Här har vi en specialrapport beställd av den sionistiska maffian via vår regering. Tyvärr har man lurat en del islamistiska personer att delta i rapporten, för att göra den legitim så att det ser ut som att många är utpekade.

Känns mönstret igen? Vi behöver bara gå tillbaka till 1998 då Stéphane Bruchfeld och Paul Levine stora idé ”Om detta må ni berätta…” , som Kalott-Göran (vår dåvarande statsminister) svalde med hull och hår. Sverige var skilt från kyrka/stat sedan länge, men Kalott-Göran hittade en ny kyrka, ”Förintelsen”, för att våra skolbarn visste ingenting om sionisternas fantastiska ”Förintelse”. För att göra lögnen aptitlig så kastade man in zigenare (romer), homosexuella, Jehovas Vittnen etc. att de också blev gasade. Läs gärna våra sidor om detta trick. Man kan fortfarande idag inte förklara hur en tysk gaskammare fungerade, och framförallt, man kan INTE visa upp en sådan.

Man byggde upp en ny statlig institution som numera heter ”Forum för Levande Historia”. I ett demokratiskt land skulle detta vara absolut förbjudet att gynna vissa folkgrupper över andra.

För att förstå att rapporten är beställningsjobb så räcker det med att se vem som är regeringens särskilda utredare, nämligen Bengt Westerberg som gav ordet ”Skitstövel” ett ansikte. Det är en person som tycker att man inte skall tala med sina motståndare utan ignorera de totalt. Detta är samma taktik som den sionistiska maffian använder mot revisionister, vilket tolkas idag som politiskt korrekt uppträdande.

För att ytterligare belysa Bengt Westerberg (f.d. Folkpartiets ledare) som den skitstövel han är, så gör jag det med ett klipp jag hittade på http://www.vitbok.se/7/b.html ,när jag googlade på ”Bengt Westerberg”:

Ibland gäller inte vanligt folkvett. Bengt Westerberg reste sig således ur TV-soffan på valnatten 1991, när Ian Wachtmeister och Bert Karlsson kom in i studion.

Som politiskt korrekt var Westerberg ”anständig” och företrädde en högre moral än Wachtmeister. Ett sätt att ge eftertryck åt sin egen förträfflighet blev att inte kunna tala med, eller ens vistas i samma rum som, de ”icke-rumsrena” ledarna för Ny Demokrati.

Bengt Westerbergs agerande gav en kraftfull signal. Detta förhållningssätt till politiska meningsmotståndare, denna aggressiva självgodhet, har sedan blivit normgivande: Med invandringskritiker skulle man inte kommunicera, gentemot dem gäller inte normala umgängesregler. De ska bara isoleras.

För att tillägga så har jag aldrig personligen tyckt om kommunismen, men jag blev positivt överraskad när Lars Werner, som var kommunisternas ledare då, tog både Ian Wachtmeister och Bert Karlsson i handen och sa; ”Jag tycker inte om er politik, men jag gratulerar er till ert valresultat.” Så säger en man som är karl för sin hatt och är demokratisk, det kanske beror på att han var gammal murare, inte ett salongslejon som Bengt Westerberg. All heder åt Lars Werner.

Är det nu någon som har funderingar hur den här rapporten skall sluta? Jag har det inte! Vi kommer att behöva nya lagar som skyddar ”de utsatta”, som i övriga EU länder (Tyskland m.fl.)

Del 1.
Denna betraktelse skall mana till eftertanke och passar kanske bäst att läsas utskriven på papper, gärna i lampans sken i sängen före sömnens inträde.

Nedanstående text bör vara av intresse för Er som har funderingar om varför debatten om Förintelsen pågår ännu efter 70 år. Vi som debatterar ställde oss tidigare frågan hur tron på tyska gaskamrar överhuvudtaget kan fortleva. Idag finns svaret på den frågan. Svaret är att det är just en tro och är idag att klassas som en form av religion. Troende går som bekant inte att bemöta med fakta och de kan lagligt utbrista i vilka förtals eller okvädesord som helst eller så drar de sig bara undan. Här kommer att visserligen att diskuteras nazistiska handlingar som förvisso är motbjudande men som inte har det minsta med Förintelsens hörnpelare att göra , dvs. det påstådda miljonfaltiga gaskammarmassmordet på oskyldiga judar och romer.

Auschwitz? Nej, det amerikanska interneringslägret för japaner i Jerome, Arkansas (bildkälla: Wikimedia Commons)

Läsaren kommer förhoppningsvis att inse hur naiva och lättavslöjande de religiöst troende är och läsaren kan själv välja när han/ hon anser att tiden är mogen för att avslöja dem. För yngre läsare förklaras ibland svåra ord med ett enklare inom parentes. Texten innehåller en hel del ironiserande kring de Förintelsetroende dvs. det sägs en sak men menas det motsatta. Sådana ironiska inslag kanske inte uppmärksammas vid den första läsningen utan först vid den andra eller tredje.

Läsaren som antas ännu vara lite Förintelsetroende kommer att finna flera saker som hjälper till att bli av med denna för mänskligheten nedbrytande tro. Eftersom Förintelsen idag inte upptas till reell diskussion i intellektuella (lärda) kretsar så är den per definition en religion. Detta erkänns mer eller mindre av trosutövarna själva då de fortfarande efter 70 år saknar en skriftlig exakt definition som klart anger vad som avses och inte avses med Förintelsen. Man erkänner på fullt allvar att det som tidigare skrivits och utlärts om mordmetoder och antal mördade inte skall tolkas bokstavligt.

Eftersom de trosvissa idag krupit in under inkvisitionens (de religiösas domstols) täckmantel så bör läsaren lägga stor vikt vid den beskrivning som senare ges i del 2 av på vilka sätt som religioner uppkommer på. Föga överraskande visar det sig att Förintelsereligionen uppkommit på samma sätt som kristendomen. Detta är intressant då vissa anser att kristendomen är en hjälpreligion åt judendomen och den sionistiska rörelsen dvs. de som gör politik av den judiska religionen.

Senare i del 3 kommer en förklaring att ges till den verkliga innebörden av texten på den så ökända ”Arbeit macht frei”-skylten. Läs och begrunda och försök att kontrollera om den givna tolkningen av textens betydelse är riktig.

Privata historiestudier enligt vetenskapens principer

Om man blir intresserad av huruvida Erik XIV verkligen dog av förgiftad ärtsoppa eller ej så söker man lite på nätet och sen är det bra med det, för det spelar ingen större roll vad dödsorsaken var då det ej påverkar oss idag. Vem bryr sig? Att inte bry sig längre heter på fint språk att ”ärendet är lagt till handlingarna”.

Vad som är okänt för de flesta är att det finns en historisk händelse som påverkar oss något oerhört idag och som många vill få klarhet i men där man likaså säger från officiellt håll att ”ärendet är lagt till handlingarna”. Kunskapen om att det förhåller sig så får man om man intresserar sig för det som läsaren förmodligen redan gjort, nämligen de argument som läggs fram av revisionisterna dvs. de som sägs ”förneka Förintelsen”. När man läser om revisionisterna upptäcker man snart att de inte alls förnekar vare sig tyska läger eller att många människor dog i dem. Ofta blir kanske reaktionen som den på . Vem bryr sig? Man kanske ruskar lite på huvudet och undrar varför revisionisternas uppgift om att ungefär 200 000 människor dog i Auschwitz är så farlig. Man tänker nog att:

- Även om uppgiften är riktig och att det som sades fram till år 1990, nämligen att hela 4 milj. mördades är felaktig så spelar det inte mig någon större roll för om så bara en enda människa mördades så är det en för mycket.

Men ibland händer någonting annat:

- Under förutsättning att läsaren känner till den himmelsvida skillnaden som föreligger i en rättsstat mellan att mörda, ex. att skjuta ihjäl, en medmänniska och att vålla någons död vid t.ex. en bilolycka så inser man också snart hur starkt Förintelsen påverkar oss idag, och då i negativ riktning. Detta då fel dödsorsak för judar och romer i tyska läger har lagts till grund för dödsdomar på tyskar vid rättegången i Nürnberg (och många andra platser). Dessutom har denna felaktiga dödsorsak angivits i historieböcker, uppslagsverk, TV-dokumentärer, filmer och i skolundervisning över hela världen.
För en ”vanlig” människa spelar det oftast ingen större roll vad som är orsaken till de många avlidna i tyska läger men för de som skall utmäta straff till de som anklagas (i detta fall ledarna för den tyska staten och militären samt senare även lägervakter) är dödsorsaken helt avgörande. Av synnerligen vikt som det heter på finare språk.
Det är just oenigheten kring själva dödsorsaken hos de människor som avled i de tyska lägren under andra världskriget som utgör en osynlig gigantisk kamp mänskliga hjärnor emellan och som idag pågår runt om i hela världen.

Har man väl insett att denna kamp existerar så lämnar den ingen oberörd.
Redan omkring år 1960 stod det nämligen klart att den av segrarmakterna givna beskrivningen var mycket överdriven vad gäller det som påstods ha förekommit (hänt) i tyska koncentrationsläger.

Efter år 1990 då Sovjetstaten upphört och beslagtagna tyska dokument (handlingar/ papper) frisläppts (så att alla som vill kan läsa) stod det klart att många påståenden var helt felaktiga. Då beskrivningen av vad som skett stämde så dåligt med verkligheten så menade många redan då att den tidigare beskrivningen skulle erkännas som felaktig och ändras. Det som nu stod klart var bl.a. att inga utrymmen i tyska läger hade konstruerats (byggts) för att på ett ”smidigt” sätt mörda människor med giftig gas. De så kallade ”gaskamrarna” var alltså ett rent påhitt och lögn. Vidare var det angivna antalet avlidna i vissa tyska läger, ex. Auschwitz, så överdrivet att dessa siffror måste anses ha varit förfalskade.

Frågan om hur länge det dröjer innan en revidering (bättre och exaktare beskrivning) görs av det som skett och hänt beror mycket på när läsaren tycker att det behövs.
Många människor har redan konverterat från statens Förintelsereligion och tron på de tyska människogaskamrarna.

Vi som konverterat har genom hårt granskande arbete skaffat oss vetskapen om att det är omöjligt att göra som det påstås och vår tro är att INTE alla tyskar var så barbariska (omänskliga) som påstås utan att många tyskar ansträngde sig för att göra tillvaron i lägren så dräglig som möjligt. Att inte tro på det staten har bestämt kallas för att vara dissident. Har man väl antagit tron att många enskilda tyskar gjorde så gott man kunde så påverkas man inte av de hemska bilder som togs vid krigslutet (befrielsen) på annat sätt än som vid vanliga krigsbilder. Vi som ändrat vår uppfattning och inte tror på statens propaganda vet att detta lidande vid krigslutet tillhör kriget och tycker att det är skamligt att skuldbelägga förloraren Tyskland då resurserna tagit slut.

Om läsaren tror att det fanns precis lika många goda som onda människor i Tyskland år 1933-1945 som i övriga världen (då som nu) så blir man också hoppfull. Det förhåller sig nämligen så att de idag styrande anser sig själva vara ”de goda”. Deras tro är säkert riktig för dem själva men då bara sett i det korta 50-75 årsperspektivet eller det s.k. mansåldersperspektivet. När det gäller frågor på längre sikt t.ex. hur många människor som skall tillåtas befolka jorden är de helt oförmögna att ens debattera. Detta sekteristiska beteende tror många kommer att leda till ett kollektivt självmord för hela mänskligheten. Det finns dock en grupp av människor som är bättre och förnuftigare i det längre perspektivet. Denna typ av människor är beredda till både egna och andras uppoffringar för att alla skall få det bättre i framtiden. Dessa människor är tyvärr inte så bra på den tävlingsformen som heter debatt. Debatt är en oratorisk tävling där den vältaligaste segrar och erhåller priset ”prat med resultat” medan förloraren får nöja sig med ”prat utan resultat”. Det är denna tävlingsform som styr allt bestämmande i demokratiska länder, stater och sammanslutningar som t.ex. EU. Det effektivaste sättet att hålla tillbaka de förnuftiga är genom att staten helt enkelt förbjuder debatt som ifrågasätter den lagstadgade statsreligionen Förintelsen.

Knappast någon människa har idag tanken på att levande människor skall mördas av endast det skälet att man tillhör en viss ras, religion eller viss åsikt t.ex. romer (zigenare), judar eller kommunister. Nedan ska visas att denna ”mördar”-tanke inte ens fanns i 1930-talets Tyskland.

Visst kan (och har) många verbalt (i talform) utropat: – Utrota kommunist, jude eller zigenarpacket eller på 1980-talet: – Döda den där jävla Palme. Men då den som skall utföra handlingen är någon annan än utroparen själv så är dessa utrop i princip ofarliga och går inte att ta som bevis för ett verkligt mordiskt uppsåt. Vad gäller ett utrop om att utrota judar eller romer (oavsett om uppropet kommer från en privatperson eller från en politiker) så är det staten som avses utföra handlingen, dvs. ett folkmord, i syfte att fysiskt utrota folkgruppen. I en civiliserad stat är även detta utrop ofarligt. Dessutom innebär uttrycket ”utrota” i talspråket oftast endast ”kör väck” eller ”låt oss bli av med”.
Omvänt kan en politiker i propagandasyfte utnyttja folks okunnighet om vad som är politiskt och/ eller tekniskt möjligt att genomföra. Detta kan om det utnyttjas skickligt ge en stor politisk slagkraft och då gärna tillsammans med ord som död och utrotning där talspråkets betydelse inte är bokstavlig och då följaktligen inte avser fysisk död (där hjärtat har stannat) utan att de ”utrotade” skall ges mindre utrymme och förtryckas.
Politiker kan således fritt utropa utan att ha för avsikt att döda någon:

- Vi skall utrota mobbningen.
- Vi kommer att gå över lik för att få igenom våra frågor.
- Vi skall utrota arbetslösheten.
- Död åt kommunismen.
- Judarna skall utrotas.

Denna insikt är lugnande men samtidigt också inspirerande att förmedla för det är den enda kunskap man behöver ha för att bli kvitt den statsunderstöttade och allmänheten påtvingade Förintelsereligion påstående att det faktum att dylika slagord skanderandes i Tyskland under ”Tredje riket” utgör ett bevis för att ”Förintelsen” också genomfördes.
Det går alltså inte för en stat i ett civiliserat samhälle att besluta och genomföra ett folkmord utan urskiljning. Varje person som förstår att:

- Tyskland redan under nazitiden var en sådan civiliserad stat/ samhälle där selektering av lagligt mördade måste ske på individnivå. Den som NU inser detta kan NU ta sig ur den förlamande Förintelsereligionens bakrus.

Vid en normal avrättning i statens regi måste en domstol ha dömt någon till döden för ett brott. Därefter måste en exekutor (laglig mördare) utses och förses med ett avrättningsvapen. När staten vill avrätta någon som inte begått något brott måste en selekterare (den som väljer ut) utses. Precis detta skedde Tyskland under nazisttiden vad gäller obotligt sjuka och vanställda.

Här återfinns:

- Selekteraren i form av en (kanske i vissa fall protesterande) läkare.
- Avrättningsvapnet i form av en för ändamålet tillverkad giftinjektionsutrustning med avrättningsmedlet fenol.
- Exekutorn i form av lämplig sjukvårdspersonal.

I en nazistisk propagandafilm som ofta visas i TV jämställs judar och romer (zigenare) med råttor, vanställda och mindervärdiga. Detta är dock endast verbal propaganda och har inget med en bevisad verklighet att göra vad gäller mordlagstiftning, eller utförda mordhandlingar. En civiliserad stat kan som sagts omöjligtvis besluta om att mörda utan urskiljning på individnivå. Vad gäller judarna så hade man bevisligen problem bara med att definiera (bestämma) vad en jude var för något. Detta då man kan vara jude både av börd (släktskap) och som konvertit (omvänd) till judendomen men av exempelvis äkttysk börd. Eller så kan man vara av judisk börd men konverterad till någon annan religion eller en äkta jude som ändå kämpande för Tyskland i första världskriget, eller av judisk börd men ateist.

Läsaren hoppas nu ha förstått detta positiva budskap: Ingen Tysk lagstiftning har funnits eller kunnat stiftas för mord på en frisk individ (människa). Alla mord som är bevisade/ belagda (sanna) är på människor som var svårt sjuka eller hade någon grav fysisk eller mental defekt (fel) enligt dåtidens läkarvetenskap. Om det förhåller sig så att även någon homosexuell mördats enligt eutanasilagen (och då ansetts som obotligt sjuk) så är det värt att notera att homosexualitet även i Sverige räknades som en sjukdom fram till år 1944. Läsaren uppmärksammas på att:

1. Den obotligt sjuke eller vanställde mördades oavsett om han var tysk, zigenare eller jude.

2. Det som Förintelsereligionen bevisligen kan utpeka som den tyska (nazistiska) statens skamgrepp oftast eller aldrig är något unikt tyskt. Så är det t.ex. med koncentrationsläger som är en ”uppfinning” av engelsmännen under boerkriget i Afrika år 1901 och som var drabbade av samma sjukdomsproblem som tyskarnas läger. Skillnaden var dock att tyskarna försökte att bekämpa smittspridningen bl.a. med insektsmedlet Zyklon B och med kremering (eftersom lagring och jordbegravning av okremerade lik innebär en hälsofara).

För Er som vill hjälpa till att minska spridningen av Förintelsereligionen är det viktigt att känna till och erkänna dessa lagenliga mord i Tyskland för 70 år.
Detta lagliga mördande har turligt nog ställt till stort trassel för tidiga Förintelsepropagandister. De förstod mycket väl att detta mördande inte har det minsta med något med folkmord på judar eller romer att göra. Dessutom har mördandet inte tillstymmelsen till begreppet folkmord eller är ens i närheten av begreppet ”av folkmordskaraktär”. Därför hemlighölls den exakta förklaringen till dessa verkliga mord av de tidiga Förintelselobbyisterna. Det är som läsaren märkt mycket lätt att urskilja eutanasimördandet från den påstådda utrotningen av hela folkgrupper. Underlåtenhet att inte klart urskilja dessa verkliga mord mötte förr inget motstånd. Det berodde på att de som då bäst förstod gaskammarbluffen och ville svära sig fri från folkmord på judar och romer var de då existerande nynazisterna. Av förståliga skäl ville de inte ha det lättbevisade eutanasimördandet överst på dagordningen. Detta mördande hade för övrigt sedan länge upphört pga. folkliga och kyrkliga protester. Det måste anses som omöjligt att i efterkrigstiden när pöbeln (folkmassorna) skränade att då kunna förklara den stora skillnaden mellan detta verkliga eutanasimördande och det påhittade folkmords-gaskammarmördandet. Dessutom fanns vid den tiden inte tillgänglig den information som finns åtkomlig idag. Många trodde säkert på den av segrarmakterna flitigt framhävda informationen om folkmord. Enda möjliga taktiken var då att förneka alltsammans vilket gav Förintelselobbyn ett försprång genom att påstå att det fanns en utbredd förnekelse av att koncentrationsläger hade existerat.

Trots att hotet från verklig nynazism sedan (flera) tiotalet år tillbaka i praktiken inte existerar så finns inget officiellt intresse att särskilja detta verkliga mördande från det av Förintelsereligionen påstådda mångmiljonfaldiga gaskammarmördandet.

Läsaren bör lätt inse hur naiva och kortsiktiga utövarna av Förintelsereligionen och/ eller dess ledare är då man låter dessa klart urskiljbara verkliga mord fortsatt ingå i Förintelsen av judar och romer. Denna kortsiktiga och på sikt ohållbara föreställning är att betrakta som ren ointelligents då det bara förvärrar Förintelsereligionens fall oavsett vilken dag eller år detta sker.

De människor som vill eller tror sig leva i en tid som kommer att ”för evigt” bli ihågkommen skall här få sitt lystmäte tillgodosett som vida överstiger det som domedagsprofeter och sekter erbjuder. I framtida historieböcker bör man kunna läsa följande om vår tid:

Vid den här tiden fanns i västvärlden en föreställning om att det under kriget åren 1939-45 hade mördats hela vagnslaster av inte ont anande människor. Mördandet skulle också ha skett på ett minst sagt egendomligt sätt nämligen med ett insektsmedel som hette Zyklon B. Dessutom i den minst sagt häpnadsväckande takten av 10-20 tusen per dag på ett område av några tiotal hektars storlek. Denna propaganda bedrevs efter kriget av segrarmakterna med en sådan kraft och framgång att föreställningen om detta statsplanerade folkmord vid 1990-talet började anta rent religiösa former för att vid 2000-talets början vara en fullt utvecklad religion. Vid 2010-talets början var den ursprungliga krigspropagandalögnen om tyska gaskamrar som specialkonstruerats för att mörda judar antagen som statsreligion i hela västvärlden (dock inte i den muslimska världen). Denna Förintelsereligion bröt dock snart ner hela samhällstrukturen och förde de politiska besluten bortom varje sans och förnuft. Vid denna tid fick följaktligen de viktiga frågorna om t.ex. människans fortlevnad (som idag är lösta) stå tillbaka. När allt fler insåg vad som höll på att hända så avklingade religionen i Sverige (som första västland) nästan omärkligt redan under 2030-talet.

Därför kunde det i vårt land redan år 2042 stadfästas de riktlinjer som gäller än idag för sunt beslutsfattande. Samtidigt vidtog Sverige som det första demokratiska landet åtgärder för att bibehålla yttrandefriheten under alla förhållanden som kan tänkas uppstå. Detta för att inte någon ny Förintelsereligion eller annan vanföreställning ånyo skulle riskera att stjälpa vårt demokratiska stadskick och vår nation Sverige med tillhörande landområde utan gränskonflikter. Några år senare initierade (en ättling till ”kalottpastorn” Göran Person) svensken Harald Blåsvans en uppmaning till världsomfattande åtgärder så att någon Förintelsereligion aldrig mer skulle kunna få politiskt inflytande och hota världsfreden. Den sista staten som skrev på fördraget ”Detta får aldrig mer hända” var faktiskt USA. Underskriften skedde på årsdagen av elfte september (9/11) och så sent som år 2111 i Teheran.

Det som förbryllar dagens forskare är att Sverige var mycket tidigt ute med att snabbt utbyta information via det som redan då kallades internet. Som kuriosa kan nämnas att vid den tid vi talar om (1990-talet) så överfördes fortfarande en stor del av informationen genom att man sände elektriska impulser via kopparledningar som antingen var nedgrävda i marken eller löpte via trästolpar i luften. Detta system var för övrigt en vidareutveckling av det idag bortglömda markbaserade telefonisystemet. Internet var i Sverige tidigt väl utvecklat och hade för den tiden en så häpnadsväckande prestanda att rörliga bilder kunde överföras från det som då hette film och TV. Med kännedom om detta är det mycket förbryllande att Förintelse-indoktrineringen kunde fortgå. Internet var dessutom nästan var mans egendom eller åtminstone var mans tillgång på sin arbetsplats redan på 1990-talet dvs. långt innan stadsreligionen Förintelsen var fullt utvecklad.
Många kättare försökte tidigt att resa sig mot den statsunderstödda Förintelsereligionen. En berömd sådan var en fransman vid namn Robert Faurisson. Han reste till Sverige för att förkunna glädjebudskapet om att några regelrätta folkmord under kriget inte hade utförts av invånarna i vårt södra grannland. Faurisson visste att svenskarna före kriget tyckte bra om både Tyskland och tyskar, och han hade invaggats i tron att många kloka svenskar nog på egen hand börjat ana att allt inte stod rätt till med det tyska miljonfaldiga gaskammarmördandet. Tanken var nog helt rätt och delades säkert av de som inbjudit Faurisson.

Men det som ingen hade räknat med var att Jante Fjant skulle lyckas att få med sig folkmobben, som vid Faurissons besök nästan stenade denne till döds. Att nästan stenas till döds menas i detta fall inte att folkmobben kastade gråstenar på Faurisson så att han nästan förblödde. Nej statsmakten var mer sofistikerad än så. Redan med start på 1960-talet hade man utvecklat en då laglig metod att genom skolundervisningen indoktrinera medborgarna i tron på Förintelsen. Exempelvis infördes föreställningen om att det räcker med endast ögonvittnen för att belägga ett folkmord. I utvecklingen av propagandan i Sverige ingick tursamt nog även att (även då) olaglig stenkastning byttes ut mot laglig ordkastning dvs. att vilka fräckheter, lögner och oförskämdheter som helst användes för att smutskasta Förintelseskeptikerna. Detta kom väl till pass vid Faurissons besök. Med denna metod dödades inte Faurisson fysiskt men väl psykiskt (mänskligt) så att han aldrig mer återfick styrkan att med kraft kunna hjälpa Sverige ur Förintelsetraumat.

Efter läsningen av ovanstående text är det lämpligt att undersöka två uppgifter med hjälp av t.ex. Wikipedia 1. Vad är Zyklon B för något? 2. Hur många avlidna stoft (kroppar) kan ett modernt krematorium vid full drift maximalt förbränna under ett 8-tim arbetspass?

Fortsättning följer

Vad som är mindre känt om Lööw är att hon är involverad i föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF), den svenska grenen av den internationella skeptikerrörelsen, vars uttalade syfte är att främja folkbildning om vetenskapens metoder och resultat och stävja tron på pseudovetenskap.[2] Lööw listas på föreningens hemsida som en av två kontaktpersoner för ämnet ”Rasideologi och främlingsfientlighet”.[3]

Med tanke på Lööws bakgrund som en av huvudpersonerna i den svenska avdelningen av Förintelselobbyn är det frestande att ställa sig frågan hur de svenska skeptikerna i VoF ställer sig till de oräkneliga orimligheter, fantasterier och krassa lögner som torgförts av ”ögonvittnen” och förintelsehistoriker genom åren. För att ge blott en handfull exempel:[4]

- En judisk pojke överlever sex gasningar i en gaskammare som enligt förintelsehistorikerna själva aldrig existerade.

- En kvinna överlever tre gasningarna då nazisterna gång på gång ”fick slut på gas”.

- En björn och en örn i en bur matade med judiska lägerfångar.

- Gejsrar av blod sprutande upp från övertäckta massgravar.

- Tillverkning i krematorierna av korv gjord på människokött.

- Muskler utskurna ur låren på mördade judar drogs samman så att de fick hinkarna som de lagts i att hoppa omkring (en utsaga från ett av Raul Hilbergs favoritvittnen, Filip Müller).

- Massavrättningar av judar i enorma kammare med hjälp av högspänning.

- Massmord på judar medels vakuum, het ånga och klorin.

- Massavrättningar utförda med hjälp av ”elektriska löpande band”.

- Avrättningar utförda medels en pedaldriven hjärnkrossningsmaskin.

- Kremeringar genomförda utan bränsle.

- Judiska barn använda som skjuttavlor av Hitler-Jugend.

- Den färglösa gasen vätecyanid antar formen av en blå dimma.
Etc. etc.
Man kan vidare fråga sig hur de ställer sig till den deklaration som 1979 undertecknades av den uppburne Pierre Vidal-Naquet tillsammans med 33 andra akademiker, och i vilken vi läser:

”Man bör inte fråga sig hur ett massmord var möjligt. Det var tekniskt möjligt därför att det ägde rum. Detta utgör den ofrånkomliga utgångspunkten för varje historisk granskning av detta ämne [de förmenta homicidala gaskamrarna]. Vi önskar endast fastslå följande sanning: det föreligger ingen debatt om gaskamrarnas existens, och inte heller bör någon sådan tillåtas.”[5]

Håller skepticismen även inför den tabuomgärdade nya statsreligion som går under namnet ”Förintelsen”?[6]

[1] http://sv.wikipedia.org/wiki/Hel%C3%A9ne_L%C3%B6%C3%B6w
[2] http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6reningen_Vetenskap_och_Folkbildning
[3] http://www.vof.se/visa-intresseomraden
[4] Exempel hämtade ur Germar Rudolf (red.), Dissecting the Holocaust, Theses & Dissertations Press, Chicago 2003, ss. 128-131.
[5] Le Monde, 21 februari 1979.
[6] För en utförlig redogörelse för hur det gick när personer med anknytning till VoF:s amerikanska systerorganisation CSICOP försökte vederlägga revisionisternas argument, se. Germar Rudolf, Carlo Mattogno, Auschwitz Lies: Legends, Lies, and Prejudices on the Holocaust , Theses & Dissertations Press, Chicago 2005, ss. 199-270.

