Bevis för närvaron av “gasade” judar i de Ockuperade östra territorierna (Del 1)

Av Thomas Kues

1. Om vikten av sökandet efter de “gasade” judarna

Enligt den ortodoxa “Förintelse”-historiografin mördades under perioden december 1941 till november 1944 miljontals europeiska judar i homicidala gaskammare som skall ha varit inrättade i sex stycken läger i Polen: de kombinerade “koncentrations- och utrotningslägren” Auschwitz-Birkenau och Majdanek (Lublin) samt de “rena utrotningslägren” Chelmno (Kulmhof), Belzec, Sobibór och Treblinka. Revisionistiska historiker bestrider emellertid detta och anser den officiellt sanktionerade historieskrivningen vara i total avsaknad av stöttande dokumentär såväl som materiell bevisning. I ett stort antal detaljerade studier¹ har dessa revisionistiska historiker visat utifrån dokument och forensisk-arkeologisk samt teknisk bevisning att de förmenta människogaskamrarna i de sex ovan nämnda lägren (“gasvagnar” i fallet Chelmno) aldrig existerade, att de dödssiffror som tillskrivs lägren är kraftigt överdrivna och sist men inte minst att det aldrig existerade någon nationalsocialistisk plan att fysiskt utrota Europas judar. “Den slutgiltiga lösningen” gick istället ut på att tvångsförflytta judarna österut i väntan på att den förväntade tyska segern skulle medge en slutlig massdeportation av dem till något territorium utanför Europa, möjligen i Afrika eller i Sibirien. Enligt den revisionistiska hypotesen blev de förment gasade judarna i själva verket avlusade och vidaretransporterade, mestadels till de s.k. Ockuperade östra territorierna (Baltikum, Vitryssland, Ukraina och västra Ryssland)² – med andra ord fungerade sagda läger som transitläger. Denna transitlägerhypotes är i perfekt överensstämmelse med den dokumenterade nationalsocialistiska judepolitiken såsom den återges i officiella och interna rapporter, dokumentation kring judetransporter samt även hemligstämplad korrespondens mellan ledande medlemmar av SS.³ Förfäktarna av den officiellt sanktionerade “Förintelse”-historiografin (nedan benämnda exterminationister) nödgas å andra sidan bortförklara sådana termer som Durchgangslager (transitläger), Ostwanderung (“den östliga migrationen”), Umsiedlung (folkförflyttning) and Aussiedlung (emigration) såsom varande “kodord” för massmord.

De hårda bevis som revisionisterna lagt fram genom åren räcker i sig för att få den ortodoxa bilden av “Förintelsen” att falla samman som ett korthus, men då försvararna av den officiella historieskrivningen förutom närmast obegränsade ekonomiska resurser har media, politiker och rättsväsende stående till sitt förfogande kan de låtsas som om ingenting hänt. Medan de i det tysta tvingas till taktiska reträtter försöker de utåt övertyga allmänheten att revisionisternas (“förnekarnas”) argument inte bara är ohållbara, utan egentligen inte ens behöver beaktas, samtidigt som de anför allehanda halmgubbeargument och basunerar ut retoriska frågor som revisionisterna antas stå svarslösa inför. Den viktigaste och mest frekvent upprepade av dessa frågor torde vara: Om judarna inte gasades, var tog de då vägen?

Man skulle kunna argumentera som så att revisionisterna inte har någon skyldighet att besvara denna fråga. Ur en moralisk synvinkel är detta förvisso sant, och likaså om vi överför frågan till en juridisk kontext: I en domstol skulle det vara exterminationisternas uppgift att bevisa att det brott de hävdar ägt rum faktiskt ägt rum – bevisbördan vilar på den som lagt fram anklagelsen, och eftersom revisionisterna bevisat att brottet ifråga – m.a.o. de förmenta massgasningarna – aldrig ägt rum, åligger dem inte heller någon skyldighet att leta efter de saknade offren för det påstådda brottet. Å andra sidan är exterminationisternas fråga befogad ur en rent historievetenskaplig synvinkel – för sin trovärdighets skull borde revisionisterna vara förmögna att presentera åtminstone en arbetshypotes beträffande vad som skedde de “gasade” judarna.

Det behöver knappast påpekas att en tvångsförflyttning av miljontals människor måste ha lämnat efter sig ett betydande pappersspår. Även om man antar – och det finns goda skäl till det – att de historiska arkiv i det forna Sovjetunionen och annorstädes som inte hålls stängda rensats från “obekväma” dokument, så säger det sunda förnuftet att åtminstone ett mindre antal mindre, direkta eller indirekta dokumentära spår torde ha undsluppit “Förintelse”-väktarnas vakande blickar. Vidare borde det existera ett stort antal vittnesmål som omnämner närvaron av “gasade” judar i de östra territorierna, och möjligen rentav materiella kvarlämningar av desamma. Sökandet efter spåren av “gasade” judar utgör en ny, konstruktiv aspekt av den revisionistiska kritiken: Vid sidan av att den officiella historieskrivningens ohållbarhet demonstreras framläggs även en alternativ historieskrivning som bättre står i samklang med kända dokumenterade fakta.

Artikeln nedan består av en uttömmande genomgång av den hittills upptäcka bevisningen för närvaron av “gasade” judar i öster och är tänkt att tjäna som utgångspunkt för framtida efterforskningar. En del av det diskuterade materialet har redan presenterats av Jürgen Graf och Carlo Mattogno i deras studie av lägret Treblinka II,⁴ såväl som i en nyligen utgiven bok om Sobibór⁵ författad av mig tillsammans med Graf och Mattogno. Här bör också nämnas att många av dessa bevis upptäckts av två andra revisionister, nämligen spanjoren Enrique Aynat och den framlidne belgiern Jean-Marie Boisdefeu. Merparten av de nedan presenterade fynden framläggs emellertid här för första gången.

2. Deportationen av judar från västra, centrala, norra och södra Europa

För att fullt ut förstå betydelsen av den bevisning som gås igenom i förevarande artikel är det nödvändigt att bekanta sig med den dokumenterade historiska bakgrunden, nämligen deportationerna av judar från de av Tyskland kontrollerade områdena i Europa. Hur många judar deporterades från de olika länderna, och när? Avsnittet nedan ämnar klargöra denna historiska kontext.

2.1. Deportationen av judar från Altreich, Ostmark och Protektoratet

Det är ett faktum vedertaget även av de ortodoxa “Förintelse”-historikerna att ett stort antal judar från Altreich (“Det gamla riket” d.v.s. Tyskland inom 1938 års gränser), Ostmark (det annekterade Österrike) och Protektoratet Böhmen-Mähren under perioden november 1941 till november 1942 i drygt 80 transportkonvojer fördes direkt till de Ockuperade östra territorierna – detta trots att det första “förintelselägret”, Chelmno, togs i bruk i början av december 1941 (under det följande halvåret skall massgasningar ha inletts även i Belzec, Sobibór och Auschwitz). Dessa transporters destinationsorter var, ordnade efter frekvens: Riga, Minsk, Maly Trostinec (Vitryssland), Kaunas (på tyska Kovno), Baranovi?i (Vitryssland) och Raasiku (Estland).⁶ Inga av dessa dokumenterade direkta transporter gick till Ukraina eller de ockuperade delarna av Sovjetryssland. Bevarade järnvägsdokument ger tillsammans med en intern tysk rapport från juli 1942 vid hand att allt som allt 66 210 judar deporterades direkt till de Ockuperade östra territorierna.⁷

Ett något större antal judar skickades till gettona i Generalguvernementet och senare därifrån till “förintelselägren”. Åren 1942-1943 deporterades sammanlagt 65 892 judar från Tyskland, Österrike och Theresienstadt (i Protektoratet) till Auschwitz, där 35 561 av dem skall ha “gasats utan föregående registrering”, d.v.s. skickats vidare österut. 10 933 judar som deporterats från Altreich, Ostmark och Protektoratet till gettot i lodz (på tyska Litzmannstadt) skickades till Chelmno med början i maj 1942 (jfr. Avsnitt 3.3.1.) och “gasades” där, d.v.s. transporterades vidare österut. Enligt Jules Schelvis skickades även 23 500 tyska och österrikiska judar till “det rena förintelselägret” Sobibór.⁸ I Treblinka skall 18 004 judar från Theresienstadt-gettot ha “gasats”.⁹ Exterminationisten Yitzhak Arad talar vidare om transporter av “tiotusentals” tyska och österrikiska judar till Treblinka såväl som till Belzec.¹⁰ Detta innebär enligt den revisionistiska hypotesen att totalt omkring 100 000 judar från de ovannämnda tre områdena deporterades till de Ockuperade östra territorierna via transitläger.

2.2. De centraleuropeiska judarna

2.2.1. De polska judarna

Den absoluta majoriteten av de judar som sägs ha “gasats” i “förintelselägren” var polska judar. Således kunde man förvänta sig att sökandet efter de “gasade” judarna skulle fokusera på denna grupp. Det finns emellertid goda skäl att inte göra detta. Till att börja med är likheterna mellan de polska, baltiska, vitryska, ryska och ukrainska judenheterna betydande medan skillnaderna är tämligen försumliga. Alla dessa grupper hade fram till början av 1900-talet varit undersåtar till den ryske tsaren, och förutom att tala närbesläktade slaviska språk (de baltiska judarna undantagna) hade så gott som samtliga dessa judar jiddisch som sitt modersmål. En polsk jude kunde således gå mer eller mindre obemärkt bland exempelvis ryska judar. En än viktigare faktor är det välkända faktumet att ett stort antal polska judar antingen lyckades fly eller evakuerades österut av sovjetiska myndigheter, först vid krigsutbrottet 1939 och senare även i samband med inledandet av Operation Barbarossa sommaren 1941. Inte alla dessa judar nådde det inre av Ryssland eller Centralasien; ett tämligen stort antal blev kvar i Vitryssland, de baltiska staterna och Ukraina när tyskarna intog dessa områden. Hersh Smolar, den judiske partisananföraren som opererade i närheten av Minsk och vars memoarer diskuteras nedan (Avsnitt 3.3.3.), var en av de polska judar som flytt till Vitryssland 1939, medan Herman Kruk (Avsnitt 3.3.1.) samma år flydde från Warszawa till Vilnius. Det är således vanskligt att anföra källor talande om närvaron av polska judar i de Ockuperade östra territorierna som belägg för den revisionistiska hypotesen. För att en sådan närvaro skall vara av betydelse krävs uppgifter om att judarna ifråga deporterats österut från och med början av december 1941, då det första “förintelselägret” Chelmno (Kulmhof) togs i bruk i (det av Tyska Riket annekterade västpolska) Warthegau-distriktet.

2.2.2. De slovakiska judarna

Enligt en folkräkning från den 15 december 1940 uppgick antalet judar i Slovakien till 88 951.¹¹ Det deportationsavtal som nåddes mellan Tyskland och Slovakien år 1941 stipulerade att den slovakiska regeringen skulle betala Tyskland 500 Reichsmark per deporterad jude för “logi, mat, kläder och omskolning” (Unterbringung, Verpflegung, Bekleidung und Umschulung), något som “Förintelse”-historikern Raul Hilberg naturligtvis avfärdar som “fiktiva kostnader”.¹² Deportationerna från Slovakien inleddes den 26 mars 1942. Fram till oktober samma år deporterades sammanlagt 57 752 slovakiska judar. 18 746 av dessa skickades till Auschwitz medan de övriga 39 006 inhystes i ett getto i Naleczów nära Lublin. Från detta getto fördes senare runt 9000 av dem vidare till Majdanek, medan 24 378 skickades till Sobibór för att “gasas”, detta enligt Hilbergs uppgifter.¹³ Jules Schelvis drar å andra sidan slutsatsen att inallo “omkring 26 000” slovakiska judar “gasades” i Sobibór.¹⁴ Under loppet av 1942 lyckades cirka 7000 slovakiska judar fly till Ungern.¹⁵ Av de judar som återstod i Slovakien arresterades till slut cirka 13 000 – 14 000. I oktober 1944 deporterades 7 936 av dessa till Auschwitz, medan 4370 skickades till koncentrationslägret Sachsenhausen och Theresienstadt-gettot.

2.2.3. De ungerska judarna

Deportationen av de ungerska judarna inleddes inte förrän i maj 1944. Eftersom de av Tyskland kontrollerade områdena i öster vid denna tidpunkt krympte i rask takt framstår det som osannolikt att de ungerska judar som skickades till Auschwitz-Birkenau någonsin nådde de Ockuperade östra territorierna,¹⁶ med två undantag: 1) en transport bestående av några tusental ungerska kvinnor vilken sändes till Lettland; ungefär 700 av dessa kvinnor evakuerades den 4 augusti 1944 per båt från Kaunas till Stutthof-lägret i närheten av Danzig (Gdansk);¹⁷ 2) en transport om 500 ungerska kvinnor, möjligen från den transylvanska staden Bistritz (Bistri?a) vilken anlände till Vaivara-lägret i Estland i juni 1944.¹⁸ Det är inte omöjligt att den senare gruppen utgjorde en delmängd av den förra, emedan åtminstone en källa uppger att judinnorna från Bistritz anlände till Vaivara via Riga.¹⁹ Två vidare grupper av ungerska (eller nominellt ungerska) judar som nådde de Ockuperade östra territorierna redan 1941-1942 kommer att diskuteras nedan i Avsnitt 3.3.3.

2.3. Judar i Nederländerna, Belgien och Frankrike

2.3.1. De nederländska judarna

Enligt en undersökning genomförd av de tyska ockupationsmyndigheterna den 10 januari 1941 levde det 140 000 “heljudar” i Nederländerna, varav 80 000 i Amsterdam.²⁰ Från och med juli 1941 fick de holländska judarna sina personliga handlingar stämplade med bokstaven “J” för “Jood” (jude), och efter den 29 april 1942 tvingades de bära en gul davidsstjärna märkt “Jood” på sina ytterkläder.²¹ Den 17 juli 1942 avgick den första transporten till Auschwitz med holländska judar från uppsamlingslägret Westerbork. Raul Hilberg uppger att sammanlagt 105 000 judar deporterades från Nederländerna och fördelar dessa på följande destinationsorter:²²

Mauthausen (1941 och 1942) 1750

Diverse koncentrationsläger 350

Auschwitz lägerkomplex 60 000

Sobibór 34 300

Theresienstadt 4900

Bergen-Belsen 3750

Mer precist räknat ger detta en siffra om 105 050 deporterade. Det exakta antalet holländska judar deporterade till Auschwitz och Sobibór anges av Jules Schelvis till 60 185 respektive 34 313.²³ Det totala antalet deporterade holländska judar borde därför, om man utgår ifrån att Hilbergs statistik är rättvisande i övrigt, uppgå till närmare 106 000, men enligt Schelvis, vars siffror generellt sett är mer exakta, deporterades inallo 102 993 judar fördelade på 102 konvojer, “ej medräknat de cirka 2000 som arresterades i Belgien eller Frankrike”.²⁴ Vad gäller (det dokumenterade) antalet överlevande bland de deporterade anger Hilberg 1 överlevande holländsk jude för Mauthausen, 19 för Sobibór, “fler än 1000” för Auschwitz och “över 4,000” för Theresienstadt och Bergen-Belsen tillsammans.²⁵ Den alltid mer exakte Schelvis anger 1052 för Auschwitz, 18 för Sobibór samt 4030 för Theresienstadt och Bergen-Belsen.²⁶ Av de 105 000 deporterade (medräknande de cirka 2000 holländska judar som deporterades från andra länder) skall således alla utom 5100 ha mördats eller på andra sätt mött döden under kriget. Hilberg lägger dessutom till “omkring 2000”judar som “mördades, begick självmord eller dog till följd av umbäranden innanför landets gränser, framförallt i transitlägren Vught och Westerbork.”²⁷ Vidare “kan uppemot 5000 ha flytt eller utvandrat, och överskottet av dödsfall över födslar under ockupationen uppgick även det till några tusen”. Vad gäller antalet (hel)judar som ännu befann sig i landet efter att den sista transporten avgått anger Hilberg deras antal till 20 000 – 22 000.²⁸ En rapport framlagd av den holländska regeringen den 16 oktober 1945 anger det kvarvarande antalet holländska judar till 23 000.²⁹ Ovanstående siffror kan summeras på följande vis:

Förmenta dödsfall bland de deporterade: ca. 99 900

Återvändande deporterade: 5100

Dödsfall inom Nederländerna: ca. 2000

Mortalitetsöverskott: ca. 2000

Emigration och flykt: upp till 5000

Kvarvarande judar i sept. -44: 20 000 – 22 000

_______________________________________

Totalt: 134 000 – 136 000

Om vi utgår från möjligheten att några av de ovanstående kategorierna kan ha underskattats något förfogar vi således över statistik som täcker mer eller mindre samtliga de 140 000 holländska judarna. Till råga på detta förfogar vi över noggrann dokumentation som tyskarna själva förde rörande de judiska transporterna. “Förintelse”-historikerna hävdar naturligtvis att en stor del av denna dokumentation endast tjänade till “kamouflage” och att den absoluta majoriteten av de holländska judar som skickades till Auschwitz och Sobibór gasades där utan föregående registrering. Omkring 33 313 av de till Sobibór deporterade³⁰ och 38 231 av de 60 085 till Auschwitz deporterade holländska judar³¹ påstås ha gått detta öde till mötes. Som vi skall se nedan transporterades dessa cirka 71 554 holländska judar i själva verket vidare österut till bland annat de baltiska staterna.

