Av Wilfried Heink
Den 6 oktober 2009 deltog Lady Renouf i en konferens om ”Förnekande och demokrati i Europa” som hölls av Europaparlamentet i Bryssel. Under sitt tal höll hon upp en handbok med titeln ”Riktlinjer för undervisning om Förintelsen”, och citerade ur avsnittet ”Ingen legitimitet åt förnekandet av det förflutna”.
Fram till den dagen hade jag aldrig hört talas om dessa ”riktlinjer”, så jag bestämde mig för att leta upp dem. Det visade sig att de är tillgängliga online:
Den första frågan som man måste ställa sig är: Varför finns det särskilda riktlinjer för att lära ut ett ämne? Vi får ständigt höra att ”Förintelsen” är grundligt undersökt, så varför inte läsa in sig på det, sammanställa de uppgifter som lämnas och helt enkelt lära ut? Varför behövs speciella riktlinjer för att undervisa om just ”Förintelsen”? Eller för att uttrycka saken annorlunda: Vilka andra ämnen behöver särskilda riktlinjer för att undervisas i? Jag känner inte till något, och faktiskt inleder också författarna till ”riktlinjerna” med att fråga:
”Varför undervisa om Förintelsen?”
Nu är detta inte exakt vad jag frågade, men det är en början. Det fortsätter:
”Målet med undervisningen i något ämne är att engagera den intellektuella nyfikenheten hos studerande för att inspirera till kritiskt tänkande och personlig utveckling. Därför är det viktigt att lärarna ställer sig frågor om det rationella när de studerande närmar sig något ämne. ”
Inga problem med det, förutom kanske den sista meningen och varningen om det rationella, dvs. är inte alla frågor som studerande ställer, om det berör ämnet, rationella? Eller annorlunda uttryckt: Vem bestämmer vad som är en rationell ”Förintelse”-fråga och vad som inte är det? Varför rädslan när det kommer till just detta ämne?
Därefter följer några uppräknade artiklar. I nr 1 informeras läraren:
”Förintelsen var en vattendelande händelse, inte bara för 1900-talet utan också för hela mänsklighetens historia. Det var ett tidigare aldrig skådat försök att mörda ett helt folk och utrota dess kultur [...] ”
Hur kan ett försök att ”… mörda ett helt folk” kallas en händelse? Skulle inte det betraktas som det största brottet i historien, eller åtminstone något som bör ses som ett brott? I en standardordlista nämns inget om brottslig verksamhet under definitionen av ordet ”händelse”. Men å andra sidan, om det skulle ses som ett brott skulle även andra standarder tillämpas, och experter på brottsutredningar skulle då kallas in för att undersöka. Hittills har detta inte skett. Vi har inte ens en verifierbar rapport från en rättsmedicinsk expert. Vi har rapporter om undersökningar gjorda av Sovjet och polackerna, men den polska juristen och utredaren Lukaszkiewicz glömde att markera de ”gravar” han påstod hade hittats i Treblinka. Och de sovjetiska rapporterna var rent nonsens som sedan länge övergetts av ”Förintelse”-historikerna. Är det därför ”Förintelsen” kallas en ”händelse”, för att det skall legitimera att utredningen sköts av amatörer? Faktum är att det inte finns någon hållbar bevisning för att detta påstådda enorma brott – det förmenta systematiska massmordet på judar med gas och kulor – verkligen begåtts.
Samtliga sju artiklar som återges i detta kapitel är värda att läsa, men att kommentera alla skulle göra denna artikel för lång, så jag kommer att koncentrera mig på en, den sista, nr 7:
”Förintelsen har blivit ett centralt tema i kulturen i många länder. Detta återspeglas i mediabevakningen och i populärkultur. Förintelseutbildning kan erbjuda studenter historiska kunskaper och färdigheter som behövs för att förstå och värdera kulturella yttringar. ”
Jag har inget att anföra mot de två första meningarna. Den sista meningen är dock problematisk: Varför göra särskilda ansträngningar för att få eleverna att ”förstå”? Kommer inte det som lärs ut tala för sig själv?
Låt oss gå vidare i ”riktlinjerna”. Läraren blir tillsagd att inte bara undervisa om ”Förintelsen”, nej då, nästa kapitel börjar nämligen med:
”Att undervisa om Förintelsen?”
