Här har vi en specialrapport beställd av den sionistiska maffian via vår regering. Tyvärr har man lurat en del islamistiska personer att delta i rapporten, för att göra den legitim så att det ser ut som att många är utpekade.

Känns mönstret igen? Vi behöver bara gå tillbaka till 1998 då Stéphane Bruchfeld och Paul Levine stora idé ”Om detta må ni berätta…” , som Kalott-Göran (vår dåvarande statsminister) svalde med hull och hår. Sverige var skilt från kyrka/stat sedan länge, men Kalott-Göran hittade en ny kyrka, ”Förintelsen”, för att våra skolbarn visste ingenting om sionisternas fantastiska ”Förintelse”. För att göra lögnen aptitlig så kastade man in zigenare (romer), homosexuella, Jehovas Vittnen etc. att de också blev gasade. Läs gärna våra sidor om detta trick. Man kan fortfarande idag inte förklara hur en tysk gaskammare fungerade, och framförallt, man kan INTE visa upp en sådan.

Man byggde upp en ny statlig institution som numera heter ”Forum för Levande Historia”. I ett demokratiskt land skulle detta vara absolut förbjudet att gynna vissa folkgrupper över andra.

För att förstå att rapporten är beställningsjobb så räcker det med att se vem som är regeringens särskilda utredare, nämligen Bengt Westerberg som gav ordet ”Skitstövel” ett ansikte. Det är en person som tycker att man inte skall tala med sina motståndare utan ignorera de totalt. Detta är samma taktik som den sionistiska maffian använder mot revisionister, vilket tolkas idag som politiskt korrekt uppträdande.

För att ytterligare belysa Bengt Westerberg (f.d. Folkpartiets ledare) som den skitstövel han är, så gör jag det med ett klipp jag hittade på http://www.vitbok.se/7/b.html ,när jag googlade på ”Bengt Westerberg”:

Ibland gäller inte vanligt folkvett. Bengt Westerberg reste sig således ur TV-soffan på valnatten 1991, när Ian Wachtmeister och Bert Karlsson kom in i studion.

Som politiskt korrekt var Westerberg ”anständig” och företrädde en högre moral än Wachtmeister. Ett sätt att ge eftertryck åt sin egen förträfflighet blev att inte kunna tala med, eller ens vistas i samma rum som, de ”icke-rumsrena” ledarna för Ny Demokrati.

Bengt Westerbergs agerande gav en kraftfull signal. Detta förhållningssätt till politiska meningsmotståndare, denna aggressiva självgodhet, har sedan blivit normgivande: Med invandringskritiker skulle man inte kommunicera, gentemot dem gäller inte normala umgängesregler. De ska bara isoleras.

För att tillägga så har jag aldrig personligen tyckt om kommunismen, men jag blev positivt överraskad när Lars Werner, som var kommunisternas ledare då, tog både Ian Wachtmeister och Bert Karlsson i handen och sa; ”Jag tycker inte om er politik, men jag gratulerar er till ert valresultat.” Så säger en man som är karl för sin hatt och är demokratisk, det kanske beror på att han var gammal murare, inte ett salongslejon som Bengt Westerberg. All heder åt Lars Werner.

Är det nu någon som har funderingar hur den här rapporten skall sluta? Jag har det inte! Vi kommer att behöva nya lagar som skyddar ”de utsatta”, som i övriga EU länder (Tyskland m.fl.)

Del 2

För att ytterligare styrka läsaren i vissheten om att tron på Förintelsen idag är en religion så kommer här lite ytterligare läsning som förhoppningsvis är av intresse. I flera tiotals år så har revisionisterna kämpat för att tona ned skräckbilden av tyskt barbari och då särskilt det barbari som sägs ha varit riktat mot judar och romer. Revisionisterna och författaren till denna text menar att det som verkligen skett inte är så enormt eller så unikt att det skall ges ett särskilt namn som skrivs med stort F. Eftersom ytterst få orkar, kan eller hinner att sätta sig in i grundmaterialet kanske denna skrift kan vara en liten ”fickbibel” att lite nu och då läsa valda delar ur. Den bok som bäst vänder tyskt barbari till allierat dito är Åke Svenssons De vita bussarna.

De vita bussarna någonstans i Tyskland 1945

Trots att det inte minst i skolornas historieundervisning ofta talas om att ”mördandet” pågick in i det sista så gavs Folke Bernadotte fria händer av självaste Himmler att rädda så många som gick och så gjordes också. Åke Svenssons bok är en ögonvittnesskildring i ordets rätta bemärkelse och ingen partsinlaga, dessutom nedtecknad direkt efter hemkomsten. Här beskrivs hur allierat flyg beskjuter de vita bussarna och flyende civila samt sätter stopp för produktionen av mat genom att beskjuta bönder från luften. De sätter även stopp för distributionen av densamma genom sönderbombning av vägar, järnvägar, vattenverk, pumpstationer etc.

Kampen mellan dagens revisionister och förintelsereligionen utgör själva sinnebilden för kampen mellan det onda och det goda. På ena sidan står judisk-religiös livsåskådning och människor med kortsiktigt tänkande. På andra sidan står en ickereligiös livsåskådning och långsiktigt tänkande. Med tänkande avses här om den enskilda individen prioriterar egna privata framgångar eller framsteg för mänskligheten. Det som gör den judiska bilden så trovärdig och framgångsrik är att de påstådda judeutrotarna lämnade fysiskt synliga spår efter sig. Detta ”mordbevis” tros allmänt finnas på otal ”mordplatser” (som idag dyrkas), närmare bestämt de koksugnar som användes i Auschwitz och andra läger för begravningssättet eldbegängelse. Trots att de massmördade judarna sägs ha eldats upp på det ena eller det andra sättet så bedrivs omfattande kultverksamhet endast i anslutning till just de platser där det finns bevarade krematorieugnar. Läsaren måste därför stålsätta sig och koppla bort själva begravningssättet av avlidna om han/ hon vill ta sig ur den förlamande Förintelsereligionens grepp. Författaren till dess rader brukar i detta sammanhang tänka på det dråpliga i att dyrka grävskopor eller spadar som använts för att gräva ner mördade efter ett verkligt folkmord.

Vad hände då verkligen med judarna i Tredje riket?

Mobbvåld och trakasserier av judar i vardagslivet inträffade helt klart, men det är falskt att detta skulle ha inneburit något förstadium till ett folkmord i koncentrationsläger. Däremot är det kärnan i snedvridningen av judarnas öde i Tredje riket. Interneringen med tillhörande tvångsarbetsinsatser från judarnas sida var välkänd, välplanerad och välförankrad i Genèvekonventionens krigslagar. Själva interneringen gick oftast mycket lugnt till och skedde i samarbete med judiska organisationer. Många enskilda judar var vid det lager inte bara trötta på nazisterna utan skämdes även för de sionistiska judarnas världsomspännande uppviglingar mot Tyskland med t.ex. handelsbojkott av tyska varor. Många judar ville nu frivilligt bort för att kunna skapa sig ett nytt liv på annan plats. Läsaren skall veta att innan kriget fördes många förnuftiga samtal att ”lösa den judiska frågan”, vilket var detsamma som ”den slutgiltiga territoriella lösningen på judefrågan” dvs. förflyttning till annat landområde. Förintelsereligionen gör detta till något ”mordiskt” genom att utelämna ordet ”territoriella” i sina religiösa skrifter.

Senare i del 3 av denna betraktelse ska beskrivas den idag allmänna förfaselsen över att judar tvingades att arbeta med låg eller ingen lön. Är detta något unikt? Vilka andra tyskar, polacker eller vanliga soldater tvingades inte i detta krig till arbete under liknande förhållanden?

De trosvissa skeptikerna

I Sverige finns en förening bestående av intelligenta, lärda och kloka män och kvinnor som heter Vetenskap och Folkbildning, vanligen förkortat VoF.
Denna förening tar upp alla frågeställningar som kan avgöras med vetenskapliga metoder (detta står i stadgarna). Många av de frågor som utgör orimligheter i det påstådda urskiljningslösa tyska gaskammarmördandet av judar och romer är just sådana frågor som kan avgöras med vetenskapliga metoder. Om allt stod rätt till skulle VoF tidigt tagit till sig revisionisternas forskning och kritiskt granskat deras resultat, något som under sant frisinnade förhållanden hade lett till att många kunnat sluta förfasas över ett folkmord som aldrig ägt rum.

VoF säger sig vara politiskt oberoende, något som stämmer i så motto att man inte tar ställning i politiska frågor. Detta betyder dock inte att VoF och dess ej medlemmar är oförmögna att svika sina ideal och gå politikers och andra makthavares ärenden. Det förmodas att VoF står socialdemokratin särskilt nära. Ett belysande exempel på detta var när ”kalottpastor” Göran Persson (s) utan protester från VoF kunde starta en (i demokratiska stater förbjuden) särskild myndighet med arbetsuppgiften att genom propaganda indoktrinera medborgarna. Att VoF är lojalt med den politiska makten visas av man aldrig anmärkt på myndigheten Forum för levande historia som ”kalottpastor” Persson (s) startade. Ej heller har VoF anmärkt på innehållet i boken Om detta må ni berätta som densamme initierade.

Många av uppgifterna i boken beträffar gaskammarmorden och annat är så dråpliga att välbevarade originalexemplar i framtiden lär betinga stora summor på auktioner och antikvariat. Läsaren bör dock lägga till minnet att följande faktiskt är sant (även om vissa detaljer överdrivits: allmänna judeförföljelse, kristallnatten, ghetton, vissa försök att driva judar i landsflykt och koncentrationsläger där många avled främst av svårbemästrade sjukdomar (även om dessa bekämpades), samt en rad dödsfall orsakade av en rad andra orsaker, utom just den orsak som utgör själva kärnan i Förintelsereligionen påstår, nämligen mord medels giftig gas på judar av endast det skälet att han/hon var jude.
Vidare finns en mycket välbelagd dödsorsak till avlidna i läger som lustigt nog tonas ner inom Förintelsereligionen (läsaren kommer genom dessa texter att förstå varför). Det som tonas ner är det då lagliga mördandet av vissa individer som ansågs belasta samhället. Detta skedde – men observera och märk väl: dessa individer mördades oberoende av sin ras eller religion. Dessa mord (som beskrivs i del 1) utgör inte på något vis grunden för Förintelsen som vi idag förstår den. Däremot är det genom dessa verkliga och mycket lättbevisade mord som svenska staten genom styrd skolundervisning hittills lyckats att få nästan alla ungdomar att tro på de förmenta folkmorden på judar och romer. Vi som är lite äldre ser detta som något mycket otäckt och allvarligt. Vi kan här jämföra med vanlig ortodox (renlärig) religionsutövning. Staten blir då biskopen, utbildningssystemet blir prästämbetet, lärarna blir präster, historieboken blir Bibeln och eleverna blir lärjungarna eller kanske snarare den kyrkliga menigheten.

Vetenskap och Folkbildning är en förening som också ger ut skrifter om vetenskap, förnuft och klokskap. Dessa skrifter har varit en trevlig läsning för författaren (som är en normalbegåvad ateist). Skrifterna har kanske inte medfört särdeles mycket ny kunskap, men bara det att dessa intelligenta och kunniga människor har vågat sopa rent för allt vad astrologi, slagrutor och utomjordingar heter är angenämt.
Tyvärr så gör VoF undantag för religion och Gudstro, trots att just Gudstro lätt kan definieras som en tro på något utan vetenskaplig evidens (bevis/ stöd).
Om startpunkten och/ eller startinnehållet för religioner studeras så framgår det klart att religionens Gud (eller gudar) icke existerar. Detta är redan vetenskapligt förklarat. Vid nedanstående beskrivning av de olika religionstyperna (A-E) så räknas här in alla företeelser som inte vilar på vetenskaplig evidens. Som religion räknas här även t.ex. astrologi och Förintelsen.

Slagrutan har fått sin förklaring genom kännedom om ideomotorisk muskelrörelser dvs. små omärkliga rörelser skapade av tanken, dvs. det man tror på. Religion har sin förklaring i kemiska processer i hjärnan hos mänskliga individer där den egna tanken (idén) gör att bilder, röster och föreställningar skapas. Alla vet vad en dröm är för något och de flesta har nog i vaket tillstånd sett bilder på näthinnan eller hört något ljud t.ex. en knackning som konstaterats varit felaktiga ”sedda” respektive ”hörda”. När detta naturliga fenomen inte förstås, tolkar vissa människor signalerna felaktigt.

Detta kan kallas idéskapande upplevelser. Feltolkarna är de med sinnelag för Gudsupplevelse eller en föreställning om att någon dold och osynlig kraft påverkar det dagliga livet här på planeten Tellus. Jämför ”elallergi” eller ”amalgamsjuka” som först väckte stor uppmärksamhet när hypotesen ställdes om huruvida detta kunde vara ett verkligt fenomen. Observera att ingen tvivlar på att de sjuka upplever sig sjuka, men botemedlet finns inom psykiatrin, inte inom vanlig (läkar)vetenskap.

De läsare som förundras över varför så många människor lever med religion och vanföreställningar (även idag när alla får chans till utbildning) skall vid noggrann läsning av dessa texter finna svaret på frågan. Det förhåller sig nämligen så att religion också är ett ypperligt redskap för de som innehar (eller vill ha) makten i samhället. Många minns säkert hört George W Bush uttalande om att Gud sagt till honom att det är rätt att gå i krig mot Irak. En av den vidunderliga Förintelsereligionens effekter är också att den missgynnar många som vore bättre lämpade för politiskt arbete.

