Bästa läsare!

Att vara insatt i den revisionistiska forskningen är mycket spännande. Man får också ett övertag över andra så att man kan le och skratta åt den rent ut sagt korkade förre statsministern Göran Persson när han med kalott på huvudet deltar i Förintelseseanser. På samma vis kan man le åt alla andra Förintelsetroende särskilt de med högre utbildning som får ett förvridet ansiktsuttryck om något av det som visas här på  Sann Historia nämns för personen.  Eftersom en korrekt beskrivning av judarnas öde i tredje riket omfattar så många kunskapsområden  så är det svårt för den måttligt intresserade att riktigt greppa det hela. Därför uppmanas läsaren att fundera om han/ hon kan tänkas känna någon som är en sådan person som känner till lite av varje och då tipsa denne om läsning.

När en katastrof har inträffat kommer ofta tidigt uppgifter om hiskeliga dödstal i svang. Vi kan se detta vid elfte september och tsunamikatastrofen i Thailand. Vid Norge dådet kom inga hiskeliga överdrifter till utan endast några tiotal procent vad gäller offren på Utöja.

Man skyllde på att det antal om angavs först (5-7-10) var så på tok för litet så man hittade på 84 st dödade för att ”man” skulle fatta hur allvarligt detta var. Det korrekta antalet kanske stannar på 67 st. Vem vad eller vilka som bidrar till att sprida överdrifter är oftast svårt att klarlägga men då många inte minst media försöker dra fördel av sensationella uppgifter så blir det lätt överdrifter. Därefter blir det lika intressant att kunna presentera reducerade uppgifter om antalet döda. Efter några dagar till några veckor brukar dock korrekta uppgifter föreligga.

När andra världskriget var i slutfasen så inträffade på förloraren Tysklands sida en humanitär katastrof bland civilbefolkningen i det utbombade landet.

Särskilt hårt drabbades de civila människor som av olika skäl satts i fängsligt förvar i så kallade interneringsläger och när lägren blir stora talar man om koncentrationsläger. Varje normalbegåvad människa förstår att människor som är satta i fängelse är beroende av försörjning utifrån och när en nation uttömmer sina resurser så drabbas fångarna hårt av sjukdomar och matbrist.

Sionisterna dvs. de judar som gör politik av sin religion och Jehovas (Guds) löfte om det förlovade landet har under hela 1900-talet talat om att 6 miljoner judar är i fara (7 miljoner går inte då talet 7 är heligt). Detta försökte man utan att lyckas med fram till 1945 då detta påstående lyckades att troliggöras pga. den syn som mötte de allierade då tyska läger under ordnade förhållanden överlämnades.

När det gäller judarnas öde i tredje riket så har myt på myt byggts upp så att det idag (precis som avsett) är näst intill omöjligt för normala människor att sätta sig in i det hela utan att bli yr i huvudet.

Ett litet axplock av myter och missuppfattningar.

1. Att det finns människor som förnekar att det skulle funnits judeförföljelse eller koncentrationsläger.

2. Att det inte finns någon logisk förklaring till att nazisterna handlade så som man gjorde och tron på att det var förlusten av kriget som gjorde att några som ”ett under” överlevde. Detta när det var just förlusten av kriget som gjorde människoförlusterna så stora i krigets slutskede.

3. Att det inte skulle gå att förstå vad det är inte gillas i den judiska religionen eller i judars levnadssättet som är sprunget i ett medelhavsklimat med den arabiska mattmarknadens tjatter och bondfångeri i bakgrunden. Hur illa passar inte detta ”leva för dagen sätt” med nazister som vill bygga ett teknokratiskt tusenårsrike.

4. Att det skulle finnas påstående att judarna inte sitter i fängsligt  förvar när detta hela tiden betonas inom revisionen för att kunna ge en rättvis jämförelse.

5. Att judarna lät sig ”fösas” sig likt lamm är sant. Men det var inte till slaktbänken man föstes och lammbeteendet orsakades inte av att judarna var mesiga eller korkade.  Orsaken till att många frivilligt och utan motstånd lät sig interneras beror på att man gjorde kloka och rationella val. Judarna ser nazisterna som oövervinnerliga och är trötta på trakasserier och folkmobb. Gruvligt trötta är judarna också på världssionisternas uppmaningar till ett judiskt världsligt krig med handelsbojkotter och annat mot Tyskland. Det framgår sällan att kloka sionister och nazisterna är på samma linje angående lösningen av den judiska frågan om en förflyttning till ett nytt eget landområde. Eftersom det är precis detta som avses efter att kriget vunnits med stora tyska flytt och start kostnader som följd är det inget konstigt att judarna avkrävs arbete och fråntas ekonomiska tillgångar.  Vem kan vara så naiv och tro att de som vill bygga en idealstat och ett tusenårsrike med världens förtroende skulle brutit detta löfte om kriget vunnits. Precis som Sverige med de vita bussarna, flyktingmottagande och annat efter kriget försökte döva sitt dåliga samvete (för att ha hjälpt förloraren i början av kriget) hade nazisterna måst göra mot judarna. Tyskarnas stora misstag är att tro sig ha metoder för att bekämpa epidemier i lägerverksamheten men bara i Auschwitz  (vid två perioder) skördades över trehundra människors liv dagligen. Att statsreligionen förintelsen hittills lyckas ge en bild som motsäger den som här beskrivs beror på att det alltid går att hitta rubbade människor i ledningen och längst ner på golvet. I ledningen finns Hitler och Himmler längst ned finns enstaka grymma lägervakter. Men däremellan finns miljontals människor i statsledningen och andra beslutsfunktioner med klokskap, omdöme och har (vad man kallar rent allmänt) mänskliga egenskaper.

Att välja ut enskilda individer/ händelser i ett världskrig för att beljuga förloraren är det som propagandan med bildmediets kraft lyckats med bättre och längre än någonsin tidigare.

6.  Att Hitler satt inne med sanningen om vad tyska ledare ville uppnå för det tyska folket går idag att direkt motbevisa genom de otal mordförsök som gjordes. Bilden av Hitler som visar sig helt öppet för jublande massor (och därmed utsätter sig för attentatsrisk) som gläds åt kriget är ren lögn. Dessa bilder är från partidagar och annat FÖRE kriget. När kriget väl startat höll Hitler sig mestadels undangömd utom för den innersta kretsen men utsattes ändå för otal mordförsök.

I ett historiskt perspektiv kommer Hitler att framstå som en nyttig idiot som efter de inledande krigsframgångarna avsågs att likvideras. Att Hitler blev den rätte att lyftas fram beror på att extrema personlighetstyper finns i en och samme person. Förutom psykopati innehåller personligheten  förmodligen någon form av drag inom autismspektrat som exempelvis aspergers syndrom. Narcissism och borderline-draget bristande självbehärskning torde också ingå.

7. I dag framställs det som att hela kriget med tyska anfallsplaner skulle ha något med judarna att göra. Avskyn mot judarna fanns redan och var säkert bra som förevändning men att judarna hamnade i läger var bara en möjlighet som uppenbarade sig då kriget börjat och judarna då kunde betecknas som fientliga utlänningar och då enligt Genevekonventionen betraktas som krigsfångar.

Röda korset kunde genom samma konvention hävda tillträde för besök, kontroll och utdelande av matpaket i läger, vilket också gjordes.

Precis samma beteckning gav amerikanarna 130.000 japaner bosatta i USA som sattes i Auschwitzliknande läger (se del 2). Detta oavsett om japanen hade amerikanskt medborgarskap eller ej. Sverige begick däremot ett rejält brott (då Sverige inte var i krig)  man satte 800 kommunister i interneringsläger som inte dömts för något men gavs olika förevändningar som beredskapstjänst och dyl.  Förhållandena var nog fysiskt acceptabla men internering är bara tillåten i krig och Sverige deltog som bekant inte i kriget. Att det rörde sig om internering råder ingen tvekan om då utegångsförbud och censurerad post rådde.

8. Vid internering som fientlig krigsfånge är det självklart att den internerade inte får användas till arbete inom krigsindustrin utan tillåts endast till arbete för lägrets uppbyggnad, skötsel, matlagning etc.

Citat från tredje Genevekommisionen från 1929.

http://en.wikipedia.org/wiki/Geneva_Convention_(1929)

Labour of prisoners of war

Articles 27 to 34 cover labour by prisoners of war. Work must fit the rank and health of the prisoners. The work must not be war-related and must be safe work.

”Artiklarna 27 till 34 täcker arbete utfört av krigsfångar. Arbetet ska passa fångarnas rang och hälsa. Arbetet får inte vara krigsrelaterat och måste vara säkert arbete.”

Judarna tvingades till arbete brukar det heta det, men de flesta judar arbetade helt frivilligt och med lön i monopolpengar som de kunde handla för i lägerbutiken.

(Varför judar inte kan ges lön i vanlig valuta tas inte upp här).

Läsaren må här häpna men det är judarna som begår brott tillsammans med tyskarna då man frivilligt och av eget intresse arbetar för tyskarna i krigsindustrin. Detta för att vinna egen fördel då man hoppas och tror att tyskarna därmed snabbt vinner kriget. Den enskilde judiske arbetaren kan inte lastas för detta och kände säkert inte till internationella krigsregler om att den som internerats inte får arbeta inom krigsindustrin. Men sionisterna förstod och skulle ha framfört internationella protester. Gjorde de det? Naturligtvis inte då sionisterna samarbetade med nazisterna om att vinna kriget för att få ett nytt eget landområde att härska över. Denna bild vill man naturligtvis inte ge utåt.

9. Allt detta tal om judar i läger som någon slags huvudorsak till nazism och andra världskriget är befängt och bara halkat in på ett bananskal då man kan visa upp dessa läger där begravningssättet eldbegängelse tillämpats och att dödligheten med dagens mått varit orimligt hög. Hade judarna skrämts i landsflykt före kriget  så hade inga pilgrimsresor kunnat anordnas till läger där koksugnar tillbeds och judarnas öde framhävs.

10. Nazism är huvudsakligen sprunget ur viljan att ta revansch på första världskrigets orättfärdiga fredsvillkor och inget annat.

Judarnas öde i Tredje riket

1. Från nazisternas maktövertagande 1933 är psykisk och fysisk folkmobb (bl.a. kristallnatten) mot judarna sann (om än överdriven).

2. När kriget väl brutit ut är internering i koncentrationsläger möjlig att genomföra då judarna per definition kan kallas för fientliga utlänningar och enligt Genévekommissionen lagligt interneras. Detta var inte möjligt innan krigsutbrottet. Men hela bilden av ett terrorvälde med soldater som stöter gevärskolvarna i ryggen på de som skall interneras är falsk. Transport till interneringsläger sker vanligtvis på järnväg i godsvagnar. I godsvagnen finns både latrinkärl och vatten. Godsvagnstransporten  genomförs inte i förnedringssyfte utan beror på en ren resursbrist av personvagnar. Vid denna tid var det vanligt att soldater under tågtransport frivilligt valde godsvagnen före en rökig kupé. Förintelseöverlevande gör ständigt bort sig när de talar om eländiga boskapsvagnar (eng. cattle wagons) som genom sin luftighet säkert var rena lyxen mot vanliga godsvagnar som var mest förekommande. Naturligtvis förekom också vanliga personvagnar när sådana fanns tillgängliga men bilder på dem visas naturligtvis inte av de som makten haver.

Se Om detta må ni berätta… sid. 35. Se på bilden och se själv hur lugnt interneringen går tillväga. Bilden är bara otäck för de som tror att ”gaskammaren” står och lurar runt hörnet vilket den inte gör. Läs det sista direktivet på sid och inse att den som skrivit direktivet också menar vad som där står och som bilden bekräftar.

Ovan: Ur Om detta må ni berätta, sid 36 och 37 (34 resp. 35 i originalupplagan). Lägg särskilt märke till punkt 13 i direktivet.

3. När judarna nu är internerade och sedan anländer till läger så händer något mycket märkligt. Nu tror de Förintelsetroende att ”utrotningsmördandet” kan gå av stapeln. I själva verket är det precis tvärt om för nu är judarna under fängsligt förvar och under den tyska statsledningens kontroll. Judarna kan från och med nu inte längre anklagas för fientlig verksamhet och den tyska statsledningen bär nu det fulla ansvaret för varje individ. Att nu börja fysiskt mörda judar vore ett brott av det grövsta slaget och skulle inte vara några problem att belägga om det vore sant. Detta påstådda brott går idag endast att belägga genom religiös trosutövning.  Psykiskt lidande och tyfuskatastrofer förvandlas till mänskliga gaskamrar som är en myt och en öknens hägring. Märk betoningen av att judarna ÄR i fängsligt förvar och att detta inte förnekas utan framhävs. Att folkmobb innan interneringen har tillåtits/ uppmuntrats är sannerligen inget bevis för ett förstadium till förintelsen i ”gaskamrar”. Det kan bara konstateras att den tidigare folkmobben säker ledde till att interneringen gick lugnare till.

Eftersom judarna nu per definition är krigsfångar finns ett förbisett faktum. Från och med interneringen skall judarnas behandling och öde jämföras med vanliga krigsfångar. Judarnas öde jämförs inte ens med vanliga tyskar som skickades till fronten och blev slaktade där eller ens civila tyskar som utbombades och/ eller pressades hårt på arbetsplatser och dukade under där.

Betänk att lägren (dock inte arbetsplatserna som var kopplade till dem) under hela kriget undslapp direkta krigshandlingar så som flygbombardemang. Ingen förnekar tyska svårigheter att finna lämpligt vaktmanskap då eliten var vid fronten, detsamma gäller läkare i krigets slutskede. Vaktmanskapets största problem är att få de internerade att inte gå alltför illa åt varandra och härför tvingas att statuerar exempel mot de som bryter mot de stränga bestämmelserna. Den som känner till militär verksamhet vet hur ytterst allvarligt det ses med pennalism mot kamrater (mobbning).

Vaktmanskap som piskar upp en hatisk stämning för eget nöjes skull är så olämplig som tänkas kan och  förflyttas omedelbart när det uppdagas.

4. Under judarnas lägervistelse händer två saker som orsakar spillan av människoliv nämligen (1.) tyfuskatastrofer (som bara i Auschwitz skördar över 300 människors liv dagligen under två perioder) och (2.) det faktum att nationen Tyskland som internerat judarna börjar att förlora kriget. Kan någon seriös bedömare lägga det som sedan händer det tyska folket till last? Naiva människor säger att man skulle ha släppt ut de internerade. För det första så hade tyskarna lovat de allierade att evakuera så många man bara kunde västerut när Sovjet avancerade från öster. I det kaos som uppstår då ett land faller samman så överlever människor bäst/ endast i grupp under kraftfull ledning. Att det i Auschwitz fall där de internerade i vissa fall tvingades att fotvandra västerut hade säkert fler överlevt om de stannat kvar men det visste man inte då. Nobelpristagaren och Göran Perssons skyddsling, juden Elie Wiesel lär på grund av fotskada fått välja att stanna kvar men följde med tyskarna trots sin ”vetskap” om att alla judar skulle utrotas. Förklara detta den som kan.

5. Till sist är kriget förlorat och den skamliga historiebeskrivningen tar sin början med att beskylla tyskarna för att mat, medicin och avlusningsmedlet Zyklon B inte kunnat levereras i erforderlig mängd till lägren.

Den som blivit kvitt Förintelsereligionen möts initialt av ett inre lugn då den logiska tanken uppstår: -Om det inte var möjligt att genomföra ett statsplanerat folkmord för 70 år sedan. Hur skulle detta då vara möjligt att genomföra idag.Vad är vi rädda för?  Många upptäcker (likt författaren) att detta positiva budskap vill jag berätta och hör en röst som säger att nu är det nog dags att berätta för det finns inte längre några ”onda krafter” som kan dra någon politisk fördel av att nazismen härvidlag framsår som mindre barbarisk. Men hittills har förintelsereligionen skördat jordskredsegrar över vetenskapen och förnuftet. Hur bevisar man att det INTE finns någon nynazism som skulle utgöra något hot?

Betänk följande, att en i Sverige bosatt person blir anklagad för ett mord i Schweiz utan några andra bevis än vittnen som kan beskriva mördarens utseende och en bil som stämmer någorlunda med den misstänktes. När polisen gör husrannsakan finner man hemmet fullt av föremål från Schweiz så som tavlor med alpmotiv och schweiziska gökur. Om det förhåller sig på det viset att den misstänkte aldrig någonsin satt sin fot i Schweiz. Hur bevisar han då till 100%  att han INTE varit i Schweiz och mördat om inte ett vattentätt alibi finns?  Detta är denna omvända bevisföring som inte får förekomma i en rättstat. Inom all vetenskaplig och förnuftsmässig verksamhet är det alltid den som påstår något som åläggs (har) bevisbördan. Detta skall även gälla inom rättssystemet men frångås ibland och kallas då för rättshaveri.  Att fria en skyldig är mycket viktigare än att döma en som troligtvis är skyldig.

Nu har inte bara en domstol utan hela världen dömt inte bara nazister utan också hela det tyska folket för ett brott som inte begåtts. Därför råder en obalans i världen då denna dom av myndigheterna har lagts till handlingarna och ersatts med en lagstadgad statsreligion. De efterlevande kan således inte ens i efterhand få resning (ny rättegång).  Förintelsereligionens börda kommer mänskligheten dock på sikt att bli fri ifrån detta då dagens religion är så lättbevisad, lättavslöjad och så dråplig. Kommande generationer kommer att ligga dubbelvikta i skrattkramp när man första gången hör talas om folkmordet där man först klär av offret och sedan klipper av håret, duschar, avlusar, delar ut kläder, tatuerar in fångnummer på armen, bygger bostäder, föder och klär de dödsdömda innan mördandet med insektsmedlet Zyklon B tar sin början.

Eftersom de flesta fortfarande tycker att det är bra att så många som möjligt dog i tyska läger så hjälpter författarens ”hörda” röst ännu inte till för att sprida budskapet. Detta beror på att budskapet inte ligger rätt i tiden då de idag styrande ännu inte lyckats bryta ned  samhället så mycket att tillräckligt många märker det.

Det som gjorde författaren övertygad om att färre dog i tyska läger och att inga regelrätta folkmord förekommit var revisionisternas texter som är skrivna på ett sådant sätt som man skriver om man inget har att dölja. Det fullständiga övertygelsen kommer sig av att (precis som revisionisterna säger) ytterst få vill ta till sig detta positiva budskap.

Förhoppningsvis tror heller inte läsaren på detta. Men detta är mycket enkelt att kontrollera. Gör det men var försiktig så att inte läsarens framtidsplaner rubbas.

Ursprungligen utlärdes Förintelsen av skälet ”risk för nynazism” men detta hot har sedan länge upphört att existera. Att författaren tog sig ur Förintelsetraumat var mer tur än skicklighet. Förutom lite kunskap om lite av varje så var det kunskapen om hur vetenskapen arbetar och uttrycker sig som avgjorde. Detta uttryckssätt kan lätt urskiljas från Förintelsepropagandan vars metoder är religiösa och emotionella. De vädjar till känslor och då upprörda sådana, speciellt genom att förevisa hemska bilder och skickligt utnyttja bildmediets makt med förfalskade bilder eller äkta bilder med valfri text.

Det kommer alltid att finnas människor som inte accepterar ett särskilt namn på det judiska lidandet i tredje riket (som dessutom skall skrivas med stort F)  då det inte finns något som är unikt i mänsklighetens ”civiliserade” historia. Auschwitz må vara det största internerings/ arbetslägret i historien men inte det värsta.Den enkla sanningen om det som är unikt och det som skär i hjärtat är påhitt, lögn, missuppfattningar och t.o.m. ordvitsar speciellt  kring ordet GAS. Om Förintelseresonemanget vore allmänt tillämpbart  så skulle bilindustrin anklagas för bilolyckor eller för att GASa ihjäl världen. GAS kan här knytas både till avGASer och GASpedal. En fortkörning blir till vårdslöshet med GAS ( pedal utlämnas) och om två fortkörare krockar kan olyckan sägas vara GASrelaterad. Detta GASrelaterade skämt är liktydig och visar naiviteten i bevisföringen för Förintelsens äkta koksugnar med tillägg av de mytologiska ”GASkamrarna”.

Vilka fasor som har förekommit på enskillda platser/ tillfällen i läger (under krigstillstånd) är inte en historisk utgångspunkt för att bevisa något som sägs vara unikt. Visst är det dråpligt att Förintelsen av judar i religionen har sin början i interneringsläger med mat, kläder, bostad och läkarvård.

Ghetton med strypt försörjning och de judar som fördes österut för att arbeta med vägbyggen råkade än värre ut. Förvisso förskjuts Förintelsen alltmer österut i brist på gaskammarbevis i läger.  Läsaren bör tänka sig in i situationen att själv bli anklagad (likt mordet i Schweiz)

och själv ha bevisbördan att bevisa något man inte gjort. Skattemyndigheten gör på det viset genom att säga att du har inte tjänat nog med pengar för att ha råd med det huset eller den bilen så vi bestämmer att du skall inbetala 200.000 i skatt till oss. Som tidigare sagts så är den demokratiska staten helt känslokall vad gäller att beröva ekonomiska tillgångar men inte hänsynslös vad gäller att på lösa grunder döma till mord. Detta apropå plundring av judiska ekonomiska tillgångar.

Vad bevisar Auschwitz för något unikt och ”mordiskt”? Baracker med ljusinsläpp och uppvärmningsanordningar, toaletter, teater, fotbollsplan, bordell, simbassäng, postkontor, affär, bibliotek, avlusningsgaskammare (för minskad smittspridning av sjukdomar med hjälp av insektsmedlet Zyklon B), eldbegängelseanläggningar med tillhörande koksugnar för minskad smittspridning. Den förekommande ”fasansvärda” utdragningen av tandfyllningar före eldbegängelsen som idag görs av miljöskäl anses inte längre fasansvärd eller att den  avlidne skändas. Sjukvårdsorganisation och noggrannhet med att håret av hygieniska skäl hölls kort. Detta och mer därtill talar allt emot något utstuderat folkmord.

Överlevande vittnen (som används som bevis av Förintelsen)  har sagt att Auschwitz 1. (stamlägret) var som en liten småstad där folk gick runt och småskvallrade. Om Auschwitz skall bevisas som en mordmaskin, där så många som möjligt skulle avlida och inte så många  som möjligt skulle överleva (inom given budgetram) måste något konkret visas. En sådan anklagelse (av författaren veterligen aldrig framförd) är  att Auschwitz 2.  (Birkenau) är placerad på träskmark. Det kan inte uteslutas att olämpligheten av detta tidigt insågs av Himmler som var ytterst ansvarig.

Men då talar vi om en person som är psykopat och inte om nazister i allmänhet eller allra minst om vanliga tyska soldater eller ett helt tyskt folk medverkande i ett utrotningsförsök av judar.

Att beröva människor bostad och ekonomiska tillgångar kan göras på många lagliga sätt i en civiliserad stat  utan någon ersättning för psykiskt lidande. Det är detta icke straffbelagda psykiska lidande som i Förintelsereligionen transformeras om till  fysiskt lidande genom en plågsam ond bråd död i gaskammaren.

Eftersom författaren själv blivit utsatt för nämnda ekonomiska utplundring i det demokratiska Sverige med tillhörande lidande skulle han tacksamt mottaga etthundratusen i utbyte mot någon fysisk skada som ett par blåtiror eller en förlorad lilltå. Det som avses visas är att det är ytterst sällsynt med utbetalningar för psykiskt lidande utom för överlevande judar och att fysiskt lidande inte det värsta som finns då det som regel går över.

Inte någonstans i media framgår att revisionister förnekar vare sig läger, koksugnar, gaskammare med Zyklon B för avlusning, eutanasiprogram med giftinjektioner, medicinska experiment, sanitära olägenheter, sjukdomar, brist på kläder vid kyla, eller varje annan olägenhet beroende på yttre faktorer eller övergrepp av enskilda i strid mot gällande reglement (som inte föreskrev några övergrepp).

Folkmobben FÖRE kriget är absolut sann och är till för att ”mjuka upp” judarna att lämna Tyskland. När sedan kriget brutit ut kan judarna lagföras som fiender (fientliga utlänningar) och interneras som krigsfångar. Då händer något som tycks vara omöjligt att förstå.  Vad tusan skulle tyska staten ange för skäl att mörda människor som man dessutom vill samarbeta med för att få ut så mycket arbete som möjligt av. Den jude som blir bestraffad eller avrättad i läger blir det av någon anledning. En sådant skäl kan vara en enskild avrättning för att statuera ett exempel inför en stor grupp av människor. Vid mördande av hela grupper som påstås faller detta skäl helt bort. Hur kan någon tro att tyskarna inte behövt förklara de höga dödstalen i lägren efter kriget även om man vunnit. Därför dokumenterade man noggrant vilka som avled och av  vilka orsaker. Hur mycket mat som utdelats och inte minst hur mycket av det dyra Zyklon B som levererades för att bekämpa tyfus som är den ojämförligt största dödsorsaken. Vid en rättvis rättegång är just Zyklon B det rätta beviset för att man ansträngde sig för att bekämpa sjukdomar.

Tyskarna sägs ha dolt sitt brott men vad hade inte varit enklare än att avlägsna alla Zyklon B burkar som påstås vara beviset. Hur kan någon annan än den förutvarande Sovjetpropagandan använda högar med skor, glasögon, kläder etc. som bevis för mord. Dessutom vet läsaren redan att uppemot tvåhundratusen dog i det största lägret.

Den som vill förvissa sig om att folkmord på judar och romer i stationära nazistiska gaskamrar är en lögn behöver bara skriftligt ställa (mejl eller per brev) följande fråga till myndigheten Forum för levande historia:

-Var finner jag den kriminaltekniska brottsplatsundersökningen som belägger användandet av stationära nazistiska gaskammare där den dödande gasen erhållits från insektsbekämpningsmedlet Zyklon B.

Det som är så svårt att nå ut med (och som gör texterna lite långrandiga för de som lever i den hektiska informationstiden) är att förstå att om så bara en gaskammare kunnat beläggas så hade den undersökningen funnits. Skrivs ordet mord så är det mord och till mord finns alltid ett mordvapen som i detta fall är ”gaskammaren” som likt utomjordingar inte finns och kan därför inte beläggas.

Att Förintelsen enligt vedertagen  beskrivning  med tiotusentals judebödlar och ett helt folk inblandat INTE är sann kan vem som helst förstå om man vill. Om de tiomiljonfaltiga gaskammarmorden av oskyldiga enligt den ortodoxa Förintelsesynen vore sann skulle då inte något av följande hänt?

-Inget problem att belägga morden med sedvanlig kriminalteknik.

-Dessa bödlar ställts till ansvar och dömts korrekt. (Betänk att det till varje folkmord måste finnas en exekutör som säger eld eller vrider om gaskranen.

-Tyskland varit utraderad från kartan (namnbyte).

-Talad tyska nedtryckts.

-Ingen diskussion om Förintelsen föreligga idag

-Ingen Marshallhjälp till ett så vidrigt folk.

-Ingen acceptans funnits i väst för att dölja Sovjetiska folkmord.

Författaren vet vad han talar om då han själv (mot föräldrarnas inrådan) vägrade att studera tyska språket i skolan p.g.a. det av tysktalande människor utförda värsta brottet  i historien, Förintelsen.

Kopplingen till Förintelsen och religion är mycket intressant då författaren är ateist och tolkar Förintelsereligionens gaskammare och gasningsförfarande bokstavligt.  Men för många religiöst troende är det endast en symbol för lidande. Gasen tillhör den onde etc. Många troende kan t.o.m. utan förbehåll erkänna detta. Detta har sagts av en troende:

-Min fars syster överlevde som genom ett under gaskammaren tre gånger då hon varje gång hamnade underst och inte nåddes av gasen.  Författaren:

-Menar du att detta är en exakt beskrivning av något som verkligen hänt? Den troende:

-Det spelar väl ingen roll. Varför är du så frågvis om detta?

Jämför Förintelsen med ett verkligt belagt folkmordet som det på polacker i Katyn med anklagelsen mot Tyskland om ett 10 miljonfaldigt folkmord. I Katyn rör det sig om ”bara” 4.000 st  dvs. mindre än en halv promille mot den tyska anklagelsen på 10 miljoner.

Denna vedervärdiga Sovjetiska handling behöver inga institutioner eller lagstiftning för att i hållas vid liv i minnet utan orsakar än idag svåra problem mellan Ryssland och Polen. Skillnaden med Katyn jämfört med Förintelsen är att här finns ett dokument med gärningsmannen Stalins namnteckning. Döda kroppar. Exekutörer i form av avdelade soldater. Ett belagt mordvapen (gevär). En belagd mordmetod, nackskott alt. skott mot hjärtat. Allt stämmer också med tidigare kunskap om hur folkmord går till och utförs.

Förintelsen saknar allt detta och det beror på att Förintelsen inte är något folkmord utan består endast av ”under krigstillstånd avlidna människor” där många hade omkommit av annan orsak som tjänstgöring i krigsmakten, allierade bombangrepp och otal andra orsaker. Det är kring detta som Förintelsereligionen är så framgångsrik genom att låta troliggöra att om inte juden hamnat i läger så hade han/hon till 100% överlevt.

Inte nog med att  judefolkmordet saknar alla bevis som finns vid alla andra folkmord. Vid judefolkmordet tillkommer som sagts tidigare alltid en massa saker som avklädning och oftast med håravklippning som i Förintelsereligionen heter hårutvinning av judarna. När judar klipper håret på SS-män så utvinns inget hår utan då säger man att judarna tvingades att ”frisera” sina bödlar.

Att anföra judeförföljelser, pogromer, kristallnatten eller Anne Franks dagbok som bevis för folkmord beordrade av tyska statsledningen kan framstå trovärdigt för oinsatta.

Sanningen är att själva kriget med tillhörande utplundring orsakat hundrafalt mer död, förintelse och lidande än det verkliga lidandet och det verkliga antalet avlidna i tyska läger vad gäller internerade judar.

Utan påhittade gaskamrar och verkliga koksugnar med påstådd kapacitet vida överstigande den verkliga så finns ingenting kvar av Förintelsen.

Från tidpunkten att kriget är hopplöst förlorat (ungefär till sista fjärdedelen av 1944) så är tyska läger under någorlunda god kontroll och man måste vänta ända till de (en/ två) sista krigsmånaderna innan någon bild ens i närheten av de ”Förintelselika” bilder som togs vid befrielsen skulle kunna tas.

Till fördel för revisionisterna är den långa tid som förflutit och att nästan alla Förintelsens påhittade saker är avslöjade och de saker som har med verkligheten att göra har givits en naturlig förklaring som innebär allt annat än en mordmaskin skräddarsytt för judar.

Till nackdel av den långa tiden som har gått är att saker som då var naturliga idag upplevs som konstiga och avskyvärda.Toaletter utan särskiljande väggar kan ses på vilket gammalt utedass som helst. Toalett utan egen dörr har författaren sett så sent som 1970 på en skola och 1980 på en arbetsplats.

Smala sängar i 2-3 våningar kan ses på vilken militärförläggning som helst.

Det som inte förstås i en rättvis bedömning är att tyskarna förlorar kriget och judarna i slutet av kriget befinner sig i på den retirerande sidan och drabbas därför hårt. Med facit i hand kan judarna (genom påverkan från sionisterna) helt enkelt sägas ha satsat på ”fel häst”.

När det  gäller folkmobb och kristallnatten förefaller vanliga judiska människor befinna sig totalt utlämnade åt nazisterna men på högsta nivå är de sionistiska och nazistiska krafterna jämbördiga och målen likvärdiga.

Slavarbetskraft

Enligt den officiella versionen insattes de judar som inte ”gasades” i slavarbetskraft under omänskliga förhållanden. Som läsaren vet så ”gasades” ingen jude men några dukade under vid nämnda arbete.

Sanningen är att 2000 tusen tyska företag i Centraleuropa utnyttjade 12 miljoner tvångsrekryterade arbetare varav de senaste beräkningarna ger vid handen att endast 1,5% utgjordes av koncentrationslägerfångar. Andelen judar är således under 1% av det totala antalet arbetare. Vad gäller missförhållanden på arbetsplatser så följer de naturligtvis precis som lägren krigsutvecklingen i stort. I krigets slutskede är naturligtvis förållanderna usla men det gäller för nästan alla tyskar såväl soldater som gruvarbetare och som sagt mindre än 1% var tvångsrekryterade judar.

Fortsättning följer.

Del 3

Dessa texter vänder sig till Er som har funderat över den egendomliga Förintelsen och som börjar förstå att den är en religion och således inte går att diskutera med de religiöst troende. Läsaren uppmanas att överföra dessa texter på papper och läsa lite nu och då och själv söka det som verkar intressant och (om läsaren vågar) återberätta någon utvald del. Detta på precis samma sätt som Bibliskt troende väljer att läsa och återberätta utvalda delar ur Bibeln.
Alla människor med högre utbildning i vetenskap som fysik, kemi och teknologi vet att det är den som påstår något också har bevisbördan och skall kunna belägga det man påstår. Eftersom vanliga Förintelsetroende tror på sina präster som säger till dem att detta är belagt så kan de troende inför oinsatta tvivlare argumentera mycket slagkraftigt. Eftersom den vanlige tvivlaren inte känner till den rätta frågan som gör att den troende blir tyst så kan den troende argumentera på många orelevanta sätt. Argument som politiska uttalanden om utrotning och olämpliga och grymma handlingar utförda av enskilda individer ger slagkraft men är inget unikt då detta förekommer då som nu och inget som en statsledning helt kan skydda sig mot.

