Thomas Manns radiotal under kriget och massgasningslegendens uppkomst

Av Thomas Kues

Thomas Mann (f. 1875) är en av Tysklands mest kända nutida författare. Till hans verk hör bl.a. romanerna Huset Buddenbrook, Tonio Kröger, Döden i Venedig och Bergtagen. År 1905 gifte sig Mann med judinnan Katia Pringsheim. 1929 tilldelades han Nobelpriset i litteratur. Redan innan Hitlers maktövertagande hade Mann varit en högljudd kritiker av nationalsocialisternas politiska agenda och 1933 valde han att gå i exil. Mellan 1938 och 1952 levde han i Förenta Staterna, varifrån han sedermera flyttade till Schweiz efter att ha anklagats för att försvara Stalin och kallats att vittna om ”oamerikanska aktiviteter”. Mann dog i Zürich 1955.

Med början år 1940 fram till slutet av andra världskriget spelade Mann in en serie tal på tyska vilka skickades till BBC vilka använde dem i utsändningar avsedda att nå tyska lyssnare. De första 30 talen publicerades i bokform 1943. Efter kriget utgavs sedan en andra utökad upplaga av denna bok som även omfattade talen 1943-1945.^[1] I denna korta artikel har jag utgått från denna andra upplaga. I många fall anges endast månaden som talet stammar ifrån, i vissa fall förekommer även exakta datum. Nedan skall jag i kronologisk ordning gå igenom Manns utsagor rörande de förmenta massgasningarna av judar och kort diskutera deras betydelse.

Thomas Mann 1937. Källa: Wikimedia Commons.

I sitt tal från september 1941 slog Mann fast att ”folkutrotningstanken [der Gedanke der Völkervernichtung] är en nazi-idé – den hör inte hemma i demokratiska hjärnor.”^[2] Med andra ord antyder här Mann att folkmord redan från början stod på den nationalsocialistiska agendan, och detta vid en tidpunkt då endast tre månader förlöpt sedan inledandet av det tysk-sovjetiska kriget. Enligt Mann omfattade dock de nazityska folkmordplanerna inte enbart judarna, för i sitt nästa tal, daterat oktober 1941, talar han om ”det planmässiga rasmordet [den planmäßigen Rassenmord] som Hitler begår i Frankrike”. ^[3] Att det inte är franska judar som Mann avser här, utan fransmän, står klart inte bara utav det faktum att deportationen av judar från det ockuperade Frankrike ännu inte inletts vid denna tidpunkt, utan även av Manns senare tal (se nedan).

I sitt tal från november 1941 nämner Mann vid sidan av judarna även polacker och serber som offer för folkmord:

”Trehundratusen serber har dödats inte under utan efter kriget med detta land [=Tyskland] av er tyskar på order av de förryckta skurkar som regerar över er. Det outsägliga [Unaussprechliche] som ägt och äger rum i Ryssland, det som skett och sker med polackerna och judarna känner ni till, även om ni helst inte skulle vilja det, av berättigad fruktan för det likaledes outsägliga, ständigt växande hat som en dag, när era trupper och maskiner lamslagits, ofrånkomligen kommer att störta samman över era huvuden.”^[4]

Vid denna tidpunkt var det förmenta folkmordet på judarna ännu blott ”det outsägliga”, eller med andra ord: propagandisterna hade ännu inte kommit på vilket mordvapen de skulle tillskriva tyskarna. Detta skulle emellertid snart ändra sig.

Två månader senare, i talet från januari 1942, hade Mann en högst uppseendeväckande historia att delge sina lyssnare:

”Underrättelsen låter otrolig, men min källa är tillförlitlig. I talrika holländsk-judiska familjer i Amsterdam och andra städer, säger man mig, härskar djup sorg över söner som lidit en fruktansvärd död. Fyrahundra unga holländska judar har skickats till Tyskland för att tjäna som försöksobjekt för giftgas. Styrkan hos detta ridderliga och i högsta grad tyska stridsmedel, ett sant Siegfriedsvapen visade sig framgångsrikt gentemot de unga undermänniskorna. De är döda – offer för Nyordningen och härskarrasens krigiska uppfinningsrikedom. För åtminstone det syftet dög de. När allt kommer omkring var de ju judar.”^[5]