I Förintelsens barndom så räckte det med att visa bilder på avlidna människor utan att tala om hur eller varför de avlidit. Detta gav intrycket av att tyska koncentrationsläger var slakthus där människor avlivades på löpande band. Dessa bilder gjorde (och gör fortfarande) så starkt intryck på många känsliga människor att upplevelsen blir av religiös natur. När detta sedan omvandlas till verklighet och utnyttjas av en svensk ”bufflig” och korkad statsminister som vill gå till historien som den STORE statsmannen så visar det hur illa ställt det är med förnuftet i den svenska politiken. Den som har sett Erik Fichtelius dokumentär om den Store Statsmannen (här kallad ”kalottpastor” G. Persson) torde inte tvivla på att det förhåller sig på detta vis.

Dagens politiker säger sig arbeta på grundval av vetenskap och beprövad erfarenhet och tar avstånd från religionen i det dagliga arbetet. Få är dock medvetna om att de är religiöst Förintelsetroende. Läsaren känner säkert till den enorma mängd av lättillgänglig läsning och annan information som föreligger rörande orimligheterna hos den påstådda ”Förintelsen” med stort F. Men är man Förintelsetroende så försvinner läsförmågan och läsförståelsen, även om personen ifråga är en politiker.

(Men detta får läsaren inte berätta för de som har maktenför då kan dagens snälla politiker börja att må dåligt och snällheten snabbt förbytas i vrede om deras lagstadgade Förintelse avslöjas för att vara just vara en religion).

Religionsstart A

Exempel: judendom och islam.
En person ”hör” att Gud talar till personen och personen känner sig då kallad att utföra det som den ”hörda” rösten sagt.
Förmågan att höra röster är exakt beskriven i läkarvetenskapen och benämns schizofreni, vilket är en psykisk sjukdom.
(OBS! Förväxla ej schizofreni med vardagsspråkets betydelse, kluven själ eller multipel personlighet, ett fenomen som ännu inte är belagt).
Att höra Gud tala kan således inte anföras som bevis för en riktig Gud av vare sig av religionstartaren själv eller av en djupt troende i en befintlig religion.
Oavsett om rösten sägs komma från Gud eller ej, så är den ”hörda” rösten ett uttryck för mänskligt lidande/förtryck och ett naturligt sätt för människor att i svåra och/eller undertryckta situationer få ”psykisk” kraft/styrka – t.ex. en röst som säger ”Tag ditt folk och gå till Kanans land som jag skall giva er”.
Ligger budskapet rätt i tiden så lyssnar folk på det ”hörda” budskapet och personen blir till en ledare. Denna ledare brukar i efterhand kallas för profet, apostel, förkunnare eller budbärare. När sedan ledaren dör så bildas en kult kring honom som så småningom blir till en religion. Den som idag hör en röst som säger ”Gå ut och förkunna det Revisionistiska budskapet” får inte massorna med sig och det beror på att tiden ännu inte är mogen. Men andra tider kommer. Var så säkra.
Det skall noteras att Islams grundare Muhammed är en fullt ut bevisbar person som verkligen existerat. Muhammed uttrycker den hörda rösten på så vis att han sade sig endast vara kallad av Gud utan något påstående om att vara Guds son eller besitta några paranormala förmågor. En ovanligt förnuftig religionstartare måste man säga, vars religion inte inbegriper krav på ett visst landområde som judendomen gör. Men Muhammeds då förnuftiga budskap är idag kanske lite otidsenliga om det 1400 år gamla budskapet skall följas till punkt och pricka… Muhammed är mer klok än många tror. Då ingen lyssnade på honom i staden Mecka flyttade han helt sonika till Medina. Läsaren vet säkert att ingen blir profet i sin hemstad (under sin levnad i varje fall). Det var ett smart drag av honom att flytta, till skillnad mot Jesus som fortsatte med sina uppviglingar och retade upp ”de som makten har” för att senare bli avrättad. Visar inte Muhammed genom flytten till Medina att han var både klok, omdömesgill och förnuftig? Skulle inte detta kunna mana till eftertanke om att inte alltid framhäva ortodoxa muslimska företrädare som notoriska lögnare då de hävdar att det i Muhammeds budskap (som nedtecknats i boken Koranen) INTE finns någon allmän uppmaning till våldsanvändning.

När senare ”Jesusgestalten” beskrivs så uppmanas läsaren att ställa sig frågan om det är rimligt att bete sig så (som han påstås ha gjort) om man har ett viktigt budskap att förmedla från sin far (Gud).

Religionsstart B. Tex. Kristendomen och Förintelsen

1. En rad verkliga händelser/personer och äldre nedtecknade skrifter.
2. En mytologiseringsperiod under en 1/2 mansålder ca. 20-45 år.
3. Under eller efter denna period tillkommer skrifter som alla bygger på den mytologiserade beskrivningen av personen och/eller händelserna och inte på källmaterial.
4. Efter ca. 1 mansålder (40-90 år) är den mytologiserade bilden och/eller det nya synsättet accepterat och tas av de troende som en verklig och korrekt beskrivning av personen och/eller det skedda och en ny religion har skapats. Till de troende flockas sedan mångfalt fler som bara vill känna gemenskap och tycka som alla andra.
I forna tider var källmaterialet av tekniska skäl litet och spridningshastigheten låg. Dessutom lär få ha förstått betydelsen av vad källmaterial är för något. Idag när det motsatta gäller så måste först ett visst påstående (som de framförda av tidiga Förintelselobbyister) hämtat från religionen vinna folkets tilltro. Tyvärr så förstör detta idag troliggjorda påståendet mycket för kunskapen och intresset för hur verklig kunskap inhämtas. Det olycksaliga påståendet vilar i princip på att vittnesmål från ögonvittnen allena räcker för att belägga denna (förment) historiska händelse. Detta har varit till stor hjälp för upprätthållandet av den falska bilden av Förintelsen, men avslöjas idag lätt som ett tidigt planerat religiöst knep. Ickereligiösa belägger mord oavsett om det gäller en människa eller tio miljoner genom en kriminalteknisk undersökning på brottsplatsen och ingen annanstans. Ett miljonfaldigt mord med giftgas i Auschwitz beläggs där och inte med mördade partisaner i Ukraina eller med nazistiska övergrepp på en gata. Mördade obotliga sjuka belägger inte mord på friska judar och romer etc.

Att låta de som genom ett ”under” överlevt ”gaskammaren” få fritt spelrum att fabulera (fantisera) i sina berättelser var under efterkrigstiden säkert vällovligt, med tanke på att det skedda världskriget inte fick upprepas. Men idag är detta ett missgrepp som har blivit till en svulst i samhällskroppen. Med risk för att nu mista någon läsare som är djupt kristet troende så måste här förklaras Kristendomens uppkomst. Detta för att jämförelsen med Förintelsereligionen skall bli tydlig.

Det är alltså INTE så (som många tror) att Nya Testamentetets fyra evangelium är någon nedtecknad ögonvittnesskildring gjord av Jesu lärjungar. Författarna Matteus, Markus, Lukas och Johannes är för eftervärlden fullständigt okända personer. Förmodligen är namnen pseudonymer. Dessutom skedde nedtecknandet efter att lärjungarna avlidit och dessutom inte i Palestina. Om lärjungarna har existerat (vilket vi inte vet) kan de lika gärna ha varit analfabeter, då de inte efterlämnade någon samtida vittnesmål.

Det är av största vikt att förstå följande:
- Personen Jesus har aldrig existerat på det sätt som han BESKRIVS i evangelierna MEN:
- En person (ev. flera) med Jesuslika egenskaper har med stor visshet existerat. Det var dock först EFTER dennes/dessas död och den beskrivna mytologiseringsperioden (enl. punkt 2 ovan) som han blev intressant. Sedan blir det Paulus som (med rejält fart på de kemiska processerna i hjärnan) sammanfogar den mytologiserade bilden av den tidigare existerande (nu avlidna) personen (ev. kallad Yeshua/Jesus/Christos) med sin upplevelse av den ”himmelske” Jesus. Genom att Paulus först har upplevt ett intensivt blixtrande på näthinnan så byggs bilden av en ”himmelsk” (i himmelen boende) Jesus upp i skallen på Paulus och tas då för något verkligt. Vid en sådan upplevelse förstärks tron på att något Gudomligt har närvarat genom att en varm känsla går genom kroppen (ungefär som om ljummet vatten hälls utmed ryggen). Författaren skojar inte då denna känsla är självupplevd och har exakt återberättats av andra som likt författaren inte sätter detta i samband med något religiöst, gudomligt eller himmelskt närvarande. För den religiöst troende är detta inte bara en känslomässig upplevelse utan en bekräftelse från Gud. Efteråt säger den religiöse till sig själv och andra att ”Jag har blivit frälst”. Man kan alltså säga att kristendomen och Förintelsen (som idag är en religion) har sitt ursprung i feltolkade signaler från hjärnan som med tillhörande känslomässiga upplevelse inuti individens egna kropp ges trovärdighet och lurar förnuftet.
Att kunna lura människors förnuft är sedan ett ypperligt redskap för de som vill nå maktens topp. Läsaren bör jämföra det ”lite torra” språk som här används med den ”målande” och känslomässiga beskrivningen som ges av ”Förintelseöverlevande”. Observera också vilken stor övervikt det är av kvinnor bland de som står för dessa beskrivningar.

Åter till Paulus som också bevisligen existerat. Efter Paulus upplevelse av en himmelsk Jesus tar han avstånd från sin Judendom och blir den första Kristna individen som senare helt följdriktigt kallas för apostel (budbärare). Paulus som är en skicklig och flitig brevskrivare börjar efter sin upplevelse av den himmelske Jesus att skriva brev om detta och sänder dessa brev till allt och alla runt om i medelhavet. Det är idag inte svårt att förstå att:

- När en stor mängd välskrivna brev dimper ner på en rad platser med ett nytt och spännande innehåll så blir det lätt något av vad vi idag kallar för masspsykos.
Även de i Gamla Testamentet mest ”skriftlärda” drar slutsatsen att något verkligt måste ha hänt. Frågan ställs: Hur hanterar vi detta? Många försöker då att bli först med att beskriva det som tros ha hänt. Detta sker då som nu genom nedtecknade beskrivningar och med lämpliga egna ”journalistiska” tillägg för att ge skriften den bästa och mest ”säljbara” utformningen. Detta arbete sker under en period utsträckt mellan åren 60-100. Men då källmaterialet är nästan obefintligt så går tolkningarna isär och det blir fyra böcker i stället för en. Förmodligen vågar ingen av skriftställarnas ”bokförläggare” stå för att just deras tolkning är den 100 % ”mest” riktiga och har de bäst utformade tilläggen, därav pseudonymerna Matteus, Lukas etc. Tycker någon läsare att det verkar osannolikt att en vanlig judisk man (ev. vid namn Yeshua) som promenerade runt i Palestina (utan att ha besuttit några övernaturliga förmågor) kunnat bli en sådan världskändis? Om så är fallet behöver bara namnet Uri Geller nämnas. Denne judiske man trollband en hel värld på 1970-talet. Särskilt framgångsrik var Uri i det lättlurade Sverige där hans dravel gick hem och gav honom en god ekonomisk förtjänst. Uri Geller är egentligen en trollkarl (illusionist) men då han inte vidstår detta så bör han benämnas charlatan (bluffmakare).
Författaren (som inte var så gammal då) blir idag så full i skratt att det knappt går att nedteckna vilka dravel och dråpligheter som Uri Geller företog sig och hur vanliga normala svenska medborgare förvandlades till andliga väsen när Herr Geller höll sina seanser i TV-rutan. Stämningen i svenska hem var så andäktig att många trodde att denne judiske man var just självaste Jesus. När nu nästan ett helt folk blivit så grundlurat så händer (precis som med Förintelsen) nämligen det att ingen vågar erkänna hur lättlurad man varit. Därför är det ingen som idag som vågar att prata om det. (Med risk för att själv bli avslöjad för att ha gått på det hela). Knappt någon vågar skoja om det ens i efterhand. Om ni som är yngre vill kontrollera med era mor- och farföräldrar om detta verkligen har hänt så var försiktiga och nämn inte något om andäktig stämning eller att många gick på det och således blev grundlurades. Fråga bara om det på 1970-talet fanns en farbror som hette Uri Geller och som i ett TV-program bad tittarna att plocka fram en klocka (ett armbandsur) som hade stannat och placera den ovanpå TV-apparaten så att han med tankekraft kunde reparera den. Den yngre läsaren som ställt frågan rätt till sin farfar får säkert svaret: ”Jo visst var det så men det var ingen hos oss som gick på det där.” Men det var det. För det var nämligen så att många klockor faktiskt gick igång, dock inte p.g.a. någon andlig kraft från Uri Geller. Igångsättandet berodde istället på att de stora TV-apparater som fanns på den tiden och ovanpå vilka klockorna skulle placeras, var mycket varma. (Detta gällde särskilt de färg-TV-apparater som då hade börjat bli vanliga). När mekaniska klockor (med kugghjul) blir uppvärmda så går de lätt igång. Detta beror på att när oljan i klockan blir varm så blir den också tunnare och då snurrar kugghjulen lättare och klockan går igång. Det som kan ha gjort ”klocktrolleriet” så extra framgångsrikt i just Sverige är trollkarlens förnamn, ”Ur-i”. Detta då ”Ur” finns i svenskans namn för klockreparatör, Ur-makare och i klockan själv armbandsUr. Lägg därtill Ur-gammal, Ur-kund och den i Bibeln förekommande staden Ur i Mesopotamien. Kallar man staden Ur som en forntida stad norr om staden Basra i Irak så försvinner Ur-mystiken. Eller hUr ? Sådana här ordlekar har stor påverkan på de svenska (folk)massorna. Jämför detta med den tidiga Förintelselobbyns språkvitsar och ordlekar lämpade för det svenska språket t.ex. utrota och GasUgn. (Mer om detta i del 3 ).