Av Thomas Kues

Idag, den 27 januari, på ”Förintelsens minnesdag” håller Professor Stella Tjajkovski tal i Umeå domkyrka om hur hon överlevde Auschwitz.
Hon är dock ingen ordinär mirakelöverlevare, utan tillhör den exklusiva skara människor som genom ett miraklernas mirakel skall ha klarat sig levande ur en nazistisk människogaskammare (i Auschwitz skall inte endast massmord ha skett på löpande band, utan även mirakel…).

Tjajkovski berättade sin fantastiska historia i en dokumentär från 2005, ”Det lönar sig inte att gråta” (producerad av Barbo Hård). Tyvärr har jag inte haft möjlighet att se detta tvivelsutan fascinerade dokument, men Svensk mediedatabas förser oss med följande kärnfulla beskrivning:

”Stella Tjajkovski var tjugo år när hon tvingades in i gaskammaren i Auschwitz. Men just den dagen fungerade inte gasen. Hon överlevde och hamnade till sist i Sverige där hon blev konsertpianist.”[1]

Enligt uppgift har nyligen ännu en dokumentär om Tjajkovski nyligen haft premiär, den polskproducerade Lyckans pris. Svenska Dagbladets ledarskribent Claes Arvidsson, som bevistade premiären, skriver vördnadsfullt:

”Hon var 16 år när hennes familj drevs bort från Gdansk till gettot i Lodz. Därefter väntade gaskammaren i Auschwitz. Tjajkovski är en av de få som gick ut därifrån med livet i behåll (Det fanns inte tillräckligt med Zyklon B.)”[2]

Musikern Katy Carr har träffat Tjajkovski och återger hennes historia i följande ordalag på sin blogg:

”Familjen Tjajkowski bosatte sig i det judiska ghettot i staden Lodz. År 1944 deporterades stadens kvarvarande judar till Auschwitz. Bland dessa fanns Tjajkowski, hennes mor och lillasyster.

Vid ankomsten till lägret tvingades de ta av sig sina kläder, deras hår rakades av och deras personliga tillhörigheter placerades i lådor. Tjajkowski minns hur gaskamrarnas [sic] tunga dörrar stängdes och det fullständiga mörker som följde. Kvinnor började skrika ‘gas, gas’, men plötsligt öppnades dörren på den andra sidan. Utanför stod vagnar som väntade på att transportera iväg de dödas kroppar. Solljuset strömmade in i mörkret och Tjajkowski kastades ut i det. Hon insåg att hon fortfarande levde. Åratal senare fick hon reda på att hon överlevt tack vare ett problem med gaskammarens värmeelement.”[3]

Vilken av de förmenta homicidala gaskamrarna i Auschwitz rörde sig detta om?
Har någon någonsin bett Tjajkovski att peka ut den på en karta över lägret?
Och hur kommer det sig att tyskarna bara utan vidare lät de dödsdöma judarna som klarat sig ur gaskammaren återvända till lägret? Varför skickade man dem inte till en annan gaskammare (i augusti 1944 skall sammanlagt fem sådana anläggningar ha funnits tillgängliga) eller sköt dem?
Hur var det med det förmenta hemlighållandet av de påstådda gaskammarmassmorden?

Tjajkovski är inte ensam om att mirakulöst ha klarat sig ur en gaskammare. I tidigare artiklar har jag tagit upp de likaledes absurda vittnesmål som lämnats av Mietek Grocher, Sophia Litwinska, Regina Bialek och Mary Seidenwurm Wrzos.[4] Ytterligare ett exempel på en mirakulös gaskammarrymning finner vi i en polsk dokumentär från 2004 med den drastiska titeln ”Slut på gas”:

”När Halina Birenbaum går in i gaskammaren med sin mamma är hon 13 år gammal. Hon tittar upp mot duscharna, hon vet att det ska komma gas ur dem men inget kommer ut. Under duschhuvudet, i minut efter minut, timme efter timme väntar hon på det sista ögonblicket i sitt liv, men det inträffar inte. Den natten tog gasen slut i gaskammaren i Auschwitz. Under ett återbesök i lägret berättar hon om tiden hon har spenderat där, hon berättar om den fruktansvärda natten och om de funderingar hon hade kring döden. Kanske är det inget att vara rädd för ändå?”[5]

Ett liknande öde drabbade den brittiske Tory-ledaren Michael Howards faster. Howard berättar:

”Hon hade en häpnadsväckande historia att berätta. Under sin tid i Auschwitz hade hon tre gånger hamnat i en gaskammare, men av olika anledningar – en gång tog faktiskt gasen slut – överlevde hon och kunde vittna om sina upplevelser.”[6]

Gena Turgel har ytterligare en fantastisk (för att inte säga avslöjande) Auschwitz-historia att berätta:

”Vintern 1944 tvingades den 21-åriga Turgel klä av sig tillsammans med sin mor i koncentrationslägrets utrotningsavdelning och vänta, men som genom ett mirakel utlöstes inte det dödliga giftet.
‘Vi darrade. Jag visste inte var vi befann oss. Det såg hemskt ut från insidan. Det kom in en kvinna som jag kände igen från ett tidigare läger jag varit i. Hon blev mycket chockad över att jag var där och gick ut igen.
Vi väntade ett tag och sedan kom det vatten ur väggarna. Det var underbart. Det hade gått många veckor sedan vi fått något vatten på våra ryggar. Allesammans drack av det.
När vi kom ut talade kvinnorna som stod där om hur underbart det var att se oss. De skrek av glädje. Jag förstod inte vad de menade. Jag frågade dem, ‘Vad skriker ni om?’
De svarade: ‘Vet ni inte? Ni var i gaskammaren.’ Jag tappade rösten, kunde inte få fram någon saliv.
Gena tillskriver sin överlevnad en ‘högre makt’ och tror att Gud vakade över henne.”[7]

När det gäller ”Förintelsen” är det möjligt att torgföra vilka rövarhistorier som helst utan att skeptiska röster höjs offentlig. Således återger exempelvis akademiledamoten Per Wästberg följande skröna från den notoriske tyskhataren Daniel Goldhagens bok Hitler’s Willing Executioners i en understreckare för Svenska Dagbladet:

”Christian Wirth ledde en inrättning i Lublin där svältande judar arbetade till döds med att sortera de redan dödades kläder. Offren visste att de inte hade hopp att överleva, att deras släkt var utslocknad därför att barnen dödats. Wirth gjorde ett undantag och klädde en tioårig judisk pojke i SS-uniform, de red omkring mellan fångarna, Wirth på en vit häst, pojken på en ponny, båda sköt fångar på nära håll, inräknat pojkens mor. ”[8]

Dagens lärdom: Det är lätt att ljuga när kritiskt ifrågasättande tabubelagts, eller rentav kriminaliserats.

”Skoningslöst dokument om mänsklighetens mest ofattbara erfarenheter. Sakligt och med ohygglig detaljskärpa skildrar en slavarbetare sitt värv i nazisternas mest effektiva dödsfabrik. Plågsam berättelse om förnedring, godtycke, sadism, dehumanisering.”

– Jonas Nording beskriver Jag är den siste juden som en av 2010 års bästa böcker¹

1. Chil Rajchman och hans memoarer

Chil Rajchman, alias Yehiel Reichmann, alias Henryk Ruminowsky (hans nom de guerre från tiden i Warszawas motståndsrörelse), föddes i den polska staden Lodz i juni 1914. Vid andra världskrigets utbrott flyttade Rajchman tillsammans med sin syster till småstaden Pruszków, varifrån de senare fördes till gettot i Warsawa. Rajchman lyckades få tag på ett arbetstillstånd och flytta vidare till staden Ostrów Lubelski. När de judiska gettona i området avvecklades i oktober 1942 tvingades Rajchman och systern marschera till Lubartów, där ett tåg väntade på att föra dem till det ”rena utrotningslägret” Treblinka II den 10 oktober 1942. Den 2 augusti 1943 lyckades Rajchman och ett antal andra fångar att fly från samma läger efter en delvis lyckad revolt. Efter att ha gömt sig en tid på den polska landsbygden och skaffat sig “ariska” identifikationspapper tog han sig slutligen tillbaka till Warszawa, där han gick med i gettos underjordiska motståndsrörelse och även i det polska socialistpartiet.² I Warszawa skall Rajchman på sina lediga stunder under loppet av år 1944 ha nedtecknat (på jiddisch) sina minnen från Treblinka till vittnesbörd för eftervärlden.

Chil Rajchman

Den 31 januari 1945 återvände Rajchman till Lodz. Han levde fortsatt i Polen fram till slutet av 1946 då han, trots sin “höga position inom den nya polska administrationen”³ flyttade till Frankrike. Efter att ha bott där i ett och ett halvt år emigrerade han tillsammans med sin hustru till Uruguay, där han i sinom tid kom att åtnjuta ekonomisk framgång som ägare av ett textilföretag.⁴

År 1980 tog den amerikanska ambassaden i Uruguay kontakt med Rajchman och senare samma år, den 12 mars, intervjuades han av utsända från det amerikanska Office of Special Investigations (OSI).⁵ Rajchman reste därpå till USA, där han uppträdde som åklagarvittne i utlämningsförfarandet mot den ukrainskfödde John Demjanjuk, vilken stod anklagad för att ha tjänstgjort som vakt i Treblinka. När Demjanjuk så ställdes inför rätta i Jerusalem 1987-1988 ställde sig Rajchman åter i vittnesbåset. Chil Rajchman dog i Montevideo 2004.

Efter Rajchmans död fattades beslutet att för första gången offentliggöra de Treblinka-memoarer denne skall ha skrivit under sin tid som motståndsman i Warszawa 1944. Memoarerna utkom ursprungligen på Paris-förlaget Les Arènes hösten 2009 med titeln Je suis le dernier Juif. I denna artikel kommer jag genomgående att referera till den svenska utgåvan från 2010, Jag är den siste juden,⁶ vilken är översatt direkt från originalets jiddisch av Salomon Schulman. Sidnummer inom parantes hänvisar således till första upplagan av den svenska utgåvan.

Att döma av Rajchman vittnesmål från Demjanjuk-rättegången reviderades och redigerades memoarerna år 1946 av en jiddisch-språkig poet vid namn Nachum Bomze. Det av Bomze genomgångna manuskriptet är det enda bevarade. Manuskriptet skall senare ha överlämnats till Yad Vashem-institutet i Jerusalem, och presenterades även vid Demjanjuk-rättegången.⁷ Att vi inte har att göra med den föregivna originaltexten från 1944 framgår tydligt av bokens sista stycke (sid. 137):

“Ja, jag har under ett år levt under de svåraste betingelser i Treblinka, efter upproret har jag i två månader drivit omkring. Därefter har jag levt två år som polack, efter upproret i Warszawa tillbringat tre och en halv månad i en bunker i Warszawa, innan jag befriades den 17 januari 1945.”

Med andra ord tillkom den publicerade texten tidigast i februari 1945.

I nedanstående artikel kommer jag att kritiskt gå igenom de mest betydande delarna av Rajchmans memoarer, nämligen de som skildrar den förmenta förintelseprocessen: massmorden i gaskamrarna och den påföljande förbränningen av offrens kroppar. Jag kommer också att hänvisa till och göra jämförelser med en utsaga lämnad av Rajchman till en polsk utredningskommission i oktober 1945, hans vittnesmål från Demjanjuk-rättegången,⁸ samt en intervju med honom genomförd av The United States Holocaust Memorial Museum (USHMM) i december 1988. Ytterligare jämförelser kommer att göras med Jankel Wierniks Treblinka-skildring, Rok w Treblince, vilken utgavs i Warszawa 1944. Wiernik anlände till Treblinka några månader tidigare än Rajchman och räknas allmänt som ett nyckelvittne till de förmenta massgasningarna i lägret.⁹ Både Wierniks bok (vilken utgavs i USA redan 1944 under titeln A Year in Treblinka och senare nyöversattes och publicerades av Alexander Donat) och Rajchmans memoarer härrör från samma tidsperiod, och båda männen säger sig ha arbetat i det ”egentliga dödslägret” (Totenlager), den del av Treblinka II där de förmenta gaskamrarna och massgravarna skall ha varit belägna (Rajchman nämner till och med Wiernik vid namn på sid. 72 av memoarerna). Man kan därför med rätta utgå ifrån, att bägge vittnena nedtecknade sina Treblinka-skildringar med 1942-1943 års sinnesintryck i färskt minne.

Låt oss så inleda vår granskning av vad Nils Schwartz i sin recension i Expressen den 9 februari 2010 kallar ”den ohyggligaste bok jag någonsin har läst” och Eva Larsson i Svenska Dagbladet den 11 mars samma år beskriver som ”absolut nödvändig läsning” och ”en viktig påminnelse om ett av mänsklighetens värsta illdåd”.

2. Ankomsten till Treblinka

Vid sin ankomst till “förintelselägret” den 11 oktober 1942 skiljs Rajchman från sin syster Anna och sätts att stapla de deporterades tillhörigheter i en enorm hög på marken i receptionslägret (sid. 24). Medan Rajchman arbetar med att sortera klädesplagg kommer en SS-man och frågar efter barberare. Fyra män stiger fram och Rajchman sluter sig till dem som den femte nye ”barberaren”. Männen ges kläder och saxar och befalls att arbeta med klädsortering fram till nästa transport (sid. 26-28). När denna anländer följande dag förs Rajchman och de andra barberarna, tio stycken inallo, till gaskamrarna (sid. 39), där de kvinnliga offren skall ha fått sitt hår avklippt under en omorganiseringsperiod i september och oktober 1942, innan en särskild hårklippningsbarrack uppfördes nära ingången till ”Schlauch”, den kamouflerade, taggtrådsinhägnade stig som ledde från receptionslägret till Läger 2, den inhägnade del av Treblinka där de påstådda gaskamrarna skall ha varit belägna. Barberarna utför sitt arbete i en av kamrarna, vars båda dörrar (en mindre ingångsdörr vettande mot en mittkorridor och en garagedörrsliknande utgång) står vidöppna. På golvet står ett ej närmare angivet antal bänkar samt “ett tiotal koffertar” i vilka det avklippta håret förvaras. Härnäst leds kvinnliga offer genom byggnadens mittkorridor till kammaren med barberarna. Kvinnorna får håret avklippt och visas sedan ut genom den större yttre dörren (sid. 41). Barberarna stannar kvar i kammaren, bevakade av ukrainska vakter, medan kvinnorna föses in i de andra gaskamrarna (sid. 44-45). Några dagar efter ankomsten till lägret befrias Rajchman från sitt arbete som barberare och förs till Läger 2 eller Totenlager (sid. 51), där han ges i uppdrag att transportera lik från gaskamrarna till massgravarna och senare även får arbeta med att dra ut guldtänder ur munnarna på liken samt med att bygga likbål.

3. Gaskamrarna

3.1. De två gaskammarbyggnaderna och deras kapaciteter

Angående de förmenta gaskamrarna i lägret skriver Rajchman:

”Det är värt att notera att vid tiden då jag började arbeta i dödslägret var två gasugnar [sic] igång. En större med tio kammare i vilken man kunde få in fyrahundra människor i vardera kammaren. En kammare hade en längd av sju meter och en bredd av sju meter. Man stoppade in människor likt sillar. När en kammare var full öppnade man nästa och så vidare. Mindre transporter brukade man släppa in i den mindre byggnaden med tre gaskammare, där det fick plats mellan fyrahundrafemtio och femhundra människor i en kammare.” (sid. 71)

Den nya, större gaskammarbyggnaden beskrivs på följande sätt:

”’Der Schlauch-weg’ är inte lång. Några minuter och man befinner sig i en vit byggnad på vilken en davidsstjärna är målad. På trappan till byggnaden står en tysk, som med sin hand visar på ingången och ler: ’Bitte, bitte!’ Trapporna leder till en korridor, i vilken det står en mängd blommor och på väggarna hänger långa handdukar.

Gaskammarens storlek räknar 7×7 kvadratmeter. I mitten av kammaren finns duschar, i vilka man leder in gasen. På en av väggarna är ett tjockt rör draget, som är ägnat att dra ut luften. Gaskammarens dörrar är klingklistrade med ett tjockt filttyg, så att det inte skall komma in luft.” (sid. 22)

Senare i boken (s. 107) informeras läsaren att gasen som skall ha strömmat genom duschmunstyckena genererades av en motor av ospecificerad typ. Vidare nämns att ingångarna till gaskamrarna i den nya byggnaden var försedda med ”järnportar” (sid. 48) med observationsfönster (sid. 45). I den gamla gaskammarbyggnaden skall det även ha funnits ett ”tillbyggt litet trähus” där “tandläkarna” arbetade med att rengöra och sortera utdraget tandguld och proteser (sid. 69).

Vi kan jämföra den ovanstående beskrivningen med nyckelvittnet Wierniks information om storleken och kapaciteten hos de förmenta gaskamrarna:

“När jag anlände till lägret var tre gaskammare redan i drift; ytterligare tio togs I bruk medan jag var där. En gaskammare mätte 5 x 5 meter och var ungefär 1.90 meter hög.”¹⁰

Här avser Wiernik de gamla kamrarna. Vad dessas kapacitet beträffar hävdar Wiernik att

“mellan 450 och 500 personer trängdes in i en kammare mätande 25 kvadratmeter.”¹¹

De nya gaskamrarna, som Wiernik själv skall ha varit med om att bygga, beskriver han sålunda:

“Det visade sig att vi höll på att bygga tio ytterligare gaskammare, mer rymliga än de gamla, 7 gånger 7 meter eller cirka 50 kvadratmeter. Så många som mellan 1000 och 1200 personer kunde trängas in i en gaskammare.”¹²

I sin vittnesutsaga från Eichmann-rättegången hävdar Wiernik att takhöjden mätte 1.90 m även i den nya gaskammarbyggnaden.¹³

Den israeliske ”Förintelse”-historikern Yitzhak Arad fastslår å andra sidan att kamrarna i den gamla byggnaden var och en mätte 4 x 4 x 2.6 m,¹⁴ medan kamrarna i den nya byggnaden mätte 4 x 8 x 2 m.¹⁵ Anledningen till att de nya kamrarna byggdes med lägre takhöjd skall enligt Arad ha varit att detta

“reducerade kamrarnas totala volym, minskade mängden gas som krävdes för att döda offren, och förkortade tiden det tog för dem att kvävas.”¹⁶

Även om Arad här inte anger några källor, är det uppenbart att han grundar sin beskrivning på domslutet från Treblinka-rättegången i Düsseldorf 1964-65, i vilket exakt samma dimensioner anges; enligt samma domslut skall var och en av kamrarna i den gamla byggnaden ha kunnat rymma 200-350 personer, medan motsvarande siffra för den nya byggnaden var 400-700 offer.¹⁷

I tabellen nedan har jag sammanställt ovanstående data avseende dimensionerna och kapaciteten hos de enskilda kamrarna i den gamla gaskammarbyggnaden (GG) respektive den nya (NG):

Bristen på samstämmighet mellan de tre beskrivningarna är uppenbar. Även om Rajchman inte klargör storleken hos de gamla gaskamrarna, följer det logiskt av den kapacitet han tillskriver dem att de måste ha varit större än kamrarna i den nya byggnaden. Wiernik å andra sedan hävdar att de nya kamrarna var dubbelt så stora som de gamla, med en motsvarande ökning av kapaciteten. Kontrasten görs än mer tydlig av det faktum att Rajchman och Wiernik är helt och hållet överens om kapaciteten hos de gamla kamrarna och ytmåtten hos den nya. Slutligen motsäger domslutet från 1965 såväl Rajchman som Wiernik beträffande måtten hos de nya kamrarna samt Wiernik vad beträffar takhöjden hos de gamla kamrarna.

Wierniks påstående att 20-25 personer fick plats på en kvadratmeter är tveklöst absurt. Rajchmans 8 offer per kvadratmeter är förvisso mindre otroligt, men ändå svårligen genomförbart. Borde inte de “duschar, i vilka man leder in gasen” i gaskammaren¹⁸ ha skadats med jämna mellanrum av panikslagna offer? Det verkar dessutom osannolikt att observationsfönstren kunde fylla en praktisk funktion, då sikten hela tiden skulle ha blockerats av något offers huvud eller överkropp.

3.2. Tidsåtgången för gasningarna och offrens utseende

Hur lång tid tog det att döda människorna som var instängda i gaskamrarna? Rajchman informerar oss:

“I den byggnaden [den äldre, mindre byggnaden] brukade gasningen vara cirka tjugo minuter, medan den i den nya byggnaden brukade vara fyrtiofem minuter.” (sid. 71)

Några sidor senare läser vi:

”Kropparna från den lilla och den stora gaskammaren skilde sig dock åt i utseende. I de små kamrarna var döden lättare och snabbare. Ansiktena såg ofta ut som på en människa som somnat in, ögonen var slutna, endast munnarna var förvridna hos en del av de gasade, och på läpparna syntes blodig fradga. Kropparna badade i svett. Före döden hade människorna gett ifrån sig urin och exkrement. Kadavren från de stora kamrarna, där döden tog längre tid, hade förändrats på ett förskräckligt vis, deras ansikten var helt svarta, som brända, kropparna svullna och blå.” (sid. 73)

På ett annat ställe skriver Rajchman om en grupp gasade bulgariska judar:

”Det ser ut som om de fortfarande lever efter gasningen, bara insomnade.” (sid. 96)

Det är märkligt att Rajchman här kallar de gamla gaskamrarna för “de små kamrarna” och de nya för “den stora gaskammaren”, samtidigt som de kapaciteter han tillskriver respektive byggnads kammare onekligen indikerar att de gamla gaskamrarna var större än de nya. Det är möjligt att antingen Rajchman själv eller hans översättare förväxlat storleken hos de respektive byggnaderna med storleken hos kamrarna (möjligen som följd av att “gaskammare” ibland används som synonymt med “gaskammarbyggnad”). Då den nya byggnaden skall ha rymt tio kammare istället för endast tre var den naturligtvis den större av de två byggnaderna.

I vilket fall som helst görs det klart att gasningarna tog minst dubbelt så lång tid i de nya gaskamrarna som i de gamla. Som nämnts ovan fann emellertid domstolen i Düsseldorf att de nya kamrarna byggts med en väsentligt lägre takhöjd än de gamla i syfte att förkorta tiden det tog att gasa offren! Man behöver vidare knappast påpeka det absurda i, att tyskarna skall ha gjort de nya kamrarna inte bara mindre till storleken än de gamla, utan även mindre tidseffektiva. Vad hände med den berömda “tyska noggrannheten” (som bl.a. översättaren Salomon Schulman åberopar¹⁹)?

Rajchmans beskrivning av de påstådda gaskammaroffrens utseende är ännu ett bevis för hans otillförlitlighet. Samtliga nutida ortodoxa “Förintelse”-historiker är överens om att de förmenta offren i Treblinka dödades med kolmonoxid från motoravgaser. Såsom jag har demonstrerat i en annan artikel²⁰ på grundval av omfattande rättsmedicinsk dokumentation, uppvisar minst 95% av alla fatala fall av kolmonoxidförgiftning en distinkt körsbärsröd eller mörkrosa missfärgning av huden, som en mekanisk följd av av införlivandet av kolmonoxid i blodcellerna (bildandet av karboxyhemoglobin). Hur kommer det sig att Rajchman inte lade märke till denna tydliga missfärgning, utan istället beskrev liken som antingen svarta och blå eller utan missfärgning?

3.3. Mordmetoden

Som synes ovan indikerar Rajchman i sina memoarer att luften i gaskamrarna pumpades ut för att därefter (åtminstone i normala fall) ersättas med motoravgaser.²¹ Den 12 oktober 1945 lämnade Rajchman (under namnet Henryk Reichman) följande edsvurna utsaga:

“Morden genomfördes antingen genom att luften pumpades ut eller genom att CO [kolmonoxid] släpptes in. Vid ett tillfälle, när det anlände färre transporter, utförde tyskarna ett experiment: de pumpade ut luften utan att släppa in något gift. När dörrarna öppnades efter 48 timmar fann vi att några av människorna därinne var i livet.”²²

Det står inte riktigt klart vilken av de två gaskammarbyggnaderna det är som vårt vittne avser i detta fall,²³ men oavsett vilken är den beskrivna händelsen omöjlig, för att inte säga absurd, med tanke på att mellan fyrahundrafemtio och femhundra människor skall ha trängts in i varje kammare, och att kamrarnas dörrar skall ha varit “klingklistrade med ett tjockt filttyg” i syfte att strypa syretillförseln. Även om luften inte pumpats ut och varje kammare varit fylld med ”enbart” hundra – säkerligen panikslagna – offer skulle syret ta slut inom maximalt ett par timmar,²⁴ och en människa kan inte hålla andan mer än ett par minuter.

Påståendet att vakuum användes som mordmetod återfinns i flera av de tidiga vittnesrapporterna från Treblinka.²⁵ En variant, som förekommer sporadiskt även i senare vittnesutsagor (långt efter det att vakuum och ånga förkastats som mordvapen av “Förintelse”-krönikörerna), går ut på att luften i kamrarna först sögs ut, för att sedan ersättas med motoravgaser.²⁶ Tydligen ansluter sig Rajchman till denna senare version. Det tvivelaktiga hos denna förmenta mordmetod torde stå klar för varje vuxen människa med förmåga till rationellt tänkande: Varför skulle man ha bemödat sig att föra in dödliga avgaser i kamrarna, när offren ändå skulle ha dött inom blott några minuter till följd av den akuta syrebristen?

Det bör nämnas inom parantes att Rajchman vid rättegången mot Demjanjuk i Jerusalem var oförmögen att peka ut var gasningsmotorerna skall ha varit placerade och inte heller kunde uppge deras antal.²⁷

4. Massgravarna och offerantalet

Rajchman hävdar att han arbetade en ansenlig tid vid massgravarna i Läger 2. I följande stycke lämnar han sin uppskattning av storleken hos dessa gravar:

”Av dem [de judiska arbetsfångarna] stod tio man i gropen och arbetade med att sprida ut liken, huvudet mot fötterna, och fötterna mot huvudet, så att fler skulle få plats. En annan grupp öste sand över varje skikt och sedan lades ovanför det förra skiktet ett nytt skikt. Groparna grävdes med en grävskopa (senare fanns det tre grävskopor). Groparna var jättestora, cirka 50 meter långa och 30 meter breda och några våningar på djupet. Enligt min uppskattning torde groparna vara fyra våningar djupa.” (sid. 74)

Fyra våningar motsvarar ett djup av 8-12 meter. För argumentets skull utgår jag här från ett djup av 12 meter. Massgravarna Rajchman beskriver skulle således ha en enskild volym av (50 x 30 x 12 =) 18 000 kubikmeter. Om vi utgår från ett teoretiskt maximum av 8 kroppar per kubikmeter²⁸ skulle en sådan grav kunna rymma (18 000 x 8 =) 144 000 lik. Med tanke på att varje lager lik skall ha täckts med ett sandlager, är det rimligt att minska denna kapacitet med en tredjedel, så att varje grav skulle kunna rymma maximalt (144 000 x 0.66 =) 95 000 lik. I verkligheten skulle dock dessa dimensioner visa sig klart opraktiska. För det första skulle man inte kunna gräva gravarna med lodräta jordväggar, då detta skulle innebära en överhängande risk för kollaps. Istället hade man varit tvungen att göra väggarna sluttande, vilket i sin tur skulle ha minskat volymen (om man utgår från att ytmåttet förblev oförändrat).²⁹ För det andra skulle man riskera att stöta på grundvatten – Treblinka är beläget endast några kilometer söder om den stora floden Bug och jorden i området är typisk sandjord.