Argumentet att många dog är inte godtagbart för ej insatta som saknar kunskaper om orsakerna och därför inte kan motargumentera. Det som borde intressera läsaren är varför de människor som är aktiva utövare av Förintelsetron tycker att det är så bra att hävda fler döda än det verkliga antalet. Sanningen är den att så länge statsreligionen Förintelsen består så är det också religionens och mytomanins seger över förnuftet och vetenskapen. Detta leder till ett allt mer känslokallt och psykopatiskt styrt samhälle som gynnar den människotyp som verkar varma i själen men som i själva verket är inställsamma för att vinna egna personliga fördelar. Oftast är dessutom dessa fördelar bara kortsiktiga då denna människotyp saknar förmågan till långsiktigt tänkande och därför blir ljugandet bara värre med åren. Det är detta avsiktliga ljugandet och de sanslösa överdrifterna som skall bekämpas. Vem skulle oemotsagt få säga att bilindustrin avsiktligt dödar 50 000 årligen på svenska vägar eller avsiktligt försöker att gasa ihjäl hela mänskligheten. När personen blir ställd mot väggen duger det inte att försvara sig med att 50 000 kunde ha dött eller att siffran avser de som på något sätt skadat sig genom att cykla omkull eller har snubblat och slagit näsan i asfalten. Men detta går för sig utan vidare när det gäller ”Förintelsen”.

Syftet med texterna är att ge en så sann bild av judarnas öde i Tredje riket som kan göras idag (år 2011) utan tillgång till källmaterial. Vem som helst kan bli på det klara över att det fanns verkliga gaskamrar i nästan alla läger vilka var konstruerade för att med Zyklon B gasa kläder och madrasser i syfte att bekämpa tyfus och rädda liv. Vilken skolelev som helst kan ställa sin lärare svarslös genom följande fråga:  ”Var hittar jag den kriminaltekniska brottsplatsundersökningen som belägger att gaskammare konstruerats för att mörda judar i?”

De flesta som dukade under i lägren gjorde det av sjukdomar, i synnerhet i krigets slutskede. I Auschwitz avled 150-200 000 av sjukdomar, men 4 miljoner har inte mördats såsom det stod vid skräckmuséets entré fram till år 1990. Trots att många vet att detta är sanningen så är det oftast inget som engagerar.

För de troende är den hånfulla Arbeit Macht Frei-skylten, koksugnar och bilder på döda människor bevis nog. I Förintelsetron ingår att utmåla de som vill få bort skrämseleffekten av judarnas öde i Tredje riket som känslokalla och blodtörstiga människor. Sanningen är oftast den motsatta genom att de som ”förnekar” har blivit känslomässigt illa berörd av det som en gång tagits för sanning och vill nu att andra skall undslippa detta obehag. Tänk om historieundervisningen under 70 år endast inriktat sig på Englands kolonialisering och förslavning av den afrikanska befolkningen. Omöjliga tankegångar idag är att många judar utan skräck lät sig interneras då man (som så många andra) drogs till de då starka nazisterna. Så gjorde också människor runt om i världen för att snabbt byta fot när krigslyckan vände för tyskarna. Problemet för de internerade judarna var att de inte kunde ”byta fot” när krigslyckan vände så de hade bara att konstatera att man ”satsat på fel häst”. Återigen visar detta på Förintelsens magi att lägga skulden på förloraren. Inte skulle väl någon komma på tanken att skuldbelägga Irak för civila offer orsakade av USAs krigföringen. I brist på bevis för folkmord så görs stort nummer av den ekonomiska utplundringen av judar i Tredje riket men då läsaren vet inte om att det finns inga som helst känslomässiga klausuler inom juridiken för att straffa den som utplundrar. Alla människor kan lagligt förlora sina tillgångar över en natt genom en börskrasch, en personlig konkurs, en lagändring, av egen dumhet eller spelförlust på totalisator eller annan spelform.

Att frånta människor även personliga ägodelar såsom skedde vid ankomst till många läger skall inte sammanblandas med påstådd fysiskt mördande. Den som sett det väldiga lägerkomplexet Auschwitz och förstår det här med mottagningsförfarandet och vidaretransport förstår då också problemet som hade uppstått om de internerade fått behålla resväskor med värdesaker. Hur skulle förvaring ordnas utan svartabörshandel, ständiga stölder och härav uppkommet bråk eller upplopp?

Den bild som Förintelsetron skapar är att nationalism är något fult och endast tillhör partier långt ut till höger i politiken. Författaren kan garantera läsaren att äldre socialdemokratisk politik under Per-Albin Hansson och Tage Erlander var mer nationalistisk och patriotisk än dagens Sverigedemokrater. Nationalism menas bara att man själv vill bestämma sitt levnadssätt på den plats man är född och uppvuxen. Dagens politik går ut på att frånta medborgarna den rättigheten och då hänvisar man till Auschwitz och säger ”Titta hur det går om inte vi får bestämma.” Med en sådan argumentering så kan idag bara två typer av människor inta ledande politiska positioner. Antingen så har personen stora brister i sitt intellekt genom att inte korrekt kunna uppfatta den fysiska verkligheten rätt eller så har man förmågan att ljuga hur mycket som helst utan att det berör eller förstås. Detta benämns mytomani. Gårdagens politiker fram till Göran Persson hade förnuftet och kunskapen att inte aktivt ta upp Auschwitz som något förintelseläger eller något unikt, nu gör även Reinfeldt (m) detta. Tyskarna hade en öppen propagandaorganisation under Goebbels ledning som beskrivs som den effektivaste hittills i världshistorien men som bara var en pipande mus jämfört med Förintelsepropagandans rytande lejon. Förintelsen har därtill förmått kanske 90% av hela västvärdens invånare att låta sig invaggas i och leva med en statsreligion vars existens man egentligen inte är varse om och vars skadeverkningar man än mindre förstår vidden av.
Det är viktigt att förstå att de seriösa revisionistiska forskarna inte tar ställning i den politiska debatten, men eftersom de forskar gratis och med fängelsehot över sig så är det klart att de (liksom här) gör det av något intresse. I dessa texter är den största drivkraften att påvisa det religiösa inslaget i politiken Förintelsen skapat. Hela demokratin bygger på att religiösa trosfrågor skiljs från politiken vilket är klart uttalat även av f.d. VPK och KD. Att en nationalistisk strömning per automatik skulle innebära att trosfrågor inte fritt får avhandlas i trosamfundets möteslokaler eller i dess medlemars bostäder är nonsens.
Förintelsereligionen undantränger inte bara viktiga politiska frågor utan gynnar en viss individtyp att nå ledande positioner, detta oavsett om statsreligionen införts med lagtext eller genom social utfrysning som i Sverige. Revisionistisk litteratur idag som En Tom Säck Kan Inte Stå är mycket nära verkligheten och några större ändringar till förmån för tyskt barbari kommer inte att behövas. För att ge en helt opartisk bild behöver alla för nazisterna negativa saker belysas rättvist. I dessa texter ges många exempel som den olämpliga placeringen av Auschwitz II Birkenau på träskmark och mörkandet av eutanasin som tidigare var ett intresse från både nynazister och tidiga Förintelselobbyister.

Härnedan beskrivs kortfattat några av de svårigheter revisionismen står inför.

1. För att överhuvudtaget bry sig måste man vara en person som svalt Förintelsen med hull och hår och känt det judiska lidandet rakt in i hjärtat och ställt sig själv frågor om hur detta kunde ske, kanske rentav vägrat att läsa tyska i skolan, frågat läraren varför Tyskland inte utraderats från kartan och förundrats över hur handelsförbindelser kan upprätthållas med ett sådant folk. (Författaren hade som ung också stor moralisk vånda av att vara betagen av en tysk modelljärnvägsfabrikör och dess produkter).

2. Sedan måste man trots Förintelsetrons förlamande och förfasande inverkan ha förmågan att ändå fundera på egendomligheter som att bygga bostäder och tatuera in nummer på människor som snart kallblodigt skall avrättas. Skollärarens uppgift (författaren då 10 år) om att det fanns människor som förnekade det som hela klassen såg på bilder i läroboken var lite underlig, liksom att en oro sades finnas för att ingen skulle tro (märk ordet tro) på Förintelsen när inga överlevande fanns kvar. Eftersom det sannerligen inte fanns några tvivel hos författaren efter att ha sett alla mördade som låg i drivor och de för lönnmord inrättade koksugnarna så var lärarens utsagor minst sagt egendomliga.

3. När en Förintelseförfasare senare i livet nås av den första revisionistiska texten så måste ytterligare två saker till för att nå fast mark i denna fråga. Dels förståelsen om hur man argumenterar med fakta som är kontrollerbara, dels att man besitter kunskap på en rad områden som fysik, kemi, teknik, juridik, militära rutiner, militärt sätt att tänka etc. etc. Många ställer frågan hur kan man veta att revisionisterna har rätt? Det är mycket enkelt att avgöra då den som argumenterar med kontrollerbara fakta är trovärdig. Eftersom en debatt hela tiden pågår så läser man då motpartens argumentation som omedelbart angriper minsta felaktighet.

Eftersom en seriös revisionistisk argumentation på forskarnivå pågått i 20 år och en eventuell felaktighet kan angripas och spridas via nätet på några dagar så är författaren viss i sin uppfattning att de dokument och ritningar som publicerats av revisionister också finns arkiverade/verifierbara.

4. När man väl förstått revisionisterna och besitter glädjebudskapet att tyskarna överlag inte var så barbariska som sagts och att färre dog och att gaskamrar att mörda judar med insektsmedlet Zyklon B är rent dravel så nedslås detta omedelbart. Läsaren bör veta att gaskamrar för Zyklon B fanns i nästan varje läger men då för en mindre intressant uppgift nämligen att utrota löss och därmed minska spridningen av tyfus. Detta för att som författaren säger (till Sionisternas förtrytelse) för att rädda människoliv.

5. För att gå vidare efter detta nederlag så måste en mängd ytterligare kunskaper och tankearbete till för att inse att Förintelsen är den mest lättbevisade och på hög nivå samordnade politiska aktionen i mänsklighetens historia. Det är inte bara rena lögner och vidunderliga överdrifter utan att man genom berättartekniken spegelvänder hela det normala synsättet.

6. Trots att bluffen avslöjats så faller de flesta tillbaka och tänker att det är så hemskt ändå. Men krig är hemskt och bluffen består därför i att tysk lägerverksamhet saknar jämförelse med allt annat lidande i historien.
Vad gäller kriget i stort blev 50-60 miljoner direkt dödade och 100-tals miljoner ytterligare krigsdrabbade lemlästade, hemlösa, utplundrade med svält och farsoter. Här finns inget lugnande att säga men trots detta kunde tyskar och engelsmän ta varann i hand kort efter kriget. Men att judar tvingats att äta snål och ensidig kost finns det ingen solidaritet eller försoning kring. Det skall nämnas att trots den snåla och ensidiga kosten så påtalades det alltid i de tyska direktiven vikten av rikligt med det livsnödvändiga fettet och att den dagliga kalorimängden icke under några omständigheter fick understiga 1300 kcal.
Bara det att mat serverades borde väl avskriva varje tal om avsiktlig utsvältning. Eftersom mycket färre (av hälsoskäl) tvingades att arbeta så blev de som endast skulle föra ett vegeterande liv fler. En alltför kraftig kost ställer till med andra problem som bråk och upplopp. Interneringen var bara en kortsiktig lösning och om kriget vunnits så skulle judarnas internering inte ansetts anmärkningsvärd. Betänk USA:s internering av 130 000 japaner och Sveriges internering av 800 kommunister.

Att de judar som arbetade avkrävdes lägre tempo än civila arbetare, fick mer mat och lite betalt berättar ingen om. Inte heller berättas att den arbetande judens dagsranson uppgick till ca. 2700 kcal. vilket var dubbelt så mycket som den tyska civilbefolkningens tilldelning efter kriget. Den politiska nydaning som gjorts kring den påhittade Förintelsen överstiger vida nazisternas nydaning i Tredje riket. Förintelsen är och förblir en tro på hur den enskilde tror att nazister tänkte och planerade och vad som skulle hänt om kriget tagit en annan vändning. Ännu efter 70 år finns inga vetenskapliga belägg som styrker påståendet att judarna skulle råkat värre ut om kriget vunnits av tyskarna.

7. Inom Förintelsereligionen så spegelvänder man nazisternas militära befäl och vanliga tyska soldaters psykiska styrka och insikter efter eget tycke och smak. När det gäller arkebuseringsmord i Sovjet så tar soldaterna så illa vid sig och befälens psykiska insikter är så stora att en ny avrättningsmetod måste till. Då hittar något fiffigt underbefäl på det här med gaskammare som är så urbota dumt att om det provats en gång så hade det ställt utprovarna i löjlig dager.

När sedan tyskarna börjar förlora krig så är det tyska psyket enligt Förintelsereligionen plötsligt tomt på känslor. Författaren garanterar läsaren att varje utbildad psykiatriker som vill göra en rättvis bedömning kan förklara tyskt beteende i krigsslutet med att just känslor och rädslor är närvarande. Det som spär på bilden av känslomässigt avtrubbade tyskar är Nürnbergrättegångarna där nazisterna blånekade trots att de ställts inför ”bevisat” faktum med hjälp av hemska bilder från krigsslutet som visar dödsfall ytterst orsakade av de allierades seger. Den som känner till fakta och ser de allierades anklagelse om tyskt folkmord som falskt ser heller inga kallhamrade ansikten i Nürnberg. Göring sade angående gaskammarmördandet att ”detta är tekniskt och omöjligt”. Att säga så är inte konstigare än om läsaren hade blivit anklagad för att ha flugit på en kvast till Blåkulla och försvarat sig med att detta är tekniskt omöjligt. Det är i bägge fallen de facto tekniskt omöjligt, men eftersom nazisterna skulle dömas av politiska skäl (likt häxorna av religiösa skäl) så struntade domstolar i det viktiga av allt, nämligen den tekniska bevisningen. Jämför Thomas Quick som oskyldigt dömts under pseudo-religiösa former där teknisk bevisföring åsidosatts.

Om Sverige blivit angripet av Tyskland och kämpat in i det sista men förlorat så skulle hemska bilder kunnat visas också från svenska interneringsläger och fängelser som då blivit utan försörjning av mat, vatten, medicin etc. Skulle Sverige och svenskarna då blivit anklagade för folkmord på människor i fängsligt förvar? Naturligtvis inte. Den som förstår vad skillnaden beror på besitter också förmågan att förstå Förintelsen och den uppkomna statsreligionen. En av många orsaker till Förintelsereligionens slagkraft kommer sig av att så många överlevande frivilligt anslutit sig till tyskarna. Den personliga besvikelsen över att ha valt fel sida överför man nu till förloraren. Efter kriget kan dessutom ingen som vill behålla friheten säga att man av egna personliga skäl frivilligt anslutit sig till nazisterna eftersom man trott att de skulle segra. Följden av detta blir att ingen gräns finns för hur mycket en överlevande tillåts att beljuga i synnerhet nazister men också tyskar i allmänhet. I den stämning som råder efter kriget finns inget utrymme för ärliga överlevande att ens tona ned de grövsta överdrifterna. De överlevande som vill göra sig historiska lär sig snart hur de skall berätta och vad andra vill höra.

Sanningen om allmänt tyskt barbari är den rakt motsatta då Tyskland och tyskarna mer kämpade för sin överlevnad efter första världskrigets hårda fredsvillkor. När man vet detta så blir segrarmakternas historieskrivning så ohyggligt falsk och lögnaktig genom att som enda verkligt tyskt krigsbrott Förintelsen är ett påhitt om folkmord på judar och romer som inte skett. Det normala är att den starke vinner ett krig och sedan återgår man till det normala. När nu den (påstått) starke förlorat så är det hyenornas julafton att fritt beljuga förloraren under en tidsrymd som anspelar på sagan om Törnrosas sömn i 100 år. 70 år är vetenskapens längsta tidsperiod för att acceptera något annat än det som är belagda fenomen eller händelser likaså demokratins gräns för kollektivt ljugande. Detta skyddas i demokratin genom att dokument ej får hemlighållas längre än 70 år.
(Man kan f.ö. undra varför denna maxgräns tillämpas på regeringens tsunamiband)

100 år är mänsklighetens hittills längsta period för sömn innan uppvaknande. Om även denna tidsrymd med sömn i 100 år passeras vad gäller Förintelsen med tillhörande statsreligion så lär samhället stå öppet för vilken ny plötslig vändning som helst.
Vid ett verkligt folkmord som det av Stalin beordrade på polacker i Katyn så skapar det än idag politiska svårigheter mellan Polen och Ryssland. Varför skapar inte Förintelsen några politiska svårigheter på hög nivå? Jo, av det enkla skälet att på politisk, juridisk och hög mänsklig utbildningsnivå så har Förintelsen inte ägt rum. De enskilda verkliga händelserna som ligger till grund för begreppet med egennamnet Förintelsen (med tillhörande stort F.) räcker inte, då inga som helst folkmord på judar eller något unikt kan beläggas. Inte ens begreppet ”av folkmordskaraktär” är tillämpbart. Att judar frikostigt misstänktes som partisaner och avrättades under krigsförhållanden i kriget mot Sovjet kan tyckas ungefär samma sak för gemene man men är i intellektuella och humanistiska kretsar ljusår från de påstådda kallblodiga och industrialiserade folkmorden i tyska läger där judar påstås ha avrättats av endast det skälet att individen var jude.

Ytterligare skäl att Förintelsen inte ställer till problem på hög politisk nivå beror på att Tyskland och tyska folket tvingats till underkastelse och att ge upp sitt rättmätiga krav på att få tillbaka sin heder innan alla förmenta gärningsmän avlidit. Då ingen upprättelse kom till stånd så gynnar det de som tillskansat sig makten idag. Som nämnts tidigare så avses med makten inte endast de tillhörande ett visst parti utan tillhörande den människotyp som Förintelsen gynnar och som inte hör demokratin till utan snarare hör till Pratmakarfolkets Diktatur.

Betänk om tyskarna hade kallblodigt avrättat alla judar man kom åt och vad som hade hänt då.
-Inget omedelbart utropande av staten Israel hade skett då inga överlevande judar från det tyskockuperade Europa funnits att sända dit.
-Judarna hade blivit mer ödmjuka och tagits väl om hand säkert även i den muslimska världen.
-Forskare, humanister, politiker (även sionistiska sådana) och säkert nästan alla hade velat diskutera vad som är orsaken till att judarna ständigt sedan hundratals år tillbaka blivit utsatta.
-Med en nu kraftigt reducering av den judiska populationen hade resultatet blivit att man måste nedtona sin betydelse som det utvalda folket som så klart utsägs i religionen. Insikten hade då blivit att endast framföra detta i synagogan och inte i världspolitiken.

Läsaren bör uppmärksamma den judiska religionens avvikelse från andra tros och politiska uppfattningar där medlemmarna tror att livet och världen blir bättre om alla tycker som dem. Judarna vill inte att alla skall antaga deras religion utan anser sig vara ett utvalt folk som vill dra nytta av att andra tycker synd om dem (se del 2). Då många nazister verkligen satt sig in i judiskt beteende och förmåga att spegelvända verkligheten så är det märkligt att man inte kunde förutspå judarnas berättelser efter kriget när rykten om folkmord i gaskammare redan var i omlopp sedan åtminstone 1942.

Trots att staten Israel trakasserar sina grannar och olovligen skaffat sig 200 kärnvapen så är det så synd om dem. Det har stått klart sedan 1960-talet att Förintelsen inte håller ur ett juridiskt perspektiv utan endast som en lagstadgad statsreligion.

Förintelsereligionen kommer att bestå intill dess tillräckligt många tycker att politikers ljugande och oförmåga har nått sitt maximum. Men hur avgör den enskilde individen hur vidunderlig lögnen är? Svaret är endast genom eget arbete. Ända sedan 70-talet har media talat om en ökad främlingsfientlighet. Men detta är inte sant. Vad som däremot är sant är att långt in på 60-talet talades det i svenska tidningar om att utrota tattare och romer (i Sverige). Allt tal om stora grupperingar med åsikter som skulle kunna liknas vid nazistiska tankegångar från 1930-talet är ren lögn. I stället är det människor som ser sitt land gå förlorat och som nog inser att Förintelsereligionen sätter käpp i hjulet men också inser att om detta diskuteras offentligt så är den politiska viljan körd i botten. Ni som är unga och politiskt intresserade bör söka upp dessa människor och bara säga att jag själv är moderat eller socialdemokrat men jag delar (åtminstone vissa av) era nationella åsikter.

Det som enkelt skulle kunna beskrivas var för sig som:
Koncentrationslägerkatastrofen i (synnerhet under) krigets slutskede.
De vid tidpunkten lagligt mördade obotligt sjuka och vanställda.
De bägge tyfuskatastroferna i Auschwitz.
Plundring av ekonomiska tillgångar.
Det ofta tillämpade begravningssättet eldbegängelse av avlidna.
Beordrade judiska arbetsinsatser med låg (eller ingen) lön.
Warszawagettot och dess brutala upplösning.
Judar direkt och indirekt avlidna till följd av kriget.
Problem med att rekrytera lämpligt vaktmanskap till läger.
Under krig i forna Sovjet avrättade partisaner där judar ”frikostigt” misstänktes.
Avrättningar pga. begångna brott (enligt dåvarande tysk lagstiftning och reglement).
Den kollektiva bestraffningsåtgärden i Lidice.
Zyklon B-gasning av kläder och madrasser i speciella gaskamrar som finns bevarade men som inte visas för pilgrimsturister i Auschwitz.

Inget som ovan uppräknas kallas för folkmord men allt detta och mer därtill klumpas ihop till Förintelsen med följande osanna tillägg, främst ”gaskamrar” specialbyggda för att massmörda människor i.

Dessa kammare för industrialiserade folkmord är en ren mytologisk föreställning och har ännu efter 70 år ej kunnat beläggas någonstans i det nazistiska Tredje riket. Inte ens mördande inom eutanasiprogrammet med gasen kolmonoxid (som finns i bensin motoravgaser) är belagt även om det är teoretiskt möjligt. Detta med gaskammare som drivs med Zyklon B är så dråpligt och passar bäst om man vill göra tyskarna till åtlöje likt polacker som påstås ha anfallit tyska stridsvagnar med sänkta lansar. (Som vanligt när historier berättas med en dråplig ”knorr” så är de osanna eller förvanskade på något sätt. Så även de polska kavalleristernas stridsteknik. Att polska kavallerister blivit dödade av tyska stridsvagnar är inte samma sak som att man under trumpetfanfar gått till angrepp. Okänt för de flesta är att polacker gjorde hjältemodiga insatser senare i kriget på de allierades sida inte minst inom brittiska flygvapnet Royal Air Force).

När väl ordet ”gaskammare” accepterats som någon slags trollerimaskin så kan ett godtyckligt antal människor mördas och bara försvinna. Att tyskarna nedtecknat namnen på de som dog i läger och att ”dödsböckerna” hamnade i de allierades händer vill ingen tala om för då försvinner myten och mystiken kring eldbegängelsen och koksugnarna.
När argumenten tryter och många fortfarande vill ha kvar tron så beror det på att man är rädd och vill känna trygghet. Tryggheten som Förintelsens ”gaskamrar” tros skapa är fred och solidaritet. Så skedde nog årtiondet efter krigsslutet men då gaskamrarna inte avfördes medan tid var så har de i själva verket skapat den mest olösliga konflikt som världen skådat mellan den kristna, muslimska och judiska världen.

Förintelsens vara eller icke vara är idag en fråga om hur man tänker och resonerar, inte ett matematiskt spörsmål om hur många judar som dog och av vilken orsak. De läsare som är yngre än 50 år och är uppvuxen med Förintelsereligionens tyngd på sina axlar känner nog inte till det andra tänkesättet som sätter utvecklingen av samhället i centrum och bevarandet av den egna särarten. Genom att Förintelsereligionen påtvingats så skapas en föreställning om att bevarandet av den egna särarten är något fult då hänvisning ges till dessa påstådda folkmord.

Påståendet att judar och romer per nazistisk definition skulle sakna människovärde och kallas ”undermänniskor” med laglig rätt att döda är falsk. Enskilda individer missuppfattar lätt detta uttryck men den som har makten (i ett civiliserat samhälle) att fatta ett sådant beslut förstår att det inte går att besluta om mord på grund av ras eller religion. Judarna är t.o.m. intellektuella och politiska motståndare. Vad som däremot kan göras (och som ingen förnekar) är att uppmuntra till folkmobb men då är det enskilda anonyma mobbare som utför handlingen och inte statsledningen. Statsledningen kan (hur konstigt det än låter) endast ge sina direktiv på papper med ordergivarens namnteckning på (som sedan arkiveras). När judarna interneras som fientliga utlänningar så har detta relevans då sionisterna uppmanat judarna till världslig kamp mot Tyskland. När kriget väl startat så finner tyskarna stöd i Genévekommissionen att betrakta judarna som som fientliga utlänningar och därmed krigsfångar. Nazisterna ”kohandlar” sedan med sionisterna om att tillåta de internerade judarna att arbeta för den nazistiska krigsansträngningen med löfte om nytt landområde. Så här gräsligt knäpp blir storpolitiken då sionister är inblandade. Att nazister och sionister drog åt samma håll bör förstås av det faktum att judarna sägs likt lamm ha transporteras till slaktbänken. Betänk att någon sådan operation inte varit möjlig om varje jude satt sig till motvärn. När den nazistiska krigslyckan sedan vänder så inser sionisterna (som så många andra) att man satsat på fel häst och börjar då yla om tyskt barbari mot judarna. Betänk tiotusentals judar som arbetar med vägbyggen i Sovjet. Detta arbete sker i skydd av en stark och framryckande tysk armé. Plötsligt vänder krigslyckan och man måste retirera. Brist på transportresurser gör att judarna knappast blir prioriterade. Då judarna frivilligt anslutit sig till tyskarna är de nu (ur Sovjetisk synvinkel) att betraktas som landsförrädare och får lida för detta. (Jämför baltutlämningen där balter stridit på tysk sida). Att i jättelandet Sovjet dölja regelrätta folkmord på otal platser torde inte vara svårt. Att judarna lidit svårt i Sovjet förnekar ingen men de omkommer till följd av att krigslyckan vänder och är inte mördade av tyskarna som påstås.

Därför uppmanas läsaren att vidga sina vyer. Förintelsereligionen ställer hela den vetenskapliga synsättet på ända. Denna utveckling har skett oförtrutet ända sedan upplysningstiden på 1700-talet. Dagens politiska upplägg bygger på en lagstadgad Förintelsereligion där de underlydande skall tro på något staten bestämt men där staten inte kan vetenskapligt belägga och bevisa det som påstås.

Det mest häpnadsväckande är att Sverige inrättat myndigheten Forum för levande historia med uppgift att ge en falsk och överdriven bild av judarnas öde i Tredje riket. Medan övriga Europa klart uttalat genom lagstiftning helt enkelt förbjudit en annan uppfattning än den som nu gäller d.v.s. att Förintelsen med industrialiserade folkmord på judar och romer i gaskamrar är sann. Att staten klart anger vad som är rätt uppfattning är mycket ärligare än att låta staten sprida desinformation. Utan att det i Sverige finns i någon lagtext eller på annat sätt angivit så på något av staten utgivet papper så är det i praktiken förbjudet att tro annat än att 6 miljoner judar mött döden genom tyska åtgärder och att nästan samtliga skulle ha överlevt om dessa åtgärder inte vidtagits. För yngre läsare så verkar det säkert osannolikt att staten har en sådan makt att den kan hålla sig med en egen religion. Betänk att det inte är länge sedan svenska kyrkan och staten var ett och samma – och ingen förnekar att kristendomen är en religion. Statsreligionen Förintelsen är i mänsklighetens historia något helt unikt. Den som första gången hör påståendet att det inte finns något enda belagt folkmord där judar mördats av endast det skälet att individen är jude tror inte sina öron. Men precis så är det. Inte ens i det av Olof Palmes berömda jultal år 1972 nämnda folkmordet i Babij Jar finns ett enda konkret bevis för något folkmord. Här skall läsaren märka att detta speciella folkmord sägs ha gått till på ”normalt” sätt genom arkebusering och nedgrävning. Då sabotage mot tyskarna anges som orsak till folkmordet ifråga så kan ett mindre kollektivt bestraffningsmord inte uteslutas men då flyttas decimalkommat ett till tre steg åt vänster.

Tror läsaren att det går att göra några fynd på den angivna platsen? Inte enligt den ortodoxa versionen, för efter arkebusering och nedgrävning ska tyskarna obemärkt ha smugit sig dit två år senare och låtit gräva upp och bränna kropparna. Betänk att 33 771 människor motsvarar fem mindre städers befolkning. Att gräva upp några hundra eller tusen kroppar är möjligt men inte 33 771 dessutom förekommer i litteraturen uppgifter om flera hundratusentals mördade, nedgrävda och uppgrävda. Att först påstå saker som senare visar sig vara överdrivna med mellan 5-1000 gånger och ändå kunna hävda att man haft rätt är Förintelsereligionen i ett nötskal.

Historien om att koka soppa på en spik förstås av de flesta men i Förintelsen är soppkoken så många att även begåvade människor tror att det måste finnas en kärna av sanning i det hela. I Förintelsens barndom gavs en extra stor strafftyngd åt det tyska Förintelsebrottet då det sades vara så djävulskt och slugt uträknat. Folkmorden sades vara så minutiöst dokumenterat och att alla visste vad som pågick. Idag förklarar judar att det var KAOSET i kriget som gjorde att Förintelsen gick att genomföra då 6 miljoner judar försvann utan att det märktes.

Betänk att tyskarna förlorade kriget och att segrarmakten kunde göra varje undersökning man ville men inte ens efter 70 år har någon lyckats säkra ett enda bevis för något folkmord på en enda jude som stod under statsledningens kontroll som registrerad interneringsfånge eller under transport före registreringen. Om Förintelsereligionens trossats är riktig så skulle tyskarna ovedersägligt dokumenterat denna judeutrotning och skrutit med den efter kriget. Hur tusan skulle man kunna förneka att 6 miljoner judar bara försvunnit även om man vunnit kriget? Sanningen är att ingen statsledning dokumenterar något man inte gör. Det räcker säkert för läsaren att känna avsky inför den korrekta uppgiften om att uppemot tvåhundratusen människor fick sätta livet till i Auschwitz. Men för de goda och snälla politikerna räcker inte det. Innan år 1990 skulle det i skolans historieböcker stå 4 miljoner. Idag nöjer man sig med 1,5 milj trots att man vet att det verkliga antalet är högst tvåhundratusen (1/8 av 1,5 milj) och dessutom inte mördade utan avlidna i främst tyfus.

I den judiska kameleont- och kalejdoskopvärlden så börjar ytterligare en fräck vändning framskymta vad gäller nazistlägrens verkliga offer. Sionisterna har tidigare kunnat glädja sig åt de höga dödstalen i Auschwitz för att sedan fräckt utnyttjat detta till judisk fördel. Nu stöter vissa judar bort de som avled i läger och säger att de inte längre är offer utan nu är de dumma och naiva som vandrat rakt in i döden. Är inte detta att skymfa offren? Detta judiska förvridna synsätt är kännetecknande för det som de själva tror är intelligens. Att utåt framställa just dessa judar som dumma och naiva är bara ett ytterligare kortsiktigt grepp för fortsatt snyftande från hela den kristna världen. Själva vet judarna naturligtvis att de inte är fullt så korkade då ingen jude promenerat in i någon mördande ”gaskammare”. Läs om juden Georg Kleins synsätt på http://hd.se/kultur/boken/2011/06/20/levande-historia/

För den initierade läsaren skall nu visas hur hänsynslösa ”de snälla” Förintelsetroende är i indoktrineringen av sin lagstadgade statsreligion. Vi fortsätter därför med det (från del 2) statliga propagandainstitutet Forum för levande historia som skapades av Göran Persson (s).

Framgångssagan kan tillskrivas dess första chef Heléne Lööw som stod pall redan från början och nästan ända fram till slutet av sitt uppdrag. Tyvärr skedde några grodor just innan Lööw slutade sitt förtjänstfulla arbete. Bland annat slant tungan på Lööw då hon framförde sin (berättigade) oro för att ett visst påstående kunde få fotfäste i framtiden. Påståendet är det från de ”hemska” revisionisterna om att många offer i Tredje riket (speciellt judiska sådana) inte kan tillskrivas tyska åtgärder utan skall tillskrivas kriget i stort. En annan kanske större groda var ett uttalande om att hon (och följaktligen också staten) hade kännedom om att de som av politiska skäl intresserar sig för texter likt denna minsann INTE var några korkskallar utan tvärtom var ytterst verklighetsnära, kunniga, medvetna och för staten (tyvärr) också medvetna om den politiska verkligheten. Uttalandet blir i klartext den att medvetenhet finns hos dessa individer att den politiska verkligheten är en bluff som inbegriper en förfalskad beskrivning av judarnas öde i Tredje riket.

En annat misstag av Lööw var att hon vid sin sista Förintelseutställning inte förevisade en äkta nazistisk gaskammare (avsedd att mörda judar i) utan hon förevisade endast den för eutanasiprogrammet välkända och välbelagda giftmordsutrustningen för injektion av fenol där obotligt sjuka och vanställda enligt tysk lagstiftning skulle mördas. Detta har bevisligen utförts. Vissheten om att så skett beror på att dokumentation och teknisk bevisning finns. Löövs groda består i att detta (idag osmakliga) mördande är klart urskiljbart från allt vad folkmord på judar och romer heter. Själva mordmetoden skall naturligtvis av en rättrogen Förintelseutbildare tonas ned för att kunna ingå i gaskammarförintelsen av judar och romer.