I förbigående ska nämnas något om de ”forskare” som arbetar runt om i världen med att exakt fastställa år 1 dvs. året då Jesus föddes. Detta går naturligtvis inte att fastställa då den existerande personen som senare ges namnet Jesus inte blir känd förrän hans förmenta leverne börjar att nedtecknas, vilket sker utifrån den då redan mytologiserade bilden. Vi är nu framme vid som tidigast år 60 och då har naturligtvis tidsuppfattningen rubbats om exakt vilket år som vad skedde.

I sammanhanget ska här även nämnas (den nedan under ”EB” upptagna) Förintelsereligionens startpunkt som idag kan anges till 1990-talets andra hälft. Detta då prof. Robert Faurisson hade framlagt så entydiga forskningsresultat för etablissemanget (de som har makt i samhället) att någon Förintelse med stort F omöjligtvis kunde vidmakthållas särskilt inte över tiden. Faurisson kan här skämtsamt sägas att vid den tiden ha förvandlats från prof. Faurisson till Profet Faurisson. Detta är säkert lite oönskat för Faurisson själv men ihågkommen lär han bli. Det sista blir lite bakvänt men det är Förintelsereligionens grundtes också där den överlevande sägs bevisa utrotning och sin egen Förintelsedöd genom himlafärden i Auschwitz skorsten.
När ursprungsbefolkningen i Afrika trummar på sina trummor för att skrämma bort ”onda andar” skrattar många och gör dem till åtlöje därför att ”onda andar” inte finns och således inget som behöver ”trummas bort” eller fruktas. På samma sätt skrattar allt fler åt svenska staten som år efter år efter år trummar och trummar och trummar med de nazistiska ”gaskamrarna” för att skrämma bort politiska åsikter som inte finns. Många skrattar redan idag och de blir säkert fler i framtiden.

Religionsstart C

Exempel: ateism och all ”icke tro” på sådant som för individen inte kunnat beläggas med evidens (vetenskapliga bevis/ belägg).
Här sammanslås detta så att den allmänt icketroende förutsätts vara ateist och då inte tror på någon Gud. Detta benämns här ateist. Eftersom ateisterna inte har någon Gud/gudar och då oftast heller ingen kultplats att samlas kring så är spridningshastigheten låg och dess anhängare få. Hittills har inte någon vetenskaplig sammanslutning i världen lyckats vinna acceptans om man framför något av följande budskap:
-Guds ICKE existens går idag att belägga.
-Tyska ”gaskammare” specialkonstruerade för ett folkmord på judar och romer kan idag beläggas att ICKE ha existerat.
Eftersom Ateisterna inte har någon gemensam Gud, person eller kultplats att samlas vid/ kring så blir det svårt med sammanhållningen.
Kristna har Jesus ”födelseplats” i Betlehem och Jesus ”dödsplats” i Jerusalem. De Förintelsetroende har sina eldbegängelseugnar i Auschwitz att vallfärda till och samlas vid. För ateisterna blir det svårt med det ekonomiska om de skulle vilja börja organisera sig, då de saknar kultplatser. Just kultplatser som t.ex. Jesus ”födelseplats” och ”avrättningsplats” eller skräckmuseet Auschwitz inbringar stora penningsummor till ledarskiktet, summor som då är till gagn för religionens fortlevnad.
Ateisterna står inför ytterligare ett problem nämligen att de som ännu ej (fullt ut) utvecklat den ateistiska ”tron” och som fortfarande hyser det ringaste tvivel på att det icke-trodda (som t.ex. Gud, utomjordingar eller nazistiska ”gaskamrar”) kan beläggas utgör ett problem. Bara den mänskliga oviljan att ge med sig och erkänna att man haft fel gör detta synsätt svårt för många. Bättre är då att tro på något som tros kunna existera eller som inte går att motbevisa. Detta utnyttjas ofta i s.k. domedagsekter, där man kan höra utsagor som ”Sanna mina ord så kommer domedagen att ske under vår levnad.” Eftersom domedagen rent teoretiskt kan infalla i förkunnarens eller trosutövarens dödsögonblick så är denna tro lätt att torgföra.
Man kan gott säga att det ateistiska synsättet är förnuftigt, särskilt då många guds- eller gaskammartroende har konverterat, dvs. man har tidigare besuttit en tro på Gud eller på tyska gaskammare men ändrat sig till att inte tro. Denna konvertering sker dessutom oftast på individens eget initiativ, utan yttre eller annan (t.ex. kollektiv) påverkan
Om ”renläriga” ateister hör röster så uppfyller de bäst läkarvetenskapens krav för att INTE få diagnosen schizofreni. Kravet för att slippa diagnosen är att individen måste hysa ett uns av tvivel på att rösten kommer utifrån och/eller att det trodda kan vara felaktigt. Så fort ordet Gud nämns så är det av ”de som makten har” så bestämt att tvivelskravet är uppfyllt.

Ateisten eller den icketroende har här dock inga problem. Han kan vråla ut sin önskan och vilja att överge sin icketro om eller när det ”icke trodda” blir belagt. Alla ateister som hör röster, VET att rösten kommer inifrån den egna skallen och inte från någon osynlig/overifierbar Gud eller annat.

Religionsstart D

Exempel: Jehovas vittnen, buddhismen
Finessen med religionstart D är att den är snabb, enkel och billig. Man plagierar grundkonceptet i en befintlig religion och med små egna tillägg som passar för tiden man lever i så skapas något till synes helt nytt som verkar intressant. Religionsstarten sker genom att:

1. En person eller en grupp av människor tar en befintlig religions synsätt och/eller skrifter (urkunder) och gör sedan egna godtyckliga tolkningar gärna med lösryckta citat från den befintliga religionens skrifter (jfr Jehovas vittnen).
2. Med sedan små egna tillägg skapas något som verkar helt nytt, intressant, spännande och tilldragande. Sålunda skapas religioner som t.ex. Jehovas vittnen, vilken utgår från de Kristnas Bibels med egna tillägg om de ”yttersta” dagarna och tron på ett evigt ”vanligt” liv här på jorden (m.a.o. inte en himmelsfärd).

Att utgå från en befintlig religions synsätt och skrifter vid skapandet av en ny religion är som sagts mycket praktiskt, enkelt och billigt. Jämför gärna med vanlig tillverkningsindustri där oftast mycket lite nyskapas inom företaget utan det mesta mer eller mindre är plagiat som man försöker förbättra, nydesigna eller förbilliga.
Eftersom religioner tävlar om att få så många medlemmar som möjligt är det mycket oturligt för dem när nya religioner tillkommer genom att utnyttja den befintliga religionens skrifter. Exempel på sådana tros-/medlemskaps- kamper är: vanliga kristna vs. Jehovas vittnen, vanliga kyrkan vs. frikyrkor, gaskammartroende vs. revisionister, dvs. vanliga människor som känner avsky för krig och folkmord men inte är gaskammartroende…
Alla religioner indoktrinerar sina medlemmar till att tro att just deras tro och lära är den riktiga. Om en tro avseende t.ex. häxor, besökande utomjordingar eller tron på slagrutan som vetenskapligt instrument upphör att existera så händer inte så mycket. Men om en religion känner sig hotad pga. att vetenskapen gjort framsteg blir det mycket allvarligt.
För att rädda religionen tar man till greppet att påstå att inga nya vetenskapliga rön har gjorts som motsäger tron, utan att det enda som skett är en feltolkning av de heliga skrifterna och urkunderna. Hjälper inte detta så uppfinner trossamfundet en ny ”vetenskap”. Det mest kända exemplet på detta är kreationisterna (de bibliskt skapelsetroende) som har uppfunnit sin egen ”vetenskap” som de kallar för Intelligent Design men som här kallas för avsiktligt falskt påhitt (se EBa). Eller som astrologin (nedan) byter skepnad och omärkligt för oinsatta förekommer i två skepnader med en rumsren skämtsam form i veckotidnings-”horoskop” och annan idag löjeväckande men ursprungligen ”vetenskaplig” form.

Religionsstart E

Exempel: Hinduismen eller Astrologi.
Här är det vid religionsstarten mest fråga om ett ”grundinnehåll” som från början bygger på observationer i naturen som i sig är helt korrekta. Senare framlägger man en hypotes där man lite ovarsamt (men förmodligen oavsiktligt) överför det observerade till att gälla något helt annat.
Sådana här religioner har sällan någon grundare eller går oftast inte att närmare tidsbestämma vad avser uppkomsten.
Religionsstart E utgår från början av korrekta vetenskapliga iakttagelser som exempelvis kan lyda:
- Träd växer upp, dör, multnar ner och blir till jord där nya träd får näring och växer opp eller att vatten fryser, smälter, avdunstar och faller ned som regn eller snö igen. Därefter ställs hypotesen att det förhåller sig precis likadant med människans själ dvs. att livet fortsätter i en eller annan form efter döden. Själens överlevnad är grundtanken i hinduismen men är i själva verket en tanke som bärs latent och nog dyker upp hos de flesta åtminstone när döden närmar sig. Religioner som bygger enbart på själens fortlevnad och bara har (tysta) himmelska gudar som inte skickar söner och sändebud till jorden har visat sig ha en mycket god överlevnadsförmåga över tiden. Den som bidrar till den långa livslängden förmodas bero på en större tolerans inom religionen och över tiden en god anpassningsförmåga. Astrologin är ett bra exempel då man inte har någon Gud och för den oinvigde tycks arbeta efter vetenskapliga principer då man ”ställer ett horoskop” (något som till formen skiljer sig åt från veckotidningarnas massproducerade ”horoskop”).
Själens existens och eventuell överlevnad efter döden är en rejäl vetenskaplig nöt att knäcka och kan i dagsläget inte beläggas eller avfärdas lika lätt som en pratande Gud som skickar söner och/ eller sändebud till jorden.
Ovetandes för många är att astrologin från början har utgått utifrån vetenskapliga studier av naturen där den uppställda hypotesen är att: solen, månen, planeterna och stjärnorna påverkar oss människor här på jorden särskilt vad gäller intellektuella egenskaper, psyke osv., men också mer handfasta skeenden som t.ex. barnafödande. Detta då månens faser dvs. tiden från fullmåne till fullmåne överensstämmer i tid med kvinnans menstruationscykel. Med detta faktum kunde tidiga astrologer ställa den då svåravslöjade hypotesen att det var månen som påverkade kvinnans möjlighet att bli gravid. Förvisso kan månen påverka kvinnan men då är det genom kvinnans observation av månen och ev. psykiska effekter därav. Det kan inte uteslutas att detta kan påverka tidpunkten för ägglossningen något. Man bör dock observera skillnaden mellan denna passiva månpåverkan och den i astrologi-religionen trodda AKTIVA påverkan från månen.
Styrkan i dagens astrologi ligger i att den från början har varit en vetenskaplig hypotes utan dolda avsikter. Idag när dessa hypoteser kan avfärdas som rent dravel så borde den klingat av men har istället övergått till lönsamma veckotidnings-”horoskop”. Dessa ”horoskop” har inte något med ursprungshypotesen att göra och är idag endast en lönsam affärsmöjlighet (geschäft).

Religionsstart EB

T.ex. Intelligent Design, urmakaranalogin, Förintelsereligionen och ”Revisionistreligionen”
”Revisionistreligionen avser i denna text en av författaren påhittad religion som senare beskrivs ironiskt och skämtsamt sett ur det revisionistiska och vetenskapliga perspektivet och sett med deras ögon och ord som förhoppningsvis är rolig läsning för de som är anhängare av det revisionistiska budskapet.

Eftersom både Förintelsetroende och revisionister beskyller varandra för att syssla med pseudovetenskap och inte själva erkänner sig som religiösa så kan deras inblandning här synas ologisk i detta försök till logisk uppställning av detta knepiga ämne. Men logiken finns där då ”Förintelsen” är upptagen under ”B” medan Förintelsereligionen med tillhörande ironisering upptas här under EBc.

Obs! Den läsare som tycker religionsupplägget är vettigt men inte vill blanda in Förintelse och ”revisionistreligioner” kan på egen hand stryka dess inblandning.
Benämningen EB kommer sig av att det mesta som gäller denna religionsstart och religion är det omvända mot den ovan beskrivna E. Kännetecknande för dessa fyra exempel (tre verkliga + en påhittad) är att de är mycket sena religioner. De tre förstnämnda startades i en tid där vetenskaplig kunskap redan fanns för att avfärda innehållet eller åtminstone förklara att synsättet inte vilar på vetenskaplig grund. Men då innehållet för vissa individer verkar så intressant och initialt tilltalar så många så blir följden att religionen vid starten helt enkelt vinner över vetenskapen. Den fjärde påhittade religionen avser att få vetenskapen att segra över Förintelsereligionen och detta kan också sägas vara en religion dvs. tron på att de flesta människor får det bättre och mår bättre om vanligt Förintelsereligiöst tänkande förkastas.

Då det som observeras vid starten skiljer sig så diametralt åt görs här en ytterligare uppdelning i vad som observationerna bygger på:

- EBa. Som i Intelligent design är en observation av naturen.
- EBb. Som i urmakaranalogin är en observation av ett av människan tillverkat föremål.
- EBc1. Som i Förintelsereligionen är en observation av judarnas öde i Tredje riket.
- EBc2. Som i ”Revisionistreligionen” är en observation av Förintelsereligionen.

EBa

Medan E-starten är sprungen ur människans nyfikenhet och vilja att förstå sig på naturen så är det här frågan om en ren förfalskning av kända fakta. Detta enbart för att passa in och öka på medlemsantalet i sammanslutningar där medlemmarna är kreationister dvs. bibliskt skapelsetroende som t.ex. ortodoxa Kristna och Jehovas Vittnen.

EBb.