Något längre fram i samma tal hänvisar Mann till samma förmenta händelse som ”provgasningen av fyrahundra unga judar”.^[6]

I talet från juni 1942 återvände Mann till historien om de gasade holländska judarna:

”I en av mina. tidigare utsändningar gjorde jag mig skyldig till en beklaglig förmildring av sanningen. Jag talade om nazistiska illdåd och nämnde i detta sammanhang att fyra unga holländare av judisk börd sänts till Tyskland för att där dödas med giftgas. Nu har jag emellertid hört indirekt från Holland att det av mig angivna antalet offer motsvarade blott hälften av det verkliga. I själva verket var det närmare åttahundra människor som vid detta tillfälle häktades, fördes till Mauthausen och där gasades. Den exakta siffran har sedan dess offentliggjorts av den holländska [?exil] regeringen, men då jag misstänker att denna rapport inte nått fram till er gör jag gott i att vidarebefordra till er denna privat erhållna information.”^[7]

Verkligheten bakom dessa påståenden beskrivs av den exterminationistiske historikern Raul Hilberg som följer: Tidigt i februari 1941 attackerades tysk säkerhetspolis av judiska motståndsmedlemmar i samband med en razzia. Den 25 februari svarade den lokale högre ledaren för SS och polisen, Rauter, med att tillkännage att 400 holländska judar ur åldersgruppen 20-35 hade skickats till ett tyskt koncentrationsläger. Sammanlagt 389 unga holländsk-judiska män skickades de facto till Buchenwald, där en tiondel av dem gick under under de följande månaderna. De som överlevt skickades till en än hårdare lägervistelse i Mauthausen (i det annekterade Österrike). I juni samma år skickades ytterligare 291 judar från Amsterdam direkt till Mauthausen. De holländska judarna i detta läger sattes att utföra tungt arbete i ett stenbrott, och många av de som inte dog av sjukdomar och umbäranden rapporteras ha tagit livet av sig. I enlighet med lägerreglementet skickade förvaltningen i Mauthausen dödsnotiser till de avlidnas familjer.^[8] Ingen ”Förintelse”-historiker har någonsin hävdat att de holländska judar som skickades till Mauthausen 1941 (eller ens en del av dem) mördades med giftgas i detta läger. Enligt den mest namnkunnige förfäktaren av Mauthausens förmenta gaskammare, Hans Marsalek, skall denna inte ha tagits i bruk förrän i maj 1942, och av de antingen 526 eller 726 offer som han påstår gasades (vid sammanlagt fem tillfällen) fram till och med den 9 september 1944 var samtliga antingen sovjetiska, tjeckiska eller polska medborgare.^[9] Följaktligen kan inte en enda av de sammanlagt cirka 640 holländska judar som skickades till Mauthausen 1941 ha gasats där, ens ur en exterminationistisk synvinkel.

I den mest uttömmande (2253 sidor långa) Mann-biografi som publicerats till dags dato, och som författats av Klaus Harpprecht ^[10] finner vi talrika referenser och summeringar av radiotalen från kriget, men det högst anmärkningsvärda faktum att den världsberömde författaren var en de första kända personerna –kanske rentav den förste – som rapporterade om massgasningar av judar förbigås med tystnad, och inte heller ges vi några ledtrådar till vilken Manns källa kan ha varit.

Den 16 februari 1942 skrev den rumänsk-judiske, i Bukarest bosatte läkaren Emil Dorian följande i sin dagbok:

”Vi har fått höra om hur man i en tysk industrianläggning utvecklat en särskild kraftfull giftgas. Dess effektivitet testades på fyrahundra judiska ungdomar som hämtats från ett koncentrationsläger. Givetvis dog allesammans. Strax därpå fördömde Thomas Mann i amerikansk radio detta skamliga brott och lade ansvaret på hela den tyska nationen (…).”^[11]

Varken den ej närmare specifierade ”särskilt kraftfulla giftgasen” eller koncentrationslägret nämns i Manns tal från januari (åtminstone inte i dess tryckta form), vilket antyder att även andra källor vid denna tidpunkt spred påståendet att holländska judar gasats i Mauthausen. Detta skulle i sin tur innebära att allierad underrättelsetjänst och/eller judiska organisationer började sprida propaganda om massgasningar av judar senast i januari 1942. För att avgöra närmare när och var detta påstående uppstod skulle utan tvekan fordras en genomgång av den holländska motståndsrörelsens publikationer.