Den selektiva undervisningen börjar med:
”Under täckmantel av andra världskriget, och med hänsyn till deras ”nya ordning”, försökte nazisterna utrota alla judar i Europa. För första gången i historien användes industriella metoder för att utrota ett helt folk. Sex miljoner människor mördades [senare möter vi uppskattningen "cirka sex miljoner"], inklusive 1 500 000 barn. Denna händelse kallas Förintelsen. ”
Vi har nu ”riktlinjerna” till definitionen av ”Förintelsen”. Vad denna definition säger är att andra världskriget användes som täckmantel för att döda sex miljoner judar, inklusive 1,5 miljoner barn. Skulle ”Förintelsen” ha hänt även om andra världskriget inte hade hänt? Detta är något som författarna inte vill ta itu med, även om formuleringen väcker frågan. I varje fall informeras vi om att sex miljoner judar mördats, eller åtminstone ”cirka sex miljoner”. Informeras härnäst lärarna om hur de skall kunna underbygga siffrorna, inklusive 1,5 miljoner barn, hur de dödades, när och var? Visas de till någon av de böcker som biblioteken är fyllda med? Nej, först ut möter vi ett citat från en anonym författare med anknytning till det israeliska ”Förintelse”-institutet Yad Vashem:
”Undervisning om Förintelsen kan och måste vara olika i olika sammanhang. För att se skillnaderna mellan Förintelsen och andra folkmord, bör jämförelser göras med urskillning och likheter bör också ingå. ”
Varför måste undervisningen om ”Förintelsen” skilja sig från undervisningen om andra historiska ämnen? Säkert skulle eventuella skillnader mellan detta och andra folkmord bli uppenbara, om de fanns. Och åter, varför inte helt enkelt lära ut fakta och hänvisa eleverna till relevanta böcker, osv.? Varför måste de bli ”guidade” med hänsyn till just detta ämne? Talar inte fakta för sig själva? Tydligen inte, om vi skall döma av vad som framgår av argumenteringen i ”riktlinjerna”.
Nästa kapitel har rubriken ”Hur undervisar man om Förintelsen” som listar 29 förslag, här är bara några av dem, med början längst upp:
”- Förintelsen kan framgångsrikt läras ut i klassen, var inte rädd för att närma dig ämnet”.
Vad finns det att vara rädd för? Om det som lärs ut bygger på fakta, så är det bara hålla sig till fakta. Nr 4 och 5 lyder:
”- Ge historien liv genom att översätta statistiken till berättelser.
– Använd ögonvittnesskildringar för att göra historien ”riktig” för eleverna ”.
Personliga berättelser och vittnesmål? Vad hände med att lära ut fakta? Här rekommenderar författarna att eleverna bör ”mjukas upp” innan ämnet behandlas. I förslag nr 12 får vi veta vad nästa steg är efter ”uppmjukningen”:
”- Ge eleverna tillgång till förstahandskällor”.
Bra, men fortfarande, uppgifter om vilka källor skulle ha varit bra! Nästa förslag lyder:
”- Eleverna ska uppmärksammas på det faktum att förövarna producerade många av bevisen för Förintelsen själva”.
Detta är i sig ett erkännande att ingen hållbar bevisning föreligger – en deklaration att man är bankrutt. Varför inte hänvisa studenter till utredningar som utarbetats av människor med brottsutredningsexpertis, eller till oberoende undersökningar som stödjer dessa bevis producerade av ”förövarna” (med vilket sannolikt de ”erkännanden” som i ex. Auschwitz-kommandantens Höss fall utvanns medels tortyr)? Längre ner rekommenderas läraren:
”-Ingen legitimitet åt förnekandet av det förflutna”.
Förnekande av det förflutna? Vad menas? Fanns inte gårdagen?
Detta i sin tur följs av:
”- Var medveten om potentialen och begränsningarna hos allt pedagogiskt material, inklusive Internet”.
Varför begränsningar och exakt vad rör det sig om för begränsningarna? ”Förintelsen”, säger man, är den bäst utforskade historiska händelsen – och då borde inte finnas några begränsningar. Kan det vara så att en total avsaknad av bevis gör att man måste uppmuntra lärarna att använda sig av trolleri? Hemska tanke!