Problemet som Lööw orsakat är den att ett barn likt pojken i Kejsarens nya kläder skulle kunna utropa: Pappa! Pappa! Varför bekostar tyskarna en specialkonstruerad och så ineffektiv mordutrustning för just obotligt sjuka och vanställda när de redan har konstruerat den ultimata mordmetoden med gaskammare som du berättat om. Gaskamrarna är beskrivna som så hänsynslöst effektiva att de ledigt slukar både tio och tjugotusen människor om dagen bara i Auschwitz. Då skulle de väl klara av ytterligare några tiotal eutanasimord per dag?

Författaren tror att Heléne Lööw är både klok, vetenskaplig, och intelligent och tagit tjänsten på Forum för levande historia i god tro men efterhand och av egen kraft insett att man inte kan tillämpa ett annorlunda synsätt på begångna brott och på historiebeskrivningen i stort när det gäller judar i Tredje riket. Författaren tror att kloka medarbetare till Göran Persson som kände till den planerade nya myndigheten och bokutgivningen tog kontakt och förankrade detta hos föreningen Vetenskap och Folkbildning så att inga läckor skulle uppstå. Att försöka förmå Persson att ta sitt förnuft till fånga var naturligtvis omöjligt då detta saknas. Ett sådant försök hade endast lett till omedelbart avsked av medarbetaren.

Precis som Sovjetstaten tog någorlunda god hand om sina avslöjade spioner och gav dem skydd så erbjuder nu Pratmakardiktaturen Sverige Heléne värme och skydd i klubben för inbördes beundran VoF. Knappast någon intellektuell människa med kännedom av fakta kring judarnas öde i tredje riket skulle klara av att inneha Helénes arbete som chef på Forum för levande historia och bedriva statlig propaganda. Men trots Helénes höga utbildningsnivå (doktorand) så har det förbigåtts. Oftast vet den intellektuelle hur det förhåller sig med de tyska ”gaskamrarna” och alla överdrifter. Detta vet man oftast bara av det skälet att man känner till skillnaden mellan vetenskaplig bevisföring och argumentation gentemot propagandistisk och religiös sådan. Men vissa individer vill tro människor om gott och tror inte att en sådan här vidunderlig lögn som gaskammarfolkmorden på judar och romer inte har en kärna av sanning i sig. Detta misstag av Heléne kommer tyvärr att plåga henne livet ut.

Förintelsesamfundet vet att inte tillsätta någon av de sina för de vet att om någon dagligen konfronteras med dessa frågor så måste de tvingas att ljuga och med tiden allt värre och värre. Detta tär på krafterna och bryter till sist ner individens själsliga styrka till att liknas vid en geléklump. Nu gick det tack och lov inte så långt för Heléne då hon av egen kraft tog sig ur Förintelsereligionens klor. Läsaren bör uppmärksamma hur cyniska (känslokalla) och psykopatiska (villiga att gå över lik) upprätthållarna av religionen är. Att inneha kunskap och vara medlöpare genom att inte berätta hela sanningen är accepterat inom makt, kontroll och politiska sfärer.

Men att tillsätta Heléne och utnyttja henne likt en ”nyttig idiot” är mycket fult. Att för Heléne själv komma till insikt om att ha blivit lurad och inse att i ett historiskt perspektiv kunna bli anklagad för att som myndighetschef ha ljugit för hela det svenska folket är ohyggligt. Detta särskilt om man är oskyldig därtill vilket Heléne troligtvis är.
För Heléne och alla andra som vill komma ur det trauma det innebär att tvingas tro på något man inte av egen kraft kan försäkra sig om är osant är en svår belastning för individen. Här ges en möjlighet för Heléne och alla andra som vill bli kvitt Förintelsereligionens bakrus genom att i lugn och ro läsa dessa texter.
Inget utrymme har kunnat beläggas för att varit platsen där människor avsiktligt mördats med giftig (aktiv) gas och allra minst något utrymme eller byggnad som ursprungligen konstruerats för detta ändamål. Sådana möjliga människogasningsutrymmen har funnits i form av avlusningsgaskammare i de flesta läger. Om det fanns ett ett uns av sanning i gaskammarmorden så skulle de haft sin början där. Men ack nej dessa avlusningsgaskammare mer eller mindre hemlighålls, liksom eutanasins mordmetod med giftinjektion i blodet. Allt för att skapa förvirring och minska förståelsen hos allmänheten hur orimlig Förintelsen i ”gaskammare” är. Om människogasningsmördande var ett permanent mordförfarande så skulle en annan billig och mycket lättillgänglig sövande gas ha använts nämligen gengas. Denna giftiga kolmonoxidgas tillverkas lätt var som helst med hjälp av en vedeldad gengasmotor.
Det går för övrigt inte att bedriva folkmord på en för allmänheten välkänd plats.
DET GÅR INTE ATT BEDRIVA FOLKMORD PÅ EN FÖR ALLMÄNHETEN VÄLKÄND PLATS.

Den som läser en text skriven av en revisionistisk forskare övertygas snart om riktigheten bara av uttryckssättet och noggrannheten i beskrivningen och argumenteringen. Eftersom all vetenskaplig forskning förutsätter en belysning och genomläsning av all vettig argumentation så är frågan om inte nästan alla politiker idag är ovettiga eller besitter oförmågan att förstå verkligheten. Då denna oförmåga tycks vara så oändligt stor så är frågan om den inte i en annan tid kommer att betecknas så onormalt att den inom läkarvetenskapen ges någon form av klassning likt den som idag finns på människor som avviker från mängden utan att ha det mätbara funktionshindret låg intelligens. Detsamma gäller politiskt undanträngande av sanningen och ljugande intill den dag det anses brottsligt. Tycker inte läsaren att det är ett brott mot demokratin med nämnda statliga propagandamyndighet Forum för levande historia. Eller att fritt ”svänga” sig med ordet Förintelsen utan att först på papper definiera exakt vad som avses. Förintelsetroende säger att någon definition av vad som exakt avses med första och andra världskriget inte heller finns. Men det behövs heller inte då det är så uppenbart att dessa krig till sitt omfång och med så många länders inblandning klart utmärker sig från andra krig. Den stora skillnaden är dock att ingen debatt förekommer om något definitionsproblem vad gäller världskrigen vilket det gör angående Förintelsen där varje valfri bild eller valfri belagd händelse som eutasimördande eller tyfuskatastrofer ingår.

Eftersom mordvapnet ”gaskammaren” inte kan beläggas så tronar de tysktillverkade koksugnarna för begravningsättet eldbegängelse upp på näthinnan som det ultimata beviset för folkmord i lönndom. Det är denna eldbegängelse som är kärnan av kärnan av sanning i Förintelsereligionens tekniska bevisföring medan det verkliga mordvapnet ”gaskammaren” bara nämns i förbigående lite nu som då. Det förmodas att eldbegängelse vid krigsslutet var lite känd och heller inte accepterad bland allmänheten. Bara det att (likt häxor) bränna avlidna människor fick säkert många att förfasas. Detta utnyttjades skickligt i den svenska propagandan genom att helt frankt slå samman mordvapnet ”gaskammaren” och koksugnen till ordet ”gasugn”. Genom att stoftet (kroppen av den avlidne) för-gasas och mycket lite blir kvar så kan kroppen på svenska språket sägas vara förintad. Därav namnet Förintelsen som också är en direktöversättning av engelskans extermination. Då kroppen innan den är förintad har för-gasats så kan den genom en ordlek (utan att ljuga för mycket) sägas vara ”gasad”.

Vad gäller det påstådda folkmordet på judar i Babij Jar i Kievs utkant är det precis som alltid när det talas om judefolkmord i lönndom det dråpliga inslaget att folkmordet påstås ha  föregåtts av klädavtagning. I tyska läger tillkommer dessutom håravklippning för att (som det heter) utvinna hår av juden. Vad är det för klåpare som beordrar detta? Eftersom tyskarna i Kiev (precis som alltid) uppmanade judarna att frivilligt inställa sig för arbetsinsatser med löfte om omflyttning så finns möjligheten att den mest spridda bilden som visar nakna människor också är äkta. Men att den bara visar det normala dusch- och hygienförfarande som alltid görs med människor som kommer utifrån. Detta för att inte dra med sig sjukdomssmitta in i organisationen. Att någon folkmordsansvarig skulle komma på en så försinkande sak som avklädning och ”hårutvinningsprocedur” förefaller osannolikt särskilt när det som här talas om 33,771 offer.

Bara det exakt angivna antalet tyder på att det inte är ett folkmord utan en registrering inför en deportation. Den som vill bli övertygad och samtidigt avslöja bluffen skall titta i boken Om detta må ni berätta på sid. 50. Denna bild tjänar i Förintelselitteraturen som bevis för samtliga påstådda nazistiska folkmord i Ukraina. Var bilden är tagen spelar mindre roll men då den är oförfalskad och visar kvinnor med ukrainskt utseende får den väl antas vara tagen där. Betänk att bilden lurat hundratals miljoner människor.

Övre bilden från Om detta må ni berätta..., sid 50

Se kvinnorna med barn i famnen som står i kö för att bli duschade eller att få nya eller begagnade tvättade och avlusade kläder.
Se den lugna och obeväpnade vakten med armbindel till höger om kvinnorna.
Se den andre obeväpnade vakten till vänster som verkar sitta ner.
Se hur bägge vakterna hänsynsfullt vänder bort blicken från de nakna kvinnorna.
Se att kvinnornas ansiktsuttryck är lugna. Kvinnan närmast i mitten av kön ser ut att kika efter hur lång kö det är det till duschen eller att erhålla avlusade kläder.
Det som ger bilden rörelse och ett felaktigt intryck av att oro råder är endast kvinnan till höger som avlagt sina kläder och är på väg att ansluta kön till duschen eller klädbytet. Betänk att om bilden är äkta så är den tagen månadsskiftet sepember-oktober och inte i sommarvärme.

Nedre bilden från Om detta må ni berätta..., s. 50

Observera den kritvita hudfärgen och hur vissa lik liksom svävar i luften.
Många hår på liken är påmålade med exakt samma svarta nyans. Betänk att dessa människor påstås vara arkebuserade. Kan någon läsare se några skottskador?
Jämför likens solbelysning med de naturliga soldaterna och bakgrunden, rakt i ansiktet.
Att visa köande människor med valfri text är inget nytt knep i politisk propaganda. Köande svenska människor inför poliovaccinering på 50-talet kunde i Sovjetpropagandan ges texten ”svenskar som köar för en brödbit”.

Ett folkmord i lönndom måste ske så snabbt och omärkt som möjligt. Hela detta dravel med avklädda och håravklippta judefolkmord kommer sig av det naturliga ickekriminella mottagningsförfarandet vid ankomst till tyska läger där följande sker: -Avklädning—Håravklippning—Duschning—Desinfektion—Torkning—Erhållande av statens persedlar eller civila rena och avlusade kläder. Persedlarna som erhölls i Babij Jar var troligtvis tvättade och avlusade begagnade vanliga kläder och inte de nytillverkade blåvitrandiga som erhölls i läger belägna på tysk och polsk mark. Detta är precis samma förfarande som flyktingar och andra genomgår när risk för epidemier föreligger. Ett förfarande ungefär som att rycka in till militärtjän där för utlandstjänstgöring extremt kort hår avkrävs soldaten av hygienskäl.

Inte någonstans i media framgår att revisionister förnekar vare sig judeförföljelser koncentrationsläger, eldbegängelse i koksugnar, gaskammare med Zyklon B för avlusning, eutanasiprogram med mördande genom giftinjektioner, medicinska experiment, sanitära olägenheter, sjukdomar, brist på kläder, eller varje annan olägenhet beroende på yttre faktorer eller övergrepp av enskilda i strid mot gällande reglement (som inte föreskrev några övergrepp). Inte heller nämner media något om de verkliga skäl som ligger till grund för det skedda som kan kallas landsförvisning med gratis flytthjälp. Inget nämns om de av sionistiska politiker proklamerade handelsbojkotterna mot Tyskland. Inte heller nämns att kristallnatten initierades av mordet på en tysk diplomat i Paris utfört av en jude och att planeringen skedde efter detta mord och inte före. Skottet i Sarajevo nämns alltid även om första världskriget förmodligen blivit av ändå men judemordet i Paris nämns inte.
Läsaren påminns om att oklarhet råder om vad som exakt avses med Förintelsen. Därför måste de som använder ordet kunna definiera vad som avses eller erkänna att Förintelsen är en trosuppfattning och religion (som enligt demokratins regler saknar definitionskravet). Dagens definition som ges muntligt av de troende är att tyskarna har internerat människor och att det kan bevisas att människor avlidit av just denna åtgärd. Antag att detta förfarande sedan år 1940 i USA vore ett brott med dödstraff som följd. Då hade genom åren åtskilliga i den amerikanska statsledningen fått se sina kollegiers familjer bli fader eller moderlösa.

Det som de troende eller halvtroende inte förstår (eller inte vill förstå) är den stora skillnaden mellan folkmord och den ej straffbelagda handlingen ”i krig vållande till annans död”. Om man sett bilder på alla de välnärda överlevande fångar vid befrielsen så motsäger det helt bilden av mordmetoden ”avsiktlig utsvältning” som avses belagd genom likhögarna. Idag vågar ingen trovärdig historiker påstå att någon enda person på dessa bilder har avsiktligt mördats och allra minst att dödsorsaken skulle vara giftig gas. Den stora skillnaden i hull mellan de i sjukdom avlidna och de friska överlevande kan förklaras mycket enkelt genom att de i sjukdom (tyfus/fläckfeber) döende människornas matranson överförts till de som hade chans att överleva och som också gjorde det. Det var dåtidens förnuft att göra så. Dagens ”förnuft” tycker att de sjukaste skulle haft mest mat så att samtliga hade ingått i ett kollektivt självmord.

Läsaren bör ha insett att eldbegängelse endast är begravningssättet och inte har något med folklönnmord att göra i synnerhet inte då de avlidnas namn dokumenterats genom att nedtecknats på papper som överlämnades till de allierade befriarna. Det blir mycket komiskt när begravningsättet eldbegängelse tillbeds med tillhörande ljus och blomsterprydnad på koksugnen i Auschwitz. Om ett verkligt folkmord skett och initialt kunnat hemlighållas pga. tillgång till en stor snabbgrävande grävmaskin skulle då grävmaskinen restaureras och sedan tillbedjas och prydas med ljus och blommor?
Läsaren påminns om den för svenska språket passande ordleken: gaskammare+koksugn=Gasugn.
- Gasugn=förgasat stoft=med giftig gas mördad människa.
- Ett genom begravningssättet eldbegängelse förintat stoft = Förintelsen.
Betänk följande:
- Det finns idag saknade människor som kan befaras ha mördats, men inga påstådda eller misstänkta folkmord där både misstänkta mördare, kroppar och mordvapen saknas utom för de av tyskarna påstått mördade 6 miljoner judarna. Inte ett enda folkmord av det slag som Förintelsereligionen beskriver är belagt på vedertaget sätt. De som börjat förstå att det är något lustigt med historieskrivningen kring judarnas öde i Tredje riket kan bara inte tro på nämnda påstående. Men så är det.

Förintelsereligionens sista halmstrå att klamra sig fast vid är masskjutningar av judiska partisaner under kriget mot Sovjetunionen. Även om oskyldiga judar här verkligen har mördats så finns ännu inga konkreta belägg för att judar mördats utan ens en misstanke om att ha ingått i en partisangrupp. Partisaner är personer som strider med vapen men utan igenkänningstecken så som uniform eller ens en armbindel som visar vem man strider för. För en civiliserad reguljär armé som tyska Wehrmacht och oftast även SS-förbanden var så är strid mot partisaner något ohyggligt. Jämför med Afganistans talibaner.

Att extraordinära olagliga men militärt nödvändiga metoder vidtogs är inte försvarbart för de som ser krigsfilmer halvliggandes i TV soffan. Men kanske mer försvarbara om TV-tittaren själv varit utsatt för väpnad strid mot partisaner med tillhörande ständig fruktan.
Förintelsereligionens uppgift är att förstärka det judiskt lidande i tredje riket genom att särskilja från allt annat lidande i mänsklighetens historia men:
1. När den propagandistiska bilden försvinner så finns där inget unikt. Auschwitz må vara det största koncentrationslägret i historien men mycket lättbevisat inte det värsta.
2. Som nämnts i del 1 så är själva dödsorsaken av yttersta viktig för de som skall utmäta straff och då speciellt dödsstraff. När nu dödsstraff på osaklig grund i många fall har utmätts i Nürnberg och på många andra platser och ingen upprättelse eller debatt tillåts så påverkas fundamenten (grunden) för det demokratiska samhället. Det är detta som ”Förintelseförnekelse” handlar om.

Många ställer sig den befogade frågan:
-Om det är så som revisionisterna säger varför hör man då inget om det? Jag har pratat med flera bekanta och ingen har hört talas om den åsikten. Det är kanske här svaret finns för det är ingen ÅSIKT att tillämpa samma regler när det gäller beskrivningen av judarnas öde i Tredje riket än för andra händelser i historien som belägringen av Stalingrad, elfte September, civila offer i Irakkriget eller mord på en person eller 6 miljoner. Speciellt ska inga andra regler tillämpas när dödsstraff och skadestånd på hundratals miljarder utmätts. Läsaren skall här få veta att om man bara vinner ett krig så är det fullt lagligt att ha startat kriget. Har man bara pengar att starta kriget och vinner så är det okay då det alltid är segrarmakten som skriver historien och dömer förloraren.

Läsaren ges frågan: Är det ur ett humanistiskt perspektiv verkligen någon större skillnad mellan de människor som beordrats (tvingats till) militärtjänstgöring och avlider på slagfältet eller civila offer?

Sanningen om Förintelsen är att mänskligheten kollektivt skapat ett falskt skydd mot det som man upplever som obehagligt. Att det var samma mekanismer som ledde fram till inkvisitionen och häxprocesser törs ingen berätta idag. Att vi lever som i det dunkla 1400-talets dimma år 2011 går inte att berätta. Men så är det. Skillnaden mellan då och nu är att det idag finns ett stort antal personer och sammanslutningar som vet hur det ligger till men som med stor list och enorma resurser aktivt verkar för Förintelsereligionens fortlevnad.

Förintelsen handlar inte längre om huruvida revisionisterna kan beslå de ortodoxa (renläriga) Förintelsetroende med fler lögner.

Förintelsens vara eller icke vara är en fråga om hur den enskilda individen tänker. Hur man som individ tänker beror mycket på hur man lärts att tänka genom undervisning av föräldrar och i skolan.

Intresset för Förintelseligionens fortlevnad bör (särskilt av unga) riktas till undervisningen och att man ställer frågor till sig själv och till läraren. Fråga:
-Vad är det för goda demokrater som i undervisningen grundlurat oss på detta sätt med den påhittade tyska mordmetoden att med ”gaskammare” mörda friska oskyldiga judar och romer.
-Vill vi lämna den sedan 1700-talet rådande upplysningstigen med nedtryckande av vanföreställningar till förmån för vetenskap och förnuft. -Vill vi gå tillbaka till 1400-talet med påtvingad statsreligion och tillhörande inkvisition (religiös domstol) och häxprocesser.
-Vill vi verka för att en nykter bild om tyska förehavanden under kriget lärs ut.
Det är inte bara mördandet av intet ont anande oskyldiga friska människor som är lögn utan hela bilden av ett avsiktligt skapat terrorvälde inom lägerverksamheten som är osann. De internerade som inte bröt mot de stränga bestämmelserna och som inte bråkade och som skötte sin hygien hade också goda chanser till att överleva intill dess Tyskland bombats sönder och samman av de ”goda” och ”snälla” allierade.

Hur lögnaktig, naiv och simpel Förintelsereligionens tal om det påstått planerade tyska lägerskräckväldet är skall här med all tydlighet visas. Detta genom den nästan dagligen i media visade Arbeit macht frei-skylten från skräckmuséet Auschwitz med 40 miljoner besökande. Skylten används i Förintelsereligionen som det ultimata beviset för tysk cynism som i detta fall innebär en hånfull och känslokall uppmaning till de anländande. Detta då alla (enligt religionens trosats) vet att ingen avses komma levande därifrån.
I dagens krig är det olagligt att använda internerade som arbetskraft, särskilt i den egna krigsindustrin. När det gäller judarnas arbete i Tredje rikets krigsindustri vändes arbetet till något positivt för dem. Tyskarna sade och menade:  Hjälp till att arbeta för oss i krigsansträngningen så att vi snabbt vinner kriget så att ni judar snarast kan bli frigivna och av oss bli förflyttade till ett eget nytt landområde där ni med starthjälp från oss kan bygga er framtid.

ARBEIT MACHT FREI – ARBETE GER FRIHET – ARBETE GER (er) FRIHETEN ÅTER  – (hårt) ARBETE GER ER (inre) FRID

Förintelsereligionens tolkning av denna lägeringångstext är att texten har att göra med den av tyskarna utlovade framtida frigivningen av judarna och det därtill kopplade tilldelandet till dessa av ett landområde. Texten tolkas i religionen som en hånfull cynisk (känslokall) och triumfatorisk betydelse genom att individen luras in i tron att man kan bli frigiven med livet i behåll. Detta blir cyniskt därför att alla Förintelsereligiösa vet att alla judar avses att få arbeta ihjäl sig eller ”gasas”. Sidotolkningen blir då att ordet ”FREI” avser den himmelska frihet som uppkommer när man försvinner ut genom koksugnens skorstenen och därmed blir befriad från jordelivets nazistiska plågoande.
Den i folkmun enklaste tolkningen av texten enligt Förintelsereligionens tro är ungefär:  Nu tror ni att ni kan bli frigivna och få nytt landområde genom att arbeta åt oss. Men ni skall dö allihop. Heeheeheeee.

Likt alla lögner som skapat Förintelsen så är det enkelt att avslöja även denna lögn.
Uttrycket myntades redan 1872 och är således inget nypåfunnet för påstådda tyska ”förintelseläger”. Sanningen bakom parollen är att det inte alls syftar på någon frigivning i meningen att bli utsläppt ur fängelse utan syftar endast på att arbete ger själslig styrka och frihet. Enklast uttrycks detta på så vis att kroppsarbete gör att du mår bra. Parollen som övertagits av nazisterna från Weimarrepubliken förekom i Tyskland var som helst där kroppsarbete förekom eller väntades. Att parollen var särdeles framträdande och beordrad vid interneringsläger dit många judar väntades kan förmodas ha berott på att judarna var särdeles ovana och rädda inför det kroppsarbete som väntade. Att judarna var fysiskt otränade och förmodades vara rädda för fysiskt arbete visste tyskarna genom kunskap om judarnas förutvarande stillasittande arbeten som kunde vara att väga diamanter eller att räkna pengar. Den sanna avsikten från tyska statsledningen var en tänkt lugnande uppmaning till de nyanlända (som visste att fysiskt arbete väntade). Man ville uppmana att inte vara rädd för det arbete som väntade då själen kommer att må bra av det och ge inre lugn god sömn etc. Framhävandet av kroppsarbetet gick som en röd tråd inom nazismen och då inte bara för att arbeta åt nationen utan också för främjandet av den egna hälsan. Att kroppsarbete är bra för hälsan är inte omstritt. Men för att må bra av (hårt) kroppsarbete måste dock fyra kriterier vara uppfyllda hos individen nämligen att: 1. Vara frisk 2. Ha någorlunda god grundkondition 3. Inte vara för ung. 4. Inte vara för gammal.

Den enda verkliga orsaken till att tyska läger kan utpekas som dödsläger beror på att flera läger tidigt (även under normaltillstånd) uppvisar helt oacceptabla dödstal. Förståelse för detta erhålls om man känna till lägrens funktioner. Här beskrivs Auschwitz mottagningsfunktion som föregås före varje annan funktion.

1. Mottaga och av hygienskäl avklippa håret, duscha, avlusa samt förse de internerade med nya rena kläder som är likadana för alla. Bara detta med enhetliga kläder anses idag vara vanhedrande för individen men är till för att regelbundna tvättbyten skall kunna utföras. Fråga vem som helst som gjort militärtjänst (när allmän värnplikt var lagstadgad i Sverige) om han upplevde detta som något konstigt. Fråga samtidigt om han kände något dödsskräck genom de stränga regler som lillämpades vid den svenska militärtjänstgöringen. Dessa regler är i stort de samma som tillämpades i tyska läger.

2. Efter en kortare ”mat, rast, vila” förbereds den internerade för vidaretransport till arbetsläger. Svensk benämning på denna lägerfunktion är genomgångsläger eller transitläger.

Här måste inflikas en mycket viktig detalj för de läsare som vill bli fullärda i vår tids häxprocess. Vid genomgångslägerfunktionen är det vanligt att den internerade inte registreras där och då inte skrivs in i lägerorganisationen med namn och personuppgifter.Denna registrering skedde ofta först vid nästa eller nästnästa anhalt som är ett annat läger eller en arbetsplats. Okunskap om detta gjorde att även seriösa forskare (förmodligen helt oavsiktligt i början) kunde räkna ett visst personnamn som spårlöst borta vid flera tillfällen. Samma person blev således då inräknad som ”gasad” vid flera tillfällen. Detta blir följden när en forskare på ett dokument kan utläsa att Ernst Drygmann transporterats till Auschwitz men uppgift om vidaretransport saknas. En annan forskare finner namnet Ernst Drygmann antecknad som transporterad till ett annat läger och sedan spårlöst borta. En tredje finner Ernst registrerad vid en arbetsplats men omkommen vid ett alierat flygangrepp på. På så vis blir Ernst upptagen som ”gasad” eller åtminstone ”mördad” tre gånger.

Detta är säkert inte lätt för läsaren att förstå, men läsaren kanske kan ana hur lätt det är för dagens Förintelsetroende att låtsas vara okunniga om detta tidiga misstag som styrkte även de seriösa forskarnas tro på Förintelsen.

3. Förse de internerade som arbetar utanför lägret med mat, nattkvarter, tvättbyte etc. (nattkvarter är en militär benämning för en iordningställd plats att äta och sova på.

4. Internering (kvarhållning) utan yttre arbete (med helpension) för de som inte av ålder eller hälsoskäl tilläts arbeta.
För att undslippa en verklig utrotningsanklagelse efter kriget av den orsaken att man uttagit sjuka, gamla,unga och fysiskt svaga till arbete så måste dessa kvarhållas i läger utan arbete. Att detta skapar andra problem är idag känt men det är ett mildare brott att göra något passivt än något aktivt som att beordra någon till arbete där personen kan bevisas ha varit för klen eller på annat sätt olämplig.

Det tyska problemet som då infann sig med judarna var att långt färre kunde beordras till kroppsarbete och sändas till en arbeplats utanför mottagningslägret (där oftast bättre förhållanden erbjöds).

Därför överbelastades lägerfunktion 4. tidigt i vissa läger vilket innebär att lägret överbefolkades och speciellt då läger med en hög procentandel judar. Detta medförde de idag kända problemen med sjukdomar. Detta faktum med oavsiktlig överbefolkning kallas i förintelsereligionen för ”folkmord i gaskamrar”.

Fortsättning följer.

Del 2

För att ytterligare styrka läsaren i vissheten om att tron på Förintelsen idag är en religion så kommer här lite ytterligare läsning som förhoppningsvis är av intresse. I flera tiotals år så har revisionisterna kämpat för att tona ned skräckbilden av tyskt barbari och då särskilt det barbari som sägs ha varit riktat mot judar och romer. Revisionisterna och författaren till denna text menar att det som verkligen skett inte är så enormt eller så unikt att det skall ges ett särskilt namn som skrivs med stort F. Eftersom ytterst få orkar, kan eller hinner att sätta sig in i grundmaterialet kanske denna skrift kan vara en liten ”fickbibel” att lite nu och då läsa valda delar ur. Den bok som bäst vänder tyskt barbari till allierat dito är Åke Svenssons De vita bussarna.

De vita bussarna någonstans i Tyskland 1945

Trots att det inte minst i skolornas historieundervisning ofta talas om att ”mördandet” pågick in i det sista så gavs Folke Bernadotte fria händer av självaste Himmler att rädda så många som gick och så gjordes också. Åke Svenssons bok är en ögonvittnesskildring i ordets rätta bemärkelse och ingen partsinlaga, dessutom nedtecknad direkt efter hemkomsten. Här beskrivs hur allierat flyg beskjuter de vita bussarna och flyende civila samt sätter stopp för produktionen av mat genom att beskjuta bönder från luften. De sätter även stopp för distributionen av densamma genom sönderbombning av vägar, järnvägar, vattenverk, pumpstationer etc.

Kampen mellan dagens revisionister och förintelsereligionen utgör själva sinnebilden för kampen mellan det onda och det goda. På ena sidan står judisk-religiös livsåskådning och människor med kortsiktigt tänkande. På andra sidan står en ickereligiös livsåskådning och långsiktigt tänkande. Med tänkande avses här om den enskilda individen prioriterar egna privata framgångar eller framsteg för mänskligheten. Det som gör den judiska bilden så trovärdig och framgångsrik är att de påstådda judeutrotarna lämnade fysiskt synliga spår efter sig. Detta ”mordbevis” tros allmänt finnas på otal ”mordplatser” (som idag dyrkas), närmare bestämt de koksugnar som användes i Auschwitz och andra läger för begravningssättet eldbegängelse. Trots att de massmördade judarna sägs ha eldats upp på det ena eller det andra sättet så bedrivs omfattande kultverksamhet endast i anslutning till just de platser där det finns bevarade krematorieugnar. Läsaren måste därför stålsätta sig och koppla bort själva begravningssättet av avlidna om han/ hon vill ta sig ur den förlamande Förintelsereligionens grepp. Författaren till dess rader brukar i detta sammanhang tänka på det dråpliga i att dyrka grävskopor eller spadar som använts för att gräva ner mördade efter ett verkligt folkmord.

Vad hände då verkligen med judarna i Tredje riket?

Mobbvåld och trakasserier av judar i vardagslivet inträffade helt klart, men det är falskt att detta skulle ha inneburit något förstadium till ett folkmord i koncentrationsläger. Däremot är det kärnan i snedvridningen av judarnas öde i Tredje riket. Interneringen med tillhörande tvångsarbetsinsatser från judarnas sida var välkänd, välplanerad och välförankrad i Genèvekonventionens krigslagar. Själva interneringen gick oftast mycket lugnt till och skedde i samarbete med judiska organisationer. Många enskilda judar var vid det lager inte bara trötta på nazisterna utan skämdes även för de sionistiska judarnas världsomspännande uppviglingar mot Tyskland med t.ex. handelsbojkott av tyska varor. Många judar ville nu frivilligt bort för att kunna skapa sig ett nytt liv på annan plats. Läsaren skall veta att innan kriget fördes många förnuftiga samtal att ”lösa den judiska frågan”, vilket var detsamma som ”den slutgiltiga territoriella lösningen på judefrågan” dvs. förflyttning till annat landområde. Förintelsereligionen gör detta till något ”mordiskt” genom att utelämna ordet ”territoriella” i sina religiösa skrifter.

Senare i del 3 av denna betraktelse ska beskrivas den idag allmänna förfaselsen över att judar tvingades att arbeta med låg eller ingen lön. Är detta något unikt? Vilka andra tyskar, polacker eller vanliga soldater tvingades inte i detta krig till arbete under liknande förhållanden?

De trosvissa skeptikerna

I Sverige finns en förening bestående av intelligenta, lärda och kloka män och kvinnor som heter Vetenskap och Folkbildning, vanligen förkortat VoF.
Denna förening tar upp alla frågeställningar som kan avgöras med vetenskapliga metoder (detta står i stadgarna). Många av de frågor som utgör orimligheter i det påstådda urskiljningslösa tyska gaskammarmördandet av judar och romer är just sådana frågor som kan avgöras med vetenskapliga metoder. Om allt stod rätt till skulle VoF tidigt tagit till sig revisionisternas forskning och kritiskt granskat deras resultat, något som under sant frisinnade förhållanden hade lett till att många kunnat sluta förfasas över ett folkmord som aldrig ägt rum.

VoF säger sig vara politiskt oberoende, något som stämmer i så motto att man inte tar ställning i politiska frågor. Detta betyder dock inte att VoF och dess ej medlemmar är oförmögna att svika sina ideal och gå politikers och andra makthavares ärenden. Det förmodas att VoF står socialdemokratin särskilt nära. Ett belysande exempel på detta var när ”kalottpastor” Göran Persson (s) utan protester från VoF kunde starta en (i demokratiska stater förbjuden) särskild myndighet med arbetsuppgiften att genom propaganda indoktrinera medborgarna. Att VoF är lojalt med den politiska makten visas av man aldrig anmärkt på myndigheten Forum för levande historia som ”kalottpastor” Persson (s) startade. Ej heller har VoF anmärkt på innehållet i boken Om detta må ni berätta som densamme initierade.