I sitt tal från augusti 1942 återvände Mann till det förmenta folkmordet på fransmännen. Enligt Mann ämnade tyskarna reducera Frankrikes befolkning till tjugo miljoner.^[12] Då Frankrikes befolkning år 1939 uppgick till cirka 41,7 miljoner innebär detta påstående att tyskarna planerade att mörda eller på annat vis bringa om livet mer än 20 miljoner fransoser! I verkligheten kom de franska offren för kriget att uppgå till sammanlagt 567 600, varav 217 600 stupade i strid – denna siffra inkluderar även 83 000 verkliga eller förmenta offer för ”Förintelsen”.^[13] Med tanke på att siffran för civila döda uppgick till 267 000 – merparten otvivelaktligen offer för bombningar, avrättningar av motståndsmän, etc. – framstår föreställningen att Hitler utkämpade ett utrotningskrig mot fransmännen som rent barock.

Den 27 september 1942 citerade Mann ett radiotal som nyligen skulle ha hållits av den tyske propagandaministern Goebbels:

”Det är vårt mål (…) att utrota judarna [die Juden auszurotten]. Oavsett om vi segrar eller besegras måste vi och skall vi uppnå detta mål. Om den tyska armén tvingades till reträtt skulle den på sin väg tillbaka utplåna [vertilgen] de sista judarna från jordens yta.”^[14]

Författaren till denna artikel har inte lyckats hitta något tal av Goebbels från perioden ifråga som motsvarar Manns förmenta ”citat”. Två saker i detta faller en dessutom omedelbart i ögonen: Hur troligt är det att propagandaministern Goebbels i ett radiotal år 1942 skulle nämna ett tyskt nederlag som en möjlighet, ens i de mest hypotetiska ordalag? Och hur skulle det vara möjligt för den reträtterande tyska armén att ”utplåna de sista judarna från jordens yta” när majoriteten av världens judiska befolkning befann sig utom dess räckhåll?

I samma tal upprepade Mann den vid sid samma tid ofta nämnda offersiffran om 700 000 mördade judar, ”varav 70 000 endast i Minsk-regionen”. Detta åtföljdes sedan av två historier om massgasningar av judar:

”I Paris drevs inom loppet av några dagar sextontusen judar samman och transporterades iväg i boskapsvagnar. Varthän? Det vet den tyske lokförare, om vilken det rapporteras i Schweiz. Han lyckades fly dit efter att ett flertal gånger ha fått köra tåg fullastade med judar, vilka stannades på en öppen bansträcka, förslöts hermetiskt och därpå genomgasades. Den arme mannen stod inte ut längre. Likväl är hans erfarenheter ingalunda unika. En precis och autentisk rapport föreligger rörande dödandet medels giftgas av inte mindre än elvatusen polska judar. Dessa fördes till en särskild avrättningsplats nära Konin i Warszawa-distriktet, lastades in i lufttätt förslutna lastbilar och förvandlades till lik inom loppet av en kvart. Hela förloppet skildras ingående: offrens skrik och vädjanden, de godmodiga skratten från SS-vildarna, som fann stort nöje i det hela.” ^[15]

Beskrivningen av de förmenta massmorden på polska och franska judar omnämns visserligen av levnadstecknaren Harpprecht,^[16] men han avstår förståeligt nog från att nämna hur de franska judarna skulle ha gasats.

Det är ett väl dokumenterat faktum att de transporter av judar från Paris som Mann hänvisar till skickades till Auschwitz, vilket naturligtvis innebär att den anonyme lokförarens berättelse måste vara en ren fantasiprodukt. Vad dessa deporterade judars öden beträffar hävdar ”Förintelse”-historikerna att den absoluta majoriteten gasades vid sin ankomst till Auschwitz, men det finns goda skäl att tro att dessa ”gasade” judar i själva verket fördes vidare från Auschwitz till Ukraina. Den 15 augusti 1942 noterade den ovan nämnde Emil Dorian följande i sin dagbok:

”Ihärdiga rykten talar om tåg passerande genom den norra delen av Moldavien med judar från det ockuperade Frankrike som skickats österut av tyskarna. Det är känt att 20 000 judar i den ockuperade delen av Frankrike nyligen deporterats därifrån, men ingen kunde gissa vart de sänts. Ryktena innehåller detaljer: förseglade tågvagnar, fruktansvärd törst, ingen mat.”^[17]

Tåg från väst passerande genom “den norra delen av Moldavien” hade med största sannolikhet någon ort i Ukraina som destination. Detta stämmer väl överens med en rapport publicerade i den franska motståndstidningen Notre Voix i april 1944. I denna står att läsa att 8000 judar från Paris (som låg i den ockuperade delen av Frankrike) befriats på en ej närmare specificerad ort i Ukraina av den framryckande Röda Armén.^[18] Andra förment gasade franska judar skickades till Minsk och till Lettland, såsom framgår i den kommande andra delen av min artikel ”Evidence for the Presence of ‘Gassed’ Jews in the Occupied Eastern Territories” (Bevis för närvaron av “gasade” judar i de Ockuperade östra territorierna).^[19]

Medan det stämmer att ”utrotningslägret” Chelmno var beläget inte långt från Konin – som emellertid låg i Warthegau och inte i Warsawa-distriktet – framstår det som högst märkligt att man kände till dessa påstådda 11 000 offer från en tämligen obetydlig polsk stad, medan man samtidigt tydligen inte var medvetna om de mer än 120 000 övriga polska judar, flertalet av dem från storstaden Lodz ghetto, som skall ha dödats i samma läger fram till september 1942.^[20] Beskrivningen av hur gasningarna gick till bär för övrigt alla kännetecken på att vara svart propaganda.

Den 14 januari 1945 ägnade Mann slutligen en stor del av sitt månatliga tal åt lägren Majdanek och Auschwitz. Det förra lägret sägs inrymma ”världens största krematorium”.^[22] Underligt nog anger Mann antalet Majdanek-offer till ”mer än en halv miljon” trots att den offersiffra som vid denna tid (och även senare, vid Nürnberg-rättegången) förfäktades av Sovjetunionen löd 1,5 miljon (den nuvarande officiella siffran är 78 000).^[23] Möjligen var detta helt enkelt ett misstag från Manns sida. Mer märklig är Manns utsaga att gaskammaroffren i Majdanek bragdes om livet med hjälp av klor.^[24] Detta förmenta mordvapen förekommer inte någon annanstans i propagandan rörande detta läger. Å andra sidan hävdade flera tidigare Sobibór-vittnen att man utfört gasningar med klor i detta ”förintelseläger”.^[25]

Manns beskrivning av Auschwitz baserar sig uppenbart på Vrba-Wetzler-rapporten, men antingen läste den högt uppburne skriftställaren själv inte rapporten ifråga, eller så ”förbättrade” han den medvetet, då i radiotalet den förmenta offersiffran inte presenteras som en uppskattning eller beräkning utförd av de två f.d. lägerfångarna, utan som en exakt siffra hämtad ur det ”dödsregister” som oförklarligen återfunnits.^[26] Vidare hävdade Mann att man hittat i Auschwitz “hundratusentals pass och personliga papper stammande från inte färre än tjugotvå europeiska nationaliteter” samt att ”dessa vettvillingar även fört bok över benmjölet, det konstgödsel som utvunnits ur denna industriella process.”^[27] Hur några sådana upptäckter överhuvudtaget var möjliga framstår som ett stort mysterium. Auschwitz befriades nämligen av Röda Armén den 21 januari 1945, d.v.s. en vecka efter Manns radiotal!
Föga förvånande har Harpprecht ingen annan kommentar till den bisarra beskrivningen av ”dödsfabrikerna” än en from reflektion kring det otvivelaktliga faktum att Förintandet av judarna utgör den lägsta lågvattenmärket i mänsklighetens historia, och att Auschwitz var det ojämförliga ”Helvetet på Jorden”.^[28]

