vestibul (B). Den enda övriga öppningen (C) vetter mot salen med krematorieugnarna (D).

Illustration 5. Planritning över Krema I i sitt nuvarande, ”rekonstruerade” skick. Källa: G. Rudolf, The Rudolf Report, op.cit., s. 82

I själva verket har det, som påvisats av Germar Rudolf ^[22] och Carlo Mattogno,^[23] aldrig existerat någon gaskammare i Stammlager-krematoriet. Utrymmet som för Auschwitz-pilgrimer uppvisas som en ”rekonstruerad gaskammare” var ursprungligen ett bårhusutrymme (Leichenhalle) för lik väntande på kremering. Det var detta bårhusutrymme som efter avvecklingen av krematoriet 1943 byggdes om till skyddsrum. Kastar vi en blick på en orginalplan över krematoriet (Illustration 6) märker vi också att ”vestibulen” inte står att finna på den. Ingen av de förefintliga dörrarna i krematoriet går heller att likna vid en ”rejäl garagedörr”.

Illustration 6. Originalplan över Krema I med tillagd skala. Källa: G. Rudolf, The Rudolf Report, op.cit., s. 80.

Med ovanstående i beaktande kan Vrbas vittnesmål om gaskammaren i Krema I avskrivas som ren fantasi.^[24]

Antalet deporterade och gasade judar enligt Vrba och Wetzler

Vrba-Wetzler-rapporten innehåller flera sidor med föregiven statistik över de judar som skickades till Auschwitz-Birkenau. De till lägret deporterade, såväl som de ”försiktigt uppskattade” gaskammaroffren fram till och med april 1944, listas noggrannt efter medborgarskap. Hur tillförlitlig är då denna statistik? Som ett exempel kan ges siffran för de dödade franska judarna. Deras antal uppges till inte mindre än 150 000.^[25] I verkligheten deporterades från Frankrike totalt cirka 75 000 judar, alla destinationer medtagna (69 000 skickades till Auschwitz).^[26]

Vrba och Wetzler hävdar att inte mindre än 1 765 000 judar, noggrannt fördelade på en rad ursprungsländer, skall ha gasats i Birkenau bara mellan april 1942 och april 1944.^[27] Faktum är emellertid att det sammanlagda antalet till Auschwitz-Birkenau deporterade – judar och icke-judar – uppgår till cirka 1 300 000.^[28] Vrbas siffror stämmer dock väl överens med de propagandasiffror som spreds av främst Sovjetunionen efter kriget. Den historiska ”dokumentationen” The Black Book (1946) utgår delvis från Vrba och Wetzler i sitt påstående att Auschwitz skall ha krävt 4 miljoner offer, varav minst 1 765 000 gasade.^[29]

De äldre ”Förintelse”-historikerna Leon Poliakov och Lucy Dawidowicz menade på sin tid att 2 miljoner dött i Auschwitz, varav merparten i gaskamrarna.^[30] Raul Hilberg och Gerald Reitlinger talade å andra sidan redan på 50-talet om 1 miljon ^[31] respektive 8-900 000 Auschwitz-offer,^[32] medan Jean-Claude Pressac reducerar offersiffran till 775 000 judiska offer, varav 630 000 gasade.^[33] Den ansedde tyske skribenten Fritjof Meyer har vidare reducerat siffran till ”endast” 500 000.^[34] Revisionistiska forskare som Arthur Butz och Carlo Mattogno har, baserat på dokumenterade fakta rörande krematoriekapaciteter, koksleveranser och dödlighetsstatistik dragit slutsatsen att sammanlagt 130 000 – 170 000 fångar avlidit i Auschwitz-Birkenau, huvudsakligen till följd av en serie svåra epidemier.^[35]

Rudolf Vrba å sin sida höll dock hårdnackat fast vid att exakt 1 765 000 fångar gasats i Auschwitz under den tid han var där – han hade ju själv räknat dem! – och avfärdade i rätten bryskt ”Förintelse”-historikerna Hilbergs och Reitlingers ovan nämnda offersiffror.^[36] I sina memoarer hävdar Vrba rentav att Auschwitz gaskammare totalt krävde 2,5 miljoner liv!^[37]

Vrbas memoarer och Zündel-rättegången 1985

I sina memoarer, som Vrba skrev tjugo år efter rapporten tillsammans med journalisten Alan Bestic, finner vi en rad punkter som motsäger vårt vittnes tidigare utsagor, liksom flera nya absurda inslag från det groteska underlandet Auschwitz. För att ge endast några få exempel:

• Krema II och III i Birkenau – nu korrekt försedda med vardera fem trippelugnar istället för nio ugnar med fyra öppningar vardera – kunde förbränna 3 lik samtidigt i varje ugnsöppning – inom loppet av 20 minuter!^[38]
• SS-ledaren Heinrich Himmler påstås personligen ha bevittnat en gasning i Birkenau i mars 1943, trots att han i själva verket besökte lägret för sista gången i juli 1942, innan krematorierna i Birkenau ens var projekterade.^[39]
• Hela gasningsproceduren påstås ha varit möjlig att observera från ett titthål i gaskammarens dörr – trots att tretusen människor (till skillnad från rapportens tvåtusen) skall ha trängts därinne på en yta om 210 kvadratmeter.^[40]

I samband med Zündel-rättegången 1985 blev Vrba den förste ”Auschwitz-överlevaren” någonsin att utsättas för ett regelrätt korsförhör. Konfronterad med orimligheterna i sina tidigare utsagor erkände Vrba att han att han endast hört talas om gaskamrarna från andra fångar och att han i författandet av sina memoarer använt sig av vad han själv valde att kalla ”licentia poetiarum” (poetisk licens),^[41] men som på ren svenska vanligen benämns lögn.

Så mycket för den ”detaljerade dokumentationen av Auschwitz dödsfabriker”.

