Per

Den 6 oktober 2009 deltog Lady Renouf i en konferens om ”Förnekande och demokrati i Europa” som hölls av Europaparlamentet i Bryssel. Under sitt tal höll hon upp en handbok med titeln ”Riktlinjer för undervisning om Förintelsen”, och citerade ur avsnittet ”Ingen legitimitet åt förnekandet av det förflutna”.

Fram till den dagen hade jag aldrig hört talas om dessa ”riktlinjer”, så jag bestämde mig för att leta upp dem. Det visade sig att de är tillgängliga online:

http://www.herinneringseducatie.be/Portals/portal01/docs/Londen/Holocaust_Ex_TeachHbook.pdf

Den första frågan som man måste ställa sig är: Varför finns det särskilda riktlinjer för att lära ut ett ämne? Vi får ständigt höra att ”Förintelsen” är grundligt undersökt, så varför inte läsa in sig på det, sammanställa de uppgifter som lämnas och helt enkelt lära ut? Varför behövs speciella riktlinjer för att undervisa om just ”Förintelsen”? Eller för att uttrycka saken annorlunda: Vilka andra ämnen behöver särskilda riktlinjer för att undervisas i? Jag känner inte till något, och faktiskt inleder också författarna till ”riktlinjerna” med att fråga:

”Varför undervisa om Förintelsen?”

Nu är detta inte exakt vad jag frågade, men det är en början. Det fortsätter:

”Målet med undervisningen i något ämne är att engagera den intellektuella nyfikenheten hos studerande för att inspirera till kritiskt tänkande och personlig utveckling. Därför är det viktigt att lärarna ställer sig frågor om det rationella när de studerande närmar sig något ämne. ”

Inga problem med det, förutom kanske den sista meningen och varningen om det rationella, dvs. är inte alla frågor som studerande ställer, om det berör ämnet, rationella? Eller annorlunda uttryckt: Vem bestämmer vad som är en rationell ”Förintelse”-fråga och vad som inte är det? Varför rädslan när det kommer till just detta ämne?

Därefter följer några uppräknade artiklar. I nr 1 informeras läraren:

”Förintelsen var en vattendelande händelse, inte bara för 1900-talet utan också för hela mänsklighetens historia. Det var ett tidigare aldrig skådat försök att mörda ett helt folk och utrota dess kultur [...] ”

Hur kan ett försök att ”… mörda ett helt folk” kallas en händelse? Skulle inte det betraktas som det största brottet i historien, eller åtminstone något som bör ses som ett brott? I en standardordlista nämns inget om brottslig verksamhet under definitionen av ordet ”händelse”. Men å andra sidan, om det skulle ses som ett brott skulle även andra standarder tillämpas, och experter på brottsutredningar skulle då kallas in för att undersöka. Hittills har detta inte skett. Vi har inte ens en verifierbar rapport från en rättsmedicinsk expert. Vi har rapporter om undersökningar gjorda av Sovjet och polackerna, men den polska juristen och utredaren Lukaszkiewicz glömde att markera de ”gravar” han påstod hade hittats i Treblinka. Och de sovjetiska rapporterna var rent nonsens som sedan länge övergetts av ”Förintelse”-historikerna. Är det därför ”Förintelsen” kallas en ”händelse”, för att det skall legitimera att utredningen sköts av amatörer? Faktum är att det inte finns någon hållbar bevisning för att detta påstådda enorma brott – det förmenta systematiska massmordet på judar med gas och kulor – verkligen begåtts.

Samtliga sju artiklar som återges i detta kapitel är värda att läsa, men att kommentera alla skulle göra denna artikel för lång, så jag kommer att koncentrera mig på en, den sista, nr 7:

”Förintelsen har blivit ett centralt tema i kulturen i många länder. Detta återspeglas i mediabevakningen och i populärkultur. Förintelseutbildning kan erbjuda studenter historiska kunskaper och färdigheter som behövs för att förstå och värdera kulturella yttringar. ”

Jag har inget att anföra mot de två första meningarna. Den sista meningen är dock problematisk: Varför göra särskilda ansträngningar för att få eleverna att ”förstå”? Kommer inte det som lärs ut tala för sig själv?

Låt oss gå vidare i ”riktlinjerna”. Läraren blir tillsagd att inte bara undervisa om ”Förintelsen”, nej då, nästa kapitel börjar nämligen med:

”Att undervisa om Förintelsen?”