Vad gravarnas dimensioner angår bör man vidare notera att Rajchman här motsägs av det enda andra vittne som lämnat exakta uppgifter angående dessa, nämligen Eliahu Rosenberg, vilken i likhet med Rajchman säger sig ha arbetat i Läger 2. I en edsvuren utsaga från 1947 hävdar Rosenberg att gravarna mätte 120 x 15 x 6 m, det vill säga 10 800 kubikmeter.³⁰

Hur många av dessa enorma massgravar fanns det? I ett stycke i memoarerna som beskriver hur massgravarna i juni 1943 tömdes på sitt innehåll och rengjordes nämner Rajchman:

”Även arbetet med att rensa upp groparna går i ett snabbt tempo. Tio gropar är redan rensade. Den sista, den elfte, är en av de fyra största. Där ligger en kvarts miljon människor.” (s. 102-103)

Således fanns det inallo 11 massgravar, varav fyra var större än de andra. Refererar dimensionerna på sid. 74 till de större eller mindre gravarna? Saken framgår inte klart av texten, men med tanke på den kapacitet som tillskrivs de större av gravarna, verkar det rimligt att utgå ifrån att de gäller de mindre.

Om fyra av gravarna innehöll vardera “en kvarts miljon människor” (jfr. sid. 94), innebär det att gravarna tillsammans innehöll 1 miljon lik. Utgår vi sedan ifrån, att de återstående sju gravarna vardera innehöll “endast” 80 000 lik – vilket är den siffra som domslutet från Treblinka-rättegången 1964-1965 anger³¹ – innebär detta en sammanlagd offersiffra kring 1 560 000. Då vi tack vare det så kallade Höfle-dokumentet känner till att 713 555 judar deporterades till Treblinka under år 1942, och då samtliga historiker är ense om att endast ett mindre antal judar deporterades till lägret under 1943 går det att fastslå en hypotetisk maximal offersiffra om 800 000 personer. Följaktligen har Rajchman överdrivit denna hypotetiska offersiffra med 100%.

I USHMM-intervjun uppger Rajchman att tyskarna i Treblinka “mördade omkring 15 000 människor varje dag”³², med andra ord 450 000 personer per månad, och i memoarerna (sid. 78) skriver han att “Fram till den 15 december brukade transporterna komma regelbundet, ungefär 10 000 människor om dagen”, vilket innebär att runt 600 000 judar skulle ha mördats i lägret under perioden från Rajchmans egen ankomst till sagda datum. I själva verket deporterades knappt hälften så många judar till lägret under perioden ifråga.³³

På en karta ritad av lantmätaren Trautsolt mot slutet av 1945 anges Läger 2 som en oregelbunden fyrsiding med en area av cirka 14,000 kvadratmeter (1.4 hektar).³⁴ De massgravar som Rajchman beskriver skulle ha täckt en yta av minst (50 x 30 x 11 =) 16 500 kvadratmeter! Betänker man att gravarna måste ha varit skiljda åt av tjocka jordväggar är det uppenbart att de skulle täcka hela Läger 2, även om dess area i själva verket var den som anges på den av Peter Laponder ritade “Treblinka Death Camp Memorial Map”,³⁵ det vill säga runt 2 hektar. Med andra ord hade det inte funnits någon plats över i Läger 2 för vare sig gaskammare eller “ugnar” (som Rajchman missvisande kallar likbålen i Schulmans översättning).³⁶

De dimensioner som vårt vittne uppger framstår som än mer tvivelaktiga om vi jämför dem med de massgravar som identifierades av den polske arkeologen Andrzej Kola i Belzec mot slutet av 90-talet. Den totala nuvarande volymen hos dessa 33 gravar uppgår till 21 310 kubikmeter. Ingen av dessa gravar (vilka identifierades med hjälp av borrningar men lämnades outgrävda) var djupare än 5.20 m. Tolv stycken av gravarna täckte vardera en yta av mindre än 100 m², medan elva var större än 200 m².³⁷ Den hypotetiska maximala offersiffran för Belzec, vilken likaledes följer av Höfle-dokumentet, uppgår till 434 508. Enligt den ortodoxa historieskrivningen begravdes samtliga dessa offer innan de slutligen grävdes upp igen och brändes. Dessa 434 508 hypotetiska offers gravar hade således en sammanlagd volym motsvarande volymen hos drygt en av Rajchmans elva massgravar. Hur går detta ihop, om det stämmer, som Rajchman och flera andra vittnen uppger, att tyskarna i Treblinka utnyttjade gravkapaciteten så effektivt som möjligt? (I verkligen kunde massgravarna i Belzec rymma endast en bråkdel av de påstådda offren).³⁸

I december 1945 besökte Rajchman det forna lägerområdet tillsammans med Rachel (Ruchl) Auerbach och andra medlemmar av en ”historisk kommission”.³⁹ Frågan är, hur det kommer sig att denna kommissions utredare misslyckades med att finna bevis för de enorma massgravar som vittnena talat om?⁴⁰ Hade de inte, när allt kom omkring, Herr Rajchman själv till guide?

5. Förbränningen av liken

5.1. När började man bränna liken?

På sid. 88 av memoarerna skriver Rajchman:

“I december 1942 började man att i stället bränna liken i ugnar. Arbetet gick emellertid inte bra eftersom liken inte gick att bränna. Därför specialbyggde man ett krematorium. Man monterade in en speciell motor, som förstärkte luften och därtill hällde man på mycket bensin. Men liken lät sig inte brännas. Det högsta antalet förbrända kroppar nådde dagligen tusentalet. Mördarna var inte nöjda med detta låga tal.”

Vad Rajchman här i Schulmans översättning kallar ”ugnar” och ”krematorium” skall förstås som likbål snarare än riktiga ugnar (den tyska översättningen talar om Scheiterhaufen).

Som ett resultat av misslyckandet med det ”specialbyggda” bålet kallade lägerledningen i Treblinka in en expert på likbränning, vilken av memoarernas franske redaktör identifieras som SS-Scharführer Herbert Floß.⁴¹ Rajchman hävdar att “specialisten” anlände till lägret i januari 1943 och att konstruktionen av den nya “ugnen” inleddes redan “efter några dagar” (sid. 89). Enligt historikern Arad skall å andra sidan förbränningen av lik i Treblinka ha påbörjats först i mars 1943.⁴²

5.2. Konstruktionen av ”ugnarna”

Det hävdas allmänt att liken från offren i Treblinka förvandlades till aska med hjälp av primitiva likbål utrustade med galler bestående av järnvägsskenor – vad Rajchman kallar ”ugnar” men de flesta andra källor benämner ”grillar”. I sina memoarer beskriver Rajchman konstruktionen av dessa anordningar sålunda:

“Han [“specialisten”] lägger ut vanliga långa och tjocka järnvägsskenor på en längd av trettio meter. På marken byggs några mindre murar av gjutcement med en höjd av femtio centimeter. Ugnen är cirka en och en halv meter bred. Sex skenor läggs ut och det är allt. Han beordrar att ett första skikt av kvinnor ska läggas ut, särskilt tjocka kvinnor, med bukarna på skenorna, och sedan kan man lägga vad som kommer sedan på dem: män, kvinnor och barn. Ett skikt läggs på nästa, ju högre desto färre i varje skikt, med en sammanlagd höjd av två meter.

Liken staplas till en kolonn, som kallades ‘eldkolonnen’. Två eldarbetare griper tag i ett lik som förts dit av likbärarna. En griper tag i en hand och en fot på en sida och den andre på den andra sidan och slänger den döde i ugnen. I en sådan ugn läggs 2500 lik. Sedan anbefaller ’specialisten’ att tunna, torra små grenar ska läggas under och med en gren tänder man eld. Det dröjer några minuter och elden flammar så stark att det är svårt att närma sig ugnen på en radie av femtio meter.” (sid. 90)

I sitt polska vittnesmål från oktober 1945 hävdar Rajchman:

“Det fanns inga krematorier med ugnar i Treblinka. Det enda som fanns var en primitiv anordning byggd av järnvägsskenor som placerats på stöd av armerad betong och som hade en kapacitet av 2500 lik.”⁴³

I sitt vittnesmål från Demjanjuk-rättegången specificerade Rajchman att varje grill var 30 m lång med järnvägsskenor placerade med 15 cm avstånd sinsemellan på 50 cm höga stöd byggda av tegel – inte armerad betong.⁴⁴

I USHMM-intervjun hävdar Rajchman att förbränningsspecialisten

“tog 5 eller 6 järnvägsskenor var och en 30 meter lång. Runt dem byggde han en tegelmur. Han placerade ut skenorna med 15 centimeters mellanrum (…) och en och en halv meter över marken. [...] vi täckte dem med 2500 lik, som vi räknade.”⁴⁵

Antalet skenor och deras längd är här de samma, men de stöd de skall ha vilat på – här tydligen en tegelmur omgivande bålets hela yta – är tre gånger så hög.

Påståendet att liken räknades innan de placerades på bålen förekommer även i memoarerna (sid. 101). Här skriver Rajchman att en särskild arbetsgrupp hade i uppdrag att räkna samtliga offer (eller snarare deras huvuden, ifall dessa ramlat av kropparna – vårt vittne söker inte undanhålla de hemska detaljerna från sina läsare…) och rapportera antalet till den SS-officer som förde befälet över Läger 2.

Rajchmans beskrivning av grillarna i memoarerna och Demjanjuk-vittnesmålet påminner om vad som står att läsa om dessa i domslutet från Treblinka-rättegången:

“[Varje grill] bestod av ett betongfundament av cirka 70 cm tjocklek, på vilket 5 till 6 järnvägsskenor, ungefär 25 till 30 m långa, var placerade med korta mellanrum. Under skenorna brann en eld medan det att kropparna från 2000 till 3000 judar som mördats i gaskamrarna placerades ovanpå och sedan brändes.”⁴⁶

Jankel Wiernik å andra sedan beskriver grillarna på följande sätt:

“På detta vis satte han igång infernot. Han använde en maskin för att gräva upp liken, en grävmaskin som kunde gräva fram 3000 lik åt gången. Ett förbränningsgaller byggt av järnvägsskenor placerades på stöd av betong som var 100 till 150 meter långa. Arbetarna staplade liken ovanpå gallret och satte sedan eld på dem.”⁴⁷

Wiernik mindes alltså grillarna som 3-5 gånger längre än vad Rajchman uppger!

5.3. Antalet grillar

Den totala förbränningskapaciteten berodde naturligtvis på hur många grillar det fanns att tillgå. I memoarerna skriver Rajchman att det i mars 1943 redan fanns sex ugnar (sid. 92). Detta antal visade sig emellertid otillräckligt:

“Under den andra hälften av april månad dyker staben upp med vår chef Matias [Heinrich Matthes] i spetsen och vi ser att de har med sig en ritning. […]. Det visar sig att man håller på att bygga en större och starkare ugn tätt intill kamrarna, för att därifrån genast kunna förbränna liken. Detta arbete varar tio dagar. […]. Det är de sista dagarna i april och ugnen är ännu inte färdig. Chefen befaller att man under loppet av några timmar ska ställa upp en ny ugn bredvid gaskamrarna.” (sid. 98-99)

Detta innebär att det inallo skulle ha funnits åtta grillar, varav två var större än de andra. I sin vittnesutsaga från oktober 1945 hävdar Rajchman å andra sidan att de var fem eller sex till antalet.⁴⁸

Skälet till konstruktionen av de större grillarna uppges – tro det eller ej – ha varit det planerade mordet på en grupp judar som befann sig långt utanför tysk räckvidd:

“Reichman berättade även att nazisterna gjort i ordning en speciell förbränningsugn [incinerator] för de brittiska judarna, vilka skulle deporteras i enlighet med Adolf Hitlers övergripande plan för ett judefritt Europa.
‘ Detta var förbränningsugnen för de brittiska judarna,’ sade han och pekade på en karta över Treblinka. ‘Tyskarna planerade att föra dit dem sedan de erövrat Storbrittanien. Det var en mycket solid konstruktion och kunde inte flyttas. Den stod kvar där till slutet.’”⁴⁹

Blotta tanken att tyskarna tre månader efter Stalingrad skulle ha hyst hopp om att erövra Storbrittanien och föra örikets judar till Polen för att gasas är skrattretande.

Låt oss härnäst jämföra Rajchmans påstående om att det fanns 6-8 grillar i lägret med vad nyckelvittnet Jankel Wiernik har att säga i frågan:

“Eftersom de hade bråttom byggde tyskarna ytterligare förbränningsgaller och förstärkte de manskap som betjänade dem, så att mellan 10,000 och 12,000 lik kunde kremeras samtidigt.”⁵⁰

Då Wiernik som redan nämnts hävdar att varje bål hade en kapacitet om 3000 lik innebär ovanstående utsaga att det kan ha funnits som mest fyra grillar. På den karta över lägret som Wiernik ritade 1944, och även på den karta som användes under Treblinka-rättegången i Düsseldorf, är dock endast två grillar utmärkta.⁵¹

5.4. Är förruttnade lik lättare att bränna?

I memoarernas beskrivning av förbränningsprocessen finner vi följande utsaga:

”Det visar sig att liken som rycks upp ur groparna brinner ännu bättre än de just gasade människorna.” (sid. 92)

Stämmer det verkligen att förruttnade kroppar brinner bättre än “färska” lik? Svaret är nej. Förruttnelseprocessen orsakar nämligen en förlust av kroppsfett (en viktig tillgång vid kremering) vilken mer än kompenserar för förlusten av vatten (som naturligtvis utgör en belastning vid kremering). Vidare skulle det allra mesta, om inte allt av det metan som bildades under förruttnelsen (och som utgör en möjlig tillgång vid kremering) ha gått förlorat i samband med att liken grävdes upp. Ett förruttnat lik är således svårare att bränna än ett färskt.⁵²

5.5. Tidsåtgången för de enskilda kremeringarna

Hur lång tid tog det att förvandla ett likbål till aska? I memoarerna skriver Rajchman:

”Ugnarna lastas över dagen. Klockan halv sex på kvällen tänds de.” (sid. 92)

Vid Demjanjuk-rättegången i Jerusalem beskrevs processen sålunda:

“De brukade tända elden med torra stickor som liknade tandpetare. De antändes med en vanlig tändsticka och placerades under ugnen. Elden tog sig långsamt, för att sedan brinna med en sådan intensitet att det var omöjligt att stå närmre än 50 meter från ugnen. Tills morgonen hade nästan allt i ugnen bränts upp.”⁵³

Även i memoarerna (sid. 120) hävdas det att förbränningen varade från kvällen till morgonen. Om vi generöst antar att “tills morgonen” innebär fram till 10:00, innebär Rajchmans påståenden att hela förbränningsprocessen krävde runt 16 timmar och 30 minuter. Att den tidsåtgång som vårt vittne hävdar inte är särskilt realistisk framgår av ett dokumenterat fall av kadaverförbränning som ägde rum i skotska Whithorn i april 2001. Vid detta tillfälle brändes 511 nöt-, 90 får- och 3 svinkadaver på två bål med en sammanlagd yta av 150 kvadratmeter (jämfört med Rajchmans 45). Förbränningen tog tre hela dagar.⁵⁴

Två judiska vittnen vid namn Motke Zaidl och Itzhak Dugin, vilka skall ha arbetat med att bränna liken från judar skjutna av de s.k. Einsatzgruppen i Litauen på bål liknande de som användes i Treblinka, hävdar å sin sida att förbränningsprocessen vanligen tog inte mindre än ”sju eller åtta dagar” i anspråk.⁵⁵

5.6. Grillarnas kapacitet och vedåtgången

Som synes ovan hade de allra flesta av Rajchmans grillar en yta av 30 x 1.5 m = 45 m². Med tanke på den angivna strukturen (fem till sex 30 m långa järnvägsskenor placerade på stöd av betong eller tegel) förefaller det mest logiskt att liken placerades parallellt med grillens kortsida.

Hur många lik kunde placeras i varje lager på en grill? I likhet med Carlo Mattogno utgår vi ifrån att en genomsnittlig kropp skulle uppta en teoretisk yta av 1.75 x 0.50 m, vilken även inkluderar de mellanrum som behövs för passagen av lågor och luft.⁵⁶ Följaktligen kunde varje lager på Rajchmans grill rymma upp till 60 lik. Vidare utgår vi ifrån att varje lager med lik hade en höjd av 20 centimeter. Då Rajchman hävdar att liken staplades tills de nådde “sammanlagd höjd av två meter” ovanpå skenorna skulle man således få plats med tio sådana lager rymmande totalt 600 lik. Rajchman skriver emellertid att liken arrangerades enligt principen “färre i varje skikt” så att bålet sett från sidan hade formen av en pyramid. Med andra ord var varje lager kortare än det närmast föregående. Om från sidan bålet såg ut som en typisk egyptisk pyramid, det vill säga som en regelbunden triangel, skulle kapaciteten ha uppgått till hälften av det ovan nämnda antalet, med andra ord 300 lik. Vi skall dock återigen vara generösa mot vårt vittne och utgå ifrån, att man staplade 400 lik per bål. Detta antal utgör likväl endast 16% av de 2500 lik per grill som Rajchman talar om. En grill lastad med detta antal kroppar skulle ha varit 9 meter hög om varje lager varit av samma längd, och närmare 18 meter hög (!) om liken arrangerades såsom Rajchman skildrar.

Men hur många lik skulle det bål vårt vittne beskriver ha kunnat hantera åt gången i verkligheten? Den revisionistiske forskaren Carlo Mattogno har, på grundval av dokumentation rörande likbål med förbränningsgaller i Indien, förbränning av djurkadaver i samband med epidemier samt även egna experiment, slagit fast att det krävs ungefär 3.5 kg ved för att kunna förvandla 1 kg organisk substans till aska, och detta även vid masskremering av delvis förruttnade kroppar.⁵⁷ Här bör betonas att vi med ”ved” avser vanlig torr ved. Såsom jag visat i en annan artikel⁵⁸ måste den ved som användes för likbränning i Treblinka ha varit ”grön”, det vill säga färsk ved, vilken har ett betydligt lägre värmevärde på grund av sin högre fuktighetsgrad. Detta innebär att vedåtgången per kilogram lik i verkligheten skulle ha uppgått till 6-7 kg. Trots detta skall vi för argumentets skull utgå från en åtgång av 3.5 kg ved per kilogram mänsklig substans. Generositeten hos detta antagande gör det även möjligt för oss att utan vidare bortse från det extra värmevärde som skulle ha tillförts genom det hypotetiska användandet av flytande bränsle (bensin eller fotogen).

I likhet med Mattogno utgår vi från att liken hade en genomsnittlig vikt av 45 kg, en siffra som tar hänsyn till förekomsten av barn bland de hypotetiska offren såväl som förlusten av vätska i samband med förruttnelseprocessen.⁵⁹ Förbränningen av ett lik skulle således kräva (45 x 3.5 =) ungefär 160 kg ved.

En grill hade plats för (30 x 1.5 x 0.5 =) 22.5 kubikmeter ved om vi går på memoarernas uppgifter, eller (30 x 1.5 x 1.5 =) 67.5 kubikmeter ved om vi istället väljer att lita på Rajchmans utsaga i USHMM-intervjun. Här bör för övrigt anmärkas, att vårt vittne talar om “torra små grenar” som skall ha använts för att sätta eld på bålet, men däremot aldrig nämner de enorma mängder ved som skulle ha behövts i samband med likbränningen.

En normalt staplad kubikmeter med ved väger vanligen mellan 340 och 450 kg.⁶⁰ Några källor uppger högre siffror, såsom exempelvis A. Marcantonio, vilken anger vikten för en kubikmeter ved till 600 kg.⁶¹ Även om denna uppskattning troligen refererar till mycket tätt staplad ved – och veden i ett bål skulle inte kunna staplas alltför tätt utan att lufttillförseln blev lidande – skall vi för argumentets skull utgå från den högre siffran.

Rajchmans grill kunde följaktligen nyttja som mest antingen (22.5 x 600 =) 13 500 eller (67.5 x 600 =) 40 500 kg ved. Detta motsvarar i sin tur antingen (13 500 : 160 =) 84 eller (40 500 : 160 =) 253 lik. En grill kunde således som mest hantera 10% av Rajchmans 2500 lik, och även denna ringa kapacitet är tvivelsutan kraftigt överdriven. Det möjliga motargumentet att man på något vis skulle ha kunnat tillföra extra bränsle under kremeringen motsägs av Rajchmans egen utsaga, att hettan från elden gjorde det “svårt att närma sig ugnen på en radie av femtio meter”.

Om vi antar att de “större ugnar” som Rajchman nämner kunde hantera dubbelt så många kroppar som de mindre, kunde följaktligen de 6 normalstora grillarna och de två större bränna som mest 2530 lik samtidigt. Som nämnts ovan är det realistiskt att anta en tidsåtgång av 3 dagar för hela förbränningsprocessen, snarare än de ungefär 16 timmar som Rajchman antyder. I syfte att stärka vårt argument skall vi emellertid utgå ifrån, att arbetsfångarna lyckades stapla, förbränna, kyla ned och rensa ett bål inom loppet av 48 timmar. Detta innebär en daglig högsta kapacitet av 1265 lik. Följaktligen skulle det ta 632 dagar – eller 1 år, 8 månader och 23 dagar – att bränna de 800 000 förmenta Treblinka-offren (detta är den offersiffra som uppges av Raul Hilberg i den slutgiltiga upplagan av dennes standardverk The Destruction of the European Jews).⁶² Som vi sett ovan hävdar Rajchman – om vi skall lita på Schulmans översättning⁶³ – att endast ett tiotusental lik brändes i december 1942 och att de första grillarna togs i bruk i januari 1943, medan de två sista färdigställdes i slutet av april samma år. Således skulle kremeringen av de förmenta 800 000 offren ha pågått åtminstone fram till mitten eller slutet av september 1944. I verkligheten upplöstes och demonterades “utrotningslägret” Treblinka i slutet av september 1943. Röda armén erövrade sedan området kring det forna lägret i augusti 1944.

Saken är dock den att det finns ytterligare faktorer som talar mot riktigheten i Rajchmans påståenden. För det första utgår beräkningarna ovan ifrån att samtliga 8 grillar togs i bruk vid samma tidpunkt, vilket inte stämmer med vårt vittnes utsagor. För det andra är det orealistiskt att anta att grillarna kunde vara i bruk 24 timmar om dygnet och 365 dagar om året – även i snö och regn. För det tredje skulle de järnvägsskenor som användes i grillarna oundvikligen ha böjts till följd av hettan och trycket från de staplade liken, så att de med jämna mellanrum hade fått ersättas, resulterande i ytterligare förlorad tid. För det fjärde så har vi i beräkningarna tagit med den höjd för grillarnas stöd som Rajchman uppger i USHMM-intervjun från 1988. Det normala och mest rimliga förfarandet skulle naturligtvis vara, att utgå ifrån att de uppgifter som vittnet lämnade 1944 eller 1945 är betydligt mer tillförlitliga än de som lämnats fyra decennier senare av en åldrig man. Slutligen måste det åter understrykas att Rajchman (såvitt författaren till denna artikel känner till) är det enda vittnet som hävdar att det användes så många som 6 eller 8 grillar i Treblinka.

Under perioden 2000-2001 genomförde ett arkeologiskt team lett av den ovan nämnde Andrzej Kola en undersökning av den platsen där “dödslägret” Sobibór legat 1942-1943. I samband med denna återfanns resterna av en förbränningsgrop. Enligt ett vittnesmål lämnat 1961 av Kurt Bolender, den medlem av den tyska lägerpersonalen som skall ha fört befälet över det ”egentliga dödslägret”, skall Sobibór-offren ha bränts till aska på en ensam ”grill” bestående av järnvägsskenor placerade tvärs över en grop.⁶⁴ Den av Kola upptäckta gropen mätte 10 x 3 x 0.9 m och kunde således rymma 27 kubikmeter ved. Detta innebär att endast runt etthundrafemton lik kunde brännas per dag i Sobibór. Kremeringen av de 170 000 offer som numera tillskrivs detta läger skulle ha varat fram till november 1946!⁶⁵

Allt detta pekar mot att lik förvisso brändes på grillar i Treblinka och de andra Reinhardt-lägren (Belzec och Sobibór), men att dimensionerna hos dessa konstruktioner var fullkomligt otillräckliga för att kunna hantera de hundratusentals förmenta gaskammaroffren. Förklaringen till denna “otillräcklighet” är enkel: i verkligheten fungerade dessa tre läger som transitläger och de verkliga offren – huvudsakligen judiska deporterade som avlidit under transporten dit, arbetsfångar som lidit en ”naturlig död” eller skjutits för förseelser och flyktförsök och troligen även offer för ”eutanasi”⁶⁶ – uppgick till några tiotusental per läger.

5.7. Himmlers besök i Treblinka

Enligt Rajchmans memoarer skall Reichsführer-SS Heinrich Himmler ha besökt Treblinka i syfte att inspektera undanröjandet av massgravarnas innehåll:

”Som det ser ut har mördarna en bestämd tidsrymd att rensa upp platsen för läger nummer ett [läs: två] – fram till den första juli [1943] . Vi får reda på att man väntar en ärad gäst – Himmler.

Det sätts igång stora förberedelser för att ta emot honom. Man avslutade arbetet på eftermiddagen. I sista minuten blåstes arbetet av.

Vi ligger instängda i baracken och tittar ut genom de små fönstren, och ser en stor vaktstyrka bevaka vår barack. Några minuter senare kom Himmler och hans sällskap. De inspekterade gaskamrarna och gav sig ut på platsen som redan var ren och i ordning. Himmler visade sig vara helt nöjd. Han log och hans medhjälpare, som höll sig på några meters avstånd från honom, höll på att spricka av glädje.” (sid. 103-104)

Samtida tyska dokument visar emellertid att Himmler besökte “inrättningar hörande till Aktion Reinhard” någon gång under mars 1943. Samma dokument gör det klart att Himmler inspekterade Sobibór vid detta tillfälle.⁶⁷ Även om Treblinka inte nämns vid namn i dokumentmaterialet, framstår det som sannolikt att Himmler besökte även detta läger, då Franz Stangl, vilken som bekant tjänstgjorde som lägrets kommendant, listas som rekommenderad för befordran.⁶⁸

Hur kommer det sig att Rajchman placerar besöket vid midsommar, när det i själva verket ägde rum i slutet av vintern eller de första dagarna av våren? Denna motsägelse ter sig än mer påfallande om man betänker vad den ortodoxa historieskrivningen har att säga beträffande Himmlers besök. Yitzhak Arad skriver:

“Det sista lägret där man införde kremering av liken var Treblinka. När Himmler besökte lägret mot slutet av februari/början av mars 1943 fann han till sin förvåning att liken från de mer än 700 000 judar som dödats där ännu inte hade kremerats. Det faktum att kremeringen inleddes omedelbart efter detta besök gör det högst sannolikt att Himmler, som var ytterst mån om att utradera spåren av de brott som begåtts av Nazityskland, personligen beordrade kremeringen av dessa lik.” ⁶⁹

Med andra ord: den bild som Rajchman ger av omständigheterna kring Himmlers besök går stick i stäv med vad som hävdas av de ortodoxa historikerna (vilka i sin tur förlitar sig på utsagor från andra vittnen, främst av dem Wiernik). Medan vårt vittne påstår att Himmler besökte Treblinka den 1 juli och fann massgravarna tomma och “rena och i ordning”, hävdar historikerna att SS-ledaren inspekterade lägret “mot slutet av februari/början av mars” och till sin förvåning fann massgravarna fulla med ej brända lik!