Många av uppgifterna i boken beträffar gaskammarmorden och annat är så dråpliga att välbevarade originalexemplar i framtiden lär betinga stora summor på auktioner och antikvariat. Läsaren bör dock lägga till minnet att följande faktiskt är sant (även om vissa detaljer överdrivits: allmänna judeförföljelse, kristallnatten, ghetton, vissa försök att driva judar i landsflykt och koncentrationsläger där många avled främst av svårbemästrade sjukdomar (även om dessa bekämpades), samt en rad dödsfall orsakade av en rad andra orsaker, utom just den orsak som utgör själva kärnan i Förintelsereligionen påstår, nämligen mord medels giftig gas på judar av endast det skälet att han/hon var jude.
Vidare finns en mycket välbelagd dödsorsak till avlidna i läger som lustigt nog tonas ner inom Förintelsereligionen (läsaren kommer genom dessa texter att förstå varför). Det som tonas ner är det då lagliga mördandet av vissa individer som ansågs belasta samhället. Detta skedde – men observera och märk väl: dessa individer mördades oberoende av sin ras eller religion. Dessa mord (som beskrivs i del 1) utgör inte på något vis grunden för Förintelsen som vi idag förstår den. Däremot är det genom dessa verkliga och mycket lättbevisade mord som svenska staten genom styrd skolundervisning hittills lyckats att få nästan alla ungdomar att tro på de förmenta folkmorden på judar och romer. Vi som är lite äldre ser detta som något mycket otäckt och allvarligt. Vi kan här jämföra med vanlig ortodox (renlärig) religionsutövning. Staten blir då biskopen, utbildningssystemet blir prästämbetet, lärarna blir präster, historieboken blir Bibeln och eleverna blir lärjungarna eller kanske snarare den kyrkliga menigheten.

Vetenskap och Folkbildning är en förening som också ger ut skrifter om vetenskap, förnuft och klokskap. Dessa skrifter har varit en trevlig läsning för författaren (som är en normalbegåvad ateist). Skrifterna har kanske inte medfört särdeles mycket ny kunskap, men bara det att dessa intelligenta och kunniga människor har vågat sopa rent för allt vad astrologi, slagrutor och utomjordingar heter är angenämt.
Tyvärr så gör VoF undantag för religion och Gudstro, trots att just Gudstro lätt kan definieras som en tro på något utan vetenskaplig evidens (bevis/ stöd).
Om startpunkten och/ eller startinnehållet för religioner studeras så framgår det klart att religionens Gud (eller gudar) icke existerar. Detta är redan vetenskapligt förklarat. Vid nedanstående beskrivning av de olika religionstyperna (A-E) så räknas här in alla företeelser som inte vilar på vetenskaplig evidens. Som religion räknas här även t.ex. astrologi och Förintelsen.

Slagrutan har fått sin förklaring genom kännedom om ideomotorisk muskelrörelser dvs. små omärkliga rörelser skapade av tanken, dvs. det man tror på. Religion har sin förklaring i kemiska processer i hjärnan hos mänskliga individer där den egna tanken (idén) gör att bilder, röster och föreställningar skapas. Alla vet vad en dröm är för något och de flesta har nog i vaket tillstånd sett bilder på näthinnan eller hört något ljud t.ex. en knackning som konstaterats varit felaktiga ”sedda” respektive ”hörda”. När detta naturliga fenomen inte förstås, tolkar vissa människor signalerna felaktigt.

Detta kan kallas idéskapande upplevelser. Feltolkarna är de med sinnelag för Gudsupplevelse eller en föreställning om att någon dold och osynlig kraft påverkar det dagliga livet här på planeten Tellus. Jämför ”elallergi” eller ”amalgamsjuka” som först väckte stor uppmärksamhet när hypotesen ställdes om huruvida detta kunde vara ett verkligt fenomen. Observera att ingen tvivlar på att de sjuka upplever sig sjuka, men botemedlet finns inom psykiatrin, inte inom vanlig (läkar)vetenskap.

De läsare som förundras över varför så många människor lever med religion och vanföreställningar (även idag när alla får chans till utbildning) skall vid noggrann läsning av dessa texter finna svaret på frågan. Det förhåller sig nämligen så att religion också är ett ypperligt redskap för de som innehar (eller vill ha) makten i samhället. Många minns säkert hört George W Bush uttalande om att Gud sagt till honom att det är rätt att gå i krig mot Irak. En av den vidunderliga Förintelsereligionens effekter är också att den missgynnar många som vore bättre lämpade för politiskt arbete.

I Förintelsens barndom så räckte det med att visa bilder på avlidna människor utan att tala om hur eller varför de avlidit. Detta gav intrycket av att tyska koncentrationsläger var slakthus där människor avlivades på löpande band. Dessa bilder gjorde (och gör fortfarande) så starkt intryck på många känsliga människor att upplevelsen blir av religiös natur. När detta sedan omvandlas till verklighet och utnyttjas av en svensk ”bufflig” och korkad statsminister som vill gå till historien som den STORE statsmannen så visar det hur illa ställt det är med förnuftet i den svenska politiken. Den som har sett Erik Fichtelius dokumentär om den Store Statsmannen (här kallad ”kalottpastor” G. Persson) torde inte tvivla på att det förhåller sig på detta vis.

Dagens politiker säger sig arbeta på grundval av vetenskap och beprövad erfarenhet och tar avstånd från religionen i det dagliga arbetet. Få är dock medvetna om att de är religiöst Förintelsetroende. Läsaren känner säkert till den enorma mängd av lättillgänglig läsning och annan information som föreligger rörande orimligheterna hos den påstådda ”Förintelsen” med stort F. Men är man Förintelsetroende så försvinner läsförmågan och läsförståelsen, även om personen ifråga är en politiker.

(Men detta får läsaren inte berätta för de som har maktenför då kan dagens snälla politiker börja att må dåligt och snällheten snabbt förbytas i vrede om deras lagstadgade Förintelse avslöjas för att vara just vara en religion).

Religionsstart A

Exempel: judendom och islam.
En person ”hör” att Gud talar till personen och personen känner sig då kallad att utföra det som den ”hörda” rösten sagt.
Förmågan att höra röster är exakt beskriven i läkarvetenskapen och benämns schizofreni, vilket är en psykisk sjukdom.
(OBS! Förväxla ej schizofreni med vardagsspråkets betydelse, kluven själ eller multipel personlighet, ett fenomen som ännu inte är belagt).
Att höra Gud tala kan således inte anföras som bevis för en riktig Gud av vare sig av religionstartaren själv eller av en djupt troende i en befintlig religion.
Oavsett om rösten sägs komma från Gud eller ej, så är den ”hörda” rösten ett uttryck för mänskligt lidande/förtryck och ett naturligt sätt för människor att i svåra och/eller undertryckta situationer få ”psykisk” kraft/styrka – t.ex. en röst som säger ”Tag ditt folk och gå till Kanans land som jag skall giva er”.
Ligger budskapet rätt i tiden så lyssnar folk på det ”hörda” budskapet och personen blir till en ledare. Denna ledare brukar i efterhand kallas för profet, apostel, förkunnare eller budbärare. När sedan ledaren dör så bildas en kult kring honom som så småningom blir till en religion. Den som idag hör en röst som säger ”Gå ut och förkunna det Revisionistiska budskapet” får inte massorna med sig och det beror på att tiden ännu inte är mogen. Men andra tider kommer. Var så säkra.
Det skall noteras att Islams grundare Muhammed är en fullt ut bevisbar person som verkligen existerat. Muhammed uttrycker den hörda rösten på så vis att han sade sig endast vara kallad av Gud utan något påstående om att vara Guds son eller besitta några paranormala förmågor. En ovanligt förnuftig religionstartare måste man säga, vars religion inte inbegriper krav på ett visst landområde som judendomen gör. Men Muhammeds då förnuftiga budskap är idag kanske lite otidsenliga om det 1400 år gamla budskapet skall följas till punkt och pricka… Muhammed är mer klok än många tror. Då ingen lyssnade på honom i staden Mecka flyttade han helt sonika till Medina. Läsaren vet säkert att ingen blir profet i sin hemstad (under sin levnad i varje fall). Det var ett smart drag av honom att flytta, till skillnad mot Jesus som fortsatte med sina uppviglingar och retade upp ”de som makten har” för att senare bli avrättad. Visar inte Muhammed genom flytten till Medina att han var både klok, omdömesgill och förnuftig? Skulle inte detta kunna mana till eftertanke om att inte alltid framhäva ortodoxa muslimska företrädare som notoriska lögnare då de hävdar att det i Muhammeds budskap (som nedtecknats i boken Koranen) INTE finns någon allmän uppmaning till våldsanvändning.

När senare ”Jesusgestalten” beskrivs så uppmanas läsaren att ställa sig frågan om det är rimligt att bete sig så (som han påstås ha gjort) om man har ett viktigt budskap att förmedla från sin far (Gud).

Religionsstart B. Tex. Kristendomen och Förintelsen

1. En rad verkliga händelser/personer och äldre nedtecknade skrifter.
2. En mytologiseringsperiod under en 1/2 mansålder ca. 20-45 år.
3. Under eller efter denna period tillkommer skrifter som alla bygger på den mytologiserade beskrivningen av personen och/eller händelserna och inte på källmaterial.
4. Efter ca. 1 mansålder (40-90 år) är den mytologiserade bilden och/eller det nya synsättet accepterat och tas av de troende som en verklig och korrekt beskrivning av personen och/eller det skedda och en ny religion har skapats. Till de troende flockas sedan mångfalt fler som bara vill känna gemenskap och tycka som alla andra.
I forna tider var källmaterialet av tekniska skäl litet och spridningshastigheten låg. Dessutom lär få ha förstått betydelsen av vad källmaterial är för något. Idag när det motsatta gäller så måste först ett visst påstående (som de framförda av tidiga Förintelselobbyister) hämtat från religionen vinna folkets tilltro. Tyvärr så förstör detta idag troliggjorda påståendet mycket för kunskapen och intresset för hur verklig kunskap inhämtas. Det olycksaliga påståendet vilar i princip på att vittnesmål från ögonvittnen allena räcker för att belägga denna (förment) historiska händelse. Detta har varit till stor hjälp för upprätthållandet av den falska bilden av Förintelsen, men avslöjas idag lätt som ett tidigt planerat religiöst knep. Ickereligiösa belägger mord oavsett om det gäller en människa eller tio miljoner genom en kriminalteknisk undersökning på brottsplatsen och ingen annanstans. Ett miljonfaldigt mord med giftgas i Auschwitz beläggs där och inte med mördade partisaner i Ukraina eller med nazistiska övergrepp på en gata. Mördade obotliga sjuka belägger inte mord på friska judar och romer etc.

Att låta de som genom ett ”under” överlevt ”gaskammaren” få fritt spelrum att fabulera (fantisera) i sina berättelser var under efterkrigstiden säkert vällovligt, med tanke på att det skedda världskriget inte fick upprepas. Men idag är detta ett missgrepp som har blivit till en svulst i samhällskroppen. Med risk för att nu mista någon läsare som är djupt kristet troende så måste här förklaras Kristendomens uppkomst. Detta för att jämförelsen med Förintelsereligionen skall bli tydlig.

Det är alltså INTE så (som många tror) att Nya Testamentetets fyra evangelium är någon nedtecknad ögonvittnesskildring gjord av Jesu lärjungar. Författarna Matteus, Markus, Lukas och Johannes är för eftervärlden fullständigt okända personer. Förmodligen är namnen pseudonymer. Dessutom skedde nedtecknandet efter att lärjungarna avlidit och dessutom inte i Palestina. Om lärjungarna har existerat (vilket vi inte vet) kan de lika gärna ha varit analfabeter, då de inte efterlämnade någon samtida vittnesmål.

Det är av största vikt att förstå följande:
- Personen Jesus har aldrig existerat på det sätt som han BESKRIVS i evangelierna MEN:
- En person (ev. flera) med Jesuslika egenskaper har med stor visshet existerat. Det var dock först EFTER dennes/dessas död och den beskrivna mytologiseringsperioden (enl. punkt 2 ovan) som han blev intressant. Sedan blir det Paulus som (med rejält fart på de kemiska processerna i hjärnan) sammanfogar den mytologiserade bilden av den tidigare existerande (nu avlidna) personen (ev. kallad Yeshua/Jesus/Christos) med sin upplevelse av den ”himmelske” Jesus. Genom att Paulus först har upplevt ett intensivt blixtrande på näthinnan så byggs bilden av en ”himmelsk” (i himmelen boende) Jesus upp i skallen på Paulus och tas då för något verkligt. Vid en sådan upplevelse förstärks tron på att något Gudomligt har närvarat genom att en varm känsla går genom kroppen (ungefär som om ljummet vatten hälls utmed ryggen). Författaren skojar inte då denna känsla är självupplevd och har exakt återberättats av andra som likt författaren inte sätter detta i samband med något religiöst, gudomligt eller himmelskt närvarande. För den religiöst troende är detta inte bara en känslomässig upplevelse utan en bekräftelse från Gud. Efteråt säger den religiöse till sig själv och andra att ”Jag har blivit frälst”. Man kan alltså säga att kristendomen och Förintelsen (som idag är en religion) har sitt ursprung i feltolkade signaler från hjärnan som med tillhörande känslomässiga upplevelse inuti individens egna kropp ges trovärdighet och lurar förnuftet.
Att kunna lura människors förnuft är sedan ett ypperligt redskap för de som vill nå maktens topp. Läsaren bör jämföra det ”lite torra” språk som här används med den ”målande” och känslomässiga beskrivningen som ges av ”Förintelseöverlevande”. Observera också vilken stor övervikt det är av kvinnor bland de som står för dessa beskrivningar.

Åter till Paulus som också bevisligen existerat. Efter Paulus upplevelse av en himmelsk Jesus tar han avstånd från sin Judendom och blir den första Kristna individen som senare helt följdriktigt kallas för apostel (budbärare). Paulus som är en skicklig och flitig brevskrivare börjar efter sin upplevelse av den himmelske Jesus att skriva brev om detta och sänder dessa brev till allt och alla runt om i medelhavet. Det är idag inte svårt att förstå att:

- När en stor mängd välskrivna brev dimper ner på en rad platser med ett nytt och spännande innehåll så blir det lätt något av vad vi idag kallar för masspsykos.
Även de i Gamla Testamentet mest ”skriftlärda” drar slutsatsen att något verkligt måste ha hänt. Frågan ställs: Hur hanterar vi detta? Många försöker då att bli först med att beskriva det som tros ha hänt. Detta sker då som nu genom nedtecknade beskrivningar och med lämpliga egna ”journalistiska” tillägg för att ge skriften den bästa och mest ”säljbara” utformningen. Detta arbete sker under en period utsträckt mellan åren 60-100. Men då källmaterialet är nästan obefintligt så går tolkningarna isär och det blir fyra böcker i stället för en. Förmodligen vågar ingen av skriftställarnas ”bokförläggare” stå för att just deras tolkning är den 100 % ”mest” riktiga och har de bäst utformade tilläggen, därav pseudonymerna Matteus, Lukas etc. Tycker någon läsare att det verkar osannolikt att en vanlig judisk man (ev. vid namn Yeshua) som promenerade runt i Palestina (utan att ha besuttit några övernaturliga förmågor) kunnat bli en sådan världskändis? Om så är fallet behöver bara namnet Uri Geller nämnas. Denne judiske man trollband en hel värld på 1970-talet. Särskilt framgångsrik var Uri i det lättlurade Sverige där hans dravel gick hem och gav honom en god ekonomisk förtjänst. Uri Geller är egentligen en trollkarl (illusionist) men då han inte vidstår detta så bör han benämnas charlatan (bluffmakare).
Författaren (som inte var så gammal då) blir idag så full i skratt att det knappt går att nedteckna vilka dravel och dråpligheter som Uri Geller företog sig och hur vanliga normala svenska medborgare förvandlades till andliga väsen när Herr Geller höll sina seanser i TV-rutan. Stämningen i svenska hem var så andäktig att många trodde att denne judiske man var just självaste Jesus. När nu nästan ett helt folk blivit så grundlurat så händer (precis som med Förintelsen) nämligen det att ingen vågar erkänna hur lättlurad man varit. Därför är det ingen som idag som vågar att prata om det. (Med risk för att själv bli avslöjad för att ha gått på det hela). Knappt någon vågar skoja om det ens i efterhand. Om ni som är yngre vill kontrollera med era mor- och farföräldrar om detta verkligen har hänt så var försiktiga och nämn inte något om andäktig stämning eller att många gick på det och således blev grundlurades. Fråga bara om det på 1970-talet fanns en farbror som hette Uri Geller och som i ett TV-program bad tittarna att plocka fram en klocka (ett armbandsur) som hade stannat och placera den ovanpå TV-apparaten så att han med tankekraft kunde reparera den. Den yngre läsaren som ställt frågan rätt till sin farfar får säkert svaret: ”Jo visst var det så men det var ingen hos oss som gick på det där.” Men det var det. För det var nämligen så att många klockor faktiskt gick igång, dock inte p.g.a. någon andlig kraft från Uri Geller. Igångsättandet berodde istället på att de stora TV-apparater som fanns på den tiden och ovanpå vilka klockorna skulle placeras, var mycket varma. (Detta gällde särskilt de färg-TV-apparater som då hade börjat bli vanliga). När mekaniska klockor (med kugghjul) blir uppvärmda så går de lätt igång. Detta beror på att när oljan i klockan blir varm så blir den också tunnare och då snurrar kugghjulen lättare och klockan går igång. Det som kan ha gjort ”klocktrolleriet” så extra framgångsrikt i just Sverige är trollkarlens förnamn, ”Ur-i”. Detta då ”Ur” finns i svenskans namn för klockreparatör, Ur-makare och i klockan själv armbandsUr. Lägg därtill Ur-gammal, Ur-kund och den i Bibeln förekommande staden Ur i Mesopotamien. Kallar man staden Ur som en forntida stad norr om staden Basra i Irak så försvinner Ur-mystiken. Eller hUr ? Sådana här ordlekar har stor påverkan på de svenska (folk)massorna. Jämför detta med den tidiga Förintelselobbyns språkvitsar och ordlekar lämpade för det svenska språket t.ex. utrota och GasUgn. (Mer om detta i del 3 ).

I förbigående ska nämnas något om de ”forskare” som arbetar runt om i världen med att exakt fastställa år 1 dvs. året då Jesus föddes. Detta går naturligtvis inte att fastställa då den existerande personen som senare ges namnet Jesus inte blir känd förrän hans förmenta leverne börjar att nedtecknas, vilket sker utifrån den då redan mytologiserade bilden. Vi är nu framme vid som tidigast år 60 och då har naturligtvis tidsuppfattningen rubbats om exakt vilket år som vad skedde.

I sammanhanget ska här även nämnas (den nedan under ”EB” upptagna) Förintelsereligionens startpunkt som idag kan anges till 1990-talets andra hälft. Detta då prof. Robert Faurisson hade framlagt så entydiga forskningsresultat för etablissemanget (de som har makt i samhället) att någon Förintelse med stort F omöjligtvis kunde vidmakthållas särskilt inte över tiden. Faurisson kan här skämtsamt sägas att vid den tiden ha förvandlats från prof. Faurisson till Profet Faurisson. Detta är säkert lite oönskat för Faurisson själv men ihågkommen lär han bli. Det sista blir lite bakvänt men det är Förintelsereligionens grundtes också där den överlevande sägs bevisa utrotning och sin egen Förintelsedöd genom himlafärden i Auschwitz skorsten.
När ursprungsbefolkningen i Afrika trummar på sina trummor för att skrämma bort ”onda andar” skrattar många och gör dem till åtlöje därför att ”onda andar” inte finns och således inget som behöver ”trummas bort” eller fruktas. På samma sätt skrattar allt fler åt svenska staten som år efter år efter år trummar och trummar och trummar med de nazistiska ”gaskamrarna” för att skrämma bort politiska åsikter som inte finns. Många skrattar redan idag och de blir säkert fler i framtiden.

Religionsstart C

Exempel: ateism och all ”icke tro” på sådant som för individen inte kunnat beläggas med evidens (vetenskapliga bevis/ belägg).
Här sammanslås detta så att den allmänt icketroende förutsätts vara ateist och då inte tror på någon Gud. Detta benämns här ateist. Eftersom ateisterna inte har någon Gud/gudar och då oftast heller ingen kultplats att samlas kring så är spridningshastigheten låg och dess anhängare få. Hittills har inte någon vetenskaplig sammanslutning i världen lyckats vinna acceptans om man framför något av följande budskap:
-Guds ICKE existens går idag att belägga.
-Tyska ”gaskammare” specialkonstruerade för ett folkmord på judar och romer kan idag beläggas att ICKE ha existerat.
Eftersom Ateisterna inte har någon gemensam Gud, person eller kultplats att samlas vid/ kring så blir det svårt med sammanhållningen.
Kristna har Jesus ”födelseplats” i Betlehem och Jesus ”dödsplats” i Jerusalem. De Förintelsetroende har sina eldbegängelseugnar i Auschwitz att vallfärda till och samlas vid. För ateisterna blir det svårt med det ekonomiska om de skulle vilja börja organisera sig, då de saknar kultplatser. Just kultplatser som t.ex. Jesus ”födelseplats” och ”avrättningsplats” eller skräckmuseet Auschwitz inbringar stora penningsummor till ledarskiktet, summor som då är till gagn för religionens fortlevnad.
Ateisterna står inför ytterligare ett problem nämligen att de som ännu ej (fullt ut) utvecklat den ateistiska ”tron” och som fortfarande hyser det ringaste tvivel på att det icke-trodda (som t.ex. Gud, utomjordingar eller nazistiska ”gaskamrar”) kan beläggas utgör ett problem. Bara den mänskliga oviljan att ge med sig och erkänna att man haft fel gör detta synsätt svårt för många. Bättre är då att tro på något som tros kunna existera eller som inte går att motbevisa. Detta utnyttjas ofta i s.k. domedagsekter, där man kan höra utsagor som ”Sanna mina ord så kommer domedagen att ske under vår levnad.” Eftersom domedagen rent teoretiskt kan infalla i förkunnarens eller trosutövarens dödsögonblick så är denna tro lätt att torgföra.
Man kan gott säga att det ateistiska synsättet är förnuftigt, särskilt då många guds- eller gaskammartroende har konverterat, dvs. man har tidigare besuttit en tro på Gud eller på tyska gaskammare men ändrat sig till att inte tro. Denna konvertering sker dessutom oftast på individens eget initiativ, utan yttre eller annan (t.ex. kollektiv) påverkan
Om ”renläriga” ateister hör röster så uppfyller de bäst läkarvetenskapens krav för att INTE få diagnosen schizofreni. Kravet för att slippa diagnosen är att individen måste hysa ett uns av tvivel på att rösten kommer utifrån och/eller att det trodda kan vara felaktigt. Så fort ordet Gud nämns så är det av ”de som makten har” så bestämt att tvivelskravet är uppfyllt.

Ateisten eller den icketroende har här dock inga problem. Han kan vråla ut sin önskan och vilja att överge sin icketro om eller när det ”icke trodda” blir belagt. Alla ateister som hör röster, VET att rösten kommer inifrån den egna skallen och inte från någon osynlig/overifierbar Gud eller annat.

Religionsstart D

Exempel: Jehovas vittnen, buddhismen
Finessen med religionstart D är att den är snabb, enkel och billig. Man plagierar grundkonceptet i en befintlig religion och med små egna tillägg som passar för tiden man lever i så skapas något till synes helt nytt som verkar intressant. Religionsstarten sker genom att:

1. En person eller en grupp av människor tar en befintlig religions synsätt och/eller skrifter (urkunder) och gör sedan egna godtyckliga tolkningar gärna med lösryckta citat från den befintliga religionens skrifter (jfr Jehovas vittnen).
2. Med sedan små egna tillägg skapas något som verkar helt nytt, intressant, spännande och tilldragande. Sålunda skapas religioner som t.ex. Jehovas vittnen, vilken utgår från de Kristnas Bibels med egna tillägg om de ”yttersta” dagarna och tron på ett evigt ”vanligt” liv här på jorden (m.a.o. inte en himmelsfärd).

Att utgå från en befintlig religions synsätt och skrifter vid skapandet av en ny religion är som sagts mycket praktiskt, enkelt och billigt. Jämför gärna med vanlig tillverkningsindustri där oftast mycket lite nyskapas inom företaget utan det mesta mer eller mindre är plagiat som man försöker förbättra, nydesigna eller förbilliga.
Eftersom religioner tävlar om att få så många medlemmar som möjligt är det mycket oturligt för dem när nya religioner tillkommer genom att utnyttja den befintliga religionens skrifter. Exempel på sådana tros-/medlemskaps- kamper är: vanliga kristna vs. Jehovas vittnen, vanliga kyrkan vs. frikyrkor, gaskammartroende vs. revisionister, dvs. vanliga människor som känner avsky för krig och folkmord men inte är gaskammartroende…
Alla religioner indoktrinerar sina medlemmar till att tro att just deras tro och lära är den riktiga. Om en tro avseende t.ex. häxor, besökande utomjordingar eller tron på slagrutan som vetenskapligt instrument upphör att existera så händer inte så mycket. Men om en religion känner sig hotad pga. att vetenskapen gjort framsteg blir det mycket allvarligt.
För att rädda religionen tar man till greppet att påstå att inga nya vetenskapliga rön har gjorts som motsäger tron, utan att det enda som skett är en feltolkning av de heliga skrifterna och urkunderna. Hjälper inte detta så uppfinner trossamfundet en ny ”vetenskap”. Det mest kända exemplet på detta är kreationisterna (de bibliskt skapelsetroende) som har uppfunnit sin egen ”vetenskap” som de kallar för Intelligent Design men som här kallas för avsiktligt falskt påhitt (se EBa). Eller som astrologin (nedan) byter skepnad och omärkligt för oinsatta förekommer i två skepnader med en rumsren skämtsam form i veckotidnings-”horoskop” och annan idag löjeväckande men ursprungligen ”vetenskaplig” form.

Religionsstart E

Exempel: Hinduismen eller Astrologi.
Här är det vid religionsstarten mest fråga om ett ”grundinnehåll” som från början bygger på observationer i naturen som i sig är helt korrekta. Senare framlägger man en hypotes där man lite ovarsamt (men förmodligen oavsiktligt) överför det observerade till att gälla något helt annat.
Sådana här religioner har sällan någon grundare eller går oftast inte att närmare tidsbestämma vad avser uppkomsten.
Religionsstart E utgår från början av korrekta vetenskapliga iakttagelser som exempelvis kan lyda:
- Träd växer upp, dör, multnar ner och blir till jord där nya träd får näring och växer opp eller att vatten fryser, smälter, avdunstar och faller ned som regn eller snö igen. Därefter ställs hypotesen att det förhåller sig precis likadant med människans själ dvs. att livet fortsätter i en eller annan form efter döden. Själens överlevnad är grundtanken i hinduismen men är i själva verket en tanke som bärs latent och nog dyker upp hos de flesta åtminstone när döden närmar sig. Religioner som bygger enbart på själens fortlevnad och bara har (tysta) himmelska gudar som inte skickar söner och sändebud till jorden har visat sig ha en mycket god överlevnadsförmåga över tiden. Den som bidrar till den långa livslängden förmodas bero på en större tolerans inom religionen och över tiden en god anpassningsförmåga. Astrologin är ett bra exempel då man inte har någon Gud och för den oinvigde tycks arbeta efter vetenskapliga principer då man ”ställer ett horoskop” (något som till formen skiljer sig åt från veckotidningarnas massproducerade ”horoskop”).
Själens existens och eventuell överlevnad efter döden är en rejäl vetenskaplig nöt att knäcka och kan i dagsläget inte beläggas eller avfärdas lika lätt som en pratande Gud som skickar söner och/ eller sändebud till jorden.
Ovetandes för många är att astrologin från början har utgått utifrån vetenskapliga studier av naturen där den uppställda hypotesen är att: solen, månen, planeterna och stjärnorna påverkar oss människor här på jorden särskilt vad gäller intellektuella egenskaper, psyke osv., men också mer handfasta skeenden som t.ex. barnafödande. Detta då månens faser dvs. tiden från fullmåne till fullmåne överensstämmer i tid med kvinnans menstruationscykel. Med detta faktum kunde tidiga astrologer ställa den då svåravslöjade hypotesen att det var månen som påverkade kvinnans möjlighet att bli gravid. Förvisso kan månen påverka kvinnan men då är det genom kvinnans observation av månen och ev. psykiska effekter därav. Det kan inte uteslutas att detta kan påverka tidpunkten för ägglossningen något. Man bör dock observera skillnaden mellan denna passiva månpåverkan och den i astrologi-religionen trodda AKTIVA påverkan från månen.
Styrkan i dagens astrologi ligger i att den från början har varit en vetenskaplig hypotes utan dolda avsikter. Idag när dessa hypoteser kan avfärdas som rent dravel så borde den klingat av men har istället övergått till lönsamma veckotidnings-”horoskop”. Dessa ”horoskop” har inte något med ursprungshypotesen att göra och är idag endast en lönsam affärsmöjlighet (geschäft).

Religionsstart EB

T.ex. Intelligent Design, urmakaranalogin, Förintelsereligionen och ”Revisionistreligionen”
”Revisionistreligionen avser i denna text en av författaren påhittad religion som senare beskrivs ironiskt och skämtsamt sett ur det revisionistiska och vetenskapliga perspektivet och sett med deras ögon och ord som förhoppningsvis är rolig läsning för de som är anhängare av det revisionistiska budskapet.

Eftersom både Förintelsetroende och revisionister beskyller varandra för att syssla med pseudovetenskap och inte själva erkänner sig som religiösa så kan deras inblandning här synas ologisk i detta försök till logisk uppställning av detta knepiga ämne. Men logiken finns där då ”Förintelsen” är upptagen under ”B” medan Förintelsereligionen med tillhörande ironisering upptas här under EBc.

Obs! Den läsare som tycker religionsupplägget är vettigt men inte vill blanda in Förintelse och ”revisionistreligioner” kan på egen hand stryka dess inblandning.
Benämningen EB kommer sig av att det mesta som gäller denna religionsstart och religion är det omvända mot den ovan beskrivna E. Kännetecknande för dessa fyra exempel (tre verkliga + en påhittad) är att de är mycket sena religioner. De tre förstnämnda startades i en tid där vetenskaplig kunskap redan fanns för att avfärda innehållet eller åtminstone förklara att synsättet inte vilar på vetenskaplig grund. Men då innehållet för vissa individer verkar så intressant och initialt tilltalar så många så blir följden att religionen vid starten helt enkelt vinner över vetenskapen. Den fjärde påhittade religionen avser att få vetenskapen att segra över Förintelsereligionen och detta kan också sägas vara en religion dvs. tron på att de flesta människor får det bättre och mår bättre om vanligt Förintelsereligiöst tänkande förkastas.

Då det som observeras vid starten skiljer sig så diametralt åt görs här en ytterligare uppdelning i vad som observationerna bygger på:

- EBa. Som i Intelligent design är en observation av naturen.
- EBb. Som i urmakaranalogin är en observation av ett av människan tillverkat föremål.
- EBc1. Som i Förintelsereligionen är en observation av judarnas öde i Tredje riket.
- EBc2. Som i ”Revisionistreligionen” är en observation av Förintelsereligionen.

EBa

Medan E-starten är sprungen ur människans nyfikenhet och vilja att förstå sig på naturen så är det här frågan om en ren förfalskning av kända fakta. Detta enbart för att passa in och öka på medlemsantalet i sammanslutningar där medlemmarna är kreationister dvs. bibliskt skapelsetroende som t.ex. ortodoxa Kristna och Jehovas Vittnen.

EBb.

Det som gör urmakaranalogin så dråplig (och omvänd Eba) är att här utgår man INTE från naturen utan från ett av människan tillverkat föremål, nämligen en klocka (ett ur). Man säger sedan att eftersom klockan har en konstruktör (tillverkare) så måste även det biologiska livet på jorden ha en konstruktör. Konstruktören benämner man ”Skaparen” dvs. Gud.

EBc1.

Förintelsereligionen har sitt ursprung i en studie av judarnas öde i Tredje riket som bygger på korrekta observationer men där observationerna inte ges en vetenskaplig prövning. Det felaktiga slutresultatet blir då ”Förintelsen” som är sprungen ur t.ex. fabulerande vittnen, feltolkade dokument, underlåtenhet att undersöka mordvapnet ”gaskammaren” feltolkat skäl till användandet av begravningssättet eldbegängelse och dess koksugnars kapacitet.
Beskrivningen av Förintelsereligionen syftar i dessa texter att få läsaren att inse (och gärna berätta för andra) att Förintelsen verkligen är en religion som inte kan eller får diskuteras med de troende.
Därför omnämns här endast att Förintelsereligionens synsätt endast är trovärdigt i det korta perspektivet och att sådana villfarelser tack och lov alltid försvinner efter 1-1/2 mansålder ca. 50-100 år. Om inte detta gäller även Förintelsereligionen så är människan tillbaka till 1700-talet innan upplysningstiden började.

EBc2.

Den här påhittade Revisionist-Religionen skulle mycket väl kunna uppkomma som en parodi på Förintelsereligionen. Detta om några personer med spex och skämtlynne sammanstrålade och där någon vågar att t.ex. uppträda som en överstepräst och inta guidens roll på de Förintelsetroendes kultplatser som är de platser där avlidna begravts genom eldbegängelse under åren 1933-45.
I Auschwitz I kan den vallfärdande pilgrimen dessutom få beskåda själva mordvapnet ”gaskammaren” som sägs vara i ursprungligt skick. Tyvärr så är det förbjudet att provskjuta (provgasa) mordvapnet.
Läsaren kan föreställa sig en pojke bland dessa pilgrimer som frågar en förälder:

- Pappa, pappa!!! Titta!!! – Mordvapnet har ju inga gastäta dörrar.
Fadern: – Förgrömmade onge.
De övriga pilgrimerna: ”Sssschhhhh!”

Nedan följer en skämtsam beskrivning av ”Revisionistreligionens” kätterska trossatser ur Förintelsetroendes bannbullor.