Den selektiva undervisningen börjar med:

”Under täckmantel av andra världskriget, och med hänsyn till deras ”nya ordning”, försökte nazisterna utrota alla judar i Europa. För första gången i historien användes industriella metoder för att utrota ett helt folk. Sex miljoner människor mördades [senare möter vi uppskattningen "cirka sex miljoner"], inklusive 1 500 000 barn. Denna händelse kallas Förintelsen. ”

Vi har nu ”riktlinjerna” till definitionen av ”Förintelsen”. Vad denna definition säger är att andra världskriget användes som täckmantel för att döda sex miljoner judar, inklusive 1,5 miljoner barn. Skulle ”Förintelsen” ha hänt även om andra världskriget inte hade hänt? Detta är något som författarna inte vill ta itu med, även om formuleringen väcker frågan. I varje fall informeras vi om att sex miljoner judar mördats, eller åtminstone ”cirka sex miljoner”. Informeras härnäst lärarna om hur de skall kunna underbygga siffrorna, inklusive 1,5 miljoner barn, hur de dödades, när och var? Visas de till någon av de böcker som biblioteken är fyllda med? Nej, först ut möter vi ett citat från en anonym författare med anknytning till det israeliska ”Förintelse”-institutet Yad Vashem:

”Undervisning om Förintelsen kan och måste vara olika i olika sammanhang. För att se skillnaderna mellan Förintelsen och andra folkmord, bör jämförelser göras med urskillning och likheter bör också ingå. ”

Varför måste undervisningen om ”Förintelsen” skilja sig från undervisningen om andra historiska ämnen? Säkert skulle eventuella skillnader mellan detta och andra folkmord bli uppenbara, om de fanns. Och åter, varför inte helt enkelt lära ut fakta och hänvisa eleverna till relevanta böcker, osv.? Varför måste de bli ”guidade” med hänsyn till just detta ämne? Talar inte fakta för sig själva? Tydligen inte, om vi skall döma av vad som framgår av argumenteringen i ”riktlinjerna”.

Nästa kapitel har rubriken ”Hur undervisar man om Förintelsen” som listar 29 förslag, här är bara några av dem, med början längst upp:

”- Förintelsen kan framgångsrikt läras ut i klassen, var inte rädd för att närma dig ämnet”.

Vad finns det att vara rädd för? Om det som lärs ut bygger på fakta, så är det bara hålla sig till fakta. Nr 4 och 5 lyder:

”- Ge historien liv genom att översätta statistiken till berättelser.
– Använd ögonvittnesskildringar för att göra historien ”riktig” för eleverna ”.

Personliga berättelser och vittnesmål? Vad hände med att lära ut fakta? Här rekommenderar författarna att eleverna bör ”mjukas upp” innan ämnet behandlas. I förslag nr 12 får vi veta vad nästa steg är efter ”uppmjukningen”:

”- Ge eleverna tillgång till förstahandskällor”.

Bra, men fortfarande, uppgifter om vilka källor skulle ha varit bra! Nästa förslag lyder:

”- Eleverna ska uppmärksammas på det faktum att förövarna producerade många av bevisen för Förintelsen själva”.

Detta är i sig ett erkännande att ingen hållbar bevisning föreligger – en deklaration att man är bankrutt. Varför inte hänvisa studenter till utredningar som utarbetats av människor med brottsutredningsexpertis, eller till oberoende undersökningar som stödjer dessa bevis producerade av ”förövarna” (med vilket sannolikt de ”erkännanden” som i ex. Auschwitz-kommandantens Höss fall utvanns medels tortyr)? Längre ner rekommenderas läraren:

”-Ingen legitimitet åt förnekandet av det förflutna”.

Förnekande av det förflutna? Vad menas? Fanns inte gårdagen?

Detta i sin tur följs av:

”- Var medveten om potentialen och begränsningarna hos allt pedagogiskt material, inklusive Internet”.

Varför begränsningar och exakt vad rör det sig om för begränsningarna? ”Förintelsen”, säger man, är den bäst utforskade historiska händelsen – och då borde inte finnas några begränsningar. Kan det vara så att en total avsaknad av bevis gör att man måste uppmuntra lärarna att använda sig av trolleri? Hemska tanke!

De 29 förslagen är förklaras sedan individuellt, men jag kommer här att koncentrera mig på nr 25: ”Ge inte legitimitet i det förflutna”. Det börjar med:

”Förnekandet av Förintelsen har ideologiska motiv. Förnekarnas strategi är att så frön av tvivel genom att medvetet förvränga och förvanska historiska fakta. Lärare bör vara noga med att inte omedvetet berättiga förnekarna genom att delta i en felaktig debatt. ”

