Av Thomas Kues

Steve Sem-Sandberg

År 2009 tilldelades den svenske författaren Steve Sem-Sandberg Augustpriset för sin roman De fattiga i Lodz.¹ I motiveringen till prisutdelningen läser vi att Sem-Sandberg

“skildrar det judiska gettot i den polska staden Lodz väster om Warszawa, dess tillkomst, organisation och hjärtslitande villkor under nazistiskt överinseende. Det är en historia som berättas sedan alla tårar torkat, återgiven i en närmast torr och osentimental stil, en balansgång mellan fakta och fiktion som med utgångspunkt i (den autentiska) Gettokrönikan 1941-44 tecknar en serie individuella öden med stark integritet, också när de sviktar eller sviker.”²

Men hur står det egentligen till med det “faktum“ som genomsyrar hela romanen, nämligen att från och med januari 1942 hundratusentals judar skall ha deporterats från gettot i Lodz (av tyskarna betecknat Litzmannstadt) till en säker död i primärt det “rena förintelselägret“ Chelmno (även känt under det tyska namnet Kulmhof)? I bokens avslutande kommentar läser vi:

“Redan så tidigt som i februari eller mars 1942 förelåg i gettot otvetydiga bevis för att de flesta av de ’transporter’ som från och med årsskiftet 1941/42 lämnat gettot gått direkt till förintelseläger. Helt säkert visste Rumkowski [ledaren för den judiska gettoadministrationen och en av romanens huvudpersoner] själv på ett mycket tidigt stadium, om inte rentav redan från första början, att gettots befolkning mördades mitt framför ögonen på honom. Men långt ifrån alla visste och frånvaron av hundraprocentig visshet skapade den underliga gråzon mellan förtvivlan och hopp som hela Krönikan är inskriven i. Trots allt som talade emot fanns det ändå de som envisades med att tro att det skulle finnas ett liv utanför gettot, någonstans och i någon form; och denna tilltro till hoppet om en överlevnad präglar trots allt Gettokrönikans författare ända fram till den allra sista dagen.” ³

Ordet “förintelseläger“ i ovanstående stycke borde justeras till “ett förintelseläger“, eftersom de judiska transporterna från Lodz under 1942 samtliga hade som destination Chelmno – den första transporten till Auschwitz ägde rum först i augusti 1944.

Förelåg då verkligen “otvetydiga bevis“ för att de evakuerade judarna mördades i Chelmno? Var som Sem-Sandberg påstår gettoäldsten Rumkowski medveten om att han skickade sina medjudar i döden? Hade han ens anledning att misstänka att så var fallet?

Enligt SS-statistikern Richard Korherrs rapport från den 28 april 1943 hade de sammanlagt 145 302 judar som fram till årsslutet 1942 evakuerats från gettona i Warthegau-distriktet (till vilka Lodz hörde) skickats till “den ryska östern“ (med vilket avses de av Tyskland ockuperade sovjetiska territorierna inklusive Baltikum) tillsammans med 1 274 166 ytterligare judar vilka “slussats genom lägren i Generalguvernementet“, d.v.s. Belzec, Sobibór, Treblinka och Majdanek.⁴ I likhet med Sobibór⁵ betecknades Chelmno av tyskarna uttryckligen som ett transitläger (Durchgangslager).⁶ De judar som skickades iväg från Lodz med början i januari 1942 omnämns i de tyska dokumenten som ausgesiedelt, d.v.s. omförflyttade eller evakuerade – ett faktum som återkommer i Sem-Sandbergs roman. De etablerade “Förintelse”-historikerna hävdar givetvis att allt detta rörde sig om verbalt kamouflage, och att de judar som deporterades till Chelmno omgående mördades där i speciella “gasvagnar” med motoravgaser och begravdes i massgravar för att senare grävas upp och brännas under bar himmel. Av de judar som skickades till Chelmno skall endast en handfull ha sparats från en omedelbar död för att arbeta med att hålla igång utrotningsmaskineriet. Till slut skall hela lägret ha jämnats med marken och alla spår av det enorma brottet undanröjts. Men stämmer denna officiellt sanktionerade historieskrivning verkligen överens med sanningen?

I sin i fjol publicerade studie Il Campo di Chelmno tra Storia e Propaganda (Lägret Chelmno i historia och propaganda)⁷ har den revisionistiske forskaren Carlo Mattogno kritiskt granskat bevisläget för den officiella historiska bilden av lägret. Hans slutsatser kan kortfattat summeras sålunda:

• Den ortodoxa historieskrivningen vilar så gott som uteslutande på utsagor från förmenta ögonvittnen. Dessa vittnesmål innehåller inte blott en rad absurditeter och påvisbara felaktigheter, inklusive rent fantastiska offersiffror, utan är även i många fall sinsemellan grovt motstridiga rörande avgörande detaljer såsom antalet massgravar och deras storlek, lägrets verksamhetsperiod, tidpunkten för påbörjandet av kremeringarna, hur ”gasvagnarna” i praktiken fungerade, et cetera.
• Det enda anförda dokumentära beviset för massutrotningen i Chelmno – ett förment tyskt memoranda rörande de påstådda ”gasvagnarna” daterad den 5 juni 1942 – är i själva verket ett klumpigt utfört falsarium, vars innehåll inte blott rymmer flera absurda inslag, utan även motsägs av dokumenterade fakta om de lastbilstyper som skall ha använts.
• Det existerar inte ett enda bevarat exemplar av de förmenta ”gasvagnarna” och inte heller ett enda autentiskt foto av en sådan, eller för den delen en ritning. Flera vittnen menar talande nog att det vid sidan av ”gasvagnarna” i Chelmno även fanns snarlika fordon vars lastutrymmen användes för desinficering eller transporter av människor.
• Vid fyra tillfällen – 1945, 1951, 1986-87 och 2003-04 – har arkeologiska undersökningar genomförts på det tidigare lägerområdet. De fynd som gjorts motsäger emellertid vittnenas utsagor i synnerhet och förintelselägerhypotesen i allmänhet på flera viktiga punkter. Bland annat är de relativt små askmängder som återfunnits oförenliga med kremeringen under bar himmel av hundratusentals människolik.
• De arkeologiska undersökningarna visar att det existerade endast en (1) öppen förbränningsugn i lägret. Kapaciteten hos denna typ av fältugn är dokumenterad och ger vid hand att högst 45 lik kunde föraskas inom loppet av 24 timmar. Detta innebär att kremeringen av de cirka 150 000 offer som numera vanligen tillskrivs Chelmno skulle ha slutförts tidigast år 1951! Således tyder allt på att “endast“ några tusental lik kremerades i lägret. Dessa lik härrörde utan tvekan från avlidna lägerfångar och från evakuerade judar som dött under transporten till lägret.⁸

Med andra ord: Chelmno var inget förintelseläger, och den absoluta majoriteten av de judar som evakuerades dit från Lodz och de övriga gettona i Warthegau fördes av allt att döma vidare till de ockuperade territorierna i öster, sannolikt via den närbelägna järnvägslinjen Poznan-Warszawa-Minsk. I likhet med de övriga “förintelselägren“ tjänade Chelmno i själva verket som ett avlusnings- och transitläger varifrån judar slussades vidare till getton och läger i det ockuperade Sovjet och Baltikum inom ramen för den s.k. Ostwanderung, den tvångsförflyttning som efter kriget var tänkt att följas upp med den “Slutgiltiga lösningen“, d.v.s. avhysandet av samtliga judar från Europa.

Den slutliga spiken i kistan för legenden om “förintelselägret“ Chelmno slås postumt i av en judisk dagboksförfattare vid namn Herman Kruk. Denne var en polsk jude och akademiker från Warszawa som år 1939 flydde till den litauiska huvudstaden Vilnius (vid denna tid vanligen känd som Vilna). När tyskarna gick in i Litauen sommaren 1941 blev Kruk kvar i Vilnius, där han utsågs till föreståndare för biblioteket i det nybildade gettot. Under perioden 1941-1944 förde Kruk, som hade nära kontakter med de ledande judarna i Litauen, en omfångsrik dagbok i vilken han i detalj beskrev allt som skedde i gettot. Sensommaren 1943 evakuerades Kruk tillsammans med många andra judar från Vilnius-gettot till Estland, där han i september 1944 skall ha skjutits till döds i samband med likvideringen av arbetslägret Lagedi. Hans dagbok togs om hand av en bekant, som senare förde med sig den till Israel. År 1961 publicerades dagboken på jiddisch; först år 2002 översattes den till engelska och gavs ut under titeln The last days of the Jerusalem of Lithuania.

Kruks dagbok är av stort intresse, då den innehåller en rad notiser vars innehåll går stick i stäv med den gängse historiska bilden av de europeiska judarnas öde under andra världskriget.⁹ Den 4 juli 1942 skrev Kruk följande i sin dagbok:

“Erhöll just ett meddelande från Lodz. För oss är Lodz en av dessa städer från vilka man knappt kan erhålla någon information. Självfallet är ryktena därifrån vilda och tokiga och enligt dem är det redan ett faktum att det inte längre finns några judar i Lodz.
Nu har jag fått reda på av två unga människor som skickades iväg från Lodz-gettot i mars att Lodz har ett getto. Det äger inte rum några skjutningar, och massavrättningar är okända. Det enda som sker är att folk skickas iväg att arbeta. De antar att omkring 10 000 judar nyligen har skickats iväg från Lodz. Nu vet de unga människorna vad det innebär att skickas att arbeta. De släpas runt från ställe till ställe; de vet inte var de är eller vad de håller på med. Då och då plockas grupper ut och försvinner, och man antar att de skjuts…
Båda de unga männen flydde från en sådan grupp och efter en veckas vandring arresterades de i Vilna [och fördes till] Lukiszki [ett fängelse i samma stad] varifrån de släpptes för blott två dagar sedan. Här i gettot fick de nya kläder och snart kommer de skickas att utföra skogsarbete.”¹⁰

Denna dagboksanteckning visar entydigt att “evakueringen” av Lodz judar österut som det talas om i de tyska dokumenten inte var något påhittat i syfte att dölja det förmenta massmordet i Chelmno, utan en verklig folkförflyttning.

Enligt Lodz gettokrönika skickades 10 003 judar från Lodz till Chelmno i januari 1942, 7025 i februari och 24 687 i mars.¹¹ Det kan mycket väl tänkas att de två unga Lodz-judarna från vilka Kruk mottog sin information endast kände till det sammanlagda antalet evakuerade för januari (hursomhelst är samstämmigheten mellan deras “omkring 10 000” evakuerade och krönikans “10 003” slående).