Som framgår ovan hävdar Rajchman (på sid. 102) att tio av de elva gravarna hade tömts och rengjorts fram till juni 1943 och att hela det egentliga uppröjningsarbetet var avklarat den 1 juli (sid. 103). Jankel Wiernik påstår å andra sedan att en fjärdedel av arbetet ännu återstod vid slutet av juli:

“Juli gick mot sitt slut och vädret var brännande hett. Det hårdaste arbetet skedde vid massgravarna. Männen som grävde upp liken som skulle kremeras kunde knappt stå på benen på grund av de kväljande odörerna. Vid det här laget hade 75 procent av liken bränts.”⁷⁰

Man skulle kunna tycka att denna motstägelse är försumbar. Faktum är emellertid att Wiernik i sitt vittnesmål lämnar det uppenbart att en stor del av arbetet med att gräva upp och kremera liken ännu återstod den 2 augusti 1943, den dag då en fångrevolt bröt ut och Wiernik, Rajchman och många andra fångar lyckades fly från lägret, medan Rajchman hävdar att detta arbete var avslutat och allting “rent och i ordning” mer än en månad före fångupproret. Med tanke på att de två skildringarna skall ha nedtecknats vid ungefär samma tid av ögonvittnen som bör ha haft de förmenta händelserna i färskt minne, är denna diskrepans mer betydelsefull än den kan tyckas vid första anblick.

Ett möjligt motargument skulle kunna vara att Rajchman talar om ett annat besök av Himmler, kanske en uppföljning av den tidigare inspektionen. Detta argument stöter emellertid på två svåra hinder. För det första, hur kommer det sig att Rajchman glömmer att nämna det första besöket? För det andra, hur kommer det sig att detta hypotetiska besök i juli inte nämns av något annat vittne?

6. Diverse anomalier och absurditeter

6.1. “Tandläkarna”

På sid. 68 i memoarerna skriver Rajchman att “’tandläkarnas’ kommando” i Läger 2 bestod av 20 manliga fångar. Några sidor senare (sid. 70) anmärker han emellertid att utdragningen av tänder sköttes av ”en eller flera” sexmannagrupper, beroende på den ankommande transportens storlek; de övriga medlemmarna av kommandot arbetade med att rengöra och sortera tandguldet och proteserna. Som nämnts i avsnitt 4 ovan skriver Rajchman att “Fram till den 15 december [1942] brukade transporterna komma regelbundet, ungefär 10 000 människor om dagen”. Detta skulle innebära att var och en av de tjugo ”tandläkarna” hanterade 500 lik dagligen.⁷¹ I detta sammanhang måste man tänka på, att rigor mortis, den på döden följande s.k. likstelheten, skulle ha försvårat utdragandet av tänder:

“Rigor mortis inträder först i musklerna kring ögonlocken och käken (som tidigast cirka 20 minuter efter dödens inträde), varvid den senare spänns som en följd av tuggmusklernas stelnande. Efter detta börjar likstelheten angripa större muskelgrupper, med ett stelnande av armbågs- och knälederna cirka 2 till 6 timmar efter döden.⁷² […]. Fullt utvecklad kan rigor mortis leda till en sådan stelhet hos kroppen att den förmår stödja hela sin egen vikt. I sådana fall kan även de mest kraftfulla försök att bryta rigor mortis visa sig förgäves.⁷³ […] I kalla och tempererade klimat inleds upplösandet av rigor mortis, märkbart som en sekundär avslappning av musklerna (d.v.s. en minskning av anspänningen efter fullt utvecklad likstelhet) cirka 24 till 36 timmar efter dödens inträde.”⁷⁴

”Tandläkarna” skulle således i många fall ha varit tvungna att med kraft bända upp käkarna på offren för att kunna dra ut tandguld eller proteser, ett problem som Rajchman faktiskt tycks vara medveten om:

”(…) tänderna [hos gaskammaroffren] var så inklämda hos dem att det var så gott som omöjligt att öppna munnarna och komma åt guldkronorna. Då var man tvungen att trycka ut några av de naturliga tänderna, annars kunde man inte öppna deras munnar.” (sid. 73)

Det bör här även noteras att ett annat vittne från Läger 2, Eliahu Rosenberg, i en filmad intervju genomförd av Yad Vashem, hävdar att “tandläkarkommandot” bestod av enbart 3-5 män.⁷⁵ Ett annat vittne vid namn Avraham Lindwasser, som själv skall ha varit en av “tandläkarna”, uppgav i sitt vittnesmål vid Eichmann-rättegången i Jerusalem att samma arbetskommando ursprungligen bestod av 4-6 fångar, men att det senare, efter öppnandet av massgravarna (d.v.s. tidigt 1943) utökades till 12 man.⁷⁶

6.2. Transporten från Ostrowiec

På sid. 78-79 av memoarerna berättar Rajchman om ett sällsynt exempel på motstånd från de förmenta offren:

”Den 10 december [1942] inträffade det att på stationen befann sig en transport med judar från Ostrowiec och lägerkommandot fick meddelande om att det tidigt på morgonen nästa dag skulle komma en transport till Treblinka. Kommendanten gav då befallning om att man skulle släppa igenom judarna från Ostrowiec på natten. Befallningen åtlyddes. Då var vi redan instängda i baracken och kunde ingenting se. Allt vi hörde var de vanliga skriken. Men när vi kom ut på morgonen till våra arbeten såg vi spåren efter de nattliga händelserna. [...]. En grupp med några tiotal män vilka hade drivits mot kamrarna, hade vägrat att gå in. De hade gjort motstånd och i all sin nakenhet hade de försvarat sig med nävarna och inte låtit sig knuffas in i kabinettet [=gaskammaren] . Då hade SS-männen öppnat eld med sina automatgevär i korridoren och fällt männen rätt upp och ned.”

I den tyska utgåvan av memoarerna kommenterar översättaren denna utsaga i en fotnot: “Transporten med judar från Ostrowiec anlände i själva verket den 12 oktober.” ⁷⁷ Detta bekräftas av Yitzhak Arad, som i sitt standardverk om Reinhardt-lägren inte listar några transporter från Ostrowiec avgångna senare än den 12 oktober 1942.⁷⁸ Det märkliga är att på sid. 47 av memoarerna så nämner Rajchman ankomsten av en transport från Ostrowiec i just oktober 1942, dagen efter hans egen ankomst till lägret! Varför behovet av att uppfinna en andra transport från samma stad?

6.3. ”Ivan”

Som redan nämnts framträdde Rajchman som ett åklagarvittne vid 1987-1988 års rättegång mot John Demjanjuk i Jerusalem, samt även vid det föregående amerikanska utlämningsförfarandet. Vid denna tid stod Demjanjuk anklagad för att ha varit “Ivan den förskräcklige”, en särskilt brutal ukrainsk vakt som inte bara ansvarade för den motor som försedde de påstådda gaskamrarna i Treblinka med dödlig kolmonoxid, utan dessutom på eget bevåg begick de mest monstruösa grymheter mot judarna i detta läger. I USHMM-intervjun, vilken genomfördes sju månader efter att Demjanjuk befunnits skyldig och dömts till döden (domen föll den 25 april 1988) berättar Rajchman:

“Jag var ett vittne vid rättegången mot Ivan Demjanjuk. En gång i Förenta staterna och nu i Israel. Jag kände honom som “djävulen Ivan”. Jag visste inte då att hans namn var Ivan Demjanjuk. [...]. Han arbetade som en mekaniker och var den som släppte in gasen i gaskammaren. [...]. Han var en sadist som njöt av sitt arbete.”⁷⁹

En särdeles oförglömlig grymhet skall ha ägt rum i det egentliga dödslägret, där Rajchman och en annan fånge vid namn Leon Finkelstein arbetade som “tandläkare” med att dra ut guldtänder och protester från liken och därefter rengöra dessa. I memoarerna beskrivs händelsen på följande vis:

”Ivan kom en gång fram med en eldgaffel⁸⁰ till brunnen, där jag tvättade tänder med en annan ‘tandläkare’, som hette Finkelstein. Han befallde Finkelstein att lägga sig på marken och borrade in järnet i hans bål. Detta kallades ett skämt. Den olyckliga människan skrek inte ens, utan stönade bara. Ivan skrattade och skrek: Ligg still, annars skjuter jag ihjäl dig!” (sid. 107)

Vid Demjanjuk-rättegången lade Rajchman fram en i det närmaste identisk version:

“Han skadade Finkelstein, som blödde och led stora smärtor, intensiva smärtor, men han fick inte skrika, eftersom Ivan befallt honom – ‘Om du skriker, skjuter jag dig’.”⁸¹

I USHMM-intervjun däremot återberättas samma episod sålunda:

“ [Han] tog en borr som användes för att borra hål i trä och stack borren i Finkelsteins bakdel. I bakdelen… skrattande, skrattande hela tiden… Han skrek ‘Gevalt!’ Nu skrek Finkelstein… [Ivan] sade till och med åt honom att om han inte slutade skrika skulle han… han sade… han gladdes verkligen av att göra detta.”⁸²

Det bör påpekas här att det torde vara Finkelstein och inte “Ivan” som skall ha ropat Gevalt, med tanke på att detta är ett jiddisch-uttryck som används som utrop vid stor förvåning. I den första versionen av berättelsen skriker Finkelstein över huvud taget inte, medan i den andra version Ivan hotar honom när han “inte slutade skrika”!

Häpnadsväckande nog tycks det som att varken Rajchman eller Finkelstein själv – som även han överlevde kriget och vittnade inför samma polska utredningskommitté – ansåg det värt att omnämna denna groteska tortyr i de vittnesmål som de bägge avlade år 1945. I en opinionsartikel från 1990, då Demjanjuk ännu befann sig i en israelisk dödscell, skriver Patrick Buchanan att

“till de grymheter som Demjanjuk kommer att hängas för hör att han skall ha använt en borr för att borra i fången Finkelsteins rektum. Saken är dock den att Finkelstein inte nämner detta i sin edsvurna utsaga från 1945. Inte heller Henryk Reichman [= Chil Rajchman], som vittnade vid rättegången i Jerusalem att han sett Demjanjuk använda borren, nämner denna hemska händelse i sitt edsvurna vittnesmål.”⁸³

Vad som gör Rajchmans berättelse än mer tveksam är hans beskrivning av hur de judiska arbetsfångarna allmänt behandlades i lägret:

“Reichman berättade för rätten att lägerfångarna försökte utföra alla sina sysslor ‘med böjd rygg, eftersom den som stod med rak rygg blev slagen… Och om man blev slagen i ansiktet, kunde man räkna med att dö den kvällen’.”⁸⁴

I USHMM-intervjun upprepar Rajchman samma påstående:

“Hela tiden var vi tvungna att vara på vakt så att våra ansikten skulle vara fria från skador och inte uppvisa några märken eller ärr. Den som hade ett nerblodat ansikte eller ärr plockade ut på kvällen, radades upp och sköts. De såg efter om vi fortfarande kunde stå på benen. Om inte så plockade de ut och dödade oss.”⁸⁵

Om fångar som uppvisade synliga skador eller inte kunde stå på benen konsekvent sköts, hur kom det sig då att Leon Finkelstein, som måste ha blött ymnigt från sitt sår, överlevde sin vistelse i lägret? Rajchman hävdar visserligen (sid. 108) att en viss dr Zimmerman förband såret, men är det verkligen troligt att Finkelstein kunde arbeta efteråt utan att någon av vakterna lade märke till att han var skadad?

När Rajchman intervjuades av OSI i mars 1980 blev han förevisad ett fotografi av Demjanjuk taget 1951, vilket han identifierade som den sadistiske vakten “Ivan”. Vid samma tillfälle visades han även ett foto av Demjanjuk taget under kriget, vilket han inte identifierade som ”Ivan”. När han ett år senare vittnade vid utlämningsförfarandet i Cleveland, Ohio, intygade han emellertid att det krigstida fotografiet visade ”Ivan”.⁸⁶

I slutänden upphävdes dock dödsdomen mot Demjanjuk. Det hade nämligen visat sig att de judiska vittnena, inklusive Rajchman, hade ”misstagit sig”. John Demjanjuk hade aldrig varit ”Ivan den förskräcklige”, och det viktigaste enskilda beviset i målet, ett identifikationskort från SS-träningslägret Trawniki, hade avslöjats som en förfalskning. År 1993 återvände Demjanjuk till USA som en fri man, men hans prövningar var inte slut i och med detta. ⁸⁷ Snart inleddes ett nytt, utdraget utlämningsförfarande, där Demjanjuk nu anklagades för att ha tjänstgjort i Sobibór, ett annat av Reinhardt-lägren. Demjanjuk berövades till sist sitt amerikanska medborgarskap och utvisades sommaren 2009 till Tyskland, där han nu åter står inför rätta. Salomon Schulman skriver:

”Måhända får Demjanjuk en rättvis rättegång i Tyskland, som dock tidigare gett Gestapomän [sic] milda rättsliga påföljder. Härvidlag äger ett kollaborerande Europa en gemensam skuld.”⁸⁸

Vad som kommer att ske i rättegången mot Demjanjuk är naturligtvis vad som skett i samtliga tidigare rättegångar mot ”nazistiska krigsförbrytare”: de enda bevis för de förmenta massmorden som läggs fram är vittnesberättelser, ”gaskamrarnas” existens behandlas som juridisk notis (d.v.s. som ett i rätten obestridbart faktum), eventuella försök att kritiskt granska de omständigheterna kring de förmenta massmorden förhindras genom lagar mot ”förintelseförnekelse” och för den åtalade återstår enbart att förneka personlig inblandning. Vad Schulmans ”gemensamma skuld” beträffar rör det sig till syvende och sist om en rasistisk kollektivbestraffning av européer och en maning till fortsatt överseende med den judiska statens kontinuerliga förbrytelser mot det palestinska folket, vars grymma belägenhet aldrig hade uppstått utan västvärldens okritiska anammande av ”Förintelse”-läran.

6.4. Treblinka I

I sina memoarer nämner Rajchman, att upprorsmännen hade planerat att anfalla det närbelägna arbetslägret Treblinka I efter flykten från “dödslägret”:

”Vi hade planerat att vi, när vi kom ut ur lägret, skulle bege oss mot strafflägret Treblinka I, vilket är beläget två kilometer från oss och där det finns kristna och judar, för att även befria dem…” (sid. 122)

I sitt vittnesmål vid Demjanjuk-rättegången i Jerusalem hävdade Rajchman att tyskarna “på ett avstånd av 2 km från Treblinka uppfört ett andra läger avsett för smugglare”⁸⁹, och i USHMM-intervjun säger han att tyskarna

“gjorde så mycket för att dölja sina dåd att de två kilometer från det ursprungliga lägret uppförde ett (…) straffläger för brottslingar och smugglade. Detta läger kallade de också för Treblinka. De ville ha det här lägret som en täckmantel för framtida bruk. Om någon upptäckte det verkliga Treblinka med dess gaskammare skulle de ha en plats som de kunde visa upp och säga att det var ett ställe för brottslingar.”⁹⁰

Man bör här lägga märke till att Rajchman talar om ”utrotningslägret” Treblinka II som det ”ursprungliga lägret”. I verkligheten uppfördes Treblinka I hösten 1941, mer än ett halvår innan öppnandet av Treblinka II den 22 juli 1942.⁹¹ Rajchmans påstående från Demjanjuk-rättegången är således uppenbarligen falskt (även om det möjligen skulle kunna förklaras som ett stycke vidareförmedlad hörsägen).

6.5. Skrönan om det brinnande blodet

Jag har avsiktligt sparat Rajchmans mest häpnadsväckande skräckhistoria till sist:

”Det hände att man flyttade en ugn intill en grav där man grävt ner en kvarts miljon människor. Som vanligt lastades ugnen med så många människor som fick plats och på kvällen tändes den. Emellertid blåste en mäktig vind och flammorna fladdrade så starkt att de fördes över den stora graven som tog fyr. Blodet från en kvarts miljon människor började flamma och det brann under ett helt dygn. Hela lägerledningen kom för att titta på undret och med förnöjsamhet betraktade de den mäktiga elden. Blodet steg upp mot ytskiktet och brann som om det vore bränsle.” (sid. 93-94)

Att blod, vars plasma består till 90 % av vatten, är långt ifrån lättantändligt, behöver knappast påpekas. Rajchmans historia är med andra ord rent nonsens.

Som nämnts ovan besökte Rajchman platsen för det tidigare “utrotningslägret” strax efter krigsslutet tillsammans med den jiddischspråkiga författaren Rachel Auerbach. Det är således möjligt, att det är Rajchman som är källan till hennes sensationella påstående i artikeln “Oyf di felder fun Treblinke” (senare översatt till engelska av Alexander Donat som “In the fields of Treblinka”) att blod utgör “ett förstklassigt brännmaterial”.⁹² Så talar sanningens och hågkomstens röster!

7. Slutsats

Chil Rajchman vittnesskildring av det förmenta utrotningslägret Treblinka II är späckad med mer eller mindre uppenbara motsägelser och absurditeter. Att lita på detta vittnes utsaga om att Treblinka var utrustat med gaskammare vari hundratusentals, om inte miljoner, judar kallblodigt bragdes om livet – trots den kompletta avsaknaden av såväl fysisk som dokumentär bevisning stödjande detta påstående – är att bete sig som en from dåre.

Det verkar nästan oförståeligt att en naturvetenskapligt tränad person som översättaren Salomon Schulman inte lagt märke till de många absurditeterna hos Rajchmans vittnesmål och åtminstone lagt till några försiktigt kritiska fotnoter. Saken är naturligtvis den att Schulman nalkats Rajchmans skildring med blind tro, vilket tydligt framgår av hans förord till boken:

”Läs, låt ögonen stanna upp ett tag, se dig om i rummet, övertyga dig om att du befinner dig där i vårt nu och att du inte sugits in i ett outhärdligt Treblinka. Detta är ofattbart, detta saknar motstycke – ens gängse försvarsmekanismer orkar inte hålla uppe garden.” (sid. 9-10)

Med ”försvarsmekanismer” bör kanske snarast förstås kritiskt, rationellt tänkande.

Som redan nämnts i det första stycket av denna artikel stammar memoarernas publicerade text tidigast från februari 1945. Emedan Jankel Wierniks pamflett Rok w Treblince publicerades i lönndom i Warszawa redan 1944 är det fullt möjligt att Rajchman läste denna skrift och bitvis använde den som modell för sina ”minnen”. Å andra sidan motsäger Rajchmans memoarer Wierniks skildring på flera viktiga punkter, bland annat kapaciteten hos de förmenta gaskamrarna och storleken hos likbålen. Ändå skall dessa två skildringar stamma från samma tidsperiod, mindre än ett år efter de båda vittnenas flykt från Treblinkas förmenta fasor. Varför dessa uppenbara motstridigheter och absurditeter, om det nu är så att vi verkligen har att göra med hågkomster av ett verkligt gaskammarmassmord?

Den mest avslöjande delen av Rajchmans skildring rör kremeringarna i lägret. I likhet med Richard Glazar, vilken lämnat belysande uppgifter om anförskaffandet av ved till likbålen,⁹³ har Rajchman oavsiktligt röjt det faktum att endast en bråkdel av de judar som deporterades till Treblinka kan ha kremerats där. Emedan ingen förmått återfinna rester av hundratusentals obrända lik på det tidigare lägerområdet,⁹⁴ innebär detta att Rajchman indirekt bekräftat den revisionistiska hypotesen om Treblinka II som ett transitläger, varifrån den absoluta majoriteten av de judiska deporterade skickades vidare österut till de tyskockuperade delarna av Sovjetunionen.

I likhet med de flesta andra Treblinka-skildringar framställs lägrets verkliga funktion i Rajchmans memoarer som ett utstuderat bedrägeri, en listig fiktion spridd av tyskarna i syfte att lura judarna i gettona:

”Bredvid mig [på tåget till Treblinka] sitter min vän Katz, ingenjör till yrket. Han försäkrar mig att vi är på väg till Ukraina där vi ska slå oss ner i en by för att utföra jordbruksarbete. Han låter mig förstå att detta vet han väl, ty en tysk löjtnant, förvaltare på en stor statlig lantgård, hade berättat det för honom. Den låg sju kilometer från vår shtetl, Jedlonke. Han betraktade honom som en sann vän, ty från tid till annan hade han hjälpt honom med att reparera en elektrisk motor.” (sid. 17)

De ukrainska tågvakterna, vilka uppges ha terroriserat de deporterade judarna och rånat dem på deras värdesaker (sid. 15-16), hjälpte också de till med att upprätthålla det förmenta bedrägeriet:

”Jag frågar honom [en ukrainsk vakt] hur långt det är kvar att åka. Svaret är tre dagar⁹⁵ , för vi är på väg till Ukraina.” (sid. 18)

Men, försäkrar oss de ortodoxa historikerna, dessa ord var givetvis endast del av en enorm, cynisk lögn. Den oförnekliga, obestridbara historiska sanningen å andra sidan berättas, försäkrar de oss lika trosvisst, av personer som Chil Rajchman!

Slutligen skall här citeras vad den uppburne kulturpersonligheten Ola Larsmo skriver i slutet av sin recension i Dagens Nyheter från den 11 februari 2010:

”Rajchmans bok är kväljande läsning: jag klarar tio sidor i taget. Att den översätts och ges ut är naturligtvis fullkomligt nödvändigt, inte minst i samband med den fortsatta uppgörelse med andra världskrigets arv som nu tycks ha fått ny fart. Synd då att denna utgåva vanpryds av ett farligt faktafel, något också Mikael van Reis påpekade i sin recension i Göteborgs-Posten: en bild påstås föreställa Himmler och Hitler på besök i Treblinka. Att Himmler var där bekräftas av bland andra Rajchman – men ingen historiker jag känner till har kunnat slå fast att Hitler någonsin besökte ett förintelseläger. Det är den sortens misstag som ger diverse historierevisionister vatten på sina skeva kvarnar och en kommentar från förlaget vore på sin plats.”

Att Larsmo pekar ut denna bisarra felrubricering (vilken av allt att döma går tillbaka på någon förlagsredaktör) och framhäver den som en angreppspunkt för lömska historierevisionister framstår som djupt ironiskt i ljuset av det faktum att Rajchmans vittnesmål i sig självt är fullspäckat med passager som inte tål kritisk granskning och borde få envar rationellt tänkande människa att ställa sig tveksam till den officiella bilden av Treblinka.

1.Inledning

1.1. Wetzler och Vrba

Den slovakiske juden Alfréd Wetzler (1918-1988), deporterad till Auschwitz-Birkenau 1942, kan lämpligen beskrivas som den anonyme sidekicken till den långt mer berömde professionelle “överlevaren” Rudolf Vrba (alias Walter Rosenberg). Tillsammans skrev dessa två rymlingar från “dödslägret” Birkenau det s.k. Auschwitz-protokollet eller Vrba-Wetzler-rapporten, vilken publicerades i engelsk översättning redan 1944 av War Refugee Board i New York. Det hävdas ofta att denna rapport – vilken består av tre delar: en författad av Vrba, en av Wetzler och en tredje skriven av de två tillsammans – på allvar väckte de västliga allierades “medvetenhet” om vad som många år senare skulle komma att gå under namnet “Förintelsen”.

Alfréd Wetzler

Rapporten publicerades ursprungligen anonymt med sina upphovsmän gömda bakom pseudonymerna “den förste rymlingen” respektive “den andre rymlingen” – detta förmentligen i syfte att skydda de två så länge de fortfarande befann sig på tysk-ockuperat territorium. Först flera år efter krigsslutet trädde Vrba fram ur anonymiteten. 1963 publicerades hans memoarer I Cannot Forgive (senare återutgiven under titeln I Escaped from Auschwitz, publicerad på svenska 2007 som Jag flydde från Auschwitz) i London. Vrba erhöll sinom tid en doktorsgrad och gjorde akademisk karriär. Han framträdde även som vittne vid ett antal rättegångar, bland annat vid Auschwitz-rättegången i Frankfurt 1964-64, samt intervjuades i Claude Lanzmanns Förintelse-dokumentär Shoah.¹

Wetzler å andra sidan förblev en anonym gestalt, åtminstone ur ett västligt perspektiv. Även om han likt Vrba framträdde som vittne vid Auschwitz-rättegången så översattes hans Auschwitz-memoarer, ursprungligen publicerade 1964, inte till engelska förrän 2007, då de dök upp under titeln Escape from Hell.² Detta förhållande går möjligen att förklara med det faktum att Wetzler blev kvar i det kommunistiska Tjeckoslovakien fram till sin död.

I följande artikel skall jag analysera Wetzlers Auschwitz-skildring samt jämföra delar av dem med de vittnesmål som lämnats av hans medrymling Vrba. Som vi skall se är dessa två oense på en rad viktiga punkter.

2. Boken Escape from Hell

År 1946 författade Wetzler en kort skildring baserad på sin och Vrbas rapport med titeln “Auschwitz: grav för fyra miljoner människor”.³ Författaren till denna artikel har emellertid tyvärr inte haft möjlighet att ta del av denna publikation.

Escape from Hell utgavs ursprungligen på slovakiska av Bratislava-förlaget Osveta under titeln Co Dante nevidel (“Vad Dante inte såg”). Vid publikationen använde sig Wetzler av pseudonymen Jozef Lanik, vilken hade varit hans nom de guerre i den slovakiska motståndsrörelsen.

Märkligt nog för att vara en självbiografisk skildring är Escape from Hell skriven i tredje person. I boken refererar Wetzler till sig själv som Karol, medan Rudolf Vrba (alias Walter Rosenberg) kallas Val. Till skillnad från en regelrätt vittnesskildring, där innehållet begränsar sig till författarens egna tankar, observationer och upplevelser, så rymmer Escape from Hell flera långa passager som beskriver händelser vilka författaren inte utger sig för att ha observerat, exempelvis skildringen av Himmlers förmenta inspektion av en massgasning och redogörelsen för vad som skedde i Birkenau under de två dagar som Vrba och Wetzler höll sig gömda i en ej färdigkonstruerad del av Birkenau i väntan på det rätta ögonblicket att fly.

3. Birkenaus flammande krematorieskorstenar

Likt så många andra Auschwitz-vittnet (och i synnerhet tidiga sådana) kan Wetzler inte motstå frestelsen att beskriva det spektakulära sceneriet av krematorieskorstenar spyende eldsflammor mot en mörknad himmel:

“Från de fyra skorstenarna skjuter, samtidigt eller från den ena efter den andra, bländande flammor upp med ett fruktansvärt väsande och rytande. Dessa flammande tungor, vars blå- och grönaktiga rötter knappt är synliga, hoppar upp och sjunker ner precis som om någon drog ner eller stötte upp dem. De skjuter upp våldsamt, ibland väldigt högt, som om de försökte bränna någon där uppe. De hoppar upp rytande och väsande: deras ljud sväljer allt, tränger in överallt, till och med in i männen i burarna där svagt liv ännu dröjer flackande. Flammorna är bländande, de tjuter och ryter och frammanar fruktansvärda syner. Man sluter ögonen, men flammorna är djävulskt häftiga och starka. De tränger igenom ens stängda ögonlock och för ett ögonblick kan man känna deras eld. Man kan vända sig bort, man kan se i en annan riktning, man kan dra sig tillbaka några steg, men man befinner sig ändå alltid under dem, under dessa fyra flammande massmördare.”⁴

Som omsorgsfullt påvisats av bl.a. Carlo Mattogno är blotta idén om eldsflammor trängande ut genom skorstenarna i ett kokseldat krematorium tekniskt absurd, emedan elden i en sådan ugn av nödvändighet är koncentrerad till ett högst begränsat utrymme.⁵ Om eldstungor faktiskt sköt upp ur skorstenarna skulle det snarare innebära att ugnarna havererat eller rentav exploderat. Wetzlers enorma, bländande flammor är således ett rent påhitt.