Det som gör urmakaranalogin så dråplig (och omvänd Eba) är att här utgår man INTE från naturen utan från ett av människan tillverkat föremål, nämligen en klocka (ett ur). Man säger sedan att eftersom klockan har en konstruktör (tillverkare) så måste även det biologiska livet på jorden ha en konstruktör. Konstruktören benämner man ”Skaparen” dvs. Gud.

EBc1.

Förintelsereligionen har sitt ursprung i en studie av judarnas öde i Tredje riket som bygger på korrekta observationer men där observationerna inte ges en vetenskaplig prövning. Det felaktiga slutresultatet blir då ”Förintelsen” som är sprungen ur t.ex. fabulerande vittnen, feltolkade dokument, underlåtenhet att undersöka mordvapnet ”gaskammaren” feltolkat skäl till användandet av begravningssättet eldbegängelse och dess koksugnars kapacitet.
Beskrivningen av Förintelsereligionen syftar i dessa texter att få läsaren att inse (och gärna berätta för andra) att Förintelsen verkligen är en religion som inte kan eller får diskuteras med de troende.
Därför omnämns här endast att Förintelsereligionens synsätt endast är trovärdigt i det korta perspektivet och att sådana villfarelser tack och lov alltid försvinner efter 1-1/2 mansålder ca. 50-100 år. Om inte detta gäller även Förintelsereligionen så är människan tillbaka till 1700-talet innan upplysningstiden började.

EBc2.

Den här påhittade Revisionist-Religionen skulle mycket väl kunna uppkomma som en parodi på Förintelsereligionen. Detta om några personer med spex och skämtlynne sammanstrålade och där någon vågar att t.ex. uppträda som en överstepräst och inta guidens roll på de Förintelsetroendes kultplatser som är de platser där avlidna begravts genom eldbegängelse under åren 1933-45.
I Auschwitz I kan den vallfärdande pilgrimen dessutom få beskåda själva mordvapnet ”gaskammaren” som sägs vara i ursprungligt skick. Tyvärr så är det förbjudet att provskjuta (provgasa) mordvapnet.
Läsaren kan föreställa sig en pojke bland dessa pilgrimer som frågar en förälder:

- Pappa, pappa!!! Titta!!! – Mordvapnet har ju inga gastäta dörrar.
Fadern: – Förgrömmade onge.
De övriga pilgrimerna: ”Sssschhhhh!”

Nedan följer en skämtsam beskrivning av ”Revisionistreligionens” kätterska trossatser ur Förintelsetroendes bannbullor.

Gaskammarrevisionismen enligt de Förintelsetroendes heliga skrift

Historierevisionisterna är från början en pseudovetenskap som nu blivit till en religion. De har precis som Jehovas vittnen utgått från de Kristnas Bibel och med hjälp Bibelns texter angriper de nu våra urkunder som är alla de otaliga historieböckerna och alla de otaliga överlevande som bär vittnesbörd om Förintelsen. Man angriper också fräckt vårt Nya Testamente ”Om detta må ni berätta” som bevisligen har tillkommit genom en uppenbarelse utsänd av Gud. Uppenbarelsen skedde vid tillbedjan av krematorieugnarna i Auschwitz. Den som bevisligen erhöll denna uppenbarelse av Gud och på samma sätt som Muhammed kände sig kallad att följa rösten från Gud var vår Profet Göran Persson. Rösten som Sankt Göran hörde i sitt inre säga: Om detta må JAG berätta.

Profeten Persson har (som bekant) därför redan under sin levnad Saligförklarats. Genom detta bevisade faktum är vi mycket starka i vår tro. Revisionistreligionens anhängare som inte alls tror på de nazistiska gaskamrarna är tyvärr också de orubbliga i sin tro. Trots att vi kan peka ut ett otal hus, utrymmen eller fordon som tänkbara gaskammare så vägrar de tro. Trots att gasningar skulle kunna ha utförts där, eller på tiotusentals eller på miljoner platser så förnekar de varje plats som vi visar upp inför deras vantroende ögon. De revisionisttroende är så korkade och så enfaldiga i sin världsuppfattning att de skulle kunna förneka att pizzabagare drygar ut fyllningen med hundmat och kött från råttor eller säga sig inte tro på att Systembolaget blandar kräkmedel i sin saluförda sprit trots att alla vet att man får uppkastningar om stor mängd intas.

När vi tillkallar vår Gud genom tillbedjan i vår domkyrka (den nazistiska eldbegängelseanläggningen i Auschwitz) så undslipper vi faktiskt att revisionisterna rent fysiskt beträder vår helgedom som f.ö. utsetts av UNESCO som ett världsarv. Däremot stör de oss vid vår tillbedjan vid altaret dvs. själva koksugnen. Visserligen så stannar de R-troende snällt kvar på själva mordplatsen dvs. gaskammaren men de tillkallar där sin Gud med ett ljudligt, för oss mycket störande egendomligt grymtande läte som låter ung. He-hö-he-hö-hö-hö.

De hedniska revisionisternas falske Gud kallar de för Gastronomitro. Namnet härleds ur: Gastro No min tro där svenskans ”är inte” ersatts med engelskans No för att rytmen vid uttalandet av den falske Gudens namn skall bli god. När den falske Guden tillkallas i eller nära en äkta nazistisk gaskammare så styrker det den enskilde trosutövaren i tron. Gastronomitro blir då för de troende ung. Gastro är inte min tro på denna plats. Våra forskare tror att Guden tillkallas tyst eller endast med en viskning och att trosutövarna då blir så upprymda av sin religiösa fanatism att de då utstöter det här grymtande lätet som vi uppfattar som: -He-hö he-hö-hö-hö-ö-ö-ööö.

Revisionistreligionen är upplagd enligt följande (sägs det oss, det bjuder oss nämligen emot att direkt ta del av deras hädiska skrifter): De tar ett lösryckt citat från Bibeln t.ex. – Giv bort ditt tionde. Detta omtolkas sedan i revisionistreligionen till att avse att blott var tionde skall räknas. Detta innebär då för dessa kättare att endast 10 % av dödstalen i de nazistiska lägren är riktiga och skall räknas. Enligt våra urkunder är antalet mördade i Auschwitz 3 miljoner huvudsakligen giftgasade. Detta bevisas av lägerkommendanten Höss skriftligen avlagda bevis underskrivet av honom själv med namnteckning och allt. Detta verkliga antal mördade (3 milj.) reduceras då i Revisionistreligionen så att endast 300,000 sägs ha mördats, eller avlidit som de säger. När väl detta fått trovärdighet fortsätter man med nya påhitt som att talet trehundratusen är ett heligt tal och får inte nedtecknas av oss. Därför kan det inte vara mer än 200,000 tusen avlidna säger de. Denna ytterligare minskning med trettiotre procent är som läsaren förstår att ytterligare förringa lidandet med 33 % och ytterligare öka på hädelsen över de gasade med 33 %. Bara genom logiken i detta 33 % räknesätt borde övertyga läsaren om hur logiska och matematiskt kunniga vi Förintelsetroende är.

Revisionist omtolkar också avrättad/mördad med giftgas till att död av sjukdom eller hög ålder. Mord genom giftgasning blir till eldbegängelse av avliden, mordvapnet Zyklon B blir till ett insektsmedel avsett att minska dödligheten och rädda liv. Mordmetoden avsiktlig utsvältning och sjukdomar i krigets slutskede (när giftgasen och ammunitionen tagit slut) förklaras i revisionistreligionen med att de allierade hade bombat sönder infrastrukturen så att mat, medicin etc. inte nådde fram till lägren eller fanns ej att få.
Bara sunda förnuftet säger att en sådan här galenskapsreligion aldrig skulle kunna få fotfäste i vårt land och i den förnuftsmässiga tid som råder… Även om detta ter sig som osannolikt så har man ändå i tiotalet länder i Europa (för säkerhets skull) genomfört en lagstiftning mot sagda tro. Genom att utdöma fängelsestraff till utövare av det revisionistiska kätteriet så har dess utövande effektivt kunnat kuvas.

Sverige har ännu inte ”hunnit med” att lagstifta om förbud mot denna galenskapsreligion men har ändå åtnjutit ett gott skydd genom nämnda ”kalottpastor” St.Göran Persson (s) och från sammanslutningen Vetenskap och Folkbildning samt inte minst av myndigheten Forum för levande historia. Denna myndighets framgångsaga kan tillskrivas den heroiska insatsen från dess första chef, Heléne Lööw. Detta skall vi återkomma till i del 3.

Fortsättning följer

Vad som är mindre känt om Lööw är att hon är involverad i föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF), den svenska grenen av den internationella skeptikerrörelsen, vars uttalade syfte är att främja folkbildning om vetenskapens metoder och resultat och stävja tron på pseudovetenskap.[2] Lööw listas på föreningens hemsida som en av två kontaktpersoner för ämnet ”Rasideologi och främlingsfientlighet”.[3]

Med tanke på Lööws bakgrund som en av huvudpersonerna i den svenska avdelningen av Förintelselobbyn är det frestande att ställa sig frågan hur de svenska skeptikerna i VoF ställer sig till de oräkneliga orimligheter, fantasterier och krassa lögner som torgförts av ”ögonvittnen” och förintelsehistoriker genom åren. För att ge blott en handfull exempel:[4]

- En judisk pojke överlever sex gasningar i en gaskammare som enligt förintelsehistorikerna själva aldrig existerade.

- En kvinna överlever tre gasningarna då nazisterna gång på gång ”fick slut på gas”.

- En björn och en örn i en bur matade med judiska lägerfångar.

- Gejsrar av blod sprutande upp från övertäckta massgravar.

- Tillverkning i krematorierna av korv gjord på människokött.

- Muskler utskurna ur låren på mördade judar drogs samman så att de fick hinkarna som de lagts i att hoppa omkring (en utsaga från ett av Raul Hilbergs favoritvittnen, Filip Müller).

- Massavrättningar av judar i enorma kammare med hjälp av högspänning.

- Massmord på judar medels vakuum, het ånga och klorin.

- Massavrättningar utförda med hjälp av ”elektriska löpande band”.

- Avrättningar utförda medels en pedaldriven hjärnkrossningsmaskin.

- Kremeringar genomförda utan bränsle.

- Judiska barn använda som skjuttavlor av Hitler-Jugend.

- Den färglösa gasen vätecyanid antar formen av en blå dimma.
Etc. etc.
Man kan vidare fråga sig hur de ställer sig till den deklaration som 1979 undertecknades av den uppburne Pierre Vidal-Naquet tillsammans med 33 andra akademiker, och i vilken vi läser:

”Man bör inte fråga sig hur ett massmord var möjligt. Det var tekniskt möjligt därför att det ägde rum. Detta utgör den ofrånkomliga utgångspunkten för varje historisk granskning av detta ämne [de förmenta homicidala gaskamrarna]. Vi önskar endast fastslå följande sanning: det föreligger ingen debatt om gaskamrarnas existens, och inte heller bör någon sådan tillåtas.”[5]

Håller skepticismen även inför den tabuomgärdade nya statsreligion som går under namnet ”Förintelsen”?[6]

[1] http://sv.wikipedia.org/wiki/Hel%C3%A9ne_L%C3%B6%C3%B6w
[2] http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6reningen_Vetenskap_och_Folkbildning
[3] http://www.vof.se/visa-intresseomraden
[4] Exempel hämtade ur Germar Rudolf (red.), Dissecting the Holocaust, Theses & Dissertations Press, Chicago 2003, ss. 128-131.
[5] Le Monde, 21 februari 1979.
[6] För en utförlig redogörelse för hur det gick när personer med anknytning till VoF:s amerikanska systerorganisation CSICOP försökte vederlägga revisionisternas argument, se. Germar Rudolf, Carlo Mattogno, Auschwitz Lies: Legends, Lies, and Prejudices on the Holocaust , Theses & Dissertations Press, Chicago 2005, ss. 199-270.

Den 25 november 2010 meddelade nyhetsbyrån AFP följande:

”En litauisk historiker sade upp sig från sitt jobb som offentlig tjänsteman på torsdagen efter att sju ambassadörer från andra europeiska nationer anklagat honom för att ha förnekat Förintelsen. Litauens inrikesministerium meddelade att Petras Stankeras, en fristående historiker som även innehade en medelhög befattning inom ministeriets planeringsavdelning, hade sagt upp sig på egen begäran. Inrikesminister Raimundas Palaitis sade att Stankeras åsikter var hans personliga.

‘Sådana tolkningar har ingenting gemensamt med inrikesministeriets förhållande gentemot folkmordet på judarna,’ sade Palaitis i ett yttrande.

Tillkännagivandet kom dagen efter att ambassadörerna från Storbrittanien, Estland, Finland, Frankrike, Nederländerna, Norge och Sverige gått ut och hårt kritiserat en artikel av Stankeras publicerad i den spridda veckotidskriften Veidas. Artikeln handlade om Nürnberg-rättegångarna, där de allierade segermakterna ställde Nazitysklands ledare inför rätta efter andra världskriget. Stankeras skrev att rättegångarna ‘försåg legenden om det påstådda mordet på sex miljoner judar med en juridisk grund’.

Ambassadörerna skällde ut Stankeras i ett brev till inrikesministeriet daterat den 24 november, vilket erhölls av Baltic News Service på torsdagen.

‘Detta är liktydigt med ett förnekande av Förintelsen och förtjänar att fördömas å det starkaste,’ sade de.

Vidare klandrade de litauiska myndigheter för att de inte hade reagerat tidigare, och ifrågasatte Veidas publikation av artikeln. Tidskriftens chefredaktör, Gintaras Sarafinas, sade dock att varken Veidas eller Stankeras förnekade Förintelsen, och skyllde på ett stilistiskt misstag. ‘Vår tidskrift har aldrig och kommer aldrig att förneka Förintelsen. Författaren, som är historiker till yrket, ville endast diskutera antalet offer,’ sade Sarafinas till AFP.