Här har vi snarast att göra med ett dekret! Vad som slås fast är att ”förnekelse” av ”Förintelsen” inte får legitimeras, och kanske till och med bör förbjudas, eftersom det är ideologiskt motiverat. Sen får vi åter oss till livs det välkända mantrat om att revisionisterna ”medvetet förvränger och förvanskar historiska fakta”. Först av allt: revisionister söker inte förneka någonting, de ställer frågor. Och även om de i själva verket skulle ägna sig åt att förvränga fakta, varför inte bjuda in dem till en av de många konferenser som hålls i ämnet för att påvisa deras förvanskning direkt? ”Förnekelse” skulle ögonblickligen försvinna om sådana förvrängningar och missvisande bilder luftades i det offentliga. I maj 2008 deltog 200 forskare i en konferens i Berlin med temat: ”Die Gaskammer-Lüge in der Internationalen revisionistischen Propaganda” (”Gaskammarlögnen i internationell revisionistisk propaganda”, jfr http://hsozkult.geschichte.hu-berlin.de/Termine/id=9241), men inte en enda revisionist hade inbjudits att presentera någon sådan ”revisionistisk propaganda”. Varför inte? Här fanns en chans att bjuda in pressen och helt förstöra de revisionistiska argumenten, med 200 forskare deltagande i förstörelsejobbet. Varför gjordes inte detta för att få ett slut på ”förnekandet”?

Lärarna tillsägs då vad de ska göra om ”förnekelseargument” presenteras:

”Hur som helst tycker många lärare att förnekelsefenomenet måste undersökas med eleverna. Antingen för att deras ungdomar själva tar upp frågan eller att lärarna är oroliga för att deras elever kan stöta på dessa åsikter senare i livet. De skall vara förberedda på förnekarnas retorik och deras förmåga att förvirra och vilseleda. Om så är fallet ska förnekelsen av Förintelsen behandlas separat från Förintelsens historia. Det kan vara relevant för en separat undervisningsenhet om hur former av antisemitism utvecklats med tiden, eller som ett medieprojekt där man studerar manipulation, felaktigheter och förvrängningar utförda av grupper i politiska, sociala eller ekonomiska syften.”

Är inte stämpling av folk som ställer ”antisemitiska” frågor ett tecken på ideologisk motivation? Det är det, och inget övrigt behöver läggas till ovanstående. Dessa ”riktlinjer” är tydliga bevis på att ”Förintelsen” inte kan styrkas och att elever måste ”mjukas upp” för att acceptera vad som lärs ut.

Slutligen vill jag citera en del av det tal som Lady Renouf höll:

”Denna konferens har rubriken ”Förnekande och demokrati”. Det finns bara ett säkert sätt att bekämpa ”förnekelse” i ett ”demokratiskt” sammanhang – inte genom att i hela Europa förbjuda debatt med förnekare, utan genom att tillhandahålla dokument som motbevisar förnekarnas argument.

För två veckor sedan stödde Benjamin Netanyahu ett tal han höll i FN med bevis i form av konstruktionsritningar för industriella massförstörelsevapen. Denna ”bevisning” hade dock avvisats som felaktig av judiska experter, bl.a. Prof. Van Pelt. Van Pelt gick så långt som att säga ”förnekarna har väldigt roligt eftersom det visar hur lättlurade människor är”. Samma handlingar som hölls upp som bevis av Netanyahu upptäcktes och publicerades faktiskt först av revisionisten Professor Robert Faurisson och bevisar förekomsten av normala desinfektionsgaskammare för kläder i lägret!

Kan denna expertkonferens lyckas där Netanyahu misslyckats? Kan denna konferens skicka iväg oss med en – bara en – tydlig punkt av skriftlig bevisning som konfunderar källkritiska Förintelserevisionister? Eller måste vi bara tysta sådana skeptiska röster med hot, böter och fängelsestraff och lära våra skolbarn debattförnekande av normal historisk källkritik? [...] ”

Försvaret vid 2006-2007 Zündel rättegången i Tyskland hade också bett om bevis för ”Förintelse”-påståendena. Inget överlämnades, och Zündels försvarsadvokater hotades med böter för förintelseförnekande när de framhärdade i sin efterfrågan. Sådant beteende är inte direkt övertygande och ”riktlinjerna” är ytterligare ett bevis att det som presenteras som fakta inte kan styrkas.

Wilfried Heink, 18 december 2009

Läs och begrunda.

Läs den här

I staten Israel (”shitty little country Israel” enligt den franske ambassadören Daniel Bernard) har nu Knesset visat sitt riktiga ansikte.

Man har i Knesset antagit en lag som gör förintelseförnekande olagligt i hela världen. Jo, ni läste rätt, I HELA VÄRLDEN! Vem tror dom små skitstövlarna dom är?
Man skall begära utlämnanden från andra länder för att åtala dom i Israel. Har ni hört på maken? Och som vanligt tiger den svenska knähundsmedian. DN och Expressen var är ni? Oj, förlåt jag glömde vem som äger er!