Då de två unga männen endast behövde en veckas vandring för att nå Vilnius – och man får utgå från att de endast tillryggalade en smärre sträcka per dygn, då de givetvis ansträngde sig för att inte upptäckas av tyska soldater – förefaller det mest sannolikt att det arbetsställe de deporterats till var beläget antingen i Litauen eller i det angränsande Vitryssland, då Vilnius är beläget cirka 150-160 km från den polska och (tidigare) tyska (ostpreussiska) gränsen men blott omkring 30 km från gränsen mot Vitryssland.

Närvaron av polska judar från just Lodz i de ockuperade östra territorierna omvittnas av flera andra judiska observatörer. I Avraham Torys dagbok från gettot i Kovno (Kaunas) finner vi en anteckning från den 14 juli 1942 om att “fyra judar från Lodz” förts till Kovno-gettots sjukhus från ett närbeläget arbetsläger.¹² Den tyske juden Josef Katz nämner i sina memoarer upprepade gånger närvaron av polska judar i gettot i Riga och koncentrationslägret Kaiserwald i samma stad, inklusive “Shmuel, en jude från Lodz”.¹³ Slutligen rapporterade ovan nämnde Herman Kruk i en tidigare dagboksanteckning från den 16 februari 1942 att judar från bland annat Lodz skickats till Kovno, förment för att skjutas där.¹⁴

Mattognos forskning och Kruks dagbok lämnar inga tvivel: den officiella bilden av Lodz-judarnas slutliga öde stämmer inte överens med den historiska sanningen utan är ett slarvig ihopsytt lappverk av rykten och krigspropaganda. Ofrånkomligen framträder således också Steve Sem-Sandbergs rosade roman i ett nytt, för många utan tvivel högst besvärande ljus. Hur djupt föraktlig Chaim Rumkowski än var som person, så kan han i varje fall inte läggas till last för att ha skickat tiotusentals judar till en säker död i förintelseläger. På samma sätt kan tyskarna, hur inhuman deras behandling av Europas judar än var i övrigt, inte längre lastas för det fiktiva massmordet på hundratusentals judar i Chelmno.

1. Steve Sem-Sandberg, De fattiga i Lodz, Albert Bonniers Förlag, Stockholm 2009
2. http://augustpriset.se/vinnare-2009
3. Steve Sem-Sandberg, De fattiga i Lodz, op.cit., s. 658.
4. Nürnberg-dokument NO-5194, ss. 9f.
5. För en kritisk granskning av historieskrivningen kring detta “rena förintelseläger“ hänvisar jag den intresserade läsaren till följande studie: Jürgen Graf, Thomas Kues, Carlo Mattogno, Sobibór. Holocaust Propaganda and Reality, TBR Books 2010.
6. P. Witte, S. Tyas, “A New Document on the Deportation and Murder of the Jews during ‘Einsatz Reinhardt’ 1942,” i: Holocaust and Genocide Studies, nr. 3, vintern 2001, s. 477.
7. Effepi, Genua 2009. En översättning till engelska av denna studie är planerad att utges mot slutet av innevarande år (2010).
8. En mer utförlig sammanfattning (på italienska) av bokens argument finns tillgänglig online: http://andreacarancini.blogspot.com/2010/01/il-campo-di-chelmno-tra-storia-e.html
9. En noggrann genomgång av samtliga dessa dagboksnotiser återfinns i min kommande artikel “Evidence for the Presence of ’Gassed’ Jews in the Occupied Eastern Territories, Part 1“, Incovenient History, vol. 2, nr. 2, http://www.inconvenienthistory.com
10. Herman Kruk, The Last Days of the Jerusalem of Lithuania. Chronicles from the Vilna Getto and the Camps, 1939-1944, Yale University Press, New Haven/London 2002 op.cit., s. 319.
11. Danuta Dabrowska, Lucjan Dobroszycki (red.), Kronika Getta Lódzkiego, Wydawnictwo Lódzkie 1965, vol. I, s. 401, 426, 445.
12. Avraham Tory, Surviving the Holocaust. The Kovno Getto Diary, Harvard University Press, Cambridge / London 1990, s. 111.
13. Josef Katz, One who came back: The diary of a Jewish survivorz, Dryad Press, Takoma Park (ML), 2006, s. 65, 108, 129, 156.
14. Herman Kruk, The Last Days of the Jerusalem of Lithuania, op.cit., s. 210.

Som ni kan läsa i andra artiklar på Sann Historia så är även hans egna mycket irriterade, bland annat en överlevande från Auschwitz och Buchenwald, Miklós (Nikolaus) Grüner i Malmö. Han kallar Elie för ”Judas” , ”Bluff” etc. Vilken tur att han också är jude, annars hade det varit ”antisemit, nazist, historieförfalskare” m.m. Ja, ni vet ju hur verserna går.

Men nu är det tid för Elie Wiesel att bevisa att hans belackare har fel. Så Elie, visa din tatuering från Auschwitz 1944 som du påstår att du har. Du har talat om för världen i 50 år nu att du har A7713 på din arm. Alla foto på dig som vi har sett visar tyvärr ingen tatuering.

