I min artikel ”Thomas Manns radiotal under kriget och massgasningslegendens uppkomst” granskade jag de månatliga tal som den berömde författaren Thomas Mann höll i brittisk-amerikansk radio under andra världskriget. I det historiskt kanske mest intressanta av dessa tal, det från januari 1942, hävdade den i exil gångne Nobelpristagaren att ”Fyrahundra unga holländska judar har skickats till Tyskland för att tjäna som försöksobjekt för giftgas”. Så vitt jag kunde avgöra vid skrivandet av denna artikel utgjorde detta tal det första påståendet om att tyskarna genomfört massgasningar av judar. I sitt tal i juni 1942 återvände Mann till ämnet och ”korrigerade” sig själv: I själva verket skulle offren ha uppgått till 800 unga holländska judar vilka hade förts till koncentrationslägret Mauthausen (i det annekterade Österrike) och gasats där. En jämförelse av innehållet i januaritalet med en dagboksanteckning gjord den 16 februrari 1942 av en rumänsk-judisk läkare vid namn Emil Dorian gav vidare vid hand att påståendet om judegasningarna i Mauthausen troligen inte härrörde från Mann personligheten, utan hade spridits tidigare av andra källor.

Stenbrott i närheten av Mauthausen (Källa: Bundearchiv/Wikipedia Commons)

Bakgrunden till anklagelsen ifråga finner vi återgiven i Raul Hilbergs standardverk om ”Förintelsen”, The Destruction of the European Jews. I början av 1941 deporterades två mindre konvojer av unga holländska judar till tyska koncentrationsläger som vedergällning för aktiviteter som motståndsrörelsen låg bakom. Den första konvojen, bestående av 400 judar, skickades först till Buchenwald i slutet av februari 1941. I detta läger avled en tiondel av dem; de överlevande skickades våren 1941 vidare till Mauthausen. I juni skickades en andra konvoj bestående av 291 judar från Amsterdam direkt till. De deporterade holländska judarnas sattes att utföra omänskligt tungt arbete i stenbrott och gruvor, och många av de som inte avled till följd av utmattning eller sjukdom skall ha begått självmord. Ingen ”Förintelse”-historiker – inklusive den främste försvararen av Mauthausens ”gaskammare”, Hans Marsalek – har någonsin hävdat att en enda av dessa holländska judar gasades i Mauthausen. Avslutningsvis skrev jag att allierad underrättelsetjänst eller någon judisk organisation måste ha börjat sprida massgasningslegenden senast i januari 1942, och att vidare efterforskningar i den holländska motståndsrörelsens publikationer skulle kunna ge besked om när, hur och av vem propagandan skapades. Hittills har jag inte haft möjlighet att gå igenom några holländska källor, men jag har däremot funnit en rad pressnotiser, artiklar och insändare från åren 1941-1943 vilka kastar nytt ljus över saken. Nedan kommer jag att presentera dessa och kort diskutera deras implikationer.

Den 28 november 1941 publicerade den tysk-judiska exilveckotidningen Aufbau (som utgavs i New York) följande notis på sid. 3:

”Från London kommer rapporten att minst 400 av de 680 unga holländska judar som under det senaste året sänts till koncentrationslägret Mauthausen i Österrike har avlidit. De gick under till följd av bristande näring, tungt arbete och grym behandling. Anhöriga förbjöds att skicka matpaket till dem i lägret.”

Såsom framgår av en notis i den amerikansk-judiska tidskriften Contemporary Jewish Review (vol. 5 nr. 2 (februari 1942) s. 87) grundade sig denna information på ett nyhetsutskick från en ej närmare angiven källa (möjligen den holländska exilregeringen) daterat den 17 november 1941. I november visste man således i väst att merparten av de deporterade holländska judarna gått döden till mötes, men i enlighet med efterkrigstida historieskrivning tillskrivs dessa dödsfall ”naturliga” orsaker, inte gasning.

Den 5 december 1941 presenterade Aufbau under titeln ”Mauthausens hemlighet” (”Das Geheimnis von Mauthausen”, s. 6) två insändare vilka jag nedan återger i oavkortat skick. Den första insändaren, undertecknad ”Carl van Hester”, lyder som följer:

”I nummer 48 [utgåvan från den 28 november] publicerade Ni en notis betitlad ‘Holländska judar i koncentrationsläger’ vilken trots sitt tragiska innehåll långt ifrån gör sanningen rättvisa. Då det här rör sig om ett av de nazistiska mördarnas mest fruktansvärda brott – ett brott som märkligt nog omvärlden hittills knappt hört någonting om – önskar jag delge Er och Era läsare de verkliga omständigheterna.
Det rör sig om runt 680 unga judar mellan 18 och 35 år, cirka hälften av dem av holländsk nationalitet, de övriga tyska utvandrare till Holland, bland dem många tidigare medlemmar av det välkända jordbrukskollektivet i Wieringen. Den ena hälften arresterades på Amsterdams gator i samband med en veritabel människojakt, iscensatt som en vedergällning för de spontana demonstrationer manande till generalstrejk vilka stadsbefolkningen genomförde som ett svar på de första tyska försöken att anstifta pogromer i de gamla judiska kvarteren. Denna grupp skickades först till Buchenwald, där inom loppet av några månader den ‘vanliga’ mortaliteten reducerade den med ungefär 10 procent. Under sommaren skickades de vidare till Mauthausen.
Samtidigt ägde i Amsterdam i juni en andra människojakt rum, vilken ledde till att mellan 300 och 350 unga judar arresterades, denna gång som repressalie för ett påstått bombattentat mot ett hus inhysande tyska officerare.
Dessa unga människor fick genomgå en noggrann medicinsk undersökning, och ett visst antal med kroppsliga defekter skickades hem. Till en början antog man, att detta berodde på tyskarna behövde individer som kunde användas för tvångsarbete; nu står det dock klart, att det berodde på att endast felfritt ‘material’ kan användas i laboratorieexperiment.
Även denna grupp transporterades till Mauthausen, och redan efter omkring tio dagar började dödsbuden anlända i dussintal. Dessa dödsbud förmedlades till de olyckliga föräldrarna av Gestapo på det mest hänsynslösa vis: Med posten fick de en order om att infinna sig på Gestapos kontor för att motta det skräckfyllda beskedet. En fader som hade bägge sina söner i Mauthausen fick en måndag en kallelse om att infinna sig på fredagen. På grund av onda aningar bad han först själv och sedan genom kristna holländare om att få infinna sig tidigare. Detta avvisades med orden: ‘Juden är inbokad till fredagen och får lov att vänta tills dess.’
På fredagen underrättade honom ämbetsmannen helt kort om att hans ene son var död. Fadern frågade då: ‘Jag har ännu en son där, vad har skett med honom?’ Ämbetsmannen bläddrade i sina papper: ‘Ack, han är död sedan åtta dagar tillbaka’.
Knappt en enda amerikansk läsare torde tro denna skildring, men den är sann, så hjälpe mig Gud.
Om några av dessa arma [deporterade holländska judar] ännu är i livet är mig obekant. Jag förmår knappt önska att så är fallet. Av de ungefär femton nära och personliga bekanta som jag hade bland dem lever nu bokstavligen inte en enda.
På vilket sätt har då dessa människor dött? En hög utländsk dignitär har personligen bemödat sig och vänt sig till olika höga instanser i Berlin för att få frigiven en viss ung man, med vars föräldrar han är bekant. På flera olika ämbetsverk, där man trodde, att det handlade om en vanlig koncentrationslägerfånge, lovades honom hjälp och påskrifter. Såfort han nämnde att det rörde sig om en ung holländare i Mauthausen, förbyttes dock bemötandet till ett kyligt avvisandde. Slutligen sade nazist av hög rang öppet till honom: ‘Ingen kommer levande från Mauthausen, och om så kriget tog slut imorgon skulle de sista av dem dödas redan idag. De dör av giftgas.’ (Det finns förutom mig även andra oklanderliga vittnen vilka denne [= den utländske dignitären] personligen underrättat om detta).
Jag skriver inte detta brev till Er av den anledningen att man fortfarande kan undsätta dessa arma människor. Men när den dagen kommer, då världen sätter sig till doms över Tyskland, måste man erinra sig sådana vidriga illdåd och visa upp dem inför världens ögon, så att inget patetiskt medlidande tillåts grumla den dömande blicken.”

Den andra insändaren, undertecknad ”R. Pisk (New York City)”, återgav tidningen endast i högst avkortat skick:

”…förefaller det Er icke märkvärdigt, att utav 680 unga, oförbrukade och kraftfulla människor 400 skall ha förlorat livet till följd av överarbete eller undernäring? Tyvärr förfogar jag personligen över bevis för att dessa arma ynglingar utsatts för giftgasexperiment, vilka dödat dem i stora skaror…”

Dessa båda insändare bevisar att massgasningslegenden tagit form som senast i november 1941, d.v.s. före den första förmenta massgasningen av judar i lägret Chelmno (i december 1941). Brevskrivarnas identiteter är än så länge ett mysterium. Insändaren undertecknad ”Carl van Hester” ger intrycket av att ha författats av en holländare, möjligen en involverad i motståndsrörelsen, men ifall denne fortfarande vid denna tid befann sig i Nederländerna måste vi anta att det rör sig om en pseudonym. Vidare kan vi utgå ifrån att ”R. Pisk” undlät att redovisa sina ”bevis”, för annars skulle Aufbau säkerligen ha återgett hans insändare oavkortad, istället för att ägna resten av insändarsidan åt ämnen som försäkringar och flyktingar på Mauritius.

Historien om gasningarna i Mauthausen fångades upp och spreds vidare av sovjetiska propagandister redan tidigt i januari 1942 (”Internees killed by gas”, The Canberra Times, 15 januari 1942, s. 3):

”London, tisdagen [den 13 januari 1942] - Citerande en källa i Wien meddelar Moskva-radion att tyskarna medels giftgas avrättat 700 anti-nazister i det ökända koncentrationslägret Mauthausen i Österrike.”

Den 10 april 1942 publicerade Aufbau ännu en notis beträffande de holländska judarna i Mauthausen (”Todeslager Mauthausen”, s. 2):

”Den holländska regeringen i London har tillkännagivit, att 740 av de 1200 [holländska] judar som skickats till tvångsarbete i salt- och svavelgruvorna i Mauthausen har avlidit. Nazisterna lät dem arbeta utan minsta skydd bland de giftiga ångorna.”

