Grüner i mitten tittar på när hans advokat gör ett inlägg.

Stämningen var riktad mot Köves, som beskrivs som rabbin i Chabad-samfundet i Budapest (bilden till höger) snarare än mot Wiesel på grund att en ungersk domstol har ingen behörighet över att döma en amerikansk medborgare. Grüners personliga tvist med Köves tycks nu ha tagit överhanden, han anklagar att ”rabbinen i grunden kallade mig en lögnare i sitt uttalande.”

Enligt Bos-News Life nyhetstjänst, så sade Grüner att han var arg på domstolens uttalande den 6 feb att den inte kunde uttala sig om huruvida Wiesel hade ljugit om sitt förintelseförflutna eftersom han bor i Amerika. ”Jag ville aldrig att den ungerska domstolen skulle pröva denna fråga. Men jag ville att domstolen skulle yttra sig om de omotiverade uttalandena från rabbinen. ”

Rabbinen hade kallat 83-åriga Grüner ”en äldre man med någon form av komplex” och anklagade honom för att ”förfalska historien” genom att Grüner hävdade att Wiesel inte är överlevare från Auschwitz och Buchenwald. Köves jämförde också Grüner med den amerikanske författaren Norman Finkelstein, som skrev boken The Holocaust Industry. Finklestein anses något av en ”Förintelseförnekare” av judar, även om han bara är kritisk till hur förintelsen har marknadsförts för enorma vinster till Israel.

Grüner säger att dessa kommentarer från Köves kan underminera hans planer att direkt stämma Wiesel i USA, och han ville att domstolen skulle döma Köves för att gjort dessa uttalanden. Han berättade för Bos-News Life att han skall ”överklaga domen och rättegången och kräva en ny rättegång” senare denna månad.

Bos-News Life rapporterade också att Grüner planerar att resa till USA den här månaden för att kräva av de amerikanska myndigheterna att de utlämnar Wiesel till Ungern för att möta en advokat som företräder de överlevande från Förintelsen.

Det sista verkar som ett ”mission impossible”. Men vi applåderar Grüner för att göra sitt bästa för att hålla Elie Wiesels lögner levande i det allmänna medvetandet och önskar honom lycka till.

Han stämmer den ungerska rabbinen Slomo Köves, som bjöd Wiesel till Ungern under 2009 medan ”han visste att Wiesel inte är en äkta överlevande från förintelsen” utan ”han har stulit en identitet från en annan fånge, ” enligt Grüner.

Miklós (Nikolaus) Grüner

Köves förnekar anklagelserna mot Wiesel. ”Jag var med honom i två dagar och Wiesel talade med mig på ungerska. Han adresserade även parlamentet på ungerska. Dessa påståenden är av en äldre man med någon form av komplex ”, sade han BosNewsLife. Köves berättade också för Bos att han inte hade blivit instämd ännu inför domstolsförhandlingarna den 24 januari. Den 82-årige Grüner har sagt att han är arg på Köves för att han anklagar honom för att ”förfalska historien” och jämför honom med den amerikanske akademikern Norman Finkelstein som skrev boken ”The Holocaust Industry.”

I den kontroversiella boken säger Finkelstein att judiska ledare underblåser Europas antisemitism genom att försöka tvinga tyska och schweiziska banker att betala ut ny ersättning till dem som lidit under nazisterna.

Vi kommer nog att få rapportera mer om detta…

Det hade varit bra om någon kunde sätta svensk text på den och ladda upp den på Youtube.

Om du har problem med ljudet, se den den härifrån istället.

Här har vi en specialrapport beställd av den sionistiska maffian via vår regering. Tyvärr har man lurat en del islamistiska personer att delta i rapporten, för att göra den legitim så att det ser ut som att många är utpekade.

Känns mönstret igen? Vi behöver bara gå tillbaka till 1998 då Stéphane Bruchfeld och Paul Levine stora idé ”Om detta må ni berätta…” , som Kalott-Göran (vår dåvarande statsminister) svalde med hull och hår. Sverige var skilt från kyrka/stat sedan länge, men Kalott-Göran hittade en ny kyrka, ”Förintelsen”, för att våra skolbarn visste ingenting om sionisternas fantastiska ”Förintelse”. För att göra lögnen aptitlig så kastade man in zigenare (romer), homosexuella, Jehovas Vittnen etc. att de också blev gasade. Läs gärna våra sidor om detta trick. Man kan fortfarande idag inte förklara hur en tysk gaskammare fungerade, och framförallt, man kan INTE visa upp en sådan.

Man byggde upp en ny statlig institution som numera heter ”Forum för Levande Historia”. I ett demokratiskt land skulle detta vara absolut förbjudet att gynna vissa folkgrupper över andra.

För att förstå att rapporten är beställningsjobb så räcker det med att se vem som är regeringens särskilda utredare, nämligen Bengt Westerberg som gav ordet ”Skitstövel” ett ansikte. Det är en person som tycker att man inte skall tala med sina motståndare utan ignorera de totalt. Detta är samma taktik som den sionistiska maffian använder mot revisionister, vilket tolkas idag som politiskt korrekt uppträdande.

För att ytterligare belysa Bengt Westerberg (f.d. Folkpartiets ledare) som den skitstövel han är, så gör jag det med ett klipp jag hittade på http://www.vitbok.se/7/b.html ,när jag googlade på ”Bengt Westerberg”:

Ibland gäller inte vanligt folkvett. Bengt Westerberg reste sig således ur TV-soffan på valnatten 1991, när Ian Wachtmeister och Bert Karlsson kom in i studion.

Som politiskt korrekt var Westerberg ”anständig” och företrädde en högre moral än Wachtmeister. Ett sätt att ge eftertryck åt sin egen förträfflighet blev att inte kunna tala med, eller ens vistas i samma rum som, de ”icke-rumsrena” ledarna för Ny Demokrati.

Bengt Westerbergs agerande gav en kraftfull signal. Detta förhållningssätt till politiska meningsmotståndare, denna aggressiva självgodhet, har sedan blivit normgivande: Med invandringskritiker skulle man inte kommunicera, gentemot dem gäller inte normala umgängesregler. De ska bara isoleras.

För att tillägga så har jag aldrig personligen tyckt om kommunismen, men jag blev positivt överraskad när Lars Werner, som var kommunisternas ledare då, tog både Ian Wachtmeister och Bert Karlsson i handen och sa; ”Jag tycker inte om er politik, men jag gratulerar er till ert valresultat.” Så säger en man som är karl för sin hatt och är demokratisk, det kanske beror på att han var gammal murare, inte ett salongslejon som Bengt Westerberg. All heder åt Lars Werner.

Är det nu någon som har funderingar hur den här rapporten skall sluta? Jag har det inte! Vi kommer att behöva nya lagar som skyddar ”de utsatta”, som i övriga EU länder (Tyskland m.fl.)

Del 2

För att ytterligare styrka läsaren i vissheten om att tron på Förintelsen idag är en religion så kommer här lite ytterligare läsning som förhoppningsvis är av intresse. I flera tiotals år så har revisionisterna kämpat för att tona ned skräckbilden av tyskt barbari och då särskilt det barbari som sägs ha varit riktat mot judar och romer. Revisionisterna och författaren till denna text menar att det som verkligen skett inte är så enormt eller så unikt att det skall ges ett särskilt namn som skrivs med stort F. Eftersom ytterst få orkar, kan eller hinner att sätta sig in i grundmaterialet kanske denna skrift kan vara en liten ”fickbibel” att lite nu och då läsa valda delar ur. Den bok som bäst vänder tyskt barbari till allierat dito är Åke Svenssons De vita bussarna.

De vita bussarna någonstans i Tyskland 1945

Trots att det inte minst i skolornas historieundervisning ofta talas om att ”mördandet” pågick in i det sista så gavs Folke Bernadotte fria händer av självaste Himmler att rädda så många som gick och så gjordes också. Åke Svenssons bok är en ögonvittnesskildring i ordets rätta bemärkelse och ingen partsinlaga, dessutom nedtecknad direkt efter hemkomsten. Här beskrivs hur allierat flyg beskjuter de vita bussarna och flyende civila samt sätter stopp för produktionen av mat genom att beskjuta bönder från luften. De sätter även stopp för distributionen av densamma genom sönderbombning av vägar, järnvägar, vattenverk, pumpstationer etc.

Kampen mellan dagens revisionister och förintelsereligionen utgör själva sinnebilden för kampen mellan det onda och det goda. På ena sidan står judisk-religiös livsåskådning och människor med kortsiktigt tänkande. På andra sidan står en ickereligiös livsåskådning och långsiktigt tänkande. Med tänkande avses här om den enskilda individen prioriterar egna privata framgångar eller framsteg för mänskligheten. Det som gör den judiska bilden så trovärdig och framgångsrik är att de påstådda judeutrotarna lämnade fysiskt synliga spår efter sig. Detta ”mordbevis” tros allmänt finnas på otal ”mordplatser” (som idag dyrkas), närmare bestämt de koksugnar som användes i Auschwitz och andra läger för begravningssättet eldbegängelse. Trots att de massmördade judarna sägs ha eldats upp på det ena eller det andra sättet så bedrivs omfattande kultverksamhet endast i anslutning till just de platser där det finns bevarade krematorieugnar. Läsaren måste därför stålsätta sig och koppla bort själva begravningssättet av avlidna om han/ hon vill ta sig ur den förlamande Förintelsereligionens grepp. Författaren till dess rader brukar i detta sammanhang tänka på det dråpliga i att dyrka grävskopor eller spadar som använts för att gräva ner mördade efter ett verkligt folkmord.

Vad hände då verkligen med judarna i Tredje riket?

Mobbvåld och trakasserier av judar i vardagslivet inträffade helt klart, men det är falskt att detta skulle ha inneburit något förstadium till ett folkmord i koncentrationsläger. Däremot är det kärnan i snedvridningen av judarnas öde i Tredje riket. Interneringen med tillhörande tvångsarbetsinsatser från judarnas sida var välkänd, välplanerad och välförankrad i Genèvekonventionens krigslagar. Själva interneringen gick oftast mycket lugnt till och skedde i samarbete med judiska organisationer. Många enskilda judar var vid det lager inte bara trötta på nazisterna utan skämdes även för de sionistiska judarnas världsomspännande uppviglingar mot Tyskland med t.ex. handelsbojkott av tyska varor. Många judar ville nu frivilligt bort för att kunna skapa sig ett nytt liv på annan plats. Läsaren skall veta att innan kriget fördes många förnuftiga samtal att ”lösa den judiska frågan”, vilket var detsamma som ”den slutgiltiga territoriella lösningen på judefrågan” dvs. förflyttning till annat landområde. Förintelsereligionen gör detta till något ”mordiskt” genom att utelämna ordet ”territoriella” i sina religiösa skrifter.

Senare i del 3 av denna betraktelse ska beskrivas den idag allmänna förfaselsen över att judar tvingades att arbeta med låg eller ingen lön. Är detta något unikt? Vilka andra tyskar, polacker eller vanliga soldater tvingades inte i detta krig till arbete under liknande förhållanden?

De trosvissa skeptikerna

I Sverige finns en förening bestående av intelligenta, lärda och kloka män och kvinnor som heter Vetenskap och Folkbildning, vanligen förkortat VoF.
Denna förening tar upp alla frågeställningar som kan avgöras med vetenskapliga metoder (detta står i stadgarna). Många av de frågor som utgör orimligheter i det påstådda urskiljningslösa tyska gaskammarmördandet av judar och romer är just sådana frågor som kan avgöras med vetenskapliga metoder. Om allt stod rätt till skulle VoF tidigt tagit till sig revisionisternas forskning och kritiskt granskat deras resultat, något som under sant frisinnade förhållanden hade lett till att många kunnat sluta förfasas över ett folkmord som aldrig ägt rum.

VoF säger sig vara politiskt oberoende, något som stämmer i så motto att man inte tar ställning i politiska frågor. Detta betyder dock inte att VoF och dess ej medlemmar är oförmögna att svika sina ideal och gå politikers och andra makthavares ärenden. Det förmodas att VoF står socialdemokratin särskilt nära. Ett belysande exempel på detta var när ”kalottpastor” Göran Persson (s) utan protester från VoF kunde starta en (i demokratiska stater förbjuden) särskild myndighet med arbetsuppgiften att genom propaganda indoktrinera medborgarna. Att VoF är lojalt med den politiska makten visas av man aldrig anmärkt på myndigheten Forum för levande historia som ”kalottpastor” Persson (s) startade. Ej heller har VoF anmärkt på innehållet i boken Om detta må ni berätta som densamme initierade.

Många av uppgifterna i boken beträffar gaskammarmorden och annat är så dråpliga att välbevarade originalexemplar i framtiden lär betinga stora summor på auktioner och antikvariat. Läsaren bör dock lägga till minnet att följande faktiskt är sant (även om vissa detaljer överdrivits: allmänna judeförföljelse, kristallnatten, ghetton, vissa försök att driva judar i landsflykt och koncentrationsläger där många avled främst av svårbemästrade sjukdomar (även om dessa bekämpades), samt en rad dödsfall orsakade av en rad andra orsaker, utom just den orsak som utgör själva kärnan i Förintelsereligionen påstår, nämligen mord medels giftig gas på judar av endast det skälet att han/hon var jude.
Vidare finns en mycket välbelagd dödsorsak till avlidna i läger som lustigt nog tonas ner inom Förintelsereligionen (läsaren kommer genom dessa texter att förstå varför). Det som tonas ner är det då lagliga mördandet av vissa individer som ansågs belasta samhället. Detta skedde – men observera och märk väl: dessa individer mördades oberoende av sin ras eller religion. Dessa mord (som beskrivs i del 1) utgör inte på något vis grunden för Förintelsen som vi idag förstår den. Däremot är det genom dessa verkliga och mycket lättbevisade mord som svenska staten genom styrd skolundervisning hittills lyckats att få nästan alla ungdomar att tro på de förmenta folkmorden på judar och romer. Vi som är lite äldre ser detta som något mycket otäckt och allvarligt. Vi kan här jämföra med vanlig ortodox (renlärig) religionsutövning. Staten blir då biskopen, utbildningssystemet blir prästämbetet, lärarna blir präster, historieboken blir Bibeln och eleverna blir lärjungarna eller kanske snarare den kyrkliga menigheten.

Vetenskap och Folkbildning är en förening som också ger ut skrifter om vetenskap, förnuft och klokskap. Dessa skrifter har varit en trevlig läsning för författaren (som är en normalbegåvad ateist). Skrifterna har kanske inte medfört särdeles mycket ny kunskap, men bara det att dessa intelligenta och kunniga människor har vågat sopa rent för allt vad astrologi, slagrutor och utomjordingar heter är angenämt.
Tyvärr så gör VoF undantag för religion och Gudstro, trots att just Gudstro lätt kan definieras som en tro på något utan vetenskaplig evidens (bevis/ stöd).
Om startpunkten och/ eller startinnehållet för religioner studeras så framgår det klart att religionens Gud (eller gudar) icke existerar. Detta är redan vetenskapligt förklarat. Vid nedanstående beskrivning av de olika religionstyperna (A-E) så räknas här in alla företeelser som inte vilar på vetenskaplig evidens. Som religion räknas här även t.ex. astrologi och Förintelsen.

Slagrutan har fått sin förklaring genom kännedom om ideomotorisk muskelrörelser dvs. små omärkliga rörelser skapade av tanken, dvs. det man tror på. Religion har sin förklaring i kemiska processer i hjärnan hos mänskliga individer där den egna tanken (idén) gör att bilder, röster och föreställningar skapas. Alla vet vad en dröm är för något och de flesta har nog i vaket tillstånd sett bilder på näthinnan eller hört något ljud t.ex. en knackning som konstaterats varit felaktiga ”sedda” respektive ”hörda”. När detta naturliga fenomen inte förstås, tolkar vissa människor signalerna felaktigt.

Detta kan kallas idéskapande upplevelser. Feltolkarna är de med sinnelag för Gudsupplevelse eller en föreställning om att någon dold och osynlig kraft påverkar det dagliga livet här på planeten Tellus. Jämför ”elallergi” eller ”amalgamsjuka” som först väckte stor uppmärksamhet när hypotesen ställdes om huruvida detta kunde vara ett verkligt fenomen. Observera att ingen tvivlar på att de sjuka upplever sig sjuka, men botemedlet finns inom psykiatrin, inte inom vanlig (läkar)vetenskap.

De läsare som förundras över varför så många människor lever med religion och vanföreställningar (även idag när alla får chans till utbildning) skall vid noggrann läsning av dessa texter finna svaret på frågan. Det förhåller sig nämligen så att religion också är ett ypperligt redskap för de som innehar (eller vill ha) makten i samhället. Många minns säkert hört George W Bush uttalande om att Gud sagt till honom att det är rätt att gå i krig mot Irak. En av den vidunderliga Förintelsereligionens effekter är också att den missgynnar många som vore bättre lämpade för politiskt arbete.

I Förintelsens barndom så räckte det med att visa bilder på avlidna människor utan att tala om hur eller varför de avlidit. Detta gav intrycket av att tyska koncentrationsläger var slakthus där människor avlivades på löpande band. Dessa bilder gjorde (och gör fortfarande) så starkt intryck på många känsliga människor att upplevelsen blir av religiös natur. När detta sedan omvandlas till verklighet och utnyttjas av en svensk ”bufflig” och korkad statsminister som vill gå till historien som den STORE statsmannen så visar det hur illa ställt det är med förnuftet i den svenska politiken. Den som har sett Erik Fichtelius dokumentär om den Store Statsmannen (här kallad ”kalottpastor” G. Persson) torde inte tvivla på att det förhåller sig på detta vis.

Dagens politiker säger sig arbeta på grundval av vetenskap och beprövad erfarenhet och tar avstånd från religionen i det dagliga arbetet. Få är dock medvetna om att de är religiöst Förintelsetroende. Läsaren känner säkert till den enorma mängd av lättillgänglig läsning och annan information som föreligger rörande orimligheterna hos den påstådda ”Förintelsen” med stort F. Men är man Förintelsetroende så försvinner läsförmågan och läsförståelsen, även om personen ifråga är en politiker.