Elie Wiesel har svurit under ed i rättegången mot Eric Hunt den 8 juli 2008 att han har en tatuering:

F: Boken ”Night” som du skrev, är den sanningsenligt skildrad från dina erfarenheter under Andra Världskriget?
S: Den är sanningsenligt skildrad. Vartenda ord i boken är sanning.
[…]
F: Och vad var din – vilken dag är du född i Sighet, Rumänien?
S: 30 september 1928.
[…]
F: Och vad (vilket nummer) var tatuerat på din vänstra arm?
S: Mitt nummer är A7713 och min fars var 7712.

Källa: Superior Court of California. County of San Francisco. Before the Honorable Robert Donder, Judge Presiding, Department Number 23. People of the State of California, Plaintiff, vs. Eric Hunt, Defendant. Testimony of Elie Wiesel, July 8, 2008, p. 7 and 13.

Elie Wiesel har också i intervjuer sagt att han har en tatuering. Den 25 mars 2010 vid universitet i Dayton USA så frågade en student om han fortfarande hade sin tatuering och om det påminde honom om hans fruktansvärda erfarenheter. Han svarade:

- Jag behöver inte den för att komma ihåg. Jag tänker på det förflutna varje dag. Men jag har fortfarande på min arm – A7713. På den tiden var vi bara nummer, inga namn och ingen identitet.

Källa: Dayton Daily News, March 26, 2010, “Elie Wiesel: ‘The answer is education … and memory’ Holocaust survivor, Peace Prize winner talks to local high school and college students.”
By Meredith Moss, Staff Writer Updated 7:56 AM Friday, March 26, 2010 .
Contact Moss at (937) 225-2440 or mmoss@DaytonDailyNews.com.

Elie Wiesel har även i tal sagt att han har en tatuering. I ett tal 1995 i Polen som markerade 50-årsdagen av Auschwitz befrielse så sa han så här:

- Jag talar till er som en man som för 50 år och 9 dagar sen inte hade något namn, inget hopp, ingen framtid och endast känd som A 7713.

Källa: KLRN, San Antonio. “Elie Wiesel, First Person Singular” A PBS Production.

1996 så spelades det in en “dokumentär” med Elie Wiesel som heter Elie Wiesel Goes Home, (Elie Wiesel åker hem). I denna film så tar Elie av sig kavajen och visar sin vänstra arm. Men där finns inget att se! Många revisionister har gjort filmer på temat som är uppladdade på YouTube. Låt oss titta på två. Första exemplet är från Eric Hunt:

Den andra är ett förslag till video ifrån ”vladkampfer” på CODOH forum:

För att sammanfatta det, kejsaren har inga kläder, kejsaren är NAKEN! Våra vänner på Levande Historia sover nog inte så gott på nätterna nuförtiden. Hela deras verksamhet och budget bygger på en lögn av kejsaren Elie Wiesel, nobelpristagare och allt. Stackars Göran Persson som blev itutad allt detta skräp och anslog våra skattepengar till ett ”looser” projekt.

Nedanstående artikel baseras på en intervju i Hajdú Online, detta efter att Miklós Grüner för några dagar sedan personligen, i sällskap av en ungersk kirurg, uppsökt tidningen och föreslagit en intervju.

Miklós (Nikolaus) Grüner

Vid 15 års ålder, i maj 1944, blev Miklós Grüner tillsammans med sina föräldrar, samt en äldre och yngre bror, deporterad från Ungern till koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau. Han talar om att hans mor och yngre bror gasades omedelbart efter deras ankomst till lägret. Sedan fick han själv, hans äldre bor och hans far, sina fångnummer tatuerade på armen och skickades att utföra tungt arbete i en fabrik för syntetiskt bränsle med kopplingar till IG Farben, och där hans far dog sex månader senare. Efter detta skickades den äldre brodern till Mauthausen och den unga Miklós stod nu utan anhöriga, därför tog två äldre judiska fångar, också dem ungrare och vänner till hans avlidna far, honom under sitt beskydd. Dessa två beskyddare av den unge Miklós, var bröderna Lazar och Abraham Wiesel.

Miklós Grüner och Lazar Wiesel blev under de följande månaderna goda vänner. 1944 var Lazar Wiesel 31 år gammal. Miklós glömde aldrig det nummer A-7713, som nazisterna hade tatuerat in på Lazar. I januari 1945, när den ryska armen närmade sig, överfördes fångarna till lägret Buchenwald. Under de 10 dagar som förflyttningen tog, delvis per fot, delvis per tåg, så dog mer än hälften av fångarna och bland dessa var Abraham, Lazar Wiesels äldre bror. Den 11 april 1945, befriade den amerikanska armen Buchenwald. Miklós och Lazar tillhörde de som överlevde lägervistelsen. Eftersom Miklós var sjuk i tuberkulos så skickades han till ett schweiziskt sjukhus och skiljdes därmed från Lazar. Efter tillfrisknande emigrerade Miklós först till Australien, för att 1962 bosätta sig i Sverige.