^[1] R. Vrba, I Cannot Forgive, Bantam, Toronto 1964, senare återutgiven under titeln I escaped from Auschwitz.
^[2] Schibsted 2007.
^[3] A. Amneús, ”Dokument från helvetet”, den 7 augusti 2007, online: http://expo.se/2007/48_2023.html.
^[4] John Mendelsohn (red.), The Holocaust. Selected Documents in Eighteen Volumes. Volume 11: The Wannsee Protocol and a 1944 Report on Auschwitz by the Office of Strategic Services, Garland Publishing, New York/London 1982 s. 227. Denna och andra översättningar i artikeln av författaren.
^[5] Ibid., ss. 250-251.
^[6] Filip Müller, Eyewitness Auschwitz: Three Years in the Gas Chambers at Auschwitz, Stein & Day, New York 1979, ss. 121-122.
^[7] Her Majesty the Queen vs. Ernst Zündel, District Court of Toronto, januari 1985, s. 1476, 1479; online: http://vho.org/aaargh/engl/vrba1.html
^[8] För en utförlig studie rörande dessa öppningar se Carlo Mattogno, ”The Elusive Holes of Death”, i: Germar Rudolf, Carlo Mattogno, Auschwitz Lies: Legends, Lies, and Prejudices on the Holocaust, Theses & Dissertations Press, Chicago 2005, ss. 279-394.
^[9] Exempelvis kan en modern gaseldad kremationsugn med 1 ugnsöppning av den Matthew’s Cremations-producerade modellen Power-Pak II klara av 4 lik inom loppet av 8 timmar, medan samma firmas effektivaste ugn, Ener-Tek IV kan hantera maximalt 15 lik inom loppet av 18 timmar. Källa: http://www.matthewscremation.com/equipment/human-cremation-equipment.aspx
^[10] Jfr. G. Rudolf (red.), Dissecting the Holocaust, 2:a reviderade upplagan, Theses & Dissertations press, Chicago 2003, ss. 406-407. En 2000-sidors studie rörande Auschwitz krematorieugnar författad av Carlo Mattogno är planerad att utges 2011.
^[11] J. Mendelsohn (red.), The Holocaust, Vol. 11, op.cit., s. 252.
^[12] Jfr. Germar Rudolf, The Rudolf Report. Expert Report on Chemical and Technical Aspects of the “Gas Chambers” of Auschwitz, Theses & Dissertations Press, Chicago 2003, ss. 194-196.
^[13] Her Majesty the Queen vs. Ernst Zündel, op.cit., ss. 1328-1329.
^[14] Jfr. Jean-Claude Pressac, Auschwitz: Technique and Operation of the Gas Chambers, The Beate Klarsfeld Foundation, New York 1989, s.322, 324.
^[15] Detta emedan Wetzler arbetade i ovan nämnda byggnad (BIb Block 27) fram till nämnda datum. Jfr. Her Majesty the Queen vs. Ernst Zündel, op.cit., s. 1428.
^[16] J. Mendelsohn (red.), The Holocaust, Vol. 11, op.cit., s. 251.
^[17] Her Majesty the Queen vs. Ernst Zündel, op.cit., s. 1328.
^[18] För en detaljerad genomgång av Jean-Claude Pressacs försvar av Vrbas rapport, se C. Mattogno, “Jean-Claude Pressac and the War Refugee Board Report”, Journal of Historical Review, vol. 10, nr.4, ss. 461-486; online: http://vho.org/GB/Journals/JHR/10/4/Mattogno461-486.html
^[19] Her Majesty the Queen vs. Ernst Zündel, op.cit., s. 1474.
^[20] Ibid., ss. 1475-1476.
^[21] Fram till 90-talet undanhöll emellertid Auschwitz-muséets guider för turister att det rörde sig om en “rekonstruktion”, jfr. David Cole interviews Dr. Franciszek Piper; online: http://www.vho.org/GB/c/DC/gcgvcole.html
^[22] Germar Rudolf, The Rudolf Report, op.cit., ss. 78-88.
^[23] Jfr. Carlo Mattogno, Auschwitz: Crematorium I and the Alleged Homicidal Gassings, Theses & Dissertations Press, Chicago 2005.
^[24] Det är inte omöjligt att Vrba fått sig till livs historien från Filip Müller. I det ovan citerade vittnesmålet säger sig Vrba ha träffat Müller vid sitt besök till Krema I. Vrba talar vidare om att judarna som skickades till gaskammaren i Krema I “sedermera“ fick klä av sig innan de gasades (Her Majesty the Queen vs. Ernst Zündel, op.cit., s. 1475). Müller skriver (Eyewitness Auschwitz, op.cit., s. 12) att offren för de första gasningarna i Krema I hade dödats påklädda (med resväskor och packningar!) men att följande offer tvingades klä av sig på gårdsplanen framför krematoriet. Den enda gasning med påklädda offer Müller säger sig ha bevittnat ägde rum strax efter hans ankomst till Auschwitz i april 1942, d.v.s. minst ett halvår innan Vrbas förmenta besök till Krema I.
^[25] J. Mendelsohn (red.), The Holocaust, Vol. 11, op.cit., s. 278.
^[26] R. Hilberg, The Destruction of the European Jews, 3:e uppl., Yale University Press, New Haven/London 2003, vol. II, ss. 699-700.
^[27] J. Mendelsohn (red.), The Holocaust, Vol. 11, op.cit., s. 278.
^[28] F. Piper “The Number of Victims”, i: Y. Gutman (red.) Anatomy of the Auschwitz Death Camp, United States Holocaust Memorial Museum/Indiana University Press, Washington, D.C./Bloomington 1994, s. 71.
^[29] För en diskussion rörande fyramiljonerssiffran, se C. Mattogno, “The Four Million Figure of Auschwitz: Origin, Revisions and Consequences,” The Revisionist, nr. 4, 2003, ss. 387-392; online: http://vho.org/tr/2003/4/Mattogno387-392.html
^[30] Leon Poliakov, Breviaire de la Haine, Paris 1951, ss. 231-2; Lucy R. Dawidowicz, The War Against the Jews 1933-1945, London 1975, s. 149.
^[31] Raul Hilberg, The Destruction of the European Jews, Chicago 1961, s. 767.
^[32] Gerald Reitlinger, The Final Solution, New York 1961, ss. 489-501.
^[33] Jean-Claude Pressac, Die Krematorien von Auschwitz: Die Technik des Massenmordes, München 1994, s. 202.
^[34] Fritjof Meyer, ”Die Zahl der Opfer von Auschwitz – Neue Erkentnisse durch neue Archivfunde”, Osteuropa. Zeitschrift für Gegenwartsfragen des Ostens, nr.5, maj 2022, ss. 631-641.
^[35] Robert Faurisson, ”How many deaths at Auschwitz?”, The Revisionist, nr. 1, 2003, ss. 17-23; Carlo Mattogno, ”The crematoria ovens of Auschwitz and Birkenau” i: G. Rudolf (red.) Dissecting the Holocaust, op.cit., p. 407, 411-412.
^[36] Her Majesty the Queen vs. Ernst Zündel, op.cit., s.1451-5.
^[37] R. Vrba, I Cannot Forgive, op.cit., s. 10: “(…) the machinery that sucked in 2,500,000 men, women and children in three years and puffed them out in harmless black smoke”.
^[38] Ibid., s. 15.
^[39] Ibid., s. 10ff.; Angående Himmlers sista Auschwitz-besök, jfr. Auschwitz-kommendanten Rudolf Höß egen uppgift, bekräftad av den tyske historikern Martin Broszat; R. Höß, Kommandant in Auschwitz, Deutschen Taschenbuch Verlag, München 1983, s. 181
^[40] R. Vrba, I Cannot Forgive, op.cit., s. 10.
^[41] Her Majesty the Queen vs. Ernst Zündel, op.cit., s. 1447-1448.