Avslutningsvis, det är bara riktiga svin som kan komma på något sådant!

Källa: http://www.jpost.com/

Det börjar bli årsdag för den verkliga förintelsen, dock inte för den påstådda av det utvalda folket. Den 13 -14 februari 1945 bombades Dresden sönder och samman, så att 85 % av staden försvann. Inte för att det var en strategiskt viktig stad, eller att den innehöll någon krigsindustri, utan för att Winston Churchill ville imponera på och skrämma de anstormande sovjeterna. Så för att imponera, så förstör han ett 1000-årigt kulturarv.

Winston Churchill

Var det en krigsförbrytelse? Givetvis, man använde t.ex. fosforbomber som var uttryckligen förbjudet i Genèvekonventionen.

Så kom ihåg den verkliga förintelsen som Levande Historia inte nämner med ett enda ord. Men det är ju klart, det drabbade inte den utvalda folkgruppen!

I Japan var Marco Polo en månadstidning med en upplaga på 250 000 exemplar. Den ägdes av Bungei Shunju, ett av Japans mest prestigefyllda förlag, utgivare av ytterliggare nio månads- och veckotidningar. Förlaget var även den japanska utgivaren av Anne Franks dagbok. Men den dag då förlaget valde att gå i sin namnes fotspår, att genom mod och nytänkande ta sig an de områden som tidigare varit okända, började otrevligheterna för förlaget.

I februarinumret 1995 innehöll Marco Polo en tiosidig artikel av den 38-årige neurologen doktor Masanori Nishioka. Artikeln var ordentligt uppbyggd och välformulerad. Förlaget hade ägnat fem månaders tid åt att undersöka dess riktighet innan den publicerades. Men ändå orsakade den ett ramaskri som ekade över hela världen.

Rubriken till artikeln var mycket rak på sak: ”Efterkrigstidens största tabu: Det fanns inga nazistiska ”gaskammare””. Marco Polo hade själv skrivit en introduktion till artikeln. Den löd:

”Den 27:e januari firade koncentrationslägret Auschwitz 50-årsminnet av sin ‘befrielse’. Ändå är det här som efterkrigstidens största tabu gömmer sig. Faktum är att ‘Förintelsen’ – tanken om att judar slaktades av nazisterna – har börjat utsättas för allvarliga tvivel. Det finns inga tvivel om att många judar dog på ett tragiskt sätt. Efter kriget har det emellertid visat sig att inga koncentrationsläger i väst hade några gaskammare.

Endast de i öst hade dem. Ändå var dessa gaskammare inte ordentligt tätade. Från en vetenskaplig synpunkt kunde gasen knappast ha varit lämplig för storskaliga massmord. Faktum är att frågor av denna typ har skapat en avsevärd journalistisk aktivitet i både Europa och USA. Även ett antal judiska vetenskapsmän har själva visat sig ha tvivel. Hur kan det komma sig att endast Japans massmedia låter bli att skriva om detta problem?”

Sedan följde Nishiokas artikel. Nishioka poängterar att hundratusentals judar dog i de nazistiska lägren p g a sjukdomar, men inte av någon planlagd massutrotningspolitik. Dessutom pekar han på hur lögnen om ”gaskamrarna” användes i de allierades psykologiska krigsföring.

I artikeln framläggs även bevis på hur den gaskammare som förevisats turisterna i Auschwitz tillverkades av kommunisterna efter kriget. Som illustration hade han även med fem fotografier som togs av honom själv vid hans besök i Auschwitz-Birkenau och Majdanek i augusti året innan. Bland de fotografierna återfinns ett som tydligt visar på hur ”krematorieskorstenen” vid Auschwitz I inte ens är ansluten till krematoriet eller någon annan byggnad utan står uppställd som en tydlig konstgjord skapelse.

Han avslutar artikeln med att likna de europeiska judarnas öde med det som mötte kineserna som dödades av japanska trupper eller de japaner som blev offer för de amerikanska atombomberna över Hiroshima-Nagasaki. Till slut uttrycker han sin sympati för den ”tragiska död” som drabbat så många europeiska judar.

Det nya numret hade knappt hunnit lämna pressarna innan proteststormen var i gång. Israels ambassad i Tokyo protesterade direkt till den japanska regeringen och Simon Wiesenthal-centret startade en gigantisk bojkottkampanj mot hela Bungei Shunju-företaget.

Månadstidningens första reaktion var att försvara den för den judiska lobbyn så hatade artikeln. Marco Polo-redaktören Kazuyoshi menade att Dr. Nishioka i sin artikel hade lämnat fram bevis som visade på att standardbilden av gasningen av judar inte var riktig. ”Vi skulle aldrig trycka något vi trodde var fel”, sade han och tillade: ”Det är inte bra om allting som handlar om ett särskilt ämne är tabubelagt. Kanske har israelerna och japanerna olika sätt att tänka på det.”