Gaskammarrevisionismen enligt de Förintelsetroendes heliga skrift

Historierevisionisterna är från början en pseudovetenskap som nu blivit till en religion. De har precis som Jehovas vittnen utgått från de Kristnas Bibel och med hjälp Bibelns texter angriper de nu våra urkunder som är alla de otaliga historieböckerna och alla de otaliga överlevande som bär vittnesbörd om Förintelsen. Man angriper också fräckt vårt Nya Testamente ”Om detta må ni berätta” som bevisligen har tillkommit genom en uppenbarelse utsänd av Gud. Uppenbarelsen skedde vid tillbedjan av krematorieugnarna i Auschwitz. Den som bevisligen erhöll denna uppenbarelse av Gud och på samma sätt som Muhammed kände sig kallad att följa rösten från Gud var vår Profet Göran Persson. Rösten som Sankt Göran hörde i sitt inre säga: Om detta må JAG berätta.

Profeten Persson har (som bekant) därför redan under sin levnad Saligförklarats. Genom detta bevisade faktum är vi mycket starka i vår tro. Revisionistreligionens anhängare som inte alls tror på de nazistiska gaskamrarna är tyvärr också de orubbliga i sin tro. Trots att vi kan peka ut ett otal hus, utrymmen eller fordon som tänkbara gaskammare så vägrar de tro. Trots att gasningar skulle kunna ha utförts där, eller på tiotusentals eller på miljoner platser så förnekar de varje plats som vi visar upp inför deras vantroende ögon. De revisionisttroende är så korkade och så enfaldiga i sin världsuppfattning att de skulle kunna förneka att pizzabagare drygar ut fyllningen med hundmat och kött från råttor eller säga sig inte tro på att Systembolaget blandar kräkmedel i sin saluförda sprit trots att alla vet att man får uppkastningar om stor mängd intas.

När vi tillkallar vår Gud genom tillbedjan i vår domkyrka (den nazistiska eldbegängelseanläggningen i Auschwitz) så undslipper vi faktiskt att revisionisterna rent fysiskt beträder vår helgedom som f.ö. utsetts av UNESCO som ett världsarv. Däremot stör de oss vid vår tillbedjan vid altaret dvs. själva koksugnen. Visserligen så stannar de R-troende snällt kvar på själva mordplatsen dvs. gaskammaren men de tillkallar där sin Gud med ett ljudligt, för oss mycket störande egendomligt grymtande läte som låter ung. He-hö-he-hö-hö-hö.

De hedniska revisionisternas falske Gud kallar de för Gastronomitro. Namnet härleds ur: Gastro No min tro där svenskans ”är inte” ersatts med engelskans No för att rytmen vid uttalandet av den falske Gudens namn skall bli god. När den falske Guden tillkallas i eller nära en äkta nazistisk gaskammare så styrker det den enskilde trosutövaren i tron. Gastronomitro blir då för de troende ung. Gastro är inte min tro på denna plats. Våra forskare tror att Guden tillkallas tyst eller endast med en viskning och att trosutövarna då blir så upprymda av sin religiösa fanatism att de då utstöter det här grymtande lätet som vi uppfattar som: -He-hö he-hö-hö-hö-ö-ö-ööö.

Revisionistreligionen är upplagd enligt följande (sägs det oss, det bjuder oss nämligen emot att direkt ta del av deras hädiska skrifter): De tar ett lösryckt citat från Bibeln t.ex. – Giv bort ditt tionde. Detta omtolkas sedan i revisionistreligionen till att avse att blott var tionde skall räknas. Detta innebär då för dessa kättare att endast 10 % av dödstalen i de nazistiska lägren är riktiga och skall räknas. Enligt våra urkunder är antalet mördade i Auschwitz 3 miljoner huvudsakligen giftgasade. Detta bevisas av lägerkommendanten Höss skriftligen avlagda bevis underskrivet av honom själv med namnteckning och allt. Detta verkliga antal mördade (3 milj.) reduceras då i Revisionistreligionen så att endast 300,000 sägs ha mördats, eller avlidit som de säger. När väl detta fått trovärdighet fortsätter man med nya påhitt som att talet trehundratusen är ett heligt tal och får inte nedtecknas av oss. Därför kan det inte vara mer än 200,000 tusen avlidna säger de. Denna ytterligare minskning med trettiotre procent är som läsaren förstår att ytterligare förringa lidandet med 33 % och ytterligare öka på hädelsen över de gasade med 33 %. Bara genom logiken i detta 33 % räknesätt borde övertyga läsaren om hur logiska och matematiskt kunniga vi Förintelsetroende är.

Revisionist omtolkar också avrättad/mördad med giftgas till att död av sjukdom eller hög ålder. Mord genom giftgasning blir till eldbegängelse av avliden, mordvapnet Zyklon B blir till ett insektsmedel avsett att minska dödligheten och rädda liv. Mordmetoden avsiktlig utsvältning och sjukdomar i krigets slutskede (när giftgasen och ammunitionen tagit slut) förklaras i revisionistreligionen med att de allierade hade bombat sönder infrastrukturen så att mat, medicin etc. inte nådde fram till lägren eller fanns ej att få.
Bara sunda förnuftet säger att en sådan här galenskapsreligion aldrig skulle kunna få fotfäste i vårt land och i den förnuftsmässiga tid som råder… Även om detta ter sig som osannolikt så har man ändå i tiotalet länder i Europa (för säkerhets skull) genomfört en lagstiftning mot sagda tro. Genom att utdöma fängelsestraff till utövare av det revisionistiska kätteriet så har dess utövande effektivt kunnat kuvas.

Sverige har ännu inte ”hunnit med” att lagstifta om förbud mot denna galenskapsreligion men har ändå åtnjutit ett gott skydd genom nämnda ”kalottpastor” St.Göran Persson (s) och från sammanslutningen Vetenskap och Folkbildning samt inte minst av myndigheten Forum för levande historia. Denna myndighets framgångsaga kan tillskrivas den heroiska insatsen från dess första chef, Heléne Lööw. Detta skall vi återkomma till i del 3.

Fortsättning följer

Del 1.
Denna betraktelse skall mana till eftertanke och passar kanske bäst att läsas utskriven på papper, gärna i lampans sken i sängen före sömnens inträde.

Nedanstående text bör vara av intresse för Er som har funderingar om varför debatten om Förintelsen pågår ännu efter 70 år. Vi som debatterar ställde oss tidigare frågan hur tron på tyska gaskamrar överhuvudtaget kan fortleva. Idag finns svaret på den frågan. Svaret är att det är just en tro och är idag att klassas som en form av religion. Troende går som bekant inte att bemöta med fakta och de kan lagligt utbrista i vilka förtals eller okvädesord som helst eller så drar de sig bara undan. Här kommer att visserligen att diskuteras nazistiska handlingar som förvisso är motbjudande men som inte har det minsta med Förintelsens hörnpelare att göra , dvs. det påstådda miljonfaltiga gaskammarmassmordet på oskyldiga judar och romer.

Auschwitz? Nej, det amerikanska interneringslägret för japaner i Jerome, Arkansas (bildkälla: Wikimedia Commons)

Läsaren kommer förhoppningsvis att inse hur naiva och lättavslöjande de religiöst troende är och läsaren kan själv välja när han/ hon anser att tiden är mogen för att avslöja dem. För yngre läsare förklaras ibland svåra ord med ett enklare inom parentes. Texten innehåller en hel del ironiserande kring de Förintelsetroende dvs. det sägs en sak men menas det motsatta. Sådana ironiska inslag kanske inte uppmärksammas vid den första läsningen utan först vid den andra eller tredje.

Läsaren som antas ännu vara lite Förintelsetroende kommer att finna flera saker som hjälper till att bli av med denna för mänskligheten nedbrytande tro. Eftersom Förintelsen idag inte upptas till reell diskussion i intellektuella (lärda) kretsar så är den per definition en religion. Detta erkänns mer eller mindre av trosutövarna själva då de fortfarande efter 70 år saknar en skriftlig exakt definition som klart anger vad som avses och inte avses med Förintelsen. Man erkänner på fullt allvar att det som tidigare skrivits och utlärts om mordmetoder och antal mördade inte skall tolkas bokstavligt.

Eftersom de trosvissa idag krupit in under inkvisitionens (de religiösas domstols) täckmantel så bör läsaren lägga stor vikt vid den beskrivning som senare ges i del 2 av på vilka sätt som religioner uppkommer på. Föga överraskande visar det sig att Förintelsereligionen uppkommit på samma sätt som kristendomen. Detta är intressant då vissa anser att kristendomen är en hjälpreligion åt judendomen och den sionistiska rörelsen dvs. de som gör politik av den judiska religionen.

Senare i del 3 kommer en förklaring att ges till den verkliga innebörden av texten på den så ökända ”Arbeit macht frei”-skylten. Läs och begrunda och försök att kontrollera om den givna tolkningen av textens betydelse är riktig.

Privata historiestudier enligt vetenskapens principer

Om man blir intresserad av huruvida Erik XIV verkligen dog av förgiftad ärtsoppa eller ej så söker man lite på nätet och sen är det bra med det, för det spelar ingen större roll vad dödsorsaken var då det ej påverkar oss idag. Vem bryr sig? Att inte bry sig längre heter på fint språk att ”ärendet är lagt till handlingarna”.

Vad som är okänt för de flesta är att det finns en historisk händelse som påverkar oss något oerhört idag och som många vill få klarhet i men där man likaså säger från officiellt håll att ”ärendet är lagt till handlingarna”. Kunskapen om att det förhåller sig så får man om man intresserar sig för det som läsaren förmodligen redan gjort, nämligen de argument som läggs fram av revisionisterna dvs. de som sägs ”förneka Förintelsen”. När man läser om revisionisterna upptäcker man snart att de inte alls förnekar vare sig tyska läger eller att många människor dog i dem. Ofta blir kanske reaktionen som den på . Vem bryr sig? Man kanske ruskar lite på huvudet och undrar varför revisionisternas uppgift om att ungefär 200 000 människor dog i Auschwitz är så farlig. Man tänker nog att:

- Även om uppgiften är riktig och att det som sades fram till år 1990, nämligen att hela 4 milj. mördades är felaktig så spelar det inte mig någon större roll för om så bara en enda människa mördades så är det en för mycket.

Men ibland händer någonting annat:

- Under förutsättning att läsaren känner till den himmelsvida skillnaden som föreligger i en rättsstat mellan att mörda, ex. att skjuta ihjäl, en medmänniska och att vålla någons död vid t.ex. en bilolycka så inser man också snart hur starkt Förintelsen påverkar oss idag, och då i negativ riktning. Detta då fel dödsorsak för judar och romer i tyska läger har lagts till grund för dödsdomar på tyskar vid rättegången i Nürnberg (och många andra platser). Dessutom har denna felaktiga dödsorsak angivits i historieböcker, uppslagsverk, TV-dokumentärer, filmer och i skolundervisning över hela världen.
För en ”vanlig” människa spelar det oftast ingen större roll vad som är orsaken till de många avlidna i tyska läger men för de som skall utmäta straff till de som anklagas (i detta fall ledarna för den tyska staten och militären samt senare även lägervakter) är dödsorsaken helt avgörande. Av synnerligen vikt som det heter på finare språk.
Det är just oenigheten kring själva dödsorsaken hos de människor som avled i de tyska lägren under andra världskriget som utgör en osynlig gigantisk kamp mänskliga hjärnor emellan och som idag pågår runt om i hela världen.

Har man väl insett att denna kamp existerar så lämnar den ingen oberörd.
Redan omkring år 1960 stod det nämligen klart att den av segrarmakterna givna beskrivningen var mycket överdriven vad gäller det som påstods ha förekommit (hänt) i tyska koncentrationsläger.

Efter år 1990 då Sovjetstaten upphört och beslagtagna tyska dokument (handlingar/ papper) frisläppts (så att alla som vill kan läsa) stod det klart att många påståenden var helt felaktiga. Då beskrivningen av vad som skett stämde så dåligt med verkligheten så menade många redan då att den tidigare beskrivningen skulle erkännas som felaktig och ändras. Det som nu stod klart var bl.a. att inga utrymmen i tyska läger hade konstruerats (byggts) för att på ett ”smidigt” sätt mörda människor med giftig gas. De så kallade ”gaskamrarna” var alltså ett rent påhitt och lögn. Vidare var det angivna antalet avlidna i vissa tyska läger, ex. Auschwitz, så överdrivet att dessa siffror måste anses ha varit förfalskade.

Frågan om hur länge det dröjer innan en revidering (bättre och exaktare beskrivning) görs av det som skett och hänt beror mycket på när läsaren tycker att det behövs.
Många människor har redan konverterat från statens Förintelsereligion och tron på de tyska människogaskamrarna.

Vi som konverterat har genom hårt granskande arbete skaffat oss vetskapen om att det är omöjligt att göra som det påstås och vår tro är att INTE alla tyskar var så barbariska (omänskliga) som påstås utan att många tyskar ansträngde sig för att göra tillvaron i lägren så dräglig som möjligt. Att inte tro på det staten har bestämt kallas för att vara dissident. Har man väl antagit tron att många enskilda tyskar gjorde så gott man kunde så påverkas man inte av de hemska bilder som togs vid krigslutet (befrielsen) på annat sätt än som vid vanliga krigsbilder. Vi som ändrat vår uppfattning och inte tror på statens propaganda vet att detta lidande vid krigslutet tillhör kriget och tycker att det är skamligt att skuldbelägga förloraren Tyskland då resurserna tagit slut.

Om läsaren tror att det fanns precis lika många goda som onda människor i Tyskland år 1933-1945 som i övriga världen (då som nu) så blir man också hoppfull. Det förhåller sig nämligen så att de idag styrande anser sig själva vara ”de goda”. Deras tro är säkert riktig för dem själva men då bara sett i det korta 50-75 årsperspektivet eller det s.k. mansåldersperspektivet. När det gäller frågor på längre sikt t.ex. hur många människor som skall tillåtas befolka jorden är de helt oförmögna att ens debattera. Detta sekteristiska beteende tror många kommer att leda till ett kollektivt självmord för hela mänskligheten. Det finns dock en grupp av människor som är bättre och förnuftigare i det längre perspektivet. Denna typ av människor är beredda till både egna och andras uppoffringar för att alla skall få det bättre i framtiden. Dessa människor är tyvärr inte så bra på den tävlingsformen som heter debatt. Debatt är en oratorisk tävling där den vältaligaste segrar och erhåller priset ”prat med resultat” medan förloraren får nöja sig med ”prat utan resultat”. Det är denna tävlingsform som styr allt bestämmande i demokratiska länder, stater och sammanslutningar som t.ex. EU. Det effektivaste sättet att hålla tillbaka de förnuftiga är genom att staten helt enkelt förbjuder debatt som ifrågasätter den lagstadgade statsreligionen Förintelsen.

Knappast någon människa har idag tanken på att levande människor skall mördas av endast det skälet att man tillhör en viss ras, religion eller viss åsikt t.ex. romer (zigenare), judar eller kommunister. Nedan ska visas att denna ”mördar”-tanke inte ens fanns i 1930-talets Tyskland.

Visst kan (och har) många verbalt (i talform) utropat: – Utrota kommunist, jude eller zigenarpacket eller på 1980-talet: – Döda den där jävla Palme. Men då den som skall utföra handlingen är någon annan än utroparen själv så är dessa utrop i princip ofarliga och går inte att ta som bevis för ett verkligt mordiskt uppsåt. Vad gäller ett utrop om att utrota judar eller romer (oavsett om uppropet kommer från en privatperson eller från en politiker) så är det staten som avses utföra handlingen, dvs. ett folkmord, i syfte att fysiskt utrota folkgruppen. I en civiliserad stat är även detta utrop ofarligt. Dessutom innebär uttrycket ”utrota” i talspråket oftast endast ”kör väck” eller ”låt oss bli av med”.
Omvänt kan en politiker i propagandasyfte utnyttja folks okunnighet om vad som är politiskt och/ eller tekniskt möjligt att genomföra. Detta kan om det utnyttjas skickligt ge en stor politisk slagkraft och då gärna tillsammans med ord som död och utrotning där talspråkets betydelse inte är bokstavlig och då följaktligen inte avser fysisk död (där hjärtat har stannat) utan att de ”utrotade” skall ges mindre utrymme och förtryckas.
Politiker kan således fritt utropa utan att ha för avsikt att döda någon:

- Vi skall utrota mobbningen.
- Vi kommer att gå över lik för att få igenom våra frågor.
- Vi skall utrota arbetslösheten.
- Död åt kommunismen.
- Judarna skall utrotas.

Denna insikt är lugnande men samtidigt också inspirerande att förmedla för det är den enda kunskap man behöver ha för att bli kvitt den statsunderstöttade och allmänheten påtvingade Förintelsereligion påstående att det faktum att dylika slagord skanderandes i Tyskland under ”Tredje riket” utgör ett bevis för att ”Förintelsen” också genomfördes.
Det går alltså inte för en stat i ett civiliserat samhälle att besluta och genomföra ett folkmord utan urskiljning. Varje person som förstår att:

- Tyskland redan under nazitiden var en sådan civiliserad stat/ samhälle där selektering av lagligt mördade måste ske på individnivå. Den som NU inser detta kan NU ta sig ur den förlamande Förintelsereligionens bakrus.

Vid en normal avrättning i statens regi måste en domstol ha dömt någon till döden för ett brott. Därefter måste en exekutor (laglig mördare) utses och förses med ett avrättningsvapen. När staten vill avrätta någon som inte begått något brott måste en selekterare (den som väljer ut) utses. Precis detta skedde Tyskland under nazisttiden vad gäller obotligt sjuka och vanställda.

Här återfinns:

- Selekteraren i form av en (kanske i vissa fall protesterande) läkare.
- Avrättningsvapnet i form av en för ändamålet tillverkad giftinjektionsutrustning med avrättningsmedlet fenol.
- Exekutorn i form av lämplig sjukvårdspersonal.

I en nazistisk propagandafilm som ofta visas i TV jämställs judar och romer (zigenare) med råttor, vanställda och mindervärdiga. Detta är dock endast verbal propaganda och har inget med en bevisad verklighet att göra vad gäller mordlagstiftning, eller utförda mordhandlingar. En civiliserad stat kan som sagts omöjligtvis besluta om att mörda utan urskiljning på individnivå. Vad gäller judarna så hade man bevisligen problem bara med att definiera (bestämma) vad en jude var för något. Detta då man kan vara jude både av börd (släktskap) och som konvertit (omvänd) till judendomen men av exempelvis äkttysk börd. Eller så kan man vara av judisk börd men konverterad till någon annan religion eller en äkta jude som ändå kämpande för Tyskland i första världskriget, eller av judisk börd men ateist.

Läsaren hoppas nu ha förstått detta positiva budskap: Ingen Tysk lagstiftning har funnits eller kunnat stiftas för mord på en frisk individ (människa). Alla mord som är bevisade/ belagda (sanna) är på människor som var svårt sjuka eller hade någon grav fysisk eller mental defekt (fel) enligt dåtidens läkarvetenskap. Om det förhåller sig så att även någon homosexuell mördats enligt eutanasilagen (och då ansetts som obotligt sjuk) så är det värt att notera att homosexualitet även i Sverige räknades som en sjukdom fram till år 1944. Läsaren uppmärksammas på att:

1. Den obotligt sjuke eller vanställde mördades oavsett om han var tysk, zigenare eller jude.

2. Det som Förintelsereligionen bevisligen kan utpeka som den tyska (nazistiska) statens skamgrepp oftast eller aldrig är något unikt tyskt. Så är det t.ex. med koncentrationsläger som är en ”uppfinning” av engelsmännen under boerkriget i Afrika år 1901 och som var drabbade av samma sjukdomsproblem som tyskarnas läger. Skillnaden var dock att tyskarna försökte att bekämpa smittspridningen bl.a. med insektsmedlet Zyklon B och med kremering (eftersom lagring och jordbegravning av okremerade lik innebär en hälsofara).

För Er som vill hjälpa till att minska spridningen av Förintelsereligionen är det viktigt att känna till och erkänna dessa lagenliga mord i Tyskland för 70 år.
Detta lagliga mördande har turligt nog ställt till stort trassel för tidiga Förintelsepropagandister. De förstod mycket väl att detta mördande inte har det minsta med något med folkmord på judar eller romer att göra. Dessutom har mördandet inte tillstymmelsen till begreppet folkmord eller är ens i närheten av begreppet ”av folkmordskaraktär”. Därför hemlighölls den exakta förklaringen till dessa verkliga mord av de tidiga Förintelselobbyisterna. Det är som läsaren märkt mycket lätt att urskilja eutanasimördandet från den påstådda utrotningen av hela folkgrupper. Underlåtenhet att inte klart urskilja dessa verkliga mord mötte förr inget motstånd. Det berodde på att de som då bäst förstod gaskammarbluffen och ville svära sig fri från folkmord på judar och romer var de då existerande nynazisterna. Av förståliga skäl ville de inte ha det lättbevisade eutanasimördandet överst på dagordningen. Detta mördande hade för övrigt sedan länge upphört pga. folkliga och kyrkliga protester. Det måste anses som omöjligt att i efterkrigstiden när pöbeln (folkmassorna) skränade att då kunna förklara den stora skillnaden mellan detta verkliga eutanasimördande och det påhittade folkmords-gaskammarmördandet. Dessutom fanns vid den tiden inte tillgänglig den information som finns åtkomlig idag. Många trodde säkert på den av segrarmakterna flitigt framhävda informationen om folkmord. Enda möjliga taktiken var då att förneka alltsammans vilket gav Förintelselobbyn ett försprång genom att påstå att det fanns en utbredd förnekelse av att koncentrationsläger hade existerat.

Trots att hotet från verklig nynazism sedan (flera) tiotalet år tillbaka i praktiken inte existerar så finns inget officiellt intresse att särskilja detta verkliga mördande från det av Förintelsereligionen påstådda mångmiljonfaldiga gaskammarmördandet.

Läsaren bör lätt inse hur naiva och kortsiktiga utövarna av Förintelsereligionen och/ eller dess ledare är då man låter dessa klart urskiljbara verkliga mord fortsatt ingå i Förintelsen av judar och romer. Denna kortsiktiga och på sikt ohållbara föreställning är att betrakta som ren ointelligents då det bara förvärrar Förintelsereligionens fall oavsett vilken dag eller år detta sker.

De människor som vill eller tror sig leva i en tid som kommer att ”för evigt” bli ihågkommen skall här få sitt lystmäte tillgodosett som vida överstiger det som domedagsprofeter och sekter erbjuder. I framtida historieböcker bör man kunna läsa följande om vår tid:

Vid den här tiden fanns i västvärlden en föreställning om att det under kriget åren 1939-45 hade mördats hela vagnslaster av inte ont anande människor. Mördandet skulle också ha skett på ett minst sagt egendomligt sätt nämligen med ett insektsmedel som hette Zyklon B. Dessutom i den minst sagt häpnadsväckande takten av 10-20 tusen per dag på ett område av några tiotal hektars storlek. Denna propaganda bedrevs efter kriget av segrarmakterna med en sådan kraft och framgång att föreställningen om detta statsplanerade folkmord vid 1990-talet började anta rent religiösa former för att vid 2000-talets början vara en fullt utvecklad religion. Vid 2010-talets början var den ursprungliga krigspropagandalögnen om tyska gaskamrar som specialkonstruerats för att mörda judar antagen som statsreligion i hela västvärlden (dock inte i den muslimska världen). Denna Förintelsereligion bröt dock snart ner hela samhällstrukturen och förde de politiska besluten bortom varje sans och förnuft. Vid denna tid fick följaktligen de viktiga frågorna om t.ex. människans fortlevnad (som idag är lösta) stå tillbaka. När allt fler insåg vad som höll på att hända så avklingade religionen i Sverige (som första västland) nästan omärkligt redan under 2030-talet.

Därför kunde det i vårt land redan år 2042 stadfästas de riktlinjer som gäller än idag för sunt beslutsfattande. Samtidigt vidtog Sverige som det första demokratiska landet åtgärder för att bibehålla yttrandefriheten under alla förhållanden som kan tänkas uppstå. Detta för att inte någon ny Förintelsereligion eller annan vanföreställning ånyo skulle riskera att stjälpa vårt demokratiska stadskick och vår nation Sverige med tillhörande landområde utan gränskonflikter. Några år senare initierade (en ättling till ”kalottpastorn” Göran Person) svensken Harald Blåsvans en uppmaning till världsomfattande åtgärder så att någon Förintelsereligion aldrig mer skulle kunna få politiskt inflytande och hota världsfreden. Den sista staten som skrev på fördraget ”Detta får aldrig mer hända” var faktiskt USA. Underskriften skedde på årsdagen av elfte september (9/11) och så sent som år 2111 i Teheran.

Det som förbryllar dagens forskare är att Sverige var mycket tidigt ute med att snabbt utbyta information via det som redan då kallades internet. Som kuriosa kan nämnas att vid den tid vi talar om (1990-talet) så överfördes fortfarande en stor del av informationen genom att man sände elektriska impulser via kopparledningar som antingen var nedgrävda i marken eller löpte via trästolpar i luften. Detta system var för övrigt en vidareutveckling av det idag bortglömda markbaserade telefonisystemet. Internet var i Sverige tidigt väl utvecklat och hade för den tiden en så häpnadsväckande prestanda att rörliga bilder kunde överföras från det som då hette film och TV. Med kännedom om detta är det mycket förbryllande att Förintelse-indoktrineringen kunde fortgå. Internet var dessutom nästan var mans egendom eller åtminstone var mans tillgång på sin arbetsplats redan på 1990-talet dvs. långt innan stadsreligionen Förintelsen var fullt utvecklad.
Många kättare försökte tidigt att resa sig mot den statsunderstödda Förintelsereligionen. En berömd sådan var en fransman vid namn Robert Faurisson. Han reste till Sverige för att förkunna glädjebudskapet om att några regelrätta folkmord under kriget inte hade utförts av invånarna i vårt södra grannland. Faurisson visste att svenskarna före kriget tyckte bra om både Tyskland och tyskar, och han hade invaggats i tron att många kloka svenskar nog på egen hand börjat ana att allt inte stod rätt till med det tyska miljonfaldiga gaskammarmördandet. Tanken var nog helt rätt och delades säkert av de som inbjudit Faurisson.

Men det som ingen hade räknat med var att Jante Fjant skulle lyckas att få med sig folkmobben, som vid Faurissons besök nästan stenade denne till döds. Att nästan stenas till döds menas i detta fall inte att folkmobben kastade gråstenar på Faurisson så att han nästan förblödde. Nej statsmakten var mer sofistikerad än så. Redan med start på 1960-talet hade man utvecklat en då laglig metod att genom skolundervisningen indoktrinera medborgarna i tron på Förintelsen. Exempelvis infördes föreställningen om att det räcker med endast ögonvittnen för att belägga ett folkmord. I utvecklingen av propagandan i Sverige ingick tursamt nog även att (även då) olaglig stenkastning byttes ut mot laglig ordkastning dvs. att vilka fräckheter, lögner och oförskämdheter som helst användes för att smutskasta Förintelseskeptikerna. Detta kom väl till pass vid Faurissons besök. Med denna metod dödades inte Faurisson fysiskt men väl psykiskt (mänskligt) så att han aldrig mer återfick styrkan att med kraft kunna hjälpa Sverige ur Förintelsetraumat.

Efter läsningen av ovanstående text är det lämpligt att undersöka två uppgifter med hjälp av t.ex. Wikipedia 1. Vad är Zyklon B för något? 2. Hur många avlidna stoft (kroppar) kan ett modernt krematorium vid full drift maximalt förbränna under ett 8-tim arbetspass?

Fortsättning följer

Vad som är mindre känt om Lööw är att hon är involverad i föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF), den svenska grenen av den internationella skeptikerrörelsen, vars uttalade syfte är att främja folkbildning om vetenskapens metoder och resultat och stävja tron på pseudovetenskap.[2] Lööw listas på föreningens hemsida som en av två kontaktpersoner för ämnet ”Rasideologi och främlingsfientlighet”.[3]

Med tanke på Lööws bakgrund som en av huvudpersonerna i den svenska avdelningen av Förintelselobbyn är det frestande att ställa sig frågan hur de svenska skeptikerna i VoF ställer sig till de oräkneliga orimligheter, fantasterier och krassa lögner som torgförts av ”ögonvittnen” och förintelsehistoriker genom åren. För att ge blott en handfull exempel:[4]

- En judisk pojke överlever sex gasningar i en gaskammare som enligt förintelsehistorikerna själva aldrig existerade.

- En kvinna överlever tre gasningarna då nazisterna gång på gång ”fick slut på gas”.

- En björn och en örn i en bur matade med judiska lägerfångar.

- Gejsrar av blod sprutande upp från övertäckta massgravar.

- Tillverkning i krematorierna av korv gjord på människokött.

- Muskler utskurna ur låren på mördade judar drogs samman så att de fick hinkarna som de lagts i att hoppa omkring (en utsaga från ett av Raul Hilbergs favoritvittnen, Filip Müller).

- Massavrättningar av judar i enorma kammare med hjälp av högspänning.

- Massmord på judar medels vakuum, het ånga och klorin.

- Massavrättningar utförda med hjälp av ”elektriska löpande band”.

- Avrättningar utförda medels en pedaldriven hjärnkrossningsmaskin.

- Kremeringar genomförda utan bränsle.

- Judiska barn använda som skjuttavlor av Hitler-Jugend.

- Den färglösa gasen vätecyanid antar formen av en blå dimma.
Etc. etc.
Man kan vidare fråga sig hur de ställer sig till den deklaration som 1979 undertecknades av den uppburne Pierre Vidal-Naquet tillsammans med 33 andra akademiker, och i vilken vi läser:

”Man bör inte fråga sig hur ett massmord var möjligt. Det var tekniskt möjligt därför att det ägde rum. Detta utgör den ofrånkomliga utgångspunkten för varje historisk granskning av detta ämne [de förmenta homicidala gaskamrarna]. Vi önskar endast fastslå följande sanning: det föreligger ingen debatt om gaskamrarnas existens, och inte heller bör någon sådan tillåtas.”[5]

Håller skepticismen även inför den tabuomgärdade nya statsreligion som går under namnet ”Förintelsen”?[6]

[1] http://sv.wikipedia.org/wiki/Hel%C3%A9ne_L%C3%B6%C3%B6w
[2] http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6reningen_Vetenskap_och_Folkbildning
[3] http://www.vof.se/visa-intresseomraden
[4] Exempel hämtade ur Germar Rudolf (red.), Dissecting the Holocaust, Theses & Dissertations Press, Chicago 2003, ss. 128-131.
[5] Le Monde, 21 februari 1979.
[6] För en utförlig redogörelse för hur det gick när personer med anknytning till VoF:s amerikanska systerorganisation CSICOP försökte vederlägga revisionisternas argument, se. Germar Rudolf, Carlo Mattogno, Auschwitz Lies: Legends, Lies, and Prejudices on the Holocaust , Theses & Dissertations Press, Chicago 2005, ss. 199-270.

Idag, den 12 maj 2011, dömdes den ukrainskfödde John Demjanjuk av en domstol i München till 5 års fängelse [1] för sin förmenta medhjälp till mordet på 28 060 holländska judar i ”förintelselägret” Sobibór i östra Polen 1943. I tidigare versioner av åtalet har antalet brottsoffer uppgivits till 27 900).

John Demjanjuk förs in på bår den första rättegångsdagen

Denna dom utgör en travesti på rättvisa av flera skäl, förutom det juridiskt tveksamma i att man dömt en sjuklig 91-årig åldring för brott han skall ha begått som yngling för inte mindre än 68 år sedan. Jag avhåller mig här från att ge en detaljerad överblick av fallet, då detta redan gjorts annorstädes.[2]

Till att börja med utgörs det enda stycke dokumentär bevisning som knyter Demjanjuk till Sobibór av ett personbevis utfärdat i SS-träningslägret Trawniki vars äkthet bestridits av en rad experter. För en månad sedan offentliggjordes dessutom en FBI-rapport från 1985 i vilken det slås fast att Trawniki-kortet[3] ”med största sannolikhet förfalskats” av Sovjetunionen.[4] Detta avslöjande räckte emellertid inte för att fria Demjanjuk. Den enda existerande vittnesbevisningen består av några utsagor av tvivelaktigt värde som lämnats av ukrainska före detta lägervakter bakom järnridån. Inte ett enda judiskt (eller för den delen polskt eller tyskt) vittne har placerat Demjanjuk i Sobibór.

Åklagaren har varit oförmögen att binda Demjanjuk personligen till något specifikt våldsbrott. Istället består det brott han åtalats för i att han uppehållit sig som menig vakt i Sobibór, ett läger vars enda uppgift skall ha bestått i förintandet av judar. Om Demjanjuk fann detta massmördande oacceptabelt, resonerar åtalet, kunde han ha deserterat från sin post. Det anmärkningsvärda i detta sammanhang är att blotta närvaron som vakt i ett ”förintelseläger” aldrig tidigare betraktats som något straffbart i sig. Faktum är att vid Sobibór-rättegången i tyska Hagen 1966 så friades fem av de elva åtalade f.d. medlemmarna av lägrets tyska personal, medan fyra av dem dömdes till mellan 3 och 4 års fängelse – detta trots att de samtliga medgivit sin närvaro i lägret. Det behöver knappt nämnas att alla dessa män stod över de ukrainska vakterna i lägrets befälshierarki. Demjanjuk däremot har genom hela sin rättegång hållit fast vid att han aldrig tjänstgjort som vakt i lägret.

Vidare bör beaktas att Demjanjuk redan tillbringat flera år i israeliskt fängelse, ja rentav i en dödscell, efter att han oskyldigt åtalats för att ha varit ”Ivan den förskräcklige”, en ökänd ukrainsk lägervakt i ”förintelselägret” Treblinka. Sanningen är att Demjanjuk kontinuerligt jagats, trakasserats, fängslats och åtalats ända sedan 1975, då en pro-sovjetisk ukrainsk-amerikan vid namn Emil Hanusiak började sprida anklagelser om att Demjanjuk begått krigsförbrytelser.