‘Vi erkänner att meningen är stilistiskt felaktig och att ordet ‘påstådda’ borde ha stått på ett annat ställe,’ tillade han.

Efraim Zuroff vid Simon Wiesenthal Center i Jerusalem sade i ett yttrande att Stankeras borde åtalas i enlighet med Litauens lagstiftning mot Förintelseförnekelse.”[1]

Dr. Petras Stankeras

Den litauiska originalartikeln, ”Niurnbergo karo nusikaltimu tribunolas – didziausias juridinis farsas istorijoje” (Militärtribunalen i Nurnberg – Historiens största juridiska fars), finns fortfarande tillgänglig via Veidas nätutgåva.[2] En engelskspråkig översättning gjord av en anti-revisionistisk sajt finns också tillgänglig.[3] Enligt denna översättning lyder artikelns mest problematiska stycke som följer:

”Det är också av vikt att Nürnbergprocessen försåg legenden om det påstådda mordet på sex miljoner judar [?gavo legenda apie 6 mln. neva nuzudytu zydu] med en juridisk grund, trots att domstolen inte hade tillgång till ett enda dokument rörande judeutrotningen signerat av Hitler (till dags dato har ingen funnit ett sådant dokument, om det ens existerar, trots att man utlyst en belöning om en miljon dollar).”

Att det inte föreligger något dokumentärt bevis för att Hitler skulle ha gett order om att utrota judarna är ett faktum som erkänts upprepade gånger av ortodoxa förintelseforskare. Exempelvis slog Christopher Browning 1985 fast följande:

”Det gavs ingen skriftlig order om den slutgiltiga lösningen, och vi har inga hänvisningar till en muntlig order förutom Himmlers utsaga till Heydrich om att han agerade med Führerns godkännande.”[4]

Dr. Petras Stankeras är författare till studien Lietuviu policija 1941-1944 metais (”Den litauiska polisen 1941-1944″, Vilnius 1998), publicerad av det statligt finansierade Litauiska centrumet för folkmordsforskning (Lietuvos gyventoju genocido ir rezistencijos tyrimo).

[1] ”Lithuanian historian quits after Holocaust article”, online: http://ejpress.org/article/47477
[2] http://www.veidas.lt/visuomene/istorija/niurnbergo-karo-nusikaltimu-tribunolas-%E2%80%93-didziausias-juridinis-farsas-istorijoje
[3] http://holocaustinthebaltics.com/wp-content/uploads/2010/11/2010Nov14NurembergFarceVeidas.pdf
[4] Colloque de l’École des Hautes Études en sciences socials, L’Allemagne nazie et le génocide juif, Gallimard, Paris 1985, s. 200. För en utförlig redogörelse beträffande den icke-existerande ”Führer-ordern” och problematiken kring den ortodoxa historiografiska bilden av inledandet av den förmenta folkmordspolitiken, se Jürgen Graf, Thomas Kues, Carlo Mattogno, Sobibór: Holocaust Propaganda and Reality, TBR Books, Washington DC 2010, ss. 219-236.

I min artikel ”Thomas Manns radiotal under kriget och massgasningslegendens uppkomst” granskade jag de månatliga tal som den berömde författaren Thomas Mann höll i brittisk-amerikansk radio under andra världskriget. I det historiskt kanske mest intressanta av dessa tal, det från januari 1942, hävdade den i exil gångne Nobelpristagaren att ”Fyrahundra unga holländska judar har skickats till Tyskland för att tjäna som försöksobjekt för giftgas”. Så vitt jag kunde avgöra vid skrivandet av denna artikel utgjorde detta tal det första påståendet om att tyskarna genomfört massgasningar av judar. I sitt tal i juni 1942 återvände Mann till ämnet och ”korrigerade” sig själv: I själva verket skulle offren ha uppgått till 800 unga holländska judar vilka hade förts till koncentrationslägret Mauthausen (i det annekterade Österrike) och gasats där. En jämförelse av innehållet i januaritalet med en dagboksanteckning gjord den 16 februrari 1942 av en rumänsk-judisk läkare vid namn Emil Dorian gav vidare vid hand att påståendet om judegasningarna i Mauthausen troligen inte härrörde från Mann personligheten, utan hade spridits tidigare av andra källor.

Stenbrott i närheten av Mauthausen (Källa: Bundearchiv/Wikipedia Commons)

Bakgrunden till anklagelsen ifråga finner vi återgiven i Raul Hilbergs standardverk om ”Förintelsen”, The Destruction of the European Jews. I början av 1941 deporterades två mindre konvojer av unga holländska judar till tyska koncentrationsläger som vedergällning för aktiviteter som motståndsrörelsen låg bakom. Den första konvojen, bestående av 400 judar, skickades först till Buchenwald i slutet av februari 1941. I detta läger avled en tiondel av dem; de överlevande skickades våren 1941 vidare till Mauthausen. I juni skickades en andra konvoj bestående av 291 judar från Amsterdam direkt till. De deporterade holländska judarnas sattes att utföra omänskligt tungt arbete i stenbrott och gruvor, och många av de som inte avled till följd av utmattning eller sjukdom skall ha begått självmord. Ingen ”Förintelse”-historiker – inklusive den främste försvararen av Mauthausens ”gaskammare”, Hans Marsalek – har någonsin hävdat att en enda av dessa holländska judar gasades i Mauthausen. Avslutningsvis skrev jag att allierad underrättelsetjänst eller någon judisk organisation måste ha börjat sprida massgasningslegenden senast i januari 1942, och att vidare efterforskningar i den holländska motståndsrörelsens publikationer skulle kunna ge besked om när, hur och av vem propagandan skapades. Hittills har jag inte haft möjlighet att gå igenom några holländska källor, men jag har däremot funnit en rad pressnotiser, artiklar och insändare från åren 1941-1943 vilka kastar nytt ljus över saken. Nedan kommer jag att presentera dessa och kort diskutera deras implikationer.

Den 28 november 1941 publicerade den tysk-judiska exilveckotidningen Aufbau (som utgavs i New York) följande notis på sid. 3:

”Från London kommer rapporten att minst 400 av de 680 unga holländska judar som under det senaste året sänts till koncentrationslägret Mauthausen i Österrike har avlidit. De gick under till följd av bristande näring, tungt arbete och grym behandling. Anhöriga förbjöds att skicka matpaket till dem i lägret.”

Såsom framgår av en notis i den amerikansk-judiska tidskriften Contemporary Jewish Review (vol. 5 nr. 2 (februari 1942) s. 87) grundade sig denna information på ett nyhetsutskick från en ej närmare angiven källa (möjligen den holländska exilregeringen) daterat den 17 november 1941. I november visste man således i väst att merparten av de deporterade holländska judarna gått döden till mötes, men i enlighet med efterkrigstida historieskrivning tillskrivs dessa dödsfall ”naturliga” orsaker, inte gasning.

Den 5 december 1941 presenterade Aufbau under titeln ”Mauthausens hemlighet” (”Das Geheimnis von Mauthausen”, s. 6) två insändare vilka jag nedan återger i oavkortat skick. Den första insändaren, undertecknad ”Carl van Hester”, lyder som följer:

”I nummer 48 [utgåvan från den 28 november] publicerade Ni en notis betitlad ‘Holländska judar i koncentrationsläger’ vilken trots sitt tragiska innehåll långt ifrån gör sanningen rättvisa. Då det här rör sig om ett av de nazistiska mördarnas mest fruktansvärda brott – ett brott som märkligt nog omvärlden hittills knappt hört någonting om – önskar jag delge Er och Era läsare de verkliga omständigheterna.
Det rör sig om runt 680 unga judar mellan 18 och 35 år, cirka hälften av dem av holländsk nationalitet, de övriga tyska utvandrare till Holland, bland dem många tidigare medlemmar av det välkända jordbrukskollektivet i Wieringen. Den ena hälften arresterades på Amsterdams gator i samband med en veritabel människojakt, iscensatt som en vedergällning för de spontana demonstrationer manande till generalstrejk vilka stadsbefolkningen genomförde som ett svar på de första tyska försöken att anstifta pogromer i de gamla judiska kvarteren. Denna grupp skickades först till Buchenwald, där inom loppet av några månader den ‘vanliga’ mortaliteten reducerade den med ungefär 10 procent. Under sommaren skickades de vidare till Mauthausen.
Samtidigt ägde i Amsterdam i juni en andra människojakt rum, vilken ledde till att mellan 300 och 350 unga judar arresterades, denna gång som repressalie för ett påstått bombattentat mot ett hus inhysande tyska officerare.
Dessa unga människor fick genomgå en noggrann medicinsk undersökning, och ett visst antal med kroppsliga defekter skickades hem. Till en början antog man, att detta berodde på tyskarna behövde individer som kunde användas för tvångsarbete; nu står det dock klart, att det berodde på att endast felfritt ‘material’ kan användas i laboratorieexperiment.
Även denna grupp transporterades till Mauthausen, och redan efter omkring tio dagar började dödsbuden anlända i dussintal. Dessa dödsbud förmedlades till de olyckliga föräldrarna av Gestapo på det mest hänsynslösa vis: Med posten fick de en order om att infinna sig på Gestapos kontor för att motta det skräckfyllda beskedet. En fader som hade bägge sina söner i Mauthausen fick en måndag en kallelse om att infinna sig på fredagen. På grund av onda aningar bad han först själv och sedan genom kristna holländare om att få infinna sig tidigare. Detta avvisades med orden: ‘Juden är inbokad till fredagen och får lov att vänta tills dess.’
På fredagen underrättade honom ämbetsmannen helt kort om att hans ene son var död. Fadern frågade då: ‘Jag har ännu en son där, vad har skett med honom?’ Ämbetsmannen bläddrade i sina papper: ‘Ack, han är död sedan åtta dagar tillbaka’.
Knappt en enda amerikansk läsare torde tro denna skildring, men den är sann, så hjälpe mig Gud.
Om några av dessa arma [deporterade holländska judar] ännu är i livet är mig obekant. Jag förmår knappt önska att så är fallet. Av de ungefär femton nära och personliga bekanta som jag hade bland dem lever nu bokstavligen inte en enda.
På vilket sätt har då dessa människor dött? En hög utländsk dignitär har personligen bemödat sig och vänt sig till olika höga instanser i Berlin för att få frigiven en viss ung man, med vars föräldrar han är bekant. På flera olika ämbetsverk, där man trodde, att det handlade om en vanlig koncentrationslägerfånge, lovades honom hjälp och påskrifter. Såfort han nämnde att det rörde sig om en ung holländare i Mauthausen, förbyttes dock bemötandet till ett kyligt avvisandde. Slutligen sade nazist av hög rang öppet till honom: ‘Ingen kommer levande från Mauthausen, och om så kriget tog slut imorgon skulle de sista av dem dödas redan idag. De dör av giftgas.’ (Det finns förutom mig även andra oklanderliga vittnen vilka denne [= den utländske dignitären] personligen underrättat om detta).
Jag skriver inte detta brev till Er av den anledningen att man fortfarande kan undsätta dessa arma människor. Men när den dagen kommer, då världen sätter sig till doms över Tyskland, måste man erinra sig sådana vidriga illdåd och visa upp dem inför världens ögon, så att inget patetiskt medlidande tillåts grumla den dömande blicken.”

Den andra insändaren, undertecknad ”R. Pisk (New York City)”, återgav tidningen endast i högst avkortat skick:

”…förefaller det Er icke märkvärdigt, att utav 680 unga, oförbrukade och kraftfulla människor 400 skall ha förlorat livet till följd av överarbete eller undernäring? Tyvärr förfogar jag personligen över bevis för att dessa arma ynglingar utsatts för giftgasexperiment, vilka dödat dem i stora skaror…”

Dessa båda insändare bevisar att massgasningslegenden tagit form som senast i november 1941, d.v.s. före den första förmenta massgasningen av judar i lägret Chelmno (i december 1941). Brevskrivarnas identiteter är än så länge ett mysterium. Insändaren undertecknad ”Carl van Hester” ger intrycket av att ha författats av en holländare, möjligen en involverad i motståndsrörelsen, men ifall denne fortfarande vid denna tid befann sig i Nederländerna måste vi anta att det rör sig om en pseudonym. Vidare kan vi utgå ifrån att ”R. Pisk” undlät att redovisa sina ”bevis”, för annars skulle Aufbau säkerligen ha återgett hans insändare oavkortad, istället för att ägna resten av insändarsidan åt ämnen som försäkringar och flyktingar på Mauritius.

Historien om gasningarna i Mauthausen fångades upp och spreds vidare av sovjetiska propagandister redan tidigt i januari 1942 (”Internees killed by gas”, The Canberra Times, 15 januari 1942, s. 3):

”London, tisdagen [den 13 januari 1942] - Citerande en källa i Wien meddelar Moskva-radion att tyskarna medels giftgas avrättat 700 anti-nazister i det ökända koncentrationslägret Mauthausen i Österrike.”

Den 10 april 1942 publicerade Aufbau ännu en notis beträffande de holländska judarna i Mauthausen (”Todeslager Mauthausen”, s. 2):

”Den holländska regeringen i London har tillkännagivit, att 740 av de 1200 [holländska] judar som skickats till tvångsarbete i salt- och svavelgruvorna i Mauthausen har avlidit. Nazisterna lät dem arbeta utan minsta skydd bland de giftiga ångorna.”