(Men detta får läsaren inte berätta för de som har maktenför då kan dagens snälla politiker börja att må dåligt och snällheten snabbt förbytas i vrede om deras lagstadgade Förintelse avslöjas för att vara just vara en religion).

Religionsstart A

Exempel: judendom och islam.
En person ”hör” att Gud talar till personen och personen känner sig då kallad att utföra det som den ”hörda” rösten sagt.
Förmågan att höra röster är exakt beskriven i läkarvetenskapen och benämns schizofreni, vilket är en psykisk sjukdom.
(OBS! Förväxla ej schizofreni med vardagsspråkets betydelse, kluven själ eller multipel personlighet, ett fenomen som ännu inte är belagt).
Att höra Gud tala kan således inte anföras som bevis för en riktig Gud av vare sig av religionstartaren själv eller av en djupt troende i en befintlig religion.
Oavsett om rösten sägs komma från Gud eller ej, så är den ”hörda” rösten ett uttryck för mänskligt lidande/förtryck och ett naturligt sätt för människor att i svåra och/eller undertryckta situationer få ”psykisk” kraft/styrka – t.ex. en röst som säger ”Tag ditt folk och gå till Kanans land som jag skall giva er”.
Ligger budskapet rätt i tiden så lyssnar folk på det ”hörda” budskapet och personen blir till en ledare. Denna ledare brukar i efterhand kallas för profet, apostel, förkunnare eller budbärare. När sedan ledaren dör så bildas en kult kring honom som så småningom blir till en religion. Den som idag hör en röst som säger ”Gå ut och förkunna det Revisionistiska budskapet” får inte massorna med sig och det beror på att tiden ännu inte är mogen. Men andra tider kommer. Var så säkra.
Det skall noteras att Islams grundare Muhammed är en fullt ut bevisbar person som verkligen existerat. Muhammed uttrycker den hörda rösten på så vis att han sade sig endast vara kallad av Gud utan något påstående om att vara Guds son eller besitta några paranormala förmågor. En ovanligt förnuftig religionstartare måste man säga, vars religion inte inbegriper krav på ett visst landområde som judendomen gör. Men Muhammeds då förnuftiga budskap är idag kanske lite otidsenliga om det 1400 år gamla budskapet skall följas till punkt och pricka… Muhammed är mer klok än många tror. Då ingen lyssnade på honom i staden Mecka flyttade han helt sonika till Medina. Läsaren vet säkert att ingen blir profet i sin hemstad (under sin levnad i varje fall). Det var ett smart drag av honom att flytta, till skillnad mot Jesus som fortsatte med sina uppviglingar och retade upp ”de som makten har” för att senare bli avrättad. Visar inte Muhammed genom flytten till Medina att han var både klok, omdömesgill och förnuftig? Skulle inte detta kunna mana till eftertanke om att inte alltid framhäva ortodoxa muslimska företrädare som notoriska lögnare då de hävdar att det i Muhammeds budskap (som nedtecknats i boken Koranen) INTE finns någon allmän uppmaning till våldsanvändning.

När senare ”Jesusgestalten” beskrivs så uppmanas läsaren att ställa sig frågan om det är rimligt att bete sig så (som han påstås ha gjort) om man har ett viktigt budskap att förmedla från sin far (Gud).

Religionsstart B. Tex. Kristendomen och Förintelsen

1. En rad verkliga händelser/personer och äldre nedtecknade skrifter.
2. En mytologiseringsperiod under en 1/2 mansålder ca. 20-45 år.
3. Under eller efter denna period tillkommer skrifter som alla bygger på den mytologiserade beskrivningen av personen och/eller händelserna och inte på källmaterial.
4. Efter ca. 1 mansålder (40-90 år) är den mytologiserade bilden och/eller det nya synsättet accepterat och tas av de troende som en verklig och korrekt beskrivning av personen och/eller det skedda och en ny religion har skapats. Till de troende flockas sedan mångfalt fler som bara vill känna gemenskap och tycka som alla andra.
I forna tider var källmaterialet av tekniska skäl litet och spridningshastigheten låg. Dessutom lär få ha förstått betydelsen av vad källmaterial är för något. Idag när det motsatta gäller så måste först ett visst påstående (som de framförda av tidiga Förintelselobbyister) hämtat från religionen vinna folkets tilltro. Tyvärr så förstör detta idag troliggjorda påståendet mycket för kunskapen och intresset för hur verklig kunskap inhämtas. Det olycksaliga påståendet vilar i princip på att vittnesmål från ögonvittnen allena räcker för att belägga denna (förment) historiska händelse. Detta har varit till stor hjälp för upprätthållandet av den falska bilden av Förintelsen, men avslöjas idag lätt som ett tidigt planerat religiöst knep. Ickereligiösa belägger mord oavsett om det gäller en människa eller tio miljoner genom en kriminalteknisk undersökning på brottsplatsen och ingen annanstans. Ett miljonfaldigt mord med giftgas i Auschwitz beläggs där och inte med mördade partisaner i Ukraina eller med nazistiska övergrepp på en gata. Mördade obotliga sjuka belägger inte mord på friska judar och romer etc.

Att låta de som genom ett ”under” överlevt ”gaskammaren” få fritt spelrum att fabulera (fantisera) i sina berättelser var under efterkrigstiden säkert vällovligt, med tanke på att det skedda världskriget inte fick upprepas. Men idag är detta ett missgrepp som har blivit till en svulst i samhällskroppen. Med risk för att nu mista någon läsare som är djupt kristet troende så måste här förklaras Kristendomens uppkomst. Detta för att jämförelsen med Förintelsereligionen skall bli tydlig.

Det är alltså INTE så (som många tror) att Nya Testamentetets fyra evangelium är någon nedtecknad ögonvittnesskildring gjord av Jesu lärjungar. Författarna Matteus, Markus, Lukas och Johannes är för eftervärlden fullständigt okända personer. Förmodligen är namnen pseudonymer. Dessutom skedde nedtecknandet efter att lärjungarna avlidit och dessutom inte i Palestina. Om lärjungarna har existerat (vilket vi inte vet) kan de lika gärna ha varit analfabeter, då de inte efterlämnade någon samtida vittnesmål.

Det är av största vikt att förstå följande:
- Personen Jesus har aldrig existerat på det sätt som han BESKRIVS i evangelierna MEN:
- En person (ev. flera) med Jesuslika egenskaper har med stor visshet existerat. Det var dock först EFTER dennes/dessas död och den beskrivna mytologiseringsperioden (enl. punkt 2 ovan) som han blev intressant. Sedan blir det Paulus som (med rejält fart på de kemiska processerna i hjärnan) sammanfogar den mytologiserade bilden av den tidigare existerande (nu avlidna) personen (ev. kallad Yeshua/Jesus/Christos) med sin upplevelse av den ”himmelske” Jesus. Genom att Paulus först har upplevt ett intensivt blixtrande på näthinnan så byggs bilden av en ”himmelsk” (i himmelen boende) Jesus upp i skallen på Paulus och tas då för något verkligt. Vid en sådan upplevelse förstärks tron på att något Gudomligt har närvarat genom att en varm känsla går genom kroppen (ungefär som om ljummet vatten hälls utmed ryggen). Författaren skojar inte då denna känsla är självupplevd och har exakt återberättats av andra som likt författaren inte sätter detta i samband med något religiöst, gudomligt eller himmelskt närvarande. För den religiöst troende är detta inte bara en känslomässig upplevelse utan en bekräftelse från Gud. Efteråt säger den religiöse till sig själv och andra att ”Jag har blivit frälst”. Man kan alltså säga att kristendomen och Förintelsen (som idag är en religion) har sitt ursprung i feltolkade signaler från hjärnan som med tillhörande känslomässiga upplevelse inuti individens egna kropp ges trovärdighet och lurar förnuftet.
Att kunna lura människors förnuft är sedan ett ypperligt redskap för de som vill nå maktens topp. Läsaren bör jämföra det ”lite torra” språk som här används med den ”målande” och känslomässiga beskrivningen som ges av ”Förintelseöverlevande”. Observera också vilken stor övervikt det är av kvinnor bland de som står för dessa beskrivningar.

Åter till Paulus som också bevisligen existerat. Efter Paulus upplevelse av en himmelsk Jesus tar han avstånd från sin Judendom och blir den första Kristna individen som senare helt följdriktigt kallas för apostel (budbärare). Paulus som är en skicklig och flitig brevskrivare börjar efter sin upplevelse av den himmelske Jesus att skriva brev om detta och sänder dessa brev till allt och alla runt om i medelhavet. Det är idag inte svårt att förstå att:

- När en stor mängd välskrivna brev dimper ner på en rad platser med ett nytt och spännande innehåll så blir det lätt något av vad vi idag kallar för masspsykos.
Även de i Gamla Testamentet mest ”skriftlärda” drar slutsatsen att något verkligt måste ha hänt. Frågan ställs: Hur hanterar vi detta? Många försöker då att bli först med att beskriva det som tros ha hänt. Detta sker då som nu genom nedtecknade beskrivningar och med lämpliga egna ”journalistiska” tillägg för att ge skriften den bästa och mest ”säljbara” utformningen. Detta arbete sker under en period utsträckt mellan åren 60-100. Men då källmaterialet är nästan obefintligt så går tolkningarna isär och det blir fyra böcker i stället för en. Förmodligen vågar ingen av skriftställarnas ”bokförläggare” stå för att just deras tolkning är den 100 % ”mest” riktiga och har de bäst utformade tilläggen, därav pseudonymerna Matteus, Lukas etc. Tycker någon läsare att det verkar osannolikt att en vanlig judisk man (ev. vid namn Yeshua) som promenerade runt i Palestina (utan att ha besuttit några övernaturliga förmågor) kunnat bli en sådan världskändis? Om så är fallet behöver bara namnet Uri Geller nämnas. Denne judiske man trollband en hel värld på 1970-talet. Särskilt framgångsrik var Uri i det lättlurade Sverige där hans dravel gick hem och gav honom en god ekonomisk förtjänst. Uri Geller är egentligen en trollkarl (illusionist) men då han inte vidstår detta så bör han benämnas charlatan (bluffmakare).
Författaren (som inte var så gammal då) blir idag så full i skratt att det knappt går att nedteckna vilka dravel och dråpligheter som Uri Geller företog sig och hur vanliga normala svenska medborgare förvandlades till andliga väsen när Herr Geller höll sina seanser i TV-rutan. Stämningen i svenska hem var så andäktig att många trodde att denne judiske man var just självaste Jesus. När nu nästan ett helt folk blivit så grundlurat så händer (precis som med Förintelsen) nämligen det att ingen vågar erkänna hur lättlurad man varit. Därför är det ingen som idag som vågar att prata om det. (Med risk för att själv bli avslöjad för att ha gått på det hela). Knappt någon vågar skoja om det ens i efterhand. Om ni som är yngre vill kontrollera med era mor- och farföräldrar om detta verkligen har hänt så var försiktiga och nämn inte något om andäktig stämning eller att många gick på det och således blev grundlurades. Fråga bara om det på 1970-talet fanns en farbror som hette Uri Geller och som i ett TV-program bad tittarna att plocka fram en klocka (ett armbandsur) som hade stannat och placera den ovanpå TV-apparaten så att han med tankekraft kunde reparera den. Den yngre läsaren som ställt frågan rätt till sin farfar får säkert svaret: ”Jo visst var det så men det var ingen hos oss som gick på det där.” Men det var det. För det var nämligen så att många klockor faktiskt gick igång, dock inte p.g.a. någon andlig kraft från Uri Geller. Igångsättandet berodde istället på att de stora TV-apparater som fanns på den tiden och ovanpå vilka klockorna skulle placeras, var mycket varma. (Detta gällde särskilt de färg-TV-apparater som då hade börjat bli vanliga). När mekaniska klockor (med kugghjul) blir uppvärmda så går de lätt igång. Detta beror på att när oljan i klockan blir varm så blir den också tunnare och då snurrar kugghjulen lättare och klockan går igång. Det som kan ha gjort ”klocktrolleriet” så extra framgångsrikt i just Sverige är trollkarlens förnamn, ”Ur-i”. Detta då ”Ur” finns i svenskans namn för klockreparatör, Ur-makare och i klockan själv armbandsUr. Lägg därtill Ur-gammal, Ur-kund och den i Bibeln förekommande staden Ur i Mesopotamien. Kallar man staden Ur som en forntida stad norr om staden Basra i Irak så försvinner Ur-mystiken. Eller hUr ? Sådana här ordlekar har stor påverkan på de svenska (folk)massorna. Jämför detta med den tidiga Förintelselobbyns språkvitsar och ordlekar lämpade för det svenska språket t.ex. utrota och GasUgn. (Mer om detta i del 3 ).

I förbigående ska nämnas något om de ”forskare” som arbetar runt om i världen med att exakt fastställa år 1 dvs. året då Jesus föddes. Detta går naturligtvis inte att fastställa då den existerande personen som senare ges namnet Jesus inte blir känd förrän hans förmenta leverne börjar att nedtecknas, vilket sker utifrån den då redan mytologiserade bilden. Vi är nu framme vid som tidigast år 60 och då har naturligtvis tidsuppfattningen rubbats om exakt vilket år som vad skedde.

I sammanhanget ska här även nämnas (den nedan under ”EB” upptagna) Förintelsereligionens startpunkt som idag kan anges till 1990-talets andra hälft. Detta då prof. Robert Faurisson hade framlagt så entydiga forskningsresultat för etablissemanget (de som har makt i samhället) att någon Förintelse med stort F omöjligtvis kunde vidmakthållas särskilt inte över tiden. Faurisson kan här skämtsamt sägas att vid den tiden ha förvandlats från prof. Faurisson till Profet Faurisson. Detta är säkert lite oönskat för Faurisson själv men ihågkommen lär han bli. Det sista blir lite bakvänt men det är Förintelsereligionens grundtes också där den överlevande sägs bevisa utrotning och sin egen Förintelsedöd genom himlafärden i Auschwitz skorsten.
När ursprungsbefolkningen i Afrika trummar på sina trummor för att skrämma bort ”onda andar” skrattar många och gör dem till åtlöje därför att ”onda andar” inte finns och således inget som behöver ”trummas bort” eller fruktas. På samma sätt skrattar allt fler åt svenska staten som år efter år efter år trummar och trummar och trummar med de nazistiska ”gaskamrarna” för att skrämma bort politiska åsikter som inte finns. Många skrattar redan idag och de blir säkert fler i framtiden.

Religionsstart C

Exempel: ateism och all ”icke tro” på sådant som för individen inte kunnat beläggas med evidens (vetenskapliga bevis/ belägg).
Här sammanslås detta så att den allmänt icketroende förutsätts vara ateist och då inte tror på någon Gud. Detta benämns här ateist. Eftersom ateisterna inte har någon Gud/gudar och då oftast heller ingen kultplats att samlas kring så är spridningshastigheten låg och dess anhängare få. Hittills har inte någon vetenskaplig sammanslutning i världen lyckats vinna acceptans om man framför något av följande budskap:
-Guds ICKE existens går idag att belägga.
-Tyska ”gaskammare” specialkonstruerade för ett folkmord på judar och romer kan idag beläggas att ICKE ha existerat.
Eftersom Ateisterna inte har någon gemensam Gud, person eller kultplats att samlas vid/ kring så blir det svårt med sammanhållningen.
Kristna har Jesus ”födelseplats” i Betlehem och Jesus ”dödsplats” i Jerusalem. De Förintelsetroende har sina eldbegängelseugnar i Auschwitz att vallfärda till och samlas vid. För ateisterna blir det svårt med det ekonomiska om de skulle vilja börja organisera sig, då de saknar kultplatser. Just kultplatser som t.ex. Jesus ”födelseplats” och ”avrättningsplats” eller skräckmuseet Auschwitz inbringar stora penningsummor till ledarskiktet, summor som då är till gagn för religionens fortlevnad.
Ateisterna står inför ytterligare ett problem nämligen att de som ännu ej (fullt ut) utvecklat den ateistiska ”tron” och som fortfarande hyser det ringaste tvivel på att det icke-trodda (som t.ex. Gud, utomjordingar eller nazistiska ”gaskamrar”) kan beläggas utgör ett problem. Bara den mänskliga oviljan att ge med sig och erkänna att man haft fel gör detta synsätt svårt för många. Bättre är då att tro på något som tros kunna existera eller som inte går att motbevisa. Detta utnyttjas ofta i s.k. domedagsekter, där man kan höra utsagor som ”Sanna mina ord så kommer domedagen att ske under vår levnad.” Eftersom domedagen rent teoretiskt kan infalla i förkunnarens eller trosutövarens dödsögonblick så är denna tro lätt att torgföra.
Man kan gott säga att det ateistiska synsättet är förnuftigt, särskilt då många guds- eller gaskammartroende har konverterat, dvs. man har tidigare besuttit en tro på Gud eller på tyska gaskammare men ändrat sig till att inte tro. Denna konvertering sker dessutom oftast på individens eget initiativ, utan yttre eller annan (t.ex. kollektiv) påverkan
Om ”renläriga” ateister hör röster så uppfyller de bäst läkarvetenskapens krav för att INTE få diagnosen schizofreni. Kravet för att slippa diagnosen är att individen måste hysa ett uns av tvivel på att rösten kommer utifrån och/eller att det trodda kan vara felaktigt. Så fort ordet Gud nämns så är det av ”de som makten har” så bestämt att tvivelskravet är uppfyllt.

Ateisten eller den icketroende har här dock inga problem. Han kan vråla ut sin önskan och vilja att överge sin icketro om eller när det ”icke trodda” blir belagt. Alla ateister som hör röster, VET att rösten kommer inifrån den egna skallen och inte från någon osynlig/overifierbar Gud eller annat.