2.3.2. De belgiska judarna

Enligt Hilberg uppgick den judiska befolkningen i Belgien vid tidpunkten för den tyska inmarschen “troligen” till mer än 65 000 personer, varav majoriteten var invandrare från Östeuropa utan belgiskt medborgarskap eller flyktingar från det Tredje Riket. I samband med den tyska invasionen flydde (vidare enligt Hilberg) “tusentals” belgiska judar söderut, samtidigt som 8000 judar från gränsområden avhystes av tyskarna till Frankrike. En följande registrering visade att det fanns 55 670 judar kvar på belgiskt territorium samt ytterligare 516 judar i två franska départements som anslutits till militäradministrationen i Bryssel.³² Med början i augusti 1942 deporterades sammanlagt 25 000 judar från Belgien till Auschwitz; av dessa återvände färre än 1500 efter kriget. Enligt Hilberg dog “flera hundra” belgiska judar i fångenskap inom landets gränser eller begick självmord.³³ Av de 25 000 som skickades till Auschwitz skall omkring 15 700 ha “gasats utan föregående registrering”. Ett mindre antal belgiska judar skickades även till Majdanek.

2.3.3. De franska judarna

Mot slutet av 1939 levde det omkring 280 000 judar i Frankrike, i enbart Paris fler än 200 000.³⁴ Vid den tyska inmarschen delades Frankrike i två delar: en ockupationszon omfattande den nordvästra halvan av landet inklusive Paris samt en autonom zon i sydost administrerad från Vichy.

Den första franska transporten till Auschwitz avgick den 27 mars 1942.³⁵ I mars 1943 uppgick antalet från (det ockuperade) Frankrike deporterade judar till 49 906.³⁶ Sammanlagt 75 000 judar deporterades från Frankrike, varav omkring två tredjedelar var utlandsfödda ej i besittning av franskt medborgarskap.³⁷ Hilberg fördelar de deporterade på följande destinationer:³⁸

Auschwitz: 69 000

Majdanek: 2000

Sobibór: 2000

Kaunas: 1000

Jules Schelvis uppger å andra sidan att sammanlagt 3500 franska judar fördelade på fyra transporter skickades till Sobibór.³⁹

Den 15 maj 1944 avgick en mindre transport med koden “73m” från uppsamlingslägret Drancy med destination Kaunas (Kovno), Litauen; några av judarna från denna transport fortsatte vidare till Estlands huvudstad Tallinn (Reval).⁴⁰ Åtminstone 26 personer ur den senare gruppen evakuerades senare från Estland till Stutthof.⁴¹ Med undantag för “73m” skall enligt exterminationisterna inga transporter med franska judar ha nått de Ockuperade östra territorierna.

2.3.4. Betydelsen av deportationerna från de tre ovan nämnda länderna

De från Nederländerna, Belgien och Frankrike deporterade judarna utgör tillsammans en nyckelgrupp när det gäller sökandet efter de “gasade” judarna. Vi har här inte blott tillförlitlig befolkningsstatisk tillhanda, utan även noggranna listor över alla de deporterade judarna, inkluderande persondata. Dokumentationen ifråga lämnar litet eller inget utrymme för “okända” direkta transporter av judar från dessa länder till östern av samma slag som de ovan nämnda direkta transporterna från Altreich, Ostmark och Protektoratet till Baltikum och Vitryssland perioden 1941-1942. Den enda kända sådana transporten, “73m” från Drancy till Kaunas och Tallinn den 15 maj 1944 är lätt urskiljbar tack vare dess sena datum (det tyska tillbakadragandet från Baltikum inleddes endast några månader senare). Med andra ord: Varje tillförlitlig rapport rörande en närvaro av holländska, belgiska eller franska judar i de Ockuperade östra territorierna från våren/sommaren 1942 och framåt (till maj 1944 i fallet med de franska judarna) utgör en bekräftelse av den revisionistiska transitlägerhypotesen.

2.4. Judar av annan nationalitet

2.4.1. Italien

I Italien inleddes inte judedeportationerna förrän Badoglios kupp mot Mussolini och det tyska övertagandet av den norra halvan av landet. Den första transporten, bestående av 1007 italienska judar, avreste mot Auschwitz den 18 oktober 1943. I november och december samma år avgick ytterligare två mindre transporter med sammanlagt cirka 1000 judar från norra Italien. Deportationerna fortsatte i mindre skala fram till början av augusti 1944. Sammanlagt deporterades drygt 7500 judar från Italien.⁴² Av de skäl som redan anförts i Avsnitt 2.2.3. tycks det föga sannolikt att några italienska judar, möjligen med undantag för de cirka 2000 som deporterade mellan oktober och december 1943, skickades till de Ockuperade östra territorierna.

2.4.2. Grekland

1941 delades Grekland i tre delar: en (i norr, inkluderande merparten av Thrakien) som införlivades i Bulgarien, en (den till ytan största, innefattande Aten) under italienskt administration och slutligen en (omfattande Salonika och de Öst-Egeiska öarna) under tysk administration. Även om de två senare delarna hade en gemensam civil administration under en grekisk marionettregering i Aten så var tyskarna och italienarna oense om hur judarna skulle behandlas. I den tyska zonen drevs judarna under år 1942 samman i gettot i Salonika och i februari det följande året avgick de första transporterna därifrån till Auschwitz. Sammanlagt 45 989 judar rapporteras ha deporterats från Salonika fram till augusti 1943.⁴³ Enligt Hilberg skickades 45 000 av dem till Auschwitz, medan resten – “priviligierade och utländska judar” – sändes till Bergen-Belsen. Yitzhak Arad uppger med ett tyskt järnvägsdokument och två ögonvittnen till källa att åtminstone en av transporterna från Salonika i mars 1943, bärande 2800 grekiska judar, skickades till det “rena förintelselägret” Treblinka.⁴⁴

I början av 1943 levde det 13 000 judar i den italienska zonen. Efter Mussolinis fall den 8 september 1943 övertog tyska trupper den italienska halvan av Grekland liksom även de tidigare italienskockuperade områdena Albanien, Montenegro och de Dodekanesiska öarna. Inallo levde i dessa områden sammanlagt omkring 16 000 judar. Fram till juli 1944 deporterades över 14 000 av dessa judar, huvudsakligen till Auschwitz. I samtliga ovannämnda områden återstod sammanlagt cirka 12 000 judar vid krigsslutet.⁴⁵

2.4.3. Bulgarien

Ungefär 50 000 judar levde i det egentliga Bulgarien innan kriget (en folkräkning från år 1934 uppgav antalet till 48 565). Då Bulgarien var allierade med Tyskland snarare än en ren marionettstat hade man möjlighet att förhala den utlovade deporteringen av landets judar och i slutänden deporterades faktiskt inte en enda jude från det egentliga Bulgarien.⁴⁶ Som ovan nämnts hade dock den norra delen av Grekland (grekiska Thrakien) liksom även Makedonien annekterats av Bulgarien under 1941. I dessa två områden levde det sammanlagt cirka 14 000 judar enligt ett avtal som slöts mellan SS och representanter från den bulgariska regeringen den 2 februari 1943. 5500 av dessa judar levde i det tidigare grekiska området. I början av mars 1943 deporterades 4215 av dem per båt till Wien och därifrån vidare per tåg till Treblinka, dit de anlände den 26-28 mars.⁴⁷ En annan transport förde 2382 judar från Skopje i Makedonien till Sobibór likaså i slutet av mars 1943.⁴⁸ Inallo deporterades 11 343 judar från de annekterade områdena (7122 från Makedonien och 4221 från Thrakien) fram till den 5 april 1943.⁴⁹

2.4.4. Kroatien

I likhet med Grekland delades Kroatiens administrativa territorium upp i en tysk och en italiensk zon med åtföljande problem vid förhandlingarna om hanteringen av landets judar. Slovenien delades upp mellan Italien, Tyskland, Ungern och Kroatien, medan Bosnien och Herzegovina i sin helhet tillföll Kroatien. I hela det nya Stor-Kroatien levde det cirka 35 000 judar.⁵⁰ 19 800 av dessa rapporteras ha dött i kroatiska läger, främst i Jasenovac, under de följande åren.⁵¹ Under sommaren 1942 skickades 4972 judar till Auschwitz via Maribor. Ytterligare 2000 kroatiska judar deporterades till Auschwitz i maj 1943.⁵² Grupper av kroatiska judar flydde dessutom till omkringliggande länder från vilka en del av dem senare också deporterades till “förintelseläger”, något som medfört att den ortodoxa offersiffran är något flytande. Vanligen uppskattas det att cirka 8000 kroatiska judar⁵³ “gasades” i Auschwitz.

2.4.5. Serbien

Enligt Hilberg levde vid krigsutbrottet knappt 16 000 judar i Serbien.⁵⁴ På grund av en betydande judisk inblandning i den ytterst aktiva serbiska partisanrörelsen kom en stor mängd serbiska judar att skjutas som gisslan. Den 8 september 1941 sände den tyske ambassadören i Belgrad, Felix Benzler, ett telegram till det tyske utrikesministeriet i vilket han begärde att de manliga serbiska judarna (inallo runt 8000) deporterades till en ö i Danubes delta (i Rumänien).⁵⁵ Den 11 september svarade Martin Luther att dessa judar istället skulle interneras i arbetsläger.⁵⁶ Redan följande dag skickade Benzler en förnyad deportationsbegäran i vilken han argumenterade att en sådan internering av säkerhetsskäl var ogenomförbar och att de manliga judarna skulle avhysas till Generalguvernementet eller till Ryssland ifall de inte kunde skickas till Rumänien i enlighet med hans begäran.⁵⁷ Utrikesministern Luther vände sig nu till Adolf Eichmann, som slog fast att en deportation av sagda grupp till Generalguvernementet eller Ryssland var “omöjlig” och samtidigt rådde att dessa judar arkebuserades.⁵⁸ Inte desto mindre kontaktade Ribbentrop den 2 oktober Himmler för att förhöra sig om ifall det fanns någon ort dit de manliga serbiska judarna kunde deporteras.⁵⁹ I slutänden fattades emellertid beslutet att skjuta de kvarvarande manliga judarna. Således är det ett faktum att en stor mängd serbiska judar sköts, men inte primärt för sin etniska tillhörighets skull, utan av militära säkerhetsskäl, och detta som en sista utväg. Vad gäller de återstående serbiska judarna – kvinnorna, barnen och åldringarna – hävdar exterminationisterna, främst på grundval av det s.k. Turner-dokumentet, att dessa mördades med hjälp av “gasvagnar” utanför Belgrad (mer exakt i närheten av Sava-floden) under perioden mars-maj 1942.⁶⁰ I sin summering av förhandlingarna kring de serbiska judarna från den 25 oktober 1941 skriver dock Franz Rademacher, chef för utrikesministeriets “Judenreferat” att de återstående judarna var avsedda att “evakueras per båt till uppsamlingslägren i öster” (auf dem Wasserwege in die Auffanglager im Osten abgeschoben).⁶¹ Detta tyder på att de återstående serbiska judarna i själva verket deporterades österut, möjligen via Sava-floden och Danube till Rumänien.⁶²

2.4.6. Norge

1 800 judar levde i Norge år 1939.⁶³ 767 av dessa kom att deporteras med början den 19 november 1942. Av de deporterade skickades 532 till Auschwitz, där 346 av dem skall ha “gasats utan föregående registrering”.

2.4.7. Danmark

När Danmark invaderades av Tyskland i april 1940 levde det ungefär 6500 judar i landet. Under den tidiga hösten 1943 skickades 447 av dem till Theresienstadt, men inga av dessa skulle komma att skickas vidare till Auschwitz. En massiv räddningsaktionen i oktober 1943 innebar att de resterande 5919 danska judarna lyckades fly över Öresund till Sverige. Således nådde inte en enda dansk jude “förintelselägren”.⁶⁴

2.4.8. Rumänien

Under krigsåren förde Antonescu-regimen i Rumänien en mer eller mindre självständig judepolitik, vilken huvudsakligen bestod i att deportera rumänska judar och judar från kringliggande annekterade områden till ett “judiskt reservat” i Transnistrien, en region öster om floden Dnjestr.⁶⁵ Då dessa deportationer endast indirekt är knutna till den tyska nationalsocialistiska judepolitiken faller frågan om de rumänska judarna mestadels utanför ramen för denna artikel. Däremot kommer Transnistrien att beröras i flera avsnitt, eftersom mycket tyder på att en stor mängd västerländska judar deporterades dit under åren 1942-1943.

2.4.9. Luxemburg

År 1935 levde det 3144 judar i storhertigdömet Luxemburg. Under krigets inledande år flydde merparten av dem landet, och i juli 1941 fanns det endast omkring 800 kvar. Den 16 oktober 1941 avgick ett tåg som förde 334 luxemburgiska judar till gettot i Lódz. Några dussin utav dessa skickades senare vidare till Auschwitz och till Lublin-distriktet medan åter andra sändes till Chelmno. Under 1942 deporterades de återstående judarna i storhertigdömet till Theresienstadt.⁶⁶

2.5. De till de Ockuperade östra territorierna deporterade judarnas antal

Enligt den revisionistiska transitlägerhypotesen kan de judar som skickades till de Ockuperade östra territorierna delas in i två huvudgrupper: 1) Judar från de transporter som 1941-1942 gick direkt från Altreich, Ostmark och Protektoratet till Baltikum och Vitryssland (d.v.s Rikskommissariatet Ostland) och som vidkänns av den ortodoxa historiografin; 2) Judar som enligt exterminationisterna skall ha “gasats” i de sex “förintelselägren” under perioden december 1941 till slutet av 1943. Vad beträffar den förra gruppen förfogar vi över tämligen säkerställda siffror (se ovan, Avsnitt 2.1.). Vad gäller den senare gruppens storlek föreligger tack vare det s.k. Höfle-dokumentet en säker siffra över antalet deporterade till de s.k. Reinhardt-lägren (Belzec, Sobibór, Treblinka samt Majdanek/Lublin) fram till årsslutet 1942, vilken styrks av den s.k. Korherr-rapporten. Det senare dokumentet anger även antalet judar som deporterats till Chelmno (där inga “gasningar” skall ha ägt rum under 1943). För år 1943 är vi när det kommer till dessa läger hänvisade till uppskattningar gjorda av exterminationistiska historiker. I fallet Auschwitz-Birkenau får vi förlita oss på en rad olika, mer eller mindre exakta källor. Här antas att de judar som transporterade österut via Auschwitz-Birkenau är identiska med de judar som enligt exterminationisterna “gasades utan föregående registrering” i lägret under perioden 1942-1943. I detta sammanhang är det värt att nämna att “Förintelse”-historikerna medger att mer än 100 000 judar passerade genom en transitsektion av Birkenau mellan maj och oktober 1944 utan att registreras.⁶⁷ Således utgör det faktum att en stor mängd judar skickades till Auschwitz utan att registeras inget bevis för att dessa judar mördades i lägret, ens ur en exterminationistisk synvinkel.