Detta tillkännagivande från den holländska exilregeringen är med stor sannolikhet detsamma som Mann hänvisade till i sitt tal från juni 1942 (”I själva verket var det närmare åttahundra människor som vid detta tillfälle häktades, fördes till Mauthausen och där gasades. Den exakta siffran har sedan dess offentliggjorts av den holländska regeringen, men då jag misstänker att denna rapport inte nått fram till er gör jag gott i att vidarebefordra till er denna privat erhållna information.”). Av notisen i Aufbau framgår det emellertid tydligt att tillkännagivandet ifråga inte tillskrev dödsfallen några ”giftgasexperiment”, istället var det exponering för giftiga ångor under gruvarbete som angavs som dödsorsak. Detta är också den version som läggs fram i Hitler’s Ten-Year War on the Jews, en rapport som Institute of Jewish Affairs i New York publicerade i augusti 1943 (ss. 238-239):

”Sommaren 1941 började judiska ungdomar att försvinna från Holland; inom loppet av en kort tid nådde dessas antal cirka 1200. Efter en tid blev det känt att de hade skickats till koncentrationslägret Manthausen [sic] i norra Österrike, där de tvingades arbeta i svavelgruvor utan skydd mot de dödliga ångorna. Enligt ett officiellt uttalande från den holländska exilregeringen dog 740 av dessa unga män under de första fyra månaderna av arbete. Till en början dök dödsnotiser upp i den holländska pressen, men snart stoppades alla sådana notiser. Föräldrarna kallades till Gestapos högkvarter för att motta budet. Kallelserna till dessa möten skickades avsiktligen ut flera dagar i förväg, i syfte att hålla dem svävande i ovisshet. Vanligen hade deras barn varit döda i veckor. Askorna kunde hämtas ut mot en avgift om 75 guilder.”

Det känns frestande att spekulera om att de personer som skapade historien om gasningarna hade låtit sig inspirerats av verkliga dödsfall bland slavarbetare till följd av giftiga ångor i gruvor, och att de sedan kombinerade detta verklighetsinslag med den giftgasparanoia som dröjde kvar sedan första världskriget (jfr. Samuel Crowell, The Gas Chambers of Sherlock Holmes). Att holländska judar avlidit efter att ha utsatts för giftiga ångor i gruvor hade rapporterats av en allierad kommitté i London redan i november 1941 (”Scathing indictment of Nazi cruelty”, The Canberra Times, 21 november 1941, s. 2):

”I februari detta år arresterades 600 holländska judar på gatorna, föstes in i bilar och fördes bort. Vid slutet av juli hade 130 av dem dött i koncentrationslägret Mauthausen; i slutet av oktober hade dödssiffran stigit till närmare 500. Dessa unga män, mellan 18 och 35 år gamla, skall enligt holländska källor ha skickats att arbeta i salpetergruvor utan någon form av skyddsmasker, vilket inneburit en sakta men säker död.”

I Aufbaus utgåva från den 12 juni 1942 finner vi följande artikel (”Amerikanischer Beamter bestätigt Mauthausen-Verbrechen”, s. 5):

”Den inför en chockerad värld av Aufbau ursprungligen meddelade nyheten om giftgasexperimenten i koncentrationslägret Mauthausen har nu bekräftats av en hög amerikansk ämbetsman, vilken tidigare var stationerad i Tjeckoslovakien och i den gångna veckan anlände till New York med det [svenska] diplomatfartyget ‘Drottningholm’. Även han känner till det som skett i detta läger 20 mil norr om Linz. En ny uppgift är att inte bara hundratals judar arresterade i Holland dödats genom dessa gasexperiment, och att ytterligare ungefär 1200 död i de närbelägna gruvorna – en anklagelse, som även den holländska regeringen [i exil] ställer sig bakom – utan att även åtskilliga hundra judar från Prag, vilka berövats identifikationshandlingar och andra personliga kännetecken, förts till Mauthausen. Myndigheterna i Protektoratet har officiellt uppgivit att dessa deporterade skickats till getton i Polen. Det kan dock fastställas att de i själva verket har skickats till Mauthausen.
Såsom meddelats Aufbau av en tillförlitlig källa har under tiden ett andra Mauthausen inrättats i det tidigare nunneklostret Liebenau i Württemberg, till vilket nazisterna i liknande syfte låtit skicka svagsinta unga män – eller sådana de valde att placera i denna kategori. I detta läger rörde det sig om judiska och icke-judiska fångar. Senare ställdes dessa försök i Liebenau in och kloster omvandlades till ett interneringsläger för utländska kvinnor.”

Enligt den etablerade historiografin skall mentalpatienter från Liebenau ha skickats för att gasas i eutanasianstalten Grafeneck. Några påståenden om gasningar i själva Liebenau tycks dock inte föreligga (jfr. http://www.wuerttembergisches-psychiatriemuseum.de/index.php?section=zwiefalten&page=1940 ). De förmenta giftgasexperimenten i Liebenau rapporterades även av Contemporary Jewish Review, men i den däri återgivna versionen hade offren bytts ut från mentalpatienter ”hundratals judiska och ryska krigsfångar” (vol. 5 nr. 4 (augusti 1942), s. 426). Samma tidskrift omnämnde även i sitt nästföljande nummer den anonyme amerikanske dignitären (vol. 5 nr. 5, s. 524):

”Hundratals andra [tjeckiska judar] skickades till koncentrationslägret Mauthausen i närheten av Linz, där de används som ‘försökskaniner’ i nazisternas giftgasexperiment, avslöjade den 10 augusti en amerikanske ämbetsman som återvänt med ‘Drottningholm’.”

Kan denne ”amerikanske ämbetsman” ha varit identisk med den ”höga utländske dignitär” som omnämns i ”Carl van Hesters” insändare?

Den 3 juli 1942 återvände Aufbau till Mauthausen-gasningarna (”Mauthausen”, s. 10):

”Enligt tillförlitliga rapporter skall 700 unga judar ha bragts om livet vid kriminella prov av giftgas i lägret Mauthausen. Såsom redan uppgivits i en tidigare utgåvare har vi i avsikt att förfärdiga en lista över offren, dels i syfte att skapa kontakt med dessa arma människors släktingar och vänner, dels av historisk-dokumentära skäl.
En publicering av namnen kommer inte att äga rum under kriget och uteblir på begäran även framledes.
Vi har redan emottagit ett flertal underrättelser. Då emellertid många namn fortfarande felas förnyar vi härmed vår tidigare appell.”

Jag har ännu inte lyckats återfinna det första uppropet som det här hänvisas till.

När historien om gasningarna i Mauthausen dök upp i Aufbau för sista gången den 9 oktober 1942 (på sid. 2) hade antalet offer ändrats så att det omfattade hela det antal holländska judar som skickats till lägret enligt exilregeringens rapport från april 1942:

”Nazisternas hot om att skicka [holländska] judar till koncentrationslägret Mauthausen framstår som än mer skakande, om man betänker de illdåd, som nazisterna begått i detta läger 20 mil norr om Linz. Som första tidningen kunde Aufbau meddela, att nazisterna utfört giftgasexperiment i Mauthausen på holländska judar, varvid runt tolvhundra av dessa mötte döden.”

Historien om gasningen av holländska judar i Mauthausen försvann emellertid inte med denna artikel. Den 16 december 1943 rapporterades följande historia från London (”Nazi Gas Tests On Prisoners”, The Courier-Mail (Brisbane), 17 december 1943, s. 2):

”Tyskarna använder sig av koncentrationslägerfångar som försökspersoner vid prover av giftgas, enligt en ung holländare som nyligen flydde och nu, svårt sjuk, är inlagd på sjukhus i ett neutralt land.
Holländaren har försett en representant för den holländska regeringen med bestyrkta detaljer rörande det lidande som de genomgått.
Holländaren uppger att han 1942 skickades till Mauthausen-lägret i Österrike. Därifrån fördes han och 27 andra i en lastbil till en stor fabrik. Denna innehöll ett antal laboratorier och gaskammare med tre fönsterlösa cementväggar och en fjärde av tjockt glas, igenom vilken kemister och fysiologer observerade ‘experimenten.’
Fångarna skickades tre gånger nakna in i en kammare. Vid det första tillfället bar de gasmasker och stannade på insidan i en kvarts timme.
Holländaren säger: ‘Efter två minuter började det sticka intensivt i huden, varpå vi erfor en glödande känsla [a glowing sensation]. Sedan vi stigit ut mättes våra kroppstemperaturer och man tog blodprover från våra örsnibbar. Därefter fick vi ta en kraftig klordusch. Vi upplevde inga skadliga efterverkningar.
Vid ett andra experiment tre veckor senare bar vi åter gasmasker, och återigen erfor vi en glödande känsla, vilken denna gång avlöstes av en känsla av intensiv kyla. Tio av offren utvecklade bölder och svårartad klåda.
Dessa utsattes inte för det tredje experimentet, i vilket 14 av oss stängdes in en halvtimme utan gasmasker.
Galler i golvet avtäcktes. Efter några minuter började vi allesammans att kräkas och känna yrsel.
Gradvis förlorade vi balanssinnet och ramlade omkull ovanpå varandra. Vi var endast vid knappt medvetande.
När testet avslutats bars vi ut av laboratorieassistenter iförda gassäkra dräkter, gummihandskar, gummiskor och gasmasker. Blod sprutade från våra näsborrar, munnar och öron.
Återigen fick vi ta en klordusch, och våra lungor och magar röntgades. Kräkningarna och yrseln fortsatte i fyra dygn, men likväl tvingades vi återuppta vårt tvångsarbete.
Senare fick vi reda på av vakterna att 40 unga judar utsatts för samma prov vid två tillfällen. Alla hade dött.”

De ovan beskrivna gasningarna framstår tydligt som giftgasexperiment snarare än gasningar i den betydelse vi är vana vid från ”Förintelse”-historiografin. Vidare lägger vi märke till att de beskrivna ”gaskamrarna” varken går att identifiera som den påstådda gaskammaren i Mauthausen eller ”gaskammaren” i den närbelägna eutanasianstalten Schloss Hartheim, att gasningarna dateras till år 1942, och att antalet judiska offer uppges till 40 istället för 400, 700, 800 eller 1200.

Påståendet om att tyskarna använde människor för experiment med stridsgaser hade dykt upp i en motståndsrapport rörande Auschwitz daterad den 24 oktober 1941 (Oboz koncentracyjny Oswiecim w swietle akt Delegatury Rzadu R.P. na Kraj, Oswiecim 1968, s. 11), men i detta fall utgjordes de förmenta offren av sovjetiska krigsfångar:

”Tidigt i oktober [1941] dödades i Oswiecim [Auschwitz] 850 ryska officerare och underofficerare (krigsfångar) medels gas, detta i syfte att pröva en ny stridsgas avsedd att användas på östfronten.”

Influerade de polska underjordiska propagandisterna sina holländska kolleger, eller tvärtom? Härrörde historierna från en gemensam källa? Är det verkligen möjligt att två grupper uppfann en princip identisk propagandalegend oberoende av varandra? Vilken roll i denna historia spelade ”Carl van Hester”, ”R. Pisk” och den (amerikanske?) ”höga utländske dignitär”? Vad vi med säkerhet vet är att både påståendet om Mauthausen och det om Auschwitz är osanna (för det senare se Carlo Mattogno,  Auschwitz: The First Gassing, Theses & Dissertations Press, Chicago 2005). Vad vi har att göra med är följaktligen två snarlika propagandalegender. Vilken kom först? För att kunna besvara dessa frågor krävs otvivelaktligen vidare efterforskningar.

Den 6 oktober 2009 deltog Lady Renouf i en konferens om ”Förnekande och demokrati i Europa” som hölls av Europaparlamentet i Bryssel. Under sitt tal höll hon upp en handbok med titeln ”Riktlinjer för undervisning om Förintelsen”, och citerade ur avsnittet ”Ingen legitimitet åt förnekandet av det förflutna”.

Fram till den dagen hade jag aldrig hört talas om dessa ”riktlinjer”, så jag bestämde mig för att leta upp dem. Det visade sig att de är tillgängliga online:

http://www.herinneringseducatie.be/Portals/portal01/docs/Londen/Holocaust_Ex_TeachHbook.pdf

Den första frågan som man måste ställa sig är: Varför finns det särskilda riktlinjer för att lära ut ett ämne? Vi får ständigt höra att ”Förintelsen” är grundligt undersökt, så varför inte läsa in sig på det, sammanställa de uppgifter som lämnas och helt enkelt lära ut? Varför behövs speciella riktlinjer för att undervisa om just ”Förintelsen”? Eller för att uttrycka saken annorlunda: Vilka andra ämnen behöver särskilda riktlinjer för att undervisas i? Jag känner inte till något, och faktiskt inleder också författarna till ”riktlinjerna” med att fråga:

”Varför undervisa om Förintelsen?”

Nu är detta inte exakt vad jag frågade, men det är en början. Det fortsätter:

”Målet med undervisningen i något ämne är att engagera den intellektuella nyfikenheten hos studerande för att inspirera till kritiskt tänkande och personlig utveckling. Därför är det viktigt att lärarna ställer sig frågor om det rationella när de studerande närmar sig något ämne. ”

Inga problem med det, förutom kanske den sista meningen och varningen om det rationella, dvs. är inte alla frågor som studerande ställer, om det berör ämnet, rationella? Eller annorlunda uttryckt: Vem bestämmer vad som är en rationell ”Förintelse”-fråga och vad som inte är det? Varför rädslan när det kommer till just detta ämne?

Därefter följer några uppräknade artiklar. I nr 1 informeras läraren:

”Förintelsen var en vattendelande händelse, inte bara för 1900-talet utan också för hela mänsklighetens historia. Det var ett tidigare aldrig skådat försök att mörda ett helt folk och utrota dess kultur [...] ”

Hur kan ett försök att ”… mörda ett helt folk” kallas en händelse? Skulle inte det betraktas som det största brottet i historien, eller åtminstone något som bör ses som ett brott? I en standardordlista nämns inget om brottslig verksamhet under definitionen av ordet ”händelse”. Men å andra sidan, om det skulle ses som ett brott skulle även andra standarder tillämpas, och experter på brottsutredningar skulle då kallas in för att undersöka. Hittills har detta inte skett. Vi har inte ens en verifierbar rapport från en rättsmedicinsk expert. Vi har rapporter om undersökningar gjorda av Sovjet och polackerna, men den polska juristen och utredaren Lukaszkiewicz glömde att markera de ”gravar” han påstod hade hittats i Treblinka. Och de sovjetiska rapporterna var rent nonsens som sedan länge övergetts av ”Förintelse”-historikerna. Är det därför ”Förintelsen” kallas en ”händelse”, för att det skall legitimera att utredningen sköts av amatörer? Faktum är att det inte finns någon hållbar bevisning för att detta påstådda enorma brott – det förmenta systematiska massmordet på judar med gas och kulor – verkligen begåtts.