För att visa att man inte hade något emot en öppen debatt och var villig att lyssna på sina belackare erbjöd Marco Polo både israeliska ambassaden och Simon Wiesenthal-centret en möjlighet att bemöta Nishiokas artikel i en egen 10-sidors artikel. Båda avböjde. Som vanligt var man bara intresserad av en monolog, väl medvetna om att ”Förintelsen” aldrig skulle hålla för en öppen debatt.

När Wiesenthal-centret märkte att man inte genast blev åtlydd beslöt man sig för att utnyttja de metoder som alltid varit den judiska lobbyns främsta vapen. Det ekonomiska. Med en våldsam handelsbojkott lyckades man få flera stora företag – däribland Volkswagen, Philip Morris och Mitsubishi- att avbryta sin annonsering i Marco Polo. Och som om inte den ekonomiska utpressningen var nog började man använda sig av lögner. Wiesenthal-centret spred medvetet ut osanningen att Dr. Nishioka aldrig skulle ha besökt något av de tyska koncentrationslägren. Denna lögn upprepades spreds och citerades ofta i flera av världens tidningar, däribland Chicago Tribune (25/1-1995).

Under detta tryck tog det inte lång tid för Bungei Shunju att ge efter. Den 30:e januari gick tidningen ut med en offentlig ursäkt och den 2:a februari kom beslutet som den judiska lobbyn hade väntat på. Marco Polo begick Harakiri – självmord. Tidningen skulle läggas ned.

Inför en fullpackad presskonferens, tillsammans med den judiska rabbinen Abraham Cooper från Simon Wiesenthal-centret förklarade Bungei-förlagets ordförande Kengo Tanaka att hela tidningen skulle läggas ned och att alla anställda i redaktionen skulle avskedas. Och som om det inte vore nog med det, hela upplagan av det förhatliga numret skulle dras in och bli förstörd.

Kengo Tanaka erkände att orsaken till tidningens nedläggning låg i protesterna från den israeliska staten och från olika judiska organisationer. Han beskrev den förvåning som drabbat honom när han insåg omfattningen av protesterna som ”att bli väckt av att bli slagen med ett stålslagträ”. Rabbinen Abraham Cooper prisade Tanakas botgörelse och lovade att bojkotten skulle hävas. Men det skulle visa sig att denna totala kapitulation inte räckte. Den judiska lobbyn har alltid uttryckt sig i termer av ”för lite” och ”för sent”. Så även denna gång. Den 14:e februari avgick Tanaka från posten som ordförande för Bungei Shunju-förlaget.

Att en tidning i Japan hade dristat sig till ifrågasätta myten om förintandet av det judiska folket hade alltså lett till att tidningen tvingats lägga ner, hela redaktionen avskedats och att förlagschefen tvingats avgå. Det kan verka passande att den berörda artikeln i sin rubrik kallade ”Förintelsen” för ”efterkrigstidens största tabu”.

Samtidigt var det ytterst få röster som överhuvudtaget vågat öppna sig för att stödja yttrandefriheten. Fördömandet hade varit kompakt från både de största TV-stationerna och från den japanska staten. Endast från vänsterhåll kunde ett fåtal upprörda röster höras. Författaren och journalisten Aiji Kimura var en av dem.

Aiji Kimura hade skrivit ett flertal böcker, bl. a. om USA:s och Japans roll under Gulf-kriget. Han hade även varit anställd vid TV-stationen NTV i Tokyo. Kimura krävde av rabbinen Abraham Cooper på Wiesenthal-centret att han skulle berätta vad som specifikt var felaktigt i artikeln. Han försvarade också yttrandefriheten och fick stort bifall från andra journalister.

Från USA kom även den judiske revisionisten David Cole. Cole har gjort ett flertal videofilmer om förintelsemyten och var inbjuden till Japan av andra revisionister. Om Marco Polo-affären sa han:

”Wiesenthal-centret ‘straffade’ tidningen Marco Polo för att ha publicerat en revisionistisk artikel som presenterar bevis som ifrågasätter påståendena om att gaskamrar användes för att döda fångar i de tyska koncentrationslägren under kriget. Hellre än att svara genom trovärdiga bevis gjorde Wiesenthal-centret det de är bäst på:

”De använde hot och skrämsel för att tysta kritiken av gaskammarteorin.”

Han tillade också:

”Om vi censurerar det som är pinsamt för judar, skall vi då också censurera det som är otrevligt för kristna, muslimer, buddhister och så vidare? Var hamnar vi då?”