4. Offersiffran

4.1. Antalet Auschwitz-offer enligt A. Wetzler

Vad gäller antalet Auschwitz-offer förser Wetzler sina läsare med följande uppskattning:

“Hur många har de torterat till döds, skjutit, hängt, förgiftat, mördat med fenol, mördat med injektioner av cancer, tyfus, malaria, medels elektrisk ström eller kvävning? Sammanlagt tre miljoner, möjligen fler.”⁶

I Auschwitz-protokollet anges antalet judar gasade i Auschwitz “fram till april 1944” uppgår till 1 765 000. De tre miljoner som nämns i Escape from Hell kan möjligen vara en “extrapolering” av protokollets offersiffra, justerad att täcka in även icke-judiska offer. Omnämnandet av “elektrisk ström” som mordmetod går tillbaka på en flora av groteska påståenden om massmord på “elektriska löpande band” och i “elektriska dödskammare” som spreds av motståndsrörelsen i Auschwitz och som även figurerar i några av de tidiga pressrapporterna efter lägrets befrielse.⁷

Wetzlers propagandasiffra är så föga trovärdig att den tvingat redaktören Péter Várnai från Cambridge-universitetet att infoga bokens enda fotnot:

“Författaren [Wetzler] trodde denna siffra vara en korrekt uppskattning av antalet människor som dog i Auschwitz-Birkenau mellan 1942 och 1944. Inte desto mindre gav han en ‘försiktig uppskattning’ om 1 765 000 offer i Vrba-Wetzler-rapporten från 1944. Det är emellertid inte längre möjligt att exakt uppskatta denna siffra, eftersom den tyska armén vid sin reträtt förstörde merparten dokument liksom annan bevisning. Ett antal auktoritativa uppskattningar av denna fruktansvärda siffra föreligger, vilka varierar i storlek mellan en miljon och sammanlagt några miljoner.”⁸

Som vi skall se nedan hade uppskattningen om “några miljoner” offer förkastats av den exterminationistiska historiografin redan sexton år innan Várnai författade ovanstående anmärkning.

4.2. Antalet Auschwitz-offer enligt Rudolf Vrba

I sina bästsäljande memoarer Jag flydde från Auschwitz presenterar Rudolf Vrba sin egen auktoritativa uppskattning av antalet Auschwitz-offer:

“Och således beordrade han [Himmler] inrättandet av den största och mest effektiva utrotningsfabrik som världen någonsin skådat, de moderna gaskamrarna av betong och det väldiga krematoriet⁹ som kunde sluka så många som tolvtusen kroppar på 24 timmar och som faktiskt också gjorde det. Han beordrade fram det maskineri som under tre år slukade 2 500 000 män, kvinnor och barn och släppte ut dem som oförarglig svart rök.”¹⁰

Jag flydde från Auschwitz (I Cannot Forgive, senare omdöpt till Escape from Auschwitz) gavs ursprungligen ut år 1964. När Vrba mer än två decennier senare konfronterades med ovan citerade passage vid Zündel-rättegången i Toronto 1985 hävdade han bestämt att denna uppskattning var korrekt och att historiker som Raul Hilberg och Gerald Reitlinger, vilka anförde betydligt lägre offersiffror, inte var att förlita sig på:

“Det är inte min sak att förklara Reitlingers eller Hilbergs studier, då dessa använt sig av skilda vetenskapliga metoder. Om de saknar tillgång till [stöttande] dokument av avsevärd kvalitet och kvantitet – och sådana är mycket svåra att få tag i – föredrar de att inte ta med denna [högre] siffra i sina slutliga beräkningar, detta eftersom de är bundna av den historievetenskapliga disciplinen. Min siffra däremot grundar sig på vad jag bevittnat. [...]. Vad avser denna fråga [offersiffran] tror jag att både Hilberg och Reitlinger gjort sig skyldiga till en underskattning.”¹¹

I en deposition som Vrba gav till den israeliska ambassaden i London i samband med Eichmann-rättegången läser vi följande:

“Jag var fången i Auschwitz från den 30 juni 1942 till min flykt den 7 april 1944. Under denna tid var jag en medlem av Egendomsavdelningens s.k. Sonderkommando. Denna avdelning hanterade de i Auschwitz mördade människornas egendom. Jag arbetade i denna avdelning fram till juni 1943. Jag var närvarande vid ankomsten av varje transport som anlände till Auschwitz. I de fall jag inte var närvarande, ty arbetet gjordes i skift, fick jag reda på [de anländandes] antal av mina medarbetare. Således befann jag mig i en position som möjliggjorde för mig att erhålla tämligen exakta siffror för antalet människor som anlände till Auschwitz.

Dessa siffror sammanställdes för det första utifrån antalet vagnar i de anländande konvojerna och för det andra utifrån hur tätt människorna stod packade i vagnarna. Då jag arbetade på denna plats under en ansenlig period kunde jag göra dessa uppskattningar på grundval av min erfarenhet. Vanligen var jag närvarande när de de nyss anlända tågvagnarna öppnades. Således befann jag mig i ett läge där jag lätt kunde erhålla förstahandsinformation rörande antalet till Auschwitz anlända människor.¹²

Vrba insisterade således på att hans siffror var korrekta. När allt kom omkring hade han ju tillgång till “förstahandsinformation” och had med egna ögon “sett människorna vandra in i krematorierna”. Faktum är att Vrba var så säker på sin sak, att han i ovan nämnda deposition hävdade att siffran om 1 750 000 judar mördade i Auschwitz fram till den 7 april 1944 stämde “med en möjlig felmarginal ej överskridande tio procent.”¹³

4.3. Antalet deporterade till Auschwitz enligt F. Piper

År 1991 publicerade den dåvarande vetenskaplige företåndaren för Auschwitz-museet, Dr. Franciszek Piper, en omfattande artikel i vilken han diskuterade hur antalet Auschwitz-offer, detta med bakgrund av att man under det föregående året skrivit ned den officiella offersiffran från 4 till 1.5 miljoner. I studien demonsterade Piper att det till Auschwitz deporterade antalet människor uppgår till ca 1.3 miljoner.¹⁴ Enligt Piper dog 1.1 miljon av dessa människor i lägret, merparten av dem i de förmenta homicidala gaskamrarna. Frånsett att den senare slutsatsen helt saknar stöd av dokumentär såväl som teknisk bevisning, så visar Pipers forskning entydigt att antalet Auschwitz-offer (judar och icke-judar) omöjligen kan ha överstigit 1.1 miljoner.¹⁵ Följaktligen är siffror som fem, fyra, tre eller två miljoner, eller för den delen 1 765 000 (som Péter Várnai så sent som 2007 tydligen ansåg fullt tänkbara) numera fullkomligt oförsvarbara.

Nürnberg-vittnet Seweryna Szmaglewska skriver i förordet till sin bok Smoke over Birkenau att inte mindre än fem miljoner människor gick under eller bragdes om livet i Auschwitz. Enligt hennes uppgift hade denna siffra “spridits av anställda hos den Politiska avdelningen i samband med upplösningen av lägret”.¹⁶ Denna utsaga tyder på att propagandister bland den grupp av fångar som arbetade med mottagningen och registreringen av de anländande konvojerna hittade på de groteskt överdrivna offersiffror som sedermera kom att spridas av media och vittnen.

5. Himmlers förmenta besök i Auschwitz 1943 – Wetzler vs. Vrba

I följande avsnitt skall jag jämföra Wetzlers och Vrbas utsagor om Himmlers förmenta besök i Auschwitz-Birkenau 1943.

5.1. Wetzlers skildring av besöket

Wetzler förser sina läsare med följande tidsram för Himmlers påstådda visit:

“Krematorierna är nu färdigställda. Två av dem är i drift, idag eller imorgon skulle de utan vidare kunna utrota hela lägret. Kanske var Reichsführern på väg hit personligen för någonting i den stilen.”¹⁷

De två Birkenau-krematorier som först färdigställdes var nummer II och IV, vilka togs i bruk den 15 respektive den 22 mars 1943. Krema III, som låg mittemot Krema II och till sin utformning var en spegelbild av denna byggnad, färdigställdes först den 25 juni samma år.¹⁸

Wetzler indikerar den ungefärliga tidpunkten även i följande mening:

“Han [en fånge kallad 'Bubo'] hade arbetat sex månader med att bygga de krematorier som färdigställdes för två dagar sedan.”

Om vi utgår från att det är krematorierna II och IV som hänvisas till borde datumet vara den 24 mars. I en annan passage nämner Wetzler uttryckligen månaden:

“Marssolen stod nu lågt på himmelen, dess sista strålar lekte över den flacka slätten.”¹⁹

“Vårsolen skiner klart och i dess varma ljus tyckts allting på någotvis mjukare och skörare.”²⁰

Här bör i förbigående nämnas att Auschwitz-protokollet daterar öppnandet av “de nya krematorierna och gaskamrarna” till “slutet av februari 1943” men att samma dokument även anger att invigningen av “det första krematoriet” ägde rum i mars.²¹

Vid denna tidpunkt i skildringen arbetar Wetzler i ett litet bårhus av trä beläget cirka 100 m sydväst om Krema II. Från denna sin arbetsplats hade Wetzler möjlighet att observera ankomsten av Himmlers följe genom en halvöppen dörr:

“Marek riggar upp dörren med en ståltråd så att de kan iaktta vägen genom en springa.”²²

Ankomsten av Reichsführern och hans följe till det öppna området mellan Krema II och (det ännu ej färdigställda) Krema III beskrivs som följer:

“Solens strålar glänser i lacken på de senaste lyxmodellerna där de rör sig längsmed huvudvägen. Tre…fem…sju…tolv bilar. Alla svänger de höger så de kommer i närheten av krematorierna.

I en bur vid sidan av porten sitter en sextonmannaorkester med en dirigent. De har just börjat spela ‘Gladiatorerna intåg’. På vägen utanför [läs: mellan] krematorierna står femtio fångar i randiga kläder från kommandot som arbetar vid järnvägsrampen. Val [=Vrba] är bland dem.”²³

“Höga SS-officerare stiger ut ur bilarna – lokala personligheter såväl som okända ansikten. Även några civilister har följt med. […]. SS-männen och civilisterna rättar på sig och radar upp sig längsmed vägen med blickarna uppmärksamt vända mot den femte bilen, från vilken Reichsführer Heinrich Himmler nu stiger ur.”²⁴

Enligt Wetzler mottogs Himmler på plats av lägerkommendanten:

“SS-Obersturmbannführer Rudolf Franz Höss, kommendant över detta enorma lägerkomplex, börjar skrapa något på vägytan med sin käpp. Höss förklarar. Himmler tittar på teckningen på marken och nickar. Han rycker plötsligt till, för upp ärmen och tittar på sin klocka. ‘Obersturmbannführer,’ säger han förebrående till Höss, ‘klockan är två minuter över tio.’

Höss stelnar till och tittar bekymrat bort mot vägen. Ja, hon är två minuter över tio, men allt är i ordning och i redo. Från vägen framför dem hörs bullret från en lång kolonn av lastbilar. […]. Från sina platser i bårhusets träbyggnad har Karol [=Wetzler] och Marek god sikt över människorna i de öppna lastbilarna.

‘Herregud, det är en transport,’ muttrar Karol.”²⁵

Wetzler hävdar således att Himmlers konvoj anlände till Krema II strax före klockan tio på morgonen. Lastbilarna med offren för demonstrationsgasningen skall i sin tur ha anlänt några minuter senare, kring klockan 10:02. De judiska offren lastas av och tvingas forma led:

“På vägen har de bildat fem man breda led – kvinnor och barn tillsammans, gamla män och kvinnor med sina barnbarn. Längst framme börjar en treårig pojke att skrika. Hans mor försöker lugna honom, hon talar till honom och smeker honom, men den lille pojken bara fortsätter att skrika. Tårar stora som ärtor rullar nedför hans kinder.

‘Är den här fine unge mannen sjuk?’ frågar Himmler. ‘Borde inte en doktor se till honom?’”²⁶

Offren skall ha hjälpts ner från lastbilsflaken av SS-lägerpersonal:

“‘Sakta och säkert,’ manar Himmler en kraftig SS-man som stött en gammal kvinna så klumpigt att hon nästan fallit av rampen. ‘Sakta och säkert, vi vill inte ha några olyckor. Vi har all tid i världen på oss.’”²⁷

Antalet offer anges till (240 x 5 =) 1200:

“Så vandrar på Höss kommando tvåhundrafyrtio femmannarader – kvinnor och barn först – under tystnad ned till tvättrummen, över vilka fyrkantiga skorstenar tornar upp sig. Bakom denna långa, snubblande massa rör sig sakta ett militärfordon märkt med ett rött kors. Det svänger in bakom en låg häck och två SS-män med svarta uniformsmärken stiger ur. Sjukvårdare.”²⁸

Bilen med giftgasen anländer således medan offren är på väg in i krematoriebyggnaden, någon gång mellan 10:02 and 10:30.

“‘Är allt i ordning? Är det allesammans?’ frågar Himmler den befälhavare som ledsagat lastbilskonvojen.

‘Nej, Herr Reichsführer, det är inte allesammans, detta är bara ena halvan’, svarar SS-Oberscharführer Moll, befälhavaren över krematoriet (…). ‘De för hit resten ikväll.’” [...].

‘Also los, vi kan börja,’ ropar Himmler torrt. […] ‘Vi kan börja,’ upprepar Himmler och kliver med raska steg upp till tegelbyggnaden. De andra följer efter på respektfullt avstånd. Några av dem knäpper upp sina kragar på grund av solgasset. ‘Ni har ett underbart vårväder här,’ säger Himmler till Höss. Med uppenbar otålighet frågar han sedan: ‘Tar det lång tid för dem att klä av sig?’”²⁹

Här påminns vi återigen om att denna scen skall ha utspelat sig en varm och solig marsdag.

“En stund står de och pratar utanför byggnaden, sedan, på en signal från Moll, går de in. De byter av varandra vid det lilla fönstret i ovandelen av ståldörren – Himmler, medicine professorer från Berlin, Hamburg och Münster, representanter för olika firmor, Höss och officerare från hans stab. […].

Människorna i kamrarna står tryckta mot varann, skräckslagna.

De två militära sjukvårdarna lastar av gröna lastar av gröna från sina fordon. På den gräsklädda kullen som maskerar kamrarnas tak sätter de på sig gasmasker. Därpå öppnar de luckorna till ventilationsöppningarna, bryter upp burkarnas förseglade lock och tömmer deras innehåll, kristaller av grönlila färg, ner genom öppningarna.”³⁰

Inte förrän offren redan befinner sig inuti gaskammaren klättrar alltså SS-männen upp på gaskammartaket med giftgasen och häller ner den genom “ventilationsöppningarna” ner i kamrarna. Med andra ord påstår Wetzler att Krema II rymde mer än en gaskammare, något som går stick i stäv med andra vittnesrapporter, och även kartan över Krema II och III i Auschwitz-protokollet. Det nämns inte huruvida Himmler och hans följe var tvungna att stiga ner för någon trappan på sin väg till gaskammarens förmak. Lägg märke till den färg som tillskrivs Zyklon B-”kristallerna”. I själva verket består Zyklon B av vita eller svagt blåvita gipspellets som dränkts in med vätecyanid. Dessutom var de behållare som pelletsen förvarades i metallfärgade snarare än gröna.³¹

“Himmler sneglar på sin klocka och från och med det ögonblicket, under de närmaste tio minuterna, sliter han aldrig ögonen från fönstret i [gaskammar] dörren.

Människorna som för bara en stund sedan bekymrade sig om sitt bagage, som för några minuter sedan tog emot SS-männens uppmärksamma hjälp, stelnar till och ser upp mot duschmunstyckena varifrån pyttesmå kristaller ramlar ner. En gas frigörs snabbt från kristallerna, de andas in den nu, en skarp, giftig substans. Himmler tittar ivrigt på med ögonen klistrade vid fönstret medan människorna bakom ståldörren gradvis grips av spasmer, vrider sina händer, sliter sitt hår, stelnar. Gasen stiger uppåt. Barnen fortsätter vrida sig i dödsspasmer. SS-officerarna, ingenjörerna, teknikerna och vetenskapsmännen tittar nyfiket på Himmler och försöker utläsa ur hans runda ansikte, nu rött av upphetsning, huruvida han är nöjd eller inte. På insidan har alla rörelser upphört. Himmler vänder sig om och nästan skriker:

‘Utmärkt! Utmärkt! Sensationellt! Storartat, genialt!’

Med ett styng av avund ser de alla på Herr Prüfer, chefsingenjören hos firman Topf und Söhne i Erfurt, som ritat och installerat dessa ‘tvättrum’. Prüfer vänder sig mot Himmler, som om detta erkännande tillkom endast honom, bugar lätt och säger:

‘Firman Topf und Söhne kommer att glädja sig storligen, Herr Reichsführer, över att den, om än i ringa mån, bidragit till förverkligandet av era inspirerade planer.’

Himmler är nu på gott humör:

‘Var inte så ödmjuk, min käre vän. Du har uträttat mer än en hel division i fält. Detta innebär en komplett strategisk omläggning. En komplett omläggning, mina herrar! Detta…’ han pekar på den tomma gröna burken som Moll under tiden varit och hämtat – ‘detta…’

‘Zyklon B, Herr Reichsführer,’ inflikar Herr Faust hjälpsamt. Han är ingenjör hos firman Degesch, som producerat dessa små mirakulösa kristaller.

‘Ja, detta Zyklon B, mina herrar, kommer att ses som en viktig milstolpe i SS-männens historiska kamp mot de mindervärdiga raserna. Ett par burkar för sex eller sjutusen enheter. Jag är säker på att Führern kommer bli mycket nöjd.’

Han tar en till titt genom det lilla fönstret. När han sedan lämnar byggnaden säger han till Höss:

‘Inom kort kommer vi att skicka dig en stor mängd material – ryssar, polacker, tjecker, jugoslaver, italienare, en mängd greker och även några nordbor…Med det här Zyklon kommer du snabbt kunna göra dig av med dem, min käre Höss.’

‘Mycket snabbt, Herr Reichsführer,’ svarar Höss med ett leende. ‘Ni gjorde gott i att övertyga er själv…ettusentvåhundra inom mindre än tio minuter. Givetvis måste man också lägga till kremationstiden…’ “.³²

Ovanstående beskrivning av Himmlers och hans följes förehavanden kan givetvis endast basera sig på hörsägen eller ren fantasi. Det tycks vidare fullkomligt osannolikt att Wetzler skulle ha kunnat känna igen personer som Faust och Prüfer ens i efterhand, med tanke på avståndet). Mer troligt är att Wetzler hörde talas om deras namn efter kriget och därefter infogade dem i sin närmast perversa Himmler-fantasi. Likväl säger beskrivningen mycket om Wetzlers föreställningar om de förmenta gaskamrarna. Påståendet att gasningen skulle ha klarats av inom “mindre än tio minuter” är, som framgår av Germar Rudolfs forskning kring Zyklon B:s egenskaper och effekter³³, direkt absurt.

“‘Önskar Herr Reichsführer inte ta en titt på den andra byggnaden?’ frågar Höss. ‘Den har en större kapacitet och även en källare.’

‘Nå, en snabb titt då, när vi ändå är här,’ samtycker Himmler.

De vandrar nedför den välskötta grusvägen. Förarna i de tomma limousinerna kryper ljudlöst efter dem.” ³⁴

Här har vi åter att göra något som Wetzler själv omöjligen kan ha erfarit personligen, även om det är tänkbart att Vrba skulle kunna ha uppfattat de två männens samtal. Att orden som tillskrivs Höss är ren fantasi framgår av tidsramen: Med tanke på dateringen till mars 1943 och Wetzlers position i bårhuset i Birkenau Bauabschnitt Ib Block 27 kan krematoriet där den förmenta demonstrationsgasningen ägde rum endast ha varit Krema II. Denna byggnaden hade emellertid just en källare (eller snarare halvkällare) i vilken Leichenkeller (bårhuskällare) I, den fömenta “gaskammaren”, var belägen. Då Krema III var byggd som en spegelbild av Krema II hade även detta krematorium en (halv)källare, men denna byggnad var ännu inte färdigställd i mars 1943. Även om den hade varit färdig, hade “gaskammaren” naturligtvis haft samma kapacitet som den i Krema II, inte större. Inte heller kan Höss ha avsett Krema IV, eftersom denna (i likhet med sin tvillingbyggnad Krema V) helt saknade källare.

“Samtidigt som bilarna svänger av i riktning mot Höss villa marscherar etthundrafemtio fångar, Sonderkommandot, ut från männens läger. Ventilatorerna i gaskamrarna sätts igång, gasen skringras, frisk luft strömmar in. Liken måste bäras ut till förbränningsugnarna, gaskamrarna måste tömmas, allt måste vara klart inom fem timmar och i samma skick som det var för en och en halv timme sedan”³⁵

Med andra ord är det fortfarande middagstid.

Påståendet att liken “måste bäras ut till förbränningsugnarna” är anmärkningsvärd, då den antyder att Wetzler inte var medveten om att det behövdes en hiss för att forsla kroppar från likförvaringsutrymmet Leichenkeller 1 (“gaskammaren”) till rummet med ugnarna. Detta står helt i harmoni med beskrivningen och kartan över krematorierna II och III i Auschwitz-protokollet, vilka felaktigt placerar dessas “gaskammare” och ugnar på samma våningsplan. Å andra sidan tycks den ovan citerade utsagan att gaskammaren täcktes av en “gräsklädd kulle” motsäga denna föreställning.

“En timme senare kommer de etthundrafemtio fångarna ur Sonderkommandot ut från krematoriet, ställer upp sig i led på vägen och marscherar trötta hem till buren. Alla spår har noggrannt avlägsnats.

Femtio män står åter i två led i diket med ansiktena vända mot vägen. Inte långt från krematorierna rör sig limousinerna i en prydlig rad. Reichsführer Himmler, kommendanten för Auschwitz-lägren Höss, ingenjörerna, teknikerna och vetenskapsmännen från Berlin, Hamburg och Münster beskådar än en gång hur SS-männen med leenden, vänliga ord och stöttande armar hjälper människorna nedför de långa, breda ramper som placerats intill tjugoåtta lastbilarn.

Ett ögonblick senare frågar Himmler officeraren som eskorterat den andra transporten:

‘Är allt i ordning?’”³⁶

Återigen förundras vi över Wetzlers förmåga att identifiera männen i Himmlers följe…

“Karol och Marek har ätit sin soppa inuti barracken, nu har de kommit ut och står intill köksbyggnaden. Bubo ansluter sig till dem. Val [=Vrba] har också återvänt, det blir inget sorteringsarbete förrän i morgon.”³⁷

Wetzler skall således hela denna tid ha stått inuti bårhuset.

“Från ett avstånd hörs ljudet av bilmotorer. Inte skall de väl utföra en till… Nej, det rör sig bara om de två saknade fordonen från den andra transporten. Fordonen svänger in i lägret och stannar vid köksbyggnaden. Unga pojkar pojkar hoppar ut ur dem. Etthundratjugo stycken räddade från Zyklon B av ett oförklarligt motorstopp inte långt från lägret.”³⁸

Ingen annanstans i världen har det skett så många mirakler som Auschwitz…

“Det är lägervila, men flammorna hoppar fram ur skorstenarna, matade med kropparna från över tvåtusen människor från Krakow.”³⁹

Denna siffra inkluderar av allt att döma offren från såväl den första som den andra demonstrationsgasningen.

5.2. Vrbas skildring av besöket

Låt oss nu se efter vad Rudolf Vrba skriver om samma Himmler-besök i Jag flydde från Auschwitz:

“Heinrich Himmler inspekterade lägret i Auschwitz en gång till, i januari 1943. […]. Han [Himmler] skulle få se världens första löpande band för avrättningar, avtäckningen av kommendant Höss splitter nya leksak, hans krematorium. Det var i sanning ett strålande bygge, etthundra meter långt och femtio meter brett, med femton ugnar som samtidigt kunde bränna tre kroppar var på tjugo minuter, ett sannskyldigt betongmonument över dess konstruktör, herr Walter Dejaco. […].

Himmler fick sannerligen se en imponerande uppvisning som endast stördes av ett tidsschema så pressat att det skulle ha skapat oro på många tågstationer i Tyskland. Höss som ville visa hur effektiv hans nya leksak var hade arrangerat en specialtransport av tretusen polska judar som skulle avrättas med den moderna, tyska metoden.

Himmler anlände klockan åtta på morgonen och föreställningen skulle börja en timme senare. Vid kvart i nio packades de nya gaskamrarna, med sina listiga låtsasduschar och skyltar med uppmaningar som ‘Renlighet’, ‘Tystnad’ och så vidare, fulla med folk.

SS-vakterna säkerställde att inte en millimeter av utrymmet gick till spillo genom att skjuta några skott vid ingången. Alla som redan var innanför tog ett steg från dörren och på så vis kunde fler fångar knuffas in. Spädbarn och barn slängdes upp på huvudena på de vuxna och dörrarna stängdes och låstes.

En SS-man med en tung gasmask stod på taket av kammaren, beredd att kasta in Cyclon B-kulorna som frigjorde cyanidgas. […].

Klockan åtta och femtiofem var spänningen nästan outhärdlig. Mannen med gasmasken fingrade på sin låda. Under honom fanns ett fullpackat utrymme. Men Himmler, som hade gått för att äta frukost med Höss, syntes inte till.

En telefon ringde någonstans. Alla huvuden vändes mot den. En underofficer klampade fram till befälhavande officer, gjorde hastigt honnör och flämtade fram ett meddelande. […]. Meddelandet lydde: ‘Reichsführern har inte avslutat sin frukost ännu.’

Alla slappnade av. Det kom ännu ett samtal. Ännu en spurt av en svettig underofficer. Ännu ett meddelande. Befälhavande officer svor för sig själv och muttrade till dem med samma rang runt omkring.

Himmler verkade fortfarande sitta vid frukostbordet. SS-mannen på taket satte sig på huk. Inuti kammaren började de desperata männen och kvinnorna, som vid det här laget förstod vad en dusch i Auschwitz innebar, att ropa, skrika och banka på dörrarna. Men ingen på utsidan hörde dem ty de nya kamrarna var lika ljudisolerade som gasisolerade. […].

Morgonen släpade sig fram och budbärarna kom och gick. Vid klockan tio pågick maratonfrukosten fortfarande. Runt halv elva hade SS-männen blivit mer eller mindre immuna mot alla falska alarm och mannen på taket satt kvar på huk även när telefonen ringde.

Men klockan elva, precis två timmar för sent, kom en bil körande. Himmler och Höss klev ur och småpratade en liten stund med de officerare som var där. Himmler lyssnade noga när de i detalj gick igenom proceduren. Han gick sakta fram till den förseglade dörren, tittade förstrött in genom det lilla observationsfönstret med tjockt glas och såg de plågade kropparna på insidan, återvände sedan och fyrade av ytterligare några frågor till sina undersåtar.

Slutligen var allting klart. Mannen på taket fick en skarp order. Han öppnade en rund lucka och släppte snabbt ner kulorna på huvudena under honom. Han visste, alla visste, att hettan från kropparna där inne skulle få dem att frige sin gas inom några minuter. Luckan stängdes hastigt.

Gasningen hade börjat. Efter att ha väntat en lång stund för att giftet skulle få tid att cirkulera ordentligt bjöd Höss artigt sin gäst att än en gång titta in genom observationsfönstret. Under några minuter kikade Himmler in i dödskammaren, uppenbart imponerad, och vände sig sedan med nytt intresse till Höss med ytterligare ett antal frågor.

