Av Thomas Kues
Den 17 augusti meddelade den israeliska sionistiska nyhetssidan YNet följande:
Järnvägsstationen i Sobibór
”Israel kommer att fortsätta stödja ansträngningarna att uppföra en minnesplats [memorial center] i Sobibor, detta enligt ett avtal nått mellan generalchefen för [det israeliska] Ministeriet för information och diaspora-frågor, Ronen Plot och ordföranden för [den israeliska "Förintelse"-institutionen] Yad Vashems styrelse, Avner Shalev å ena sidan och Dr. Andrzej Konrat, ansvarig för hågkomsten av Förintelsen i Polen.
Avtalet har fattats i enlighet med den avsiktsförklaring som år 2008 gemensamt lades fram av Israel, Polen, Slovakien och Nederländerna.
Nästan ingenting återstod av det nazistiska dödslägret Sobibor vid krigsslutet. Skapandet av en minnesplats är resultatet av gemensam forskning utförd Polens råd för hågkomsten av krigets offer, lett av minister Konrat och Israels Ministerie för information och diaspora-frågor och Utrikesministeriet, organiserad av forskare från Yad Vashem och assisterad av Slovakien och Nederländerna.
I detta syfte [uppförandet av minnesplatsen] etablerades en internationell expertkommitté och grävningar utfördes på plats för att bestämma den exakta placeringen av gaskamrarna.
Minnesplatsprojektet, vilket uppskattas kosta runt 6 miljoner euro (8 miljoner USD) befinner sig för närvarande i planeringsstadiet. Beslut om en internationell tävling om utformningen av byggnaden och budgeten kommer att fattas i samband med ett gemensamt möte i Warsawa den kommande månaden där alla inblandade länder kommer att vara representerade. Konstruktionen av minnesplatsen är planerad att slutföras till oktober 2003, då 70 år gått sedan fångrevolten i lägret.
‘Vi ser detta som en helig gemensam förpliktelse att minnas det förflutna och offren,’ sade Konrat under mötet.
‘Jag välkomnar det polska samarbetet och den vikt som ministern lägger vid hågkomsten av Förintelsen”, sade generaldirektören för Informationsministeriet. ”Uppförandet av en minnesplats vid det dödsläger i vilket omkring 250 000 judar mördades utgör ett viktig del av utbildningen… och en del av kampen mot de som förnekar att det hände.”[1]
Ovanstående nyhet är ett säkert tecken på att ”Förintelsens” väktare känner en växande desperation inför den revisionistiska kritiken av gaskammarmyten, och att de därför känner sig nödgade att vidta diverse strategiska åtgärder i syfte att hindra vidare forskning på platserna där de ”rena förintelselägren” Belzec, Sobibór och Treblinka (tillsammans kända som Reinhardt-lägren) en gång låg. I fallet Treblinka täcktes merparten av det forna lägerområdet redan på 60-talet av betong och väldiga stenbumlingar.[2] I Belzec, där en arkeologisk sondering utfördes i slutet av 90-talet (med förödande resultat för den officiellt sanktionerade bilden av detta ”dödsläger”[3]) plomberades hela lägerområdet i början av 2000-talet med ett enormt ”monument” av betong.[4] Oddsen är knappast höga att Sobibór nu kommer gå ett liknande öde till mötes.
YNet-artikeln innehåller två särskilt anmärkningsvärda stycken. För det första talar den israeliske ministern Ronen Plot om 250 000 Sobibór-offer. Denna siffra må förvisso förekomma även i nya uppslagsverk och liknande, men faktum är att den har varit ohållbar alltsedan upptäckten av det s.k. Höfle-dokumentet år 2000. Detta dokument visar att 101 370 judar deporterades till Sobibór fram till årsslutet 1942.[5] Lägret var visserligen operativt fram till oktober 1943, men samtliga källor är ense om att antalet deporterade under år 1943 var betydligt färre än under 1942. Den ledande exterminationistiske Sobibór-experten, Jules Schelvis, förfäktar således siffran 170 000 offer.[6]
För det andra läser vi i artikeln att en ”internationell expertkommitté” genomfört utgrävningar på det forna lägerområdet i Sobibór i syfte att ”bestämma den exakta placeringen av gaskamrarna”. Till att börja med har det inte utförts en utan två [7] arkeologiska undersökningar i detta syfte: en första 2000-2001 av den polske arkeologiprofessorn Andrzej Kola (vilken även ledde den ovan nämnda utgrävningen av Belzec) och en andra 2007-2008 av den israelisk-polska trion Isaac Gilead, Yoram Haimi och Wojciech Mazurek.