För att inte göra denna artikel längre än nödvändigt hänvisar jag den intresserade läsaren till en revisionistisk studie i vilken de här använda beräkningarna av de transiterade judarnas antal presenteras i detalj.⁶⁸ I tabellen nedan återges de österut deporterade judarnas antal fördelade på rutter samt nationalitet (polska samt icke-polska judar). Här bör hållas i åtanke att långt ifrån alla icke-polska judar kan klassificeras som västerländska judar.

– Deporterade via Aktion Reinhardt-lägren: ~1 429 000

– Deporterade via Chelmno ~145 300

– Deporterade via Auschwitz: ~354 000

– Deporterade direkt utan transitering: ~ 66 200

_____________________________________

Totalt: ~1 994 500

– varav polska judar: ~1 571 500

– varav icke-polska judar: ~423 000

Totalsumman om 1 994 500 deporterade måste i sin tur reduceras av flera skilda skäl. Till att börja med måste man utgå ifrån att en viss mindre procentandel av de deporterade omkom under transporterna österut, vilka ofta ägde rum under föga humana förhållanden. Vidare vet vi att tusentals fångar plockades ut för att utföra diverse sysslor inuti transitlägren. En betydande del av dessa gick under till följd av epidemier eller sköts i samband med flyktförsök och fångrevolter. För det andra är det högst troligt att man i transitlägren utsatte döende, av epidemier smittade samt mentalsjuka judar och andra som bedömdes som ej lämpliga för vidaretransport (Transportunfähige) för eutanasi (troligen medels giftinjektioner, men möjligen även nackskott). För det tredje är några av de siffror som framläggs av exterminationistiska historiker för år 1943 möjligen något överskattade. Det fjärde skälet består i det obestridliga faktum att tusentals av de judar som skickades till Sobibór överfördes därifrån till olika arbetsläger i Lublin-distriktet⁶⁹; vidare är det troligt att ett mindre antal judar överfördes från “förintelselägret” Treblinka II till det närbelägna arbetlägret Treblinka I och andra läger i samma region.⁷⁰ Det femte och sista skälet är att några av de transporter som nådde Treblinka och Sobibór hösten 1943 anlände österifrån. De sista sex eller åtta transporterna till Sobibór i september 1943 anlände från bl.a. Minsk i Vitryssland och kan ha omfattat så många som 13 700 människor (dokumentation saknas, men att åtminstone vissa av dessa transporter ägde rum är obestridligt).⁷¹ Dessa judar, till en stor del judiska krigsfångar, skickades med största sannolikhet västerut för att arbeta i en nyligen anlagd installation i Sobibór där tillvaratagen fiendeammunition demonterades, eller i Trawniki och andra arbetsläger. Tagna tillsammans medför ovanstående faktorer att vi måste skriva ned det antal judar som nådde de Ockuperade östra territorierna till någonstans mellan 1 800 000 och 1 900 000.

Appendix: Lista över transitlägren och deras verksamhetsperioder

- Chelmno (Kulmhof): 8 december 1941 – september 1942; sommaren 1944;⁷²

- Auschwitz-Birkenau: januari eller februari 1942⁷³ – 1 november 1944;⁷⁴

- Belzec: 17 mars 1942⁷⁵ – slutet av november / början av december 1942;⁷⁶

- Sobibór: 3 maj 1942⁷⁷ – 14 oktober 1943;⁷⁸

- Treblinka: 23 juli 1942⁷⁹ – 19 augusti 1943;⁸⁰

- Majdanek (Lublin): september-oktober 1942⁸¹ – 1943(?).⁸²

3. Genomgång av vittnesbevisningen

Vittnesbevisningen i vidare bemärkelse kan delas in i två huvudgrupper, dels indirekta källor i form av nyhetsartiklar, rapporter från exilregeringar och andra institutioner, publikationer från motståndsrörelser etc. där informationens ursprung inte sällan lämnas mer eller mindre oklart, dels direkt information i form av vittnesutsagor. Jag inleder med att granska den tidigare kategorin.

3.1. Rapporter i tidningar och tidskrifter

3.1.1. American Jewish Yearbook

American Jewish Yearbook utgör en av de viktigaste samtida källorna vi har vad gäller skeenden bland de judiska populationerna världen över. I sin utgåva från 1943 hade årsboken följande att berätta om de judedeportationer som inletts i Polen under det föregående året:

“Till de viktigaste av dessa befolkningsförflyttningar hörde utdrivandet av samtliga judar i Krakow, undantaget 11 000 vilka bedömdes som ‘ekonomiskt användbara’ och placerades i ett getto. De deporterade judarna, vilkas antal uppgick till över 50 000, skickades till Warszawa, Lublin och andra städer. För de som skickats till Lublin blev uppehållet där kortvarigt, ty de flesta av dem skickades vidare österut, medan de återstående trängdes ihop i ett getto i en av stadens förorter. Även merparten av de judar som ännu fanns kvar i de i det Tyska riket införlivade västpolska provinserna skickades österut.⁸³

Tre av “förintelselägren” var belägna i Lublin-distriktet: Majdanek (i själva Lublin), Sobibór samt Belzec. Med “de i det Tyska riket införlivade västpolska provinserna” avses Warthegau-distriktet, från vilket judar deporterades österut via Chelmno. I följande års upplaga (1944, med 1943 som det granskade året) läser vi:

“Rapporter talar om att deporterade judar från Holland och andra västländer skickats till de ockuperade sovjetiska områdena för att utföra militärt arbete, men deras antal och öde är än så länge höljt i dunkel.⁸⁴

3.1.2. Israelitisches Wochenblatt für die Schweiz

Tidskriften Israelitisches Wochenblatt für die Schweiz (Schweiz israelitiska veckoblad) publicerade ett stort antal nyhetsrapporter om “Den slutgiltiga lösningen” under krigsåren. I dess utgåva från den 16 oktober 1942 står följande att läsa (s. 10f.):

Sedan en tid tillbaka har det skönjts en tendens till en upplösning av Polens getton. Så skedde i fallet med Lublin, och därefter var det Warszawas tur. Det är inte känt hur långt hittills denna plan fortskridit. De tidigare gettoinvånarna förs vidare österut till de ockuperade ryska [läs: sovjetiska] områdena; tyska judar skickades i sin tur till gettot för att delvis ersätta dem. […] På senare tiden har märkts i Riga transporter med judar från Belgien och andra länder i Västeuropa, vilka dock omedelbart farit vidare mot okända mål.

I numret från den 27 november 1942 läser vi:

På en daglig basis avgår tåg från Berlin i riktning österut. Några av dem är avsedda för gettona, andra skickas till platser för dräneringsarbeten i östra Polen och Ryssland. Myndigheter i New York rapporteras ha delgivits att ett judiskt bosättningsområde avsett för Västeuropas alla judar kommer att inrättas i det tidigare polsk-ryska gränsområdet och om nöden kräver användas som ett politiskt påtryckningsmedel. Deportationerna från Tyskland, Österrike, Holland, Belgien och Frankrike skall upphöra vid slutet av innevarande år. De deporterade judarnas personhandlingar förstörs och deras namn stryks ut, hädanefter betecknas de enkom med nummer. Således är det knappast omöjligt att upprätthålla korrespondens. [...] I Paris har 4000 rumänska judar och judinnor arresterats och förts ut ur staden. De tilläts föra med sig proviant för två dagar. [...] Den i London utgivna tidningen ‘France’ meddelar i en notis att 20 000 judar från Frankrike anlänt till Bessarabien i ett sorgligt skick. Tågen gick direkt till Kischinev [Chisinau] och Calarisi [Kalarash]⁸⁵för att överlämna fångarna till dessa städers getton.

Med “det tidigare polsk-ryska gränsområdet” avses med all säkerhet området kring den polsk-sovjetiska gränsen såsom den var dragen åren 1920-1939 (såsom framgår av artikeln från den 16 oktober använde denna tidskrift likt många andra “Ryssland” som en beteckning på hela Sovjetunionen). Den östra delen av Polen tillföll den vitryska sovjetrepubliken i samband med delningen 1939, vilket antyder att “det judiska bosättningsområdet avsett för Västeuropas alla judar” bestod av en del av Vitryssland (Minsk låg endast cirka 30 km från den ovan nämnda gränsen).

År 1942 var staden Kishinev belägen mycket nära gränsen till Transnistrien-reservatet (mellan Dnjestr och Bugs södra lopp), till vilket stora antal judar från Bessarabien och Bukovina deporterades av de rumänska myndigheterna. Som förklarats ovan i Avsnitt 2.4.8 kommer Transnistrien här inte att diskuteras i detalj. Det bör emellertid påpekas att även om dagens “Förintelse”-historiker inte känns vid några deportationer av västeuropeiska judar till Transnistrien, så bekräftade den judisk-amerikanske forskaren Joseph B. Shechtman i en artikel från 1953 förekomsten av indikationer på att judar från Frankrike och andra länder i Västeuropa transporterats till detta område:

Det finns indikationer på att Transnistrien under 1943 kom att tjäna som ett slags ‘reservat’ inte bara för rumänska judar utan även för judar från andra av nazistkontrollerade länder. Den 28 februari 1943 rapporterade pressen i London att tusentals judar som transporterats från sina hem i Tyskland, Österrike, Slovakien och det tjeckiska protektoratet till “det idealiska koncentrationslägret” i Theresin-fortet [d.v.s. Theresienstadt] i Protektoratet skickades vidare till Transnistrien.⁸⁶ Åtta månader senare meddelade rapporter från Bukarest att godståg fyllda med judar deporterade från Frankrike, Holland och Belgien ‘fortsätter att nå staden Jassy [Iasi] på sin väg till Transnistrien,’ där de ‘isoleras i läger tillsammans med judar från Bessarabien och Bukovina.’ ⁸⁷ Judar från Tyskland och Bulgarien, liksom även 700 polska judar, rapporterades vara bland de deporterade som förts till Mogilev.⁸⁸

En förtrolig rapport från Internationella Röda Korset daterad den 20 januari 1944 meddelade att enligt officiell rumänsk statistik befann sig 82 098 judar i Transnistrien den 1 september 1943. 50 741 av dessa utgjorde av deporterade rumänska judar, medan de återstående var infödda ryska judar. Det finns pålitliga indikationer på att betydande antal av judar från Transnistrien skickades att utföra befästningsarbeten vid den tyska fronten i öster. I sitt nummer från den 13 augusti 1942 anspelade Krakauer Zeitung på detta när den meddelade att de judar som deporterats till Transnistrien ‘inhyses i stora getton i väntan på att möjligheten skall infinna sig till en förflyttning av dem längre österut.’ ⁸⁹

Uppgiften om transporter från Theresienstadt till Transnistrien fordrar en viss klargörelse. Under loppet av 1943 deporterades sammanlagt 17 068 judar från Theresienstadt-gettot i 10 transporter. Fyra av dem skedde i januari och bestod av inallo cirka 6000 judar. I februari avreste en ensam transport med 1001 judar ombord. Under perioden mars-augusti ägde inga transporter rum; först i september samma år återupptogs konvojerna.⁹⁰ De första tre transporterna i januari 1943 skickades till Auschwitz, liksom även den ensamma februaritransporten. Utifrån de uppgifter som den polska Auschwitz-historikern Danuta Czech presenterar i sitt Kalendarium⁹¹ kan vi rekonstruera dessa fyra transporters öden som enligt tabellen nedan:

Transporter fr. Theresienstadt till Auschwitz januari – februari 1943
Datum	Kod:	Deporterade	Registrerade	”Gasade”
Jan. 20	Cq	2000	418	1582
Jan. 23	Cr	2029	227	1802
Jan. 26	Cs	993	284	709
Feb. 1	Cu	1001	218	783
Total:		6023	1147	4876

Vidare ägde föregående höst, den 26 oktober 1942, en transport (“By”) av 1866 judar från Theresienstadt till Auschwitz rum; 247 av dessa registerade i lägret, medan de övriga 1619 “gasades”, d.v.s transiterades. De närmast föregående fem transporterna från Theresienstadt (vilka avgick under den korta perioden 5-22 oktober) hade samtliga skickats till Treblinka. Destinationen för transporten “Ct” vilken avgick från Theresienstadt den 29 januari med 1001 judar ombord anges som Auschwitz av flera olika källor, bland annat den officiella webbsajten Terezin Studies,⁹² men listas inte i Czechs Kalendarium.⁹³ Frånsett den mindre osäkerheten rörande denna ensamma transport framstår motsägelsen mellan den ortodoxa historiografin och nyhetsrapporterna från den 28 februari 1943 som glasklar. Ifall de senares innehåll stämmer kan de deporterade judarna ifråga endast ha nått Transnistrien via Auschwitz.

Den av Shechtman nämnda uppgiften om att “judar från Tyskland och Bulgarien, liksom även 700 polska judar” deporterats till “Mogilev” stammar enligt densammes noter från en artikel i JTA Bulletin daterad den 23 juli 1943. Då Schechtman talar om Transnistrien avses med all säkerhet staden Mogilev-Podolski (Mohyliv-Podilsky) i Vinnitsa-distriktet i Ukraina, snarare än Mogilev i östra Vitryssland. Mogilev-Podolski ockuperades av tyska trupper den 19 juli 1941 och kom sedermera att annekteras av Rumänien som en del av Transnistrien. I december 1941 levde 3700 lokala judar i stadens getto tillsammans med 15 000 judar som deporterats från Bessarabien och Bukovina. I juni 1942 utbröt en tyfusepidemi bland judarna i staden som föranledde att tusentals av dem överfördes till getton i andra städer.⁹⁴

Som förklarats ovan i Avsnitt 2.4.3. ägde några deportationer av judar från det egentliga Bulgarien aldrig rum; däremot deporterades sammanlagt 11 343 från de av Bulgarien annekterade områdena Makedonien och Thrakien under perioden mars-april 1943. Troligen hade de “bulgariska” judarna nått Mogilev-Podolski via antingen Sobibór eller Treblinka i slutet av mars 1943.⁹⁵

I anknytning till Transnistrien bör här även citeras en dagboksanteckning gjord av Warszawa-juden Abraham Lewin den 10 maj 1942:

Idag berättade samme flykting [en ej namngiven jude från Aleksandrów Kujawski] för mig att judarna i Nieszawa och alla andra judar i området troddes ha deporterats till Rumänien. Detta rykte ligger troligen nära sanningen, då en annan jude råkade nämna för mig att meddelanden anlänt från Bessarabien som skrivits av judar från Lublin som transporterats dit av tyskarna.⁹⁶

Judarna i Nieszawa hade 1939-1940 deporterats till Lublin-distriktet.⁹⁷ Förmodligen hörde dessa till de judar som mellan den 17 mars och den 14 april 1942 deporterades från Lublin med omgivningar till Belzec.⁹⁸

Frågan om möjliga transporter av västeuropeiska och polska judar till Transnistrien är uppenbarligen i behov av vidare efterforskning.

3.1.3. Judisk Krönika

I en studie rörande den svenska krigstida förhållningen till “Förintelsen” skriver den amerikansk-judiske historikern Steven Koblik följande om den för svenska läsare säkerligen bekanta tidskriften Judisk Krönika:

Ett center för aktivism [i Sverige] utgjordes av de pro-sionistiska grupperingarna. Dessa förfogade över en journal, Judisk Krönika, grundad 1932, vilken öppet sökte förändra [den judiska] församlingens offentliga hållning samt influera det svenska samhället i stort. Tidskriften utvecklade nära kontakter i Östeuropa, i synnerhet i Polen, och förmedlade bland den bästa information om den Slutgiltiga Lösningens omfattning tillgänglig i någon västerländsk publikation. Journalen kom även att utgöra en informationskälla för andra, icke-judiska publikationer.^<99

Under krigsåren publicerade denna välinformerade tidskrift en rad nyhetshistorier vars innehåll går stick i stäv med den sedermera etablerade bilden av “Förintelsen”. I numret från september 1942 läser vi:

“Judiska skolbarn över 14 år transporteras också från Tredje riket, huvudsakligen till Ukraina, där de sysselsättes med skördearbete. Barnen få besked om deporteringen först ett par timmar i förväg och få endast medtaga det allra nödvändigaste.”¹⁰⁰

Den ortodoxa historiografin känns inte vid en enda transport av tyska judar till Ukraina, vilket om informationen ovan är korrekt innebär att dessa judiska ungdomar måste ha nått Ukraina via något av “förintelselägren”.