Religionsstart D

Exempel: Jehovas vittnen, buddhismen
Finessen med religionstart D är att den är snabb, enkel och billig. Man plagierar grundkonceptet i en befintlig religion och med små egna tillägg som passar för tiden man lever i så skapas något till synes helt nytt som verkar intressant. Religionsstarten sker genom att:

1. En person eller en grupp av människor tar en befintlig religions synsätt och/eller skrifter (urkunder) och gör sedan egna godtyckliga tolkningar gärna med lösryckta citat från den befintliga religionens skrifter (jfr Jehovas vittnen).
2. Med sedan små egna tillägg skapas något som verkar helt nytt, intressant, spännande och tilldragande. Sålunda skapas religioner som t.ex. Jehovas vittnen, vilken utgår från de Kristnas Bibels med egna tillägg om de ”yttersta” dagarna och tron på ett evigt ”vanligt” liv här på jorden (m.a.o. inte en himmelsfärd).

Att utgå från en befintlig religions synsätt och skrifter vid skapandet av en ny religion är som sagts mycket praktiskt, enkelt och billigt. Jämför gärna med vanlig tillverkningsindustri där oftast mycket lite nyskapas inom företaget utan det mesta mer eller mindre är plagiat som man försöker förbättra, nydesigna eller förbilliga.
Eftersom religioner tävlar om att få så många medlemmar som möjligt är det mycket oturligt för dem när nya religioner tillkommer genom att utnyttja den befintliga religionens skrifter. Exempel på sådana tros-/medlemskaps- kamper är: vanliga kristna vs. Jehovas vittnen, vanliga kyrkan vs. frikyrkor, gaskammartroende vs. revisionister, dvs. vanliga människor som känner avsky för krig och folkmord men inte är gaskammartroende…
Alla religioner indoktrinerar sina medlemmar till att tro att just deras tro och lära är den riktiga. Om en tro avseende t.ex. häxor, besökande utomjordingar eller tron på slagrutan som vetenskapligt instrument upphör att existera så händer inte så mycket. Men om en religion känner sig hotad pga. att vetenskapen gjort framsteg blir det mycket allvarligt.
För att rädda religionen tar man till greppet att påstå att inga nya vetenskapliga rön har gjorts som motsäger tron, utan att det enda som skett är en feltolkning av de heliga skrifterna och urkunderna. Hjälper inte detta så uppfinner trossamfundet en ny ”vetenskap”. Det mest kända exemplet på detta är kreationisterna (de bibliskt skapelsetroende) som har uppfunnit sin egen ”vetenskap” som de kallar för Intelligent Design men som här kallas för avsiktligt falskt påhitt (se EBa). Eller som astrologin (nedan) byter skepnad och omärkligt för oinsatta förekommer i två skepnader med en rumsren skämtsam form i veckotidnings-”horoskop” och annan idag löjeväckande men ursprungligen ”vetenskaplig” form.

Religionsstart E

Exempel: Hinduismen eller Astrologi.
Här är det vid religionsstarten mest fråga om ett ”grundinnehåll” som från början bygger på observationer i naturen som i sig är helt korrekta. Senare framlägger man en hypotes där man lite ovarsamt (men förmodligen oavsiktligt) överför det observerade till att gälla något helt annat.
Sådana här religioner har sällan någon grundare eller går oftast inte att närmare tidsbestämma vad avser uppkomsten.
Religionsstart E utgår från början av korrekta vetenskapliga iakttagelser som exempelvis kan lyda:
- Träd växer upp, dör, multnar ner och blir till jord där nya träd får näring och växer opp eller att vatten fryser, smälter, avdunstar och faller ned som regn eller snö igen. Därefter ställs hypotesen att det förhåller sig precis likadant med människans själ dvs. att livet fortsätter i en eller annan form efter döden. Själens överlevnad är grundtanken i hinduismen men är i själva verket en tanke som bärs latent och nog dyker upp hos de flesta åtminstone när döden närmar sig. Religioner som bygger enbart på själens fortlevnad och bara har (tysta) himmelska gudar som inte skickar söner och sändebud till jorden har visat sig ha en mycket god överlevnadsförmåga över tiden. Den som bidrar till den långa livslängden förmodas bero på en större tolerans inom religionen och över tiden en god anpassningsförmåga. Astrologin är ett bra exempel då man inte har någon Gud och för den oinvigde tycks arbeta efter vetenskapliga principer då man ”ställer ett horoskop” (något som till formen skiljer sig åt från veckotidningarnas massproducerade ”horoskop”).
Själens existens och eventuell överlevnad efter döden är en rejäl vetenskaplig nöt att knäcka och kan i dagsläget inte beläggas eller avfärdas lika lätt som en pratande Gud som skickar söner och/ eller sändebud till jorden.
Ovetandes för många är att astrologin från början har utgått utifrån vetenskapliga studier av naturen där den uppställda hypotesen är att: solen, månen, planeterna och stjärnorna påverkar oss människor här på jorden särskilt vad gäller intellektuella egenskaper, psyke osv., men också mer handfasta skeenden som t.ex. barnafödande. Detta då månens faser dvs. tiden från fullmåne till fullmåne överensstämmer i tid med kvinnans menstruationscykel. Med detta faktum kunde tidiga astrologer ställa den då svåravslöjade hypotesen att det var månen som påverkade kvinnans möjlighet att bli gravid. Förvisso kan månen påverka kvinnan men då är det genom kvinnans observation av månen och ev. psykiska effekter därav. Det kan inte uteslutas att detta kan påverka tidpunkten för ägglossningen något. Man bör dock observera skillnaden mellan denna passiva månpåverkan och den i astrologi-religionen trodda AKTIVA påverkan från månen.
Styrkan i dagens astrologi ligger i att den från början har varit en vetenskaplig hypotes utan dolda avsikter. Idag när dessa hypoteser kan avfärdas som rent dravel så borde den klingat av men har istället övergått till lönsamma veckotidnings-”horoskop”. Dessa ”horoskop” har inte något med ursprungshypotesen att göra och är idag endast en lönsam affärsmöjlighet (geschäft).

Religionsstart EB

T.ex. Intelligent Design, urmakaranalogin, Förintelsereligionen och ”Revisionistreligionen”
”Revisionistreligionen avser i denna text en av författaren påhittad religion som senare beskrivs ironiskt och skämtsamt sett ur det revisionistiska och vetenskapliga perspektivet och sett med deras ögon och ord som förhoppningsvis är rolig läsning för de som är anhängare av det revisionistiska budskapet.

Eftersom både Förintelsetroende och revisionister beskyller varandra för att syssla med pseudovetenskap och inte själva erkänner sig som religiösa så kan deras inblandning här synas ologisk i detta försök till logisk uppställning av detta knepiga ämne. Men logiken finns där då ”Förintelsen” är upptagen under ”B” medan Förintelsereligionen med tillhörande ironisering upptas här under EBc.

Obs! Den läsare som tycker religionsupplägget är vettigt men inte vill blanda in Förintelse och ”revisionistreligioner” kan på egen hand stryka dess inblandning.
Benämningen EB kommer sig av att det mesta som gäller denna religionsstart och religion är det omvända mot den ovan beskrivna E. Kännetecknande för dessa fyra exempel (tre verkliga + en påhittad) är att de är mycket sena religioner. De tre förstnämnda startades i en tid där vetenskaplig kunskap redan fanns för att avfärda innehållet eller åtminstone förklara att synsättet inte vilar på vetenskaplig grund. Men då innehållet för vissa individer verkar så intressant och initialt tilltalar så många så blir följden att religionen vid starten helt enkelt vinner över vetenskapen. Den fjärde påhittade religionen avser att få vetenskapen att segra över Förintelsereligionen och detta kan också sägas vara en religion dvs. tron på att de flesta människor får det bättre och mår bättre om vanligt Förintelsereligiöst tänkande förkastas.

Då det som observeras vid starten skiljer sig så diametralt åt görs här en ytterligare uppdelning i vad som observationerna bygger på:

- EBa. Som i Intelligent design är en observation av naturen.
- EBb. Som i urmakaranalogin är en observation av ett av människan tillverkat föremål.
- EBc1. Som i Förintelsereligionen är en observation av judarnas öde i Tredje riket.
- EBc2. Som i ”Revisionistreligionen” är en observation av Förintelsereligionen.

EBa

Medan E-starten är sprungen ur människans nyfikenhet och vilja att förstå sig på naturen så är det här frågan om en ren förfalskning av kända fakta. Detta enbart för att passa in och öka på medlemsantalet i sammanslutningar där medlemmarna är kreationister dvs. bibliskt skapelsetroende som t.ex. ortodoxa Kristna och Jehovas Vittnen.

EBb.

Det som gör urmakaranalogin så dråplig (och omvänd Eba) är att här utgår man INTE från naturen utan från ett av människan tillverkat föremål, nämligen en klocka (ett ur). Man säger sedan att eftersom klockan har en konstruktör (tillverkare) så måste även det biologiska livet på jorden ha en konstruktör. Konstruktören benämner man ”Skaparen” dvs. Gud.

EBc1.

Förintelsereligionen har sitt ursprung i en studie av judarnas öde i Tredje riket som bygger på korrekta observationer men där observationerna inte ges en vetenskaplig prövning. Det felaktiga slutresultatet blir då ”Förintelsen” som är sprungen ur t.ex. fabulerande vittnen, feltolkade dokument, underlåtenhet att undersöka mordvapnet ”gaskammaren” feltolkat skäl till användandet av begravningssättet eldbegängelse och dess koksugnars kapacitet.
Beskrivningen av Förintelsereligionen syftar i dessa texter att få läsaren att inse (och gärna berätta för andra) att Förintelsen verkligen är en religion som inte kan eller får diskuteras med de troende.
Därför omnämns här endast att Förintelsereligionens synsätt endast är trovärdigt i det korta perspektivet och att sådana villfarelser tack och lov alltid försvinner efter 1-1/2 mansålder ca. 50-100 år. Om inte detta gäller även Förintelsereligionen så är människan tillbaka till 1700-talet innan upplysningstiden började.

EBc2.

Den här påhittade Revisionist-Religionen skulle mycket väl kunna uppkomma som en parodi på Förintelsereligionen. Detta om några personer med spex och skämtlynne sammanstrålade och där någon vågar att t.ex. uppträda som en överstepräst och inta guidens roll på de Förintelsetroendes kultplatser som är de platser där avlidna begravts genom eldbegängelse under åren 1933-45.
I Auschwitz I kan den vallfärdande pilgrimen dessutom få beskåda själva mordvapnet ”gaskammaren” som sägs vara i ursprungligt skick. Tyvärr så är det förbjudet att provskjuta (provgasa) mordvapnet.
Läsaren kan föreställa sig en pojke bland dessa pilgrimer som frågar en förälder:

- Pappa, pappa!!! Titta!!! – Mordvapnet har ju inga gastäta dörrar.
Fadern: – Förgrömmade onge.
De övriga pilgrimerna: ”Sssschhhhh!”

Nedan följer en skämtsam beskrivning av ”Revisionistreligionens” kätterska trossatser ur Förintelsetroendes bannbullor.

Gaskammarrevisionismen enligt de Förintelsetroendes heliga skrift

Historierevisionisterna är från början en pseudovetenskap som nu blivit till en religion. De har precis som Jehovas vittnen utgått från de Kristnas Bibel och med hjälp Bibelns texter angriper de nu våra urkunder som är alla de otaliga historieböckerna och alla de otaliga överlevande som bär vittnesbörd om Förintelsen. Man angriper också fräckt vårt Nya Testamente ”Om detta må ni berätta” som bevisligen har tillkommit genom en uppenbarelse utsänd av Gud. Uppenbarelsen skedde vid tillbedjan av krematorieugnarna i Auschwitz. Den som bevisligen erhöll denna uppenbarelse av Gud och på samma sätt som Muhammed kände sig kallad att följa rösten från Gud var vår Profet Göran Persson. Rösten som Sankt Göran hörde i sitt inre säga: Om detta må JAG berätta.

Profeten Persson har (som bekant) därför redan under sin levnad Saligförklarats. Genom detta bevisade faktum är vi mycket starka i vår tro. Revisionistreligionens anhängare som inte alls tror på de nazistiska gaskamrarna är tyvärr också de orubbliga i sin tro. Trots att vi kan peka ut ett otal hus, utrymmen eller fordon som tänkbara gaskammare så vägrar de tro. Trots att gasningar skulle kunna ha utförts där, eller på tiotusentals eller på miljoner platser så förnekar de varje plats som vi visar upp inför deras vantroende ögon. De revisionisttroende är så korkade och så enfaldiga i sin världsuppfattning att de skulle kunna förneka att pizzabagare drygar ut fyllningen med hundmat och kött från råttor eller säga sig inte tro på att Systembolaget blandar kräkmedel i sin saluförda sprit trots att alla vet att man får uppkastningar om stor mängd intas.

När vi tillkallar vår Gud genom tillbedjan i vår domkyrka (den nazistiska eldbegängelseanläggningen i Auschwitz) så undslipper vi faktiskt att revisionisterna rent fysiskt beträder vår helgedom som f.ö. utsetts av UNESCO som ett världsarv. Däremot stör de oss vid vår tillbedjan vid altaret dvs. själva koksugnen. Visserligen så stannar de R-troende snällt kvar på själva mordplatsen dvs. gaskammaren men de tillkallar där sin Gud med ett ljudligt, för oss mycket störande egendomligt grymtande läte som låter ung. He-hö-he-hö-hö-hö.

De hedniska revisionisternas falske Gud kallar de för Gastronomitro. Namnet härleds ur: Gastro No min tro där svenskans ”är inte” ersatts med engelskans No för att rytmen vid uttalandet av den falske Gudens namn skall bli god. När den falske Guden tillkallas i eller nära en äkta nazistisk gaskammare så styrker det den enskilde trosutövaren i tron. Gastronomitro blir då för de troende ung. Gastro är inte min tro på denna plats. Våra forskare tror att Guden tillkallas tyst eller endast med en viskning och att trosutövarna då blir så upprymda av sin religiösa fanatism att de då utstöter det här grymtande lätet som vi uppfattar som: -He-hö he-hö-hö-hö-ö-ö-ööö.

Revisionistreligionen är upplagd enligt följande (sägs det oss, det bjuder oss nämligen emot att direkt ta del av deras hädiska skrifter): De tar ett lösryckt citat från Bibeln t.ex. – Giv bort ditt tionde. Detta omtolkas sedan i revisionistreligionen till att avse att blott var tionde skall räknas. Detta innebär då för dessa kättare att endast 10 % av dödstalen i de nazistiska lägren är riktiga och skall räknas. Enligt våra urkunder är antalet mördade i Auschwitz 3 miljoner huvudsakligen giftgasade. Detta bevisas av lägerkommendanten Höss skriftligen avlagda bevis underskrivet av honom själv med namnteckning och allt. Detta verkliga antal mördade (3 milj.) reduceras då i Revisionistreligionen så att endast 300,000 sägs ha mördats, eller avlidit som de säger. När väl detta fått trovärdighet fortsätter man med nya påhitt som att talet trehundratusen är ett heligt tal och får inte nedtecknas av oss. Därför kan det inte vara mer än 200,000 tusen avlidna säger de. Denna ytterligare minskning med trettiotre procent är som läsaren förstår att ytterligare förringa lidandet med 33 % och ytterligare öka på hädelsen över de gasade med 33 %. Bara genom logiken i detta 33 % räknesätt borde övertyga läsaren om hur logiska och matematiskt kunniga vi Förintelsetroende är.

Revisionist omtolkar också avrättad/mördad med giftgas till att död av sjukdom eller hög ålder. Mord genom giftgasning blir till eldbegängelse av avliden, mordvapnet Zyklon B blir till ett insektsmedel avsett att minska dödligheten och rädda liv. Mordmetoden avsiktlig utsvältning och sjukdomar i krigets slutskede (när giftgasen och ammunitionen tagit slut) förklaras i revisionistreligionen med att de allierade hade bombat sönder infrastrukturen så att mat, medicin etc. inte nådde fram till lägren eller fanns ej att få.
Bara sunda förnuftet säger att en sådan här galenskapsreligion aldrig skulle kunna få fotfäste i vårt land och i den förnuftsmässiga tid som råder… Även om detta ter sig som osannolikt så har man ändå i tiotalet länder i Europa (för säkerhets skull) genomfört en lagstiftning mot sagda tro. Genom att utdöma fängelsestraff till utövare av det revisionistiska kätteriet så har dess utövande effektivt kunnat kuvas.

Sverige har ännu inte ”hunnit med” att lagstifta om förbud mot denna galenskapsreligion men har ändå åtnjutit ett gott skydd genom nämnda ”kalottpastor” St.Göran Persson (s) och från sammanslutningen Vetenskap och Folkbildning samt inte minst av myndigheten Forum för levande historia. Denna myndighets framgångsaga kan tillskrivas den heroiska insatsen från dess första chef, Heléne Lööw. Detta skall vi återkomma till i del 3.

Fortsättning följer

Enligt Sydsvenskan så har den sionistiska lögncentralen Simon Wiesenthal Center med Rabbinen Abraham Cooper i spetsen varit i Malmö för att prata ”förstånd” med Malmös starke man, Ilmar Reepalu (S).

Reepalu har inte dansat efter SWC:s pipa utan han har till och med varit så fräck att han har vågat kritisera den stulna staten Israels övergrepp mot palestinska barn. Så nu kör man med den vanliga ”tjära och fjäder” taktiken som man hitintills haft väldigt stor framgång med.

De utmålar Reepalu inte bara som en lögnare, utan också som judefientlig. Det är gamla kända kort för oss här på dessa sidor och enligt Abraham Cooper så är allt som sionisterna inte tycker om, det är ”antisemitiskt”. Det är faktiskt konstigt att de inte kallar Reepalu ”nynazist” också, för det ingår vanligtvis i deras smutskastningsarsenal.

Så dessa sionistiska gangstrar kommer flygande från andra sidan jordklotet för att tala om att de skall utfärda en resevarning till Sverige p.g.a. den spirande antisemitismen i Malmö. Låt de gärna göra det, för det här är givetvis ytterligare utpressning för att skaffa fördelar till Guds utvalda folk. Det hade också varit klädsamt om judiska församlingar och föreningar i Sverige hade gjort ett avståndstagande till SWCs metoder.