Detta tillkännagivande från den holländska exilregeringen är med stor sannolikhet detsamma som Mann hänvisade till i sitt tal från juni 1942 (”I själva verket var det närmare åttahundra människor som vid detta tillfälle häktades, fördes till Mauthausen och där gasades. Den exakta siffran har sedan dess offentliggjorts av den holländska regeringen, men då jag misstänker att denna rapport inte nått fram till er gör jag gott i att vidarebefordra till er denna privat erhållna information.”). Av notisen i Aufbau framgår det emellertid tydligt att tillkännagivandet ifråga inte tillskrev dödsfallen några ”giftgasexperiment”, istället var det exponering för giftiga ångor under gruvarbete som angavs som dödsorsak. Detta är också den version som läggs fram i Hitler’s Ten-Year War on the Jews, en rapport som Institute of Jewish Affairs i New York publicerade i augusti 1943 (ss. 238-239):

”Sommaren 1941 började judiska ungdomar att försvinna från Holland; inom loppet av en kort tid nådde dessas antal cirka 1200. Efter en tid blev det känt att de hade skickats till koncentrationslägret Manthausen [sic] i norra Österrike, där de tvingades arbeta i svavelgruvor utan skydd mot de dödliga ångorna. Enligt ett officiellt uttalande från den holländska exilregeringen dog 740 av dessa unga män under de första fyra månaderna av arbete. Till en början dök dödsnotiser upp i den holländska pressen, men snart stoppades alla sådana notiser. Föräldrarna kallades till Gestapos högkvarter för att motta budet. Kallelserna till dessa möten skickades avsiktligen ut flera dagar i förväg, i syfte att hålla dem svävande i ovisshet. Vanligen hade deras barn varit döda i veckor. Askorna kunde hämtas ut mot en avgift om 75 guilder.”

Det känns frestande att spekulera om att de personer som skapade historien om gasningarna hade låtit sig inspirerats av verkliga dödsfall bland slavarbetare till följd av giftiga ångor i gruvor, och att de sedan kombinerade detta verklighetsinslag med den giftgasparanoia som dröjde kvar sedan första världskriget (jfr. Samuel Crowell, The Gas Chambers of Sherlock Holmes). Att holländska judar avlidit efter att ha utsatts för giftiga ångor i gruvor hade rapporterats av en allierad kommitté i London redan i november 1941 (”Scathing indictment of Nazi cruelty”, The Canberra Times, 21 november 1941, s. 2):

”I februari detta år arresterades 600 holländska judar på gatorna, föstes in i bilar och fördes bort. Vid slutet av juli hade 130 av dem dött i koncentrationslägret Mauthausen; i slutet av oktober hade dödssiffran stigit till närmare 500. Dessa unga män, mellan 18 och 35 år gamla, skall enligt holländska källor ha skickats att arbeta i salpetergruvor utan någon form av skyddsmasker, vilket inneburit en sakta men säker död.”

I Aufbaus utgåva från den 12 juni 1942 finner vi följande artikel (”Amerikanischer Beamter bestätigt Mauthausen-Verbrechen”, s. 5):

”Den inför en chockerad värld av Aufbau ursprungligen meddelade nyheten om giftgasexperimenten i koncentrationslägret Mauthausen har nu bekräftats av en hög amerikansk ämbetsman, vilken tidigare var stationerad i Tjeckoslovakien och i den gångna veckan anlände till New York med det [svenska] diplomatfartyget ‘Drottningholm’. Även han känner till det som skett i detta läger 20 mil norr om Linz. En ny uppgift är att inte bara hundratals judar arresterade i Holland dödats genom dessa gasexperiment, och att ytterligare ungefär 1200 död i de närbelägna gruvorna – en anklagelse, som även den holländska regeringen [i exil] ställer sig bakom – utan att även åtskilliga hundra judar från Prag, vilka berövats identifikationshandlingar och andra personliga kännetecken, förts till Mauthausen. Myndigheterna i Protektoratet har officiellt uppgivit att dessa deporterade skickats till getton i Polen. Det kan dock fastställas att de i själva verket har skickats till Mauthausen.
Såsom meddelats Aufbau av en tillförlitlig källa har under tiden ett andra Mauthausen inrättats i det tidigare nunneklostret Liebenau i Württemberg, till vilket nazisterna i liknande syfte låtit skicka svagsinta unga män – eller sådana de valde att placera i denna kategori. I detta läger rörde det sig om judiska och icke-judiska fångar. Senare ställdes dessa försök i Liebenau in och kloster omvandlades till ett interneringsläger för utländska kvinnor.”

Enligt den etablerade historiografin skall mentalpatienter från Liebenau ha skickats för att gasas i eutanasianstalten Grafeneck. Några påståenden om gasningar i själva Liebenau tycks dock inte föreligga (jfr. http://www.wuerttembergisches-psychiatriemuseum.de/index.php?section=zwiefalten&page=1940 ). De förmenta giftgasexperimenten i Liebenau rapporterades även av Contemporary Jewish Review, men i den däri återgivna versionen hade offren bytts ut från mentalpatienter ”hundratals judiska och ryska krigsfångar” (vol. 5 nr. 4 (augusti 1942), s. 426). Samma tidskrift omnämnde även i sitt nästföljande nummer den anonyme amerikanske dignitären (vol. 5 nr. 5, s. 524):

”Hundratals andra [tjeckiska judar] skickades till koncentrationslägret Mauthausen i närheten av Linz, där de används som ‘försökskaniner’ i nazisternas giftgasexperiment, avslöjade den 10 augusti en amerikanske ämbetsman som återvänt med ‘Drottningholm’.”