Är man en ”förnekare” för att man inte tror på att sex miljoner judar dödades under Andra Världskriget? I såna fall så måste väl ändå Raul Hilberg, som anses vara en av de främsta inom området, vara en ”förnekare”, då han anser att 5.1 miljoner dog. Gerald Reitlinger, författare av ”The Final Solution” har kommit fram till siffran 4.6 miljoner döda judar, men säger samtidigt att siffran kan vara annorlunda på grund av bristen på tillförlitlig information. Gör detta honom till en ”förnekare”?

Är någon en ”förnekare” för att han säger att nazisterna inte producerade tvål, gjort på judiskt fett? Under Nürnbergrättegången tillhandahöll ryssarna en bit tvål, och tribunalen hävdade att ”det gjorts vissa försök att framställa tvål av fett från offrens kroppar” (2) Men 1990 så ändrade Yad Vashem historien, och hävdade att det aldrig gjorts några försök att tillverka tvål. Shmuel Krakowski, tjänsteman vid Yad Vashem sade: ”Historiker har kommit fram till att det aldrig tillverkats tvål av människor. När så många människor förnekar Förintelsen, varför ska vi då ge dem något som kan användas mot sanningen?” (3)

Är man en ”förnekare” om man inte tror att förintelseapparaten planerades vid Wannseekonferensen? I såna fall måste även Yehuda Bauer, Israelisk förintelseforskare, vara det. Han sa vid ett tillfälle att: ”Allmänheten fortsätter, gång på gång, att upprepa den fåniga historien om att förintelsen av judarna planerades vid Wannsee”. Enligt Bauer så var mötet ”knappast en konferens” samt ”en bråkdel av vad som sades där genomfördes i praktiken.” (4)

Är man en ”förnekare” om man säger att det inte existerar någon order på ”förintelsen” utfärdad av Hitler? Vid en tidpunkt skulle även de mest fanatiska ur förinteleselobbyn svarat ja. Raul Hilberg påstod till exempel i sin bok från 1961, att det existerade två order från Hitler. Men, i den reviderade utgåvan från 1985, så fanns det inga som helst antydningar till det. Under Zündelrättegången (5) sa Hilberg att det inte existerar något dokument som visar på någon order om utrotning.

Hur definierar man då ”förneka Förintelsen”? Att påstå att de flesta interner i Auschwitz dog av sjukdomar, och inte av en systematisk utrotning i gaskammare, skulle säkert klassas som att ”förneka”. Men kanske ändå inte. Den judiske historikern, och tillika professor vid Princeton universitetet, Arno J. Mayer skrev i sin studie från 1988 att under 1942-45 dog de flesta judar internerade i läger ”av naturliga orsaker framför onaturliga” (6) Inte ens antalet döda i Auschwitz är längre säkert. Fram till 1990 så hävdades det att 4.000.000 miljoner människor dog i lägret (7), men efter den tidpunkten har siffran sjunkit drastiskt. Den franska förintelseforskaren Pressac hävdar idag att siffran är så låg som 750.000 (8) Professor Mayer säger att det inte går att säga hur många som dödades eller kremerades, hur många som dog av naturliga orsaker eller ”utrotades”. (9)

Om man hävdar att det inte funnits några gaskammare, förnekar man samtidigt ”förintelsen”? Enligt förinteleselobbyn så gör man det, men vad gör då professor Mayer, när han säger ”Att källorna för studier av gaskammare är opålitliga” (10)? Är han en ”förnekare”? Är han en ”förnekare” när han säger att uppgifterna om gaskammarna kommer från enbart vittnesmål, och att man måste granska dem noggrant, då dessa vittnesmål ofta är väldigt subjektiva. (11)

Det är dags för alla och envar att inse att detta inte är 1946, då tribunalen i Nürnberg just förkunnat sina domar. Alla vet att det som tribunalen använde sig av som ”bevis”, i mångt och mycket var helt felaktigt, och därför kan vi inte låta förintelselobbyn fortsätta hävda dessa absurditeter, samtidigt som de påstår att de som motsätter sig deras uppgifter ”förnekar förintelsen”.