För er som vanligtvis inte brukar läsa våra sidor så kanske ni undrar vad vi menar med den sionistiska lögncentralen. Vi kan ge ett snabbt exempel här:

SWC driver ett museum för tolerans och lära, allt enligt dem själva. Men egentligen är det en enda stor antitysk propagandacentral som inte drar sig för att t.ex förfalska bilder från Andra Världskriget.

Texten då på webben: ”Dessa fångar har valts ut för slavarbete, medan många av deras vänner och familjer blev gasade och kremerade. Röken syns i bakgrunden. Juni 1944.”

SWC drar sig inte för att både förfalska rubrik och foto för att övertyga omvärlden om dessa ohyggligheter som judar fick utstå. Detta försök är gjort 1999 på deras webb. Och eftersom denna mäktiga sionistiska grupp har lyckats att ta bort försöket på Wayback Machine (http://www.archive.org/web/web.php) som sparar alla publicerade webbsidor så borde det egentligen inte finnas några bevis kvar. Men de hade inte räknat med oss, för här finns sidan arkiverad. Orginalfotot:

The Auschwitz Album. Beate Klarsfeld Foundation. Första upplagan, publicerad 1978. Foto nummer 165.

Visst är det en tjusig intresseförening?

Vår f.d. statsminister Göran Persson har varit i synagogan i Malmö och berättat om sin fantastiska skapelse Levande Historia. Han berättade för den Bonnier-ägda Sydsvenskan att Forum för levande historia har haft stor betydelse för kunskapsspridningen kring Förintelsen.

Vi skulle här vilja påpeka att han egentligen skulle sagt, indoktrineringen av Förintelsen. För det är just det man håller på med.

Räcker undervisningen till?

Varken Göran Persson eller någon annan kan lägga fram vetenskapliga bevis för att en (!) enda person blivit gasad i Auschwitz. Det finns bara så kallade ögonvittnen med vittnesmål, som vi och andra revisionister har smulat i sönder.  Det är bara att Googla eller titta i våra dokument om Rudolf Vrba, Filip Müller, Elie Wiesel m.fl.

Vidare i sitt tal nämnde Göran Persson ”satans förnekare” och vikten av att lära av historien.

Vi tycker att Göran Persson skall lägga vikten på de som har och för nuvarande sitter fängslade för att ställt kritiska frågor om förintelsen. För ett av det viktigaste människan har, det är yttrandefriheten. Och den har vi tyvärr inte i Europa längre. I framstående länder som Frankrike, Tyskland m.fl. är det enligt lag förbjudet att t.e.x. diskutera hur många som dog i Auschwitz. Så om man ställer frågan, var det över 4 miljoner (Sovjet 1945), 2,5 miljoner (lägerkommendanten i Auschwitz, Rudolf Höss), eller är det den nuvarande ”godkända” siffran 1,1 miljoner så är man föremål för böter eller fängelse i många europeiska länder.

Göran Persson sa också att om Israel hade funnits 1938 hade Förintelsen inte ägt rum.

Vi skulle nog vilja vända på det, utan förintelsen så hade inte staten Israel existerat. Och till slut så måste man ställa sig frågan, vad är det för sanningar som måste skyddas med lagar? Den riktiga sanningen klarar sig utan lagar.

Av Thomas Kues

Idag, den 27 januari, på ”Förintelsens minnesdag” håller Professor Stella Tjajkovski tal i Umeå domkyrka om hur hon överlevde Auschwitz.
Hon är dock ingen ordinär mirakelöverlevare, utan tillhör den exklusiva skara människor som genom ett miraklernas mirakel skall ha klarat sig levande ur en nazistisk människogaskammare (i Auschwitz skall inte endast massmord ha skett på löpande band, utan även mirakel…).

Tjajkovski berättade sin fantastiska historia i en dokumentär från 2005, ”Det lönar sig inte att gråta” (producerad av Barbo Hård). Tyvärr har jag inte haft möjlighet att se detta tvivelsutan fascinerade dokument, men Svensk mediedatabas förser oss med följande kärnfulla beskrivning:

”Stella Tjajkovski var tjugo år när hon tvingades in i gaskammaren i Auschwitz. Men just den dagen fungerade inte gasen. Hon överlevde och hamnade till sist i Sverige där hon blev konsertpianist.”[1]

Enligt uppgift har nyligen ännu en dokumentär om Tjajkovski nyligen haft premiär, den polskproducerade Lyckans pris. Svenska Dagbladets ledarskribent Claes Arvidsson, som bevistade premiären, skriver vördnadsfullt:

”Hon var 16 år när hennes familj drevs bort från Gdansk till gettot i Lodz. Därefter väntade gaskammaren i Auschwitz. Tjajkovski är en av de få som gick ut därifrån med livet i behåll (Det fanns inte tillräckligt med Zyklon B.)”[2]

Musikern Katy Carr har träffat Tjajkovski och återger hennes historia i följande ordalag på sin blogg:

”Familjen Tjajkowski bosatte sig i det judiska ghettot i staden Lodz. År 1944 deporterades stadens kvarvarande judar till Auschwitz. Bland dessa fanns Tjajkowski, hennes mor och lillasyster.

Vid ankomsten till lägret tvingades de ta av sig sina kläder, deras hår rakades av och deras personliga tillhörigheter placerades i lådor. Tjajkowski minns hur gaskamrarnas [sic] tunga dörrar stängdes och det fullständiga mörker som följde. Kvinnor började skrika ‘gas, gas’, men plötsligt öppnades dörren på den andra sidan. Utanför stod vagnar som väntade på att transportera iväg de dödas kroppar. Solljuset strömmade in i mörkret och Tjajkowski kastades ut i det. Hon insåg att hon fortfarande levde. Åratal senare fick hon reda på att hon överlevt tack vare ett problem med gaskammarens värmeelement.”[3]

Vilken av de förmenta homicidala gaskamrarna i Auschwitz rörde sig detta om?
Har någon någonsin bett Tjajkovski att peka ut den på en karta över lägret?
Och hur kommer det sig att tyskarna bara utan vidare lät de dödsdöma judarna som klarat sig ur gaskammaren återvända till lägret? Varför skickade man dem inte till en annan gaskammare (i augusti 1944 skall sammanlagt fem sådana anläggningar ha funnits tillgängliga) eller sköt dem?
Hur var det med det förmenta hemlighållandet av de påstådda gaskammarmassmorden?

Tjajkovski är inte ensam om att mirakulöst ha klarat sig ur en gaskammare. I tidigare artiklar har jag tagit upp de likaledes absurda vittnesmål som lämnats av Mietek Grocher, Sophia Litwinska, Regina Bialek och Mary Seidenwurm Wrzos.[4] Ytterligare ett exempel på en mirakulös gaskammarrymning finner vi i en polsk dokumentär från 2004 med den drastiska titeln ”Slut på gas”:

”När Halina Birenbaum går in i gaskammaren med sin mamma är hon 13 år gammal. Hon tittar upp mot duscharna, hon vet att det ska komma gas ur dem men inget kommer ut. Under duschhuvudet, i minut efter minut, timme efter timme väntar hon på det sista ögonblicket i sitt liv, men det inträffar inte. Den natten tog gasen slut i gaskammaren i Auschwitz. Under ett återbesök i lägret berättar hon om tiden hon har spenderat där, hon berättar om den fruktansvärda natten och om de funderingar hon hade kring döden. Kanske är det inget att vara rädd för ändå?”[5]

Ett liknande öde drabbade den brittiske Tory-ledaren Michael Howards faster. Howard berättar:

”Hon hade en häpnadsväckande historia att berätta. Under sin tid i Auschwitz hade hon tre gånger hamnat i en gaskammare, men av olika anledningar – en gång tog faktiskt gasen slut – överlevde hon och kunde vittna om sina upplevelser.”[6]

Gena Turgel har ytterligare en fantastisk (för att inte säga avslöjande) Auschwitz-historia att berätta:

”Vintern 1944 tvingades den 21-åriga Turgel klä av sig tillsammans med sin mor i koncentrationslägrets utrotningsavdelning och vänta, men som genom ett mirakel utlöstes inte det dödliga giftet.
‘Vi darrade. Jag visste inte var vi befann oss. Det såg hemskt ut från insidan. Det kom in en kvinna som jag kände igen från ett tidigare läger jag varit i. Hon blev mycket chockad över att jag var där och gick ut igen.
Vi väntade ett tag och sedan kom det vatten ur väggarna. Det var underbart. Det hade gått många veckor sedan vi fått något vatten på våra ryggar. Allesammans drack av det.
När vi kom ut talade kvinnorna som stod där om hur underbart det var att se oss. De skrek av glädje. Jag förstod inte vad de menade. Jag frågade dem, ‘Vad skriker ni om?’
De svarade: ‘Vet ni inte? Ni var i gaskammaren.’ Jag tappade rösten, kunde inte få fram någon saliv.
Gena tillskriver sin överlevnad en ‘högre makt’ och tror att Gud vakade över henne.”[7]

När det gäller ”Förintelsen” är det möjligt att torgföra vilka rövarhistorier som helst utan att skeptiska röster höjs offentlig. Således återger exempelvis akademiledamoten Per Wästberg följande skröna från den notoriske tyskhataren Daniel Goldhagens bok Hitler’s Willing Executioners i en understreckare för Svenska Dagbladet:

”Christian Wirth ledde en inrättning i Lublin där svältande judar arbetade till döds med att sortera de redan dödades kläder. Offren visste att de inte hade hopp att överleva, att deras släkt var utslocknad därför att barnen dödats. Wirth gjorde ett undantag och klädde en tioårig judisk pojke i SS-uniform, de red omkring mellan fångarna, Wirth på en vit häst, pojken på en ponny, båda sköt fångar på nära håll, inräknat pojkens mor. ”[8]

Dagens lärdom: Det är lätt att ljuga när kritiskt ifrågasättande tabubelagts, eller rentav kriminaliserats.

1.Inledning

1.1. Wetzler och Vrba

Den slovakiske juden Alfréd Wetzler (1918-1988), deporterad till Auschwitz-Birkenau 1942, kan lämpligen beskrivas som den anonyme sidekicken till den långt mer berömde professionelle “överlevaren” Rudolf Vrba (alias Walter Rosenberg). Tillsammans skrev dessa två rymlingar från “dödslägret” Birkenau det s.k. Auschwitz-protokollet eller Vrba-Wetzler-rapporten, vilken publicerades i engelsk översättning redan 1944 av War Refugee Board i New York. Det hävdas ofta att denna rapport – vilken består av tre delar: en författad av Vrba, en av Wetzler och en tredje skriven av de två tillsammans – på allvar väckte de västliga allierades “medvetenhet” om vad som många år senare skulle komma att gå under namnet “Förintelsen”.

Alfréd Wetzler

Rapporten publicerades ursprungligen anonymt med sina upphovsmän gömda bakom pseudonymerna “den förste rymlingen” respektive “den andre rymlingen” – detta förmentligen i syfte att skydda de två så länge de fortfarande befann sig på tysk-ockuperat territorium. Först flera år efter krigsslutet trädde Vrba fram ur anonymiteten. 1963 publicerades hans memoarer I Cannot Forgive (senare återutgiven under titeln I Escaped from Auschwitz, publicerad på svenska 2007 som Jag flydde från Auschwitz) i London. Vrba erhöll sinom tid en doktorsgrad och gjorde akademisk karriär. Han framträdde även som vittne vid ett antal rättegångar, bland annat vid Auschwitz-rättegången i Frankfurt 1964-64, samt intervjuades i Claude Lanzmanns Förintelse-dokumentär Shoah.¹

Wetzler å andra sidan förblev en anonym gestalt, åtminstone ur ett västligt perspektiv. Även om han likt Vrba framträdde som vittne vid Auschwitz-rättegången så översattes hans Auschwitz-memoarer, ursprungligen publicerade 1964, inte till engelska förrän 2007, då de dök upp under titeln Escape from Hell.² Detta förhållande går möjligen att förklara med det faktum att Wetzler blev kvar i det kommunistiska Tjeckoslovakien fram till sin död.

I följande artikel skall jag analysera Wetzlers Auschwitz-skildring samt jämföra delar av dem med de vittnesmål som lämnats av hans medrymling Vrba. Som vi skall se är dessa två oense på en rad viktiga punkter.

2. Boken Escape from Hell

År 1946 författade Wetzler en kort skildring baserad på sin och Vrbas rapport med titeln “Auschwitz: grav för fyra miljoner människor”.³ Författaren till denna artikel har emellertid tyvärr inte haft möjlighet att ta del av denna publikation.

Escape from Hell utgavs ursprungligen på slovakiska av Bratislava-förlaget Osveta under titeln Co Dante nevidel (“Vad Dante inte såg”). Vid publikationen använde sig Wetzler av pseudonymen Jozef Lanik, vilken hade varit hans nom de guerre i den slovakiska motståndsrörelsen.

Märkligt nog för att vara en självbiografisk skildring är Escape from Hell skriven i tredje person. I boken refererar Wetzler till sig själv som Karol, medan Rudolf Vrba (alias Walter Rosenberg) kallas Val. Till skillnad från en regelrätt vittnesskildring, där innehållet begränsar sig till författarens egna tankar, observationer och upplevelser, så rymmer Escape from Hell flera långa passager som beskriver händelser vilka författaren inte utger sig för att ha observerat, exempelvis skildringen av Himmlers förmenta inspektion av en massgasning och redogörelsen för vad som skedde i Birkenau under de två dagar som Vrba och Wetzler höll sig gömda i en ej färdigkonstruerad del av Birkenau i väntan på det rätta ögonblicket att fly.

3. Birkenaus flammande krematorieskorstenar

Likt så många andra Auschwitz-vittnet (och i synnerhet tidiga sådana) kan Wetzler inte motstå frestelsen att beskriva det spektakulära sceneriet av krematorieskorstenar spyende eldsflammor mot en mörknad himmel:

“Från de fyra skorstenarna skjuter, samtidigt eller från den ena efter den andra, bländande flammor upp med ett fruktansvärt väsande och rytande. Dessa flammande tungor, vars blå- och grönaktiga rötter knappt är synliga, hoppar upp och sjunker ner precis som om någon drog ner eller stötte upp dem. De skjuter upp våldsamt, ibland väldigt högt, som om de försökte bränna någon där uppe. De hoppar upp rytande och väsande: deras ljud sväljer allt, tränger in överallt, till och med in i männen i burarna där svagt liv ännu dröjer flackande. Flammorna är bländande, de tjuter och ryter och frammanar fruktansvärda syner. Man sluter ögonen, men flammorna är djävulskt häftiga och starka. De tränger igenom ens stängda ögonlock och för ett ögonblick kan man känna deras eld. Man kan vända sig bort, man kan se i en annan riktning, man kan dra sig tillbaka några steg, men man befinner sig ändå alltid under dem, under dessa fyra flammande massmördare.”⁴

Som omsorgsfullt påvisats av bl.a. Carlo Mattogno är blotta idén om eldsflammor trängande ut genom skorstenarna i ett kokseldat krematorium tekniskt absurd, emedan elden i en sådan ugn av nödvändighet är koncentrerad till ett högst begränsat utrymme.⁵ Om eldstungor faktiskt sköt upp ur skorstenarna skulle det snarare innebära att ugnarna havererat eller rentav exploderat. Wetzlers enorma, bländande flammor är således ett rent påhitt.

4. Offersiffran

4.1. Antalet Auschwitz-offer enligt A. Wetzler

Vad gäller antalet Auschwitz-offer förser Wetzler sina läsare med följande uppskattning:

“Hur många har de torterat till döds, skjutit, hängt, förgiftat, mördat med fenol, mördat med injektioner av cancer, tyfus, malaria, medels elektrisk ström eller kvävning? Sammanlagt tre miljoner, möjligen fler.”⁶

I Auschwitz-protokollet anges antalet judar gasade i Auschwitz “fram till april 1944” uppgår till 1 765 000. De tre miljoner som nämns i Escape from Hell kan möjligen vara en “extrapolering” av protokollets offersiffra, justerad att täcka in även icke-judiska offer. Omnämnandet av “elektrisk ström” som mordmetod går tillbaka på en flora av groteska påståenden om massmord på “elektriska löpande band” och i “elektriska dödskammare” som spreds av motståndsrörelsen i Auschwitz och som även figurerar i några av de tidiga pressrapporterna efter lägrets befrielse.⁷

Wetzlers propagandasiffra är så föga trovärdig att den tvingat redaktören Péter Várnai från Cambridge-universitetet att infoga bokens enda fotnot:

“Författaren [Wetzler] trodde denna siffra vara en korrekt uppskattning av antalet människor som dog i Auschwitz-Birkenau mellan 1942 och 1944. Inte desto mindre gav han en ‘försiktig uppskattning’ om 1 765 000 offer i Vrba-Wetzler-rapporten från 1944. Det är emellertid inte längre möjligt att exakt uppskatta denna siffra, eftersom den tyska armén vid sin reträtt förstörde merparten dokument liksom annan bevisning. Ett antal auktoritativa uppskattningar av denna fruktansvärda siffra föreligger, vilka varierar i storlek mellan en miljon och sammanlagt några miljoner.”⁸

Som vi skall se nedan hade uppskattningen om “några miljoner” offer förkastats av den exterminationistiska historiografin redan sexton år innan Várnai författade ovanstående anmärkning.