John Demjanjuk i rätten i Jerusalem den 8 juni 1992

Invändningarna ovan framstår dock som obetydliga jämförda med följande kärva fakta:

1) Det existerar över huvud taget inga dokumentära eller materiella bevis som stöder den officiellt sanktionerade utsagan att Sobibór fungerade som ett ”rent förintelseläger” där hundratusentals judar gasades, begravdes och sedermera brändes till aska på primitiva likbål. Den enda dokumentära bevisning som åklagare och förintelsehistoriker mäktar uppbringa består av rapporter och transportlistor som bekräftar att stora mängder judar skickades till lägret. Nämnda dokument har emellertid intet att förtälja om dessa judars öden efter ankomsten till Sobibór. Å andra sidan talar ett direktiv från SS-ledaren Heinrich Himmler utfärdat den 5 juli 1943, liksom även ett svar till Himmler från RSHA:s ansvarige för koncentrationslägren, Oswald Pohl, daterat den 15 juli samma år (Nürnberg-dokumentet NO 482), om ”transitlägret Sobibor i Lublin-distriktet”. Lägret var de facto beläget i Lublin-distriktet, mycket nära den tidigare tysk-sovjetiska demarkationslinjen – en logisk placering för ett transitläger tjänande till förflyttningen av polska och västeuropeiska judar in i de ockuperade östra territorierna.

2) År 2001 och 2008 gick två team av arkeologer, det första lett av den polske professorn Andrzej Kola, det senare av israelerna Isaac Gilead och Yoram Haimi samt polacken Wojciech Mazurek, noggrannt över hela den före detta platsen för Lager III, “det egentliga dödslägret” i Sobibór – en yta motsvarande mindre än 4 hektar – med hjälp av ett nätverk av testborrningar såväl som utgrävningar utan att lyckas finna minsta spår av den förmenta gaskammarbyggnaden, som skall ha bestått av en större byggnad av tegel eller betong rymmande sex stycken 4 x 4 m stora kammare arrangerade tre och tre längsmed en mittkorridor. Då det, givet det högst begränsade sökområdet och arbetstiden tillgodo, är radikalt omöjligt att två välutrustade team av specialister skulle ha misslyckats att finna ens det obetydligaste spår av sagda byggnad – förutsatt att den verkligen existerat i sinnevärlden – är endast en slutsats möjlig: de förmenta gaskamrarna i Sobibór har aldrig funnits. Å andra sidan upptäckte Andrzej Kola under sina utgrävningar i Lager III en enorm träbarack full av återstoder av kläder och toalettartiklar, såväl som en mindre byggnad med ett koksupplag och en ugn – vilken möjligen kan ha använts för avlusning av kläder och andra persedlar medels hetluft eller ånga. Enligt den officiella bilden av Sobibór skall ingendera av dessa strukturer ha funnits på platsen.[5] Tillsammans med icke-existensen av gaskamrarna stärker dessa fynd väsentligen den revisionistiska hypotesen, nämligen att Sobibór (och även Belzec och Treblinka) fungerade som transitläger där de deporterade judarna fick duscha och avlusades innan de skickades vidare österut till de tyskockuperade delarna av Sovjetunionen och Baltikum.

3) Enligt de ortodoxa historieskrivningen deporterades inte en enda holländsk jude längre österut än Polen. Den 16 april 1943 – vid samma tid som Demjanjuk skall ha ägnat sig åt att bistå i mördandet av holländska judar i Sobibór – skrev emellertid den i Vilnius-gettot inhyste judiske bibliotekarien Herman Kruk i sin dagbok om ”ett cirkulerande rykte enligt vilket 19 000 holländska judar befinner sig i Vievis”. Vievis är en småstad belägen mitt emellan Vilnius och Kaunas. Under den tyska ockupationen av Litauen låg här ett arbetsläger för judar. Senare samma dag skrev Kruk under rubriken ”Mer om de holländska judarna” att han ”lyckats att få tag i ett judiskt märke [troligen menas en davidsstjärna av tyg] och en kopia av en order angående judisk egendom utfärdad av Rikskommissarien i de ockuperade Nederländerna.” Två veckor senare, den 30 april 1943, skrev Kruk i sin dagbok om att ”vagnslaster med gods från de holländska judarna står inne på Vilnius järnvägsstation.” Han beskriver vidare hur möbler förts från dessa tågvagnar till verkstäder i Vilnius-gettot, där man i skrivbordslådor funnit dokument skrivna på holländska.[6] Då det inte förligger minsta anledning att tro att Kruk skulle ha hittat på denna historia måste hans dagboksanteckningar tas som en bekräftelse av den revisionistiska transitlägerhypotesen. Omfattande transporter av ”utländska” judar till Vilna-området våren 1943 omnämns även i den judiske partisanen Aba Gefens dagboksanteckning från den 16 maj 1943,[7] liksom i en nyhetsnotis publicerad i den illegala polska tidningen Biuletyn Informacyjny den 6 maj 1943.[8] Vidare föreligger flera vittnesmål från såväl tyskar som vitryska judar vilka bekräftar närvaron av holländska judar i Minsk 1942-43.[9]

Inte ett enda av ovanstående fakta har beaktats, eller ens nämnts i förbigående, under rättegången i München. Detta bör förstås inte förvåna med tanke på det kapitala ointresse för teknisk bevisning som kännetecknat samtliga rättegångar med anknytning till ”förintelselägren”.

Låt oss summera:

- Mordvapnet som skall ha använts i det brott som Demjanjuk dömts för att ha bistått existerade aldrig
- Det existerar inga dokumentära eller materiella bevis som stöder påståendet att Sobibór fungerade som ett “rent utrotningsläger”; bevarade dokument talar tvärtom om Sobibór som ett “transitläger” (Duchgangslager)
- Det föreligger goda skäl att tro att de 28 060 förmenta offren efter att ha nått Sobibór skickades vidare till de tysk-ockuperade delarna av Sovjetunionen och de baltiska staterna.

Det behöver knappast nämnas att sådana fakta inte bekymrar det fria Tysklands upplysta domare och åklagare det minsta. Demjanjuks försvar, medvetet som det tvivellöst är om att blotta omnämnadet av ovannämnda fakta riskerar att bestraffas i enlighet med Tysklands stränga lagar mot ”Förintelseförnekande”, har valt den sedvanliga strategin: att acceptera den officiella historieskrivningen men vidhålla den åtalades personliga oskuld. I slutänden visade sig dock detta försvar lönlöst, och kanske var det dömt att vara så redan från början. Vid tiden för utlämnandet av Demjanjuk till den tyska ”rättvisan” sommaren 2009 yttrade sig förintelsehistorikern Norbert Frei sålunda: ”Tyskarna är skyldiga inte enbart offren och de överlevande, utan även sig själva, att åtala Demjanjuk.”[10] Demjanjuk var tvungen att dömas, eftersom tyskarna var detta sig själva skyldiga. Eller rättare sagt: Rättegången behövdes för att hålla Förintelse-fantomen vid liv i det tyska folkets (och omvärldens) medvetande.

Demjanjuks försvarsadvokat, Ulrich Busch, har sagt att domen kommer att överklagas. Tills vidare har Demjanjuk släppts fri, emedan domen mot honom ännu inte vunnit laga kraft. Om fängelsedomen kvarstår efter överklagandet kommer en ytterligare undersökning äga rum för att avgöra om hans hälsotillstånd medger en fängelsevistelse.[11]

[1] ”Fünf Jahre Haft für John Demjanjuk”, Süddeutsche Zeitung, 12 maj 2011; online: http://www.sueddeutsche.de/muenchen/urteil-am-landgericht-muenchen-fuenf-jahre-haft-fuer-john-demjanjuk-1.1096378
[2] Jürgen Graf, Thomas Kues, Carlo Mattogno, Sobibór: Holocaust Propaganda and Reality, TBR Books, Washington D.C. 2010, s. 9-12, 375-390.
[3] Professor Lubomyr Prytulak i Kanada har ägnat mer än 15 års forskning på John Demjanjuk och Trawniki-kortet. Online: http://www.xoxol.org/dem/dem.html
[4] ”FBI thought Demjanjuk evidence faked”; Associated Press, 12 April 2011, online: http://www.google.com/hostednews/ap/article/ALeqM5gzn9sjjViXpoagiQbtyuSx3oZdEg?docId=2ed960173598473c94630a9a5ebe2cbe
[5] J. Graf, T. Kues, C. Mattogno, Sobibór: Holocaust Propaganda and Reality, op.cit., s. 149-167.
[6] Ibid, s. 366ff.
[7] Thomas Kues, ”Evidence for the Presence of ‘Gassed’ Jews in the Occupied Eastern Territories, Part 2″, paragraf 3.3.11; online: http://www.inconvenienthistory.com/archive/2010/volume_2/number_4/evidence_for_the_presence_of_gassed_jews_2.php
[8] Klaus-Peter Friedrich, Der nationalsozialistische Judenmord in polnischen Augen: Einstellungen in der polnischen Presse 1942-1946/47, avhandling framlagd vid Kölns universitet 2002, s. 126. Online: http://kups.ub.uni-koeln.de/volltexte/2003/952/
[9] T. Kues, ”Evidence for the Presence of ‘Gassed’ Jews in the Occupied Eastern Territories, Part 2?, paragraferna 3.3.17 och 3.5.
[10] Georg Bönisch, Jan Friedmann, Cordula Meyer, ”Ein ganz gewöhnlicher Handlanger”, Der Spiegel, nr. 26/2009, 22 juni 2009 (www.spiegel.de/spiegel/print/d-65794351.html).
[11] ”John Demjanjuk kommt frei”, http://www.focus.de/politik/deutschland/ns-kriegsverbrecherprozess-john-demjanjuk-kommt-frei_aid_626638.html

(Klicka på bilden ovan för att se i full storlek).

Denna bild är viktig då den visar hur lätt det är att luras, och i synnerhet då att lura ögat. Samtidigt visar den hur naiv och lätt avslöjad mycket av Förintelsepropagandan är. Bilden har används av bl.a. ”nazistjägaren” Simon Wiesenthal.

Den vanliga tolkningen är att bilden är beskuren och därmed lättare att ge texten ”en kula gör samma nytta som två” men med originalbilden är det precis tvärtom.
Bilden består av två (enligt uppgift 9×9 cm stora) foton där det högra har lagts till för att FÖRSTÄRKA bilden av det första (det med den kvinnan, som tveklöst infogats i bilden, något som tydligt framgår av det sätt varpå hon ”svävar” alldeles ovanför marken).
Skarven mellan dessa två foton går strax till vänster om den hukande mannen med den märkliga heltäckande huvudbonaden.
För att lura ögat att inte se skarven är denna inte rak utan förskjuts vid horisonten 1 cm åt höger, där den ljusare vänstra bilden överlappar den högra något mörkare.

Det stora föremålet på högra bilden ges ofta tolkningen att det skulle vara uppgrävd jord eller en kärra, något som dock förefaller tveksamt.
Tveklöst ser vi dock följande:

1. En upprättstående spade (utan handtag)
2. Två liggande skyfflar
3. En fördjupning i marken.
4. En man (nr 1) som hukar sig med högra armen framsträckt, möjligen håller han fram det ljusare föremålet som skymtar bakom nederdelen av högerarmen; han bär någon slags heltäckande huvudbonad
5. En man (nr 2) som hukar sig så djupt att han ligger med armbågarna mot marken. Han är halvt vänd från kameran, så att bara hans högra arm syns.
6. Troligen ytterligare en man (nr 3) som står nere i en djup grop så att bara huvudet (böjt med blicken vänd nedåt) och övre delen av torson samt axlarna syns. Verkar bära en kepsliknande huvudbonad. Sedd från sidan så att högra örat och näsan skymtar.

Männen 1 och 2 verkar bära identiska eller liknande rockar eller anorackar med bälten. Detta skulle möjligen kunna tyda på att det rör sig om soldater, dock syns varken vapen eller hjälmar. Sannolikt rör det sig alltså om bönder, eller möjligen om soldater (krigsfångar och därför utan vapen?) satta att utföra ”civilt” arbete.

Det stora föremålet till höger är svårtolkat. Vad som sker på den högra bilden kan vara att man gräver ett hål eller en grav, men det skulle skulle kunna vara så enkelt som att det är bönder som grävt och baxat upp en sten som är för stor för att transporteras bort. På bilden håller man i så fall på med att fördjupa hålet för att sedan släppa tillbaka stenen. Hålet grävs så djupt att stenen efter nedsläppandet inte sticker upp över markytan. Därmed förenklas jordbruksarbetet vid t.ex. plöjning. Var och en med närmare kunskaper om praktiskt åkerbruk torde känna till denna metod. Möjligen är det också ytterligare en stenbumling som skymtar i bakgrunden, till höger om man nr 1:s huvud.

Av Eric Nilsson

[1] A Closer Look at a ”German Atrocity” Photo, http://www.codoh.com/incon/daspiktur.html

[2] Cf. ”How the Simon Wiesenthal Center Falsifies History”, http://www.vho.org/GB/Journals/JHR/18/5/SWC4-5.html

Det var en gång för länge sedan som det levde en grupp människor med några tusen individer vid östra Medelhavet. Dessa människor var inte var bofasta och ägde inte något landområde att odla mat och bygga hus på. Då kom man på den fiffiga iden att skriva den bok som idag kallas för Gamla Testamentet. I denna bok låter man en fiktiv person tillerkänna folkgruppen ett landområde. Landområdet motsvarar ungefär nuvarande Israel och den fiktiva person gav man namnet Jehova (”Gud” på svenska). Folkgruppen kallar dessutom Jehovas påhittade löfte för ett dokument. När man med detta ”dokument” i sin hand senare försökte att juridiskt erhålla nämnda landområde så bifölls ej detta då man glömt bort att ett dokument måste bära en namnteckning dvs. vara undertecknat av Jehova. Naturligtvis kunde inte denna persons rätt att utfärda ett sådant dokument styrkas. Ej heller att personen ens existerat. Efter detta bedrägeri blev det bråk och bedragarna kördes iväg och har fram till för ca. 60 år sedan levt spridda över världen i vad de själva kallar diaspora.

(Det som hände för 60 år sedan var att de snälla engelsmännen som vann andra världskriget lyckades att fälla de stygga tyskarna i en så kallad skenrättegång och kunde i den tidens anda och med samma knep få Jehovas dokument att vinna laga kraft. Speciellt lätt gick det just då tack vare att tyskarna som förlorade kriget påstods ha varit särskilt stygga mot dessa människor.)

Dessa förskingrade diasporamänniskor runt om i världen fann tidigt för sin överlevnads skull möjligheten att göra snabba pengar inom tex. guld, diamant och penninghandel. Detta sker utan fysiskt arbete. Detta retade förr många.

Tron på Jehovas dokument (om det egna landområdet) som varande äkta har under åren tilltalat många människor. Detta har lett till att långt fler människor har anslutit sig till denna tro än de som lämnat idiotin. Därför har denna befolkningsgrupp vuxit snabbare än många andra. Efter att dokumentet med den påhittade Jehova hade vunnit laga kraft efter andra världskriget så hände många lustiga saker i världen. Särskilt lustigt var att många av de förskingrade INTE ville flytta till Jehovas utlovade landområdet utan valde frivilligt att leva kvar i sin diaspora. Då dessa påstått förskingrade människor idag INTE är dåligt ansedda för sin förmåga att göra snabba pengar eller för sitt samarbeta över hela jorden borde allt vara frid och fröjd. Men tyvärr är det inte så, då allt fler upptäcker att just denna grupp av människor har en obehaglig egenskap som är mycket vanligare hos dem än hos andra och som också smittar av sig till andra helt vanliga människor om de har nedsatt immunförsvar. Denna obehagliga egenskap kan vi kalla för Jenny. Den består i att med verbalt falskt prat alltid kunna vinna i det korta perspektivet men hopplöst förlora i det långa perspektivet. Så som utvecklingen har blivit efter andra världskriget och då befolkningsgruppens egenpåhittade dokument vunnit laga kraft har idag de flesta människor i västvärlden antagit Jennys falskhet och kortsiktiga tänkande som det normala. Detta kommer att bestå intill den dag då en annan människotyp som kallas Nisse täpper till Jennys trut.

När den hemska rörelsen nationalsocialism växte sig stark på 1930-talet i Tyskland smög sig där in många Nissar som ville täppa till Jennys trut. Nissarna kunde konstatera att Jennys synsätt var särdeles vanlig hos de som var anhängare av tron på att Jehovas dokument var äkta och som nu kallade sig judar. Man drog då den (inte helt egendomliga) slutsatsen att judarna även var smittkällan till Jennymänniskornas nedbrytande inverkan på samhällsstrukturen. Många Nissar försökte därför att skrämma judarna i landsflykt. Nissarna ordnade sk. pogromer och brände ner hus som kallas synagogor där judar samlades för att smida planer på hur man skulle bära sig åt för att få Jehovas dokument att vinna laga kraft.

De som då styrde låg ofta bakom dessa elakheter mot judar och såg mellan fingrarna på de människor som var stygga mot judar och jublade över detta. Men den tyska statsledningen insåg snart att det inte var särskilt intelligent att låta folkmobben fortgå då nationalsocialisterna ville framstå som ett mönstersamhälle och en mönsterstat. Den tyska statsledningen förklarade då för en farbror som hette Adolf: – Denna folkmobb kan inte få fortsätta. Vi bara skämmer ut oss. Farbror Adolf höll med om detta och utarbetade då något som heter Den territoriella slutgiltiga lösningen på judefrågan. Planen grundade sig på följande resonemang: – Om vi får betrakta alla er judar som smittbärare av ljug och falskhet så skall ni alla få ett tillfälligt enkelt boende / uppehälle samt skydd mot folkmobben. För att kunna genomdriva detta på ett effektivt sätt och inte bli alltför kostsamt och personalkrävande för oss måste vi tillgripa internering. Eftersom vi förankrat interneringen i Genevekommissionen måste vi per definition kalla er för ”fientliga utlänningar”. För att upprätthålla ordning, god arbetsförmåga, hygien etc. på de tillfälliga boplatserna kommer sedvanlig militär disciplin att råda med tex. bestraffningsåtgärder för dem av Er som trotsar de regler som är till för vår och Er allas bästa. Ni som vill och kan arbeta för oss har allt att tjäna på att göra det. Arbete ger er snabbare frihet då vi snabbare kan vinna kriget och därmed snabbare kan ordna och bekosta Er förflyttning till Er nya boplats med eget landområde. Detta landområde blir långt bort från oss så att vi slipper att ha ont av varandra i framtiden. Det är ingen tvekan om att det kommer att bli prövningar för Er innan det nya landet står redo men se det då som vi att det är en fördel för Er att starta med starka individer.

(Det som inte sades men som nog de flesta judar förstod var att man knyckte judarnas ekonomiska tillgångar som förskottsbetalning för den senare planerade kostsamma flytten till det nya landområdet med tillhörande starthjälp. Tyvärr drabbade förskottsbetalningen ofta även rent personliga tillhörigheter men det var inte av elakhet utan av förvaringstekniska själ.)

Hur väl detta folkomflyttningsprojekt hade lyckats får vi aldrig reda på då tyskarna som internerat judarna begick det största brott som finns nämligen att förlora ett krig. Det är nämligen så förstår ni barn att om man har vunnit ett krig så är det tillåtet för vinnaren att hitta på vad som helst om de som förlorat (ljuga alltså). Det är nämligen så, förstår ni, att den som förlorar ett krig i krigets slutskede drabbas av något som heter resursbrist. Innan kriget började ta slut, ungefär till slutet av år 1944, hade judarna haft det förhållandevis bra då de undslapp krig och folkmobb på de av tyskarna skyddade tillfälliga boplatserna. Många tyskar tyckte t.o.m. att judarna var privilegierade. När nämnda resursbrist drabbade tyskarna i krigets slutskede så drabbades de internerade judarna väldigt hårt.

I detta kaos kom Judarna på en listig plan. De resonerade som så: Vi beskyller inte de elaka engelsmännen för att ha orsakat svält och massdöd i krigets slutskede genom sin hänsynslösa krigföring. I stället hittar vi på att tyskarna försökt att utrota (mörda) oss. Om vi lyckas med detta så tycker de så synd om oss att de godkänner Jehovas dokument om vårt landområde just där vi vill. Förnuftiga judar med små näsor men ändå gott luktsinne för vad eftervärlden skulle säga om denna kupp sade tex. som så:
-Bostäderna finns ju kvar och alla leveranser (till oss) av mat, mediciner och det dyra insektsmedlet Zyklon B finns ju dokumenterade så det kommer inte att hålla i längden om vi säger att tyskarna ville fysiskt utrota (mörda) oss. Dessutom så har så många av oss ändå överlevt att bara det är ett levande bevis på att det inte funnits någon utrotningsplan.
- Strunt i det, sade juden med den största näsan. Vi spegelvänder det hela och säger att de av tyskarnas vidtagna åtgärder för att förbättra hälsoläget var till för att döda oss.
En annan förnuftig jude sade:
- Men dokumentationen av matleveranserna och de stränga reglerna om tex. minsta tillåtna matranson kan vi ju inte gömma undan.
Den stornästa juden svarade:
- Maten säger vi att tyskarna proppade i sig själva och vad gäller den reglementerade minsta matransonerna så fattar inte folk efter kriget att den mer än väl räckte till för att överleva. Att de som arbetade också erhöll mer mat håller vi naturligtvis tyst om.

Nu är det så förstår ni barn, att nu måste ni avgöra om ni vill avslöja de stornästa judarnas fräcka kupp till förmån för de förnuftiga judarna.
Nu är det precis som de förnuftiga judarna med små näsor sade: Många av de tillfälliga judiska bostäderna finns kvar än idag och allt är så väldokumenterat om tex. rutiner, mattransoner. tvättbyten eller hur tyskarna bekämpade tyfus med Zyklon B i speciella gaskammare samt bekostade kremering av avlidna för att minska smittspridning. Med vetskap om allt detta så framstår judarnas öde allt mindre avvikande från hur hårt många andra människor drabbades i detta krig. Detta enligt Nisses synsätt. Men när Jenny får ha truten öppen så är allt lika hemskt ändå. De elakt sinnade människor som idag vill framhäva judarnas öde i Tredje riket medger lite försynt att man nog överdrev det judiska lidandet lite i början. Det var så rörigt säger man.

Men man överdrev inte, man hittade på. Inga grova övergrepp från tyska statsledningens sida kunde beläggas på judarnas tillfälliga boplatser. Med Nisses synsätt är det inget brott att förlora ett krig och därmed få infrastrukturen förstörd och därmed inte kunna försörja judarna tillräckligt i krigets slutskede. Dock finns tyska övergrepp belagda i enstaka fall men i ett krig där 100-tals miljoner dött och lidit finns det belägg för det mesta. Inga belägg finns för att judar skulle ha massmördats i koncentrationsläger. Att sjukdomar härjar under sådana här förhållanden och skördar offer förnekar ingen. Med Jennys synsätt skulle bilindustrin hållas ansvarig för trafikolyckor.

Jennys förvridna synsätt som det enda rätta tänkesättet är idag lagstadgat i 10 länder i Europa samt Israel. Det som gör läget så allvarligt i världen är att Jennys ljug om den påstått elake Nisse har kunnat pågå så länge och så samordnat. Detta ljug har nu blivit till en svulst i hela samhällskroppen.

Det ni barn skall göra är att inte förneka det judiska lidandet utan kräva av dem som talar om systematiska massmord att belägga dessa med bevis. Det finns faktiskt en lag i demokratiska länder och inom vetenskapen som säger att efter så lång tid måste det som påstås också kunna beläggas. Annars kallas det för religion och har inget med verkligheten att göra.

Av Thomas Kues

Idag, den 27 januari, på ”Förintelsens minnesdag” håller Professor Stella Tjajkovski tal i Umeå domkyrka om hur hon överlevde Auschwitz.
Hon är dock ingen ordinär mirakelöverlevare, utan tillhör den exklusiva skara människor som genom ett miraklernas mirakel skall ha klarat sig levande ur en nazistisk människogaskammare (i Auschwitz skall inte endast massmord ha skett på löpande band, utan även mirakel…).

Tjajkovski berättade sin fantastiska historia i en dokumentär från 2005, ”Det lönar sig inte att gråta” (producerad av Barbo Hård). Tyvärr har jag inte haft möjlighet att se detta tvivelsutan fascinerade dokument, men Svensk mediedatabas förser oss med följande kärnfulla beskrivning:

”Stella Tjajkovski var tjugo år när hon tvingades in i gaskammaren i Auschwitz. Men just den dagen fungerade inte gasen. Hon överlevde och hamnade till sist i Sverige där hon blev konsertpianist.”[1]

Enligt uppgift har nyligen ännu en dokumentär om Tjajkovski nyligen haft premiär, den polskproducerade Lyckans pris. Svenska Dagbladets ledarskribent Claes Arvidsson, som bevistade premiären, skriver vördnadsfullt:

”Hon var 16 år när hennes familj drevs bort från Gdansk till gettot i Lodz. Därefter väntade gaskammaren i Auschwitz. Tjajkovski är en av de få som gick ut därifrån med livet i behåll (Det fanns inte tillräckligt med Zyklon B.)”[2]

Musikern Katy Carr har träffat Tjajkovski och återger hennes historia i följande ordalag på sin blogg:

”Familjen Tjajkowski bosatte sig i det judiska ghettot i staden Lodz. År 1944 deporterades stadens kvarvarande judar till Auschwitz. Bland dessa fanns Tjajkowski, hennes mor och lillasyster.

Vid ankomsten till lägret tvingades de ta av sig sina kläder, deras hår rakades av och deras personliga tillhörigheter placerades i lådor. Tjajkowski minns hur gaskamrarnas [sic] tunga dörrar stängdes och det fullständiga mörker som följde. Kvinnor började skrika ‘gas, gas’, men plötsligt öppnades dörren på den andra sidan. Utanför stod vagnar som väntade på att transportera iväg de dödas kroppar. Solljuset strömmade in i mörkret och Tjajkowski kastades ut i det. Hon insåg att hon fortfarande levde. Åratal senare fick hon reda på att hon överlevt tack vare ett problem med gaskammarens värmeelement.”[3]

Vilken av de förmenta homicidala gaskamrarna i Auschwitz rörde sig detta om?
Har någon någonsin bett Tjajkovski att peka ut den på en karta över lägret?
Och hur kommer det sig att tyskarna bara utan vidare lät de dödsdöma judarna som klarat sig ur gaskammaren återvända till lägret? Varför skickade man dem inte till en annan gaskammare (i augusti 1944 skall sammanlagt fem sådana anläggningar ha funnits tillgängliga) eller sköt dem?
Hur var det med det förmenta hemlighållandet av de påstådda gaskammarmassmorden?

Tjajkovski är inte ensam om att mirakulöst ha klarat sig ur en gaskammare. I tidigare artiklar har jag tagit upp de likaledes absurda vittnesmål som lämnats av Mietek Grocher, Sophia Litwinska, Regina Bialek och Mary Seidenwurm Wrzos.[4] Ytterligare ett exempel på en mirakulös gaskammarrymning finner vi i en polsk dokumentär från 2004 med den drastiska titeln ”Slut på gas”:

”När Halina Birenbaum går in i gaskammaren med sin mamma är hon 13 år gammal. Hon tittar upp mot duscharna, hon vet att det ska komma gas ur dem men inget kommer ut. Under duschhuvudet, i minut efter minut, timme efter timme väntar hon på det sista ögonblicket i sitt liv, men det inträffar inte. Den natten tog gasen slut i gaskammaren i Auschwitz. Under ett återbesök i lägret berättar hon om tiden hon har spenderat där, hon berättar om den fruktansvärda natten och om de funderingar hon hade kring döden. Kanske är det inget att vara rädd för ändå?”[5]

Ett liknande öde drabbade den brittiske Tory-ledaren Michael Howards faster. Howard berättar:

”Hon hade en häpnadsväckande historia att berätta. Under sin tid i Auschwitz hade hon tre gånger hamnat i en gaskammare, men av olika anledningar – en gång tog faktiskt gasen slut – överlevde hon och kunde vittna om sina upplevelser.”[6]

Gena Turgel har ytterligare en fantastisk (för att inte säga avslöjande) Auschwitz-historia att berätta:

”Vintern 1944 tvingades den 21-åriga Turgel klä av sig tillsammans med sin mor i koncentrationslägrets utrotningsavdelning och vänta, men som genom ett mirakel utlöstes inte det dödliga giftet.
‘Vi darrade. Jag visste inte var vi befann oss. Det såg hemskt ut från insidan. Det kom in en kvinna som jag kände igen från ett tidigare läger jag varit i. Hon blev mycket chockad över att jag var där och gick ut igen.
Vi väntade ett tag och sedan kom det vatten ur väggarna. Det var underbart. Det hade gått många veckor sedan vi fått något vatten på våra ryggar. Allesammans drack av det.
När vi kom ut talade kvinnorna som stod där om hur underbart det var att se oss. De skrek av glädje. Jag förstod inte vad de menade. Jag frågade dem, ‘Vad skriker ni om?’
De svarade: ‘Vet ni inte? Ni var i gaskammaren.’ Jag tappade rösten, kunde inte få fram någon saliv.
Gena tillskriver sin överlevnad en ‘högre makt’ och tror att Gud vakade över henne.”[7]

När det gäller ”Förintelsen” är det möjligt att torgföra vilka rövarhistorier som helst utan att skeptiska röster höjs offentlig. Således återger exempelvis akademiledamoten Per Wästberg följande skröna från den notoriske tyskhataren Daniel Goldhagens bok Hitler’s Willing Executioners i en understreckare för Svenska Dagbladet:

”Christian Wirth ledde en inrättning i Lublin där svältande judar arbetade till döds med att sortera de redan dödades kläder. Offren visste att de inte hade hopp att överleva, att deras släkt var utslocknad därför att barnen dödats. Wirth gjorde ett undantag och klädde en tioårig judisk pojke i SS-uniform, de red omkring mellan fångarna, Wirth på en vit häst, pojken på en ponny, båda sköt fångar på nära håll, inräknat pojkens mor. ”[8]

Dagens lärdom: Det är lätt att ljuga när kritiskt ifrågasättande tabubelagts, eller rentav kriminaliserats.

”Skoningslöst dokument om mänsklighetens mest ofattbara erfarenheter. Sakligt och med ohygglig detaljskärpa skildrar en slavarbetare sitt värv i nazisternas mest effektiva dödsfabrik. Plågsam berättelse om förnedring, godtycke, sadism, dehumanisering.”

– Jonas Nording beskriver Jag är den siste juden som en av 2010 års bästa böcker¹

1. Chil Rajchman och hans memoarer

Chil Rajchman, alias Yehiel Reichmann, alias Henryk Ruminowsky (hans nom de guerre från tiden i Warszawas motståndsrörelse), föddes i den polska staden Lodz i juni 1914. Vid andra världskrigets utbrott flyttade Rajchman tillsammans med sin syster till småstaden Pruszków, varifrån de senare fördes till gettot i Warsawa. Rajchman lyckades få tag på ett arbetstillstånd och flytta vidare till staden Ostrów Lubelski. När de judiska gettona i området avvecklades i oktober 1942 tvingades Rajchman och systern marschera till Lubartów, där ett tåg väntade på att föra dem till det ”rena utrotningslägret” Treblinka II den 10 oktober 1942. Den 2 augusti 1943 lyckades Rajchman och ett antal andra fångar att fly från samma läger efter en delvis lyckad revolt. Efter att ha gömt sig en tid på den polska landsbygden och skaffat sig “ariska” identifikationspapper tog han sig slutligen tillbaka till Warszawa, där han gick med i gettos underjordiska motståndsrörelse och även i det polska socialistpartiet.² I Warszawa skall Rajchman på sina lediga stunder under loppet av år 1944 ha nedtecknat (på jiddisch) sina minnen från Treblinka till vittnesbörd för eftervärlden.

Chil Rajchman

Den 31 januari 1945 återvände Rajchman till Lodz. Han levde fortsatt i Polen fram till slutet av 1946 då han, trots sin “höga position inom den nya polska administrationen”³ flyttade till Frankrike. Efter att ha bott där i ett och ett halvt år emigrerade han tillsammans med sin hustru till Uruguay, där han i sinom tid kom att åtnjuta ekonomisk framgång som ägare av ett textilföretag.⁴

År 1980 tog den amerikanska ambassaden i Uruguay kontakt med Rajchman och senare samma år, den 12 mars, intervjuades han av utsända från det amerikanska Office of Special Investigations (OSI).⁵ Rajchman reste därpå till USA, där han uppträdde som åklagarvittne i utlämningsförfarandet mot den ukrainskfödde John Demjanjuk, vilken stod anklagad för att ha tjänstgjort som vakt i Treblinka. När Demjanjuk så ställdes inför rätta i Jerusalem 1987-1988 ställde sig Rajchman åter i vittnesbåset. Chil Rajchman dog i Montevideo 2004.

Efter Rajchmans död fattades beslutet att för första gången offentliggöra de Treblinka-memoarer denne skall ha skrivit under sin tid som motståndsman i Warszawa 1944. Memoarerna utkom ursprungligen på Paris-förlaget Les Arènes hösten 2009 med titeln Je suis le dernier Juif. I denna artikel kommer jag genomgående att referera till den svenska utgåvan från 2010, Jag är den siste juden,⁶ vilken är översatt direkt från originalets jiddisch av Salomon Schulman. Sidnummer inom parantes hänvisar således till första upplagan av den svenska utgåvan.