Kan denne ”amerikanske ämbetsman” ha varit identisk med den ”höga utländske dignitär” som omnämns i ”Carl van Hesters” insändare?

Den 3 juli 1942 återvände Aufbau till Mauthausen-gasningarna (”Mauthausen”, s. 10):

”Enligt tillförlitliga rapporter skall 700 unga judar ha bragts om livet vid kriminella prov av giftgas i lägret Mauthausen. Såsom redan uppgivits i en tidigare utgåvare har vi i avsikt att förfärdiga en lista över offren, dels i syfte att skapa kontakt med dessa arma människors släktingar och vänner, dels av historisk-dokumentära skäl.
En publicering av namnen kommer inte att äga rum under kriget och uteblir på begäran även framledes.
Vi har redan emottagit ett flertal underrättelser. Då emellertid många namn fortfarande felas förnyar vi härmed vår tidigare appell.”

Jag har ännu inte lyckats återfinna det första uppropet som det här hänvisas till.

När historien om gasningarna i Mauthausen dök upp i Aufbau för sista gången den 9 oktober 1942 (på sid. 2) hade antalet offer ändrats så att det omfattade hela det antal holländska judar som skickats till lägret enligt exilregeringens rapport från april 1942:

”Nazisternas hot om att skicka [holländska] judar till koncentrationslägret Mauthausen framstår som än mer skakande, om man betänker de illdåd, som nazisterna begått i detta läger 20 mil norr om Linz. Som första tidningen kunde Aufbau meddela, att nazisterna utfört giftgasexperiment i Mauthausen på holländska judar, varvid runt tolvhundra av dessa mötte döden.”

Historien om gasningen av holländska judar i Mauthausen försvann emellertid inte med denna artikel. Den 16 december 1943 rapporterades följande historia från London (”Nazi Gas Tests On Prisoners”, The Courier-Mail (Brisbane), 17 december 1943, s. 2):

”Tyskarna använder sig av koncentrationslägerfångar som försökspersoner vid prover av giftgas, enligt en ung holländare som nyligen flydde och nu, svårt sjuk, är inlagd på sjukhus i ett neutralt land.
Holländaren har försett en representant för den holländska regeringen med bestyrkta detaljer rörande det lidande som de genomgått.
Holländaren uppger att han 1942 skickades till Mauthausen-lägret i Österrike. Därifrån fördes han och 27 andra i en lastbil till en stor fabrik. Denna innehöll ett antal laboratorier och gaskammare med tre fönsterlösa cementväggar och en fjärde av tjockt glas, igenom vilken kemister och fysiologer observerade ‘experimenten.’
Fångarna skickades tre gånger nakna in i en kammare. Vid det första tillfället bar de gasmasker och stannade på insidan i en kvarts timme.
Holländaren säger: ‘Efter två minuter började det sticka intensivt i huden, varpå vi erfor en glödande känsla [a glowing sensation]. Sedan vi stigit ut mättes våra kroppstemperaturer och man tog blodprover från våra örsnibbar. Därefter fick vi ta en kraftig klordusch. Vi upplevde inga skadliga efterverkningar.
Vid ett andra experiment tre veckor senare bar vi åter gasmasker, och återigen erfor vi en glödande känsla, vilken denna gång avlöstes av en känsla av intensiv kyla. Tio av offren utvecklade bölder och svårartad klåda.
Dessa utsattes inte för det tredje experimentet, i vilket 14 av oss stängdes in en halvtimme utan gasmasker.
Galler i golvet avtäcktes. Efter några minuter började vi allesammans att kräkas och känna yrsel.
Gradvis förlorade vi balanssinnet och ramlade omkull ovanpå varandra. Vi var endast vid knappt medvetande.
När testet avslutats bars vi ut av laboratorieassistenter iförda gassäkra dräkter, gummihandskar, gummiskor och gasmasker. Blod sprutade från våra näsborrar, munnar och öron.
Återigen fick vi ta en klordusch, och våra lungor och magar röntgades. Kräkningarna och yrseln fortsatte i fyra dygn, men likväl tvingades vi återuppta vårt tvångsarbete.
Senare fick vi reda på av vakterna att 40 unga judar utsatts för samma prov vid två tillfällen. Alla hade dött.”

De ovan beskrivna gasningarna framstår tydligt som giftgasexperiment snarare än gasningar i den betydelse vi är vana vid från ”Förintelse”-historiografin. Vidare lägger vi märke till att de beskrivna ”gaskamrarna” varken går att identifiera som den påstådda gaskammaren i Mauthausen eller ”gaskammaren” i den närbelägna eutanasianstalten Schloss Hartheim, att gasningarna dateras till år 1942, och att antalet judiska offer uppges till 40 istället för 400, 700, 800 eller 1200.

Påståendet om att tyskarna använde människor för experiment med stridsgaser hade dykt upp i en motståndsrapport rörande Auschwitz daterad den 24 oktober 1941 (Oboz koncentracyjny Oswiecim w swietle akt Delegatury Rzadu R.P. na Kraj, Oswiecim 1968, s. 11), men i detta fall utgjordes de förmenta offren av sovjetiska krigsfångar:

”Tidigt i oktober [1941] dödades i Oswiecim [Auschwitz] 850 ryska officerare och underofficerare (krigsfångar) medels gas, detta i syfte att pröva en ny stridsgas avsedd att användas på östfronten.”