4.2. Antalet Auschwitz-offer enligt Rudolf Vrba

I sina bästsäljande memoarer Jag flydde från Auschwitz presenterar Rudolf Vrba sin egen auktoritativa uppskattning av antalet Auschwitz-offer:

“Och således beordrade han [Himmler] inrättandet av den största och mest effektiva utrotningsfabrik som världen någonsin skådat, de moderna gaskamrarna av betong och det väldiga krematoriet⁹ som kunde sluka så många som tolvtusen kroppar på 24 timmar och som faktiskt också gjorde det. Han beordrade fram det maskineri som under tre år slukade 2 500 000 män, kvinnor och barn och släppte ut dem som oförarglig svart rök.”¹⁰

Jag flydde från Auschwitz (I Cannot Forgive, senare omdöpt till Escape from Auschwitz) gavs ursprungligen ut år 1964. När Vrba mer än två decennier senare konfronterades med ovan citerade passage vid Zündel-rättegången i Toronto 1985 hävdade han bestämt att denna uppskattning var korrekt och att historiker som Raul Hilberg och Gerald Reitlinger, vilka anförde betydligt lägre offersiffror, inte var att förlita sig på:

“Det är inte min sak att förklara Reitlingers eller Hilbergs studier, då dessa använt sig av skilda vetenskapliga metoder. Om de saknar tillgång till [stöttande] dokument av avsevärd kvalitet och kvantitet – och sådana är mycket svåra att få tag i – föredrar de att inte ta med denna [högre] siffra i sina slutliga beräkningar, detta eftersom de är bundna av den historievetenskapliga disciplinen. Min siffra däremot grundar sig på vad jag bevittnat. [...]. Vad avser denna fråga [offersiffran] tror jag att både Hilberg och Reitlinger gjort sig skyldiga till en underskattning.”¹¹

I en deposition som Vrba gav till den israeliska ambassaden i London i samband med Eichmann-rättegången läser vi följande:

“Jag var fången i Auschwitz från den 30 juni 1942 till min flykt den 7 april 1944. Under denna tid var jag en medlem av Egendomsavdelningens s.k. Sonderkommando. Denna avdelning hanterade de i Auschwitz mördade människornas egendom. Jag arbetade i denna avdelning fram till juni 1943. Jag var närvarande vid ankomsten av varje transport som anlände till Auschwitz. I de fall jag inte var närvarande, ty arbetet gjordes i skift, fick jag reda på [de anländandes] antal av mina medarbetare. Således befann jag mig i en position som möjliggjorde för mig att erhålla tämligen exakta siffror för antalet människor som anlände till Auschwitz.

Dessa siffror sammanställdes för det första utifrån antalet vagnar i de anländande konvojerna och för det andra utifrån hur tätt människorna stod packade i vagnarna. Då jag arbetade på denna plats under en ansenlig period kunde jag göra dessa uppskattningar på grundval av min erfarenhet. Vanligen var jag närvarande när de de nyss anlända tågvagnarna öppnades. Således befann jag mig i ett läge där jag lätt kunde erhålla förstahandsinformation rörande antalet till Auschwitz anlända människor.¹²

Vrba insisterade således på att hans siffror var korrekta. När allt kom omkring hade han ju tillgång till “förstahandsinformation” och had med egna ögon “sett människorna vandra in i krematorierna”. Faktum är att Vrba var så säker på sin sak, att han i ovan nämnda deposition hävdade att siffran om 1 750 000 judar mördade i Auschwitz fram till den 7 april 1944 stämde “med en möjlig felmarginal ej överskridande tio procent.”¹³

4.3. Antalet deporterade till Auschwitz enligt F. Piper

År 1991 publicerade den dåvarande vetenskaplige företåndaren för Auschwitz-museet, Dr. Franciszek Piper, en omfattande artikel i vilken han diskuterade hur antalet Auschwitz-offer, detta med bakgrund av att man under det föregående året skrivit ned den officiella offersiffran från 4 till 1.5 miljoner. I studien demonsterade Piper att det till Auschwitz deporterade antalet människor uppgår till ca 1.3 miljoner.¹⁴ Enligt Piper dog 1.1 miljon av dessa människor i lägret, merparten av dem i de förmenta homicidala gaskamrarna. Frånsett att den senare slutsatsen helt saknar stöd av dokumentär såväl som teknisk bevisning, så visar Pipers forskning entydigt att antalet Auschwitz-offer (judar och icke-judar) omöjligen kan ha överstigit 1.1 miljoner.¹⁵ Följaktligen är siffror som fem, fyra, tre eller två miljoner, eller för den delen 1 765 000 (som Péter Várnai så sent som 2007 tydligen ansåg fullt tänkbara) numera fullkomligt oförsvarbara.

Nürnberg-vittnet Seweryna Szmaglewska skriver i förordet till sin bok Smoke over Birkenau att inte mindre än fem miljoner människor gick under eller bragdes om livet i Auschwitz. Enligt hennes uppgift hade denna siffra “spridits av anställda hos den Politiska avdelningen i samband med upplösningen av lägret”.¹⁶ Denna utsaga tyder på att propagandister bland den grupp av fångar som arbetade med mottagningen och registreringen av de anländande konvojerna hittade på de groteskt överdrivna offersiffror som sedermera kom att spridas av media och vittnen.

5. Himmlers förmenta besök i Auschwitz 1943 – Wetzler vs. Vrba

I följande avsnitt skall jag jämföra Wetzlers och Vrbas utsagor om Himmlers förmenta besök i Auschwitz-Birkenau 1943.

5.1. Wetzlers skildring av besöket

Wetzler förser sina läsare med följande tidsram för Himmlers påstådda visit:

“Krematorierna är nu färdigställda. Två av dem är i drift, idag eller imorgon skulle de utan vidare kunna utrota hela lägret. Kanske var Reichsführern på väg hit personligen för någonting i den stilen.”¹⁷

De två Birkenau-krematorier som först färdigställdes var nummer II och IV, vilka togs i bruk den 15 respektive den 22 mars 1943. Krema III, som låg mittemot Krema II och till sin utformning var en spegelbild av denna byggnad, färdigställdes först den 25 juni samma år.¹⁸

Wetzler indikerar den ungefärliga tidpunkten även i följande mening:

“Han [en fånge kallad 'Bubo'] hade arbetat sex månader med att bygga de krematorier som färdigställdes för två dagar sedan.”

Om vi utgår från att det är krematorierna II och IV som hänvisas till borde datumet vara den 24 mars. I en annan passage nämner Wetzler uttryckligen månaden:

“Marssolen stod nu lågt på himmelen, dess sista strålar lekte över den flacka slätten.”¹⁹

“Vårsolen skiner klart och i dess varma ljus tyckts allting på någotvis mjukare och skörare.”²⁰

Här bör i förbigående nämnas att Auschwitz-protokollet daterar öppnandet av “de nya krematorierna och gaskamrarna” till “slutet av februari 1943” men att samma dokument även anger att invigningen av “det första krematoriet” ägde rum i mars.²¹

Vid denna tidpunkt i skildringen arbetar Wetzler i ett litet bårhus av trä beläget cirka 100 m sydväst om Krema II. Från denna sin arbetsplats hade Wetzler möjlighet att observera ankomsten av Himmlers följe genom en halvöppen dörr:

“Marek riggar upp dörren med en ståltråd så att de kan iaktta vägen genom en springa.”²²

Ankomsten av Reichsführern och hans följe till det öppna området mellan Krema II och (det ännu ej färdigställda) Krema III beskrivs som följer:

“Solens strålar glänser i lacken på de senaste lyxmodellerna där de rör sig längsmed huvudvägen. Tre…fem…sju…tolv bilar. Alla svänger de höger så de kommer i närheten av krematorierna.

I en bur vid sidan av porten sitter en sextonmannaorkester med en dirigent. De har just börjat spela ‘Gladiatorerna intåg’. På vägen utanför [läs: mellan] krematorierna står femtio fångar i randiga kläder från kommandot som arbetar vid järnvägsrampen. Val [=Vrba] är bland dem.”²³

“Höga SS-officerare stiger ut ur bilarna – lokala personligheter såväl som okända ansikten. Även några civilister har följt med. […]. SS-männen och civilisterna rättar på sig och radar upp sig längsmed vägen med blickarna uppmärksamt vända mot den femte bilen, från vilken Reichsführer Heinrich Himmler nu stiger ur.”²⁴

Enligt Wetzler mottogs Himmler på plats av lägerkommendanten:

“SS-Obersturmbannführer Rudolf Franz Höss, kommendant över detta enorma lägerkomplex, börjar skrapa något på vägytan med sin käpp. Höss förklarar. Himmler tittar på teckningen på marken och nickar. Han rycker plötsligt till, för upp ärmen och tittar på sin klocka. ‘Obersturmbannführer,’ säger han förebrående till Höss, ‘klockan är två minuter över tio.’

Höss stelnar till och tittar bekymrat bort mot vägen. Ja, hon är två minuter över tio, men allt är i ordning och i redo. Från vägen framför dem hörs bullret från en lång kolonn av lastbilar. […]. Från sina platser i bårhusets träbyggnad har Karol [=Wetzler] och Marek god sikt över människorna i de öppna lastbilarna.

‘Herregud, det är en transport,’ muttrar Karol.”²⁵

Wetzler hävdar således att Himmlers konvoj anlände till Krema II strax före klockan tio på morgonen. Lastbilarna med offren för demonstrationsgasningen skall i sin tur ha anlänt några minuter senare, kring klockan 10:02. De judiska offren lastas av och tvingas forma led:

“På vägen har de bildat fem man breda led – kvinnor och barn tillsammans, gamla män och kvinnor med sina barnbarn. Längst framme börjar en treårig pojke att skrika. Hans mor försöker lugna honom, hon talar till honom och smeker honom, men den lille pojken bara fortsätter att skrika. Tårar stora som ärtor rullar nedför hans kinder.

‘Är den här fine unge mannen sjuk?’ frågar Himmler. ‘Borde inte en doktor se till honom?’”²⁶

Offren skall ha hjälpts ner från lastbilsflaken av SS-lägerpersonal:

“‘Sakta och säkert,’ manar Himmler en kraftig SS-man som stött en gammal kvinna så klumpigt att hon nästan fallit av rampen. ‘Sakta och säkert, vi vill inte ha några olyckor. Vi har all tid i världen på oss.’”²⁷

Antalet offer anges till (240 x 5 =) 1200:

“Så vandrar på Höss kommando tvåhundrafyrtio femmannarader – kvinnor och barn först – under tystnad ned till tvättrummen, över vilka fyrkantiga skorstenar tornar upp sig. Bakom denna långa, snubblande massa rör sig sakta ett militärfordon märkt med ett rött kors. Det svänger in bakom en låg häck och två SS-män med svarta uniformsmärken stiger ur. Sjukvårdare.”²⁸

Bilen med giftgasen anländer således medan offren är på väg in i krematoriebyggnaden, någon gång mellan 10:02 and 10:30.

“‘Är allt i ordning? Är det allesammans?’ frågar Himmler den befälhavare som ledsagat lastbilskonvojen.

‘Nej, Herr Reichsführer, det är inte allesammans, detta är bara ena halvan’, svarar SS-Oberscharführer Moll, befälhavaren över krematoriet (…). ‘De för hit resten ikväll.’” [...].

‘Also los, vi kan börja,’ ropar Himmler torrt. […] ‘Vi kan börja,’ upprepar Himmler och kliver med raska steg upp till tegelbyggnaden. De andra följer efter på respektfullt avstånd. Några av dem knäpper upp sina kragar på grund av solgasset. ‘Ni har ett underbart vårväder här,’ säger Himmler till Höss. Med uppenbar otålighet frågar han sedan: ‘Tar det lång tid för dem att klä av sig?’”²⁹

Här påminns vi återigen om att denna scen skall ha utspelat sig en varm och solig marsdag.

“En stund står de och pratar utanför byggnaden, sedan, på en signal från Moll, går de in. De byter av varandra vid det lilla fönstret i ovandelen av ståldörren – Himmler, medicine professorer från Berlin, Hamburg och Münster, representanter för olika firmor, Höss och officerare från hans stab. […].

Människorna i kamrarna står tryckta mot varann, skräckslagna.

De två militära sjukvårdarna lastar av gröna lastar av gröna från sina fordon. På den gräsklädda kullen som maskerar kamrarnas tak sätter de på sig gasmasker. Därpå öppnar de luckorna till ventilationsöppningarna, bryter upp burkarnas förseglade lock och tömmer deras innehåll, kristaller av grönlila färg, ner genom öppningarna.”³⁰

Inte förrän offren redan befinner sig inuti gaskammaren klättrar alltså SS-männen upp på gaskammartaket med giftgasen och häller ner den genom “ventilationsöppningarna” ner i kamrarna. Med andra ord påstår Wetzler att Krema II rymde mer än en gaskammare, något som går stick i stäv med andra vittnesrapporter, och även kartan över Krema II och III i Auschwitz-protokollet. Det nämns inte huruvida Himmler och hans följe var tvungna att stiga ner för någon trappan på sin väg till gaskammarens förmak. Lägg märke till den färg som tillskrivs Zyklon B-”kristallerna”. I själva verket består Zyklon B av vita eller svagt blåvita gipspellets som dränkts in med vätecyanid. Dessutom var de behållare som pelletsen förvarades i metallfärgade snarare än gröna.³¹

“Himmler sneglar på sin klocka och från och med det ögonblicket, under de närmaste tio minuterna, sliter han aldrig ögonen från fönstret i [gaskammar] dörren.

Människorna som för bara en stund sedan bekymrade sig om sitt bagage, som för några minuter sedan tog emot SS-männens uppmärksamma hjälp, stelnar till och ser upp mot duschmunstyckena varifrån pyttesmå kristaller ramlar ner. En gas frigörs snabbt från kristallerna, de andas in den nu, en skarp, giftig substans. Himmler tittar ivrigt på med ögonen klistrade vid fönstret medan människorna bakom ståldörren gradvis grips av spasmer, vrider sina händer, sliter sitt hår, stelnar. Gasen stiger uppåt. Barnen fortsätter vrida sig i dödsspasmer. SS-officerarna, ingenjörerna, teknikerna och vetenskapsmännen tittar nyfiket på Himmler och försöker utläsa ur hans runda ansikte, nu rött av upphetsning, huruvida han är nöjd eller inte. På insidan har alla rörelser upphört. Himmler vänder sig om och nästan skriker:

‘Utmärkt! Utmärkt! Sensationellt! Storartat, genialt!’

Med ett styng av avund ser de alla på Herr Prüfer, chefsingenjören hos firman Topf und Söhne i Erfurt, som ritat och installerat dessa ‘tvättrum’. Prüfer vänder sig mot Himmler, som om detta erkännande tillkom endast honom, bugar lätt och säger:

‘Firman Topf und Söhne kommer att glädja sig storligen, Herr Reichsführer, över att den, om än i ringa mån, bidragit till förverkligandet av era inspirerade planer.’

Himmler är nu på gott humör:

‘Var inte så ödmjuk, min käre vän. Du har uträttat mer än en hel division i fält. Detta innebär en komplett strategisk omläggning. En komplett omläggning, mina herrar! Detta…’ han pekar på den tomma gröna burken som Moll under tiden varit och hämtat – ‘detta…’

‘Zyklon B, Herr Reichsführer,’ inflikar Herr Faust hjälpsamt. Han är ingenjör hos firman Degesch, som producerat dessa små mirakulösa kristaller.

‘Ja, detta Zyklon B, mina herrar, kommer att ses som en viktig milstolpe i SS-männens historiska kamp mot de mindervärdiga raserna. Ett par burkar för sex eller sjutusen enheter. Jag är säker på att Führern kommer bli mycket nöjd.’

Han tar en till titt genom det lilla fönstret. När han sedan lämnar byggnaden säger han till Höss:

‘Inom kort kommer vi att skicka dig en stor mängd material – ryssar, polacker, tjecker, jugoslaver, italienare, en mängd greker och även några nordbor…Med det här Zyklon kommer du snabbt kunna göra dig av med dem, min käre Höss.’

‘Mycket snabbt, Herr Reichsführer,’ svarar Höss med ett leende. ‘Ni gjorde gott i att övertyga er själv…ettusentvåhundra inom mindre än tio minuter. Givetvis måste man också lägga till kremationstiden…’ “.³²

Ovanstående beskrivning av Himmlers och hans följes förehavanden kan givetvis endast basera sig på hörsägen eller ren fantasi. Det tycks vidare fullkomligt osannolikt att Wetzler skulle ha kunnat känna igen personer som Faust och Prüfer ens i efterhand, med tanke på avståndet). Mer troligt är att Wetzler hörde talas om deras namn efter kriget och därefter infogade dem i sin närmast perversa Himmler-fantasi. Likväl säger beskrivningen mycket om Wetzlers föreställningar om de förmenta gaskamrarna. Påståendet att gasningen skulle ha klarats av inom “mindre än tio minuter” är, som framgår av Germar Rudolfs forskning kring Zyklon B:s egenskaper och effekter³³, direkt absurt.

“‘Önskar Herr Reichsführer inte ta en titt på den andra byggnaden?’ frågar Höss. ‘Den har en större kapacitet och även en källare.’

‘Nå, en snabb titt då, när vi ändå är här,’ samtycker Himmler.

De vandrar nedför den välskötta grusvägen. Förarna i de tomma limousinerna kryper ljudlöst efter dem.” ³⁴

Här har vi åter att göra något som Wetzler själv omöjligen kan ha erfarit personligen, även om det är tänkbart att Vrba skulle kunna ha uppfattat de två männens samtal. Att orden som tillskrivs Höss är ren fantasi framgår av tidsramen: Med tanke på dateringen till mars 1943 och Wetzlers position i bårhuset i Birkenau Bauabschnitt Ib Block 27 kan krematoriet där den förmenta demonstrationsgasningen ägde rum endast ha varit Krema II. Denna byggnaden hade emellertid just en källare (eller snarare halvkällare) i vilken Leichenkeller (bårhuskällare) I, den fömenta “gaskammaren”, var belägen. Då Krema III var byggd som en spegelbild av Krema II hade även detta krematorium en (halv)källare, men denna byggnad var ännu inte färdigställd i mars 1943. Även om den hade varit färdig, hade “gaskammaren” naturligtvis haft samma kapacitet som den i Krema II, inte större. Inte heller kan Höss ha avsett Krema IV, eftersom denna (i likhet med sin tvillingbyggnad Krema V) helt saknade källare.