Att döma av Rajchman vittnesmål från Demjanjuk-rättegången reviderades och redigerades memoarerna år 1946 av en jiddisch-språkig poet vid namn Nachum Bomze. Det av Bomze genomgångna manuskriptet är det enda bevarade. Manuskriptet skall senare ha överlämnats till Yad Vashem-institutet i Jerusalem, och presenterades även vid Demjanjuk-rättegången.⁷ Att vi inte har att göra med den föregivna originaltexten från 1944 framgår tydligt av bokens sista stycke (sid. 137):

“Ja, jag har under ett år levt under de svåraste betingelser i Treblinka, efter upproret har jag i två månader drivit omkring. Därefter har jag levt två år som polack, efter upproret i Warszawa tillbringat tre och en halv månad i en bunker i Warszawa, innan jag befriades den 17 januari 1945.”

Med andra ord tillkom den publicerade texten tidigast i februari 1945.

I nedanstående artikel kommer jag att kritiskt gå igenom de mest betydande delarna av Rajchmans memoarer, nämligen de som skildrar den förmenta förintelseprocessen: massmorden i gaskamrarna och den påföljande förbränningen av offrens kroppar. Jag kommer också att hänvisa till och göra jämförelser med en utsaga lämnad av Rajchman till en polsk utredningskommission i oktober 1945, hans vittnesmål från Demjanjuk-rättegången,⁸ samt en intervju med honom genomförd av The United States Holocaust Memorial Museum (USHMM) i december 1988. Ytterligare jämförelser kommer att göras med Jankel Wierniks Treblinka-skildring, Rok w Treblince, vilken utgavs i Warszawa 1944. Wiernik anlände till Treblinka några månader tidigare än Rajchman och räknas allmänt som ett nyckelvittne till de förmenta massgasningarna i lägret.⁹ Både Wierniks bok (vilken utgavs i USA redan 1944 under titeln A Year in Treblinka och senare nyöversattes och publicerades av Alexander Donat) och Rajchmans memoarer härrör från samma tidsperiod, och båda männen säger sig ha arbetat i det ”egentliga dödslägret” (Totenlager), den del av Treblinka II där de förmenta gaskamrarna och massgravarna skall ha varit belägna (Rajchman nämner till och med Wiernik vid namn på sid. 72 av memoarerna). Man kan därför med rätta utgå ifrån, att bägge vittnena nedtecknade sina Treblinka-skildringar med 1942-1943 års sinnesintryck i färskt minne.

Låt oss så inleda vår granskning av vad Nils Schwartz i sin recension i Expressen den 9 februari 2010 kallar ”den ohyggligaste bok jag någonsin har läst” och Eva Larsson i Svenska Dagbladet den 11 mars samma år beskriver som ”absolut nödvändig läsning” och ”en viktig påminnelse om ett av mänsklighetens värsta illdåd”.

2. Ankomsten till Treblinka

Vid sin ankomst till “förintelselägret” den 11 oktober 1942 skiljs Rajchman från sin syster Anna och sätts att stapla de deporterades tillhörigheter i en enorm hög på marken i receptionslägret (sid. 24). Medan Rajchman arbetar med att sortera klädesplagg kommer en SS-man och frågar efter barberare. Fyra män stiger fram och Rajchman sluter sig till dem som den femte nye ”barberaren”. Männen ges kläder och saxar och befalls att arbeta med klädsortering fram till nästa transport (sid. 26-28). När denna anländer följande dag förs Rajchman och de andra barberarna, tio stycken inallo, till gaskamrarna (sid. 39), där de kvinnliga offren skall ha fått sitt hår avklippt under en omorganiseringsperiod i september och oktober 1942, innan en särskild hårklippningsbarrack uppfördes nära ingången till ”Schlauch”, den kamouflerade, taggtrådsinhägnade stig som ledde från receptionslägret till Läger 2, den inhägnade del av Treblinka där de påstådda gaskamrarna skall ha varit belägna. Barberarna utför sitt arbete i en av kamrarna, vars båda dörrar (en mindre ingångsdörr vettande mot en mittkorridor och en garagedörrsliknande utgång) står vidöppna. På golvet står ett ej närmare angivet antal bänkar samt “ett tiotal koffertar” i vilka det avklippta håret förvaras. Härnäst leds kvinnliga offer genom byggnadens mittkorridor till kammaren med barberarna. Kvinnorna får håret avklippt och visas sedan ut genom den större yttre dörren (sid. 41). Barberarna stannar kvar i kammaren, bevakade av ukrainska vakter, medan kvinnorna föses in i de andra gaskamrarna (sid. 44-45). Några dagar efter ankomsten till lägret befrias Rajchman från sitt arbete som barberare och förs till Läger 2 eller Totenlager (sid. 51), där han ges i uppdrag att transportera lik från gaskamrarna till massgravarna och senare även får arbeta med att dra ut guldtänder ur munnarna på liken samt med att bygga likbål.

3. Gaskamrarna

3.1. De två gaskammarbyggnaderna och deras kapaciteter

Angående de förmenta gaskamrarna i lägret skriver Rajchman:

”Det är värt att notera att vid tiden då jag började arbeta i dödslägret var två gasugnar [sic] igång. En större med tio kammare i vilken man kunde få in fyrahundra människor i vardera kammaren. En kammare hade en längd av sju meter och en bredd av sju meter. Man stoppade in människor likt sillar. När en kammare var full öppnade man nästa och så vidare. Mindre transporter brukade man släppa in i den mindre byggnaden med tre gaskammare, där det fick plats mellan fyrahundrafemtio och femhundra människor i en kammare.” (sid. 71)

Den nya, större gaskammarbyggnaden beskrivs på följande sätt:

”’Der Schlauch-weg’ är inte lång. Några minuter och man befinner sig i en vit byggnad på vilken en davidsstjärna är målad. På trappan till byggnaden står en tysk, som med sin hand visar på ingången och ler: ’Bitte, bitte!’ Trapporna leder till en korridor, i vilken det står en mängd blommor och på väggarna hänger långa handdukar.

Gaskammarens storlek räknar 7×7 kvadratmeter. I mitten av kammaren finns duschar, i vilka man leder in gasen. På en av väggarna är ett tjockt rör draget, som är ägnat att dra ut luften. Gaskammarens dörrar är klingklistrade med ett tjockt filttyg, så att det inte skall komma in luft.” (sid. 22)

Senare i boken (s. 107) informeras läsaren att gasen som skall ha strömmat genom duschmunstyckena genererades av en motor av ospecificerad typ. Vidare nämns att ingångarna till gaskamrarna i den nya byggnaden var försedda med ”järnportar” (sid. 48) med observationsfönster (sid. 45). I den gamla gaskammarbyggnaden skall det även ha funnits ett ”tillbyggt litet trähus” där “tandläkarna” arbetade med att rengöra och sortera utdraget tandguld och proteser (sid. 69).

Vi kan jämföra den ovanstående beskrivningen med nyckelvittnet Wierniks information om storleken och kapaciteten hos de förmenta gaskamrarna:

“När jag anlände till lägret var tre gaskammare redan i drift; ytterligare tio togs I bruk medan jag var där. En gaskammare mätte 5 x 5 meter och var ungefär 1.90 meter hög.”¹⁰

Här avser Wiernik de gamla kamrarna. Vad dessas kapacitet beträffar hävdar Wiernik att

“mellan 450 och 500 personer trängdes in i en kammare mätande 25 kvadratmeter.”¹¹

De nya gaskamrarna, som Wiernik själv skall ha varit med om att bygga, beskriver han sålunda:

“Det visade sig att vi höll på att bygga tio ytterligare gaskammare, mer rymliga än de gamla, 7 gånger 7 meter eller cirka 50 kvadratmeter. Så många som mellan 1000 och 1200 personer kunde trängas in i en gaskammare.”¹²

I sin vittnesutsaga från Eichmann-rättegången hävdar Wiernik att takhöjden mätte 1.90 m även i den nya gaskammarbyggnaden.¹³

Den israeliske ”Förintelse”-historikern Yitzhak Arad fastslår å andra sidan att kamrarna i den gamla byggnaden var och en mätte 4 x 4 x 2.6 m,¹⁴ medan kamrarna i den nya byggnaden mätte 4 x 8 x 2 m.¹⁵ Anledningen till att de nya kamrarna byggdes med lägre takhöjd skall enligt Arad ha varit att detta

“reducerade kamrarnas totala volym, minskade mängden gas som krävdes för att döda offren, och förkortade tiden det tog för dem att kvävas.”¹⁶

Även om Arad här inte anger några källor, är det uppenbart att han grundar sin beskrivning på domslutet från Treblinka-rättegången i Düsseldorf 1964-65, i vilket exakt samma dimensioner anges; enligt samma domslut skall var och en av kamrarna i den gamla byggnaden ha kunnat rymma 200-350 personer, medan motsvarande siffra för den nya byggnaden var 400-700 offer.¹⁷

I tabellen nedan har jag sammanställt ovanstående data avseende dimensionerna och kapaciteten hos de enskilda kamrarna i den gamla gaskammarbyggnaden (GG) respektive den nya (NG):

Bristen på samstämmighet mellan de tre beskrivningarna är uppenbar. Även om Rajchman inte klargör storleken hos de gamla gaskamrarna, följer det logiskt av den kapacitet han tillskriver dem att de måste ha varit större än kamrarna i den nya byggnaden. Wiernik å andra sedan hävdar att de nya kamrarna var dubbelt så stora som de gamla, med en motsvarande ökning av kapaciteten. Kontrasten görs än mer tydlig av det faktum att Rajchman och Wiernik är helt och hållet överens om kapaciteten hos de gamla kamrarna och ytmåtten hos den nya. Slutligen motsäger domslutet från 1965 såväl Rajchman som Wiernik beträffande måtten hos de nya kamrarna samt Wiernik vad beträffar takhöjden hos de gamla kamrarna.

Wierniks påstående att 20-25 personer fick plats på en kvadratmeter är tveklöst absurt. Rajchmans 8 offer per kvadratmeter är förvisso mindre otroligt, men ändå svårligen genomförbart. Borde inte de “duschar, i vilka man leder in gasen” i gaskammaren¹⁸ ha skadats med jämna mellanrum av panikslagna offer? Det verkar dessutom osannolikt att observationsfönstren kunde fylla en praktisk funktion, då sikten hela tiden skulle ha blockerats av något offers huvud eller överkropp.

3.2. Tidsåtgången för gasningarna och offrens utseende

Hur lång tid tog det att döda människorna som var instängda i gaskamrarna? Rajchman informerar oss:

“I den byggnaden [den äldre, mindre byggnaden] brukade gasningen vara cirka tjugo minuter, medan den i den nya byggnaden brukade vara fyrtiofem minuter.” (sid. 71)

Några sidor senare läser vi:

”Kropparna från den lilla och den stora gaskammaren skilde sig dock åt i utseende. I de små kamrarna var döden lättare och snabbare. Ansiktena såg ofta ut som på en människa som somnat in, ögonen var slutna, endast munnarna var förvridna hos en del av de gasade, och på läpparna syntes blodig fradga. Kropparna badade i svett. Före döden hade människorna gett ifrån sig urin och exkrement. Kadavren från de stora kamrarna, där döden tog längre tid, hade förändrats på ett förskräckligt vis, deras ansikten var helt svarta, som brända, kropparna svullna och blå.” (sid. 73)

På ett annat ställe skriver Rajchman om en grupp gasade bulgariska judar:

”Det ser ut som om de fortfarande lever efter gasningen, bara insomnade.” (sid. 96)

Det är märkligt att Rajchman här kallar de gamla gaskamrarna för “de små kamrarna” och de nya för “den stora gaskammaren”, samtidigt som de kapaciteter han tillskriver respektive byggnads kammare onekligen indikerar att de gamla gaskamrarna var större än de nya. Det är möjligt att antingen Rajchman själv eller hans översättare förväxlat storleken hos de respektive byggnaderna med storleken hos kamrarna (möjligen som följd av att “gaskammare” ibland används som synonymt med “gaskammarbyggnad”). Då den nya byggnaden skall ha rymt tio kammare istället för endast tre var den naturligtvis den större av de två byggnaderna.

I vilket fall som helst görs det klart att gasningarna tog minst dubbelt så lång tid i de nya gaskamrarna som i de gamla. Som nämnts ovan fann emellertid domstolen i Düsseldorf att de nya kamrarna byggts med en väsentligt lägre takhöjd än de gamla i syfte att förkorta tiden det tog att gasa offren! Man behöver vidare knappast påpeka det absurda i, att tyskarna skall ha gjort de nya kamrarna inte bara mindre till storleken än de gamla, utan även mindre tidseffektiva. Vad hände med den berömda “tyska noggrannheten” (som bl.a. översättaren Salomon Schulman åberopar¹⁹)?

Rajchmans beskrivning av de påstådda gaskammaroffrens utseende är ännu ett bevis för hans otillförlitlighet. Samtliga nutida ortodoxa “Förintelse”-historiker är överens om att de förmenta offren i Treblinka dödades med kolmonoxid från motoravgaser. Såsom jag har demonstrerat i en annan artikel²⁰ på grundval av omfattande rättsmedicinsk dokumentation, uppvisar minst 95% av alla fatala fall av kolmonoxidförgiftning en distinkt körsbärsröd eller mörkrosa missfärgning av huden, som en mekanisk följd av av införlivandet av kolmonoxid i blodcellerna (bildandet av karboxyhemoglobin). Hur kommer det sig att Rajchman inte lade märke till denna tydliga missfärgning, utan istället beskrev liken som antingen svarta och blå eller utan missfärgning?

3.3. Mordmetoden

Som synes ovan indikerar Rajchman i sina memoarer att luften i gaskamrarna pumpades ut för att därefter (åtminstone i normala fall) ersättas med motoravgaser.²¹ Den 12 oktober 1945 lämnade Rajchman (under namnet Henryk Reichman) följande edsvurna utsaga:

“Morden genomfördes antingen genom att luften pumpades ut eller genom att CO [kolmonoxid] släpptes in. Vid ett tillfälle, när det anlände färre transporter, utförde tyskarna ett experiment: de pumpade ut luften utan att släppa in något gift. När dörrarna öppnades efter 48 timmar fann vi att några av människorna därinne var i livet.”²²

Det står inte riktigt klart vilken av de två gaskammarbyggnaderna det är som vårt vittne avser i detta fall,²³ men oavsett vilken är den beskrivna händelsen omöjlig, för att inte säga absurd, med tanke på att mellan fyrahundrafemtio och femhundra människor skall ha trängts in i varje kammare, och att kamrarnas dörrar skall ha varit “klingklistrade med ett tjockt filttyg” i syfte att strypa syretillförseln. Även om luften inte pumpats ut och varje kammare varit fylld med ”enbart” hundra – säkerligen panikslagna – offer skulle syret ta slut inom maximalt ett par timmar,²⁴ och en människa kan inte hålla andan mer än ett par minuter.

Påståendet att vakuum användes som mordmetod återfinns i flera av de tidiga vittnesrapporterna från Treblinka.²⁵ En variant, som förekommer sporadiskt även i senare vittnesutsagor (långt efter det att vakuum och ånga förkastats som mordvapen av “Förintelse”-krönikörerna), går ut på att luften i kamrarna först sögs ut, för att sedan ersättas med motoravgaser.²⁶ Tydligen ansluter sig Rajchman till denna senare version. Det tvivelaktiga hos denna förmenta mordmetod torde stå klar för varje vuxen människa med förmåga till rationellt tänkande: Varför skulle man ha bemödat sig att föra in dödliga avgaser i kamrarna, när offren ändå skulle ha dött inom blott några minuter till följd av den akuta syrebristen?

Det bör nämnas inom parantes att Rajchman vid rättegången mot Demjanjuk i Jerusalem var oförmögen att peka ut var gasningsmotorerna skall ha varit placerade och inte heller kunde uppge deras antal.²⁷

4. Massgravarna och offerantalet

Rajchman hävdar att han arbetade en ansenlig tid vid massgravarna i Läger 2. I följande stycke lämnar han sin uppskattning av storleken hos dessa gravar:

”Av dem [de judiska arbetsfångarna] stod tio man i gropen och arbetade med att sprida ut liken, huvudet mot fötterna, och fötterna mot huvudet, så att fler skulle få plats. En annan grupp öste sand över varje skikt och sedan lades ovanför det förra skiktet ett nytt skikt. Groparna grävdes med en grävskopa (senare fanns det tre grävskopor). Groparna var jättestora, cirka 50 meter långa och 30 meter breda och några våningar på djupet. Enligt min uppskattning torde groparna vara fyra våningar djupa.” (sid. 74)

Fyra våningar motsvarar ett djup av 8-12 meter. För argumentets skull utgår jag här från ett djup av 12 meter. Massgravarna Rajchman beskriver skulle således ha en enskild volym av (50 x 30 x 12 =) 18 000 kubikmeter. Om vi utgår från ett teoretiskt maximum av 8 kroppar per kubikmeter²⁸ skulle en sådan grav kunna rymma (18 000 x 8 =) 144 000 lik. Med tanke på att varje lager lik skall ha täckts med ett sandlager, är det rimligt att minska denna kapacitet med en tredjedel, så att varje grav skulle kunna rymma maximalt (144 000 x 0.66 =) 95 000 lik. I verkligheten skulle dock dessa dimensioner visa sig klart opraktiska. För det första skulle man inte kunna gräva gravarna med lodräta jordväggar, då detta skulle innebära en överhängande risk för kollaps. Istället hade man varit tvungen att göra väggarna sluttande, vilket i sin tur skulle ha minskat volymen (om man utgår från att ytmåttet förblev oförändrat).²⁹ För det andra skulle man riskera att stöta på grundvatten – Treblinka är beläget endast några kilometer söder om den stora floden Bug och jorden i området är typisk sandjord.

Vad gravarnas dimensioner angår bör man vidare notera att Rajchman här motsägs av det enda andra vittne som lämnat exakta uppgifter angående dessa, nämligen Eliahu Rosenberg, vilken i likhet med Rajchman säger sig ha arbetat i Läger 2. I en edsvuren utsaga från 1947 hävdar Rosenberg att gravarna mätte 120 x 15 x 6 m, det vill säga 10 800 kubikmeter.³⁰

Hur många av dessa enorma massgravar fanns det? I ett stycke i memoarerna som beskriver hur massgravarna i juni 1943 tömdes på sitt innehåll och rengjordes nämner Rajchman:

”Även arbetet med att rensa upp groparna går i ett snabbt tempo. Tio gropar är redan rensade. Den sista, den elfte, är en av de fyra största. Där ligger en kvarts miljon människor.” (s. 102-103)

Således fanns det inallo 11 massgravar, varav fyra var större än de andra. Refererar dimensionerna på sid. 74 till de större eller mindre gravarna? Saken framgår inte klart av texten, men med tanke på den kapacitet som tillskrivs de större av gravarna, verkar det rimligt att utgå ifrån att de gäller de mindre.

Om fyra av gravarna innehöll vardera “en kvarts miljon människor” (jfr. sid. 94), innebär det att gravarna tillsammans innehöll 1 miljon lik. Utgår vi sedan ifrån, att de återstående sju gravarna vardera innehöll “endast” 80 000 lik – vilket är den siffra som domslutet från Treblinka-rättegången 1964-1965 anger³¹ – innebär detta en sammanlagd offersiffra kring 1 560 000. Då vi tack vare det så kallade Höfle-dokumentet känner till att 713 555 judar deporterades till Treblinka under år 1942, och då samtliga historiker är ense om att endast ett mindre antal judar deporterades till lägret under 1943 går det att fastslå en hypotetisk maximal offersiffra om 800 000 personer. Följaktligen har Rajchman överdrivit denna hypotetiska offersiffra med 100%.

I USHMM-intervjun uppger Rajchman att tyskarna i Treblinka “mördade omkring 15 000 människor varje dag”³², med andra ord 450 000 personer per månad, och i memoarerna (sid. 78) skriver han att “Fram till den 15 december brukade transporterna komma regelbundet, ungefär 10 000 människor om dagen”, vilket innebär att runt 600 000 judar skulle ha mördats i lägret under perioden från Rajchmans egen ankomst till sagda datum. I själva verket deporterades knappt hälften så många judar till lägret under perioden ifråga.³³

På en karta ritad av lantmätaren Trautsolt mot slutet av 1945 anges Läger 2 som en oregelbunden fyrsiding med en area av cirka 14,000 kvadratmeter (1.4 hektar).³⁴ De massgravar som Rajchman beskriver skulle ha täckt en yta av minst (50 x 30 x 11 =) 16 500 kvadratmeter! Betänker man att gravarna måste ha varit skiljda åt av tjocka jordväggar är det uppenbart att de skulle täcka hela Läger 2, även om dess area i själva verket var den som anges på den av Peter Laponder ritade “Treblinka Death Camp Memorial Map”,³⁵ det vill säga runt 2 hektar. Med andra ord hade det inte funnits någon plats över i Läger 2 för vare sig gaskammare eller “ugnar” (som Rajchman missvisande kallar likbålen i Schulmans översättning).³⁶

De dimensioner som vårt vittne uppger framstår som än mer tvivelaktiga om vi jämför dem med de massgravar som identifierades av den polske arkeologen Andrzej Kola i Belzec mot slutet av 90-talet. Den totala nuvarande volymen hos dessa 33 gravar uppgår till 21 310 kubikmeter. Ingen av dessa gravar (vilka identifierades med hjälp av borrningar men lämnades outgrävda) var djupare än 5.20 m. Tolv stycken av gravarna täckte vardera en yta av mindre än 100 m², medan elva var större än 200 m².³⁷ Den hypotetiska maximala offersiffran för Belzec, vilken likaledes följer av Höfle-dokumentet, uppgår till 434 508. Enligt den ortodoxa historieskrivningen begravdes samtliga dessa offer innan de slutligen grävdes upp igen och brändes. Dessa 434 508 hypotetiska offers gravar hade således en sammanlagd volym motsvarande volymen hos drygt en av Rajchmans elva massgravar. Hur går detta ihop, om det stämmer, som Rajchman och flera andra vittnen uppger, att tyskarna i Treblinka utnyttjade gravkapaciteten så effektivt som möjligt? (I verkligen kunde massgravarna i Belzec rymma endast en bråkdel av de påstådda offren).³⁸

I december 1945 besökte Rajchman det forna lägerområdet tillsammans med Rachel (Ruchl) Auerbach och andra medlemmar av en ”historisk kommission”.³⁹ Frågan är, hur det kommer sig att denna kommissions utredare misslyckades med att finna bevis för de enorma massgravar som vittnena talat om?⁴⁰ Hade de inte, när allt kom omkring, Herr Rajchman själv till guide?

5. Förbränningen av liken

5.1. När började man bränna liken?

På sid. 88 av memoarerna skriver Rajchman:

“I december 1942 började man att i stället bränna liken i ugnar. Arbetet gick emellertid inte bra eftersom liken inte gick att bränna. Därför specialbyggde man ett krematorium. Man monterade in en speciell motor, som förstärkte luften och därtill hällde man på mycket bensin. Men liken lät sig inte brännas. Det högsta antalet förbrända kroppar nådde dagligen tusentalet. Mördarna var inte nöjda med detta låga tal.”

Vad Rajchman här i Schulmans översättning kallar ”ugnar” och ”krematorium” skall förstås som likbål snarare än riktiga ugnar (den tyska översättningen talar om Scheiterhaufen).

Som ett resultat av misslyckandet med det ”specialbyggda” bålet kallade lägerledningen i Treblinka in en expert på likbränning, vilken av memoarernas franske redaktör identifieras som SS-Scharführer Herbert Floß.⁴¹ Rajchman hävdar att “specialisten” anlände till lägret i januari 1943 och att konstruktionen av den nya “ugnen” inleddes redan “efter några dagar” (sid. 89). Enligt historikern Arad skall å andra sidan förbränningen av lik i Treblinka ha påbörjats först i mars 1943.⁴²

5.2. Konstruktionen av ”ugnarna”

Det hävdas allmänt att liken från offren i Treblinka förvandlades till aska med hjälp av primitiva likbål utrustade med galler bestående av järnvägsskenor – vad Rajchman kallar ”ugnar” men de flesta andra källor benämner ”grillar”. I sina memoarer beskriver Rajchman konstruktionen av dessa anordningar sålunda:

“Han [“specialisten”] lägger ut vanliga långa och tjocka järnvägsskenor på en längd av trettio meter. På marken byggs några mindre murar av gjutcement med en höjd av femtio centimeter. Ugnen är cirka en och en halv meter bred. Sex skenor läggs ut och det är allt. Han beordrar att ett första skikt av kvinnor ska läggas ut, särskilt tjocka kvinnor, med bukarna på skenorna, och sedan kan man lägga vad som kommer sedan på dem: män, kvinnor och barn. Ett skikt läggs på nästa, ju högre desto färre i varje skikt, med en sammanlagd höjd av två meter.

Liken staplas till en kolonn, som kallades ‘eldkolonnen’. Två eldarbetare griper tag i ett lik som förts dit av likbärarna. En griper tag i en hand och en fot på en sida och den andre på den andra sidan och slänger den döde i ugnen. I en sådan ugn läggs 2500 lik. Sedan anbefaller ’specialisten’ att tunna, torra små grenar ska läggas under och med en gren tänder man eld. Det dröjer några minuter och elden flammar så stark att det är svårt att närma sig ugnen på en radie av femtio meter.” (sid. 90)

I sitt polska vittnesmål från oktober 1945 hävdar Rajchman:

“Det fanns inga krematorier med ugnar i Treblinka. Det enda som fanns var en primitiv anordning byggd av järnvägsskenor som placerats på stöd av armerad betong och som hade en kapacitet av 2500 lik.”⁴³

I sitt vittnesmål från Demjanjuk-rättegången specificerade Rajchman att varje grill var 30 m lång med järnvägsskenor placerade med 15 cm avstånd sinsemellan på 50 cm höga stöd byggda av tegel – inte armerad betong.⁴⁴

I USHMM-intervjun hävdar Rajchman att förbränningsspecialisten

“tog 5 eller 6 järnvägsskenor var och en 30 meter lång. Runt dem byggde han en tegelmur. Han placerade ut skenorna med 15 centimeters mellanrum (…) och en och en halv meter över marken. [...] vi täckte dem med 2500 lik, som vi räknade.”⁴⁵

Antalet skenor och deras längd är här de samma, men de stöd de skall ha vilat på – här tydligen en tegelmur omgivande bålets hela yta – är tre gånger så hög.

Påståendet att liken räknades innan de placerades på bålen förekommer även i memoarerna (sid. 101). Här skriver Rajchman att en särskild arbetsgrupp hade i uppdrag att räkna samtliga offer (eller snarare deras huvuden, ifall dessa ramlat av kropparna – vårt vittne söker inte undanhålla de hemska detaljerna från sina läsare…) och rapportera antalet till den SS-officer som förde befälet över Läger 2.

Rajchmans beskrivning av grillarna i memoarerna och Demjanjuk-vittnesmålet påminner om vad som står att läsa om dessa i domslutet från Treblinka-rättegången:

“[Varje grill] bestod av ett betongfundament av cirka 70 cm tjocklek, på vilket 5 till 6 järnvägsskenor, ungefär 25 till 30 m långa, var placerade med korta mellanrum. Under skenorna brann en eld medan det att kropparna från 2000 till 3000 judar som mördats i gaskamrarna placerades ovanpå och sedan brändes.”⁴⁶

Jankel Wiernik å andra sedan beskriver grillarna på följande sätt:

“På detta vis satte han igång infernot. Han använde en maskin för att gräva upp liken, en grävmaskin som kunde gräva fram 3000 lik åt gången. Ett förbränningsgaller byggt av järnvägsskenor placerades på stöd av betong som var 100 till 150 meter långa. Arbetarna staplade liken ovanpå gallret och satte sedan eld på dem.”⁴⁷

Wiernik mindes alltså grillarna som 3-5 gånger längre än vad Rajchman uppger!

5.3. Antalet grillar

Den totala förbränningskapaciteten berodde naturligtvis på hur många grillar det fanns att tillgå. I memoarerna skriver Rajchman att det i mars 1943 redan fanns sex ugnar (sid. 92). Detta antal visade sig emellertid otillräckligt:

“Under den andra hälften av april månad dyker staben upp med vår chef Matias [Heinrich Matthes] i spetsen och vi ser att de har med sig en ritning. […]. Det visar sig att man håller på att bygga en större och starkare ugn tätt intill kamrarna, för att därifrån genast kunna förbränna liken. Detta arbete varar tio dagar. […]. Det är de sista dagarna i april och ugnen är ännu inte färdig. Chefen befaller att man under loppet av några timmar ska ställa upp en ny ugn bredvid gaskamrarna.” (sid. 98-99)

Detta innebär att det inallo skulle ha funnits åtta grillar, varav två var större än de andra. I sin vittnesutsaga från oktober 1945 hävdar Rajchman å andra sidan att de var fem eller sex till antalet.⁴⁸

Skälet till konstruktionen av de större grillarna uppges – tro det eller ej – ha varit det planerade mordet på en grupp judar som befann sig långt utanför tysk räckvidd:

“Reichman berättade även att nazisterna gjort i ordning en speciell förbränningsugn [incinerator] för de brittiska judarna, vilka skulle deporteras i enlighet med Adolf Hitlers övergripande plan för ett judefritt Europa.
‘ Detta var förbränningsugnen för de brittiska judarna,’ sade han och pekade på en karta över Treblinka. ‘Tyskarna planerade att föra dit dem sedan de erövrat Storbrittanien. Det var en mycket solid konstruktion och kunde inte flyttas. Den stod kvar där till slutet.’”⁴⁹

Blotta tanken att tyskarna tre månader efter Stalingrad skulle ha hyst hopp om att erövra Storbrittanien och föra örikets judar till Polen för att gasas är skrattretande.

Låt oss härnäst jämföra Rajchmans påstående om att det fanns 6-8 grillar i lägret med vad nyckelvittnet Jankel Wiernik har att säga i frågan:

“Eftersom de hade bråttom byggde tyskarna ytterligare förbränningsgaller och förstärkte de manskap som betjänade dem, så att mellan 10,000 och 12,000 lik kunde kremeras samtidigt.”⁵⁰

Då Wiernik som redan nämnts hävdar att varje bål hade en kapacitet om 3000 lik innebär ovanstående utsaga att det kan ha funnits som mest fyra grillar. På den karta över lägret som Wiernik ritade 1944, och även på den karta som användes under Treblinka-rättegången i Düsseldorf, är dock endast två grillar utmärkta.⁵¹

5.4. Är förruttnade lik lättare att bränna?

I memoarernas beskrivning av förbränningsprocessen finner vi följande utsaga:

”Det visar sig att liken som rycks upp ur groparna brinner ännu bättre än de just gasade människorna.” (sid. 92)

Stämmer det verkligen att förruttnade kroppar brinner bättre än “färska” lik? Svaret är nej. Förruttnelseprocessen orsakar nämligen en förlust av kroppsfett (en viktig tillgång vid kremering) vilken mer än kompenserar för förlusten av vatten (som naturligtvis utgör en belastning vid kremering). Vidare skulle det allra mesta, om inte allt av det metan som bildades under förruttnelsen (och som utgör en möjlig tillgång vid kremering) ha gått förlorat i samband med att liken grävdes upp. Ett förruttnat lik är således svårare att bränna än ett färskt.⁵²

5.5. Tidsåtgången för de enskilda kremeringarna

Hur lång tid tog det att förvandla ett likbål till aska? I memoarerna skriver Rajchman:

”Ugnarna lastas över dagen. Klockan halv sex på kvällen tänds de.” (sid. 92)

Vid Demjanjuk-rättegången i Jerusalem beskrevs processen sålunda:

“De brukade tända elden med torra stickor som liknade tandpetare. De antändes med en vanlig tändsticka och placerades under ugnen. Elden tog sig långsamt, för att sedan brinna med en sådan intensitet att det var omöjligt att stå närmre än 50 meter från ugnen. Tills morgonen hade nästan allt i ugnen bränts upp.”⁵³

Även i memoarerna (sid. 120) hävdas det att förbränningen varade från kvällen till morgonen. Om vi generöst antar att “tills morgonen” innebär fram till 10:00, innebär Rajchmans påståenden att hela förbränningsprocessen krävde runt 16 timmar och 30 minuter. Att den tidsåtgång som vårt vittne hävdar inte är särskilt realistisk framgår av ett dokumenterat fall av kadaverförbränning som ägde rum i skotska Whithorn i april 2001. Vid detta tillfälle brändes 511 nöt-, 90 får- och 3 svinkadaver på två bål med en sammanlagd yta av 150 kvadratmeter (jämfört med Rajchmans 45). Förbränningen tog tre hela dagar.⁵⁴

Två judiska vittnen vid namn Motke Zaidl och Itzhak Dugin, vilka skall ha arbetat med att bränna liken från judar skjutna av de s.k. Einsatzgruppen i Litauen på bål liknande de som användes i Treblinka, hävdar å sin sida att förbränningsprocessen vanligen tog inte mindre än ”sju eller åtta dagar” i anspråk.⁵⁵

5.6. Grillarnas kapacitet och vedåtgången

Som synes ovan hade de allra flesta av Rajchmans grillar en yta av 30 x 1.5 m = 45 m². Med tanke på den angivna strukturen (fem till sex 30 m långa järnvägsskenor placerade på stöd av betong eller tegel) förefaller det mest logiskt att liken placerades parallellt med grillens kortsida.