I nästa månads nummer meddelade Judisk Krönika:

“Även ett stort antal judar, som varit internerade i tyska koncentrationsläger, ha transporterats till Polen, där de satts att torrlägga träsken vid Pinsk. Lägret i Dachau är därför nu helt fritt från judar. De flesta judarna i Rhenlandet, inklusive Köln, ha flyttats till ghettot i Riga.¹⁰¹

Visserligen hörde staden Pinsk till Polen mellan 1920 och 1939, men i samband med delningen av Polen tillföll staden med omnejd den Vitryska sovjetrepubliken. De träsk som det här talas om, Pripet-träsken, samt de intilliggande städerna Pinsk och Bobruisk kommer att dyka åtskilliga fler gånger i vårt material.

I samma utgåva (oktober 1942) läser vi:

“Transporten av detta väldiga antal människor [från Västeuropa] till Polen ackompanjeras av massutdrivning av judar från ghettot i Warszawa och annorstädes. Dessa människor forslas ännu längre österut, och då de genom svält och sjukdomar äro mer eller mindre odugliga till arbete, kan man ana, vilket öde, som väntar dem.¹⁰²

Enligt “Förintelse”-historikerna mördades de judar som deporterades från Warszawa-gettot mer eller mindre mangrannt i Treblinka, men här talas det alltså om att de transporterades “längre österut”. Då den polsk-judiska underjordiska pressen redan i augusti 1942 basunerat ut att Treblinka i själva verket var ett “dödsläger” där alla anländande judar mördades i ångkammare eller medels giftgas med fördröjd verkan,¹⁰³ innebär denna nyhetsnotis att “nyheten” om “sanningen” om Treblinka ännu inte nått den välinformerade tidskriften med goda kontakter i Polen, vilket förefaller osannolikt, eller mer troligt, att dess skribenter och redaktörer inte satte någon tilltro till sådana vilda historier emedan de hade mer trovärdiga källor till sitt förfogande.

Slutligen i numret från maj/juni 1944 finner vi följande passage:

“Några få uppgifter börjar nu sippra ut rörande de judars öde, som deporterats från västra till östra Europa. Enligt ett meddelande från Litauen transporterades tusentals judar från Holland, Belgien och norra Frankrike till Kovno [Kaunas], där många blev skjutna i stadens fästning. Även i Vilna [Vilnius] har ett stort antal judar från Västeuropa blivit avrättade. Det lär finnas omkring 20,000 västeuropeiska judar kvar i stadens ghetto. Varje dag skjuter tyskarna flera hundra och Gestapo gör upp listor över de nästkommande offren. Många judar har lyckats fly från olika ghetton och förenat sig med guerillaförbanden, och det finns nu ett stort antal [judar] från Västeuropa, som strider tillsammans med de litauiska partisanerna.¹⁰⁴

Medan Judisk Krönika rapporterat om förmenta massmord i Majdanek och Auschwitz i november 1943¹⁰⁵ och om “dödskamrarna” i Treblinka (där “många tusen” judar skall ha dödats) i september 1943¹⁰⁶ så väl som i sitt nummer från maj-juni 1944¹⁰⁷, så framgår det av ovanstående citat att man fortfarande var övertygad om att ett stort antal västeuropeiska judar, inklusive holländska, belgiska och franska judar, befann sig i de Ockuperade östra territorierna. Vad gäller påståendet att tyskarna skulle ha avrättat tusentals västeuropeiska judar i Vilnius 1944, liksom även andra utsagor av samma natur, så kommer jag att närmare diskuterade de österut deporterade judarnas slutliga öde i den avslutande delen av denna artikel. Här nöjer jag mig med att peka ut att ifall dessa påståenden överensstämt med sanningen skulle de sovjetiska myndigheterna vid krigsslutet ha återfunnit massgravar med resterna av hundratusentals eller miljoner deporterade polska och västerländska judar på sovjetisk mark och hade således kunnat presentera hårda forensiska bevis i Nürnberg istället för att hänvisa till lösa påståenden om “gaskammare” och “förintelseläger”.

I anslutning till påståendet att utländska judar arkebuserades en masse i Vilnius 1944 är det värt att beakta vad historikern Andrew Ezergailis har att säga om liknande påståenden avseende Lettland:

“Vissa memoarförfattare hävdar att omfattande massakrer ägde rum i Lettland innan man tog steget att skicka judarna tillbaka till Tyskland. Denna föreställning måste emellertid klassificeras som ‘folklore’, emedan till dags datum ingen arkiverad dokumentation upptäckts som bekräftar dessa mord. Exempelvis nämner den Sovjetiska extraordinära kommissionen inga nya massgravar stammande från år 1944.¹⁰⁸

3.1.4. New York Times

Under krigsåren publicerade den ledande amerikanska dagstidningen New York Times ett antal notiser och artiklar vilka omnämnde deportationer av judar från Västeuropa till de tyskockuperade delarna av Sovjetunionen. Redan den 28 oktober 1941 rapporterade tidningen att judar “sänts till Generalguvernementet, huvudsakligen till Litzmannstadt [Lódz], medan åter andra förvisas till Riga, huvudstaden i det ockuperade Lettland, och till Minsk i det ockuperade Ryssland [läs: Sovjetunionen]”. Denna rapport stämmer helt och hållet överens med den ortodoxa historieskrivningen (se Avsnitt 2.1.). Under de följande månaderna och åren skulle emellertid uppgifter om deportationer dyka upp som skiljer sig väsentligt från densamma.

I utgåvan från den 26 juli 1942 läser vi (under rubriken “Vichy and Berlin at odds on aliens”): “Nederländska Ostindiens nyhetsbyrå har rapporterat att 60 000 judar avhysts från Amsterdam sedan förra torsdagen som en del i en massdeportation av nederländska ‘icke-arier’ till Polen och det tyskockuperade Ryssland [läs: Sovjetunionen].” Siffran 60 000 syftar med all säkerhet på det antal holländska judar som sänts till uppsamlingsläger inom landet; vid tidpunkten ifråga hade nämligen blott några tusen holländska judar transporterats österut.

I en artikel från den 29 augusti 1942 (“$25,000 sent abroad to care for children”) citeras följande uttalande av den vice verkställande ordföranden för American Jewish Joint Distribution Committee, Joseph Hyman: “Den på sistone genomförda deportationen av 12 000 judar från Paris och andra delar av det ockuperade Frankrike till östra Polen och det ockuperade Ryssland har väckt fasa i hjärtat hos hela den judiska befolkningen.”

Den 5 september 1942 (“Deportation of Jews near goal in Reich”): “Fram tills nyligen har endast judar yngre än 60 år deporterats. Nu skickas dock även äldre människor till Polen och östra [sic] Ryssland. (…) Det är praktiskt taget omöjligt att få kontakt med tyska judar som skickats till de olika gettona i Polen eller det ockuperade Ryssland.”

Den 15 juni 1943 berättade tidningen om en kommuniké utfärdad av den belgiska exilregeringen enligt vilken majoriteten av de belgiska judarna skickats till koncentrationsläger i Tyskland, Polen och de ockuperade ryska territorierna.

Slutligen, den 8 november 1943 (“Germans wipe out Jews of Austria”), meddelade New York Times att de kvarvarande judarna i Österrike “fördes i boskapsvagnar eller gamla ouppvärmda passagerarvagnar till gettona i östra Polen, Lettland eller det ockuperade Ryssland. Rapporter antyder att många dör antingen på vägen eller strax efter ankomsten.” Vid denna tidpunkt hade det emellertid gått mer än ett år sedan de sista direkta transporterna av tyska, österrikiska och tjeckiska judar till de Ockuperade östra territorierna. Den 15 oktober 1942 återstod 8100 judar i hela Österrike, varav endast 1200 var “heljudar”.¹⁰⁹ Under första halvan av 1943 deporterades 1302 av dessa till Theresienstadt och åtskilliga hundra till Auschwitz.¹¹⁰

3.1.5. Notre Voix

I sitt aprilnummer 1944 meddelade den franska kommunistiska motståndstidningen Notre Voix sina läsare följande anmärkningsvärda nyhet:

“En nyhet som kommer att glädja alla Frankrikes judar har utsänts av Radio Moskva. Vem av oss har inte bror, en syster eller någon släkting bland de som deporterades från Paris? Och vem känner inte djup glädje vid tanken på att 8000 Paris-judar räddats från döden av den ärorika Röda Armén? En av dem berättade för Radio Moskva hur han och 8000 andra Paris-judar räddats från sin död. De befann sig allesammans i Ukraina när den sista sovjetiska offensiven sattes in, och SS-banditerna hade tänkt skjuta dem innan de lämnade landet. Då de emellertid visste, vilket öde som avsågs för dem, och då de erfarit, att sovjetiska trupper befann sig inte långt bort, beslöt sig de deporterade judarna för att fly. De välkomnades omedelbart av Röda Armén och befinner sig för närvarande allesammans i Sovjetunionen.¹¹¹

Här skulle man kunna invända, att det rör sig om en text stammande från franska kommunister, vilken sin tur åberopar en utsändning från Radio Moskva, och att såväl de franska kommunisterna som Radio Moskva a priori kan misstänkas för ren propagandaspridning. Mot detta kan anföras, att en närvaro av franska judar i Ukraina knappast lämpade sig för propagandaändamål, och att det inte finns minsta skäl till att antingen Radio Moskva eller den franska motståndstidningen skulle ha uppfunnit denna historia, särskilt med tanke på att de sovjetiska propagandisterna samtidigt höll på att sprida svart propaganda rörande “förintelselägren”.

Ett vidare skäl till att tro på riktigheten i artikelns påståenden finner vi i en dagboksanteckning gjord av den i Bukarest bosatte rumänsk-judiske läkaren Emil Dorian och daterad den 15 augusti 1942:

“Ihärdiga rykten talar om tåg passerande genom den norra delen av Moldavien med judar från det ockuperade Frankrike som skickats österut av tyskarna. Det är känt att 20 000 judar i den ockuperade delen av Frankrike nyligen deporterats därifrån, men ingen kunde gissa vart de sänts. Ryktena innehåller detaljer: förseglade tågvagnar, fruktansvärd törst, ingen mat.¹¹²

De 20 000 judar från Frankrike som Dorian talar om skall enligt exterminationisterna ha skickats till Auschwitz, där majoriteten av dem skall ha gasats. Tillsammans med artikeln i Notre Voix (Paris låg i den ockuperade delen av Frankrike) ger Dorians dagboksanteckning emellertid vid hand att en stor del om inte alla dessa “gasade” judar troligen fördes vidare från Auschwitz till Ukraina. Tåg från väst passerande genom “den norra delen av Moldavien” hade nämligen med största sannolikhet någon ort i Ukraina som destination. Här bör även beaktas den ledande sionisten Joseph Hymans påstående från den 29 augusti 1942 (se föregående avsnitt) om att de från Paris deporterade judarna skickats till “östra Polen och det ockuperade Ryssland”. Med tanke på Polens delning och det frekventa användandet av Ryssland som synonym till hela Sovjetunionen kan detta uttalande mycket väl ha syftat på västra Vitryssland (Vitrutenien) och Ukraina.

Ännu en bekräftelse på att dessa Paris-judar deporterades till Ukraina finner vi i ett brev som det påvliga sändebudet till Frankrike, Valerio Valeri, skickade till Kardinal Luigi Malone den 29 juni 1942:

“Kring den 20:e i denna månad arresterade ockupationsmyndigheterna i samarbete med den franska polisen cirka 12 000 judar. […] Det handlar till merparten om icke-arier av främmande härkomst, framförallt polacker, tjecker etc., vilka är avsedda att deporteras till Ukraina.¹¹³

Medan gemene man svävade i ovisshet om vad som skulle ske de deporterade judarna var alltså ledande personer inom den katolska kyrkan, vilken förfogade över ett enormt kontaktnät, informerade om att dessa judar var bestämda att sändas till Ukraina.

En trolig inledande rutt för transporterna av franska judar från Auschwitz österut skulle kunna ha varit Auschwitz-Krakow-Przemysl-Lemberg-Czernowitz.¹¹⁴ Eftersom Röda Armén mot slutet av april 1944 redan hade hunnit korsa floden Dnepr torde de befriade Paris-judarna ha befunnit sig någonstans i den västra delen av Ukraina.

3.2. Andra indirekta källor

3.2.1. E.M. Kulischer

År 1943 publicerade demografiprofessorn och medarbetaren vid International Labour Office i Montreal, Kanada, Eugene M. Kulischer, en studie betitlad The displacement of population in Europe (Befolkningsomflyttningen i Europa). I sin undersökning assisterades Kulischer av inte mindre än 24 institutioner, inklusive flera judiska, vilka i sin tur förfogade över omfattande informationsnätverk i de olika europeiska länderna. Bokens kapitel om “Utdrivningen och deporteringen av judarna” innehåller många upplysningar av intresse för revisionistiska forskare; här skall jag nöja mig med att citera de passager som är av intresse för vårt ämne:

“Denna tvångsförflyttning [av judarna] har tagit sig följande form: [...]. Utdrivning från ett område avsett att rensas från judar’ följt av deportation till en speciell region (t.ex. Lublin-reservatet) eller stad, eller en del av en region eller stad. Sedan 1940 har detta varit det vanliga tillvägagångssättet i samband med avhysandet av judar från diverse tyskkontrollerade områden och deportationen av desamma till Generalguvernementet eller, på senare tid, till de ockuperade delarna av Sovjetunionen.”¹¹⁵

Omnämnandet av transporter till “de ockuperade delarna av Sovjetunionen” skulle möjligen kunna syfta på de direkta transporterna av tyska, österrikiska och tjeckiska judar till Baltikum och Vitryssland 1941-42, men de följande passagerna är mer specifika:

“Några av judarna i Belgien sändes till tvångsarbete i närliggande delar av Västeuropa, men generellt sett har tendensen varit att förflytta judarna österut. Många västeuropeiska judar rapporterats ha skickats till gruvorna i Slesien. Det stora flertalet skickades till Generalguvernementet samt, i ständigt stigande antal, till de östra områdena, d.v.s till områden som efter 1939 befann sig under sovjetiskt styre eller till andra ockuperade delar av Sovjetunionen.¹¹⁶

Man bör här dra sig till minnes att antalet tyska, österrikiska och tjeckiska judar som deporterades direkt till områdena i öster inte ökade under 1942, utan snarare utgjorde en liten med stadig rännil. Dessutom avgick den sista kända direkta transporten från Wien den 28 november 1942.¹¹⁷ Kulischers tal om ett “ständigt stigande antal” till österut deporterade judar i sin bok från 1943 ter sig därför högst märkligt ifall man inte antar han hade kunskap om andra, de facto tilltagande, transporter av judar till de Ockuperade östra territorierna. Längre fram i kapitlet skriver Kulischer:

“…generellt sett så motsvarar deportationen av judarna österut den rekrytering för arbete i det Tyska riket som den övriga populationen i det tyskkontrollerade Europa underkastats, och deras förflyttning längre och längre österut är tveklöst knuten till försörjningen av armén behov i närheten av fronten.¹¹⁸

Vi lägger här märke till formuleringen “längre och längre österut”. Målet för de transporter som förde judar österut görs något klarare i följande passage, vilken behandlar deportationen av judar från Warszawa-gettot. Som redan nämnts skall dessa judar enligt exterminationisterna ha skickats att möta döden i Treblinkas “gaskammare”:

“Sedan sommaren 1942 har gettona och arbetslägren i de av Tyskland ockuperade östliga områdena blivit destinationsorter för deporterade från Polen såväl som Väst- och Centraleuropa. I synnerhet har det rapporterats om en ny, storskalig förflyttning från gettot i Warszawa. Många av de deporterade har skickats till arbetsläger vid den ryska fronten; andra har sänts att arbeta i träsken i Pinsk, eller till gettona i de baltiska staterna, Vitryssland och Ukraina. Det är knappast möjligt att avgöra i vilken utsträckning förändringarna i den judiska populationen i Generalguvernementet beror på deportationer och till hur stor del de går att tillskriva vanlig mortalitet och utrotning [extermination]. Antalet judar som ännu befinner sig Generalguvernementet är i vilket fall osäkert.¹¹⁹

Kulischer talar vidare om “hundratusentals polska judar som deporterats österut från Generalguvernementet”.¹²⁰

3.2.2. A. Rei och H. Laretei

August Rei och Heinrich Laretei, vilka tjänade som Estlands ambassadörer till Moskva respektive Stockholm innan den sovjetiska ockupationen av detta land 1940 rapporterade den 8 november 1944 följande till den svenske kriminalkommissarien Otto Danielsson:

“Judar har deporterats från Tjeckoslovakien och Polen [till Estland] under förespeglingen att de skulle sättas till arbete i estniska fabriker, men blev istället skjutna. Estniska patrioter har utfört undersökningar och upptäckt bevis .”¹²¹

Medan “Förintelse”-historikerna vidkänns att en transport om 1000 judar från Theresienstadt skickades till estniska Raasiku den 1 september 1942 känner de inte till några som helst transporter av polska judar till Estland. Såsom framkommer nedan föreligger emellertid hänvisningar i dokument och vittnesmål som otvivelaktligen ger vid handa att sådana transporter faktiskt ägde rum.