“Samtidigt som bilarna svänger av i riktning mot Höss villa marscherar etthundrafemtio fångar, Sonderkommandot, ut från männens läger. Ventilatorerna i gaskamrarna sätts igång, gasen skringras, frisk luft strömmar in. Liken måste bäras ut till förbränningsugnarna, gaskamrarna måste tömmas, allt måste vara klart inom fem timmar och i samma skick som det var för en och en halv timme sedan”³⁵

Med andra ord är det fortfarande middagstid.

Påståendet att liken “måste bäras ut till förbränningsugnarna” är anmärkningsvärd, då den antyder att Wetzler inte var medveten om att det behövdes en hiss för att forsla kroppar från likförvaringsutrymmet Leichenkeller 1 (“gaskammaren”) till rummet med ugnarna. Detta står helt i harmoni med beskrivningen och kartan över krematorierna II och III i Auschwitz-protokollet, vilka felaktigt placerar dessas “gaskammare” och ugnar på samma våningsplan. Å andra sidan tycks den ovan citerade utsagan att gaskammaren täcktes av en “gräsklädd kulle” motsäga denna föreställning.

“En timme senare kommer de etthundrafemtio fångarna ur Sonderkommandot ut från krematoriet, ställer upp sig i led på vägen och marscherar trötta hem till buren. Alla spår har noggrannt avlägsnats.

Femtio män står åter i två led i diket med ansiktena vända mot vägen. Inte långt från krematorierna rör sig limousinerna i en prydlig rad. Reichsführer Himmler, kommendanten för Auschwitz-lägren Höss, ingenjörerna, teknikerna och vetenskapsmännen från Berlin, Hamburg och Münster beskådar än en gång hur SS-männen med leenden, vänliga ord och stöttande armar hjälper människorna nedför de långa, breda ramper som placerats intill tjugoåtta lastbilarn.

Ett ögonblick senare frågar Himmler officeraren som eskorterat den andra transporten:

‘Är allt i ordning?’”³⁶

Återigen förundras vi över Wetzlers förmåga att identifiera männen i Himmlers följe…

“Karol och Marek har ätit sin soppa inuti barracken, nu har de kommit ut och står intill köksbyggnaden. Bubo ansluter sig till dem. Val [=Vrba] har också återvänt, det blir inget sorteringsarbete förrän i morgon.”³⁷

Wetzler skall således hela denna tid ha stått inuti bårhuset.

“Från ett avstånd hörs ljudet av bilmotorer. Inte skall de väl utföra en till… Nej, det rör sig bara om de två saknade fordonen från den andra transporten. Fordonen svänger in i lägret och stannar vid köksbyggnaden. Unga pojkar pojkar hoppar ut ur dem. Etthundratjugo stycken räddade från Zyklon B av ett oförklarligt motorstopp inte långt från lägret.”³⁸

Ingen annanstans i världen har det skett så många mirakler som Auschwitz…

“Det är lägervila, men flammorna hoppar fram ur skorstenarna, matade med kropparna från över tvåtusen människor från Krakow.”³⁹

Denna siffra inkluderar av allt att döma offren från såväl den första som den andra demonstrationsgasningen.

5.2. Vrbas skildring av besöket

Låt oss nu se efter vad Rudolf Vrba skriver om samma Himmler-besök i Jag flydde från Auschwitz:

“Heinrich Himmler inspekterade lägret i Auschwitz en gång till, i januari 1943. […]. Han [Himmler] skulle få se världens första löpande band för avrättningar, avtäckningen av kommendant Höss splitter nya leksak, hans krematorium. Det var i sanning ett strålande bygge, etthundra meter långt och femtio meter brett, med femton ugnar som samtidigt kunde bränna tre kroppar var på tjugo minuter, ett sannskyldigt betongmonument över dess konstruktör, herr Walter Dejaco. […].

Himmler fick sannerligen se en imponerande uppvisning som endast stördes av ett tidsschema så pressat att det skulle ha skapat oro på många tågstationer i Tyskland. Höss som ville visa hur effektiv hans nya leksak var hade arrangerat en specialtransport av tretusen polska judar som skulle avrättas med den moderna, tyska metoden.

Himmler anlände klockan åtta på morgonen och föreställningen skulle börja en timme senare. Vid kvart i nio packades de nya gaskamrarna, med sina listiga låtsasduschar och skyltar med uppmaningar som ‘Renlighet’, ‘Tystnad’ och så vidare, fulla med folk.

SS-vakterna säkerställde att inte en millimeter av utrymmet gick till spillo genom att skjuta några skott vid ingången. Alla som redan var innanför tog ett steg från dörren och på så vis kunde fler fångar knuffas in. Spädbarn och barn slängdes upp på huvudena på de vuxna och dörrarna stängdes och låstes.

En SS-man med en tung gasmask stod på taket av kammaren, beredd att kasta in Cyclon B-kulorna som frigjorde cyanidgas. […].

Klockan åtta och femtiofem var spänningen nästan outhärdlig. Mannen med gasmasken fingrade på sin låda. Under honom fanns ett fullpackat utrymme. Men Himmler, som hade gått för att äta frukost med Höss, syntes inte till.

En telefon ringde någonstans. Alla huvuden vändes mot den. En underofficer klampade fram till befälhavande officer, gjorde hastigt honnör och flämtade fram ett meddelande. […]. Meddelandet lydde: ‘Reichsführern har inte avslutat sin frukost ännu.’

Alla slappnade av. Det kom ännu ett samtal. Ännu en spurt av en svettig underofficer. Ännu ett meddelande. Befälhavande officer svor för sig själv och muttrade till dem med samma rang runt omkring.

Himmler verkade fortfarande sitta vid frukostbordet. SS-mannen på taket satte sig på huk. Inuti kammaren började de desperata männen och kvinnorna, som vid det här laget förstod vad en dusch i Auschwitz innebar, att ropa, skrika och banka på dörrarna. Men ingen på utsidan hörde dem ty de nya kamrarna var lika ljudisolerade som gasisolerade. […].

Morgonen släpade sig fram och budbärarna kom och gick. Vid klockan tio pågick maratonfrukosten fortfarande. Runt halv elva hade SS-männen blivit mer eller mindre immuna mot alla falska alarm och mannen på taket satt kvar på huk även när telefonen ringde.

Men klockan elva, precis två timmar för sent, kom en bil körande. Himmler och Höss klev ur och småpratade en liten stund med de officerare som var där. Himmler lyssnade noga när de i detalj gick igenom proceduren. Han gick sakta fram till den förseglade dörren, tittade förstrött in genom det lilla observationsfönstret med tjockt glas och såg de plågade kropparna på insidan, återvände sedan och fyrade av ytterligare några frågor till sina undersåtar.

Slutligen var allting klart. Mannen på taket fick en skarp order. Han öppnade en rund lucka och släppte snabbt ner kulorna på huvudena under honom. Han visste, alla visste, att hettan från kropparna där inne skulle få dem att frige sin gas inom några minuter. Luckan stängdes hastigt.

Gasningen hade börjat. Efter att ha väntat en lång stund för att giftet skulle få tid att cirkulera ordentligt bjöd Höss artigt sin gäst att än en gång titta in genom observationsfönstret. Under några minuter kikade Himmler in i dödskammaren, uppenbart imponerad, och vände sig sedan med nytt intresse till Höss med ytterligare ett antal frågor.

Den här okonstlade stämningen innebar förstås inte att det egentliga ärendet försummades. Flera gånger lämnade han gruppen av officerare för att följa förloppet genom titthålet, och när alla där inne hade dött var han mycket intresserad av proceduren som följde.

Speciella hissar lyfte kropparna till krematoriet, men bränningen inleddes inte omedelbart. Guldtänder skulle dras ut. Hår, som användes för att göra torpedernas stridsspetsar vattentäta, måste klippas från kvinnornas huvuden. Välmående judars kroppar, vilka särskilt hade noterats, lades åt sidan för att senare dissekeras för den händelse någon av dem varit listig nog att gömma juveler – kanske diamanter – i eller på sin kropp.

Det var naturligtvis en komplicerad hantering, men de nya maskinerna fungerade friktionsfritt i händerna på skickliga tekniker. Himmler väntade tills röken började hänga tung över skorstenarna och sneglade sedan på klockan.

Klockan var ett. Tid för lunch, faktiskt. Han skakade hand med officerarna, återgäldade lättsamt och avspänt honnörerna från de lägre leden och steg tillbaka in i bilen tillsammans med Höss.”⁴⁰

Såsom framgår nedan motsäger Vrbas beskrivning Wetzlers vittnesmål på inte mindre än tretton avgörande punkter.

5.3. Invigningsceremonin enligt Vrba-Wetzler-rapporten

I Auschwitz-protokollet ägnas endast ett par rader åt invigningen av de nya gaskamrarna:

“Invigningen av det första krematoriet ägde rum i mars 1943 och firades med gasningen och kremeringen av 8000 judar från Krakow. Prominenta gäster från Berlin, inkluderande höga officerare såväl som civila personligheter, närvarade vid tillställningen och uttryckte sin högsta uppskattning över gaskammarens prestation. De nyttjade flitigt kikgluggen som monterats in i gaskammardörren.”⁴¹

Lägg märke till att Himmlers namn fattas i beskrivningen.

5.4. Rudolf Höss skildring av Himmlers besök i lägret

I de memoarer som den f.d. Auschwitz-kommendanten Rudolf Höss skall ha skrivit innan sin avrättning 1947 läser vi följande om SS-ledarens besök i lägret:

“Mitt nästa möte med Himmler ägde rum sommaren 1942, då han för andra och sista gången besökte Auschwitz.”⁴²

Med andra ord förnekar Höss memoarer att det besök som Vrba och Wetzler beskriver överhuvudtaget ägde rum. Höss får här medhåll av Danuta Czechs omfattande Auschwitz-kalendarium.⁴³ Enligt detta standardverk besökte Himmler lägret vid endast två tillfällen: den 7 mars 1941 och den 17 juli 1942.

5.4. Vrbas vittnesutsaga från Zündel-rättegången

När under Zündel-rättegången Vrba konfronterades med sin beskrivning av det förmenta Himmler-besöket och angivelserna i Czechs Kalendarium blev han med ens osäker på om det verkligen var Himmler han hade sett:

“Jag hade informerats ryktesvägen om att Himmler skulle besöka lägret igen och sedan dök det upp en procession utrustad som om det rörde sig om Himmler, med andra ord den vanliga mercedesen och de vanliga lismarna runtomkring, men han skakade inte hand med mig och presenterade sig för mig, ni förstår, ‘Jag är Himmler’ till exempel, eller sade till mig att ‘Himmler kunde inte komma den här dagen men jag är här i hans ställe och det här heter jag.’ Så du kan ha rätt i att den informationen inte är helt och hållet exakt, endast närapå exakt.”⁴⁴

Utifrån Wetzlers utsaga om att Vrba befunnit sig på vägen framför krematoriet under besöket ifråga framstår denna bortförklaring som tämligen orimlig. Himmler var en av de mest kända nazistledarna och Vrba kunde knappast ha undgått att ha sett fotografier av denne under de år som föregick hans deportation till Auschwitz.

Vrba gav ingen förklaring till varför han i Jag flydde från Auschwitz daterade det förmenta besöket till januari 1943, två månader innan invigningen av det första Birkenau-krematoriet.

5.6. Sammanställning av motsägelserna

Nedan har jag listat de viktigaste av de ställen där Wetzler och Vrba motsäger varandra rörande det förmenta Himmler-besöket.

1. Datumet för besöket. Wetzler anger inget exakt datum, men hans beskrivning lämnar inga tvivel om att det rör sig om mitten eller slutet av mars månad. Vad gäller väderleken får vi veta att vårsolen sken så varmt att några av SS-männen kände sig tvungna att knäppa upp sina uniformer. Vrba å andra sidan hävdar uttryckligen att besöket ägde rum i januari, då sådana temperaturer knappast är tänkbara i södra Polen. I januari var dessutom inget av Birkenau-krematorierna ännu färdigställt, varav naturligtvis följer att någon demonstrationsgasning inte heller kunde ha ägt rum vid tidpunkten ifråga. Enligt Höss såväl som Auschwitz-krönikören Danuta Czech ägde besöket överhuvudtaget aldrig rum.
2. Himmlers ankomsttid. Enligt Wetzler anlände Himmler och hans följe till krematoriet några minuter innan tio på förmiddagen. Vrba i sin tur hävdar att Himmler anlände till lägret redan klockan åtta, och att demonstrationsgasningen var schemalagd att inledas klockan nio, men att på grund av en häpnadsväckande långdragen frukost Himmler och Höss först anlände klockan elva.
3. Offrens ankomst. Wetzler påstår att Himmler och Höss väntade framför krematoriet på att offren skulle anlända. Himmler övervakade avlastningen av transporten och utbytte rentav några ord med en judisk kvinna. Enligt Vrba däremot var offren redan inpackade i gaskammaren när Himmler och Höss anlände till krematoriet.
4. Himmlers följe. Enligt Wetzler anlände Himmler och hans följe till Krema II i tolv lyxbilar. Följet bestod inte bara av kommendant Höss och ett antal ej namngivna högre SS-officerare, utan även av ett antal civilpersoner, bland dem “ingenjörer, tekniker och vetenskapsmän från Berlin, Hamburg och Münster” samt Kurt Prüfer från firman Topf und Söhne och Max Faust från Degesch. Vrba å andra sidan, som enligt Wetzler hade god möjlighet att observera det anländande följet, nämner endast ett fordon och inget om civila besökare.
5. Transporten av offren. Enligt Wetzler forslades offren till krematoriet på lastbilar. Vrba nämner inget om hur offren fördes dit.
6. Behandlingen av offren från ankomsten till gasningen. Enligt Vrba avlossade SS-män skott vid ingången till gaskammaren i syfte att kunna tränga in mer offer. De sägs också ha kastat in spädbarn och små barn över huvudena på de andra offren. Wetzler nämner ingenting om att skott avlossades. Anmärkningsvärt är också att varken Vrba eller Wetzler egentligen förklarar hur offren rörde sig från utsidan av krematoriebyggnaden till gaskammaren. Vrba är helt tyst angående detta, medan Wetzler nöjer sig med att nämna att offren “under tystnad rörde sig ned mot tvättrummen” (en utsaga som i sin tur motsäger de ord han tillskriver Höss om att “den andra byggnaden” var försedd med en källare, till skillnad från den som han och Himmler just lämnat).
7. Införseln av Zyklon B. Enligt Wetzler fördes Zyklon B-gasen till platsen av ett militärfordon märkt med ett rött kors. Fordonet anländer samtidigt som offren är på väg in i krematoriet. Två SS-sjukvårdare stiger ut ur fordonet bärande på burkar med Zyklon B. De stiger inte upp på taket till gaskammaren förrän samtliga offer letts in i byggnaden. Vrba nämner ingenting om Röda kors-märkta fordon. I hans text lämnas det oklart hur gasen fördes till platsen. Vrba talar dock om en ensam SS-man iförd en “tung gasmask” som hällde Zyklon B-kulor från en (1) “låda” ner genom en (1) “rund lucka”. Denne man tvingas vänta två timmar sittande på huk på gaskammarens tak innan Himmlers följe anländer.
8. Himmler och gaskammaren. Wetzler hävdar att Himmler under gasningens hela förlopp stod som fastklistrad vid tittgluggen, röd i ansiktet av upphetsning. Enligt Vrba spenderade SS-ledaren några minuter vid gluggen, medan han ägnade resten av tiden åt att diskutera förloppet med Höss.
9. Tidsåtgången för gasningen. “Mindre än tio minuter” enligt Wetzler. Hos Vrba anges inte tidsåtgången exakt, men det antyds att den klart översteg tio minuter (SS-männen väntar först en “lång stund” på att giftet skall “cirkulera ordentligt”. Himmler kikar därpå “under några minuter” genom tittgluggen, samtalar sedan med de andra männen men återvänder “flera gånger” till gluggen).
10. Himmlers avfärd från krematoriet. Hos Wetzler lämnar Himmler och hans följe krematoriet omedelbart efter att gasningen avslutats. Hos Vrba däremot påstås Himmler ha visat stort intresse för den procedur som följde på gasningen, och han skall inte ha lämnat byggnaden förrän “röken började hänga tung över skorstenarna”. Enligt Wetzler lämnade Himmler platsen någon gång runt kvart över tio, medan klockan enligt Vrba hade hunnit slå ett.
11. Var befann sig Sonderkommandot? Enligt Wetzler väntade Sonderkommando-arbetarna i sin barrack till dess att Himmler och hans följe lämnat krematoriet i sina bilar. Vrba å andra sidan verkar utgå ifrån att dessa arbetare var närvarande i krematoriet under Himmlers besök, eftersom han beskriver hur den gängse hanteringen av liken föregick med Himmler som observatör
12. Den andra gasningen. Enligt Wetzler utgjorde de som gasades på morgonen första halvan av en judetransport från Krakow. Den återstående halvan skall sedan ha gasats i samma byggnad senare på eftermiddagen eller kvällen. Vrba nämner inget om en andra transport.
13. Antalet offer. Som nämnts i föregående paragraf hävdar Wetzler att offren bestod av en transport med judar från Krakow som delats i två grupper. Den första gruppen bestod av 1200 personer. Antalet människor i den andra gruppen är inte klart specificerat, men då Wetzler skriver att de lastbilar som förde dem till krematoriet vardera bar i genomsnitt 60 personer och att det rörde sig om sammanlagt 30 lastbilar, varav två fick motorstopp på vägen, kan vi sluta oss till att antalet (förmenta) offer i denna grupp rörde sig kring ((60 x 30) – (30 x 2) =) 1680. Detta skulle innebära sammanlagt 2880 gasade Krakow-judar. Wetzler nöjer sig med att skriva att offrens antal uppgick till “över tvåtusen”. Vrba hävdar att “3000 polska judar” gasades. Enligt Auschwitz-protokollet däremot bestod det morbida invigningsevenemanget av “gasningen och kremeringen av 8000 judar från Krakow”

5.7. Utvärdering av motsägelserna

Härnäst skall jag kortfattat utvärdera de ovan presenterade motsägelserna.