Hur många lik kunde placeras i varje lager på en grill? I likhet med Carlo Mattogno utgår vi ifrån att en genomsnittlig kropp skulle uppta en teoretisk yta av 1.75 x 0.50 m, vilken även inkluderar de mellanrum som behövs för passagen av lågor och luft.⁵⁶ Följaktligen kunde varje lager på Rajchmans grill rymma upp till 60 lik. Vidare utgår vi ifrån att varje lager med lik hade en höjd av 20 centimeter. Då Rajchman hävdar att liken staplades tills de nådde “sammanlagd höjd av två meter” ovanpå skenorna skulle man således få plats med tio sådana lager rymmande totalt 600 lik. Rajchman skriver emellertid att liken arrangerades enligt principen “färre i varje skikt” så att bålet sett från sidan hade formen av en pyramid. Med andra ord var varje lager kortare än det närmast föregående. Om från sidan bålet såg ut som en typisk egyptisk pyramid, det vill säga som en regelbunden triangel, skulle kapaciteten ha uppgått till hälften av det ovan nämnda antalet, med andra ord 300 lik. Vi skall dock återigen vara generösa mot vårt vittne och utgå ifrån, att man staplade 400 lik per bål. Detta antal utgör likväl endast 16% av de 2500 lik per grill som Rajchman talar om. En grill lastad med detta antal kroppar skulle ha varit 9 meter hög om varje lager varit av samma längd, och närmare 18 meter hög (!) om liken arrangerades såsom Rajchman skildrar.

Men hur många lik skulle det bål vårt vittne beskriver ha kunnat hantera åt gången i verkligheten? Den revisionistiske forskaren Carlo Mattogno har, på grundval av dokumentation rörande likbål med förbränningsgaller i Indien, förbränning av djurkadaver i samband med epidemier samt även egna experiment, slagit fast att det krävs ungefär 3.5 kg ved för att kunna förvandla 1 kg organisk substans till aska, och detta även vid masskremering av delvis förruttnade kroppar.⁵⁷ Här bör betonas att vi med ”ved” avser vanlig torr ved. Såsom jag visat i en annan artikel⁵⁸ måste den ved som användes för likbränning i Treblinka ha varit ”grön”, det vill säga färsk ved, vilken har ett betydligt lägre värmevärde på grund av sin högre fuktighetsgrad. Detta innebär att vedåtgången per kilogram lik i verkligheten skulle ha uppgått till 6-7 kg. Trots detta skall vi för argumentets skull utgå från en åtgång av 3.5 kg ved per kilogram mänsklig substans. Generositeten hos detta antagande gör det även möjligt för oss att utan vidare bortse från det extra värmevärde som skulle ha tillförts genom det hypotetiska användandet av flytande bränsle (bensin eller fotogen).

I likhet med Mattogno utgår vi från att liken hade en genomsnittlig vikt av 45 kg, en siffra som tar hänsyn till förekomsten av barn bland de hypotetiska offren såväl som förlusten av vätska i samband med förruttnelseprocessen.⁵⁹ Förbränningen av ett lik skulle således kräva (45 x 3.5 =) ungefär 160 kg ved.

En grill hade plats för (30 x 1.5 x 0.5 =) 22.5 kubikmeter ved om vi går på memoarernas uppgifter, eller (30 x 1.5 x 1.5 =) 67.5 kubikmeter ved om vi istället väljer att lita på Rajchmans utsaga i USHMM-intervjun. Här bör för övrigt anmärkas, att vårt vittne talar om “torra små grenar” som skall ha använts för att sätta eld på bålet, men däremot aldrig nämner de enorma mängder ved som skulle ha behövts i samband med likbränningen.

En normalt staplad kubikmeter med ved väger vanligen mellan 340 och 450 kg.⁶⁰ Några källor uppger högre siffror, såsom exempelvis A. Marcantonio, vilken anger vikten för en kubikmeter ved till 600 kg.⁶¹ Även om denna uppskattning troligen refererar till mycket tätt staplad ved – och veden i ett bål skulle inte kunna staplas alltför tätt utan att lufttillförseln blev lidande – skall vi för argumentets skull utgå från den högre siffran.

Rajchmans grill kunde följaktligen nyttja som mest antingen (22.5 x 600 =) 13 500 eller (67.5 x 600 =) 40 500 kg ved. Detta motsvarar i sin tur antingen (13 500 : 160 =) 84 eller (40 500 : 160 =) 253 lik. En grill kunde således som mest hantera 10% av Rajchmans 2500 lik, och även denna ringa kapacitet är tvivelsutan kraftigt överdriven. Det möjliga motargumentet att man på något vis skulle ha kunnat tillföra extra bränsle under kremeringen motsägs av Rajchmans egen utsaga, att hettan från elden gjorde det “svårt att närma sig ugnen på en radie av femtio meter”.

Om vi antar att de “större ugnar” som Rajchman nämner kunde hantera dubbelt så många kroppar som de mindre, kunde följaktligen de 6 normalstora grillarna och de två större bränna som mest 2530 lik samtidigt. Som nämnts ovan är det realistiskt att anta en tidsåtgång av 3 dagar för hela förbränningsprocessen, snarare än de ungefär 16 timmar som Rajchman antyder. I syfte att stärka vårt argument skall vi emellertid utgå ifrån, att arbetsfångarna lyckades stapla, förbränna, kyla ned och rensa ett bål inom loppet av 48 timmar. Detta innebär en daglig högsta kapacitet av 1265 lik. Följaktligen skulle det ta 632 dagar – eller 1 år, 8 månader och 23 dagar – att bränna de 800 000 förmenta Treblinka-offren (detta är den offersiffra som uppges av Raul Hilberg i den slutgiltiga upplagan av dennes standardverk The Destruction of the European Jews).⁶² Som vi sett ovan hävdar Rajchman – om vi skall lita på Schulmans översättning⁶³ – att endast ett tiotusental lik brändes i december 1942 och att de första grillarna togs i bruk i januari 1943, medan de två sista färdigställdes i slutet av april samma år. Således skulle kremeringen av de förmenta 800 000 offren ha pågått åtminstone fram till mitten eller slutet av september 1944. I verkligheten upplöstes och demonterades “utrotningslägret” Treblinka i slutet av september 1943. Röda armén erövrade sedan området kring det forna lägret i augusti 1944.

Saken är dock den att det finns ytterligare faktorer som talar mot riktigheten i Rajchmans påståenden. För det första utgår beräkningarna ovan ifrån att samtliga 8 grillar togs i bruk vid samma tidpunkt, vilket inte stämmer med vårt vittnes utsagor. För det andra är det orealistiskt att anta att grillarna kunde vara i bruk 24 timmar om dygnet och 365 dagar om året – även i snö och regn. För det tredje skulle de järnvägsskenor som användes i grillarna oundvikligen ha böjts till följd av hettan och trycket från de staplade liken, så att de med jämna mellanrum hade fått ersättas, resulterande i ytterligare förlorad tid. För det fjärde så har vi i beräkningarna tagit med den höjd för grillarnas stöd som Rajchman uppger i USHMM-intervjun från 1988. Det normala och mest rimliga förfarandet skulle naturligtvis vara, att utgå ifrån att de uppgifter som vittnet lämnade 1944 eller 1945 är betydligt mer tillförlitliga än de som lämnats fyra decennier senare av en åldrig man. Slutligen måste det åter understrykas att Rajchman (såvitt författaren till denna artikel känner till) är det enda vittnet som hävdar att det användes så många som 6 eller 8 grillar i Treblinka.

Under perioden 2000-2001 genomförde ett arkeologiskt team lett av den ovan nämnde Andrzej Kola en undersökning av den platsen där “dödslägret” Sobibór legat 1942-1943. I samband med denna återfanns resterna av en förbränningsgrop. Enligt ett vittnesmål lämnat 1961 av Kurt Bolender, den medlem av den tyska lägerpersonalen som skall ha fört befälet över det ”egentliga dödslägret”, skall Sobibór-offren ha bränts till aska på en ensam ”grill” bestående av järnvägsskenor placerade tvärs över en grop.⁶⁴ Den av Kola upptäckta gropen mätte 10 x 3 x 0.9 m och kunde således rymma 27 kubikmeter ved. Detta innebär att endast runt etthundrafemton lik kunde brännas per dag i Sobibór. Kremeringen av de 170 000 offer som numera tillskrivs detta läger skulle ha varat fram till november 1946!⁶⁵

Allt detta pekar mot att lik förvisso brändes på grillar i Treblinka och de andra Reinhardt-lägren (Belzec och Sobibór), men att dimensionerna hos dessa konstruktioner var fullkomligt otillräckliga för att kunna hantera de hundratusentals förmenta gaskammaroffren. Förklaringen till denna “otillräcklighet” är enkel: i verkligheten fungerade dessa tre läger som transitläger och de verkliga offren – huvudsakligen judiska deporterade som avlidit under transporten dit, arbetsfångar som lidit en ”naturlig död” eller skjutits för förseelser och flyktförsök och troligen även offer för ”eutanasi”⁶⁶ – uppgick till några tiotusental per läger.

5.7. Himmlers besök i Treblinka

Enligt Rajchmans memoarer skall Reichsführer-SS Heinrich Himmler ha besökt Treblinka i syfte att inspektera undanröjandet av massgravarnas innehåll:

”Som det ser ut har mördarna en bestämd tidsrymd att rensa upp platsen för läger nummer ett [läs: två] – fram till den första juli [1943] . Vi får reda på att man väntar en ärad gäst – Himmler.

Det sätts igång stora förberedelser för att ta emot honom. Man avslutade arbetet på eftermiddagen. I sista minuten blåstes arbetet av.

Vi ligger instängda i baracken och tittar ut genom de små fönstren, och ser en stor vaktstyrka bevaka vår barack. Några minuter senare kom Himmler och hans sällskap. De inspekterade gaskamrarna och gav sig ut på platsen som redan var ren och i ordning. Himmler visade sig vara helt nöjd. Han log och hans medhjälpare, som höll sig på några meters avstånd från honom, höll på att spricka av glädje.” (sid. 103-104)

Samtida tyska dokument visar emellertid att Himmler besökte “inrättningar hörande till Aktion Reinhard” någon gång under mars 1943. Samma dokument gör det klart att Himmler inspekterade Sobibór vid detta tillfälle.⁶⁷ Även om Treblinka inte nämns vid namn i dokumentmaterialet, framstår det som sannolikt att Himmler besökte även detta läger, då Franz Stangl, vilken som bekant tjänstgjorde som lägrets kommendant, listas som rekommenderad för befordran.⁶⁸

Hur kommer det sig att Rajchman placerar besöket vid midsommar, när det i själva verket ägde rum i slutet av vintern eller de första dagarna av våren? Denna motsägelse ter sig än mer påfallande om man betänker vad den ortodoxa historieskrivningen har att säga beträffande Himmlers besök. Yitzhak Arad skriver:

“Det sista lägret där man införde kremering av liken var Treblinka. När Himmler besökte lägret mot slutet av februari/början av mars 1943 fann han till sin förvåning att liken från de mer än 700 000 judar som dödats där ännu inte hade kremerats. Det faktum att kremeringen inleddes omedelbart efter detta besök gör det högst sannolikt att Himmler, som var ytterst mån om att utradera spåren av de brott som begåtts av Nazityskland, personligen beordrade kremeringen av dessa lik.” ⁶⁹

Med andra ord: den bild som Rajchman ger av omständigheterna kring Himmlers besök går stick i stäv med vad som hävdas av de ortodoxa historikerna (vilka i sin tur förlitar sig på utsagor från andra vittnen, främst av dem Wiernik). Medan vårt vittne påstår att Himmler besökte Treblinka den 1 juli och fann massgravarna tomma och “rena och i ordning”, hävdar historikerna att SS-ledaren inspekterade lägret “mot slutet av februari/början av mars” och till sin förvåning fann massgravarna fulla med ej brända lik!

Som framgår ovan hävdar Rajchman (på sid. 102) att tio av de elva gravarna hade tömts och rengjorts fram till juni 1943 och att hela det egentliga uppröjningsarbetet var avklarat den 1 juli (sid. 103). Jankel Wiernik påstår å andra sedan att en fjärdedel av arbetet ännu återstod vid slutet av juli:

“Juli gick mot sitt slut och vädret var brännande hett. Det hårdaste arbetet skedde vid massgravarna. Männen som grävde upp liken som skulle kremeras kunde knappt stå på benen på grund av de kväljande odörerna. Vid det här laget hade 75 procent av liken bränts.”⁷⁰

Man skulle kunna tycka att denna motstägelse är försumbar. Faktum är emellertid att Wiernik i sitt vittnesmål lämnar det uppenbart att en stor del av arbetet med att gräva upp och kremera liken ännu återstod den 2 augusti 1943, den dag då en fångrevolt bröt ut och Wiernik, Rajchman och många andra fångar lyckades fly från lägret, medan Rajchman hävdar att detta arbete var avslutat och allting “rent och i ordning” mer än en månad före fångupproret. Med tanke på att de två skildringarna skall ha nedtecknats vid ungefär samma tid av ögonvittnen som bör ha haft de förmenta händelserna i färskt minne, är denna diskrepans mer betydelsefull än den kan tyckas vid första anblick.

Ett möjligt motargument skulle kunna vara att Rajchman talar om ett annat besök av Himmler, kanske en uppföljning av den tidigare inspektionen. Detta argument stöter emellertid på två svåra hinder. För det första, hur kommer det sig att Rajchman glömmer att nämna det första besöket? För det andra, hur kommer det sig att detta hypotetiska besök i juli inte nämns av något annat vittne?

6. Diverse anomalier och absurditeter

6.1. “Tandläkarna”

På sid. 68 i memoarerna skriver Rajchman att “’tandläkarnas’ kommando” i Läger 2 bestod av 20 manliga fångar. Några sidor senare (sid. 70) anmärker han emellertid att utdragningen av tänder sköttes av ”en eller flera” sexmannagrupper, beroende på den ankommande transportens storlek; de övriga medlemmarna av kommandot arbetade med att rengöra och sortera tandguldet och proteserna. Som nämnts i avsnitt 4 ovan skriver Rajchman att “Fram till den 15 december [1942] brukade transporterna komma regelbundet, ungefär 10 000 människor om dagen”. Detta skulle innebära att var och en av de tjugo ”tandläkarna” hanterade 500 lik dagligen.⁷¹ I detta sammanhang måste man tänka på, att rigor mortis, den på döden följande s.k. likstelheten, skulle ha försvårat utdragandet av tänder:

“Rigor mortis inträder först i musklerna kring ögonlocken och käken (som tidigast cirka 20 minuter efter dödens inträde), varvid den senare spänns som en följd av tuggmusklernas stelnande. Efter detta börjar likstelheten angripa större muskelgrupper, med ett stelnande av armbågs- och knälederna cirka 2 till 6 timmar efter döden.⁷² […]. Fullt utvecklad kan rigor mortis leda till en sådan stelhet hos kroppen att den förmår stödja hela sin egen vikt. I sådana fall kan även de mest kraftfulla försök att bryta rigor mortis visa sig förgäves.⁷³ […] I kalla och tempererade klimat inleds upplösandet av rigor mortis, märkbart som en sekundär avslappning av musklerna (d.v.s. en minskning av anspänningen efter fullt utvecklad likstelhet) cirka 24 till 36 timmar efter dödens inträde.”⁷⁴

”Tandläkarna” skulle således i många fall ha varit tvungna att med kraft bända upp käkarna på offren för att kunna dra ut tandguld eller proteser, ett problem som Rajchman faktiskt tycks vara medveten om:

”(…) tänderna [hos gaskammaroffren] var så inklämda hos dem att det var så gott som omöjligt att öppna munnarna och komma åt guldkronorna. Då var man tvungen att trycka ut några av de naturliga tänderna, annars kunde man inte öppna deras munnar.” (sid. 73)

Det bör här även noteras att ett annat vittne från Läger 2, Eliahu Rosenberg, i en filmad intervju genomförd av Yad Vashem, hävdar att “tandläkarkommandot” bestod av enbart 3-5 män.⁷⁵ Ett annat vittne vid namn Avraham Lindwasser, som själv skall ha varit en av “tandläkarna”, uppgav i sitt vittnesmål vid Eichmann-rättegången i Jerusalem att samma arbetskommando ursprungligen bestod av 4-6 fångar, men att det senare, efter öppnandet av massgravarna (d.v.s. tidigt 1943) utökades till 12 man.⁷⁶

6.2. Transporten från Ostrowiec

På sid. 78-79 av memoarerna berättar Rajchman om ett sällsynt exempel på motstånd från de förmenta offren:

”Den 10 december [1942] inträffade det att på stationen befann sig en transport med judar från Ostrowiec och lägerkommandot fick meddelande om att det tidigt på morgonen nästa dag skulle komma en transport till Treblinka. Kommendanten gav då befallning om att man skulle släppa igenom judarna från Ostrowiec på natten. Befallningen åtlyddes. Då var vi redan instängda i baracken och kunde ingenting se. Allt vi hörde var de vanliga skriken. Men när vi kom ut på morgonen till våra arbeten såg vi spåren efter de nattliga händelserna. [...]. En grupp med några tiotal män vilka hade drivits mot kamrarna, hade vägrat att gå in. De hade gjort motstånd och i all sin nakenhet hade de försvarat sig med nävarna och inte låtit sig knuffas in i kabinettet [=gaskammaren] . Då hade SS-männen öppnat eld med sina automatgevär i korridoren och fällt männen rätt upp och ned.”

I den tyska utgåvan av memoarerna kommenterar översättaren denna utsaga i en fotnot: “Transporten med judar från Ostrowiec anlände i själva verket den 12 oktober.” ⁷⁷ Detta bekräftas av Yitzhak Arad, som i sitt standardverk om Reinhardt-lägren inte listar några transporter från Ostrowiec avgångna senare än den 12 oktober 1942.⁷⁸ Det märkliga är att på sid. 47 av memoarerna så nämner Rajchman ankomsten av en transport från Ostrowiec i just oktober 1942, dagen efter hans egen ankomst till lägret! Varför behovet av att uppfinna en andra transport från samma stad?

6.3. ”Ivan”

Som redan nämnts framträdde Rajchman som ett åklagarvittne vid 1987-1988 års rättegång mot John Demjanjuk i Jerusalem, samt även vid det föregående amerikanska utlämningsförfarandet. Vid denna tid stod Demjanjuk anklagad för att ha varit “Ivan den förskräcklige”, en särskilt brutal ukrainsk vakt som inte bara ansvarade för den motor som försedde de påstådda gaskamrarna i Treblinka med dödlig kolmonoxid, utan dessutom på eget bevåg begick de mest monstruösa grymheter mot judarna i detta läger. I USHMM-intervjun, vilken genomfördes sju månader efter att Demjanjuk befunnits skyldig och dömts till döden (domen föll den 25 april 1988) berättar Rajchman:

“Jag var ett vittne vid rättegången mot Ivan Demjanjuk. En gång i Förenta staterna och nu i Israel. Jag kände honom som “djävulen Ivan”. Jag visste inte då att hans namn var Ivan Demjanjuk. [...]. Han arbetade som en mekaniker och var den som släppte in gasen i gaskammaren. [...]. Han var en sadist som njöt av sitt arbete.”⁷⁹

En särdeles oförglömlig grymhet skall ha ägt rum i det egentliga dödslägret, där Rajchman och en annan fånge vid namn Leon Finkelstein arbetade som “tandläkare” med att dra ut guldtänder och protester från liken och därefter rengöra dessa. I memoarerna beskrivs händelsen på följande vis:

”Ivan kom en gång fram med en eldgaffel⁸⁰ till brunnen, där jag tvättade tänder med en annan ‘tandläkare’, som hette Finkelstein. Han befallde Finkelstein att lägga sig på marken och borrade in järnet i hans bål. Detta kallades ett skämt. Den olyckliga människan skrek inte ens, utan stönade bara. Ivan skrattade och skrek: Ligg still, annars skjuter jag ihjäl dig!” (sid. 107)

Vid Demjanjuk-rättegången lade Rajchman fram en i det närmaste identisk version:

“Han skadade Finkelstein, som blödde och led stora smärtor, intensiva smärtor, men han fick inte skrika, eftersom Ivan befallt honom – ‘Om du skriker, skjuter jag dig’.”⁸¹

I USHMM-intervjun däremot återberättas samma episod sålunda:

“ [Han] tog en borr som användes för att borra hål i trä och stack borren i Finkelsteins bakdel. I bakdelen… skrattande, skrattande hela tiden… Han skrek ‘Gevalt!’ Nu skrek Finkelstein… [Ivan] sade till och med åt honom att om han inte slutade skrika skulle han… han sade… han gladdes verkligen av att göra detta.”⁸²

Det bör påpekas här att det torde vara Finkelstein och inte “Ivan” som skall ha ropat Gevalt, med tanke på att detta är ett jiddisch-uttryck som används som utrop vid stor förvåning. I den första versionen av berättelsen skriker Finkelstein över huvud taget inte, medan i den andra version Ivan hotar honom när han “inte slutade skrika”!

Häpnadsväckande nog tycks det som att varken Rajchman eller Finkelstein själv – som även han överlevde kriget och vittnade inför samma polska utredningskommitté – ansåg det värt att omnämna denna groteska tortyr i de vittnesmål som de bägge avlade år 1945. I en opinionsartikel från 1990, då Demjanjuk ännu befann sig i en israelisk dödscell, skriver Patrick Buchanan att

“till de grymheter som Demjanjuk kommer att hängas för hör att han skall ha använt en borr för att borra i fången Finkelsteins rektum. Saken är dock den att Finkelstein inte nämner detta i sin edsvurna utsaga från 1945. Inte heller Henryk Reichman [= Chil Rajchman], som vittnade vid rättegången i Jerusalem att han sett Demjanjuk använda borren, nämner denna hemska händelse i sitt edsvurna vittnesmål.”⁸³

Vad som gör Rajchmans berättelse än mer tveksam är hans beskrivning av hur de judiska arbetsfångarna allmänt behandlades i lägret:

“Reichman berättade för rätten att lägerfångarna försökte utföra alla sina sysslor ‘med böjd rygg, eftersom den som stod med rak rygg blev slagen… Och om man blev slagen i ansiktet, kunde man räkna med att dö den kvällen’.”⁸⁴

I USHMM-intervjun upprepar Rajchman samma påstående:

“Hela tiden var vi tvungna att vara på vakt så att våra ansikten skulle vara fria från skador och inte uppvisa några märken eller ärr. Den som hade ett nerblodat ansikte eller ärr plockade ut på kvällen, radades upp och sköts. De såg efter om vi fortfarande kunde stå på benen. Om inte så plockade de ut och dödade oss.”⁸⁵

Om fångar som uppvisade synliga skador eller inte kunde stå på benen konsekvent sköts, hur kom det sig då att Leon Finkelstein, som måste ha blött ymnigt från sitt sår, överlevde sin vistelse i lägret? Rajchman hävdar visserligen (sid. 108) att en viss dr Zimmerman förband såret, men är det verkligen troligt att Finkelstein kunde arbeta efteråt utan att någon av vakterna lade märke till att han var skadad?

När Rajchman intervjuades av OSI i mars 1980 blev han förevisad ett fotografi av Demjanjuk taget 1951, vilket han identifierade som den sadistiske vakten “Ivan”. Vid samma tillfälle visades han även ett foto av Demjanjuk taget under kriget, vilket han inte identifierade som ”Ivan”. När han ett år senare vittnade vid utlämningsförfarandet i Cleveland, Ohio, intygade han emellertid att det krigstida fotografiet visade ”Ivan”.⁸⁶

I slutänden upphävdes dock dödsdomen mot Demjanjuk. Det hade nämligen visat sig att de judiska vittnena, inklusive Rajchman, hade ”misstagit sig”. John Demjanjuk hade aldrig varit ”Ivan den förskräcklige”, och det viktigaste enskilda beviset i målet, ett identifikationskort från SS-träningslägret Trawniki, hade avslöjats som en förfalskning. År 1993 återvände Demjanjuk till USA som en fri man, men hans prövningar var inte slut i och med detta. ⁸⁷ Snart inleddes ett nytt, utdraget utlämningsförfarande, där Demjanjuk nu anklagades för att ha tjänstgjort i Sobibór, ett annat av Reinhardt-lägren. Demjanjuk berövades till sist sitt amerikanska medborgarskap och utvisades sommaren 2009 till Tyskland, där han nu åter står inför rätta. Salomon Schulman skriver:

”Måhända får Demjanjuk en rättvis rättegång i Tyskland, som dock tidigare gett Gestapomän [sic] milda rättsliga påföljder. Härvidlag äger ett kollaborerande Europa en gemensam skuld.”⁸⁸

Vad som kommer att ske i rättegången mot Demjanjuk är naturligtvis vad som skett i samtliga tidigare rättegångar mot ”nazistiska krigsförbrytare”: de enda bevis för de förmenta massmorden som läggs fram är vittnesberättelser, ”gaskamrarnas” existens behandlas som juridisk notis (d.v.s. som ett i rätten obestridbart faktum), eventuella försök att kritiskt granska de omständigheterna kring de förmenta massmorden förhindras genom lagar mot ”förintelseförnekelse” och för den åtalade återstår enbart att förneka personlig inblandning. Vad Schulmans ”gemensamma skuld” beträffar rör det sig till syvende och sist om en rasistisk kollektivbestraffning av européer och en maning till fortsatt överseende med den judiska statens kontinuerliga förbrytelser mot det palestinska folket, vars grymma belägenhet aldrig hade uppstått utan västvärldens okritiska anammande av ”Förintelse”-läran.

6.4. Treblinka I

I sina memoarer nämner Rajchman, att upprorsmännen hade planerat att anfalla det närbelägna arbetslägret Treblinka I efter flykten från “dödslägret”:

”Vi hade planerat att vi, när vi kom ut ur lägret, skulle bege oss mot strafflägret Treblinka I, vilket är beläget två kilometer från oss och där det finns kristna och judar, för att även befria dem…” (sid. 122)

I sitt vittnesmål vid Demjanjuk-rättegången i Jerusalem hävdade Rajchman att tyskarna “på ett avstånd av 2 km från Treblinka uppfört ett andra läger avsett för smugglare”⁸⁹, och i USHMM-intervjun säger han att tyskarna

“gjorde så mycket för att dölja sina dåd att de två kilometer från det ursprungliga lägret uppförde ett (…) straffläger för brottslingar och smugglade. Detta läger kallade de också för Treblinka. De ville ha det här lägret som en täckmantel för framtida bruk. Om någon upptäckte det verkliga Treblinka med dess gaskammare skulle de ha en plats som de kunde visa upp och säga att det var ett ställe för brottslingar.”⁹⁰

Man bör här lägga märke till att Rajchman talar om ”utrotningslägret” Treblinka II som det ”ursprungliga lägret”. I verkligheten uppfördes Treblinka I hösten 1941, mer än ett halvår innan öppnandet av Treblinka II den 22 juli 1942.⁹¹ Rajchmans påstående från Demjanjuk-rättegången är således uppenbarligen falskt (även om det möjligen skulle kunna förklaras som ett stycke vidareförmedlad hörsägen).

6.5. Skrönan om det brinnande blodet

Jag har avsiktligt sparat Rajchmans mest häpnadsväckande skräckhistoria till sist:

”Det hände att man flyttade en ugn intill en grav där man grävt ner en kvarts miljon människor. Som vanligt lastades ugnen med så många människor som fick plats och på kvällen tändes den. Emellertid blåste en mäktig vind och flammorna fladdrade så starkt att de fördes över den stora graven som tog fyr. Blodet från en kvarts miljon människor började flamma och det brann under ett helt dygn. Hela lägerledningen kom för att titta på undret och med förnöjsamhet betraktade de den mäktiga elden. Blodet steg upp mot ytskiktet och brann som om det vore bränsle.” (sid. 93-94)

Att blod, vars plasma består till 90 % av vatten, är långt ifrån lättantändligt, behöver knappast påpekas. Rajchmans historia är med andra ord rent nonsens.

Som nämnts ovan besökte Rajchman platsen för det tidigare “utrotningslägret” strax efter krigsslutet tillsammans med den jiddischspråkiga författaren Rachel Auerbach. Det är således möjligt, att det är Rajchman som är källan till hennes sensationella påstående i artikeln “Oyf di felder fun Treblinke” (senare översatt till engelska av Alexander Donat som “In the fields of Treblinka”) att blod utgör “ett förstklassigt brännmaterial”.⁹² Så talar sanningens och hågkomstens röster!

7. Slutsats

Chil Rajchman vittnesskildring av det förmenta utrotningslägret Treblinka II är späckad med mer eller mindre uppenbara motsägelser och absurditeter. Att lita på detta vittnes utsaga om att Treblinka var utrustat med gaskammare vari hundratusentals, om inte miljoner, judar kallblodigt bragdes om livet – trots den kompletta avsaknaden av såväl fysisk som dokumentär bevisning stödjande detta påstående – är att bete sig som en from dåre.

Det verkar nästan oförståeligt att en naturvetenskapligt tränad person som översättaren Salomon Schulman inte lagt märke till de många absurditeterna hos Rajchmans vittnesmål och åtminstone lagt till några försiktigt kritiska fotnoter. Saken är naturligtvis den att Schulman nalkats Rajchmans skildring med blind tro, vilket tydligt framgår av hans förord till boken:

”Läs, låt ögonen stanna upp ett tag, se dig om i rummet, övertyga dig om att du befinner dig där i vårt nu och att du inte sugits in i ett outhärdligt Treblinka. Detta är ofattbart, detta saknar motstycke – ens gängse försvarsmekanismer orkar inte hålla uppe garden.” (sid. 9-10)

Med ”försvarsmekanismer” bör kanske snarast förstås kritiskt, rationellt tänkande.

Som redan nämnts i det första stycket av denna artikel stammar memoarernas publicerade text tidigast från februari 1945. Emedan Jankel Wierniks pamflett Rok w Treblince publicerades i lönndom i Warszawa redan 1944 är det fullt möjligt att Rajchman läste denna skrift och bitvis använde den som modell för sina ”minnen”. Å andra sidan motsäger Rajchmans memoarer Wierniks skildring på flera viktiga punkter, bland annat kapaciteten hos de förmenta gaskamrarna och storleken hos likbålen. Ändå skall dessa två skildringar stamma från samma tidsperiod, mindre än ett år efter de båda vittnenas flykt från Treblinkas förmenta fasor. Varför dessa uppenbara motstridigheter och absurditeter, om det nu är så att vi verkligen har att göra med hågkomster av ett verkligt gaskammarmassmord?

Den mest avslöjande delen av Rajchmans skildring rör kremeringarna i lägret. I likhet med Richard Glazar, vilken lämnat belysande uppgifter om anförskaffandet av ved till likbålen,⁹³ har Rajchman oavsiktligt röjt det faktum att endast en bråkdel av de judar som deporterades till Treblinka kan ha kremerats där. Emedan ingen förmått återfinna rester av hundratusentals obrända lik på det tidigare lägerområdet,⁹⁴ innebär detta att Rajchman indirekt bekräftat den revisionistiska hypotesen om Treblinka II som ett transitläger, varifrån den absoluta majoriteten av de judiska deporterade skickades vidare österut till de tyskockuperade delarna av Sovjetunionen.

I likhet med de flesta andra Treblinka-skildringar framställs lägrets verkliga funktion i Rajchmans memoarer som ett utstuderat bedrägeri, en listig fiktion spridd av tyskarna i syfte att lura judarna i gettona:

”Bredvid mig [på tåget till Treblinka] sitter min vän Katz, ingenjör till yrket. Han försäkrar mig att vi är på väg till Ukraina där vi ska slå oss ner i en by för att utföra jordbruksarbete. Han låter mig förstå att detta vet han väl, ty en tysk löjtnant, förvaltare på en stor statlig lantgård, hade berättat det för honom. Den låg sju kilometer från vår shtetl, Jedlonke. Han betraktade honom som en sann vän, ty från tid till annan hade han hjälpt honom med att reparera en elektrisk motor.” (sid. 17)

De ukrainska tågvakterna, vilka uppges ha terroriserat de deporterade judarna och rånat dem på deras värdesaker (sid. 15-16), hjälpte också de till med att upprätthålla det förmenta bedrägeriet:

”Jag frågar honom [en ukrainsk vakt] hur långt det är kvar att åka. Svaret är tre dagar⁹⁵ , för vi är på väg till Ukraina.” (sid. 18)

Men, försäkrar oss de ortodoxa historikerna, dessa ord var givetvis endast del av en enorm, cynisk lögn. Den oförnekliga, obestridbara historiska sanningen å andra sidan berättas, försäkrar de oss lika trosvisst, av personer som Chil Rajchman!

Slutligen skall här citeras vad den uppburne kulturpersonligheten Ola Larsmo skriver i slutet av sin recension i Dagens Nyheter från den 11 februari 2010:

”Rajchmans bok är kväljande läsning: jag klarar tio sidor i taget. Att den översätts och ges ut är naturligtvis fullkomligt nödvändigt, inte minst i samband med den fortsatta uppgörelse med andra världskrigets arv som nu tycks ha fått ny fart. Synd då att denna utgåva vanpryds av ett farligt faktafel, något också Mikael van Reis påpekade i sin recension i Göteborgs-Posten: en bild påstås föreställa Himmler och Hitler på besök i Treblinka. Att Himmler var där bekräftas av bland andra Rajchman – men ingen historiker jag känner till har kunnat slå fast att Hitler någonsin besökte ett förintelseläger. Det är den sortens misstag som ger diverse historierevisionister vatten på sina skeva kvarnar och en kommentar från förlaget vore på sin plats.”

Att Larsmo pekar ut denna bisarra felrubricering (vilken av allt att döma går tillbaka på någon förlagsredaktör) och framhäver den som en angreppspunkt för lömska historierevisionister framstår som djupt ironiskt i ljuset av det faktum att Rajchmans vittnesmål i sig självt är fullspäckat med passager som inte tål kritisk granskning och borde få envar rationellt tänkande människa att ställa sig tveksam till den officiella bilden av Treblinka.