Den här okonstlade stämningen innebar förstås inte att det egentliga ärendet försummades. Flera gånger lämnade han gruppen av officerare för att följa förloppet genom titthålet, och när alla där inne hade dött var han mycket intresserad av proceduren som följde.

Speciella hissar lyfte kropparna till krematoriet, men bränningen inleddes inte omedelbart. Guldtänder skulle dras ut. Hår, som användes för att göra torpedernas stridsspetsar vattentäta, måste klippas från kvinnornas huvuden. Välmående judars kroppar, vilka särskilt hade noterats, lades åt sidan för att senare dissekeras för den händelse någon av dem varit listig nog att gömma juveler – kanske diamanter – i eller på sin kropp.

Det var naturligtvis en komplicerad hantering, men de nya maskinerna fungerade friktionsfritt i händerna på skickliga tekniker. Himmler väntade tills röken började hänga tung över skorstenarna och sneglade sedan på klockan.

Klockan var ett. Tid för lunch, faktiskt. Han skakade hand med officerarna, återgäldade lättsamt och avspänt honnörerna från de lägre leden och steg tillbaka in i bilen tillsammans med Höss.”⁴⁰

Såsom framgår nedan motsäger Vrbas beskrivning Wetzlers vittnesmål på inte mindre än tretton avgörande punkter.

5.3. Invigningsceremonin enligt Vrba-Wetzler-rapporten

I Auschwitz-protokollet ägnas endast ett par rader åt invigningen av de nya gaskamrarna:

“Invigningen av det första krematoriet ägde rum i mars 1943 och firades med gasningen och kremeringen av 8000 judar från Krakow. Prominenta gäster från Berlin, inkluderande höga officerare såväl som civila personligheter, närvarade vid tillställningen och uttryckte sin högsta uppskattning över gaskammarens prestation. De nyttjade flitigt kikgluggen som monterats in i gaskammardörren.”⁴¹

Lägg märke till att Himmlers namn fattas i beskrivningen.

5.4. Rudolf Höss skildring av Himmlers besök i lägret

I de memoarer som den f.d. Auschwitz-kommendanten Rudolf Höss skall ha skrivit innan sin avrättning 1947 läser vi följande om SS-ledarens besök i lägret:

“Mitt nästa möte med Himmler ägde rum sommaren 1942, då han för andra och sista gången besökte Auschwitz.”⁴²

Med andra ord förnekar Höss memoarer att det besök som Vrba och Wetzler beskriver överhuvudtaget ägde rum. Höss får här medhåll av Danuta Czechs omfattande Auschwitz-kalendarium.⁴³ Enligt detta standardverk besökte Himmler lägret vid endast två tillfällen: den 7 mars 1941 och den 17 juli 1942.

5.4. Vrbas vittnesutsaga från Zündel-rättegången

När under Zündel-rättegången Vrba konfronterades med sin beskrivning av det förmenta Himmler-besöket och angivelserna i Czechs Kalendarium blev han med ens osäker på om det verkligen var Himmler han hade sett:

“Jag hade informerats ryktesvägen om att Himmler skulle besöka lägret igen och sedan dök det upp en procession utrustad som om det rörde sig om Himmler, med andra ord den vanliga mercedesen och de vanliga lismarna runtomkring, men han skakade inte hand med mig och presenterade sig för mig, ni förstår, ‘Jag är Himmler’ till exempel, eller sade till mig att ‘Himmler kunde inte komma den här dagen men jag är här i hans ställe och det här heter jag.’ Så du kan ha rätt i att den informationen inte är helt och hållet exakt, endast närapå exakt.”⁴⁴

Utifrån Wetzlers utsaga om att Vrba befunnit sig på vägen framför krematoriet under besöket ifråga framstår denna bortförklaring som tämligen orimlig. Himmler var en av de mest kända nazistledarna och Vrba kunde knappast ha undgått att ha sett fotografier av denne under de år som föregick hans deportation till Auschwitz.

Vrba gav ingen förklaring till varför han i Jag flydde från Auschwitz daterade det förmenta besöket till januari 1943, två månader innan invigningen av det första Birkenau-krematoriet.

5.6. Sammanställning av motsägelserna

Nedan har jag listat de viktigaste av de ställen där Wetzler och Vrba motsäger varandra rörande det förmenta Himmler-besöket.

1. Datumet för besöket. Wetzler anger inget exakt datum, men hans beskrivning lämnar inga tvivel om att det rör sig om mitten eller slutet av mars månad. Vad gäller väderleken får vi veta att vårsolen sken så varmt att några av SS-männen kände sig tvungna att knäppa upp sina uniformer. Vrba å andra sidan hävdar uttryckligen att besöket ägde rum i januari, då sådana temperaturer knappast är tänkbara i södra Polen. I januari var dessutom inget av Birkenau-krematorierna ännu färdigställt, varav naturligtvis följer att någon demonstrationsgasning inte heller kunde ha ägt rum vid tidpunkten ifråga. Enligt Höss såväl som Auschwitz-krönikören Danuta Czech ägde besöket överhuvudtaget aldrig rum.
2. Himmlers ankomsttid. Enligt Wetzler anlände Himmler och hans följe till krematoriet några minuter innan tio på förmiddagen. Vrba i sin tur hävdar att Himmler anlände till lägret redan klockan åtta, och att demonstrationsgasningen var schemalagd att inledas klockan nio, men att på grund av en häpnadsväckande långdragen frukost Himmler och Höss först anlände klockan elva.
3. Offrens ankomst. Wetzler påstår att Himmler och Höss väntade framför krematoriet på att offren skulle anlända. Himmler övervakade avlastningen av transporten och utbytte rentav några ord med en judisk kvinna. Enligt Vrba däremot var offren redan inpackade i gaskammaren när Himmler och Höss anlände till krematoriet.
4. Himmlers följe. Enligt Wetzler anlände Himmler och hans följe till Krema II i tolv lyxbilar. Följet bestod inte bara av kommendant Höss och ett antal ej namngivna högre SS-officerare, utan även av ett antal civilpersoner, bland dem “ingenjörer, tekniker och vetenskapsmän från Berlin, Hamburg och Münster” samt Kurt Prüfer från firman Topf und Söhne och Max Faust från Degesch. Vrba å andra sidan, som enligt Wetzler hade god möjlighet att observera det anländande följet, nämner endast ett fordon och inget om civila besökare.
5. Transporten av offren. Enligt Wetzler forslades offren till krematoriet på lastbilar. Vrba nämner inget om hur offren fördes dit.
6. Behandlingen av offren från ankomsten till gasningen. Enligt Vrba avlossade SS-män skott vid ingången till gaskammaren i syfte att kunna tränga in mer offer. De sägs också ha kastat in spädbarn och små barn över huvudena på de andra offren. Wetzler nämner ingenting om att skott avlossades. Anmärkningsvärt är också att varken Vrba eller Wetzler egentligen förklarar hur offren rörde sig från utsidan av krematoriebyggnaden till gaskammaren. Vrba är helt tyst angående detta, medan Wetzler nöjer sig med att nämna att offren “under tystnad rörde sig ned mot tvättrummen” (en utsaga som i sin tur motsäger de ord han tillskriver Höss om att “den andra byggnaden” var försedd med en källare, till skillnad från den som han och Himmler just lämnat).
7. Införseln av Zyklon B. Enligt Wetzler fördes Zyklon B-gasen till platsen av ett militärfordon märkt med ett rött kors. Fordonet anländer samtidigt som offren är på väg in i krematoriet. Två SS-sjukvårdare stiger ut ur fordonet bärande på burkar med Zyklon B. De stiger inte upp på taket till gaskammaren förrän samtliga offer letts in i byggnaden. Vrba nämner ingenting om Röda kors-märkta fordon. I hans text lämnas det oklart hur gasen fördes till platsen. Vrba talar dock om en ensam SS-man iförd en “tung gasmask” som hällde Zyklon B-kulor från en (1) “låda” ner genom en (1) “rund lucka”. Denne man tvingas vänta två timmar sittande på huk på gaskammarens tak innan Himmlers följe anländer.
8. Himmler och gaskammaren. Wetzler hävdar att Himmler under gasningens hela förlopp stod som fastklistrad vid tittgluggen, röd i ansiktet av upphetsning. Enligt Vrba spenderade SS-ledaren några minuter vid gluggen, medan han ägnade resten av tiden åt att diskutera förloppet med Höss.
9. Tidsåtgången för gasningen. “Mindre än tio minuter” enligt Wetzler. Hos Vrba anges inte tidsåtgången exakt, men det antyds att den klart översteg tio minuter (SS-männen väntar först en “lång stund” på att giftet skall “cirkulera ordentligt”. Himmler kikar därpå “under några minuter” genom tittgluggen, samtalar sedan med de andra männen men återvänder “flera gånger” till gluggen).
10. Himmlers avfärd från krematoriet. Hos Wetzler lämnar Himmler och hans följe krematoriet omedelbart efter att gasningen avslutats. Hos Vrba däremot påstås Himmler ha visat stort intresse för den procedur som följde på gasningen, och han skall inte ha lämnat byggnaden förrän “röken började hänga tung över skorstenarna”. Enligt Wetzler lämnade Himmler platsen någon gång runt kvart över tio, medan klockan enligt Vrba hade hunnit slå ett.
11. Var befann sig Sonderkommandot? Enligt Wetzler väntade Sonderkommando-arbetarna i sin barrack till dess att Himmler och hans följe lämnat krematoriet i sina bilar. Vrba å andra sidan verkar utgå ifrån att dessa arbetare var närvarande i krematoriet under Himmlers besök, eftersom han beskriver hur den gängse hanteringen av liken föregick med Himmler som observatör
12. Den andra gasningen. Enligt Wetzler utgjorde de som gasades på morgonen första halvan av en judetransport från Krakow. Den återstående halvan skall sedan ha gasats i samma byggnad senare på eftermiddagen eller kvällen. Vrba nämner inget om en andra transport.
13. Antalet offer. Som nämnts i föregående paragraf hävdar Wetzler att offren bestod av en transport med judar från Krakow som delats i två grupper. Den första gruppen bestod av 1200 personer. Antalet människor i den andra gruppen är inte klart specificerat, men då Wetzler skriver att de lastbilar som förde dem till krematoriet vardera bar i genomsnitt 60 personer och att det rörde sig om sammanlagt 30 lastbilar, varav två fick motorstopp på vägen, kan vi sluta oss till att antalet (förmenta) offer i denna grupp rörde sig kring ((60 x 30) – (30 x 2) =) 1680. Detta skulle innebära sammanlagt 2880 gasade Krakow-judar. Wetzler nöjer sig med att skriva att offrens antal uppgick till “över tvåtusen”. Vrba hävdar att “3000 polska judar” gasades. Enligt Auschwitz-protokollet däremot bestod det morbida invigningsevenemanget av “gasningen och kremeringen av 8000 judar från Krakow”

5.7. Utvärdering av motsägelserna

Härnäst skall jag kortfattat utvärdera de ovan presenterade motsägelserna.

Motsägelse 1: Det förefaller högst märkligt att Vrba skulle datera besöket till januari, om det nu i själva verket ägde rum en varm marsdag, såsom Wetzler hävdar. Möjligen skulle väderförhållandena under denna period kunna säkerställas utifrån meteorologiska data, om nu sådana finns bevarade. Säkert är i varje fall att den datering som Vrba uppger är kronologiskt omöjlig med tanke på krematoriernas konstruktionsdatum.

Motsägelse 2: Diskrepansen mellan Vrbas angivelse av tidpunkten för Himmlers ankomst till krematoriet som 11 på förmiddagen och Wetzlers angivelse av samma tidpunkt som 10 på förmiddagen är av förhållandevis ringa betydelse. Varken Vrba eller Wetzler kan ha haft tillgång till besökschemat och med största sannolikhet bar ingen av dem armbandsur.

Motsägelse 3: Den kronologiska motsägelsen rörande Himmlers ankomst visavi offrens ankomst kan omöjligen bortförklaras med tanke på att både Vrba och Wetzler enligt egen utsaga hade möjlighet att iaktta båda dessa (förmenta) händelser (jfr. kartskiss nedan).

Motsägelse 4: Medan identifikationen av de civila medlemmarna av Himmlers följe måste tillskrivas hörsägen eller fantasi är skillnaden i antalet bilar som samma följe skall ha anlänt i svårare att förklara. Hur kunde Wetzler ha sett tolv bilar och Vrba blott en?

Motsägelse 5: Att Vrba inte nämner något om lastbilar skulle möjligen kunna förklaras med att denne glömt att nämna saken.

Motsägelse 6: Givet det standardförfarande som tillskrivs de förmenta gasningarna i Krema II borde Vrba såväl som Wetzler ha haft möjlighet att observera offren när dessa steg nedför den trappa som från utsidan ledde ned till “avklädningsrummet” (se kartskissen nedan). Att ingen av dem med ett enda ord nämner denna del av det påstådda skeendet är talande. Att Wetzler inte nämner något om avlossade pistolskott skulle kunna förklaras med avståndet från hans observationspunkt till krematoriebyggnaden.

Motsägelse 7: I likhet med motsägelse 3 är de två skildringarna på denna punkt fullkomligt oförenliga.

Motsägelse 8: Skillnaderna här kan naturligtvis tillskrivas hörsägen eller fantasi.

Motsägelse 9: Med tanke på att varken Vrba eller Wetzler befann sig inuti krematoriebyggnaden (vid detta eller något annat tillfälle) bör dessa skillnader inte tillskrivas någon större betydelse.

Motsägelse 10: I likhet med motsägningarna 3 och 7 är denna olöslig.

Motsägelse 11: Denna går knappast att förklara med tanke på motsägelse 10.

Motsägelse 12: Denna motsägelse skulle möjligen kunna förklaras med att Vrba inte befunnit sig i närheten av krematoriet under eftermiddagen och kvällen och att han därför inte observerade transporten ifråga. Men borde inte i så fall Wetzler ha informerat honom om den, särskilt med tanke på att de två skall ha ägnat sig åt att samla in statistik om transporterna till lägret?

Motsägelse 13: Den mest betydande motsägelsen här är den mellan de båda skildringarna från 60-talet och Auschwitz-protokollet från 1944. Som vi redan sett skryter Vrba om att han kunde göra mycket exakta uppskattningar av antalet människor i varje transport. Hur kunde han i så fall missta 3000 människor för 8000, eller tvärtom?

Illustration: Översiktskarta över området med Krema II och III år 1943: A) Wetzlers position i bårhuset, B) Vrbas position enligt Wetzler, C) Leichenkeller II (“avklädningsrummet”), D) Leichenkeller II (“gaskammaren”).

5.8. Henryk Taubers utsaga om den “första gasningen” i Krema II

Ytterligare ett förment vittne till den “första gasningen” i Krema II är den polske juden Henryk Tauber. Till skillnad från Vrba och Wetzler skall denne ha befunnit sig inuti krematoriebyggnaden, där han tjänstgjorde i det “Sonderkommando” som skall ha haft till uppgift att släpa ut offren ur “gaskammaren” och sedan kremera dem. I ett utförligt vittnesmål lämnat den 24 maj 1945 skriver Tauber:

“En kväll i mitten av mars 1943 efter arbetsdagens slut kom den dåvarande befälhavaren över krematorierna, Hauptscharführer Hirsch, och gav oss order att stanna kvar i krematoriet, eftersom det fanns ett jobb för oss att utföra. Vid skymningstiden anlände lastbilar fulla med folk av bägge kön och av alla åldrar. Bland dem fanns gamla män, kvinnor och många barn. Lastbilarna åkte under en timme fram och tillbaka mellan stationen och lägret, ständigt hämtande fler människor. Så fort lastbilarna började anlända stängdes vi i Sonderkommandot in i ett rum i byggnadens bakre del där, såsom nämnts i min beskrivning av krematoriet, de läkare arbetade som utförde obduktionerna. Från detta rum kunde vi höra hur människorna steg ned från lastbilarna under gråt och skrik. De drevs i riktning mot en barrack som hade rests vinkelrät mot krematoriebyggnaden, inte långt från grinden till [gårdsplanen runt] Krematorium II. Människorna steg in genom dörren som vette mot grinden och steg sedan ned för trappan som ledde till det redan beskrivna avklädningsrummet. Efter att vi väntat två timmar i patologens rum släpptes vi ut och beordrades att gå till gaskammaren. Vi fann högar av nakna, böjda kroppar. De var rosaaktiga, på sina ställen röda. Några var täckta av grönaktiga märken; saliv rann från deras mungipor. Andra blödde från näsan. Många av dem var nedsmetade av exkrementer. Jag minns att många av dem hade ögonen öppna och att de var fastklamrade vid varandra. Kropparna låg för den mesta delen sammanpressade runt dörren. I kontrast fanns det färre kroppar runtomkring ståltrådsnätskolonnerna. Kropparnas positioner indikerade att dessa människor hade försökt ta sig bort från kolonnerna och fram till dörren. Det var väldigt varmt i gaskammaren och så kvävande att det var outhärdligt. Senare blev vi övertygade om att många av människorna dog av kvävning till följd av luftbristen strax före gasning. De föll till golvet och trampades ned av andra. De satt inte ner likt flertalet av de andra, utan låg utsträckta på golvet, under de andra. Det var uppenbart att de hade dött först och att de hade trampats ned. Så fort människorna kommit in i gaskammaren stängdes dörren och luften pumpades ut. Gaskammarventilationen kunde fungera på detta sätt tack vare ett system som förmådde extrahera såväl som blåsa in luft. Endast avklädningsrummet var försett med ett blästerförsett luftintag. Trots att ventilationen fortgick ännu en stund efter att gaskammaren öppnats arbetade vi bärande gasmasker. Vårt arbete bestod i att föra bort kropparna, men vi gjorde inte detta med denna första konvoj i mitten av mars, eftersom vi var tvungna att återgå till vårt arbete i ugnsrummet. För att utföra detta arbetade hämtades sjuttio fångar från Block II, d.v.s. medlemmar av det Sonderkommando som arbetade vid förbränningsgroparna intill bunkrarna [två förmenta temporära gaskammarbyggnader strax utanför Birkenau-lägret]. Denna grupp bar liken från gaskammaren till korridoren intill hissen. Där skar en barberare av håret på kvinnorna, varefter kropparna fördes med hissen till våningen där ‘pannrummet’ låg. När de nådde denna våning placerades de antingen i förrådsrummet eller fördes direkt till ‘pannrummet’ där de lades i en hög framför ugnarna. Därefter drog två tandläkare under SS vakande ögon ut guldfyllningar och löständer. De avlägsnade även ringar från fingrar och öron. Tänderna kastades i en låda märkt ‘Zahnarztstation’. [...]. Vid kremeringen av denna första transport i mitten av mars 1943 arbetade vi oavbrutet 48 timmar i sträck, men lyckades ändå inte bränna alla kropparna, eftersom en grekisk konvoj som anlänt under tiden också gasades.”⁴⁵

Tauber framförs ofta som det mest tillförlitliga av alla gaskammarvittnen, men i själva verket är hans skildringar lika fulla av motsägelser, absurditeter och felaktigheter som Vrbas och Wetzlers, om än inte lika uppenbara; detta är dock inte rätt plats att diskutera Taubers vittnesmål i detalj.⁴⁶ Vad som här är av intresse är det faktum att hans skildring av den “första gasningen” avviker betänkligt från såväl Vrbas som Wetzlers.

Ingenstans i sitt vittnesmål nämner Tauber att Himmler eller någon annan hög SS-dignitär skulle ha närvarat vid denna begivenhet. Vidare anländer samtliga förmenta offer på kvällen, inte på morgonen eller på både morgonen och kvällen. Varken Vrba eller Wetzler nämner heller någonting om en barrack uppförd söder om krematoriebyggnaden.

6. Skräckpropaganda

Såsom i stort sett all annan vittneslitteratur om Auschwitz innehåller Wetzlers bok exempel på vad som endast kan kallas skräckpropaganda: våldsamt överdrivna historier om grotesk grymhet som av allt att döma hittats på eller växt fram bland arga och skräckslagna lägerfångar. Följande citat ur Wetzlers bok är ett typiskt exempel – då vårt vittne medger att han aldrig satte foten inuti krematorierna är det uppenbart att det rör sig om ett rykte:

“…när SS-mannen upptäcker [en stöld av tandguld] låter han alltid lägga en man ur Sonderkommandot på en bår och skjuta in honom i elden. Man använder en bår smord med tvål för att det skall gå lättare.”⁴⁷

Att SS-männen i krematorierna skulle ha utdelat ett sådant makalöst sadistiskt straff tycks osannolikt inte bara med tanke på de stränga regler som omgärdade bestraffning av fångar, utan även av praktiska skäl: en panikslagen levande människa inuti en krematorieugn skulle mycket väl ha kunnat skada utrustningen inuti ugnsmuffeln, vilket in sin tur skulle ha resulterat i en tillfällig nedstängning av krematoriet.

Om SS-läkarna i lägret har Wetzler följande smicker att förtälja:

“I sina experiment deformerar de skallar, ben och armar. Sina rapporter skriver de sedan i ljuset av lampor vars skärmar tillverkats av människohud.”⁴⁸

Här försöker Wetzler återanvända den klassiska (och numera tyst begravna) lampskärmslegenden, vilken normalt förknippas med ett annat läger, nämligen Buchenwald.⁴⁹ Så vitt författaren till denna artikel har kunnat utröna har inget annat Auschwitz-vittne talat om dylika artefakter.

7. Vrba-Wetzler-rapportens källor

Enligt Wetzler var en av huvudsagesmännen bakom informationen i Auschwitz-protokollet en ung jude vid namn “Filipek” (Filip) som arbetade i krematorierna:

“Filipek ligger påklädd på sin sovbrits i Barrack 13 (…). Han tänker på de två år som han överlevt här. Redan för länge sedan strök han sitt namn från de levandes lista, ty hela denna tid har han arbetat med de döda, och i detta ögonblick undrar han om han som ‘död’ gjort tillräckligt under den han levt i dessa omgivningar. Han känner att han antagligen gjort det. Han skrev ner namnen på alla de SS-män som arbetade i krematorierna. Han har fört anteckningar om de transporter som han varit med om att hantera: var de kommit ifrån och när de anlänt. I denna informationsinsamling har han hjälpts av andra. Och ändå… Han ryckte loss etiketten från en burk Zyklon. De två första bitarna fick han av hela, de andra två skrev han av för hand: tillverkningsort, fabrikantens namn eller titel – tillräckligt för att bevisa delaktighet i brottet.”⁵⁰

Utan tvivel är denne person identisk med Filip Müller, ett annat välkänt Auschwitz-vittne. I Müllers bok Eyewitness Auschwitz: Three Years in the Gas Chambers, läser vi följande om den assistans han säger sig ha givit de två rymlingarna:

“Alfred [Wetzler] och Walter [Rosenberg, alias Rudolf Vrba] skulle lyckas med sin flykt från detta helvete på jorden – om detta kände jag mig nu betydligt säkrare. Om de lyckades med att ta sig ut skulle de också lyckas med det uppdrag de åtagit sig. När på den tredje dagen efter deras flykt den yttre kordongen hävdes drog jag en lättnadens suck. Jag hyste stora förhoppningar om vad deras lyckade flykt skulle föra med sig. Det var genom dessa två som världen äntligen skulle få veta om dödsfabrikerna i Auschwitz.

Till Alfred hade jag överlämnat en karta över krematorierna och gaskamrarna samt en lista med namn på de SS-män som tjänstgjorde där. Dessutom hade jag lämnat till dem båda anteckningar som jag fört sedan en tid tillbaka och som listade nästan alla de transporter som gasats i krematorierna 4 och 5. Jag hade beskrivit utrotningsprocessen för dem i detalj så att de skulle kunna rapportera för omvärlden precis hur offren berövades sina sista ömkliga beståndsdelar, hur de lurades att stiga in i gaskamrarna, hur efter gasningarna deras tänder bändes ut och kvinnornas hår skars av, hur de döda genomsöktes efter undangömda värdesaker, hur deras glasögon, proteser och löständer samlades ihop, och om allt annat som föregick. Under loppet av många långa samtal hade jag beskrivit för de båda den tragedi som konstant utspelade sig innanför krematorieväggarna.

Det viktigaste av de bevisföremål jag gav till dem att ta med sig på sin resa var en av de etiketter som satt fast på burkarna med Zyklon B-giftgas. Det tog lång tid innan jag lyckades komma över en av dessa burkar.”⁵¹

Medan Wetzler håller med om Müller försåg dem med den avrivna Zyklon B-etiketten hävdar han kartskissen över Krema II och III inte ritades av Müller, utan av en viss Vasil, “som hade ritat kartan i låssmedens lilla skjul.”⁵² Kartorna över lägret och krematorierna skall sedan han stoppats in i en metalltub som Wetzler bar med sig, men denna tub skall i sin tur ha gått förlorad när Vrba och Wetzler överfölls av en tysk patrull två dagar efter att de lämnat Auschwitz:

“Någonstans förlorade han [=Wetzler] sin metalltub, antagligen i närheten av elstationen där de sprungit för sina liv och gång på gång fallit omkull. Ihoprullade inuti tuben fanns kartan över krematorierna och kartan över koncentrationslägret och SS-barrackerna. Åh, detta är fruktansvärt! Min käre Vasil, ditt arbete har varit förgäves.”⁵³

Enligt Wetzler bar Vrba med sig en andra metalltub innehållande “historien om inrättandet av lägret, en lista över transporter, hela SS-hierarkin, en beskrivning av offren och den oerhörda brutaliteten, samt etiketten från en Zyklon B-burk.”⁵⁴ Denna tub gick däremot inte förlorad under flykten till Slovakien. Wetzler beskriver den andra tubens innehåll sålunda:

“Han [=Wetzler] plockar ut några stycken ihoprullade papper ur tuben. ‘Fångarna från centralregistreringen riskerade att hamna i gaskamrarna när de kopierade de här uppgifterna åt oss.’ […]. Dessa smutsiga pappersark innehöll mycket viktiga fakta: uppgifter om inrättandet och utvidgningen av de olika lägren, antalet vittnen som forslats dit först från Polen och sedan från Frankrike och Tyskland och än senare från hela det ockuperade Europa, inklusive det ‘ej ockuperade’ Slovakien.”⁵⁵

Wetzler påstår att han själv yttrade följande till en grupp ledande slovakiska judar:

“‘De [uppgifterna om transporterna och antalet offer] är kopierade från lägrets register, data stammande från den politiska avdelningen. Några har vi försetts med av männen i krematorierna, andra är hämtade ur våra egna anteckningar från rampen och lägret.’ […]. ‘De är sanningsenliga, men inte kompletta. De omfattar endast större transporter och selektioner.‘”⁵⁶

I den ovan citerade depositionen från 1960 ger Vrba följande bakgrund till siffrorna i Auschwitz-protokollet

“Alla dessa siffror hämtades från förstahandsinformation lämnad av fångar som arbetade i Auschwitz gaskammare och krematorier och som kände till de exakta siffrorna eftersom de hanterade de mördade människornas kroppar.⁵⁷

Vrba nämner här även “Philip Müller” som en av dessa sagesmän från Sonderkommandot.

Enligt Wetzler skall Vrba ha yttrat följande rörande de förlorade kartorna över krematorierna och lägret:

“‘Vi fixar de där kartorna själva, de behöver inte vara topografiskt korrekta. De kommer att hitta Auschwitz på kartan. Vi ritar resten.’”⁵⁸

I Jag flydde från Auschwitz nämner Vrba ingenting om någon förlorad metalltub, och inte heller förklarar han var kartskisserna i Auschwitz-protokollet kom ifrån. När han tillfrågades om just detta under Zündel-rättegången lämnade han följande svar:

“Fråga: (…). Jag lägger nu fram för er ett diagram som jag menar kommer från er rapport från 1944, och i vilken ni avbildar ett krematorium. Stämmer detta?