3.2.3. A. Jablonski

Den 26 auugusti 1943 publicerade den svenska kommunistiska tidningen Ny Dag en artikel skriven av den lettiske kommunisten A. Jablonski med titeln “Tyskarna i Lettland”, i vilken vi läser:

“Under vintern 1941-1942 deporterade tyskarna till Riga judar från Österrike, Tjeckoslovakien, Frankrike och andra ockuperade länder och avrättade dem tillsammans med judar från Riga i tallskogen i Cuibe, mellan stationerna Rumbula och Salaspils.”¹²²

3.3. Vittnena

3.3.1. Herman Kruk

Herman Kruk föddes i den polska staden Plock 1897. 1920 gick han med i den judiska fackföreningen Bund. I samband med det tyska intåget i Warszawa 1939 flydde han till Vilnius, där han fortfarande befann sig 1941 då tyskarna ockuperade Litauen. I Vilnius-gettot kom Kruk att förestå gettobiblioteket och blev med tiden en betydande person inom den lokala judiska samfälligheten. Mellan 1941 och 1944 förde Kruk en omfångsrik dagbok (bitvis skriven i tredje person) vilken han betraktade som en krönika över förintelsen av Vilnius judar. I september 1943 deporterades Kruk från Vilnius till koncentrationslägret Klooga i Estland och därifrån vidare till arbetslägret Lagedi i samma land, där han rapporteras ha skjutits den 18 september 1944. Hans dagbok bevarades av en vän som efter kriget flyttade till Israel. År 1961 publicerades dagboken på originalspråket jiddisch av den judiska organisationen YIVO under titeln Hurbn Vilne (“Vilnius förstörelse”; andra upplagor av samma bok bär titeln Togbuch fun Vilner Geto, “Dagbok från Vilnius-gettot”). Först år 2002 publicerades en engelsk översättning av dagboken, vilken innehåller en rad passager som går stick i stäv med den gängse historiska bilden av “Förintelsen” och bekräftar den revisionistiska transitlägerhypotesen.

I Kruks dagboksanteckning från den 30 januari 1942 läser vi:

“Ett tåg med judar passerade förbi här idag. Judarna sade att de hämtats för arbete från Sosnowiec med omgivning. Tåget lämnade i riktning mot östfronten.”¹²³

Sosnowiec (tysk stavning Sosnowitz) är en stad i Övre Slesien, inte långt från Katowice, som i sin tur ligger inte långt från Oswiecim, även känt som Auschwitz. Enligt den ortodoxa historieskrivningen anlände den första judetransporten som gasades i Auschwitz från just Övre Slesien. “Förintelse”-historikerna är inte helt ense om när denna konvoj anlände till lägret. Danuta Czech skriver i sitt Kalendarium att transporten avgick från staden Beuthen (Bytom) i Övre Slesien den 15 februari 1942.¹²⁴ De källor hon anger är emellertid inte samtida dokument utan tämligen svävande vittnesutsagor.¹²⁵ Jean-Claude Pressac å andra sidan daterar de första storskaliga “gasningarna” i Auschwitz till januari 1942.¹²⁶ Samma datering för Ber Mark, som anger att de förmenta offren kom från en ej närmare specificerad ort i Över Slesien.¹²⁷ Med tanke på datumet och ursprunget tycks det likväl inte omöjligt att den transport som Kruk observerade i Vilnius utgjordes av den första gruppen judar som “gasats” i Auschwitz. Den ortodoxa historiografin känner förvisso inte till några transporter från Sosnowiec till Auschwitz (eller något annat “förintelseläger”) före maj 1942,¹²⁸ men man måste beakta här att mycket av det vi vet om transporterna av polska judar är osäkert; i många fall saknas samtida dokumentation och datum och siffror härrör från vittnesmål och mer eller mindre säkra efterkrigstida uppskattningar.

I en kortfattad krönika över skeendena i den närbelägna staden Kaunas (Kovnos) getto mellan slutet av juni 1941 och februari 1942 som Kruk nedtecknade i sin dagbok den 16 februari 1942 läser vi följande:

“Det enda oroande i sammanhanget är att mängder av judar drevs in i Kovno från Tjeckien, från Lódz, Övre Schlesien, Belgien och Tyskland. Det judiska rådet i Slobodka [Vilijampole, i Kaunas] räknade med att de skulle få inhysa dessa judar i gettot, men det visade sig att de förts till Kovno för att förintas.”¹²⁹

Den ortodoxa historieskrivningen känner endast till två judetransporter från Västeuropa till Kaunas under perioden ifråga: en med ett okänt antal tyska judar ombord som avgick från Berlin den 17 november 1941 och en med 995 judar från Wien som avgick den 23 november 1941. Omnämnandet av judar från Lódz och Övre Slesien är av särskilt intresse. Enligt Czech, Pressac och Mark skall den första gasningen av just judar från Övre Slesien i januari eller februari 1942 ha varit en tämligen isolerad händelse; massgasningarna av hela anländande transporter skall därefter ha återupptagits först i maj samma år. Således framstår det som mindre troligt att en eller flera konvojer förutom den som Kruk kommit i kontakt med den 30 januari nått Litauen via Auschwitz. Möjligen rör det sig här om judar från delar av Warthegau-distriktet som traditionellt räknades som tillhörande Övre Slesien och som “gasats” i Chelmno. Från och med januari 1942 skickades judar inhysta i gettot i Lódz till detta transitläger.

Kruks andrahandsuppgift om belgiska judar är svår att förklara, då de första deportationstågen från detta land inte avreste förrän i augusti 1942. Ungefär 8000 belgiska judar hade tidigare avhysts till Frankrike, men transporterna därifrån inleddes å andra sidan inte förrän mars 1942 (jfr. Avsnitt 2.3.2. och 2.3.3.). Kulischer rapporterar dock att “några judar, huvudsakligen av polskt ursprung, förflyttades från Antwerpen [i Belgien] till Lodz där de sattes att arbeta i textilfabriker” under vintern 1941-42.¹³⁰ Förutsatt att Kulischers information är korrekt är det hypotetiskt möjligt att några av dessa från Belgien deporterade judar nått Kaunas via Chelmno. En annan möjlighet är att det rör sig om en förväxling med de 334 judar från Luxemburg som deporterades till Lódz-gettot i oktober 1941 (Avsnitt 2.9.4.) och varav några möjligen kan ha sänts vidare österut via Chelmno i januari eller februari 1942. Lika troligt är antagligen att Kruks okände sagesman helt enkelt misstagit sig. En liknande tveksam andrahandsuppgift återges i Kruks dagboksanteckning från den 12 mars 1942: Kaunas-gettots Judenälteste, Dr. E. Elkes, hade skickat Kruk “ett gult tygmärke från en västeuropeisk jude” tillsammans med ett brev som förklarade att märket härrörde från “en stor grupp av judar från Belgien och Holland” vilka nyligen förts till Kaunas för att skjutas, men varav “flera lyckades gömma sig.”¹³¹ Avraham Tory, sekreterare i Kaunas-gettots judiska råd, nämner ingenting om sådana transporter i sina dagboksanteckningar från de första månaderna av 1942, vilka emellertid är tämligen lakoniska.¹³² Medan närvaron av judar från Belgien hypotetiskt är möjlig att förklara är det värre med de holländska judarna. Möjligen skulle det kunna röra sig om en förväxling av flamländsktalande judar med holländska judar.

Den 12 mars 1942 skrev Kruk i sin dagbok:

“Ett rykte har snabbt spridit sig i gettot om att 2000 tyska judar förts till Suboczgatan [i Vilnius].”¹³³

Två dagar senare, den 14 mars 1942, återvände han till ämnet:

“Vi¹³⁴ har redan noterat att 2000 tyska judar befinner sig i de kommunala husen på Suboczgatan. Nu vet jag att denna grupp av judar kommer från Österrike, de flesta av dem från Wien. Än så länge har vi inte lyckats ta kontakt med dem.”¹³⁵

Den ortodoxa historiografin känner inte till en enda transport av österrikiska (eller andra väst-, syd- och centraleuropeiska) judar till Vilnius. De 2000 judar som Kruk nämner kan förvisso ha deporterats till Vilnius direkt från Wien, men enligt de bevarade dokumenten ägde det från den 6 februari till den 6 maj 1942 inte rum några direkta transporter av österrikiska judar österut. Det är dock hypotetiskt möjligt att de deporterade judarna nått Vilnius via Lódz-gettot. Mellan den 16 oktober 1941 och den 4 november samma år deporterades sammanlagt 5002 judar från Ostmark (det annekterade Österrike) till Lódz. Enligt en Gestapo-rapport daterad den 9 juni 1942 hade fram till detta datum 10 993 av de sammanlagt 19 848 judar som deporterats till Lódz från Altreich, Ostmark och Protektoratet evakuerats (d.v.s skickats österut via Chelmno).¹³⁶ Vad som talar mot denna hypotes är det faktum att Lódz gettokrönika anger att den första transporten av judar ur denna grupp avreste först den 4 maj 1942.

I samband med “det rena förintelselägret” Chelmno är Kruks dagboksanteckning från den 4 juli 1942, vilken bär rubriken “Ett meddelande från Lódz”, av yttersta intresse:

“Erhöll just ett meddelande från Lódz. För oss är Lódz en av dessa städer från vilka man knappt kan erhålla någon information. Självfallet är ryktena därifrån vilda och tokiga och enligt dem är det redan ett faktum att det inte längre finns några judar i Lódz.

Nu har jag fått reda på av två unga människor som skickades iväg från Lodz-gettot i mars att Lódz har ett getto. Det äger inte rum några skjutningar, och massavrättningar är okända. Det enda som sker är att folk skickas iväg att arbeta. De antar att omkring 10 000 judar nyligen har skickats iväg från Lódz. Nu vet de unga människorna vad det innebär att skickas att arbeta. De släpas runt från ställe till ställe; de vet inte var de är eller vad de håller på med. Då och då plockas grupper ut och försvinner, och man antar att de skjuts…

Båda de unga männen flydde från en sådan grupp och efter en veckas vandring arresterades de i Vilna [och fördes till] Lukiszki [ett fängelse i samma stad] varifrån de släpptes för blott två dagar sedan. Här i gettot fick de nya kläder och snart kommer de skickas att utföra skogsarbete.”¹³⁷

Enligt den ortodoxa historieskrivningen skickades från och med januari 1942 ett stort antal judar från gettot i Warthegaus huvudstad Lódz (Litzmannstadt) inte till arbete i östern, utan till en säker död “förintelselägret” Chelmno. Enligt “Lódz-gettots krönika” evakuerades 10 003 judar från Lódz i januari, 7025 i februari och 24 687 i mars.¹³⁸ I samtida tyska dokument refereras de evakuerade judarna konsekvent till som “omförflyttade” (ausgesiedelt), och Kruks dagboksanteckning visar entydigt att denna folkförflyttning var verklig och inte som “Förintelse”-historikerna hävdar ett verbalt kamouflage för massutrotning. Dagboksanteckningen från den 4 juli 1942 utgör således en stark bekräftelse av transitlägerhypotesen. Det är möjligt att de två Lódz-judarna som Kruk erhöll sin information ifrån endast kände till antalet som deporterats i januari – i vilket fall som helst är likheten slående mellan deras “omkring 10 000” och gettokrönikans 10 0003 deporterade i januari. Det faktum att de två unga männen behövt en vecka för att ta sig till fots från sin arbetsort till Vilnius tyder på att deras transport haft Litauen eller möjligen det angränsade Vitryssland som destination.¹³⁹

Kruks anteckning från den 16 februari 1942 om att judar från bl.a. Lódz skickats till Kaunas enkom för att skjuta där tycks tveksam i ljuset av vad den ovan nämnde Kaunas-juden Avraham Tory nedtecknade i sin dagbok den 14 juli 1942. Här står nämligen att läsa att “fyra judar från Lódz” förts till Kaunas gettosjukhus för operation efter att ha “tillbringat en lång tid i ett arbetsläger”.¹⁴⁰ Man bör i detta sammanhang även notera att ett antal vittnen rapporterat om närvaron av polska judar i Baltikum. I de flesta fall anger olyckligtvis inte vittnet varifrån i Polen dessa judar stammade eller hur de anlänt till de Ockuperade östra territorierna. Jeanette Wolf, en tysk judinna deporterad till Riga, nämner i sina memoarer att polska judar var internerade i lägret Strasdenhof nära Riga.¹⁴¹ Den tyske juden Josef Katz nämner upprepade gånger närvaron av polska judar i Rigas getto och i koncentrationslägret Kaiserwald i samma stad, inklusive “Shmuel, en jude från Lódz”.¹⁴² I en av de odaterade anteckningar som Kruk gjorde efter att ha deporterats till Estland, och som tycks referera till december 1943, läser vi att lägeräldsten i ett läger i estniska Narva (möjligen Narva-Ost, ett underläger till Vaivara) var “den galiciske juden Zieler.”¹⁴³ Ett bevarat kortregister från det estniska koncentrationslägret Klooga ger vid hand att minst 14 av lägrets fångar var judar från Warszawa.¹⁴⁴ Vidare talar rapporter om att en mindre grupp av polska judar arbetade med att kremera liken från avrättade politiska fångar i det estniska Tartu-lägret i november 1943.¹⁴⁵ Avslutningsvis kan även anföras Warszawa-juden Abraham Lewins dagboksanteckning från den 10 maj 1942, i vilken det talas om rapporter enligt vilka judar som deporterats från Lódz anlänt till Rumänien, där de satts att utföra jordbruksarbete.¹⁴⁶

Kruks dagboksanteckning från den 16 april 1943 är även den av yttersta intresse:

“Jag fick reda på att det de senaste veckorna stannat två tåg i Vilna, båda med 25 vagnar innehållande föremål som tydligen tillhört de holländska judarna. [...] Idag sprider sig ryktet att det finns omkring 19 000 holländska judar i [den litauiska småstaden] Vievis¹⁴⁷

Vievis (på polska Jewie) är en småstad belägen ungefär halvvägs mellan Kaunas och Vilnius med direkt anslutning till den järnväg som löper mellan de två storstäderna (jfr. Ill. 2). I en litauisk doktorsavhandling som är delvis tillgänglig i engelsk översättning online presenterar historikern Neringa Latvyte-Gustaitiene följande beskrivning av lägren i Vievis vilken närmast uteslutande baserar sig på efterkrigstida vittnesuppgifter:

“Så tidigt som 1942 fanns det två arbetsläger i Vievis, ett för sovjetiska krigsfångar och ett för judar. Båda övervakades av en tysk truppenhet under befäl av en officerare vid namn Deling. Merparten av judarna var sysselsatta med att bygga motorvägen [mellan Vilnius och Kaunas]. [...] I maj 1942 fanns det 700 judar i lägret. Genomflödet av människor var intensivt: det hände ofta att stora grupper fördes iväg för att mördas, samtidigt som andra anlände för att ersätta dem. Fångar från gettona i Vilnius och Kaunas arbetade där. [...] Regimen i arbetslägret Vievis var ytterst strikt. Att lämna lägret var strängt förbjudet. Lägerområdet var inhägnat med taggtråd och bevakat av väpnad personal. Arbetsdagen inleddes 5:30 med appell 6:00 på förmiddagen. Maten var undermålig. [...] I mitten av 1943 överfördes kontrollen av arbetslägret Vievis till Vilnius stadskommissarie, som var känd för sin grymhet. Fångarna fortsatte att bygga på motorvägen. Matens näringsvärde förbättrades inte, ‘Rätt ofta kunde man se judar på väg hem från sitt arbete som stöttade upp varandra för att inte falla ihop.’ Fångbarrackerna var osanitära och utgjorde rentav en livsfara. Människorna i dem sov i fyravåningskojar av sammanfogade brädor. Lite halm placerades ovanpå brädorna om man kunde få tag på någon. Selektionerna i lägret fortsatte och grupper av judar hämtades in för att ersätta andra. Sjuka överfördes vanligen till gettona i Vilnius och Kaunas. Från dessa getton erhöll lägret vissa förnödenheter: kläder, stövlar och andra föremål. Fastän den inre regimen inte ändrades något nämnvärt blev konfrontationer mellan judarna och lägervakterna alltmer frekventa.
[...] I september [1943] anlände en stor grupp judar till lägret i Vievis. En selektion av de arbetsdugliga inleddes omedelbart. Dzena valde ut de arbetsföra judarna och de med guld för att stanna i lägret. Det stora flertalet, bland dem gamlingar och barn, transporterades till Paneriai [på polska Ponar, en förment skådeplats för massavrättningar]. [...] En 45 kilometer lång smalspårig järnväg hade byggts mellan Vievis och Paneriai vilken förde judarna till platsen där de skulle dödas. [...] Arbetslägret i Vievis upplöstes i december 1943. Samtliga arbetsfångar mördades i Paneriai.”¹⁴⁸

Vad som utan tvivel är säkert av det ovanstående är det faktum att det existerade ett läger för judar i Vievis från början av 1942 fram till december 1943. Uppgiften om att de sjuka från Vievis-lägret fördes till gettona i Vilnius och Kaunas – något som inte rimmar väl med påståendet att ej arbetföra judar från samma läger sköts i stora antal i Ponar – bekräftas av Avraham Torys Kaunas-dagbok. I sin dagboksanteckning från den 2 juli 1943 skriver Tory:

“Yellin, representanten från Vievis-lägret, anlände här idag. Han kommer till gettot [i Kaunas] varannan eller tredje vecka för att hämta träskor, underkläder och andra förnödenheter från vår välfärdsavdelning. Förhållandena i arbetslägret Vievis är hårdare än de i gettot [i Kaunas]. Logiförhållandena där hotar fångarnas hälsa och liv, styret är strikt och arbetet slitsamt. Arbetslägret Vievis är underställt Vilnas stadsguvernör, som är en mycket grym man. För ungefär fyra veckor sedan fruktade arbetarna i lägret att samtliga lägerfångar skulle utrotas sedan två judiska ynglingar vägrat att lyda lägervakternas befallningar. Då och då tas patienter från Vievis-lägret in i vårt gettosjukhus. Lägerfångarna kommer dessutom ofta till oss för att be om hjälp med det ena eller det andra problemet. Vi för vår del hjälper dem så gott vi förmår.”¹⁴⁹

I en samling med vittnesmål från “Förintelseöverlevare” publicerad 2007 finner vi följande skildring rörande en viss “Marie”, en judinna från Vilnius-gettot:

“Sedan de [i september 1943] insett, att gettots sista dagar nalkades, lyckades Adam [Maries bror] se till att bli överflyttad till lägret i Zezmarai, där han kom att arbeta för den tyska byggnadsorganisationen TODT. Där arbetade han som lägerläkare, medan Marie blev kvar i ghettot. Precis innan den stora utrensningen [av Vilnius-gettot den 23 september 1943] anlände brodern tillsammans med några vänliga medlemmar av TODT-organisationen och räddade henne. Hon befann sig nu i Vievis-lägret. Efter ungefär en månad förflyttades hon till Milejgany och därifrån vidare till lägret i Zezmarai.”¹⁵⁰

Denna skildring antyder att Vievis fungerade inte endast som ett arbetläger utan även som ett slags transitläger från vilket judiska fångar slussades vidare till andra läger i Litauen. Från annan vittnesbörd vet vi att en grupp judar från Vilnius-gettot i början av 1943 och möjligen även innan dess var sysselsatt med att bygga en väg mellan Vievis och Kaunas, samt att en del av denna grupp verkar ha överförts till en okänd ort den 12 mars 1943.¹⁵¹ Kan de holländska judarna ha skickats till Vievis för att arbeta med detta och andra byggnadsprojekt?

Att någon helt och hållet skulle ha hittat på uppgiften att 19 000 holländska judar anlänt till en litauisk småstad framstår som uteslutet. I vilket syfte skulle någon ha fabricerat ett sådant rykte? Eller alternativt: hur skulle en sådan missuppfattning ha uppstått? Men varifrån kom då dessa judar?

De bevarade transportlistorna visar att sex transporter med sammanlagt 7699 holländska judar ombord avreste från Westerbork med destination Sobibór mellan den 2 mars och 6 april 1943.¹⁵² Var personen/personerna bakom Vievis-ryktet möjligen felinformerade om antalet holländska judar? Så kan ha varit fallet, men det är kanske mest troliga är att Vievis vid denna tidpunkt rymde även holländska judar som nått Litauen via Auschwitz. Mellan den 17 juli 1942 och den 25 februari 1943 skickades totalt 42 533 holländska judar till Auschwitz; 30 413 av dem “gasades utan föregående registrering”, d.v.s fördes vidare till annan ort.¹⁵³ Ifall en del av dessa i Auschwitz “gasade” skickats till Vievis är det således fullt möjligt att 19 000 holländska judar befann sig i denna stad i mitten av april 1943.

Senare samma dag som Kruk nedtecknade ryktet om de holländska judarna i Vievis (den 16 april 1943) antecknade han följande under rubriken “Vidare om de holländska judarna”:

“Just nu har jag lyckats få tag på ett judiskt märke från en holländsk jude och en kopia av den av de ockuperade Nederländernas rikskommissarie utfärdade ordern rörande judisk egendom (bifogas).”¹⁵⁴

Dagbokens redaktör anmärker att kopian ifråga saknas. Med “judiskt märke“ avses tvivelsutan de davidsstjärnor i gult tyg som de västeuropeiska judarna tvingades bära på sina ytterkläder. I Nederländerna var dessa märken som redan nämnts försedda med inskriptionen Jood (holländska för jude). Ovanstående passage visar att Kruk hade goda skäl att tro på ryktet rörande Vievis, då han själv förfogade över föremål som tillhört en eller flera deporterade holländska judar.

Den 19 april 1943 skrev Kruk:

“Europa kommer att rensas från judar. Judarna i Warszawa skickas för att dödas i Malkinia, i närheten av Lwow eller i närheten av Zamosc. Judarna från Västeuropa förs österut; deras vandring fortsätter.”¹⁵⁵

I sina tidigare dagboksnotiser nämner Kruk upprepade gånger uppgifter om att Warszawas judar skickades för att dödas nära den polska staden Malkinia, d.v.s i Treblinka (Lwów och Zamosc syftar med all säkerhet på Belzec). Den 5 september 1942 skrev Kruk att “Judarna förs i riktning mot Malkinia, och där, där… förgiftas de med gas”.¹⁵⁶ Den 30 september 1942 noterade han att massmord på judar “sägs ha ägt rum någonstans i närheten av Malkinia. Människorna tvingas lämna sina kläder i tågvagnarna. Därifrån förs de till underjordiska gångar från vilka de inte återvänder. Hur det hela går till är än så länge okänt.”¹⁵⁷ Den 27 oktober hade ryktena hunnit växa sig mer specifika: “Judarna därifrån [=Warszawa] fördes som nämnts till Belz (nära Lwów) och till en skog i närheten av Malkinia. Där förs judarna genom särskilda underjordiska portar, förgiftas och bränns.”¹⁵⁸ Den 30 oktober skrev Kruk åter om ryktena och hänvisade nu till en tryckt källa, nr 6 av den underjordiska polska tidningen Niepodleglo??. Kruk sammanfattar: “Några fördes med tåg till Treblinka i närheten av Malkinia, andra transporteras så långt som till Belz (i Lwów-distriktet), där de samtliga förgiftas med gas eller dödas med elektrisk ström i den där belägna gamla tvålfabriken.”¹⁵⁹ Till den 6 maj 1943 hade ryktena växt sig riktigt vilda:

“Treblinka. Detta är namnet på den plats nära Malkinia där judar från Warszawa, Bialystok och Grodno mördas. Hit anländer som sagt tågen och alla tvingas klä av sig innan de drivs in i skogen, i vilken en avlusningsanläggning påstås vara belägen. Om någon inser vad det är som pågår och vägrar att klä av sig lämnas denne över till en grupp judiska poliser, som kastar in de motsträviga i en eld; sedan tvingas man klä av sig och drivs in, oavsett var[sic]. […] Offren drivs in i avlusningsanläggningen. En maskin suger ut luften från insidan tills människorna dör. Kropparna spricker av lufttrycket och kastas sedan automatiskt in i det så kallade krematoriet, vilket bränner kropparna till kol.[De anonyma] berättarna säger att aska ligger utspridd över fälten i den omgivande regionen. Uppenbarligen rör det sig om askan från de brända människorna.”¹⁶⁰

Det är här intressant att notera, att medan Kruk beredvilligt återgav rykten (spridda av polska underjordiska publikationer) om att judarna från Warszawa, Bialystok och Grodno massakrerades i Treblinka och Belzec (som här blandas samman med den polska staden Belz) så nämner han aldrig något om de förmenta massgasningarna av Lódz-gettots judar i Chelmno (även lägren i Sobibór och Auschwitz var okända för honom). Skälet till detta är uppenbart: Ända sedan sitt möte med de två unga judarna från Lódz den 4 juli 1942 hade han vetat att de “vilda och tokiga” ryktena om Lódz inte stämde med sanningen, att “massavrättningar är okända” och att de tiotusentals judar som evakuerades från gettot skickades österut för att arbeta. Kruk var således mottaglig för svart propaganda när det gällde fallet med Warszawa-judarna – vilket är förståeligt med tanke på att de flesta av hans släktingar levde i staden – vars öde han inte hade någon annan information om än den som spreds av motståndsrörelsernas propagandister, men satte inte tilltro till rykten om massmord när han hade tillgång till förlitliga förstahandskällor som vederlade desamma.

Kruk anteckning från den 19 april 1943 enligt vilket “Judarna från Västeuropa förs österut; deras vandring fortsätter” visar entydigt på att han inte trodde att dessa judar gasats i “förintelselägren” i Polen. Varför skulle han för övrigt tro något sådant, när han visste att de holländska judarna fördes till de Ockuperade östra territorierna?

Den 26 april 1943 skrev Kruk återigen om de västeuropeiska judarna under rubriken “Var finns Europas miljoner judar?” Här antydde han att åtminstone en del av dem skjutits i Litauen och Vitryssland:

“Vi vet exempelvis att Polen ensamt rymde mer än 3 miljoner judar, och nu – går det att hitta ens en halv miljon i det tidigare Polen? Hur vi än försöker kan vi inte nå denna siffra. Och vad med de hundratusentals judar från Rumänien, Bulgarien, Jugoslavien och de tusentals judar från Frankrike, Belgien, Holland och Tjeckoslovakien som passerat genom Litauen i tusenden, som sköts i närheten av Minsk, vid Sjunde fortet i Kovno, etc.?”¹⁶¹

Den 30 april 1943 återvände Kruk till de deporterade holländska judarna:

“Vi har redan skrivit om deporteringen av 130 000 judar från Holland¹⁶² och om deras transport österut. Vi har också nämnt att vagnslaster med gods tillhörande de holländska judarna befinner sig på järnvägsstationen i Vilna. Nu något som förklarar alltsammans. Vackra gamla möbler har förts hit, till vår snickarverkstad, för att repareras. I byrålådorna finner man holländska dokument, inklusive dokument från december 1942, vilket innebär att holländarna till synes inte deporterades österut förrän i januari eller februari. Således visste inte judarna att de skulle förintas. De rika holländska judar förde rentav med sig bridgebord, utifall – Gud förbjude! – sådana tingestar inte skulle stå att finna bland de efterblivna östjudarna. Nu står det klart att de slaktades, precis som judarna från Oszmiana och Swieciany.¹⁶³ I vårt område står det dussintals tågvagnar fyllda med judiskt skräp, återstoden av den tidigare holländska judenheten.”¹⁶⁴

Denna passage undanröjer de sista eventuella tvivlen rörande transporternas usprung, då de jiddischspråkiga judarna i Vilnius-gettot med all säkerhet kunde skilja holländska åt från tyska. Dateringen av de återfunna dokumenten bekräftar vidare att de holländska judarna förts till Litauen antingen i januari eller februari 1943 via Auschwitz eller i mars-april via Sobibór.

Man skulle möjligen kunna lägga fram som motargument att dessa tåg kan ha fört med sig enbart tillhörigheter från holländska judar som mördats i Sobibór, men detta motsäger vad “Förintelse”-historikerna har att säga om Sobibór. Miriam Novitch skriver att “Guld och juveler skickades direkt till Führerkansliet i Berlin. De deporterades kläder, från vilka de gula davidsstjärnorna och allt som röjde deras ursprung avlägsnats, skickades till olika tyska institutioner.”¹⁶⁵ Yitzhak Arad citerar följande vittnesutsaga från Jan Piwonski, som under kriget arbetade vid järnvägsstationen i Sobibór:

“Jag såg hur man brände de föremål som inte var av något värde för tyskarna. De övriga föremålen lastades i godsvagnar och skickades till Tyskland. Sådana transporter med föremål och kläder avgick två gånger i månaden. Värdesaker, guld och pengar lades i en förvaringslåda av järn och sändes till Berlin två gånger i veckan.”¹⁶⁶

Man kan förvänta sig att Piwonski skulle ha nämnt ifall delar av den konfiskerade judiska egendomen av någon märklig anledning hade skickats till Baltikum istället för till Tyskland! Och om det nu verkligen var så att vagnarnas innehåll stammade från Sobibór-offer, hur kom det sig att de innehöll såväl komprometterande dokument som davidsstjärnor (anteckning nummer två från den 16 april)? Enligt vittnet Thomas Blatt byggdes det i Sobibór en särskild ugn för förbränningen av de personliga dokument och böcker som de förmenta offren fört med sig.¹⁶⁷

Dagboksanteckningen från den 30 april indikerar även att de judar som slussades genom “förintelselägren” inte fick alla sina medförda tillhörigheter beslagtagna. Slutligen noterar vi att Kruk ingenstans i sin dagbok förklarar hur han visste att de till Litauen deporterade holländska judarna “slaktats” där.