Många år senare, 1986, blev Miklós kontaktad av Sydsvenska Dagbladet och inbjöds i syfte att möta ”en gammal vän” vid namn Elie Wiesel… När Miklós svarade att han inte kände någon person med det namnet, talade man om att Elie Wiesel var samma person som Miklós var bekant med under namnet Lazar Wiesel och med fångnummer A-7713… Eftersom Miklós fortfarande kom ihåg fångnumret blev han övertygad om att han skulle få träffa sin gamla vän Lazar och accepterade därför lyckligt inbjudan om att möta denne vän den 14 december, 1986. Miklós förklarar:

- ”Jag var mycket glad av förväntan att få möta Lazar, men när jag konfronterade den s.k. ”Elie Wiesel”, blev jag bedrövad av att se en man som inte alls kände igen, och som inte talade ungerska el. Jiddisch. Istället talade han engelska med en stark fransk brytning och vårt möte var över på tio minuter. Som en avskedsgåva fick jag av mannen en bok med titeln, ”Natt”, vilken han sade sig ha författat. Jag tog emot boken, men jag förstod [redan då], att den här mannen inte var den som han utgav sig för att vara”.

Miklós drar sig till minnes, att reportern från Sydsvenska Dagbladet frågade om ”de kände varandra”, på vilket både Miklós och den s.k. ”Wiesel” svarade nekande. Miklós förklarar:

- ”Efter mötet med Elie Wiesel, forskade jag i tjugo år och upptäckte att mannen som kallade sig Elie Wiesel, aldrig hade varit i ett nazistiskt koncentrationsläger. Detta eftersom han inte fanns med i några officiella listor över internerade”.

Miklós upptäckte också att den bok som Elie Wiesel gett honom 1986 på stockholmshotellet och som han sade sig ha författat, i själva verket var skriven 1955 på Jiddisch av Miklós gamla vän Lazar Wiesel. Den gavs ut 1955 i Paris under titeln, ”A Világ Hallgat”, vilket betyder ”Världen Höll Tyst”. Efter detta översattes boken 1958 till franska och engelska, under namnen ”La Nuit” och ”Night”, och gavs ut under det nya författarnamnet Elie Wiesel.

Boken såldes i en upplaga av tio miljoner av Elie Wiesel och var grundläggande för beslutet, att 1986 ge ”Elie Wiesel” Nobels fredspris. Miklós förklarar:

- ”Elie Wiesel ville aldrig träffa mig igen. Han blev väldigt framgångsrik: Jag har hört att han får 25 tusen dollar för ett 45 minuters tal om Holocaust. Jag har personligen rapporterat fallet till FBI i Los Angeles och har också lämnat in klagomål till regeringar och media, i både USA och Sverige. Mitt mål är att informera världen genom min bok, ”Den Stulna Identiteten A-7713”.

Källa: http://www.henrymakow.com/translated_from_the_hungarian.html

Den 3 maj 2009 publicerade en ungersk webbplats en artikel, Még mindig kísérti a haláltábor (Utrotningslägren har fortfarande en stor dragningskraft) som innehöll viktiga avslöjande av en f.d. fånge i Auschwitz, Miklós Grüner.

Grüner påstår att Elie Wiesel är en bedragare som har stulit en identitet från en man som heter Lázár Wiesel. Vad som gör det intressant är att Grüner och Wiesel båda förflyttades till Buchenwald i slutet av kriget och finns med på ett foto taget av amerikanarna när de befriade Buchenwald. Dock säger Grüner att varken Lázár Wiesel eller ”Elie Wiesel” finns med på fotot.

Mer läsning (på engelska) av Carlo Mattogno

Zisblatt och ärke-zionisten Steven Spielberg (ja, han Hollywood-pajasen) är instämda till en rätt i Florida av Eric Hunt. Hon medverkade i Steven Spielbergs prisbelönta “The Last Days.” med sina lögnaktiga uttalanden.

Läs mer om Eric Hunts stämning här. (På engelska)

Här är hennes bokomslag lite redigerat:

Robert Faurisson föddes 1929 i England som första barnet i en barnaskara som senare skulle bestå av sju syskon. Hans mor var från Skottland och hans far var fransman. Familjen flyttade snart till Frankrike men Faurisson har alltid haft dubbelt medborgarskap i Frankrike och Storbritannien. När professor Robert Faurisson berättar för den-svenske.com om sin uppväxt är det oundvikligt att komma in på andra världskriget som bröt ut när Faurisson var tio år. Eftersom hans föräldrar hatade de tyska trupperna så gjorde den unge Robert det också. Det var först efter att tyskarna besegrats som han insåg att även de tyska soldaterna var människor och han såg med avsky på hur dessa och fransmän som haft kontakt med dem behandlades.

Många lyssnade på Robert Faurisson i Stockholm

Professor i litteratur som älskar att granska kritiskt
Han började tidigt intressera sig för litteratur och litteraturkritik och studerade på Paris universitet, Sorbonne. Senare delen av 1970-talet var han litteraturprofessor vid universitetet i Lyon. Robert Faurisson var väl ansedd och författade flera böcker. Han har alltid försökt att kritiskt och noga granska det han läser. När han studerat latin och grekiska har han lärt sig att man måste studera och granska innehållet hårt för att kunna gå framåt i texterna. På samma sätt jobbar han med allt han läser. En bok som han fick upp ögonen för var boken Anne Franks dagbok.