Motsägelse 1: Det förefaller högst märkligt att Vrba skulle datera besöket till januari, om det nu i själva verket ägde rum en varm marsdag, såsom Wetzler hävdar. Möjligen skulle väderförhållandena under denna period kunna säkerställas utifrån meteorologiska data, om nu sådana finns bevarade. Säkert är i varje fall att den datering som Vrba uppger är kronologiskt omöjlig med tanke på krematoriernas konstruktionsdatum.

Motsägelse 2: Diskrepansen mellan Vrbas angivelse av tidpunkten för Himmlers ankomst till krematoriet som 11 på förmiddagen och Wetzlers angivelse av samma tidpunkt som 10 på förmiddagen är av förhållandevis ringa betydelse. Varken Vrba eller Wetzler kan ha haft tillgång till besökschemat och med största sannolikhet bar ingen av dem armbandsur.

Motsägelse 3: Den kronologiska motsägelsen rörande Himmlers ankomst visavi offrens ankomst kan omöjligen bortförklaras med tanke på att både Vrba och Wetzler enligt egen utsaga hade möjlighet att iaktta båda dessa (förmenta) händelser (jfr. kartskiss nedan).

Motsägelse 4: Medan identifikationen av de civila medlemmarna av Himmlers följe måste tillskrivas hörsägen eller fantasi är skillnaden i antalet bilar som samma följe skall ha anlänt i svårare att förklara. Hur kunde Wetzler ha sett tolv bilar och Vrba blott en?

Motsägelse 5: Att Vrba inte nämner något om lastbilar skulle möjligen kunna förklaras med att denne glömt att nämna saken.

Motsägelse 6: Givet det standardförfarande som tillskrivs de förmenta gasningarna i Krema II borde Vrba såväl som Wetzler ha haft möjlighet att observera offren när dessa steg nedför den trappa som från utsidan ledde ned till “avklädningsrummet” (se kartskissen nedan). Att ingen av dem med ett enda ord nämner denna del av det påstådda skeendet är talande. Att Wetzler inte nämner något om avlossade pistolskott skulle kunna förklaras med avståndet från hans observationspunkt till krematoriebyggnaden.

Motsägelse 7: I likhet med motsägelse 3 är de två skildringarna på denna punkt fullkomligt oförenliga.

Motsägelse 8: Skillnaderna här kan naturligtvis tillskrivas hörsägen eller fantasi.

Motsägelse 9: Med tanke på att varken Vrba eller Wetzler befann sig inuti krematoriebyggnaden (vid detta eller något annat tillfälle) bör dessa skillnader inte tillskrivas någon större betydelse.

Motsägelse 10: I likhet med motsägningarna 3 och 7 är denna olöslig.

Motsägelse 11: Denna går knappast att förklara med tanke på motsägelse 10.

Motsägelse 12: Denna motsägelse skulle möjligen kunna förklaras med att Vrba inte befunnit sig i närheten av krematoriet under eftermiddagen och kvällen och att han därför inte observerade transporten ifråga. Men borde inte i så fall Wetzler ha informerat honom om den, särskilt med tanke på att de två skall ha ägnat sig åt att samla in statistik om transporterna till lägret?

Motsägelse 13: Den mest betydande motsägelsen här är den mellan de båda skildringarna från 60-talet och Auschwitz-protokollet från 1944. Som vi redan sett skryter Vrba om att han kunde göra mycket exakta uppskattningar av antalet människor i varje transport. Hur kunde han i så fall missta 3000 människor för 8000, eller tvärtom?

Illustration: Översiktskarta över området med Krema II och III år 1943: A) Wetzlers position i bårhuset, B) Vrbas position enligt Wetzler, C) Leichenkeller II (“avklädningsrummet”), D) Leichenkeller II (“gaskammaren”).

5.8. Henryk Taubers utsaga om den “första gasningen” i Krema II

Ytterligare ett förment vittne till den “första gasningen” i Krema II är den polske juden Henryk Tauber. Till skillnad från Vrba och Wetzler skall denne ha befunnit sig inuti krematoriebyggnaden, där han tjänstgjorde i det “Sonderkommando” som skall ha haft till uppgift att släpa ut offren ur “gaskammaren” och sedan kremera dem. I ett utförligt vittnesmål lämnat den 24 maj 1945 skriver Tauber:

“En kväll i mitten av mars 1943 efter arbetsdagens slut kom den dåvarande befälhavaren över krematorierna, Hauptscharführer Hirsch, och gav oss order att stanna kvar i krematoriet, eftersom det fanns ett jobb för oss att utföra. Vid skymningstiden anlände lastbilar fulla med folk av bägge kön och av alla åldrar. Bland dem fanns gamla män, kvinnor och många barn. Lastbilarna åkte under en timme fram och tillbaka mellan stationen och lägret, ständigt hämtande fler människor. Så fort lastbilarna började anlända stängdes vi i Sonderkommandot in i ett rum i byggnadens bakre del där, såsom nämnts i min beskrivning av krematoriet, de läkare arbetade som utförde obduktionerna. Från detta rum kunde vi höra hur människorna steg ned från lastbilarna under gråt och skrik. De drevs i riktning mot en barrack som hade rests vinkelrät mot krematoriebyggnaden, inte långt från grinden till [gårdsplanen runt] Krematorium II. Människorna steg in genom dörren som vette mot grinden och steg sedan ned för trappan som ledde till det redan beskrivna avklädningsrummet. Efter att vi väntat två timmar i patologens rum släpptes vi ut och beordrades att gå till gaskammaren. Vi fann högar av nakna, böjda kroppar. De var rosaaktiga, på sina ställen röda. Några var täckta av grönaktiga märken; saliv rann från deras mungipor. Andra blödde från näsan. Många av dem var nedsmetade av exkrementer. Jag minns att många av dem hade ögonen öppna och att de var fastklamrade vid varandra. Kropparna låg för den mesta delen sammanpressade runt dörren. I kontrast fanns det färre kroppar runtomkring ståltrådsnätskolonnerna. Kropparnas positioner indikerade att dessa människor hade försökt ta sig bort från kolonnerna och fram till dörren. Det var väldigt varmt i gaskammaren och så kvävande att det var outhärdligt. Senare blev vi övertygade om att många av människorna dog av kvävning till följd av luftbristen strax före gasning. De föll till golvet och trampades ned av andra. De satt inte ner likt flertalet av de andra, utan låg utsträckta på golvet, under de andra. Det var uppenbart att de hade dött först och att de hade trampats ned. Så fort människorna kommit in i gaskammaren stängdes dörren och luften pumpades ut. Gaskammarventilationen kunde fungera på detta sätt tack vare ett system som förmådde extrahera såväl som blåsa in luft. Endast avklädningsrummet var försett med ett blästerförsett luftintag. Trots att ventilationen fortgick ännu en stund efter att gaskammaren öppnats arbetade vi bärande gasmasker. Vårt arbete bestod i att föra bort kropparna, men vi gjorde inte detta med denna första konvoj i mitten av mars, eftersom vi var tvungna att återgå till vårt arbete i ugnsrummet. För att utföra detta arbetade hämtades sjuttio fångar från Block II, d.v.s. medlemmar av det Sonderkommando som arbetade vid förbränningsgroparna intill bunkrarna [två förmenta temporära gaskammarbyggnader strax utanför Birkenau-lägret]. Denna grupp bar liken från gaskammaren till korridoren intill hissen. Där skar en barberare av håret på kvinnorna, varefter kropparna fördes med hissen till våningen där ‘pannrummet’ låg. När de nådde denna våning placerades de antingen i förrådsrummet eller fördes direkt till ‘pannrummet’ där de lades i en hög framför ugnarna. Därefter drog två tandläkare under SS vakande ögon ut guldfyllningar och löständer. De avlägsnade även ringar från fingrar och öron. Tänderna kastades i en låda märkt ‘Zahnarztstation’. [...]. Vid kremeringen av denna första transport i mitten av mars 1943 arbetade vi oavbrutet 48 timmar i sträck, men lyckades ändå inte bränna alla kropparna, eftersom en grekisk konvoj som anlänt under tiden också gasades.”⁴⁵

Tauber framförs ofta som det mest tillförlitliga av alla gaskammarvittnen, men i själva verket är hans skildringar lika fulla av motsägelser, absurditeter och felaktigheter som Vrbas och Wetzlers, om än inte lika uppenbara; detta är dock inte rätt plats att diskutera Taubers vittnesmål i detalj.⁴⁶ Vad som här är av intresse är det faktum att hans skildring av den “första gasningen” avviker betänkligt från såväl Vrbas som Wetzlers.

Ingenstans i sitt vittnesmål nämner Tauber att Himmler eller någon annan hög SS-dignitär skulle ha närvarat vid denna begivenhet. Vidare anländer samtliga förmenta offer på kvällen, inte på morgonen eller på både morgonen och kvällen. Varken Vrba eller Wetzler nämner heller någonting om en barrack uppförd söder om krematoriebyggnaden.

6. Skräckpropaganda

Såsom i stort sett all annan vittneslitteratur om Auschwitz innehåller Wetzlers bok exempel på vad som endast kan kallas skräckpropaganda: våldsamt överdrivna historier om grotesk grymhet som av allt att döma hittats på eller växt fram bland arga och skräckslagna lägerfångar. Följande citat ur Wetzlers bok är ett typiskt exempel – då vårt vittne medger att han aldrig satte foten inuti krematorierna är det uppenbart att det rör sig om ett rykte:

“…när SS-mannen upptäcker [en stöld av tandguld] låter han alltid lägga en man ur Sonderkommandot på en bår och skjuta in honom i elden. Man använder en bår smord med tvål för att det skall gå lättare.”⁴⁷

Att SS-männen i krematorierna skulle ha utdelat ett sådant makalöst sadistiskt straff tycks osannolikt inte bara med tanke på de stränga regler som omgärdade bestraffning av fångar, utan även av praktiska skäl: en panikslagen levande människa inuti en krematorieugn skulle mycket väl ha kunnat skada utrustningen inuti ugnsmuffeln, vilket in sin tur skulle ha resulterat i en tillfällig nedstängning av krematoriet.

Om SS-läkarna i lägret har Wetzler följande smicker att förtälja:

“I sina experiment deformerar de skallar, ben och armar. Sina rapporter skriver de sedan i ljuset av lampor vars skärmar tillverkats av människohud.”⁴⁸

Här försöker Wetzler återanvända den klassiska (och numera tyst begravna) lampskärmslegenden, vilken normalt förknippas med ett annat läger, nämligen Buchenwald.⁴⁹ Så vitt författaren till denna artikel har kunnat utröna har inget annat Auschwitz-vittne talat om dylika artefakter.

7. Vrba-Wetzler-rapportens källor

Enligt Wetzler var en av huvudsagesmännen bakom informationen i Auschwitz-protokollet en ung jude vid namn “Filipek” (Filip) som arbetade i krematorierna:

“Filipek ligger påklädd på sin sovbrits i Barrack 13 (…). Han tänker på de två år som han överlevt här. Redan för länge sedan strök han sitt namn från de levandes lista, ty hela denna tid har han arbetat med de döda, och i detta ögonblick undrar han om han som ‘död’ gjort tillräckligt under den han levt i dessa omgivningar. Han känner att han antagligen gjort det. Han skrev ner namnen på alla de SS-män som arbetade i krematorierna. Han har fört anteckningar om de transporter som han varit med om att hantera: var de kommit ifrån och när de anlänt. I denna informationsinsamling har han hjälpts av andra. Och ändå… Han ryckte loss etiketten från en burk Zyklon. De två första bitarna fick han av hela, de andra två skrev han av för hand: tillverkningsort, fabrikantens namn eller titel – tillräckligt för att bevisa delaktighet i brottet.”⁵⁰

Utan tvivel är denne person identisk med Filip Müller, ett annat välkänt Auschwitz-vittne. I Müllers bok Eyewitness Auschwitz: Three Years in the Gas Chambers, läser vi följande om den assistans han säger sig ha givit de två rymlingarna:

“Alfred [Wetzler] och Walter [Rosenberg, alias Rudolf Vrba] skulle lyckas med sin flykt från detta helvete på jorden – om detta kände jag mig nu betydligt säkrare. Om de lyckades med att ta sig ut skulle de också lyckas med det uppdrag de åtagit sig. När på den tredje dagen efter deras flykt den yttre kordongen hävdes drog jag en lättnadens suck. Jag hyste stora förhoppningar om vad deras lyckade flykt skulle föra med sig. Det var genom dessa två som världen äntligen skulle få veta om dödsfabrikerna i Auschwitz.

Till Alfred hade jag överlämnat en karta över krematorierna och gaskamrarna samt en lista med namn på de SS-män som tjänstgjorde där. Dessutom hade jag lämnat till dem båda anteckningar som jag fört sedan en tid tillbaka och som listade nästan alla de transporter som gasats i krematorierna 4 och 5. Jag hade beskrivit utrotningsprocessen för dem i detalj så att de skulle kunna rapportera för omvärlden precis hur offren berövades sina sista ömkliga beståndsdelar, hur de lurades att stiga in i gaskamrarna, hur efter gasningarna deras tänder bändes ut och kvinnornas hår skars av, hur de döda genomsöktes efter undangömda värdesaker, hur deras glasögon, proteser och löständer samlades ihop, och om allt annat som föregick. Under loppet av många långa samtal hade jag beskrivit för de båda den tragedi som konstant utspelade sig innanför krematorieväggarna.

Det viktigaste av de bevisföremål jag gav till dem att ta med sig på sin resa var en av de etiketter som satt fast på burkarna med Zyklon B-giftgas. Det tog lång tid innan jag lyckades komma över en av dessa burkar.”⁵¹

Medan Wetzler håller med om Müller försåg dem med den avrivna Zyklon B-etiketten hävdar han kartskissen över Krema II och III inte ritades av Müller, utan av en viss Vasil, “som hade ritat kartan i låssmedens lilla skjul.”⁵² Kartorna över lägret och krematorierna skall sedan han stoppats in i en metalltub som Wetzler bar med sig, men denna tub skall i sin tur ha gått förlorad när Vrba och Wetzler överfölls av en tysk patrull två dagar efter att de lämnat Auschwitz:

“Någonstans förlorade han [=Wetzler] sin metalltub, antagligen i närheten av elstationen där de sprungit för sina liv och gång på gång fallit omkull. Ihoprullade inuti tuben fanns kartan över krematorierna och kartan över koncentrationslägret och SS-barrackerna. Åh, detta är fruktansvärt! Min käre Vasil, ditt arbete har varit förgäves.”⁵³

Enligt Wetzler bar Vrba med sig en andra metalltub innehållande “historien om inrättandet av lägret, en lista över transporter, hela SS-hierarkin, en beskrivning av offren och den oerhörda brutaliteten, samt etiketten från en Zyklon B-burk.”⁵⁴ Denna tub gick däremot inte förlorad under flykten till Slovakien. Wetzler beskriver den andra tubens innehåll sålunda:

“Han [=Wetzler] plockar ut några stycken ihoprullade papper ur tuben. ‘Fångarna från centralregistreringen riskerade att hamna i gaskamrarna när de kopierade de här uppgifterna åt oss.’ […]. Dessa smutsiga pappersark innehöll mycket viktiga fakta: uppgifter om inrättandet och utvidgningen av de olika lägren, antalet vittnen som forslats dit först från Polen och sedan från Frankrike och Tyskland och än senare från hela det ockuperade Europa, inklusive det ‘ej ockuperade’ Slovakien.”⁵⁵

Wetzler påstår att han själv yttrade följande till en grupp ledande slovakiska judar:

“‘De [uppgifterna om transporterna och antalet offer] är kopierade från lägrets register, data stammande från den politiska avdelningen. Några har vi försetts med av männen i krematorierna, andra är hämtade ur våra egna anteckningar från rampen och lägret.’ […]. ‘De är sanningsenliga, men inte kompletta. De omfattar endast större transporter och selektioner.‘”⁵⁶

I den ovan citerade depositionen från 1960 ger Vrba följande bakgrund till siffrorna i Auschwitz-protokollet

“Alla dessa siffror hämtades från förstahandsinformation lämnad av fångar som arbetade i Auschwitz gaskammare och krematorier och som kände till de exakta siffrorna eftersom de hanterade de mördade människornas kroppar.⁵⁷

Vrba nämner här även “Philip Müller” som en av dessa sagesmän från Sonderkommandot.

Enligt Wetzler skall Vrba ha yttrat följande rörande de förlorade kartorna över krematorierna och lägret:

“‘Vi fixar de där kartorna själva, de behöver inte vara topografiskt korrekta. De kommer att hitta Auschwitz på kartan. Vi ritar resten.’”⁵⁸

I Jag flydde från Auschwitz nämner Vrba ingenting om någon förlorad metalltub, och inte heller förklarar han var kartskisserna i Auschwitz-protokollet kom ifrån. När han tillfrågades om just detta under Zündel-rättegången lämnade han följande svar:

“Fråga: (…). Jag lägger nu fram för er ett diagram som jag menar kommer från er rapport från 1944, och i vilken ni avbildar ett krematorium. Stämmer detta?

Svar: Det stämmer.

F: Är avbildningen exakt?

S: Det kan jag inte säga. Det sades att eftersom vi inte varit inne i de stora krematorierna så rekonstruerade vi den utifrån meddelanden som vi erhållit från medlemmar av Sonderkommandot som arbetade i det krematoriet, och att den därför återgav ungefär hur vi hade föreställt oss det, och utifrån vår förmåga att avbilda vad man hade berättat för oss.

F: Men det är vad du avbildade, eller hur?

S: Ja.

F: Och den återger korrekt vad du avbildat?

S: Det stämmer. Den återger korrekt vad jag hade hört att det kunde se ut som.”⁵⁹

Ovanstående något förvirrande vittnesmål implicerar att Vrba eller Wetzler ritade kartorna på grundval av sådant de mindes att ej närmare namngivna (förmenta) medlemmar av “Sonderkommandot” berättat för dem. Ingenting sägs här om någon kartskiss ritad av en Sonderkommando-medlem, eller om att en förlorad sådan karta återskapats ur minnet av Vrba eller Wetzler.