Källor:

1. Globe and Mail, Toronto, 22/1-92

2. IMT, Blue Series, Vol.1 sidan 252

3. Globe and mail, Toronto, 25/4-90

4. Canadian Jewish News, Toronto, 30/1-90

5. B. Kulaszaka, Did Six Million Really Die:Report of the Evidence in the Canadian False News Trial of Ernzt Zündel, Toronto, 1992, sidorna 24-25

6. A Mayer, Why Did the Heavens Not darken, Pantheon, 1988, sidan 365

7. IMT, Blue Series, Vol.1 sidan 47

8. J-C Pressac, Les Crémetoires dÁushwitz, Paris, 1993

9. A Mayer, Why Did the Heavens Not darken, Pantheon, 1988, sidan 366

10. A Mayer, Why Did the Heavens Not darken, Pantheon, 1988, sidan 362

11. A Mayer, Why Did the Heavens Not darken, Pantheon, 1988, sidan 365

Vi revisionister hävdar ofta att förintelsevännerna omger sig med motsägelser och orimligheter. Våra motståndare påstår att vi alltid hittar dessa saker hos enstaka förvirrade vittnen samt obskyra källor.

Vi har gjort en liten granskning av några av de främsta förintelseförespråkarna, för att jämföra. Vi fann att de dels inte var överens sinsemellan, och att våra kollegor på Levande Historia har tydligen svårt för att bestämma sig för vad vi skall tro på.

Levande Historia påstår att det fanns en gaskammare i Dachau, ”men den användes endast i liten omfattning”.
(http://www.levandehistoria.org/infowebb/folkmorden/9.html)

Om man tittar på skylten som finns vid ”gaskammaren” i Dachau så har den aldrig använts som en mänsklig gaskammare.
(http://sannhistoria.org/modules.php?name=News&file=article&sid=28)

Levande Historia påstår vidare att första gasningen skedde i Auschwitz i september 1941, och att gasningar skedde fram till december 1942.
(http://www.levandehistoria.org/infowebb/1921/1941.html)

Men i boken ”Om detta må ni berätta” påstår de att första gasningen av judar i Auschwitz skedde 15 februari 1942.
(Om detta må ni berätta, sid 33)

Vidare skriver de att Bunker 1 & 2 – vars existens för övrigt endast styrks av ”vittnesmål”, inga tyska dokument hänvisar till något dylikt – togs i drift 20 mars 1942.
(Om detta må ni berätta, sid 33)

Men tittar man sedan vad Pressac säger i sin bok, så stämmer det inte riktigt med vad Levande Historia påstår. Han påstår nämligen att Bunker 1 togs i drift 1 maj 1942 och Bunker 2 den 2 juni 1942.
(Pressac)

När det gäller Krema 2-5 i Birkenau, så påstår Levande Historias Web att de började byggas i juni 1942.
(http://www.levandehistoria.org/infowebb/folkmorden/2.html)

Medan de i ”Om detta må ni berätta” påstår att dessa började byggas i mars 1943 och var färdigställda i juni 1943!
(Om detta må ni berätta, sid 45)

Beth Salom, en auktoritet på området, rekommenderad av Levande Historia, påstår att Krema 2-5 var klara redan 14 oktober 1941!!!
(http://www.holocausthistory.net/topics/timeline/1941/14oct.htm)

Auschwitzmuseet å andra sidan, har 4 olika datum för de 4 krematorierna, inget av dessa stämmer överens med vare sig Levande Historia eller Beth Shalom.
Krema 2 mars -43, krema 3 juni -43, krema 4 mars -43, krema 5 april -43
(Auschwitzmuseet)

Yad Vashem i sin tur påstår att Krema 2-5 var färdiga 28 juni 1943.
(http://www.yad-vashem.org.il/about_holocaust/chronology/1942-1945/1943/chronology_1943_14.html)

Vidare så påstår Levande Historia att gasningarna i Birkenau påbörjades våren 1942, och vi förmodar att de syftar på gasningarna i Bunker 1 & 2, men det stämmer heller inte, eftersom de tidigare sagt att det byggdes nya gaskammare för att kunna ”massutrota”, och dessa var just Krema 2-5.
(http://www.levandehistoria.org/infowebb/1921/1942.html)

När det gäller regelbundna gasningar i Birkenau, dvs. Krema 2-5 (Bunker 1 & 2 skall ha varit tillfälliga installationer) så skall dessa ha påbörjats i januari 1942 enligt Beth Shalom.
(http://www.holocausthistory.net/topics/timeline/1942/january.htm)

Levande Historia påstår sedan att det i januari 1942 påbörjades massmord av judar i Auschwitz-Birkenau, men de har ju tidigare hävdat att det var våren 1942. Januari måste väl ändå klassas som vinter?
(http://www.levandehistoria.org/infowebb/1921/1942.html)

Går man vidare så påstår Levande Historia att ”Auschwitz förstörs” 25 november 1944.
(http://www.levandehistoria.org/infowebb/1921/1944.html)

Medan deras ”faktabok” påstår att morden pågick i lägret till och med januari 1945
(Om detta må ni berätta, sid 53)