Influerade de polska underjordiska propagandisterna sina holländska kolleger, eller tvärtom? Härrörde historierna från en gemensam källa? Är det verkligen möjligt att två grupper uppfann en princip identisk propagandalegend oberoende av varandra? Vilken roll i denna historia spelade ”Carl van Hester”, ”R. Pisk” och den (amerikanske?) ”höga utländske dignitär”? Vad vi med säkerhet vet är att både påståendet om Mauthausen och det om Auschwitz är osanna (för det senare se Carlo Mattogno,  Auschwitz: The First Gassing, Theses & Dissertations Press, Chicago 2005). Vad vi har att göra med är följaktligen två snarlika propagandalegender. Vilken kom först? För att kunna besvara dessa frågor krävs otvivelaktligen vidare efterforskningar.

Thomas Mann (f. 1875) är en av Tysklands mest kända nutida författare. Till hans verk hör bl.a. romanerna Huset Buddenbrook, Tonio Kröger, Döden i Venedig och Bergtagen. År 1905 gifte sig Mann med judinnan Katia Pringsheim. 1929 tilldelades han Nobelpriset i litteratur. Redan innan Hitlers maktövertagande hade Mann varit en högljudd kritiker av nationalsocialisternas politiska agenda och 1933 valde han att gå i exil. Mellan 1938 och 1952 levde han i Förenta Staterna, varifrån han sedermera flyttade till Schweiz efter att ha anklagats för att försvara Stalin och kallats att vittna om ”oamerikanska aktiviteter”. Mann dog i Zürich 1955.

Med början år 1940 fram till slutet av andra världskriget spelade Mann in en serie tal på tyska vilka skickades till BBC vilka använde dem i utsändningar avsedda att nå tyska lyssnare. De första 30 talen publicerades i bokform 1943. Efter kriget utgavs sedan en andra utökad upplaga av denna bok som även omfattade talen 1943-1945.^[1] I denna korta artikel har jag utgått från denna andra upplaga. I många fall anges endast månaden som talet stammar ifrån, i vissa fall förekommer även exakta datum. Nedan skall jag i kronologisk ordning gå igenom Manns utsagor rörande de förmenta massgasningarna av judar och kort diskutera deras betydelse.

Thomas Mann 1937. Källa: Wikimedia Commons.

I sitt tal från september 1941 slog Mann fast att ”folkutrotningstanken [der Gedanke der Völkervernichtung] är en nazi-idé – den hör inte hemma i demokratiska hjärnor.”^[2] Med andra ord antyder här Mann att folkmord redan från början stod på den nationalsocialistiska agendan, och detta vid en tidpunkt då endast tre månader förlöpt sedan inledandet av det tysk-sovjetiska kriget. Enligt Mann omfattade dock de nazityska folkmordplanerna inte enbart judarna, för i sitt nästa tal, daterat oktober 1941, talar han om ”det planmässiga rasmordet [den planmäßigen Rassenmord] som Hitler begår i Frankrike”. ^[3] Att det inte är franska judar som Mann avser här, utan fransmän, står klart inte bara utav det faktum att deportationen av judar från det ockuperade Frankrike ännu inte inletts vid denna tidpunkt, utan även av Manns senare tal (se nedan).

I sitt tal från november 1941 nämner Mann vid sidan av judarna även polacker och serber som offer för folkmord:

”Trehundratusen serber har dödats inte under utan efter kriget med detta land [=Tyskland] av er tyskar på order av de förryckta skurkar som regerar över er. Det outsägliga [Unaussprechliche] som ägt och äger rum i Ryssland, det som skett och sker med polackerna och judarna känner ni till, även om ni helst inte skulle vilja det, av berättigad fruktan för det likaledes outsägliga, ständigt växande hat som en dag, när era trupper och maskiner lamslagits, ofrånkomligen kommer att störta samman över era huvuden.”^[4]

Vid denna tidpunkt var det förmenta folkmordet på judarna ännu blott ”det outsägliga”, eller med andra ord: propagandisterna hade ännu inte kommit på vilket mordvapen de skulle tillskriva tyskarna. Detta skulle emellertid snart ändra sig.

Två månader senare, i talet från januari 1942, hade Mann en högst uppseendeväckande historia att delge sina lyssnare:

”Underrättelsen låter otrolig, men min källa är tillförlitlig. I talrika holländsk-judiska familjer i Amsterdam och andra städer, säger man mig, härskar djup sorg över söner som lidit en fruktansvärd död. Fyrahundra unga holländska judar har skickats till Tyskland för att tjäna som försöksobjekt för giftgas. Styrkan hos detta ridderliga och i högsta grad tyska stridsmedel, ett sant Siegfriedsvapen visade sig framgångsrikt gentemot de unga undermänniskorna. De är döda – offer för Nyordningen och härskarrasens krigiska uppfinningsrikedom. För åtminstone det syftet dög de. När allt kommer omkring var de ju judar.”^[5]

Något längre fram i samma tal hänvisar Mann till samma förmenta händelse som ”provgasningen av fyrahundra unga judar”.^[6]

I talet från juni 1942 återvände Mann till historien om de gasade holländska judarna:

”I en av mina. tidigare utsändningar gjorde jag mig skyldig till en beklaglig förmildring av sanningen. Jag talade om nazistiska illdåd och nämnde i detta sammanhang att fyra unga holländare av judisk börd sänts till Tyskland för att där dödas med giftgas. Nu har jag emellertid hört indirekt från Holland att det av mig angivna antalet offer motsvarade blott hälften av det verkliga. I själva verket var det närmare åttahundra människor som vid detta tillfälle häktades, fördes till Mauthausen och där gasades. Den exakta siffran har sedan dess offentliggjorts av den holländska [?exil] regeringen, men då jag misstänker att denna rapport inte nått fram till er gör jag gott i att vidarebefordra till er denna privat erhållna information.”^[7]

Verkligheten bakom dessa påståenden beskrivs av den exterminationistiske historikern Raul Hilberg som följer: Tidigt i februari 1941 attackerades tysk säkerhetspolis av judiska motståndsmedlemmar i samband med en razzia. Den 25 februari svarade den lokale högre ledaren för SS och polisen, Rauter, med att tillkännage att 400 holländska judar ur åldersgruppen 20-35 hade skickats till ett tyskt koncentrationsläger. Sammanlagt 389 unga holländsk-judiska män skickades de facto till Buchenwald, där en tiondel av dem gick under under de följande månaderna. De som överlevt skickades till en än hårdare lägervistelse i Mauthausen (i det annekterade Österrike). I juni samma år skickades ytterligare 291 judar från Amsterdam direkt till Mauthausen. De holländska judarna i detta läger sattes att utföra tungt arbete i ett stenbrott, och många av de som inte dog av sjukdomar och umbäranden rapporteras ha tagit livet av sig. I enlighet med lägerreglementet skickade förvaltningen i Mauthausen dödsnotiser till de avlidnas familjer.^[8] Ingen ”Förintelse”-historiker har någonsin hävdat att de holländska judar som skickades till Mauthausen 1941 (eller ens en del av dem) mördades med giftgas i detta läger. Enligt den mest namnkunnige förfäktaren av Mauthausens förmenta gaskammare, Hans Marsalek, skall denna inte ha tagits i bruk förrän i maj 1942, och av de antingen 526 eller 726 offer som han påstår gasades (vid sammanlagt fem tillfällen) fram till och med den 9 september 1944 var samtliga antingen sovjetiska, tjeckiska eller polska medborgare.^[9] Följaktligen kan inte en enda av de sammanlagt cirka 640 holländska judar som skickades till Mauthausen 1941 ha gasats där, ens ur en exterminationistisk synvinkel.

I den mest uttömmande (2253 sidor långa) Mann-biografi som publicerats till dags dato, och som författats av Klaus Harpprecht ^[10] finner vi talrika referenser och summeringar av radiotalen från kriget, men det högst anmärkningsvärda faktum att den världsberömde författaren var en de första kända personerna –kanske rentav den förste – som rapporterade om massgasningar av judar förbigås med tystnad, och inte heller ges vi några ledtrådar till vilken Manns källa kan ha varit.

Den 16 februari 1942 skrev den rumänsk-judiske, i Bukarest bosatte läkaren Emil Dorian följande i sin dagbok:

”Vi har fått höra om hur man i en tysk industrianläggning utvecklat en särskild kraftfull giftgas. Dess effektivitet testades på fyrahundra judiska ungdomar som hämtats från ett koncentrationsläger. Givetvis dog allesammans. Strax därpå fördömde Thomas Mann i amerikansk radio detta skamliga brott och lade ansvaret på hela den tyska nationen (…).”^[11]

Varken den ej närmare specifierade ”särskilt kraftfulla giftgasen” eller koncentrationslägret nämns i Manns tal från januari (åtminstone inte i dess tryckta form), vilket antyder att även andra källor vid denna tidpunkt spred påståendet att holländska judar gasats i Mauthausen. Detta skulle i sin tur innebära att allierad underrättelsetjänst och/eller judiska organisationer började sprida propaganda om massgasningar av judar senast i januari 1942. För att avgöra närmare när och var detta påstående uppstod skulle utan tvekan fordras en genomgång av den holländska motståndsrörelsens publikationer.

I sitt tal från augusti 1942 återvände Mann till det förmenta folkmordet på fransmännen. Enligt Mann ämnade tyskarna reducera Frankrikes befolkning till tjugo miljoner.^[12] Då Frankrikes befolkning år 1939 uppgick till cirka 41,7 miljoner innebär detta påstående att tyskarna planerade att mörda eller på annat vis bringa om livet mer än 20 miljoner fransoser! I verkligheten kom de franska offren för kriget att uppgå till sammanlagt 567 600, varav 217 600 stupade i strid – denna siffra inkluderar även 83 000 verkliga eller förmenta offer för ”Förintelsen”.^[13] Med tanke på att siffran för civila döda uppgick till 267 000 – merparten otvivelaktligen offer för bombningar, avrättningar av motståndsmän, etc. – framstår föreställningen att Hitler utkämpade ett utrotningskrig mot fransmännen som rent barock.

Den 27 september 1942 citerade Mann ett radiotal som nyligen skulle ha hållits av den tyske propagandaministern Goebbels:

”Det är vårt mål (…) att utrota judarna [die Juden auszurotten]. Oavsett om vi segrar eller besegras måste vi och skall vi uppnå detta mål. Om den tyska armén tvingades till reträtt skulle den på sin väg tillbaka utplåna [vertilgen] de sista judarna från jordens yta.”^[14]

Författaren till denna artikel har inte lyckats hitta något tal av Goebbels från perioden ifråga som motsvarar Manns förmenta ”citat”. Två saker i detta faller en dessutom omedelbart i ögonen: Hur troligt är det att propagandaministern Goebbels i ett radiotal år 1942 skulle nämna ett tyskt nederlag som en möjlighet, ens i de mest hypotetiska ordalag? Och hur skulle det vara möjligt för den reträtterande tyska armén att ”utplåna de sista judarna från jordens yta” när majoriteten av världens judiska befolkning befann sig utom dess räckhåll?