Historien om Auschwitz-protokollets tillblivelse kompliceras än mer av att Oskar Krasniansky, en medlem av det judiska rådet i Slovakien, påstår sig ha ritat kartskisserna utifrån Vrbas och Wetzlers beskrivningar. Krasniansky hävdar vidare att det var han personligen som skrev ner och sammanställde texten.⁶⁰

Slutligen bör nämnas det frapperande faktum att både Wetzler och den förmente Sonderkommando-medlemmen Müller felaktigt beskriver Zyklon B som grönblå eller grönlila “kristaller”, när det i själva verket rörde sig om vita eller vitblå gipspellets; Müller har för övrigt beslagits med en lång rad lögner och är numera så pass diskrediterad att även vissa försvarare av den ortodoxa “Förintelse”-historiografin tagit avstånd från honom.⁶¹

8. Slutsats

I sin bok Escape from Hell beskriver den slovakiske juden Alfréd Wetzler sin tid som fånge i Auschwitz-Birkenau, sin flykt från samma läger tillsammans med Rudolf Vrba, samt författandet av det s.k. Auschwitz-protokollet. Den kanske mest intressanta delen av denna skildring rör Himmlers förmenta inspektionsvisit till Birkenau i början av 1943. Som visats ovan skiljer sig Wetzlers och Vrbas respektive beskrivningar av denna påstådda händelse drastiskt åt. Även på andra punkter motsäger Wetzlers skildring Vrbas minnesteckningar såväl som andra vittnesutsagor.⁶² Dessutom uppvisar Wetzler en klar tendens att hänge sig åt återgivanden av hörsägen och rena fantasier, såsom i skildringen av krematorieskorstenarnas eldgejsrar. Tillsammans tjänar alla dessa och felaktigheter och absurditeter till att radikalt undergräva trovärdigheten hos Alfréd Wetzler såväl som Rudolf Vrba. Det hade i sanning varit intressant ifall Wetzler i likhet med Vrba hade kallats att vittna vid Zündel-rättegången 1985.

I följande artikel¹ ämnar jag ta en närmare titt på Auschwitz-kommandanten Rudolf Höss (1900-1947) utsagor rörande sitt påstådda besök i “det rena förintelselägret” Treblinka II. Dessa utgörs av: 1) den ökända “bekännelsen”, NO-1210, skriven på tyska och undertecknad av Höss den 14 mars 1946; 2) en affidavit, PS-3868,² avfattad på engelska och undertecknad av Höss den 5 april 1946; 3) protokollet från det inledande förhöret hållet den 1 och 2 april 1946; 4) en intervju med Höss genomförd av den amerikansk-judiske psykiatrikern Leon Goldensohn den 8, 9 och 11 april 1946; 5) Höss vittnesmål inför Nürnberg-tribunalen den 15 april 1946, vilket huvudsakligen bestod av en genomgång av PS-3868; samt 6) självbiografin Kommandant in Auschwitz, förmentligen skriven av Höss i polskt fängelse 1946-1947.

Rudolf Höss 1947 (Källa: Wikimedia Commons)

I den sjätte paragrafen av PS-3868 läser vi att Höss “beordrades konstruera förintelseanläggningar i Auschwitz i juni 1941. Vid den tiden fanns det i Generalguvernementet redan tre andra förintelseläger: Belzek, Treblinka och Wolzek.” Förutom att här ange det okända “Wolzek” istället för Sobibór motsäger Höss här den ortodoxa historieskrivningen (samt även dokumenterade fakta) när han anger att det existerade andra “förintelseläger” redan sommaren 1941. Det första “förintelselägret”, Chelmno (även känt som Kulmhof) togs i bruk i december 1941, medan det första av de tre Reinhardt-lägren, Belzec, öppnade i mars det följande året.³ Denna motsägelse är så grov att de exterminationistiska historikerna inte kunnat förbigå den i tystnad, såsom de gjort med mycket annat. Således har flera ledande “Förintelse”-historiker ställt sig bakom hypotesen att Höss misstog sig gällande året och att dateringen “juni 1941” – som dyker upp även i förhörsprotokollen och memoarerna⁴ – i själva verket bör uttydas “juni 1942”.⁵

1941 eller 1942? Dateringen av det förmenta besöket i Treblinka

När exakt skall Höss ha rest till Treblinka? I NO-1210 samt även i PS-3868 framstår de beskrivna skeendenas kronologi något oklart, men det antyds att besöket ägde rum under sommarmånaderna och kort efter det att Höss mottagit den förmenta utrotningsordern från Himmler. I PS-3868 skriver Höss att han lät bygga “utrotningbyggnaden” i Auschwitz efter sitt besök i Treblinka, och vidare att “massutrotningen medels gas [i Auschwitz] inleddes under sommaren” samma år.⁶ “Förintelselägret” Treblinka togs i bruk den 22 juli 1942, samma dag som massevakueringen av judar från Warszawa-gettot inleddes. I det inledande förhöret uppgav Höss att han efter att ha mottagit utrotningordern i Berlin återvände till Auschwitz och stannade där under en obestämd tidsperiod.⁷ Vidare läser vi i förhöret att resan ägde rum efter Eichmanns visit till Auschwitz (som skall ha syftat till att bestämma de praktiska detaljerna kring den förmenta utrotningsprocessen) samt, viktigast av allt, att Höss anlände till Treblinka medan “operationen i anslutning till Warszawa-gettot pågick”.⁸ Detta bekräftas även i PS-3868, i vilken står skrivet att den – ej namngivne – kommandanten i Treblinka “huvudsakligen var sysselsatt med att likvidera samtliga judar från Warszawa-gettot”.⁹ Det är ett oomtvistat faktum att deportationen av judar från Warszawa till Treblinka inleddes den 22 juli 1942 och fortsatte utan uppehåll fram till den 28 augusti samma år. Efter ett kort uppehåll återupptogs transporterna tillfälligt under perioden 3-12 september. En mindre transport från Warszawa till Treblinka avgick även den 21 september.¹⁰ Dessa fakta innebär att det påstådda besöket borde dateras till perioden 22 juli – 21 september 1942. I Goldensohns intervju säger Höss att mötet med Himmler ägde rum “under sommaren”. “Några veckor senare” fick Höss besök i Auschwitz av Eichmann som kommit för att informera honom om “de första transporterna från Generalguvernementet och Slovakien.” Besöket i Treblinka antyds här till skillnad från i det inledande förhöret ha ägt rum innan Eichmanns besök: “Under tiden hade jag inspekterat förintelselägret Treblinka i Generalguvernementet (…)”.¹¹ I memoarerna är kronologin densamma. De ovanstående utsagorna har fått “Förintelse”-historiker såsom Orth, Breitman och Pressac att dra slutsatsen att Höss besökte Treblinka mellan slutet av juli och början av september 1942. Men stämmer Höss beskrivning av Treblinka verkligen överens med den etablerade bilden av detta läger?

Höss vs. “Förintelse”-historikerna

I Goldensohn-intervjun från den 9 april 1946 beskriver Höss Treblinka på följande vis:

“Treblinka, som tidigare hade varit ett sandtag, bestod av några barracker och ett sidospår från järnvägen. Jag inspekterade utrotningskamrarna där. Dessa kammare var byggda av trä och betong, var och en var ungefär lika stor som den här cellen [cirka åtta gånger elva fot [Goldensohns anmärkning, måtten motsvarar cirka 2.5 x 3.5 m]] men med lägre i tak. Vid sidan av utrotningskamrarna hade man monterat motorer från gamla stridsvagnar eller lastbilar, och gaserna från motorerna, avgaserna, leddes in i cellerna, och det var på så vis som människorna utrotades. [...]. Jag uppskattar att man i varje kammare, som var ungefär lika stor som den här cellen, men lägre i tak, trängde in ungefär tvåhundra personer åt gången, pressade in dem i cellen så att de stod mycket tätt tillsammans. [...]. Det fanns tio kammare, alla byggda i tegel och betong. Det fanns inga kikgluggar, endast stora dörrar täckta med metallplåt. Befälen i Treblinka lät motorerna gå i en timme innan de öppnade dörrarna igen. Vid det laget var allesammans döda. Jag vet inte hur lång tid det egentligen tog för gasen att döda dem. [...]. Till en början placerades de [liken] i massgravar i sandtagen, och senare, när jag utförde min inspektion, hade de precis börjat bränna liken i öppna sandgropar eller diken och även öppna massgravarna och bränna de som hade begravts i dem.”¹²

Även i PS-3868 anges antalet gaskammare till 10 och antalet offer per kammare likaså till 200.¹³ Om kamrarnas storlek och struktur eller tidsåtgången för gasningarna sägs dock ingenting. I det inledande förhöret nämns “motorer” i plural och återigen 200 offer per kammare.¹⁴ Höss berättade även för förhörsledaren Sender Jaari att “det kan ha rör sig om ungefär tio kammare” vilka var belägna “intill en ramp”. Tågen med offren körde “rätt upp till den” så att deras levande innehåll kunde “lastas av rakt in i kamrarna”.¹⁵ Den motsvarande beskrivningen i memoarerna är mer vag och talar om “ett flertal kammare” (mehrere Kammern) inrymda i en byggnad belägen “omedelbart vid sidan av järnvägsspåret” (unmittelbar am Bahngleis). Den dödliga gasen produceras här av “olika motorer från större lastbilar och stridsvagnar”. Efter gasningen, som varar en timme, släpas offren ut ur kamrarna, kläs av (entkleidete sie) och bränns på ett galler konstruerat av järnvägsskenor.¹⁶

Motsägelserna visavi den etablerade (exterminationistiska) historieskrivningen kring Treblinka är många och tydliga. Till att börja med anger “Förintelse”-historikerna att Treblinka under dess inledande verksamhetsperiod var utrustat med endast tre gaskammare, var och en mätande 4 x 4 meter, vilka var inrymda i en mindre tegelbyggnad. Dessa skall sedermera ha ersatts med en större byggnad i betong rymmande tio (eller möjligen sex) gaskammare, var och en mätande 4 x 8 meter. Enligt Yitzhak Arad togs den nya gaskammarbyggnaden i bruk “i mitten av oktober 1942”.¹⁷ Höss kan följdaktligen ha observerat endast tre gaskammare vid sitt besök i lägret, inte tio. De dimensioner som Höss uppger i Goldensohn-intervjun stämmer för övrigt varken överens med de gamla eller de nya kamrarna. Påståendet att 200 människor gick att tränga in på (2.5 x 3.5 =) 8.75 kvadratmeter, d.v.s. 23 personer per kvadratmeter, behöver knappast kommenteras.

Höss utsaga att gaskammaroffren vid tiden för hans besök inte längre begravdes utan kremerades “i öppna sandgropar eller diken” och att de förefintliga massgravarna höll på att tömmas på sitt makabra innehåll går tvärtemot den etablerade historiografin, enligt vilken sagda kremeringar skall ha inletts först i mars 1943.¹⁸ Den tidigaste dateringen av början av likbränningen finner vi hos vittnet Richard Glazar, som anger november 1942.¹⁹ Ytterligare ett Treblinka-vittne, Chil Rajchman, talar om december samma år.²⁰ Även om vi skulle lita på Glazars uppgift så var deportationerna från Warszawa vid det laget redan avklarade.

Utsagan att Treblinka “tidigare hade varit ett sandtag” och att liken brändes i “öppna sandgropar” tyder på att Höss blandar samman “förintelselägret” Treblinka (även känt som Treblinka II), med det närbelägna arbetslägret Treblinka I, som låg cirka 2 km längre söderut, vid änden av samma sidospår. Treblinka I var beläget alldeles intill en stor grustäkt.²¹

I PS-3868 begår Höss ytterligare en kronologisk blunder genom att hävda att Treblinkas kommandant berättat för honom att “han likviderat 80 000 [människor] under loppet av ett halvår”. Då Treblinka – som skall ha varit ett ”rent förintelseläger” i vilket i princip samtliga anländande judar mördades direkt vid ankomsten – togs i drift i slutet av juli 1942 implicerar detta att Höss besök ägde rum tidigast i januari 1943. Det s.k. Höfle-telegrammet visar emellertid att sammanlagt 713 555 judar deporterades till Treblinka fram till årsslutet 1942.²² Denna detalj i Höss “erkännande” var nödvändig för att utmåla den förmenta utrotningsproceduren i Treblinka som ineffektiv jämförd med den som skall ha använts i Auschwitz. Detta koncept fungerar naturligtvis endast inom ramen för den sovjetiska propagandasiffran om 4 miljoner Auschwitz-offer. Enligt den nu gällande officiella hitorieskrivningen skall omkring 800 000 judar ha gasats i Treblinka inom loppet av ett år, varav den absoluta merparten under de första fem månaderna av lägrets verksamhetsperiod. Samtidigt skall i Auschwitz-Birkenau ungefär samma antal judar ha gasats under loppet av närmare tre år. Enligt “Förintelse”-historikerna av idag var alltså Treblinka tre gånger så “effektivt” som Auschwitz! Visserligen hävdas det att massmördandet i Treblinka sköttes inkompetent av lägrets förste kommandant, Dr. Irmfried Eberl. Denne ersattes emellertid av Franz Stangl i slutet av augusti 1942.²³ Om Höss besök ägde rum under Eberls tid skulle dock Auschwitz-kommandanten ha fått se tre gaskammare, inte tio!

Vad gäller offrens utseende lyckas Höss med att motsäga sig själv. I det inledande förhöret uppger han att offren “tvingades klä av sig innan de trängdes in i kamrarna”,²⁴ men enligt memoarerna steg de in i gaskamrarna “ännu iförda sina kläder” (noch bekleidet) och kläddes, som ovan nämnts, av först sedan de döda släpats ut ur kamrarna. Så vitt författaren till denna artikel känner till har inget annat Treblinka-vittne talat om gasningar av påklädda människor i detta läger.

Vidare råder förvirring kring antalet gasningmotorer (en eller flera). Enligt Yitzhak Arad skall dessutom dörrarna till de nya gaskamrarna ha varit försedda med kikgluggar,²⁵ medan Höss i Goldensohn-intervjun förnekar att det fanns sådana. Sist men inte minst är utsagorna om att gaskamrarna var belägna alldeles intill en järnvägsramp helt oförenliga med samtliga (av vittnen och historiker ritade) kartor över Treblinka. Dessa placerar nämligen de förmenta gaskamrarna 100-200 meter från järnvägsspåret.²⁶

Försök till att korrigera kronologin

Är det möjligt att datera Höss förmenta Treblinka-besök på ett sådant sätt att beskrivningarna av detsamma inte motsäger den etablerade historieskrivningen? Det största problemet för “Förintelse”-historikerna ligger i att Höss i det inledande förhöret explicit anger sig ha mottagit utrotningsordern från Himmler “innan påbörjandet av den ryska kampanjen”,²⁷ det vill säga före den 22 juni 1941. Arad försöker förklara Höss förvirrade historia genom att identifiera de påstått otillräckliga “utrotningscentren i öster” med förmenta skådeplatser för masskjutningar av judar i närheten av Vilnius, Kaunas, Kiev och Kharkiv, med andra ord platser belägna på tysk-ockuperat sovjetiskt territorium.²⁸ Denna förklaring går naturligtvis inte ihop med Höss bestämda utsaga att ordern gavs innan den tyska invasionen av Sovjetunionen. Det bör knappast förvåna att Arad förbigår Höss påstådda inspektion av Treblinka med tystnad.

Kan Höss ha blandat samman Treblinka med Chelmno? I memoarerna påstår Höss att han besökte även detta läger (här benämnt Culmhof) men utan att uppge ett datum.²⁹ Emellertid kan ett sådant besök ha ägt rum först flera månader efter mötet med Himmler, emedan Chelmno som ovan nämnts togs i bruk först i december 1941. I detta sammanhang stöter vi på ytterligare en förödande paradox: Enligt “Förintelse”-historikerna skall den första experimentella gasningen med Zyklon B i Auschwitz ha ägt rum i september 1941.³⁰ Således kan en eventuell inspektionsresa inte ha syftat till att välja mordmetod för Auschwitz, vare sig den gick till Chelmno eller till Treblinka.

Varför skulle Höss ha ljugit ihop ett falskt syfte bakom en verklig inspektionsresa, eller för den delen blanda ihop Treblinka med Chelmno eller rentav med platser i Sovjetunionen? Kan syftet med resan i själva verket ha varit att studera likförbränningstekniker? Vi vet att det i februari 1942 fanns planer på att anlägga en så kallad fältugn i eller i närheten av Birkenau, planer som emellertid aldrig förverkligades.³¹ Enligt “Förintelse”-historikerna skall vidare likförbränning under öppen himmel ha tagits i bruk i Birkenau under andra halvan av september 1942.³² Även om vi litade på Richard Glazars exceptionella uppgift om att kremeringarna i Treblinka påbörjades så tidigt som i november 1942, så skulle en inspektion i detta syfte vid tidpunkten i fråga ha varit i princip meningslös – och det strider mot allt förnuft att Auschwitz lägerkommandant personligen skulle ha givit av sig på en sådan poänglös resa.

Till syvende och sist finns det faktiskt inget sätt på vilket man kan “rädda” Höss vittnesmål om Treblinka. Av allt att döma rör det sig om ett lapptäcke av detaljer från andra vittnesmål och rapporter som Höss snappat upp under sin fångenskap.

Slutsats

Den f.d. Auschwitz-kommandanten Rudolf Höss vittnesutsagor om sitt påstådda besök i “förintelselägret” Treblinka är omöjliga att förena med den etablerade exterminationistiska Treblinka-historiografin och likaså dokumenterade fakta. Om en del av den ortodoxa Treblinka-bilden slängs överbord för att rädda Höss berättelse motsägs omedelbart en annan del av densamma. Oavsett var i tiden man placerar det påstådda besöket så stöter man ofrånkomligen på grova motsägelser och förödande paradoxer. Eller som den revisionistiske pionjären Arthur R. Butz uttryckt sig om Höss “erkännanden”:

“Detta är precis den sorts motsägelser som man kan förvänta sig framträda ur en hop med lögner.”³³