De 29 förslagen är förklaras sedan individuellt, men jag kommer här att koncentrera mig på nr 25: ”Ge inte legitimitet i det förflutna”. Det börjar med:
”Förnekandet av Förintelsen har ideologiska motiv. Förnekarnas strategi är att så frön av tvivel genom att medvetet förvränga och förvanska historiska fakta. Lärare bör vara noga med att inte omedvetet berättiga förnekarna genom att delta i en felaktig debatt. ”
Här har vi snarast att göra med ett dekret! Vad som slås fast är att ”förnekelse” av ”Förintelsen” inte får legitimeras, och kanske till och med bör förbjudas, eftersom det är ideologiskt motiverat. Sen får vi åter oss till livs det välkända mantrat om att revisionisterna ”medvetet förvränger och förvanskar historiska fakta”. Först av allt: revisionister söker inte förneka någonting, de ställer frågor. Och även om de i själva verket skulle ägna sig åt att förvränga fakta, varför inte bjuda in dem till en av de många konferenser som hålls i ämnet för att påvisa deras förvanskning direkt? ”Förnekelse” skulle ögonblickligen försvinna om sådana förvrängningar och missvisande bilder luftades i det offentliga. I maj 2008 deltog 200 forskare i en konferens i Berlin med temat: ”Die Gaskammer-Lüge in der Internationalen revisionistischen Propaganda” (”Gaskammarlögnen i internationell revisionistisk propaganda”, jfr http://hsozkult.geschichte.hu-berlin.de/Termine/id=9241), men inte en enda revisionist hade inbjudits att presentera någon sådan ”revisionistisk propaganda”. Varför inte? Här fanns en chans att bjuda in pressen och helt förstöra de revisionistiska argumenten, med 200 forskare deltagande i förstörelsejobbet. Varför gjordes inte detta för att få ett slut på ”förnekandet”?
Lärarna tillsägs då vad de ska göra om ”förnekelseargument” presenteras:
”Hur som helst tycker många lärare att förnekelsefenomenet måste undersökas med eleverna. Antingen för att deras ungdomar själva tar upp frågan eller att lärarna är oroliga för att deras elever kan stöta på dessa åsikter senare i livet. De skall vara förberedda på förnekarnas retorik och deras förmåga att förvirra och vilseleda. Om så är fallet ska förnekelsen av Förintelsen behandlas separat från Förintelsens historia. Det kan vara relevant för en separat undervisningsenhet om hur former av antisemitism utvecklats med tiden, eller som ett medieprojekt där man studerar manipulation, felaktigheter och förvrängningar utförda av grupper i politiska, sociala eller ekonomiska syften.”
Är inte stämpling av folk som ställer ”antisemitiska” frågor ett tecken på ideologisk motivation? Det är det, och inget övrigt behöver läggas till ovanstående. Dessa ”riktlinjer” är tydliga bevis på att ”Förintelsen” inte kan styrkas och att elever måste ”mjukas upp” för att acceptera vad som lärs ut.
Slutligen vill jag citera en del av det tal som Lady Renouf höll:
”Denna konferens har rubriken ”Förnekande och demokrati”. Det finns bara ett säkert sätt att bekämpa ”förnekelse” i ett ”demokratiskt” sammanhang – inte genom att i hela Europa förbjuda debatt med förnekare, utan genom att tillhandahålla dokument som motbevisar förnekarnas argument.
För två veckor sedan stödde Benjamin Netanyahu ett tal han höll i FN med bevis i form av konstruktionsritningar för industriella massförstörelsevapen. Denna ”bevisning” hade dock avvisats som felaktig av judiska experter, bl.a. Prof. Van Pelt. Van Pelt gick så långt som att säga ”förnekarna har väldigt roligt eftersom det visar hur lättlurade människor är”. Samma handlingar som hölls upp som bevis av Netanyahu upptäcktes och publicerades faktiskt först av revisionisten Professor Robert Faurisson och bevisar förekomsten av normala desinfektionsgaskammare för kläder i lägret!
Kan denna expertkonferens lyckas där Netanyahu misslyckats? Kan denna konferens skicka iväg oss med en – bara en – tydlig punkt av skriftlig bevisning som konfunderar källkritiska Förintelserevisionister? Eller måste vi bara tysta sådana skeptiska röster med hot, böter och fängelsestraff och lära våra skolbarn debattförnekande av normal historisk källkritik? [...] ”
Försvaret vid 2006-2007 Zündel rättegången i Tyskland hade också bett om bevis för ”Förintelse”-påståendena. Inget överlämnades, och Zündels försvarsadvokater hotades med böter för förintelseförnekande när de framhärdade i sin efterfrågan. Sådant beteende är inte direkt övertygande och ”riktlinjerna” är ytterligare ett bevis att det som presenteras som fakta inte kan styrkas.
Wilfried Heink, 18 december 2009