I samma tal upprepade Mann den vid sid samma tid ofta nämnda offersiffran om 700 000 mördade judar, ”varav 70 000 endast i Minsk-regionen”. Detta åtföljdes sedan av två historier om massgasningar av judar:

”I Paris drevs inom loppet av några dagar sextontusen judar samman och transporterades iväg i boskapsvagnar. Varthän? Det vet den tyske lokförare, om vilken det rapporteras i Schweiz. Han lyckades fly dit efter att ett flertal gånger ha fått köra tåg fullastade med judar, vilka stannades på en öppen bansträcka, förslöts hermetiskt och därpå genomgasades. Den arme mannen stod inte ut längre. Likväl är hans erfarenheter ingalunda unika. En precis och autentisk rapport föreligger rörande dödandet medels giftgas av inte mindre än elvatusen polska judar. Dessa fördes till en särskild avrättningsplats nära Konin i Warszawa-distriktet, lastades in i lufttätt förslutna lastbilar och förvandlades till lik inom loppet av en kvart. Hela förloppet skildras ingående: offrens skrik och vädjanden, de godmodiga skratten från SS-vildarna, som fann stort nöje i det hela.” ^[15]

Beskrivningen av de förmenta massmorden på polska och franska judar omnämns visserligen av levnadstecknaren Harpprecht,^[16] men han avstår förståeligt nog från att nämna hur de franska judarna skulle ha gasats.

Det är ett väl dokumenterat faktum att de transporter av judar från Paris som Mann hänvisar till skickades till Auschwitz, vilket naturligtvis innebär att den anonyme lokförarens berättelse måste vara en ren fantasiprodukt. Vad dessa deporterade judars öden beträffar hävdar ”Förintelse”-historikerna att den absoluta majoriteten gasades vid sin ankomst till Auschwitz, men det finns goda skäl att tro att dessa ”gasade” judar i själva verket fördes vidare från Auschwitz till Ukraina. Den 15 augusti 1942 noterade den ovan nämnde Emil Dorian följande i sin dagbok:

”Ihärdiga rykten talar om tåg passerande genom den norra delen av Moldavien med judar från det ockuperade Frankrike som skickats österut av tyskarna. Det är känt att 20 000 judar i den ockuperade delen av Frankrike nyligen deporterats därifrån, men ingen kunde gissa vart de sänts. Ryktena innehåller detaljer: förseglade tågvagnar, fruktansvärd törst, ingen mat.”^[17]

Tåg från väst passerande genom “den norra delen av Moldavien” hade med största sannolikhet någon ort i Ukraina som destination. Detta stämmer väl överens med en rapport publicerade i den franska motståndstidningen Notre Voix i april 1944. I denna står att läsa att 8000 judar från Paris (som låg i den ockuperade delen av Frankrike) befriats på en ej närmare specificerad ort i Ukraina av den framryckande Röda Armén.^[18] Andra förment gasade franska judar skickades till Minsk och till Lettland, såsom framgår i den kommande andra delen av min artikel ”Evidence for the Presence of ‘Gassed’ Jews in the Occupied Eastern Territories” (Bevis för närvaron av “gasade” judar i de Ockuperade östra territorierna).^[19]

Medan det stämmer att ”utrotningslägret” Chelmno var beläget inte långt från Konin – som emellertid låg i Warthegau och inte i Warsawa-distriktet – framstår det som högst märkligt att man kände till dessa påstådda 11 000 offer från en tämligen obetydlig polsk stad, medan man samtidigt tydligen inte var medvetna om de mer än 120 000 övriga polska judar, flertalet av dem från storstaden Lodz ghetto, som skall ha dödats i samma läger fram till september 1942.^[20] Beskrivningen av hur gasningarna gick till bär för övrigt alla kännetecken på att vara svart propaganda.

Den 14 januari 1945 ägnade Mann slutligen en stor del av sitt månatliga tal åt lägren Majdanek och Auschwitz. Det förra lägret sägs inrymma ”världens största krematorium”.^[22] Underligt nog anger Mann antalet Majdanek-offer till ”mer än en halv miljon” trots att den offersiffra som vid denna tid (och även senare, vid Nürnberg-rättegången) förfäktades av Sovjetunionen löd 1,5 miljon (den nuvarande officiella siffran är 78 000).^[23] Möjligen var detta helt enkelt ett misstag från Manns sida. Mer märklig är Manns utsaga att gaskammaroffren i Majdanek bragdes om livet med hjälp av klor.^[24] Detta förmenta mordvapen förekommer inte någon annanstans i propagandan rörande detta läger. Å andra sidan hävdade flera tidigare Sobibór-vittnen att man utfört gasningar med klor i detta ”förintelseläger”.^[25]