Andrzej Kola sonderade hela ”Lager III”, den avskärmade del av lägret i vilken gaskammarbyggnaden skall ha legat och som motsvarar mindre än 4 hektar – med hjälp av provborrningar och grävde ut sammanlagt fem stycken byggnadslämningar. En av dessa, ”Objekt E”, återfanns i den sydvästra delen av Lager III, precis där gaskammarbyggnaden enligt ögonvittneskartor skall ha legat. Problemet är att detta ”Objekt E” överhuvudtaget inte påminner om beskrivningarna av denna byggnad. De sex stycken gaskamrarna i lägret skall nämligen ha legat ordnade tre och tre längs med en mittkorridor inuti en cirka 10 x 13-18 meter stor byggnad av tegel eller betong. ”Objekt E” däremot består av två barracker helt av trä, den mindre mätande 14 x 4 meter, den större hela 60-80 x 6 meter! Märkligt nog nämner inte ett enda av vittnesmålen den enorma träbaracken, vars dimensioner såväl som konstruktionsmaterial gör den omöjligt att identifiera med gaskammaren (samma gäller naturligtvis även för den mindre barracken). Vidare återfanns i den större barracken talrika rester av allehanda kläder och toalettartiklar, såsom parfymflaskor, hårspännen, bälten etc. Gaskammaroffren däremot skall ha stigit in i de förmenta dödskamrarna redan avklädda. Dessa fynd fick Kola att i sin utgrävningsrapport förkasta hypotesen att ”Objekt E” tjänat som gaskammarbyggnad. Istället lade han fram – den av vittnesmålen helt ostödda – hypotesen att barracken fungerat som förvaringsplats för offrens kläder och tillhörigheter.[8]
Ingen av de övriga fyra byggnadslämningar som Kola fann i det forna Lager III var ens i närheten av att likna den eftersökta gaskammarbyggnaden. Ett anmärkningsvärt fynd är emellertid ”Objekt A”, en mindre byggnad med en källare i vilken resterna av en ugn med tillhörande kolförråd återfanns. Kola tolkar något halvhjärtat detta som lämningen av en smedja, trots att det redan fanns en smedja i en annan del av lägret (Lager I) och ett litet läger som Sobibór knappast behövde en andra smedja. Vad skulle man för övrigt med en smedja till i Lager III, vars enda uppgift bestod i att gasa, begrava och bränna de förmenta offren?[9] I vår studie av Sobibór har jag själv, Jürgen Graf och Carlo Mattogno tolkat ”Objekt A” som en installation i vilken kläder avlusades med hjälp av varmluft (upphettad av ugnen), samt ”Objekt E” som en avlusningsbarack i vilken de till Sobibór deporterade judarna duschades och avlusades innan de sändes vidare österut till de av Tyskland ockuperade delarna av Sovjetunionen.[10]
Trion Gilead-Haimi-Mazureks undersökning av Sobibór 2007-2008 har endast ytterst kortfattat redogjorts för i en artikel publicerad i den amerikanska tidskriften Present Pasts i början av 2009.[11] I denna artikel läser vi att arkeologerna ”utifrån antagande att vi visste ungefärligen var gaskamrarna var belägna” i oktober 2007 började med att ”gräva ut området väster om Kolas Byggnad E”.[12] I detta område hittade man dock överhuvudtaget inga byggnadsrester. Senare, sommaren 2008, kallade man in förstärkning i form av geofysiska experter utrustade med bl.a. markpenetrerande (GPR) radar. Trots att man hade hjälp av denna avancerade teknik och Kolas tidigare kartläggning av området att gå efter misslyckades man i slutänden kapitalt med att finna lämningar av den legendariska gaskammarbyggnaden, och i artikeln från 2009 fick man således medge att ”Det är uppenbart att gaskamrarnas läge är en komplex fråga som ännu återstår att lösa, ett viktigt mål för framtida arkeologisk utforskning av Sobibór.”[13]
Med andra ord: den ”internationella expertkommitté” som det talas om i YNet-artikeln har inte lyckats hitta några som helst spår av de påstådda gaskamrarna i Sobibór, trots två utgrävningar och en högst begränsad areal att finkamma.
I vår studie har jag, Mattogno och Graf lagt fram omfattande bevisning som entydigt visar att Sobibór var ett transitläger – vilket det även betecknas som av SS-ledaren Heinrich Himmler och lägeradministratören Oswald Pohl i hemligstämplad intern kommunikation från sommaren 1943 [14] – i vilket deporterade judar avlusades för att sedan skickas vidare österut, bland annat till Litauen.[15] I sin totala avsaknad av bevisning som stöder den officiellt sanktionerade bilden av Sobibór som ett ”förintelseläger” har mytens försvarare, såsom Avner Shalev och Andrzej Konrat, inget annat att ta till än mörkläggning av fakta och förhindrande av vidare efterforskningar, allt under täckmanteln ”hågkomst”.
[1] ”Sobibor death camp memorial center planned”, online: http://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-3933561,00.html
[2] http://fcit.usf.edu/HOLOCAUST/resource/gallery/TREBLINK.htm
[3] Jfr. Carlo Mattogno, Belzec in Propaganda, Testimonies, Archeological Research, and History, Theses & Dissertations Press, Chicago 2004, ss. 71-96; C. Mattogno, ”Belzec or the Holocaust Controversy of Roberto Muehlenkamp”, online:
[4] http://www.deathcamps.org/belzec/buildingsite.html
[5] Jürgen Graf, Thomas Kues, Carlo Mattogno, Sobibór. Holocaust Propaganda and Reality, TBR Books, Washington DC, s. 22, 46-47.
[6] Ibid., ss. 49-50.
[7] En resejournal författad av ”Förintelse”-historikern Martin Gilbert avslöjar att en utgrävning av Lager III ägde rum 1996, men resultaten från denna har av allt att döma aldrig offentliggjorts; se ibid., s. 109, fotnot 298.
[8] Ibid., ss. 157-162.
[9] Ibid., ss. 153-155.
[10] Ibid., ss. 286-287.
[11] I. Gilead, Y. Haimi, W. Mazurek, “Excavating Nazi Extermination Centres,” Present Pasts, vol. 1, 2009.
[12] Ibid., s. 27
[13] Ibid., s. 33f.
[14] Nürnberg-dokument NO-482.
[15] J. Graf, T. Kues, C. Mattogno, Sobibór. Holocaust Propaganda and Reality, op.cit., se särskilt kapitel 9 och 10.