Svar: Det stämmer.

F: Är avbildningen exakt?

S: Det kan jag inte säga. Det sades att eftersom vi inte varit inne i de stora krematorierna så rekonstruerade vi den utifrån meddelanden som vi erhållit från medlemmar av Sonderkommandot som arbetade i det krematoriet, och att den därför återgav ungefär hur vi hade föreställt oss det, och utifrån vår förmåga att avbilda vad man hade berättat för oss.

F: Men det är vad du avbildade, eller hur?

S: Ja.

F: Och den återger korrekt vad du avbildat?

S: Det stämmer. Den återger korrekt vad jag hade hört att det kunde se ut som.”⁵⁹

Ovanstående något förvirrande vittnesmål implicerar att Vrba eller Wetzler ritade kartorna på grundval av sådant de mindes att ej närmare namngivna (förmenta) medlemmar av “Sonderkommandot” berättat för dem. Ingenting sägs här om någon kartskiss ritad av en Sonderkommando-medlem, eller om att en förlorad sådan karta återskapats ur minnet av Vrba eller Wetzler.

Historien om Auschwitz-protokollets tillblivelse kompliceras än mer av att Oskar Krasniansky, en medlem av det judiska rådet i Slovakien, påstår sig ha ritat kartskisserna utifrån Vrbas och Wetzlers beskrivningar. Krasniansky hävdar vidare att det var han personligen som skrev ner och sammanställde texten.⁶⁰

Slutligen bör nämnas det frapperande faktum att både Wetzler och den förmente Sonderkommando-medlemmen Müller felaktigt beskriver Zyklon B som grönblå eller grönlila “kristaller”, när det i själva verket rörde sig om vita eller vitblå gipspellets; Müller har för övrigt beslagits med en lång rad lögner och är numera så pass diskrediterad att även vissa försvarare av den ortodoxa “Förintelse”-historiografin tagit avstånd från honom.⁶¹

8. Slutsats

I sin bok Escape from Hell beskriver den slovakiske juden Alfréd Wetzler sin tid som fånge i Auschwitz-Birkenau, sin flykt från samma läger tillsammans med Rudolf Vrba, samt författandet av det s.k. Auschwitz-protokollet. Den kanske mest intressanta delen av denna skildring rör Himmlers förmenta inspektionsvisit till Birkenau i början av 1943. Som visats ovan skiljer sig Wetzlers och Vrbas respektive beskrivningar av denna påstådda händelse drastiskt åt. Även på andra punkter motsäger Wetzlers skildring Vrbas minnesteckningar såväl som andra vittnesutsagor.⁶² Dessutom uppvisar Wetzler en klar tendens att hänge sig åt återgivanden av hörsägen och rena fantasier, såsom i skildringen av krematorieskorstenarnas eldgejsrar. Tillsammans tjänar alla dessa och felaktigheter och absurditeter till att radikalt undergräva trovärdigheten hos Alfréd Wetzler såväl som Rudolf Vrba. Det hade i sanning varit intressant ifall Wetzler i likhet med Vrba hade kallats att vittna vid Zündel-rättegången 1985.

I min artikel ”Thomas Manns radiotal under kriget och massgasningslegendens uppkomst” granskade jag de månatliga tal som den berömde författaren Thomas Mann höll i brittisk-amerikansk radio under andra världskriget. I det historiskt kanske mest intressanta av dessa tal, det från januari 1942, hävdade den i exil gångne Nobelpristagaren att ”Fyrahundra unga holländska judar har skickats till Tyskland för att tjäna som försöksobjekt för giftgas”. Så vitt jag kunde avgöra vid skrivandet av denna artikel utgjorde detta tal det första påståendet om att tyskarna genomfört massgasningar av judar. I sitt tal i juni 1942 återvände Mann till ämnet och ”korrigerade” sig själv: I själva verket skulle offren ha uppgått till 800 unga holländska judar vilka hade förts till koncentrationslägret Mauthausen (i det annekterade Österrike) och gasats där. En jämförelse av innehållet i januaritalet med en dagboksanteckning gjord den 16 februrari 1942 av en rumänsk-judisk läkare vid namn Emil Dorian gav vidare vid hand att påståendet om judegasningarna i Mauthausen troligen inte härrörde från Mann personligheten, utan hade spridits tidigare av andra källor.

Stenbrott i närheten av Mauthausen (Källa: Bundearchiv/Wikipedia Commons)

Bakgrunden till anklagelsen ifråga finner vi återgiven i Raul Hilbergs standardverk om ”Förintelsen”, The Destruction of the European Jews. I början av 1941 deporterades två mindre konvojer av unga holländska judar till tyska koncentrationsläger som vedergällning för aktiviteter som motståndsrörelsen låg bakom. Den första konvojen, bestående av 400 judar, skickades först till Buchenwald i slutet av februari 1941. I detta läger avled en tiondel av dem; de överlevande skickades våren 1941 vidare till Mauthausen. I juni skickades en andra konvoj bestående av 291 judar från Amsterdam direkt till. De deporterade holländska judarnas sattes att utföra omänskligt tungt arbete i stenbrott och gruvor, och många av de som inte avled till följd av utmattning eller sjukdom skall ha begått självmord. Ingen ”Förintelse”-historiker – inklusive den främste försvararen av Mauthausens ”gaskammare”, Hans Marsalek – har någonsin hävdat att en enda av dessa holländska judar gasades i Mauthausen. Avslutningsvis skrev jag att allierad underrättelsetjänst eller någon judisk organisation måste ha börjat sprida massgasningslegenden senast i januari 1942, och att vidare efterforskningar i den holländska motståndsrörelsens publikationer skulle kunna ge besked om när, hur och av vem propagandan skapades. Hittills har jag inte haft möjlighet att gå igenom några holländska källor, men jag har däremot funnit en rad pressnotiser, artiklar och insändare från åren 1941-1943 vilka kastar nytt ljus över saken. Nedan kommer jag att presentera dessa och kort diskutera deras implikationer.

Den 28 november 1941 publicerade den tysk-judiska exilveckotidningen Aufbau (som utgavs i New York) följande notis på sid. 3:

”Från London kommer rapporten att minst 400 av de 680 unga holländska judar som under det senaste året sänts till koncentrationslägret Mauthausen i Österrike har avlidit. De gick under till följd av bristande näring, tungt arbete och grym behandling. Anhöriga förbjöds att skicka matpaket till dem i lägret.”

Såsom framgår av en notis i den amerikansk-judiska tidskriften Contemporary Jewish Review (vol. 5 nr. 2 (februari 1942) s. 87) grundade sig denna information på ett nyhetsutskick från en ej närmare angiven källa (möjligen den holländska exilregeringen) daterat den 17 november 1941. I november visste man således i väst att merparten av de deporterade holländska judarna gått döden till mötes, men i enlighet med efterkrigstida historieskrivning tillskrivs dessa dödsfall ”naturliga” orsaker, inte gasning.

Den 5 december 1941 presenterade Aufbau under titeln ”Mauthausens hemlighet” (”Das Geheimnis von Mauthausen”, s. 6) två insändare vilka jag nedan återger i oavkortat skick. Den första insändaren, undertecknad ”Carl van Hester”, lyder som följer:

”I nummer 48 [utgåvan från den 28 november] publicerade Ni en notis betitlad ‘Holländska judar i koncentrationsläger’ vilken trots sitt tragiska innehåll långt ifrån gör sanningen rättvisa. Då det här rör sig om ett av de nazistiska mördarnas mest fruktansvärda brott – ett brott som märkligt nog omvärlden hittills knappt hört någonting om – önskar jag delge Er och Era läsare de verkliga omständigheterna.
Det rör sig om runt 680 unga judar mellan 18 och 35 år, cirka hälften av dem av holländsk nationalitet, de övriga tyska utvandrare till Holland, bland dem många tidigare medlemmar av det välkända jordbrukskollektivet i Wieringen. Den ena hälften arresterades på Amsterdams gator i samband med en veritabel människojakt, iscensatt som en vedergällning för de spontana demonstrationer manande till generalstrejk vilka stadsbefolkningen genomförde som ett svar på de första tyska försöken att anstifta pogromer i de gamla judiska kvarteren. Denna grupp skickades först till Buchenwald, där inom loppet av några månader den ‘vanliga’ mortaliteten reducerade den med ungefär 10 procent. Under sommaren skickades de vidare till Mauthausen.
Samtidigt ägde i Amsterdam i juni en andra människojakt rum, vilken ledde till att mellan 300 och 350 unga judar arresterades, denna gång som repressalie för ett påstått bombattentat mot ett hus inhysande tyska officerare.
Dessa unga människor fick genomgå en noggrann medicinsk undersökning, och ett visst antal med kroppsliga defekter skickades hem. Till en början antog man, att detta berodde på tyskarna behövde individer som kunde användas för tvångsarbete; nu står det dock klart, att det berodde på att endast felfritt ‘material’ kan användas i laboratorieexperiment.
Även denna grupp transporterades till Mauthausen, och redan efter omkring tio dagar började dödsbuden anlända i dussintal. Dessa dödsbud förmedlades till de olyckliga föräldrarna av Gestapo på det mest hänsynslösa vis: Med posten fick de en order om att infinna sig på Gestapos kontor för att motta det skräckfyllda beskedet. En fader som hade bägge sina söner i Mauthausen fick en måndag en kallelse om att infinna sig på fredagen. På grund av onda aningar bad han först själv och sedan genom kristna holländare om att få infinna sig tidigare. Detta avvisades med orden: ‘Juden är inbokad till fredagen och får lov att vänta tills dess.’
På fredagen underrättade honom ämbetsmannen helt kort om att hans ene son var död. Fadern frågade då: ‘Jag har ännu en son där, vad har skett med honom?’ Ämbetsmannen bläddrade i sina papper: ‘Ack, han är död sedan åtta dagar tillbaka’.
Knappt en enda amerikansk läsare torde tro denna skildring, men den är sann, så hjälpe mig Gud.
Om några av dessa arma [deporterade holländska judar] ännu är i livet är mig obekant. Jag förmår knappt önska att så är fallet. Av de ungefär femton nära och personliga bekanta som jag hade bland dem lever nu bokstavligen inte en enda.
På vilket sätt har då dessa människor dött? En hög utländsk dignitär har personligen bemödat sig och vänt sig till olika höga instanser i Berlin för att få frigiven en viss ung man, med vars föräldrar han är bekant. På flera olika ämbetsverk, där man trodde, att det handlade om en vanlig koncentrationslägerfånge, lovades honom hjälp och påskrifter. Såfort han nämnde att det rörde sig om en ung holländare i Mauthausen, förbyttes dock bemötandet till ett kyligt avvisandde. Slutligen sade nazist av hög rang öppet till honom: ‘Ingen kommer levande från Mauthausen, och om så kriget tog slut imorgon skulle de sista av dem dödas redan idag. De dör av giftgas.’ (Det finns förutom mig även andra oklanderliga vittnen vilka denne [= den utländske dignitären] personligen underrättat om detta).
Jag skriver inte detta brev till Er av den anledningen att man fortfarande kan undsätta dessa arma människor. Men när den dagen kommer, då världen sätter sig till doms över Tyskland, måste man erinra sig sådana vidriga illdåd och visa upp dem inför världens ögon, så att inget patetiskt medlidande tillåts grumla den dömande blicken.”

Den andra insändaren, undertecknad ”R. Pisk (New York City)”, återgav tidningen endast i högst avkortat skick:

”…förefaller det Er icke märkvärdigt, att utav 680 unga, oförbrukade och kraftfulla människor 400 skall ha förlorat livet till följd av överarbete eller undernäring? Tyvärr förfogar jag personligen över bevis för att dessa arma ynglingar utsatts för giftgasexperiment, vilka dödat dem i stora skaror…”

Dessa båda insändare bevisar att massgasningslegenden tagit form som senast i november 1941, d.v.s. före den första förmenta massgasningen av judar i lägret Chelmno (i december 1941). Brevskrivarnas identiteter är än så länge ett mysterium. Insändaren undertecknad ”Carl van Hester” ger intrycket av att ha författats av en holländare, möjligen en involverad i motståndsrörelsen, men ifall denne fortfarande vid denna tid befann sig i Nederländerna måste vi anta att det rör sig om en pseudonym. Vidare kan vi utgå ifrån att ”R. Pisk” undlät att redovisa sina ”bevis”, för annars skulle Aufbau säkerligen ha återgett hans insändare oavkortad, istället för att ägna resten av insändarsidan åt ämnen som försäkringar och flyktingar på Mauritius.

Historien om gasningarna i Mauthausen fångades upp och spreds vidare av sovjetiska propagandister redan tidigt i januari 1942 (”Internees killed by gas”, The Canberra Times, 15 januari 1942, s. 3):

”London, tisdagen [den 13 januari 1942] - Citerande en källa i Wien meddelar Moskva-radion att tyskarna medels giftgas avrättat 700 anti-nazister i det ökända koncentrationslägret Mauthausen i Österrike.”

Den 10 april 1942 publicerade Aufbau ännu en notis beträffande de holländska judarna i Mauthausen (”Todeslager Mauthausen”, s. 2):

”Den holländska regeringen i London har tillkännagivit, att 740 av de 1200 [holländska] judar som skickats till tvångsarbete i salt- och svavelgruvorna i Mauthausen har avlidit. Nazisterna lät dem arbeta utan minsta skydd bland de giftiga ångorna.”

Detta tillkännagivande från den holländska exilregeringen är med stor sannolikhet detsamma som Mann hänvisade till i sitt tal från juni 1942 (”I själva verket var det närmare åttahundra människor som vid detta tillfälle häktades, fördes till Mauthausen och där gasades. Den exakta siffran har sedan dess offentliggjorts av den holländska regeringen, men då jag misstänker att denna rapport inte nått fram till er gör jag gott i att vidarebefordra till er denna privat erhållna information.”). Av notisen i Aufbau framgår det emellertid tydligt att tillkännagivandet ifråga inte tillskrev dödsfallen några ”giftgasexperiment”, istället var det exponering för giftiga ångor under gruvarbete som angavs som dödsorsak. Detta är också den version som läggs fram i Hitler’s Ten-Year War on the Jews, en rapport som Institute of Jewish Affairs i New York publicerade i augusti 1943 (ss. 238-239):

”Sommaren 1941 började judiska ungdomar att försvinna från Holland; inom loppet av en kort tid nådde dessas antal cirka 1200. Efter en tid blev det känt att de hade skickats till koncentrationslägret Manthausen [sic] i norra Österrike, där de tvingades arbeta i svavelgruvor utan skydd mot de dödliga ångorna. Enligt ett officiellt uttalande från den holländska exilregeringen dog 740 av dessa unga män under de första fyra månaderna av arbete. Till en början dök dödsnotiser upp i den holländska pressen, men snart stoppades alla sådana notiser. Föräldrarna kallades till Gestapos högkvarter för att motta budet. Kallelserna till dessa möten skickades avsiktligen ut flera dagar i förväg, i syfte att hålla dem svävande i ovisshet. Vanligen hade deras barn varit döda i veckor. Askorna kunde hämtas ut mot en avgift om 75 guilder.”

Det känns frestande att spekulera om att de personer som skapade historien om gasningarna hade låtit sig inspirerats av verkliga dödsfall bland slavarbetare till följd av giftiga ångor i gruvor, och att de sedan kombinerade detta verklighetsinslag med den giftgasparanoia som dröjde kvar sedan första världskriget (jfr. Samuel Crowell, The Gas Chambers of Sherlock Holmes). Att holländska judar avlidit efter att ha utsatts för giftiga ångor i gruvor hade rapporterats av en allierad kommitté i London redan i november 1941 (”Scathing indictment of Nazi cruelty”, The Canberra Times, 21 november 1941, s. 2):

”I februari detta år arresterades 600 holländska judar på gatorna, föstes in i bilar och fördes bort. Vid slutet av juli hade 130 av dem dött i koncentrationslägret Mauthausen; i slutet av oktober hade dödssiffran stigit till närmare 500. Dessa unga män, mellan 18 och 35 år gamla, skall enligt holländska källor ha skickats att arbeta i salpetergruvor utan någon form av skyddsmasker, vilket inneburit en sakta men säker död.”

I Aufbaus utgåva från den 12 juni 1942 finner vi följande artikel (”Amerikanischer Beamter bestätigt Mauthausen-Verbrechen”, s. 5):

”Den inför en chockerad värld av Aufbau ursprungligen meddelade nyheten om giftgasexperimenten i koncentrationslägret Mauthausen har nu bekräftats av en hög amerikansk ämbetsman, vilken tidigare var stationerad i Tjeckoslovakien och i den gångna veckan anlände till New York med det [svenska] diplomatfartyget ‘Drottningholm’. Även han känner till det som skett i detta läger 20 mil norr om Linz. En ny uppgift är att inte bara hundratals judar arresterade i Holland dödats genom dessa gasexperiment, och att ytterligare ungefär 1200 död i de närbelägna gruvorna – en anklagelse, som även den holländska regeringen [i exil] ställer sig bakom – utan att även åtskilliga hundra judar från Prag, vilka berövats identifikationshandlingar och andra personliga kännetecken, förts till Mauthausen. Myndigheterna i Protektoratet har officiellt uppgivit att dessa deporterade skickats till getton i Polen. Det kan dock fastställas att de i själva verket har skickats till Mauthausen.
Såsom meddelats Aufbau av en tillförlitlig källa har under tiden ett andra Mauthausen inrättats i det tidigare nunneklostret Liebenau i Württemberg, till vilket nazisterna i liknande syfte låtit skicka svagsinta unga män – eller sådana de valde att placera i denna kategori. I detta läger rörde det sig om judiska och icke-judiska fångar. Senare ställdes dessa försök i Liebenau in och kloster omvandlades till ett interneringsläger för utländska kvinnor.”

Enligt den etablerade historiografin skall mentalpatienter från Liebenau ha skickats för att gasas i eutanasianstalten Grafeneck. Några påståenden om gasningar i själva Liebenau tycks dock inte föreligga (jfr. http://www.wuerttembergisches-psychiatriemuseum.de/index.php?section=zwiefalten&page=1940 ). De förmenta giftgasexperimenten i Liebenau rapporterades även av Contemporary Jewish Review, men i den däri återgivna versionen hade offren bytts ut från mentalpatienter ”hundratals judiska och ryska krigsfångar” (vol. 5 nr. 4 (augusti 1942), s. 426). Samma tidskrift omnämnde även i sitt nästföljande nummer den anonyme amerikanske dignitären (vol. 5 nr. 5, s. 524):

”Hundratals andra [tjeckiska judar] skickades till koncentrationslägret Mauthausen i närheten av Linz, där de används som ‘försökskaniner’ i nazisternas giftgasexperiment, avslöjade den 10 augusti en amerikanske ämbetsman som återvänt med ‘Drottningholm’.”

Kan denne ”amerikanske ämbetsman” ha varit identisk med den ”höga utländske dignitär” som omnämns i ”Carl van Hesters” insändare?

Den 3 juli 1942 återvände Aufbau till Mauthausen-gasningarna (”Mauthausen”, s. 10):

”Enligt tillförlitliga rapporter skall 700 unga judar ha bragts om livet vid kriminella prov av giftgas i lägret Mauthausen. Såsom redan uppgivits i en tidigare utgåvare har vi i avsikt att förfärdiga en lista över offren, dels i syfte att skapa kontakt med dessa arma människors släktingar och vänner, dels av historisk-dokumentära skäl.
En publicering av namnen kommer inte att äga rum under kriget och uteblir på begäran även framledes.
Vi har redan emottagit ett flertal underrättelser. Då emellertid många namn fortfarande felas förnyar vi härmed vår tidigare appell.”

Jag har ännu inte lyckats återfinna det första uppropet som det här hänvisas till.

När historien om gasningarna i Mauthausen dök upp i Aufbau för sista gången den 9 oktober 1942 (på sid. 2) hade antalet offer ändrats så att det omfattade hela det antal holländska judar som skickats till lägret enligt exilregeringens rapport från april 1942:

”Nazisternas hot om att skicka [holländska] judar till koncentrationslägret Mauthausen framstår som än mer skakande, om man betänker de illdåd, som nazisterna begått i detta läger 20 mil norr om Linz. Som första tidningen kunde Aufbau meddela, att nazisterna utfört giftgasexperiment i Mauthausen på holländska judar, varvid runt tolvhundra av dessa mötte döden.”

Historien om gasningen av holländska judar i Mauthausen försvann emellertid inte med denna artikel. Den 16 december 1943 rapporterades följande historia från London (”Nazi Gas Tests On Prisoners”, The Courier-Mail (Brisbane), 17 december 1943, s. 2):

”Tyskarna använder sig av koncentrationslägerfångar som försökspersoner vid prover av giftgas, enligt en ung holländare som nyligen flydde och nu, svårt sjuk, är inlagd på sjukhus i ett neutralt land.
Holländaren har försett en representant för den holländska regeringen med bestyrkta detaljer rörande det lidande som de genomgått.
Holländaren uppger att han 1942 skickades till Mauthausen-lägret i Österrike. Därifrån fördes han och 27 andra i en lastbil till en stor fabrik. Denna innehöll ett antal laboratorier och gaskammare med tre fönsterlösa cementväggar och en fjärde av tjockt glas, igenom vilken kemister och fysiologer observerade ‘experimenten.’
Fångarna skickades tre gånger nakna in i en kammare. Vid det första tillfället bar de gasmasker och stannade på insidan i en kvarts timme.
Holländaren säger: ‘Efter två minuter började det sticka intensivt i huden, varpå vi erfor en glödande känsla [a glowing sensation]. Sedan vi stigit ut mättes våra kroppstemperaturer och man tog blodprover från våra örsnibbar. Därefter fick vi ta en kraftig klordusch. Vi upplevde inga skadliga efterverkningar.
Vid ett andra experiment tre veckor senare bar vi åter gasmasker, och återigen erfor vi en glödande känsla, vilken denna gång avlöstes av en känsla av intensiv kyla. Tio av offren utvecklade bölder och svårartad klåda.
Dessa utsattes inte för det tredje experimentet, i vilket 14 av oss stängdes in en halvtimme utan gasmasker.
Galler i golvet avtäcktes. Efter några minuter började vi allesammans att kräkas och känna yrsel.
Gradvis förlorade vi balanssinnet och ramlade omkull ovanpå varandra. Vi var endast vid knappt medvetande.
När testet avslutats bars vi ut av laboratorieassistenter iförda gassäkra dräkter, gummihandskar, gummiskor och gasmasker. Blod sprutade från våra näsborrar, munnar och öron.
Återigen fick vi ta en klordusch, och våra lungor och magar röntgades. Kräkningarna och yrseln fortsatte i fyra dygn, men likväl tvingades vi återuppta vårt tvångsarbete.
Senare fick vi reda på av vakterna att 40 unga judar utsatts för samma prov vid två tillfällen. Alla hade dött.”

De ovan beskrivna gasningarna framstår tydligt som giftgasexperiment snarare än gasningar i den betydelse vi är vana vid från ”Förintelse”-historiografin. Vidare lägger vi märke till att de beskrivna ”gaskamrarna” varken går att identifiera som den påstådda gaskammaren i Mauthausen eller ”gaskammaren” i den närbelägna eutanasianstalten Schloss Hartheim, att gasningarna dateras till år 1942, och att antalet judiska offer uppges till 40 istället för 400, 700, 800 eller 1200.

Påståendet om att tyskarna använde människor för experiment med stridsgaser hade dykt upp i en motståndsrapport rörande Auschwitz daterad den 24 oktober 1941 (Oboz koncentracyjny Oswiecim w swietle akt Delegatury Rzadu R.P. na Kraj, Oswiecim 1968, s. 11), men i detta fall utgjordes de förmenta offren av sovjetiska krigsfångar:

”Tidigt i oktober [1941] dödades i Oswiecim [Auschwitz] 850 ryska officerare och underofficerare (krigsfångar) medels gas, detta i syfte att pröva en ny stridsgas avsedd att användas på östfronten.”

Influerade de polska underjordiska propagandisterna sina holländska kolleger, eller tvärtom? Härrörde historierna från en gemensam källa? Är det verkligen möjligt att två grupper uppfann en princip identisk propagandalegend oberoende av varandra? Vilken roll i denna historia spelade ”Carl van Hester”, ”R. Pisk” och den (amerikanske?) ”höga utländske dignitär”? Vad vi med säkerhet vet är att både påståendet om Mauthausen och det om Auschwitz är osanna (för det senare se Carlo Mattogno,  Auschwitz: The First Gassing, Theses & Dissertations Press, Chicago 2005). Vad vi har att göra med är följaktligen två snarlika propagandalegender. Vilken kom först? För att kunna besvara dessa frågor krävs otvivelaktligen vidare efterforskningar.

Hur ser människor ut som dött till följd av kolmonoxidförgiftning? Denna fråga är av märkbar betydelse för den revisionistiska forskningen, emedan sammanlagt cirka 1.8 miljoner judar av den officiellt sanktionerade historieskrivningen påstås ha mördats i gaskammare och “gasvagnar” i de fyra lägren Belzec, Sobibor, Treblinka och Chelmno.¹

Revisionisten och ingenjören F.P. Bergs forskning har huvudsakligen fokuserat på påståendet att dieselmotorer (vars avgaser innehåller endast försumbara mängder kolmonoxid) användes som mordvapen av tyskarna, men Berg pekade även tidigt ut² att människor som förgiftats av kolmonoxid (hädanefter CO) uppvisar en djupröd eller körsbärsröd missfärgning av huden, i kontrast till “Förintelse”-nyckelvittnet Kurt Gersteins utsaga från 1945 om att liken som släpades ut ur de förmenta gaskamrarna i “det rena förintelselägret” Belzec var “blåaktiga”.

Exempel på hudmissfärgning hos ett dödligt fall av kolmonoxidförgiftning (Källa: Forensic Medicine: Colour Guide, Churchill Livingstone, Edinburgh/New York 2003, s. 12.)

År 2004 publicerade den framlidne Charles Provan en artikel³ i vilken han försökte rädda Gerstein och andra vittnens trovärdighet genom att föreslå att den “blåaktiga” färg som Gerstein talar om var ett result av cyanos. Till stöd för denna hypotes anförde Provan ett antal citat från medicinsk litteratur enligt vilken körsbärsröd missfärgning är sällsynt och ofta helt frånvarande i fall av CO-förgiftning. Berg publicerade därpå ett svar på nätet⁴ i vilket cyanos och hudmissfärgningar diskuterades i detalj. Bergs viktigaste argument gick ut på att den litteratur som åberopats av Provan av allt att döma huvudsakligen refererade till fall av CO-förgiftning där offret överlevt och genomgått behandling, m.a.o kliniska fall. Antirevisionister är förvisso förtjusta i att återge citat som “körsbärsröd missfärgning i fall av CO-förgiftning är mycket sällsynt”⁵ och “Den klassiska ‘körsbärsröda’ missfärgningen av huden är faktiskt sällsynt, och patienter tenderar oftare uppvisa ett blekt eller cyanotiskt utseende”⁶ men har för vana att undvika sådana avslöjande expertyttranden som “den körsbärsröda färg som beskrivs som en klassisk aspekt av CO-förgiftning, men sällan syns hos levande patienter” (min kursiv).⁷ Som visas nedan stämmer det att körsbärsröd missfärgning är relativt sällsynt i kliniska fall av CO-förgiftning, men så gott som alltid förekommande i dödliga fall.

Ännu ett exempel på missfärgning hos ett dödligt fall av CO-förgiftning (Källa: Jay Dix, Forensic Pathology – A Color Atlas on CD-ROM, CRC Press, Boca Raton, s. 111).