Manns beskrivning av Auschwitz baserar sig uppenbart på Vrba-Wetzler-rapporten, men antingen läste den högt uppburne skriftställaren själv inte rapporten ifråga, eller så ”förbättrade” han den medvetet, då i radiotalet den förmenta offersiffran inte presenteras som en uppskattning eller beräkning utförd av de två f.d. lägerfångarna, utan som en exakt siffra hämtad ur det ”dödsregister” som oförklarligen återfunnits.^[26] Vidare hävdade Mann att man hittat i Auschwitz “hundratusentals pass och personliga papper stammande från inte färre än tjugotvå europeiska nationaliteter” samt att ”dessa vettvillingar även fört bok över benmjölet, det konstgödsel som utvunnits ur denna industriella process.”^[27] Hur några sådana upptäckter överhuvudtaget var möjliga framstår som ett stort mysterium. Auschwitz befriades nämligen av Röda Armén den 21 januari 1945, d.v.s. en vecka efter Manns radiotal!
Föga förvånande har Harpprecht ingen annan kommentar till den bisarra beskrivningen av ”dödsfabrikerna” än en from reflektion kring det otvivelaktliga faktum att Förintandet av judarna utgör den lägsta lågvattenmärket i mänsklighetens historia, och att Auschwitz var det ojämförliga ”Helvetet på Jorden”.^[28]

I sitt tal från januari 1942 varnade Mann sina lyssnare för ”tendensen att se sådana historier som skräckpropaganda [Greuelmärchen] vilken, till fiendens fördel, är vida spridd ”.^[29] Mann fortsatte sitt tal med att förklara att rapporterna om massmord på judar inte blott var ”historier”, utan ännu oskriven historia.^[30] Denna retorik framstår som högeligen ironisk när man beaktar att de flesta av de förment autentiska och pålitliga rapporter om massmord på judar som Mann förmedlade till sina lyssnare efter kriget förpassats till det orwellianska minneshålet. Manns påståenden utgjorde snarare grunden till en då ännu oskriven och endast vagt fastlagd mytologi. Att ta del av dessa tal ger oss insikt i hur massgasningslegenden uppstod och förser oss med ledtrådar att följas upp i framtida forskning.

^[1] Thomas Mann, Deutsche Hörer! 55 Radiosendungen nach Deutschland, 2:a upplagan, Bermann-Fischer Verlag, Stockholm 1945.
^[2] Ibid., s. 38.
^[3] Ibid., s. 41.
^[4] Ibid., s. 44.
^[5] Ibid., s. 48.
^[6] Ibid.
^[7] Ibid., s. 62.
^[8] Raul Hilberg, The Destruction of the European Jews, 3:e reviderade upplagan, Yale University Press, New Haven / London 2003, vol. II, s. 613f).
^[9] Hans Marsalek, Die Geschichte der Konzentrationslager Mauthausen, Wien 1974, s. 227; Giftgas in Mauthausen, Wien 1988, s. 15
^[10] Klaus Harpprecht, Thomas Mann. Eine Biographie, Rowohlt 1995.
^[11] Emil Dorian, The Quality of Witness. A Romanian Diary 1937-1944, The Jewish Publication Society of America, Philadelphia 1982, s. 197.
^[12] T. Mann, Deutsche Hörer!, op.cit., s. 69.
^[13] http://en.wikipedia.org/wiki/World_War_II_casualties>
^[14] T. Mann, Deutsche Hörer!, op.cit., s. 72.
^[15] Ibid., s. 73.
^[16] K. Harpprecht, Thomas Mann. Eine Biographie, op.cit., s. 1313.
^[17] E. Dorian, The Quality of Witness, op.cit., s. 221.
^[18] Carlo Mattogno, Jürgen Graf, Treblinka. Extermination Camp or Transit Camp?, Theses & Dissertations Press, Chicago 2004, ss. 257-258.
^[19] Första delen är tillgänglig online: http://www.inconvenienthistory.com/archive/2010/volume_2/number_2/evidence_for_the_presence_of_gassed_jews.php. Andra delen av artikeln är planerad att publiceras i vinternumret 2010 av nättidskriften Inconvenient History.
^[20] Jfr. Carlo Mattogno, Il Campo di Chelmno tra Storia e Propaganda, Effepi, Genua 2009, kapitel 12.2. Se vidare T. Kues, ”De Fattiga i Lodz och ‘förintelselägret’ Chelmno”, online: http://www.sannhistoria.org/2010/08/12/de-fattiga-i-lodz-och-%E2%80%9Cforintelselagret%E2%80%9C-chelmno/
^[21] T. Mann, Deutsche Hörer!, op.cit., s. 93.
^[22] Ibid., s. 118.
^[23] Jfr. Jürgen Graf, “Zur Revision der Opferzahl von Majdanek” online: http://juergen-graf.vho.org/articles/zur-revision-der-opferzahl-von-majdanek.html
^[24] T. Mann, Deutsche Hörer!, op.cit., s. 118.
^[25] Cf.. Jürgen Graf, Thomas Kues, Carlo Mattogno, Sobibór. Holocaust Propaganda and Reality, TBR Books, Washington DC 2010, ss. 71-72.
^[26] “Man hat die Registratur des Todes gefunden”; T. Mann, Deutsche Hörer!, op.cit., s. 118. Något som tyder på att Mann förlitat sig på andrahandsinformation rörande Vrba-Wetzler-rapporten är det faktum att han anger antalet Auschwitz-offer till 1 715 000 istället för rapportens 1 765 000.
^[27] Ibid.
^[28] K. Harpprecht, Thomas Mann. Eine Biographie, op.cit., s. 1458.
^[29] T. Mann, Deutsche Hörer!, op.cit., s. 48.
^[30] Ibid.