Den 25 november skall enligt Yad Vashem, alla gasningar ha upphört i lägret, det är kanske det som Levande Historia menar med att lägret ”förstörs”.
(http://www.yad-vashem.org.il/about_holocaust/chronology/1942-1945/1944/chronology_1944_29.html)

Men Beth Shalom påstår att det var en månad tidigare,
(http://www.holocausthistory.net/topics/timeline/1944/endoct.htm)

Levande Historia hävdar senare att gaskamrarna i Auschwitz förstördes av tyskarna i mitten av januari 1945.
(http://www.levandehistoria.org/infowebb/1921/1944.html)

Men Yad Vashem hävdar att de förstördes i november och december 1944.
(http://www.yad-vashem.org.il/about_holocaust/chronology/1942-1945/1944/chronology_1944_29.html)

Enligt Levande Historia så dog upp till 9000 personer/dag i gaskamrarna,
(http://www.levandehistoria.org/infowebb/1921/1944.html)

Medan Wiesenthal Centret hävdar att det ”bara” var 6000.
(http://motlc.wiesenthal.org/pages/t003/t00315.html)

Och Yad Vashem i sin tur påstår maximum 4756 personer/dag.
(http://www.yad-vashem.org.il/about_holocaust/chronology/1942-1945/1943/chronology_1943_14.html)

Det verkar lite mycket, med tanke på att krematorierna ”endast” klarade av ca 4000/dag.
(Pressac)

Enligt Wiesenthal Centret så skördade Auschwitz-Birkenau 1 500,000 offer.
(http://motlc.wiesenthal.org/pages/t003/t00315.html)

Medan ”Om detta må ni berätta” hävdar att siffran är 1 100,000.
(Om detta må ni berätta, sid 53)

Och Levande Historias Web svänger till med ”cirka 1 miljon”.
(http://www.levandehistoria.org/infowebb/folkmorden/2.html)

Om vi sedan granskar Treblinka, så påstår Levande Historia att lägret stod klart i juni 1942.
(http://www.levandehistoria.org/folkmorden/6.html)

Medan Beth Shalom hävdar att det var 20 juli 1942.
(http://www.holocausthistory.net/topics/timeline/1942/20july.htm)

Yad Vashem anser dock annorlunda, de påstår att det var 22 juli 1942.
(http://www.yad-vashem.org.il/about_holocaust/chronology/1942-1945/1942/chronology_1942_25.html)

När det gäller stängningen av Treblinka så påstår Levande Historia att det skedde i november 1943.
(http://www.levandehistoria.org/infowebb/folkmorden/6.html)

Men i ”Om detta må ni berätta” hävdar de helt plötsligt att morden pågick till augusti 1943.
(Om detta må ni berätta, Sid 53)

Vi avslutar med en granskning av Chelmno. Levande Historia påstår att 150,000 personer avled i lägret.
(http://www.levandehistoria.org/infowebb/folkmorden/1.html)

Men Wiesenthal Centret hävdar att det var 350,000 som avled där.
(http://motlc.wiesenthal.org/pages/t013/t01379.html)

Vi har här påvisat mängder med punkter där förintelsevännerna inte kommer överens, och kan föra fram likartade åsikter. Levande Historia påstår att de för fram ”Fakta om Förintelsen”, betyder det då att Auschwitz Museet, Yad Vashem, Pressac, Wiesenthal Centret m.fl. ljuger? Vem skall vi tro på?

Då Sverige nu är med i EU så försöker man att anpassa sig till ett enhetligt rättsystem. BEVARE OSS VÄL! Nedan kan ni se det tyska rättsystemet i full blom. Det innebär att våra sidor blir olagliga, eftersom tyskarna är en av de största krafterna inom EU.

Vi kommer att fylla på med flera notiser efter hand.

SS-generalen Karl Wolff (Himmlers adjutant) var åtalad i Münchens tingsrätt 1964. Han var anklagad för att ha deltagit i dödandet av 300,000 judar. Wolff upprepade om och om igen att han hade ingen aning om att dessa judar skulle bli dödade i Auschwitz.

Domaren Landgerichtsdirektor Jörka trodde inte på honom: ”Eftersom ni stod Himmler så nära, måste ni ha vetat vad som hände judarna i Auschwitz!”

Jörka noterade att juryn trodde mer på Wolff, de funderade på att förklara honom oskyldig och sätta honom på fri fot. Då tillrättavisade Jörka juryn: ”Detta är en politisk rättegång. Hela världen tittar på oss. Wolff måste dömas!”

Karl Wolff dömdes till 15 års fängelse!

Källa: Neue Bildzeitung’, 1974-04-21

Det finns många kriminella element i Tyskland. Det kan vi utläsa i officiell statistik ifrån de tyska myndigheterna! För det kan väl inte vara fel på lagarna?