En vidare anteckning av intresse nedtecknades av Kruk den 23 juni 1943:

“I gettot i Minsk lever nu 3000-4000 judar. I närheten av gettot ligger ytterligare ett getto. I det första gettot lever judar från bl.a. Minsk, Slutsk och Baranovitch. I det andra lever inallo 1500 tyska och tjeckiska judar.”¹⁶⁸

Kruk hade delgivits denna information av två personer som nyligen beökt Minsk. Påståendet att 1500 tyska och tjeckiska judar vid denna tidpunkt levde i det andra gettot motsäger Hersh Smolars uppgift om att de sista återstående tyska judarna i “Hamburg-gettot” hade mördats i “gasvagnar” i början av 1943.¹⁶⁹ Å andra sidan skriver Smolar att inte mindre än 12 000 judar (varav 3200 i gömställen) levde i Minsk-gettot så sent som i februari 1943.¹⁷⁰ Enligt en annan källa fanns det kvar tyska judar i Minsk fram till den 14 september 1943.¹⁷¹

3.3.2. Hilde Sherman-Zander

Hilde Sherman-Zander var en tysk judinna, född 1923, som deporterades från Köln till Riga den 10 december 1941. I sina memoarer drar hon sig till minnes följande incident som skall ha ägt rum en ej närmare daterad sommardag 1942:

“En morgon på vägen till arbetet, när vi korsade järnvägsspåren, fann vi där stående ett långt tåg av boskapsvagnar. Ovanpå spåren låg små bitar av papper och kartong, på vilka stod skrivet ‘Hjälp, vi törstar ihjäl’ och rop efter ‘Vatten! Vatten!’

Från luftöppningarna, som var tillstängda med taggtråd såg vi händer och underarmar sträckas ut. Plötsligt kastade de olyckliga ut ringar, klockor och pengar i förhoppning om att erhålla en munfull vatten i gengäld. Vi marscherades hastigt vidare.

På kvällen i gettot fick vi reda på att kläderna från denna transport redan anlänt till gettot. Bara kläderna. Samt några barnvagnar med nappflaskor fyllda med mjölk. Det fanns inget spår av människorna. De var holländska judar som deporterats från Westerboork [rätt: Westerbork].

Så fortsatte det under hela sommaren: Varannan dag anlände stora mängder med textilier till gettot: lakan, skor, toalettartiklar. Allting packades upp i den enorma hallen för att sedan sorteras. Inte en enda gång nådde någon av de tusen och åter tusen människorna från dessa transporter vårt getto. Vid det laget visste vi vart de tog vägen: till Hochwald [det tyska namnet på Bikernieki-skogen]. Allesammans. Utan undantag. Alla sköts de och begravdes i massgravar.”¹⁷²

I likhet med Kruk hävdar alltså Sherman-Zander att de deporterade holländska judarna sköts till döds vid sin ankomst till de Ockuperade östra territorierna, men även i hennes fall rör det sig om ett påstående uppenbarligen grundat på hörsägen snarare än egna observationer. Som nämnts ovan ägde den första transporten av holländska judar till Auschwitz rum den 17 juli 1942, ett faktum som stämmer utmärkt väl ihop med Sherman-Zanders vittnesmål.

3.3.3. Hersh Smolar¹⁷³

Hersh Smolar var en polsk jude född 1905. 1939 flydde han från sin hemstad Bialystok till Minsk i Vitryssland, där han blev kvar när tyskarna ockuperade staden sommaren 1941. Smolar blev inom kort en ledande figur inom Minsk-gettots underjordiska motståndsrörelse. Från 1942 och framåt ledde Smolar en grupp judiska partisaner som opererade i Naliboki-skogen nära Minsk. I sina memoarer, vilka ursprungligen publicerades 1948, berättar Smolar om ankomsten av västeuropeiska judar till Minsk:

“Ända sedan transporter av judar från olika länder i Europa börjat anlända till järnvägsstationen i Minsk – från Tyskland och Frankrike, från Polen och Tjeckoslovakien, från Ungern och Grekland – mottog vi från de av de våra som arbetade på stationen fragmentariska underrättelser om judarna i dessa länder. Vi fick höra om de olika metoder som nazisterna använde inte bara för att terrorisera judarna, utan även för att undergräva deras vaksamhet medels list. Vi visste till exempel att detta gjordes genom att sprida rykten om att transporterna var på väg till arbetsplatser i öst.”¹⁷⁴

Olyckligtvis framgår det inte av den passage som citeras ovan när dessa transporter började anlända till Minsk eller fram till vilken tidpunkt som de fortsatte, även om kapitlet ifråga tilldrar sig sommaren 1942. Här drar vi oss till minnes att den första deportationen av judar från Grekland ägde rum i februari 1943, medan i Frankrike transporterna inleddes redan i mars 1942.

Omnämnandet av ungerska judar skulle kunna tas som ett belägg för att den information som Smolar erhöll var otillförlitlig p.g.a av de skäl som anförts i Avsnitt 2.2.3. Emellertid finns det en möjlig förklaring till närvaron av (nominellt) ungerska judar i Vitryssland 1942: I augusti 1941 forslades 17 000 – 22 000 judar från den av Ungern annekterade, tidigare tjeckoslovakiska, provinsen Karpato-Ryssland över floden Dnjestr till den ukrainska regionen Kamenetz-Podolsk.¹⁷⁵ Historikern Christian Gerlach nämner vidare att den andra ungerska armén sommaren 1942 förde med sig några tusen “arbetsjudar” till Vitryssland, där de sedermera användes som arbetskraft inom Organisation Todt.¹⁷⁶ I sina kortfattade memoarer från 1961 nämner den tyske juden Karl Loewenstein, som deporterades från Berlin till Minsk den 14 november 1941 och överfördes till Theresienstadt den 13 maj 1942 (till följd av sina utmärkelser från första världskriget) att han kom i kontakt med en ungersk jude i Minsk.¹⁷⁷

I ytterligare en bok om sin inblandning i Minsk-gettots motståndsrörelse, ursprungligen publicerad 1946, skriver Smolar följande i ett kapitel som behandlar första halvan av 1943:

“Nyheter läckte ut om att stora grupper av judar från Warszawa, Paris och Prag förts till omgivningen av Minsk och Trostenitz, där de sedan förintats.”¹⁷⁸

Mellan den 18 och 22 januari 1943 sändes 6000 judar från Warszawa för att “gasas” i Treblinka.¹⁷⁹ Vidare skickades mellan den 4 och 25 mars 1943 cirka 3500 franska judar från uppsamlingslägret Drancy utanför Paris till “gaskamrarna” i Sobibór.¹⁸⁰ Ytterligare tretton transporter med sammanlagt 13 569 franska judar skickades till Auschwitz under 1943.¹⁸¹

3.3.4. Heinz Rosenberg

Den tyske juden Heinz Rosenberg, född 1921, deporterades från Hamburg till Minsk den 8 november 1941 med den första direkta transporten till denna stad.¹⁸² 1985 publicerades hans memoarer. I dessa läser vi att en andra transport med “omkring 1000 judar från Düsseldorf” anlände några dagar efter Rosenbergs ankomst till Minsk.¹⁸³ Detta stämmer perfekt överens med dokumenterade fakta: En transport med destination Minsk avreste nämligen från Düsseldorf den 10 november 1941. Vid sin ankomst meddelades Rosenberg av några SS-män att “ytterligare 30 till 40 transporter skulle följa”.¹⁸⁴ Denna återgivna utsaga stämmer också väl med det faktum att ytterligare 32 direkta transporter gick till Minsk: 4 till i november 1941 och 28 under perioden maj – november 1942 (merparten av dem från Wien). Rosenberg skriver att det under de följande veckorna följde ytterligare tåg på Düsseldorf-transporten, vart och ett med cirka 1000 passagerare, och att inallo 7500 judar deporterade västerifrån anlände till gettot. Denna siffra antyder ankomsten av sammanlagt 7 transporter anlände under november 1941, medan de bevarade dokumenten talar om 6 transporter med sammanlagt 5453 judar ombord. Således överskattar Rosenberg antalet deporterade, men inom vad som får betraktas som en rimlig felmarginal. De fem sista novembertransporternas ursprungsorter uppges av Rosenberg ha varit, i tur och ordning, “Berlin, Wien, Prag och Bremen/Hamburg”.¹⁸⁵ Dokumenten å andra sidan uppger (i kronologisk ordning): Frankfurt am Main, Berlin, Brünn och Hamburg. Här misstar sig alltså Rosenberg, men felet är måhända inte lika grovt som det kan framstå vid första anblick. Brünn (numera Brno) låg i Protektoratet Böhmen-Mähren och det är inte uteslutet att Rosenberg i sina hågkomster misstog dess ursprungsort för Prag. Omnämnandet av Wien och avsaknaden av Frankfurt framstår som mer graverande och tyder på ett inte helt tillförlitligt minne. Å andra sidan anger Rosenberg helt korrekt att den sista av transporterna i november anlände från Hamburg. Det är värt att notera här att vittnet Karl Loewenstein, som anlände till Minsk med den fjärde transporten (från Berlin) i sina memoarer från 1961 anger att de tre närmast följande transporterna anlände i tur och ordning från “Brünn, Bremen och Wien”.¹⁸⁶ Senare i sina memoarer nämner Loewenstein uttryckligen närvaron av judar från Wien i Minsk under vintern 1941-42, samt uppger att en del av det “tyska gettot” namngivits efter Wien-judarna ¹⁸⁷, trots att den första direkta transporten från Wien till Minsk enligt de bevarade dokumenten avreste den 6 maj 1942. En möjlig förklaring är att den transport med judar från Wien till Kaunas som avreste den 23 november 1941 av någon anledning dirigerades om till Minsk, eller att en del av judarna i denna transport fortsatte till Minsk.¹⁸⁸ Såvitt författaren till denna artikel känner till existerar det emellertid inga dokument som stöder denna hypotes. En möjlighet är att det rör sig om en odokumenterad direkt transport från Wien till Minsk. Den tysk-judiska historikern Gertrude Schneider uppger faktiskt att den första judiska konvojen från Wien till Minsk avreste den 28 november 1941.¹⁸⁹ Även Christian Gerlach stöder denna uppgift och klargör vidare att transporten från Hamburg den 18 november inkluderade 440 judar från Bremen.¹⁹⁰ Ovanstående tyder på att Rosenbergs hågkomster är betydligt mer tillförlitliga än de framstår vid en första granskning.

Den passage från Rosenbergs memoarer som är av intresse för oss inom här skildrar hur vittnet under februari-mars 1942 arbetade med att sortera bagage från anländande transporter i stadens operahus:

“En stor grupp fångar från gettot arbetade varje dag i denna byggnad med att sortera stulet gods från ‘Rikets fiender’. Vi tog hand om hundratals, tusentals resväskor, ryggsäckar och handväskor tillhörande omkring 23 000 judar som anlänt till Minsk i tjugotre transporter men som aldrig släppts in i gettot. Istället sköts de eller gasades direkt vid ankomsten. Vårt folk visste var dessa transporter kom ifrån endast tack vare etiketterna på resväskorna.”¹⁹¹

Olyckligt nog glömmer Rosenberg att berätta för sina läsare vilka ortsnamn som stod skrivna på resväskorna. Vad gäller de deporterade påstådda öde så kände Rosenberg uppenbarligen till detta endast genom hörsägen, då han under perioden ifråga varken uppehöll sig vid stadens järnvägsstation eller utanför Minsk vid de förmenta massavrättningsplatserna. I detta sammanhang är det värt att notera Karl Loewensteins uppgift att järnvägsstationen och de tyska judarnas getto låg i motsatta ändar av staden.¹⁹²

Enligt de bevarade dokumenten anlände inga transporter till Minsk under hela perioden från december 1941 till maj 1942. Det möjliga motargumentet att det bagage som Rosenberg arbetade med att sortera kom från judar som deporterade från Theresienstadt i Protektoratet till det närliggande Maly Trostinec håller inte, då den första av dessa (inallo fem) konvojer avreste den 14 juli 1942. Inte heller skedde, så vitt författaren till denna artikel har kunnat utreda saken, några transporter till Minsk av judar från andra delar av Rikskommissariatet Ostland eller från Ukraina under perioden ifråga. Om Rosenberg utsaga stämmer är det mest rimliga att det rörde sig om indirekta transporter via ett eller flera transitläger. Jag återkommer till denna möjlighet längre ner.

Om vi jämför Rosenbergs utsaga med samtida tyska dokument beträffande judetransporterna till Minsk under perioden ifråga (början av 1942) dyker det upp något tämligen intressant. Den 5 januari 1942 skickade Gauamtsleiter Wilhelm Janetzke, tillika Stadtkommissar för Minsk, ett brev till ministern för de Ockuperade östra territorierna, Alfred Rosenberg, i vilket han berättade att han precis informerats av SS- och Polisledningen om att centrala myndigheter hade i avsikt

“att transportera ytterligare cirka 50 000 judar från Tyskland till Minsk under de närmaste veckorna och månaderna.”

Janetzke protesterade kraftigt mot de planerade konvojerna emedan han ansåg att Minsk, som förstörts svårt av kriget men fortfarande hyste 100 000 civila invånare, inte kunde ta emot fler transporter, och att det i stadens getton redan fanns “omkring 7000 judar från Tyskland” och “grovt uppskattat mellan 15 000 och 18 000 ryska judar”. ¹⁹³

Den 16 januari skickade den sakkunnige i judiska frågor i Alfred Rosenbergs ministerium, Amtsgerichtsrat Wetzel, ett svar addresserat till Reichskommissar Lohse (Janetzkes överordnade):

“Enligt ett meddelande från Reichssicherheitsshauptamt som delgivits mig har man gjort upp planer på att skicka 25 000 judar från Tyska riket till Minsk, vilka avses inhysas i stadens getto. Av dessa har 7-8000 judar¹⁹⁴ nått Minsk. De kvarvarande judarna kan inte skickas till Minsk i nuläget till följd av transportsvårigheter. Så fort dessa svårigheter undanröjts måste man dock räkna med ankomsten av dessa judar till Minsk.”¹⁹⁵

Den 6 februari 1942 skickade Generalkommissar Kube ett brev till Lohse i vilket han biföll Janetzkes protest och vidare pekade ut det omöjliga i att inhysa ytterligare 25 000 judar i staden.¹⁹⁶

Såsom redan nämnts skall enligt de bevarade dokumenten inte en enda direkt transport ha sänts till Minsk under den långa perioden från den 19 november 1941 till den 6 maj 1942. Tog det verkligen så lång tid att lösa de omnämnda transportsvårigheterna? Kan det ha varit så, att problemet löstes inte lång tid efter Wetzlers svarsbrev och att judetransporterna till Minsk därpå återupptogs, såsom Rosenbergs vittnesmål antyder?

Om vi lägger samman det dokumenterade antalet judar som deporterades direkt från Tyska riket till Minsk under perioden från den 6 maj 1942 till den 28 november samma år (vilket är avresedatumet för den sista kända sådana transporten till Minsk) får vi siffran 25 657. Vad gäller en av de dokumenterade transporterna är dock antalet passagerare okänt. Transporten ifråga avgick från Köln den 22 juli 1942 och bar beteckningen Da-219. Med tanke på att så gott som alla de andra direkta transporterna vardera omfattade cirka 1000 passagerare personer är det rimligt att utgå ifrån att så gällde även Da-219. Således skickades cirka 26 657 judar från Tyska riket till Minsk i sammanlagt 28 transporter under den ovannämnda perioden. Lägger vi sedan till denna siffra de 23 000 judar som Rosenberg hävdar anländer under februari-mars får vi 49 657, vilket är nästan exakt det antal judar som SS-myndigheterna tidigt i januari 1942 meddelade Janetzke skulle anlända till Minsk “under de närmaste veckorna och månaderna”. Återupptogs transportschemat i februari i reviderad form, med konvojerna utspridda över hela 1942 i syfte att underlätta för den lokala administrationen att finna logi för de anländande?