Samtliga sju artiklar som återges i detta kapitel är värda att läsa, men att kommentera alla skulle göra denna artikel för lång, så jag kommer att koncentrera mig på en, den sista, nr 7:

”Förintelsen har blivit ett centralt tema i kulturen i många länder. Detta återspeglas i mediabevakningen och i populärkultur. Förintelseutbildning kan erbjuda studenter historiska kunskaper och färdigheter som behövs för att förstå och värdera kulturella yttringar. ”

Jag har inget att anföra mot de två första meningarna. Den sista meningen är dock problematisk: Varför göra särskilda ansträngningar för att få eleverna att ”förstå”? Kommer inte det som lärs ut tala för sig själv?

Låt oss gå vidare i ”riktlinjerna”. Läraren blir tillsagd att inte bara undervisa om ”Förintelsen”, nej då, nästa kapitel börjar nämligen med:

”Att undervisa om Förintelsen?”

Den selektiva undervisningen börjar med:

”Under täckmantel av andra världskriget, och med hänsyn till deras ”nya ordning”, försökte nazisterna utrota alla judar i Europa. För första gången i historien användes industriella metoder för att utrota ett helt folk. Sex miljoner människor mördades [senare möter vi uppskattningen "cirka sex miljoner"], inklusive 1 500 000 barn. Denna händelse kallas Förintelsen. ”

Vi har nu ”riktlinjerna” till definitionen av ”Förintelsen”. Vad denna definition säger är att andra världskriget användes som täckmantel för att döda sex miljoner judar, inklusive 1,5 miljoner barn. Skulle ”Förintelsen” ha hänt även om andra världskriget inte hade hänt? Detta är något som författarna inte vill ta itu med, även om formuleringen väcker frågan. I varje fall informeras vi om att sex miljoner judar mördats, eller åtminstone ”cirka sex miljoner”. Informeras härnäst lärarna om hur de skall kunna underbygga siffrorna, inklusive 1,5 miljoner barn, hur de dödades, när och var? Visas de till någon av de böcker som biblioteken är fyllda med? Nej, först ut möter vi ett citat från en anonym författare med anknytning till det israeliska ”Förintelse”-institutet Yad Vashem:

”Undervisning om Förintelsen kan och måste vara olika i olika sammanhang. För att se skillnaderna mellan Förintelsen och andra folkmord, bör jämförelser göras med urskillning och likheter bör också ingå. ”

Varför måste undervisningen om ”Förintelsen” skilja sig från undervisningen om andra historiska ämnen? Säkert skulle eventuella skillnader mellan detta och andra folkmord bli uppenbara, om de fanns. Och åter, varför inte helt enkelt lära ut fakta och hänvisa eleverna till relevanta böcker, osv.? Varför måste de bli ”guidade” med hänsyn till just detta ämne? Talar inte fakta för sig själva? Tydligen inte, om vi skall döma av vad som framgår av argumenteringen i ”riktlinjerna”.

Nästa kapitel har rubriken ”Hur undervisar man om Förintelsen” som listar 29 förslag, här är bara några av dem, med början längst upp:

”- Förintelsen kan framgångsrikt läras ut i klassen, var inte rädd för att närma dig ämnet”.

Vad finns det att vara rädd för? Om det som lärs ut bygger på fakta, så är det bara hålla sig till fakta. Nr 4 och 5 lyder:

”- Ge historien liv genom att översätta statistiken till berättelser.
– Använd ögonvittnesskildringar för att göra historien ”riktig” för eleverna ”.

Personliga berättelser och vittnesmål? Vad hände med att lära ut fakta? Här rekommenderar författarna att eleverna bör ”mjukas upp” innan ämnet behandlas. I förslag nr 12 får vi veta vad nästa steg är efter ”uppmjukningen”:

”- Ge eleverna tillgång till förstahandskällor”.

Bra, men fortfarande, uppgifter om vilka källor skulle ha varit bra! Nästa förslag lyder:

”- Eleverna ska uppmärksammas på det faktum att förövarna producerade många av bevisen för Förintelsen själva”.

Detta är i sig ett erkännande att ingen hållbar bevisning föreligger – en deklaration att man är bankrutt. Varför inte hänvisa studenter till utredningar som utarbetats av människor med brottsutredningsexpertis, eller till oberoende undersökningar som stödjer dessa bevis producerade av ”förövarna” (med vilket sannolikt de ”erkännanden” som i ex. Auschwitz-kommandantens Höss fall utvanns medels tortyr)? Längre ner rekommenderas läraren:

”-Ingen legitimitet åt förnekandet av det förflutna”.

Förnekande av det förflutna? Vad menas? Fanns inte gårdagen?

Detta i sin tur följs av:

”- Var medveten om potentialen och begränsningarna hos allt pedagogiskt material, inklusive Internet”.

Varför begränsningar och exakt vad rör det sig om för begränsningarna? ”Förintelsen”, säger man, är den bäst utforskade historiska händelsen – och då borde inte finnas några begränsningar. Kan det vara så att en total avsaknad av bevis gör att man måste uppmuntra lärarna att använda sig av trolleri? Hemska tanke!

De 29 förslagen är förklaras sedan individuellt, men jag kommer här att koncentrera mig på nr 25: ”Ge inte legitimitet i det förflutna”. Det börjar med:

”Förnekandet av Förintelsen har ideologiska motiv. Förnekarnas strategi är att så frön av tvivel genom att medvetet förvränga och förvanska historiska fakta. Lärare bör vara noga med att inte omedvetet berättiga förnekarna genom att delta i en felaktig debatt. ”

Här har vi snarast att göra med ett dekret! Vad som slås fast är att ”förnekelse” av ”Förintelsen” inte får legitimeras, och kanske till och med bör förbjudas, eftersom det är ideologiskt motiverat. Sen får vi åter oss till livs det välkända mantrat om att revisionisterna ”medvetet förvränger och förvanskar historiska fakta”. Först av allt: revisionister söker inte förneka någonting, de ställer frågor. Och även om de i själva verket skulle ägna sig åt att förvränga fakta, varför inte bjuda in dem till en av de många konferenser som hålls i ämnet för att påvisa deras förvanskning direkt? ”Förnekelse” skulle ögonblickligen försvinna om sådana förvrängningar och missvisande bilder luftades i det offentliga. I maj 2008 deltog 200 forskare i en konferens i Berlin med temat: ”Die Gaskammer-Lüge in der Internationalen revisionistischen Propaganda” (”Gaskammarlögnen i internationell revisionistisk propaganda”, jfr http://hsozkult.geschichte.hu-berlin.de/Termine/id=9241), men inte en enda revisionist hade inbjudits att presentera någon sådan ”revisionistisk propaganda”. Varför inte? Här fanns en chans att bjuda in pressen och helt förstöra de revisionistiska argumenten, med 200 forskare deltagande i förstörelsejobbet. Varför gjordes inte detta för att få ett slut på ”förnekandet”?

Lärarna tillsägs då vad de ska göra om ”förnekelseargument” presenteras:

”Hur som helst tycker många lärare att förnekelsefenomenet måste undersökas med eleverna. Antingen för att deras ungdomar själva tar upp frågan eller att lärarna är oroliga för att deras elever kan stöta på dessa åsikter senare i livet. De skall vara förberedda på förnekarnas retorik och deras förmåga att förvirra och vilseleda. Om så är fallet ska förnekelsen av Förintelsen behandlas separat från Förintelsens historia. Det kan vara relevant för en separat undervisningsenhet om hur former av antisemitism utvecklats med tiden, eller som ett medieprojekt där man studerar manipulation, felaktigheter och förvrängningar utförda av grupper i politiska, sociala eller ekonomiska syften.”

Är inte stämpling av folk som ställer ”antisemitiska” frågor ett tecken på ideologisk motivation? Det är det, och inget övrigt behöver läggas till ovanstående. Dessa ”riktlinjer” är tydliga bevis på att ”Förintelsen” inte kan styrkas och att elever måste ”mjukas upp” för att acceptera vad som lärs ut.

Slutligen vill jag citera en del av det tal som Lady Renouf höll:

”Denna konferens har rubriken ”Förnekande och demokrati”. Det finns bara ett säkert sätt att bekämpa ”förnekelse” i ett ”demokratiskt” sammanhang – inte genom att i hela Europa förbjuda debatt med förnekare, utan genom att tillhandahålla dokument som motbevisar förnekarnas argument.

För två veckor sedan stödde Benjamin Netanyahu ett tal han höll i FN med bevis i form av konstruktionsritningar för industriella massförstörelsevapen. Denna ”bevisning” hade dock avvisats som felaktig av judiska experter, bl.a. Prof. Van Pelt. Van Pelt gick så långt som att säga ”förnekarna har väldigt roligt eftersom det visar hur lättlurade människor är”. Samma handlingar som hölls upp som bevis av Netanyahu upptäcktes och publicerades faktiskt först av revisionisten Professor Robert Faurisson och bevisar förekomsten av normala desinfektionsgaskammare för kläder i lägret!

Kan denna expertkonferens lyckas där Netanyahu misslyckats? Kan denna konferens skicka iväg oss med en – bara en – tydlig punkt av skriftlig bevisning som konfunderar källkritiska Förintelserevisionister? Eller måste vi bara tysta sådana skeptiska röster med hot, böter och fängelsestraff och lära våra skolbarn debattförnekande av normal historisk källkritik? [...] ”

Försvaret vid 2006-2007 Zündel rättegången i Tyskland hade också bett om bevis för ”Förintelse”-påståendena. Inget överlämnades, och Zündels försvarsadvokater hotades med böter för förintelseförnekande när de framhärdade i sin efterfrågan. Sådant beteende är inte direkt övertygande och ”riktlinjerna” är ytterligare ett bevis att det som presenteras som fakta inte kan styrkas.

Wilfried Heink, 18 december 2009

Av Thomas Kues

Steve Sem-Sandberg

År 2009 tilldelades den svenske författaren Steve Sem-Sandberg Augustpriset för sin roman De fattiga i Lodz.¹ I motiveringen till prisutdelningen läser vi att Sem-Sandberg

“skildrar det judiska gettot i den polska staden Lodz väster om Warszawa, dess tillkomst, organisation och hjärtslitande villkor under nazistiskt överinseende. Det är en historia som berättas sedan alla tårar torkat, återgiven i en närmast torr och osentimental stil, en balansgång mellan fakta och fiktion som med utgångspunkt i (den autentiska) Gettokrönikan 1941-44 tecknar en serie individuella öden med stark integritet, också när de sviktar eller sviker.”²

Men hur står det egentligen till med det “faktum“ som genomsyrar hela romanen, nämligen att från och med januari 1942 hundratusentals judar skall ha deporterats från gettot i Lodz (av tyskarna betecknat Litzmannstadt) till en säker död i primärt det “rena förintelselägret“ Chelmno (även känt under det tyska namnet Kulmhof)? I bokens avslutande kommentar läser vi:

“Redan så tidigt som i februari eller mars 1942 förelåg i gettot otvetydiga bevis för att de flesta av de ’transporter’ som från och med årsskiftet 1941/42 lämnat gettot gått direkt till förintelseläger. Helt säkert visste Rumkowski [ledaren för den judiska gettoadministrationen och en av romanens huvudpersoner] själv på ett mycket tidigt stadium, om inte rentav redan från första början, att gettots befolkning mördades mitt framför ögonen på honom. Men långt ifrån alla visste och frånvaron av hundraprocentig visshet skapade den underliga gråzon mellan förtvivlan och hopp som hela Krönikan är inskriven i. Trots allt som talade emot fanns det ändå de som envisades med att tro att det skulle finnas ett liv utanför gettot, någonstans och i någon form; och denna tilltro till hoppet om en överlevnad präglar trots allt Gettokrönikans författare ända fram till den allra sista dagen.” ³

Ordet “förintelseläger“ i ovanstående stycke borde justeras till “ett förintelseläger“, eftersom de judiska transporterna från Lodz under 1942 samtliga hade som destination Chelmno – den första transporten till Auschwitz ägde rum först i augusti 1944.

Förelåg då verkligen “otvetydiga bevis“ för att de evakuerade judarna mördades i Chelmno? Var som Sem-Sandberg påstår gettoäldsten Rumkowski medveten om att han skickade sina medjudar i döden? Hade han ens anledning att misstänka att så var fallet?

Enligt SS-statistikern Richard Korherrs rapport från den 28 april 1943 hade de sammanlagt 145 302 judar som fram till årsslutet 1942 evakuerats från gettona i Warthegau-distriktet (till vilka Lodz hörde) skickats till “den ryska östern“ (med vilket avses de av Tyskland ockuperade sovjetiska territorierna inklusive Baltikum) tillsammans med 1 274 166 ytterligare judar vilka “slussats genom lägren i Generalguvernementet“, d.v.s. Belzec, Sobibór, Treblinka och Majdanek.⁴ I likhet med Sobibór⁵ betecknades Chelmno av tyskarna uttryckligen som ett transitläger (Durchgangslager).⁶ De judar som skickades iväg från Lodz med början i januari 1942 omnämns i de tyska dokumenten som ausgesiedelt, d.v.s. omförflyttade eller evakuerade – ett faktum som återkommer i Sem-Sandbergs roman. De etablerade “Förintelse”-historikerna hävdar givetvis att allt detta rörde sig om verbalt kamouflage, och att de judar som deporterades till Chelmno omgående mördades där i speciella “gasvagnar” med motoravgaser och begravdes i massgravar för att senare grävas upp och brännas under bar himmel. Av de judar som skickades till Chelmno skall endast en handfull ha sparats från en omedelbar död för att arbeta med att hålla igång utrotningsmaskineriet. Till slut skall hela lägret ha jämnats med marken och alla spår av det enorma brottet undanröjts. Men stämmer denna officiellt sanktionerade historieskrivning verkligen överens med sanningen?