Robert Faurisson började med att genomföra en djupanalys tillsammans med sina elever för att undersöka innehållet. Faurisson och hans elever kunde snabbt konstatera att många detaljer var motsägelsefulla och knappast kunde stämma med verkligheten. Därefter åkte han till Amsterdam och det museum som tidigare hade varit Anne Franks och hennes familjs gömställe. Där kunde han konstatera att detaljer i dagboken, bland annat en återkommande lönndörr, inte stämde överens med huset. Efter denna undersökning hade professor Faurisson blivit övertygad om att mycket inte stämde och han besökte Anne Franks far, Otto Frank, som ställde upp på en flera timmar lång intervju där han svarade på alla Faurissons frågor. Efter att ha haft svårigheter att förklara varför man hängde upp gardiner i sitt gömställe som skulle verka obebott, varför man hade väckarklocka trots grannar som inte fick veta att det bodde någon i rummet osv erkände Otto Frank att en del inte stämde utan att han dragit ifrån och lagt till detaljer. Robert Faurissons slutsatser var att Anne Franks dagbok är ett litterärt verk som möjligen baseras på Anne Franks riktiga dagbok men att denna dagbok främst fungerat som inspiration för det verk vi känner som Anne Franks dagbok. Otto Frank menade att Robert Faurisson hade rätt i teorin men ändå fel eftersom dagboken var sann.

Robert Faurisson i Alviks Medborgarhus

Inspirerades av Paul Rassinier
Faurisson började också studera historierevisionismen och blev snart övertygad revisionist. Bland de personer som Robert Faurisson gärna nämner som inspiratör finns Paul Rassinier. Rassinier var en fransk kommunist och motståndsman under andra världskriget. Mellan 1943 och 1945 satt han fängslad i koncentrationslägret Buchenwald. När historierna om förintelse och gaskammare började spridas blev han misstänksam eftersom han visste att några sådana inte funnits i lägret där han suttit, trots att etablissemanget påstod motsatsen.

Robert Faurisson studerade dock inte endast historierevisionister utan började med sin djupanalys, som han vanligtvis använde för litteraturkritik, att studera ”Förintelsen”. Han studerade vittnesmål, letade efter order från Adolf Hitler om att genomföra massmord på judar, sökte efter foton på gaskammare och så vidare. Snart var han övertygad om att ”Förintelsen” omöjligen kan ha ägt rum. Som en polisman i en mordutredning började han söka efter mordvapen och granska förhör.

Faurisson fick stöd från Noam Chomsky
Som respekterad litteraturprofessor kunde han komma ut i det offentliga rummet och 1974 publicerade han sin första artikel om att ”Förintelsen” inte ägt rum i en fransk tidning. 1978 blev han publicerad i den mest respekterade dagstidningen Le Monde med rubriken ”Problemen med ’gaskamrarna’ eller ’Auschwitzryktet’”. I artikeln lade Faurisson fram bevis på att någon förintelse omöjligen kunnat äga rum och påpekade att dessa slutsatser var goda nyheter för mänskligheten. Det höll inte den judiska lobbyn med om. Förföljelsen inleddes med hätska påhopp i media. 1979 fick Faurisson sluta att undervisa vid universitetet i Lyon och rättsprocesser mot honom inleddes. En debatt om yttrandefriheten blossade upp och många ställde sig på Robert Faurissons sida. Somliga för att de sympatiserade med professorns slutsatser men merparten, som inte studerat Faurissons teser, för att de ansåg att yttrandefriheten är viktig. 1980 publicerades exempelvis Robert Faurissons bok Mémoire en défense contre ceuz qui m´accusent de falsifier l´historie med förord av vänsterns kanske främsta moderna tänkare Noam Chomsky.

Kön var lång när Robert Faurisson signerade böcker

Bistod Ernst Zündel under rättegångarna på 1980-talet
Under 1980-talet började revisionismen blir ett allvarligt hot mot de etablerades historieskrivning och processerna började hagla. Bland annat åtalades Robert Faurisson. De mest uppmärksammade rättegångarna under 1980-talet drabbade dock Ernst Zündel som 1985 och 1988 satt på den åtalades bänk i två rättegångar, misstänkt för ”falsk historieskrivning”. Robert Faurisson hjälpte Ernst Zündel under rättegångarna och dessa lyckades smula sönder vittnesmål från bland andra Raul Hillberg, förintelseförespråkarnas främsta apostel. Mer om dennes vittnesmål och rättegången 1985 finns i skriften Mitt liv som revisionist av Robert Faurisson som nyligen släpptes av Logik Förlag. 1988 kallade Robert Faurisson och Ernst Zündel in Fred Leuchter, amerikansk expert på maskiner för dödsstraff, som bland annat konstruerat gaskammare. Fred Leuchter, som trodde på ”Förintelsen”, begav sig till Auschwitz och tog kemiska prover och genomförde mätningar. Efter noggranna undersökningar konstaterade han att de utpekade gaskamrarna omöjligen kunnat användas som gaskammare. Fred Leuchter publicerade sin undersökning under namnet Leuchterrapporten och dess innehåll har aldrig kunnat motbevisas. Istället har man försökt förringa Leuchters utbildning.

Även i Göteborg lyssnade åhörarna intresserat till Robert Faurisson

Robert Faurissons tidigare Sverigebesök
I början av 1990-talet bjöds Robert Faurisson till Sverige av Ahmed Rami. Ahmed Rami hade varit i hetluften sedan han i Stockholms närradio sänt ut bevis på att ”Förintelsen” inte ägt rum. Han hade också sänt diskussioner om judendom och judar och dömts för ”brottet” hets mot folkgrupp. Uppmärksamheten i Sverige kring Ahmed Rami och hans Radio Islam kombinerat med Robert Faurissons internationella uppmärksamhet fick media över hela Europa att skriva om besöket långt innan det ägde rum. Det fick också judiska terrorister tillsammans med våldsbenägna vänstergrupper att hota ta till våld och döda Faurisson om han satte sin fot på svensk mark.