Den verifierade verkligheten

Som bevis för att körsbärsröd hudmissfärgning de facto är ytterst vanligt förekommande i dödliga fall av CO-förgiftning åberopar jag följande vetenskapliga rapporter:

• I ett amerikanskt fall av dödlig CO-förgiftning bedömdes frånvaron av körsbärsröd missfärgning av livor mortis (se nedan) “märklig” nog att rättfärdiga en specialundersökning, vilken avslöjade att offrets blod besatt en ovanlig egenhet som gjorde att det, oavsett temperatur, inte utvecklade den karaktäristiska körsbärsröda färgen.⁸

• En indisk studie av obduktionsresultat från 15 dödliga fall av CO-förgiftning,⁹ vilken visade att “djupröd missfärgning av hud och serösa membran” förekom i 12 av fallen. Som framgår av denna studie är den typiska missfärgningen synbart “djupröd” även hos individer av mörkare pigmentering.

• En österrikisk analys av obduktionsrapporter från 182 dödliga fall av CO-förgiftning¹⁰ vars resultat demonstrerade en stark korrelation mellan karboxyhemoglobin-nivån (d.v.s koncentrationen av CO i blodets hemoglobin) och körsbärsröd missfärgning. I inte färre än 179 av fallen uppvisade offrets kropp en “tydligt körsbärsrosa” livor mortis.

• En utförlig undersökning av 388 självmord begågna medels bilavgaser i Danmark mellan 1995 och 1999.¹¹ I 11 av fallen gjorde förruttnelse eller brännskador att livor mortis inte var observarbar. Den “karaktäristiska rosa livor mortis” återfanns i hela 353 fall. Endast i 9 fall uppvisade offrets kropp en normalfärgad livor mortis. I 3 av dessa 9 fall hade dock offret levt längre än ett dygn efter förgiftningstillfället, vilket pekar på en korrelation mellan körsbärsröd missfärgning och karboxyhemoglobinnivå. I de resterande 15 fallen hade obducenten glömt bort att anteckna färgen hos livor mortis.

Om vi lägger samman statistiken från de ovan refererade tre större postmortemundersökningarna finner vi att den klassiska körsbärsröda missfärgningen av livor mortis uppträdde i 544 av 585 fall, d.v.s i 93% av fallen. Med tanke på de många fallen där observation av livor mortis omöjliggjorts eller negligerats är det dock befogat att utgå ifrån att den verkliga procentsatsen är högre, säkerligen minst 95%.

De påstådda massgasningarna med CO

Vad har då vittnena till de påstådda massgasningarna med CO i Reinhardt-lägren (Belzec, Sobibor, Treblinka) och Chelmno att säga om utseendet hos de förmenta offren?

• Enligt Chelmno-nyckelvittnet “Szlamek” (vars riktiga namn kan ha varit Jakov Grojanowski eller Szlojme Fajner) var offrens ansiktsfärg oförändrad eller blek.¹²

• Rudolf Reder är den enda f.d. fången som lämnat ett komplett vittnesmål om “dödslägret” Belzec. I ett förhör den 29 december 1945 uppgav Reder att de gaskammaroffer han sett “inte uppvisade någon onaturlig färg”.¹³

• Eliahu Rosenberg, som uppger sig ha arbetat flera månader i närheten av Treblinkas förmenta gaskammare med att släpa tusentals lik från “dödskamrarna” till massgravar, hävdar i en edlig försäkran undertecknad i Wien den 24 december 1947 att offrens “hud såg gråvit ut och föll lätt av”.¹⁴

• Den f.d. SS-mannen Karl Alfred Schluch, under kriget posterad i Belzec, vittnade i 1963 om att “läpparna och nästipparna på några av liken hade blivit blå.”¹⁵ Förvisso är det möjligt att läpparna och även nästipparna hos vissa CO-offer skulle kunna anta en lilablå färg som en följd av cyanos. Problemet med vittnesmålet ligger i att Schluch säger sig ha lagt märke till dessa mindre missfärgningar men uppenbarligen helt missat de betydligt större och mer iögonfallande körsbärsröda missfärgningarna. Hur är detta möjligt om Schluch nu verkligen observerat människor som dödats med CO?

• Adolf Eichmann påstod sig ha bevittnat en gasning i Chelmno. I ett manuskript till sina memoarer beskriver han offrens utseende sålunda: “I mina ögon såg de ut som om de fortfarande var vid liv. Men nu var allesammans av dem döda.”¹⁶ Med andra ord hävdar Eichmann att han inte kunde iaktta några utseendemässiga förändringar hos offren, något som ter sig minst sagt märkligt med tanke på att de förmenta gasningsoffren i Chelmno liksom i de andra “förintelselägren” påstås ha mött döden nakna.

I denna vittnessammanställning har jag utelämnat utsagorna från Belzec-vittnena Gerstein och Pfannenstiel, då dessa redan utförligt behandlats av F.P. Berg och Carlo Mattogno.

Slutsats

Livor mortis är ett tecken på att döden inträtt. Termen hänvisar till ansamling av blod i kroppens lägre belägna delar, vilken gör att huden där färgas svagt rödlila. Orsaken till detta är att de röda blodcellerna sjunker igenom blodserumet när hjärtat inte längre pumpar runt blodet. Livor mortis framträder mellan 20 minuter och 3 timmar efter dödens inträde.¹⁷ När författarna till de ovan refererade medicinska artiklarna talar om “körsbärsröd missfärgning av livor mortis” avser de en kraftig missfärgning distinkt från den normala livor mortis.

Generellt hävdas att gasningarna i Reinhardt-lägren och Chelmno tog runt en halvtimme. Dessutom måste det ha tagit flera timmar för “arbetsjudarna” att släpa ut de tusentals förmenta offren från gaskamrarna och sedan föra dem till massgravarna eller förbränningsbålen. Således ter det sig extremt osannolikt att inga av de vittnesmål som författaren av denna artikel haft tillgång till omnämner den karaktäristiska körsbärsröda missfärgningen av livor mortis. Att flera viktiga vittnen till de förmenta “gasningarna” i dessa läger antingen förnekar att någon missfärgning överhuvudtaget var observerbar eller talar om helt andra färger säger mycket om tillförlitligheten hos dessa.

I följande artikel¹ ämnar jag ta en närmare titt på Auschwitz-kommandanten Rudolf Höss (1900-1947) utsagor rörande sitt påstådda besök i “det rena förintelselägret” Treblinka II. Dessa utgörs av: 1) den ökända “bekännelsen”, NO-1210, skriven på tyska och undertecknad av Höss den 14 mars 1946; 2) en affidavit, PS-3868,² avfattad på engelska och undertecknad av Höss den 5 april 1946; 3) protokollet från det inledande förhöret hållet den 1 och 2 april 1946; 4) en intervju med Höss genomförd av den amerikansk-judiske psykiatrikern Leon Goldensohn den 8, 9 och 11 april 1946; 5) Höss vittnesmål inför Nürnberg-tribunalen den 15 april 1946, vilket huvudsakligen bestod av en genomgång av PS-3868; samt 6) självbiografin Kommandant in Auschwitz, förmentligen skriven av Höss i polskt fängelse 1946-1947.

Rudolf Höss 1947 (Källa: Wikimedia Commons)

I den sjätte paragrafen av PS-3868 läser vi att Höss “beordrades konstruera förintelseanläggningar i Auschwitz i juni 1941. Vid den tiden fanns det i Generalguvernementet redan tre andra förintelseläger: Belzek, Treblinka och Wolzek.” Förutom att här ange det okända “Wolzek” istället för Sobibór motsäger Höss här den ortodoxa historieskrivningen (samt även dokumenterade fakta) när han anger att det existerade andra “förintelseläger” redan sommaren 1941. Det första “förintelselägret”, Chelmno (även känt som Kulmhof) togs i bruk i december 1941, medan det första av de tre Reinhardt-lägren, Belzec, öppnade i mars det följande året.³ Denna motsägelse är så grov att de exterminationistiska historikerna inte kunnat förbigå den i tystnad, såsom de gjort med mycket annat. Således har flera ledande “Förintelse”-historiker ställt sig bakom hypotesen att Höss misstog sig gällande året och att dateringen “juni 1941” – som dyker upp även i förhörsprotokollen och memoarerna⁴ – i själva verket bör uttydas “juni 1942”.⁵

1941 eller 1942? Dateringen av det förmenta besöket i Treblinka

När exakt skall Höss ha rest till Treblinka? I NO-1210 samt även i PS-3868 framstår de beskrivna skeendenas kronologi något oklart, men det antyds att besöket ägde rum under sommarmånaderna och kort efter det att Höss mottagit den förmenta utrotningsordern från Himmler. I PS-3868 skriver Höss att han lät bygga “utrotningbyggnaden” i Auschwitz efter sitt besök i Treblinka, och vidare att “massutrotningen medels gas [i Auschwitz] inleddes under sommaren” samma år.⁶ “Förintelselägret” Treblinka togs i bruk den 22 juli 1942, samma dag som massevakueringen av judar från Warszawa-gettot inleddes. I det inledande förhöret uppgav Höss att han efter att ha mottagit utrotningordern i Berlin återvände till Auschwitz och stannade där under en obestämd tidsperiod.⁷ Vidare läser vi i förhöret att resan ägde rum efter Eichmanns visit till Auschwitz (som skall ha syftat till att bestämma de praktiska detaljerna kring den förmenta utrotningsprocessen) samt, viktigast av allt, att Höss anlände till Treblinka medan “operationen i anslutning till Warszawa-gettot pågick”.⁸ Detta bekräftas även i PS-3868, i vilken står skrivet att den – ej namngivne – kommandanten i Treblinka “huvudsakligen var sysselsatt med att likvidera samtliga judar från Warszawa-gettot”.⁹ Det är ett oomtvistat faktum att deportationen av judar från Warszawa till Treblinka inleddes den 22 juli 1942 och fortsatte utan uppehåll fram till den 28 augusti samma år. Efter ett kort uppehåll återupptogs transporterna tillfälligt under perioden 3-12 september. En mindre transport från Warszawa till Treblinka avgick även den 21 september.¹⁰ Dessa fakta innebär att det påstådda besöket borde dateras till perioden 22 juli – 21 september 1942. I Goldensohns intervju säger Höss att mötet med Himmler ägde rum “under sommaren”. “Några veckor senare” fick Höss besök i Auschwitz av Eichmann som kommit för att informera honom om “de första transporterna från Generalguvernementet och Slovakien.” Besöket i Treblinka antyds här till skillnad från i det inledande förhöret ha ägt rum innan Eichmanns besök: “Under tiden hade jag inspekterat förintelselägret Treblinka i Generalguvernementet (…)”.¹¹ I memoarerna är kronologin densamma. De ovanstående utsagorna har fått “Förintelse”-historiker såsom Orth, Breitman och Pressac att dra slutsatsen att Höss besökte Treblinka mellan slutet av juli och början av september 1942. Men stämmer Höss beskrivning av Treblinka verkligen överens med den etablerade bilden av detta läger?

Höss vs. “Förintelse”-historikerna

I Goldensohn-intervjun från den 9 april 1946 beskriver Höss Treblinka på följande vis:

“Treblinka, som tidigare hade varit ett sandtag, bestod av några barracker och ett sidospår från järnvägen. Jag inspekterade utrotningskamrarna där. Dessa kammare var byggda av trä och betong, var och en var ungefär lika stor som den här cellen [cirka åtta gånger elva fot [Goldensohns anmärkning, måtten motsvarar cirka 2.5 x 3.5 m]] men med lägre i tak. Vid sidan av utrotningskamrarna hade man monterat motorer från gamla stridsvagnar eller lastbilar, och gaserna från motorerna, avgaserna, leddes in i cellerna, och det var på så vis som människorna utrotades. [...]. Jag uppskattar att man i varje kammare, som var ungefär lika stor som den här cellen, men lägre i tak, trängde in ungefär tvåhundra personer åt gången, pressade in dem i cellen så att de stod mycket tätt tillsammans. [...]. Det fanns tio kammare, alla byggda i tegel och betong. Det fanns inga kikgluggar, endast stora dörrar täckta med metallplåt. Befälen i Treblinka lät motorerna gå i en timme innan de öppnade dörrarna igen. Vid det laget var allesammans döda. Jag vet inte hur lång tid det egentligen tog för gasen att döda dem. [...]. Till en början placerades de [liken] i massgravar i sandtagen, och senare, när jag utförde min inspektion, hade de precis börjat bränna liken i öppna sandgropar eller diken och även öppna massgravarna och bränna de som hade begravts i dem.”¹²

Även i PS-3868 anges antalet gaskammare till 10 och antalet offer per kammare likaså till 200.¹³ Om kamrarnas storlek och struktur eller tidsåtgången för gasningarna sägs dock ingenting. I det inledande förhöret nämns “motorer” i plural och återigen 200 offer per kammare.¹⁴ Höss berättade även för förhörsledaren Sender Jaari att “det kan ha rör sig om ungefär tio kammare” vilka var belägna “intill en ramp”. Tågen med offren körde “rätt upp till den” så att deras levande innehåll kunde “lastas av rakt in i kamrarna”.¹⁵ Den motsvarande beskrivningen i memoarerna är mer vag och talar om “ett flertal kammare” (mehrere Kammern) inrymda i en byggnad belägen “omedelbart vid sidan av järnvägsspåret” (unmittelbar am Bahngleis). Den dödliga gasen produceras här av “olika motorer från större lastbilar och stridsvagnar”. Efter gasningen, som varar en timme, släpas offren ut ur kamrarna, kläs av (entkleidete sie) och bränns på ett galler konstruerat av järnvägsskenor.¹⁶

Motsägelserna visavi den etablerade (exterminationistiska) historieskrivningen kring Treblinka är många och tydliga. Till att börja med anger “Förintelse”-historikerna att Treblinka under dess inledande verksamhetsperiod var utrustat med endast tre gaskammare, var och en mätande 4 x 4 meter, vilka var inrymda i en mindre tegelbyggnad. Dessa skall sedermera ha ersatts med en större byggnad i betong rymmande tio (eller möjligen sex) gaskammare, var och en mätande 4 x 8 meter. Enligt Yitzhak Arad togs den nya gaskammarbyggnaden i bruk “i mitten av oktober 1942”.¹⁷ Höss kan följdaktligen ha observerat endast tre gaskammare vid sitt besök i lägret, inte tio. De dimensioner som Höss uppger i Goldensohn-intervjun stämmer för övrigt varken överens med de gamla eller de nya kamrarna. Påståendet att 200 människor gick att tränga in på (2.5 x 3.5 =) 8.75 kvadratmeter, d.v.s. 23 personer per kvadratmeter, behöver knappast kommenteras.

Höss utsaga att gaskammaroffren vid tiden för hans besök inte längre begravdes utan kremerades “i öppna sandgropar eller diken” och att de förefintliga massgravarna höll på att tömmas på sitt makabra innehåll går tvärtemot den etablerade historiografin, enligt vilken sagda kremeringar skall ha inletts först i mars 1943.¹⁸ Den tidigaste dateringen av början av likbränningen finner vi hos vittnet Richard Glazar, som anger november 1942.¹⁹ Ytterligare ett Treblinka-vittne, Chil Rajchman, talar om december samma år.²⁰ Även om vi skulle lita på Glazars uppgift så var deportationerna från Warszawa vid det laget redan avklarade.

Utsagan att Treblinka “tidigare hade varit ett sandtag” och att liken brändes i “öppna sandgropar” tyder på att Höss blandar samman “förintelselägret” Treblinka (även känt som Treblinka II), med det närbelägna arbetslägret Treblinka I, som låg cirka 2 km längre söderut, vid änden av samma sidospår. Treblinka I var beläget alldeles intill en stor grustäkt.²¹

I PS-3868 begår Höss ytterligare en kronologisk blunder genom att hävda att Treblinkas kommandant berättat för honom att “han likviderat 80 000 [människor] under loppet av ett halvår”. Då Treblinka – som skall ha varit ett ”rent förintelseläger” i vilket i princip samtliga anländande judar mördades direkt vid ankomsten – togs i drift i slutet av juli 1942 implicerar detta att Höss besök ägde rum tidigast i januari 1943. Det s.k. Höfle-telegrammet visar emellertid att sammanlagt 713 555 judar deporterades till Treblinka fram till årsslutet 1942.²² Denna detalj i Höss “erkännande” var nödvändig för att utmåla den förmenta utrotningsproceduren i Treblinka som ineffektiv jämförd med den som skall ha använts i Auschwitz. Detta koncept fungerar naturligtvis endast inom ramen för den sovjetiska propagandasiffran om 4 miljoner Auschwitz-offer. Enligt den nu gällande officiella hitorieskrivningen skall omkring 800 000 judar ha gasats i Treblinka inom loppet av ett år, varav den absoluta merparten under de första fem månaderna av lägrets verksamhetsperiod. Samtidigt skall i Auschwitz-Birkenau ungefär samma antal judar ha gasats under loppet av närmare tre år. Enligt “Förintelse”-historikerna av idag var alltså Treblinka tre gånger så “effektivt” som Auschwitz! Visserligen hävdas det att massmördandet i Treblinka sköttes inkompetent av lägrets förste kommandant, Dr. Irmfried Eberl. Denne ersattes emellertid av Franz Stangl i slutet av augusti 1942.²³ Om Höss besök ägde rum under Eberls tid skulle dock Auschwitz-kommandanten ha fått se tre gaskammare, inte tio!

Vad gäller offrens utseende lyckas Höss med att motsäga sig själv. I det inledande förhöret uppger han att offren “tvingades klä av sig innan de trängdes in i kamrarna”,²⁴ men enligt memoarerna steg de in i gaskamrarna “ännu iförda sina kläder” (noch bekleidet) och kläddes, som ovan nämnts, av först sedan de döda släpats ut ur kamrarna. Så vitt författaren till denna artikel känner till har inget annat Treblinka-vittne talat om gasningar av påklädda människor i detta läger.

Vidare råder förvirring kring antalet gasningmotorer (en eller flera). Enligt Yitzhak Arad skall dessutom dörrarna till de nya gaskamrarna ha varit försedda med kikgluggar,²⁵ medan Höss i Goldensohn-intervjun förnekar att det fanns sådana. Sist men inte minst är utsagorna om att gaskamrarna var belägna alldeles intill en järnvägsramp helt oförenliga med samtliga (av vittnen och historiker ritade) kartor över Treblinka. Dessa placerar nämligen de förmenta gaskamrarna 100-200 meter från järnvägsspåret.²⁶

Försök till att korrigera kronologin

Är det möjligt att datera Höss förmenta Treblinka-besök på ett sådant sätt att beskrivningarna av detsamma inte motsäger den etablerade historieskrivningen? Det största problemet för “Förintelse”-historikerna ligger i att Höss i det inledande förhöret explicit anger sig ha mottagit utrotningsordern från Himmler “innan påbörjandet av den ryska kampanjen”,²⁷ det vill säga före den 22 juni 1941. Arad försöker förklara Höss förvirrade historia genom att identifiera de påstått otillräckliga “utrotningscentren i öster” med förmenta skådeplatser för masskjutningar av judar i närheten av Vilnius, Kaunas, Kiev och Kharkiv, med andra ord platser belägna på tysk-ockuperat sovjetiskt territorium.²⁸ Denna förklaring går naturligtvis inte ihop med Höss bestämda utsaga att ordern gavs innan den tyska invasionen av Sovjetunionen. Det bör knappast förvåna att Arad förbigår Höss påstådda inspektion av Treblinka med tystnad.

Kan Höss ha blandat samman Treblinka med Chelmno? I memoarerna påstår Höss att han besökte även detta läger (här benämnt Culmhof) men utan att uppge ett datum.²⁹ Emellertid kan ett sådant besök ha ägt rum först flera månader efter mötet med Himmler, emedan Chelmno som ovan nämnts togs i bruk först i december 1941. I detta sammanhang stöter vi på ytterligare en förödande paradox: Enligt “Förintelse”-historikerna skall den första experimentella gasningen med Zyklon B i Auschwitz ha ägt rum i september 1941.³⁰ Således kan en eventuell inspektionsresa inte ha syftat till att välja mordmetod för Auschwitz, vare sig den gick till Chelmno eller till Treblinka.

Varför skulle Höss ha ljugit ihop ett falskt syfte bakom en verklig inspektionsresa, eller för den delen blanda ihop Treblinka med Chelmno eller rentav med platser i Sovjetunionen? Kan syftet med resan i själva verket ha varit att studera likförbränningstekniker? Vi vet att det i februari 1942 fanns planer på att anlägga en så kallad fältugn i eller i närheten av Birkenau, planer som emellertid aldrig förverkligades.³¹ Enligt “Förintelse”-historikerna skall vidare likförbränning under öppen himmel ha tagits i bruk i Birkenau under andra halvan av september 1942.³² Även om vi litade på Richard Glazars exceptionella uppgift om att kremeringarna i Treblinka påbörjades så tidigt som i november 1942, så skulle en inspektion i detta syfte vid tidpunkten i fråga ha varit i princip meningslös – och det strider mot allt förnuft att Auschwitz lägerkommandant personligen skulle ha givit av sig på en sådan poänglös resa.

Till syvende och sist finns det faktiskt inget sätt på vilket man kan “rädda” Höss vittnesmål om Treblinka. Av allt att döma rör det sig om ett lapptäcke av detaljer från andra vittnesmål och rapporter som Höss snappat upp under sin fångenskap.

Slutsats

Den f.d. Auschwitz-kommandanten Rudolf Höss vittnesutsagor om sitt påstådda besök i “förintelselägret” Treblinka är omöjliga att förena med den etablerade exterminationistiska Treblinka-historiografin och likaså dokumenterade fakta. Om en del av den ortodoxa Treblinka-bilden slängs överbord för att rädda Höss berättelse motsägs omedelbart en annan del av densamma. Oavsett var i tiden man placerar det påstådda besöket så stöter man ofrånkomligen på grova motsägelser och förödande paradoxer. Eller som den revisionistiske pionjären Arthur R. Butz uttryckt sig om Höss “erkännanden”:

“Detta är precis den sorts motsägelser som man kan förvänta sig framträda ur en hop med lögner.”³³

Västvärlden berömmer sig ofta för att skydda yttrande- och tryckfriheten och riktar ofta kritik mot andra länder för (verkliga eller förmenta) kränkningar av dessa friheter. Dock finns det något som står över yttrandefriheten i ”den fria världen”, nämligen ”Förintelsen”. I ett stort antal europeiska länder straffas ”förnekande av Förintelsen” med allt från böter till fleråriga fängelsestraff. Särskild hård är förföljelsen av personer med avvikande uppfattning av de europeiska judarnas öde under andra världskriget i Tyskland och Österrike, där maximistraffet för detta ”brott” uppgår till 5 respektive 20 års fängelse (se vidare http://en.wikipedia.org/wiki/Laws_against_Holocaust_denial).

Till de revisionistiska forskare och aktivister som dömts till fängelse under de senast gångna åren hör:

Wolfgang Fröhlich (Österrike) – 6 års fängelse.
Germar Rudolf – tillbringade sammanlagt 44 månader fängslad i Tyskland.
Ernst Zündel – tillbringade sammanlagt 7 år fängslad i USA, Kanada och Tyskland.
Sylvia Stolz (Tyskland) – dömd till 3 år och 3 månader fängelse.
Gerd Honsik (Österrike) – dömd till 5 års fängelse (senare mildrat till 4 år).
Vincent Reynouard (Frankrike) – dömd till 1 års fängelse.
Horst Mahler (Tyskland) – dömd till 13 års fängelse.

Och ”Förintelse”-inkvisitionens härjningar i västvärlden fortsätter:

- Den 28 juli 2010 meddelades att den tyske nationalistiske politikern Günter Deckert dömts till 4 månaders fängelse av distriktsdomstolen i Weinheim. Hans ”brott” bestod i att han hjälpt till att översätta och redigera en del av en tysk utgåva av den italienske revisionisten Carlo Mattognos studie Auschwitz: la prima gasazione (”Auschwitz. Den första gasningen”). Detta arbete bedömdes av det tyska ”rättsväsendet” såsom ”medhjälp till folkuppvigling och kränkning av de dödas minne”, emedan den tyska lagstiftningen på grundval av tekniskt obevisade anklagelser framförda av segrarmakterna (inte minst Sovjetunionen) i Nürnberg beslutat att ”Förintelsen” av judar i gaskammare är ett en gång för alla belagt faktum som inte får bestridas. De kättare som döms har således inte möjlighet att argumentera för sanningshalten i sina åsikter.

För den som på egen hand önskar bedöma huruvida den bok Deckert hjälpte till att översätta är ”folkuppviglande” etc. går det att ladda ner en engelsk översättning av studien ifråga som en pdf-fil på följande address:

http://vho.org/dl/ENG/atfg.pdf

- Den 19 augusi 2010 meddelade det av nyhetsbyrån Reuter att en överdomstol i Amsterdam dömt Arab European League för ”Förnekande av Förintelsen” sedan denna grupp på sin hemsida lagt ut en karikatyr – visad nedan – vilken av domstolen tolkades som ett ifrågasättande av ”Förintelsens” sakrosankta offersiffra, De Sex Miljonerna. Arab European League å sin sida förnekade att de förnekat ”Förintelsen” och menade att de endast önskat belysa ”dubbelmoralen i yttrandefrihetfrågan”. Denna inställning hjälpte emellertid inte gruppen från att undslippa 2000 euro i böter. Straffet må vara tämligen försumligt, men fallet illustrerar onekligen hur extremt lågt i tak det är i Europas ”rättsstater” när det kommer till den officiellt sanktionerade statsreligionen ”Förintelsen”.

Ovanstående karikatyr utgör ett brott i det ”fria” Nederländerna.

Ett tidigare exempel på detta gavs när den franske EU-parlamentarikern och akademikern Bruno Gollnisch i januari 2007 dömdes att böta 5000 euro, inte för att han själv ”förnekat Förintelsen”, utan för att han vid en presskonferens i oktober 2004 yttrat åsikten att man borde låta historiker debattera gaskamrarna fritt utan risk för rättsliga påföljder!

Framtiden för yttrandefriheten i Europa ser inte precis ljus ut. Ansträngningar syftande till att göra de moderna kätterilagarna till norm inom EU backas upp av många ledande politiker och institutioner. Den 27 januari 2010 (på ”Förintelsens minnesdag”) publicerade exempelvis den dåvarande EU-kommissionären med ansvar för rättsliga och inrikes frågor, Jaques Barrot följande meddelande på sin officiella nyhetssida:

Ingen form av antisemitism, oavsett var eller vem den kommer ifrån, är acceptabel. Hågkomsten av andra brott får inte ske till nackdel för minnet av Förintelsen. Konflikten i Mellanöstern kan inte utgöra en ursäkt eller ett rättfärdigande av antisemitism. Det är bedrövligt att i samband med hågkomsten av Förintelsen läsa uttalanden som förnekar Shoah [den hebreiska termen för "Förintelsen"]. Det är oacceptabelt att förneka eller minimera den etablerade historien om det nazistiska folkmordet på judarna. (…).

Vid slutet av detta år kommer medlemsstaterna att tvingas implementera det efterlängtade rambeslutet om rasism och främlingsfientlighet. Sextiofem år efter befrielsen av förintelselägren kan vi vara stolta över att EU-lagstiftningen gör förnekandet av Shoah till ett brott i samtliga medlemsstater.

Fyra månader återstår till årsslutet 2010. Kommer Barrots löfte att besannas och ”förnekelse” bli ett brott även i Sverige? Kanske. Kanske inte just då, men senare. Långsamt men säkert uppslukas friheten i väst av ”Förintelse”-religionens mäktiga mörkermän.

Jacques Barrot – stolt över EU:s planerade kättarlagstiftning.