Var kom i så fall dessa judar ifrån, och hur nådde de Minsk? Var det ens tyska judar det rörde sig om? De bevarade dokumenten rörande deportationen av judar från Tyska riket tycks inte medge förekomsten av 23 000 sådana “okända” deporterade. Kan Rosenbergs okända judar ha nått Minsk via ett transitläger? Under perioden februari-mars 1942 var tre av “förintelselägren” i bruk: Chelmno, Belzec och Auschwitz. Belzec togs i bruk först den 17 mars, så det tycks mindre sannolikt att mer än möjligen ett fåtal av de deporterade kan ha nått Minsk via detta läger. I Auschwitz skall den första massgasningen ha ägt rum i januari eller februari, men detta skall också ha varit en isolerad händelse, och att döma av vittnet Kruks dagboksanteckning från den 30 januari 1942 fördes judarna från denna “gasning” till östfronten via Vilnius (se Avsnitt 3.3.1.). Återstår så Chelmno. Som vi sett ovan tyder uppgifter från Kruk och andra vittnen på att en del av de judar som skall ha “gasats” i Chelmno under de första månaderna av 1942 – merparten av dem evakuerade från Lódz-gettot – slussades vidare till Litauen. Om man betänker att sammanlagt hela (7025 + 24 687 =) 31 712 judar från Lódz sändes till Chelmno under februari-mars 1942 (se Avsnitt 3.3.1.) är det emellertid inget som hindrar att 23 000 av dessa skickades vidare till Vitryssland via järnvägslinjen Poznan-Warszawa-Minsk. Att judar från Lódz deporterades till Minsk bekräftas för övrigt av ett “Tal till Stalin av medborgarna i Minsk” som publicerades i Pravda i augusti 1944, här citerat efter den judiske forskaren Solomon M. Schwarz:

“De tysk-fascistiska inkräktarna hade drivit in 50 000 människor från Minsk och de omgivande distrikten i det så kallade gettot. Vidare hade över 40 000 judar skickats till Minsk-gettot från Hamburg, Warszawa och Lodz.”¹⁹⁷

Omnämnandet här av Warszawa tyder på att Minsk senare även tjänade som destination för transporter av polska judar via Treblinka, något som styrks av H. Smolars uppgifter (Avsnitt 3.3.3.).

3.3.5. Friedrich Jeckeln

I ett förhör hållet i sovjetisk fångenskap den 14 december 1945 lämnade den tidigare ledaren för SS och polisstyrkorna i Reichskommissariat Ostland, Friedrich Jeckeln, följande utsaga rörande det lettiska “dödslägret” Salaspils i närheten av Riga:

“Fråga: Från vilka länder kom de judar som skickades till Salaspils?

Svar: Judarna anlände till Salaspils från Tyskland, Frankrike, Belgien, Holland, Tjeckoslovakien och andra ockuperade länder. Det vore svårt att ge en exakt siffra för antalet judar i Salaspils. [...]. De första judiska konvojerna anlände till Salaspils i november 1941. Därefter, under den första halvan av 1942, anlände konvojer med regelbundna mellanrum. I november 1941 anlände, tror jag, inte mer än tre konvojer allt som allt, men under de följande sju månaderna, från december 1941 till juni 1942, anlände mellan åtta och tolv konvojer varje månad. Under åtta månader anlände således inallo som minst femtiofem och som mest åttiosju judiska konvojer till lägret. Utgår man från att varje konvoj förde med sig tusen personer innebär det att totalt mellan 55 000 och 87 000 judar utrotades i Salaspils-lägret.”¹⁹⁸

Det bör här påpekas, att medan den ryska regeringen så sent som 2004 hävdade att 101 000 “sovjetiska medborgare” dödats i Salaspils och ett sovjetiskt uppslagsverk från 1970 angav offersiffran för detta läger till minst 53 700,¹⁹⁹ så vidhåller nutida historiker att “endast” några tusen människor gick under i Salaspils.²⁰⁰ Vi skall återkomma till detta läger senare i denna artikel. Här nöjer vi oss med att dra oss till minnes Hilde Sherman-Zanders vittnesmål (Avsnitt 3.3.2.) om ankomsten av en eller flera konvojer med holländska judar till Riga sommaren 1942, samt notisen i Israelitisches Wochenblatt für die Schweiz från den 16 oktober 1942 (Avsnitt 3.1.2.) om observationer av ”transporter från Belgien och andra länder i Västeuropa” i Riga vilka emellertid ”omedelbart farit vidare mot okända mål.

3.3.6. William W. Mishell

William Mishell, född Mishelski 1918, var en litauisk jude om under kriget levde i Kaunas-gettot. I sina memoarer från 1988 skriver han om en eller flera transporter av franska judar till Kaunas (Kovno) sommaren 1942:

“Knappt hade Wien-judarnas lik haft möjlighet att kallna förrän, en morgon, en ny transport av judar anlände till Kovno för att utrotas. [...]. Ingen var riktigt säkert, men det verkade som om denna grupp kom från Frankrike. [...]. Åtskilliga vidare transporter anlände i snabb följd innan de upphörde, för hur lång tid visste vi inte.”²⁰¹

Den ortodoxa historieskrivningen känner endast till en transport av judar från Österrike till Kaunas, vilken ägde rum den 23 november 1941, inte 1942. Den uttryckliga tveksamheten rörande de deporterades ursprung i förening med memoarernas sena tillkomst medför att detta vittne måste bedömas vara av ringa värde.

3.3.7. Lebke Distel

I Rich Cohens bok om Abba Kovners litauisk-judiska partisangrupp, The Avengers, berättas historien om en av Kovners män, Lebke Distel, som den 1 september 1943 deporterades från Vilnius till Estonia,²⁰² där han sattes att arbeta i olika läger i närheten av Narva, innan han 1945 återförenades med Kovner och hans grupp:

“Från Vilna hade Lebke förts från fångläger till fångläger på en dödsmarsch som alltid var ett blott ett steg framför den framryckande Röda Armén. I Kortla Java arbetade han med att bygga vägar genom de sumpiga markerna. Om nätterna kunde han höra bombardemang och gevärsskott. Därefter skickades han nerför Narva-floden till Suski, där han byggde på en tysk järnväg. Temperaturen föll till minus tjugofem grader; fångar bar bort de döda för att räknas och brännes. Snön räckte upp till midjan på honom i Koromej, där han hölls fången tillsammans med judar från Holland och Kovno. Sedan fick han marschera västerut till ett halvt bortglömt järnbruk med röda flammor och bolmande skorstenar. Han arbetade i metallverkstaden. En dag öppnades en dörr och in steg hans bror, som Lebke senast sett i Vilna. Deras mor hade skickats till Auschwitz eller Ponar efter att hennes utmärkta gömställe röjts av en judisk polisman. Lebkes fötter var blodiga i Tallinn, Estlands snötäckta huvudstad, vars byggnader såg så fridfulla ut från godsvagnens dörr. En båt tog honom till Stutthof utanför Gdansk, den blåsvarta hamnstaden. Det var sommar. Lebke rakades, kläddes på en uniform och marscherades till Stuttgart.”²⁰³

Naturligtvis har ett återgivande i andra hand av ett vittnesmål såsom det ovan citerade ett lägre bevisvärde än en förstahandsskildring. Från bokens efterord vet vi att Cohen mötte och intervjuade Distel i Yaqim i Israel,²⁰⁴ och således kan vi utgå ifrån att den ovanstående passagen baserar sig på en utsaga från Distel. Såsom nedan visas överensstämmer Distel-berättelsens innehåll dessutom med dokumenterade fakta rörande de omnämnda platserna, vilket ökar dess trovärdighet.

Ortsnamnet “Koromej” står inte att finna på kartor över Estland. is not to be found on any map of Eastern Europe. Distel was however referring to a real place. “Koromej” kan dock identifieras med säkerhet tack vare Distels omnämnande av andra platser samt en vittnesskildring författad av Miriam Reich, en judinna från Kaunas som den 26 oktober 1943 deporterades till “Kurame-lägret” i Estland. På följande vis beskriver Reich sitt korta uppehåll i detta läger:

“Våra bäddar var väldigt simpla. Det fanns inget rinnande vatten eller toaletter. Ett utedass och en brunn var allt vi hade. Vi gjorde vad vi kunde för att hålla oss själva rena, men för det mesta var det för kallt för att man ens skulle vilja klä av sig och ta sig en dusch. Den vanligaste förströelsen om kvällarna bestod i att leta efter löss i sömmarna på våra kläder. Det behöver knappast nämnas att det luktade hemskt i sovbarrackerna, särskilt om nätterna. Vi sov på våningsbritsar av brädor, påbyltade i våra vanliga kläder för att hålla värmen. Det var ont om täcken. I mitten av barracken stod en vedeldad kamin som brann svagt om nätterna. Vi byggde vägar mitt ute i obygden. Enligt vad som sades var dessa vägar till för att ge tyskarna bättre åtkomst till den ryska fronten. Vi tvingades röja träd, gräva vägbäddar och sprida ut grus, allt för hand. Övervakarna var mestadels lokala ester som rekryterats av tyskarna. Några av dem var rätt hyggliga, andra var värre än tyskarna. Lunch bestod av en obestämbar kålsoppa med några få ilagda potatisar; på kvällen när vi kommit tillbaka från arbetet fick vi mer av samma soppa tillsammans med en eller två brödskivor.”²⁰⁵

En noggrann titt på en karta över Estland (jfr. Ill. 3) visar en by med namnet Kuremäe belägen dryga 20 km sydväst om Narva. Ungefär 15 km nordnordost om Kuremäe finner vi Vaivara, där ett koncentrationsläger med samma namn låg och från vilket ett stort antal judar och sovjetiska krigsfångar slussades vidare till ett nätverk av arbetsläger i den nordöstra delen av Estland. Till dessa läger hörde Klooga, Ereda, Narva-Ost, Aseri, Kiviõli, Viivikonna, Lagedi, samt även Kuremäe.²⁰⁶ Närvaron av Miriam Reich och andra judar från Kaunas-gettot i “Kurame-lägret” överensstämmer med Distel-berättelsens omnämnande av Kaunas-judar i “Koromej”. Olyckligtvis nämner Reich i sin skildring inte de övriga fångarnas ursprung.

Uppslagsverket Der Ort des Terrors²⁰⁷ har följande att berätta om Kuremäe:

“Underlägret [Außenlager] i Kuremäe, en by i nordöstra Estland (…) upprättades i oktober 1943. De första 150 fångarna inhystes till en början i en tidigare kommunal byggnad. De saknade allt: mat, vatten, latriner, skor och kläder. [...]. Några av lägerfångarna hade deporterats direkt från Kaunas till Kuremäe, andra hade förts dit från olika läger.

Tvångsarbetet i lägret bestod i byggandet av en smalspårig järnväg. I november 1943 ökade antalet fångar till 462. Bodmann [en SS-lägerläkare] omnämner den stora andelen lägerfångar ‘helt oförmögna till arbete’ vilken emellertid avsågs att reduceras.²⁰⁸ De 33 registrerade dödsfallen i november hade troligen inte naturliga orsaker. I december 1943 och januari 1944 reducerades antalet fångar något och Bodmann registrerade 10 respektive 14 dödsfall. 437 fångar från Soski fördes till Kuremäe i februari 1944²⁰⁹, något som ökade det totala antalet fångar till 850.²¹⁰ Den 8 och 6 februari dödades fångar på arbetsplatserna av sovjetisk artillerield.

Chef för lägret var Alfred Engst²¹¹, en viss Knott var ansvarig sjukvårdare [Sanitätsdienstgrad]. Erich Scharfetter var närvarande i lägret från februari till mars 1943 som sjukvårdare och desinficeringsexpert. Han var ökänd till följd av sina mångtaliga illdåd. [...] Scharfetter dömdes i Stade till livstids fängelse för flera fall av mord.²¹² [...]. I mars 1944 stängdes Kuremäe. Efter en evakueringsmarsch som genomfördes under fruktansvärda förhållanden fördelade fångarna mellan diverse läger. Flera vittnen nämner Goldfields som nästa uppehåll.”

Då “Suski” utan tvekan är detsamma som lägret Soski (i Viru kommun) är det troligaste att Lebke Distel anlände till Kuremäe i februari 1944. Miriam Reich i sin tur stannade i Kuremäe endast “halvvägs genom vintern”, varefter hon tillsammans med en grupp andra fångar, inklusive hennes mor, fördes till fots till lägret Goldfields.²¹³ Vad Soski angår upplyser oss samma uppslagsverk att detta var ytterligare ett underläger till Vaivara, beläget i närheten av Peipus-sjön och Narva-floden. Fångarna i detta läger var sysselsatta med att bygga en smalspårig järnväg – något som bekräftar sanningsenligheten hos Distels berättelse – samt med utvinning av oljeskiffer.²¹⁴

Lebke Distels rutt genom Estland bekräftas vidare av ett vittnesmål från en viss Moyshe Wein rörande “Infångandet av FPO-gruppen [Kovners motståndsgrupp] på Szpitalna-gatan 6” vilket finns återgivet bland de odaterade anteckningar som gjordes av Herman Kruk i Estland.²¹⁵ Den enda större avvikelsen består i att fångtransporten från Vilnius dateras till den 2 augusti 1943 istället för till den 1 september.²¹⁶ Wein nämner bland de deporterade FPO-medlemmarna en jude vid namn “Letsid”, vilken dagbokens redaktör identifierar som “Letsid Distel”. Enligt Weins utsaga nådde tåget Vaivara via Daugavpils, Riga och Tartu. Från Vaivara fortsatte en del av fångkonvojen till Kohtla (jämför med “Kortla Java” i Distels berättelse)²¹⁷ och därifrån vidare till lägret Ereda (ännu ett läger i Vaivara-komplexet). “Runt den 1 september” överfördes FPO-medlemmarna till Narva och sedan till Soski, där de mötte 250 judar “från gettot” (sannolikt avses Vilnius-gettot). “I början av februari 1944” tvingades judarna i Soski “marschera 20 kilometer till Kuremae, där de införlivades i ett annat judeläger.” I mars fick judarna i Kuremäe “marschera den 60 kilometer långa vägen till Goldfilz [Goldfields]”. Några av dem överfördes senare till koncentrationslägret Klooga.

Distels berättelse är av särskild betydelse då den visar att de holländska judarna som deporterades till Baltikum inte utrotades där, utan att åtminstone en del av dem fortfarande var vid liv i början av 1944.

3.3.8. Paula Frankel-Zaltzman

I en vittnesskildring från den lettiska judinnan Paula Frankel-Zaltzman, under kriget inhyst i gettot i Daugavpils i sydöstra Lettland, vilken ursprungligen nedtecknades på jiddisch 1949 och numera finns tillgänglig i engelsk översättning online, hittar vi följande mening insprängd i en beskrivning av likvideringen av Daugavpils-gettot den 25 oktober 1943:

“Just då började de föra oss mot Pogulanka, där jorden dränkts i blodet från tiotusentals judiska offer från Lettland, Holland och andra länder.”²¹⁸

Transporten som vittnet befann sig ombord på stannade emellertid inte i Pogulanka utan fortsatte till Riga. Givetvis har denna korta vittnesutsaga föga bevisvärde, då Frankel-Zaltzman inte själv skall ha observerat några holländska judar, men inte desto mindre är den värd att citeras här, eftersom den indikerar att transporter av judar från Nederländerna till Lettland var något av ett allmänt bekant faktum bland den lokala judiska befolkningen.

Pogulanka (eller Pagulanska) är namnet på en skog strax nordväst om Daugavpils (Dvinsk på ryska, på tyska Dünaburg) där masskjutningar av judar påstås ha ägt rum.²¹⁹

3.3.9. Jack Ratz

Jack Ratz föddes i Riga 1927. I maj 1943 skickades han till Lenta, ett arbetsläger 40 km nordost om staden där cirka 500 judar var internerade:²²⁰

“Två månader senare fanns det fyrahundra judar kvar i Lenta, alla av dem lettiska. Några månader senare anlände en ny transport, men nykomlingarna var inte lettiska, utan tyska, tjeckoslovakiska, österrikiska och polska judar. Några av de utländska judarna kom från Riga-gettot; de polska judarna hade kommit direkt från Polen. Lenta inhyste nu en blandad grupp med judar.”²²¹

Man bör här lägga märke till att de polska judarna uttryckligen sägs ha kommit “direkt från Polen”, med andra ord var de inte flyktingar från 1939 eller 1941 utan polska judar som deporterats österut, troligen via något av “förintelselägren”.

Fortsättning följer.

---