Blandade åldrar bland åhörarna även i Göteborg

När Faurisson tillsammans med Ahmed Rami kom till Mariatorget den 22 maj 1993 blev de överfallna av en grupp maskerade personer som beväpnat sig med stenar, knivar och batonger. De båda revisionisterna lyckades fly med bil från platsen och de enda skadorna som uppstod var på bilen. Fyra personer greps under dagen. En av dessa var den då 28 år gamla Léon Dulé. Dulé som tillsammans med 31 andra aktivister från den judiska gruppen Betar kommit till Sverige från Frankrike med den uttalade avsikten att stoppa Faurisson med våld. Under sin vistelse bakom galler fick brottslingen besök av en delegation från den judiska församlingen och redan den 25 maj släpptes han efter judiska påtryckningar.

Hundratals gånger fick professorn skriva hälsningar i Mitt liv som revisionist under Sverigeturnen

Detta är långt ifrån den enda attacken som riktats mot Robert Faurisson. 1989 blev han överfallen när han var ute och rastade sin hund. Han fick först tårgas i ansiktet och slogs sedan ner. När angriparna försvann från platsen blev han liggande med skador i huvudet och brutna revben. Tack vare en förbipasserande som hjälpte professorn kunde han föras till sjukhus. Annars hade han avlidit av attacken. En judisk grupp som kallade sig ”Sons of the Jewish Memory” tog på sig överfallet.

I Göteborg avtackades Faurisson med blommor och applåder

Deltog i Förintelsekonferensen i Teheran
Trots överfall som dessa och ständiga angrepp från media som utmålat honom som värre än Djävulen så har han aldrig vikit en millimeter. Senast blev Faurisson uppmärksammad när han i december 2006 deltog i den uppmärksammade konferensen om ”Förintelsen” i Teheran i Iran. Till mötet hade Irans president, Mahmoud Ahmadinejad, bjudit in både historiker som tror på ”Förintelsen” och historierevisionister. Detta är unikt eftersom ”Förintelsen” vanligtvis bara ”diskuteras” mellan människor som är troende. Detta fick media att tala om en konferens för ”Förintelseförnekare”, vilket alltså inte var fallet. I Teheran samlades en mängd människor från olika länder och Faurisson höll ett föredrag under namnet ”Revisionismens segrar” där han berättade om olika milstolpar i revisionismens historia.

Robert Faurisson i Malmö

Åter på svensk mark
15 år efter det senaste besöket i Sverige välkomnades så professor Faurisson åter till Stockholm. Det första föredraget, som hölls i Alviks medborgarhus, samlade ett stort antal deltagare i alla åldrar och samhällsklasser som intresserat väntade på att få lyssna till en av världens absolut mest respekterade och välkända forskare kring den så kallade ”Förintelsen” och även på de andra föredragsplatserna deltog en stor mängd personer.

Faurisson skulle i denna föredragsserie alltså inte endast tala i Stockholm utan vid detta besök hade det beslutats att hålla föredrag i anslutning till Sveriges tre största städer för att kunna samla ett stort antal besökare, något som gick över förväntan med tanke på den nödvändiga sekretessen kring mötena.
Faurissons föredrag i Sverige var baserat på det han tidigare hållit i Iran och förutom att gå igenom några av de punkter som tydligt visar omöjligheterna kring den officiellt propagerade versionen av ”Förintelsen” berättade han om några av de segrar som revisionismen vunnit. Med början 1951 då juden Léon Poliakov, som deltagit vid Nürnbergrättegången 1945-1946, skrev om dokumenteringen när det gällde utrotningen av judarna att “Inga dokument finns kvar, kanske har det aldrig existerat några” berättade Faurisson om ett flertal händelser som bekräftat att revisionisternas kritik mot ”Förintelsen” stämmer.

Det fanns många intressanta böcker, mest populär var den nya skriften mitt liv som revisionist

Föredragets första timme gick mycket snabbt på grund av föredragets intressanta innehåll och Faurissons rutinerade och väl upplagda sätt att presentera det på. I pausen, som först var tänkt att vara i 10 minuter, passade många på att införskaffa skriften Mitt liv som revisionist från det stora utbudet av litteratur som fanns på plats och kön blev lång när alla ville få Robert Faurissons signatur i skriften. Efter en tid som blev betydligt längre än 10 minuter vid alla tre föredragen, så stoppades dock kön för att kunna fortsätta föredraget. Under andra delen av föredraget fick åhörarna möjlighet att ställa frågor och en mängd intressanta ämnen togs upp. Faurisson gav långa och utförliga svar på varje fråga och fick bland annat berätta om hur myten om lampskärmar av judehud enkelt hade vederlagts genom att undersöka huden med ny teknik som visat att det inte handlat om människohud utan om getskinn, om hur den slutliga lösningen knappast handlade om en plan att döda människor utan att det i dokumenten kring detta tydligt står att det handlar om en territoriell slutlig lösning. Han berättade vidare om sitt möte med Anne Franks far och givetvis kom frågor om konferensen i Teheran. Vid föredraget i närheten av Malmö deltog även den danska revisionisten Christian Lindtner som berättade om vilken framgång de nått med en skrift som riktar sig till skolelever innan de besöker Auschwitz.