I sitt tal från januari 1942 varnade Mann sina lyssnare för ”tendensen att se sådana historier som skräckpropaganda [Greuelmärchen] vilken, till fiendens fördel, är vida spridd ”.^[29] Mann fortsatte sitt tal med att förklara att rapporterna om massmord på judar inte blott var ”historier”, utan ännu oskriven historia.^[30] Denna retorik framstår som högeligen ironisk när man beaktar att de flesta av de förment autentiska och pålitliga rapporter om massmord på judar som Mann förmedlade till sina lyssnare efter kriget förpassats till det orwellianska minneshålet. Manns påståenden utgjorde snarare grunden till en då ännu oskriven och endast vagt fastlagd mytologi. Att ta del av dessa tal ger oss insikt i hur massgasningslegenden uppstod och förser oss med ledtrådar att följas upp i framtida forskning.

^[1] Thomas Mann, Deutsche Hörer! 55 Radiosendungen nach Deutschland, 2:a upplagan, Bermann-Fischer Verlag, Stockholm 1945.
^[2] Ibid., s. 38.
^[3] Ibid., s. 41.
^[4] Ibid., s. 44.
^[5] Ibid., s. 48.
^[6] Ibid.
^[7] Ibid., s. 62.
^[8] Raul Hilberg, The Destruction of the European Jews, 3:e reviderade upplagan, Yale University Press, New Haven / London 2003, vol. II, s. 613f).
^[9] Hans Marsalek, Die Geschichte der Konzentrationslager Mauthausen, Wien 1974, s. 227; Giftgas in Mauthausen, Wien 1988, s. 15
^[10] Klaus Harpprecht, Thomas Mann. Eine Biographie, Rowohlt 1995.
^[11] Emil Dorian, The Quality of Witness. A Romanian Diary 1937-1944, The Jewish Publication Society of America, Philadelphia 1982, s. 197.
^[12] T. Mann, Deutsche Hörer!, op.cit., s. 69.
^[13] http://en.wikipedia.org/wiki/World_War_II_casualties>
^[14] T. Mann, Deutsche Hörer!, op.cit., s. 72.
^[15] Ibid., s. 73.
^[16] K. Harpprecht, Thomas Mann. Eine Biographie, op.cit., s. 1313.
^[17] E. Dorian, The Quality of Witness, op.cit., s. 221.
^[18] Carlo Mattogno, Jürgen Graf, Treblinka. Extermination Camp or Transit Camp?, Theses & Dissertations Press, Chicago 2004, ss. 257-258.
^[19] Första delen är tillgänglig online: http://www.inconvenienthistory.com/archive/2010/volume_2/number_2/evidence_for_the_presence_of_gassed_jews.php. Andra delen av artikeln är planerad att publiceras i vinternumret 2010 av nättidskriften Inconvenient History.
^[20] Jfr. Carlo Mattogno, Il Campo di Chelmno tra Storia e Propaganda, Effepi, Genua 2009, kapitel 12.2. Se vidare T. Kues, ”De Fattiga i Lodz och ‘förintelselägret’ Chelmno”, online: http://www.sannhistoria.org/2010/08/12/de-fattiga-i-lodz-och-%E2%80%9Cforintelselagret%E2%80%9C-chelmno/
^[21] T. Mann, Deutsche Hörer!, op.cit., s. 93.
^[22] Ibid., s. 118.
^[23] Jfr. Jürgen Graf, “Zur Revision der Opferzahl von Majdanek” online: http://juergen-graf.vho.org/articles/zur-revision-der-opferzahl-von-majdanek.html
^[24] T. Mann, Deutsche Hörer!, op.cit., s. 118.
^[25] Cf.. Jürgen Graf, Thomas Kues, Carlo Mattogno, Sobibór. Holocaust Propaganda and Reality, TBR Books, Washington DC 2010, ss. 71-72.
^[26] “Man hat die Registratur des Todes gefunden”; T. Mann, Deutsche Hörer!, op.cit., s. 118. Något som tyder på att Mann förlitat sig på andrahandsinformation rörande Vrba-Wetzler-rapporten är det faktum att han anger antalet Auschwitz-offer till 1 715 000 istället för rapportens 1 765 000.
^[27] Ibid.
^[28] K. Harpprecht, Thomas Mann. Eine Biographie, op.cit., s. 1458.
^[29] T. Mann, Deutsche Hörer!, op.cit., s. 48.
^[30] Ibid.