Christian Lindtner berättade bland annat om hur de vänder sig till högstadieelever som ska på besök i koncentrationsläger

Efter en timmes tid med frågor avslutades sedan varje möte med att deltagarna fick en sista möjlighet för dagen att prata med Robert Faurisson och de som tidigare inte hunnit få Faurissons signatur fick nu tillfälle till det.

Även i Malmö fick Robert Faurisson blommor som tack för sitt intressanta föredrag

Dessutom fick han ett glasarbete med en dalahäst som motiv

En inspiration för oss alla
Denna gång blev Faurissons besök i Sverige mycket lyckat och en stor mängd personer fick möjligheten att lyssna till och träffa denne kämpe. Det går knappast i ord att beskriva vilken ära det har varit att ha haft den nu 78-årige Robert Faurisson på besök i Sverige. Denne man är en otrolig inspiration för alla personer som kämpar inom olika områden med tanke på vilken styrka han uppvisar efter så många års kamp vilka inneburit svåra prövningar för honom. På den-svenske.com hoppas vi verkligen att vi i framtiden kan få hedras av ytterligare besök av professor Robert Faurisson i Sverige.

Saxat från www.den-svenske.com (Numera nerlagd webbadress ) Sidan finns nu på http://www.realisten.se/2007/03/07/robert-faurisson-besokte-sverige/

Berätta, säger polismannen.

Ja, hulkar mannen, min farmor, min farfar, min farbror och faster och mina kusiner. Jag såg det själv.

Vad var deras namn?

Det spelar väl ingen roll? Dom är ju döda!

Hur blev dom mördade?

De blev förda ut i en skog, där de dödades med starkström och blev kastade ner i en grop som banditerna hade grävt.

Polisen beger sig ut i skogen med hundar och teknisk utrustning och söker på det utpekade stället, men finner ingenting.

De talar om för mannen att för det första finns ingen starkström i närheten och att hundarna inte funnit några spår av vare sig utgrävning eller lik.

Mannen ändrar sin förklaring. De blev förgiftade och efteråt brändes kropparna..

Polisen beger sig ut i skogen igen, men finner fortfarande ingenting.

Samtidigt har en annan avdelning på polisen funnit ut att farmor och farfar dött en naturlig död för 20-25 år sedan, och att mannen aldrig haft någon farbror, faster eller kusiner.

Mannen blir anhållen och dömd för falsk tillvitelse.

Nu ändrar vi historien lite. I den nya versionen är mannen jude och vi höjer dödsantalet till 6 miljoner.

Nu skall polismannen inte vara misstänksam. Han kan ju beskyllas för att vara antisemit eller ännu värre, nazist. Juden talar om sin fruktansvärda historia med tårarna trillande ner för kinderna. Och polismannen sväljer den. För en jude kan väl inte ljuga? Han är ju en del av Gud. Ja, nästan Gud själv.

Vad Jesus sa om judarna när han hängde på korset, det är glömt nu. Och vad Luther skrev, det talar man inte om. Det måste vara i ett anfall av villfarelse. Och är man en anständig människa så ställer man inga motbjudande frågor.

Beklagar, men på dessa sidor är vi inte anständiga på judiska premisser. Endast på den bevisbara sanningen.

Av Ole Jensen
http://www.holocaust.nu/

Är det inte helt fantastiskt att få höra samma lögn från samma folk och för samma ändamål två gånger inom loppet av 60 år?

I januari 1944 inrättade USA: s president Franklin D. Roosevelt på inrådan av juden Henry Morgenthau och hans anhängare, det så kallade War Refugee Board (WRB). I november 1944 så publicerade detta organ en skrift med titeln ”Executive Office of the President / War Refugee Board / Washington, DC” en rapport benämnd ”German Extermination Camps Auschwitz and Birkenau”, vilken falskeligen anklagade Adolf Hitler för att inneha massförstörelsevapen eller s.k. WMD (benämnda som gaskamrar för avrättning).

År 2002 beslutade George W. Bush inrätta på inrådan av juden Paul Wolfowitz och hans anhängare, det så kallade ”Office of Special Plans” (OSP). Detta leddes av Abram Shulsky. Detta officiella organ framförde rapporter vilka falskeligen anklagade Saddam Hussein för att inneha massförstörelsevapen.

Lögnen var den samma; en anklagelse baserad på falska bevis. Folket var de samma; mäktiga amerikanska judar. Avsikten var den samma; krig.

Läs och begrunda.

Läs den här

I staten Israel (”shitty little country Israel” enligt den franske ambassadören Daniel Bernard) har nu Knesset visat sitt riktiga ansikte.

Man har i Knesset antagit en lag som gör förintelseförnekande olagligt i hela världen. Jo, ni läste rätt, I HELA VÄRLDEN! Vem tror dom små skitstövlarna dom är?
Man skall begära utlämnanden från andra länder för att åtala dom i Israel. Har ni hört på maken? Och som vanligt tiger den svenska knähundsmedian. DN och Expressen var är ni? Oj, förlåt jag glömde vem som äger er!

Avslutningsvis, det är bara riktiga svin som kan komma på något sådant!

Källa: http://www.jpost.com/