I sin i fjol publicerade studie Il Campo di Chelmno tra Storia e Propaganda (Lägret Chelmno i historia och propaganda)⁷ har den revisionistiske forskaren Carlo Mattogno kritiskt granskat bevisläget för den officiella historiska bilden av lägret. Hans slutsatser kan kortfattat summeras sålunda:

• Den ortodoxa historieskrivningen vilar så gott som uteslutande på utsagor från förmenta ögonvittnen. Dessa vittnesmål innehåller inte blott en rad absurditeter och påvisbara felaktigheter, inklusive rent fantastiska offersiffror, utan är även i många fall sinsemellan grovt motstridiga rörande avgörande detaljer såsom antalet massgravar och deras storlek, lägrets verksamhetsperiod, tidpunkten för påbörjandet av kremeringarna, hur ”gasvagnarna” i praktiken fungerade, et cetera.
• Det enda anförda dokumentära beviset för massutrotningen i Chelmno – ett förment tyskt memoranda rörande de påstådda ”gasvagnarna” daterad den 5 juni 1942 – är i själva verket ett klumpigt utfört falsarium, vars innehåll inte blott rymmer flera absurda inslag, utan även motsägs av dokumenterade fakta om de lastbilstyper som skall ha använts.
• Det existerar inte ett enda bevarat exemplar av de förmenta ”gasvagnarna” och inte heller ett enda autentiskt foto av en sådan, eller för den delen en ritning. Flera vittnen menar talande nog att det vid sidan av ”gasvagnarna” i Chelmno även fanns snarlika fordon vars lastutrymmen användes för desinficering eller transporter av människor.
• Vid fyra tillfällen – 1945, 1951, 1986-87 och 2003-04 – har arkeologiska undersökningar genomförts på det tidigare lägerområdet. De fynd som gjorts motsäger emellertid vittnenas utsagor i synnerhet och förintelselägerhypotesen i allmänhet på flera viktiga punkter. Bland annat är de relativt små askmängder som återfunnits oförenliga med kremeringen under bar himmel av hundratusentals människolik.
• De arkeologiska undersökningarna visar att det existerade endast en (1) öppen förbränningsugn i lägret. Kapaciteten hos denna typ av fältugn är dokumenterad och ger vid hand att högst 45 lik kunde föraskas inom loppet av 24 timmar. Detta innebär att kremeringen av de cirka 150 000 offer som numera vanligen tillskrivs Chelmno skulle ha slutförts tidigast år 1951! Således tyder allt på att “endast“ några tusental lik kremerades i lägret. Dessa lik härrörde utan tvekan från avlidna lägerfångar och från evakuerade judar som dött under transporten till lägret.⁸

Med andra ord: Chelmno var inget förintelseläger, och den absoluta majoriteten av de judar som evakuerades dit från Lodz och de övriga gettona i Warthegau fördes av allt att döma vidare till de ockuperade territorierna i öster, sannolikt via den närbelägna järnvägslinjen Poznan-Warszawa-Minsk. I likhet med de övriga “förintelselägren“ tjänade Chelmno i själva verket som ett avlusnings- och transitläger varifrån judar slussades vidare till getton och läger i det ockuperade Sovjet och Baltikum inom ramen för den s.k. Ostwanderung, den tvångsförflyttning som efter kriget var tänkt att följas upp med den “Slutgiltiga lösningen“, d.v.s. avhysandet av samtliga judar från Europa.

Den slutliga spiken i kistan för legenden om “förintelselägret“ Chelmno slås postumt i av en judisk dagboksförfattare vid namn Herman Kruk. Denne var en polsk jude och akademiker från Warszawa som år 1939 flydde till den litauiska huvudstaden Vilnius (vid denna tid vanligen känd som Vilna). När tyskarna gick in i Litauen sommaren 1941 blev Kruk kvar i Vilnius, där han utsågs till föreståndare för biblioteket i det nybildade gettot. Under perioden 1941-1944 förde Kruk, som hade nära kontakter med de ledande judarna i Litauen, en omfångsrik dagbok i vilken han i detalj beskrev allt som skedde i gettot. Sensommaren 1943 evakuerades Kruk tillsammans med många andra judar från Vilnius-gettot till Estland, där han i september 1944 skall ha skjutits till döds i samband med likvideringen av arbetslägret Lagedi. Hans dagbok togs om hand av en bekant, som senare förde med sig den till Israel. År 1961 publicerades dagboken på jiddisch; först år 2002 översattes den till engelska och gavs ut under titeln The last days of the Jerusalem of Lithuania.

Kruks dagbok är av stort intresse, då den innehåller en rad notiser vars innehåll går stick i stäv med den gängse historiska bilden av de europeiska judarnas öde under andra världskriget.⁹ Den 4 juli 1942 skrev Kruk följande i sin dagbok:

“Erhöll just ett meddelande från Lodz. För oss är Lodz en av dessa städer från vilka man knappt kan erhålla någon information. Självfallet är ryktena därifrån vilda och tokiga och enligt dem är det redan ett faktum att det inte längre finns några judar i Lodz.
Nu har jag fått reda på av två unga människor som skickades iväg från Lodz-gettot i mars att Lodz har ett getto. Det äger inte rum några skjutningar, och massavrättningar är okända. Det enda som sker är att folk skickas iväg att arbeta. De antar att omkring 10 000 judar nyligen har skickats iväg från Lodz. Nu vet de unga människorna vad det innebär att skickas att arbeta. De släpas runt från ställe till ställe; de vet inte var de är eller vad de håller på med. Då och då plockas grupper ut och försvinner, och man antar att de skjuts…
Båda de unga männen flydde från en sådan grupp och efter en veckas vandring arresterades de i Vilna [och fördes till] Lukiszki [ett fängelse i samma stad] varifrån de släpptes för blott två dagar sedan. Här i gettot fick de nya kläder och snart kommer de skickas att utföra skogsarbete.”¹⁰

Denna dagboksanteckning visar entydigt att “evakueringen” av Lodz judar österut som det talas om i de tyska dokumenten inte var något påhittat i syfte att dölja det förmenta massmordet i Chelmno, utan en verklig folkförflyttning.

Enligt Lodz gettokrönika skickades 10 003 judar från Lodz till Chelmno i januari 1942, 7025 i februari och 24 687 i mars.¹¹ Det kan mycket väl tänkas att de två unga Lodz-judarna från vilka Kruk mottog sin information endast kände till det sammanlagda antalet evakuerade för januari (hursomhelst är samstämmigheten mellan deras “omkring 10 000” evakuerade och krönikans “10 003” slående).

Då de två unga männen endast behövde en veckas vandring för att nå Vilnius – och man får utgå från att de endast tillryggalade en smärre sträcka per dygn, då de givetvis ansträngde sig för att inte upptäckas av tyska soldater – förefaller det mest sannolikt att det arbetsställe de deporterats till var beläget antingen i Litauen eller i det angränsande Vitryssland, då Vilnius är beläget cirka 150-160 km från den polska och (tidigare) tyska (ostpreussiska) gränsen men blott omkring 30 km från gränsen mot Vitryssland.

Närvaron av polska judar från just Lodz i de ockuperade östra territorierna omvittnas av flera andra judiska observatörer. I Avraham Torys dagbok från gettot i Kovno (Kaunas) finner vi en anteckning från den 14 juli 1942 om att “fyra judar från Lodz” förts till Kovno-gettots sjukhus från ett närbeläget arbetsläger.¹² Den tyske juden Josef Katz nämner i sina memoarer upprepade gånger närvaron av polska judar i gettot i Riga och koncentrationslägret Kaiserwald i samma stad, inklusive “Shmuel, en jude från Lodz”.¹³ Slutligen rapporterade ovan nämnde Herman Kruk i en tidigare dagboksanteckning från den 16 februari 1942 att judar från bland annat Lodz skickats till Kovno, förment för att skjutas där.¹⁴

Mattognos forskning och Kruks dagbok lämnar inga tvivel: den officiella bilden av Lodz-judarnas slutliga öde stämmer inte överens med den historiska sanningen utan är ett slarvig ihopsytt lappverk av rykten och krigspropaganda. Ofrånkomligen framträder således också Steve Sem-Sandbergs rosade roman i ett nytt, för många utan tvivel högst besvärande ljus. Hur djupt föraktlig Chaim Rumkowski än var som person, så kan han i varje fall inte läggas till last för att ha skickat tiotusentals judar till en säker död i förintelseläger. På samma sätt kan tyskarna, hur inhuman deras behandling av Europas judar än var i övrigt, inte längre lastas för det fiktiva massmordet på hundratusentals judar i Chelmno.

1. Steve Sem-Sandberg, De fattiga i Lodz, Albert Bonniers Förlag, Stockholm 2009
2. http://augustpriset.se/vinnare-2009
3. Steve Sem-Sandberg, De fattiga i Lodz, op.cit., s. 658.
4. Nürnberg-dokument NO-5194, ss. 9f.
5. För en kritisk granskning av historieskrivningen kring detta “rena förintelseläger“ hänvisar jag den intresserade läsaren till följande studie: Jürgen Graf, Thomas Kues, Carlo Mattogno, Sobibór. Holocaust Propaganda and Reality, TBR Books 2010.
6. P. Witte, S. Tyas, “A New Document on the Deportation and Murder of the Jews during ‘Einsatz Reinhardt’ 1942,” i: Holocaust and Genocide Studies, nr. 3, vintern 2001, s. 477.
7. Effepi, Genua 2009. En översättning till engelska av denna studie är planerad att utges mot slutet av innevarande år (2010).
8. En mer utförlig sammanfattning (på italienska) av bokens argument finns tillgänglig online: http://andreacarancini.blogspot.com/2010/01/il-campo-di-chelmno-tra-storia-e.html
9. En noggrann genomgång av samtliga dessa dagboksnotiser återfinns i min kommande artikel “Evidence for the Presence of ’Gassed’ Jews in the Occupied Eastern Territories, Part 1“, Incovenient History, vol. 2, nr. 2, http://www.inconvenienthistory.com
10. Herman Kruk, The Last Days of the Jerusalem of Lithuania. Chronicles from the Vilna Getto and the Camps, 1939-1944, Yale University Press, New Haven/London 2002 op.cit., s. 319.
11. Danuta Dabrowska, Lucjan Dobroszycki (red.), Kronika Getta Lódzkiego, Wydawnictwo Lódzkie 1965, vol. I, s. 401, 426, 445.
12. Avraham Tory, Surviving the Holocaust. The Kovno Getto Diary, Harvard University Press, Cambridge / London 1990, s. 111.
13. Josef Katz, One who came back: The diary of a Jewish survivorz, Dryad Press, Takoma Park (ML), 2006, s. 65, 108, 129, 156.
14. Herman Kruk, The Last Days of the Jerusalem of Lithuania, op.cit., s. 210.

Allt man behöver göra för att hota arten ytterligare…. eller kanske även utrota den…… är att läsa i rättegångsprotokollen från Nürnberg-rättegångarna.

Om tyskarna gasade miljoner judar, så…

TVINGADE MAN MÄNNISKOR ATT KLÄTTRA UPP I TRÄD, FÖR ATT SEDAN SÅGA NED TRÄDET!!

”Radomsky och Rieder använde sig av alla tänkbara sett för att utrota ryska medborgare. Till exempel så uppfann de följande mordmetod: Ett flertal ryska fångar tvingades att klättra upp i ett träd och andra fångar tvingades såga ned det. Fångarna föll då tillsammans med trädet och dödades.”

IMT VII – sidan 582.

Allt man behöver göra för att hota arten ytterligare…. eller kanske även utrota den…… är att läsa i rättegångsprotokollen från Nürnberg-rättegångarna.

Om tyskarna gasade miljoner judar, så…

BLAHA: Jag gjorde många obduktioner på folk som antingen var skjutna eller slagna till döds i sitt arbete, och skrev en officiell rapport om dödsorsaken.

BABEL: Ni sade att de var skjutna. Såg ni själva händelsen när de blev skjutna ?

BLAHA: Nej.

BABEL: Men hur visste ni detta ?

BLAHA: Kropparna kom till mig från arbetsplatsen och det var min plikt att intyga dödsorsaken, t.ex. att mannen hade blivit slagen till döds, det syntes på frakturerna i skallen och revbenen, om han hade dött av interna blödningar, eller att han hade blivit skjuten. Jag var tvungen att göra en officiell rapport på dödsorsaken. Ibland, men det var sällan, när en undersökning gjordes, blev jag kallad som vittne.

BABEL: Tack så mycket.

IMT V – sidan 199.

Allt man behöver göra för att hota arten ytterligare…. eller kanske även utrota den…… är att läsa i rättegångsprotokollen från Nürnberg-rättegångarna.

Om tyskarna gasade miljoner judar, så…

”M. DUBOST: Vem utmätte bestraffningarna?

MME. VAILLANT-COUTURIER: SS ledarna, män och kvinnor.

M. DUBOST: Vilken typ av bestraffningar var det?

MME. VAILLANT-COUTURIER: Först och främst fysisk misshandel. Ett av de mer ovanliga straffen var 50 slag på skinkorna med en pinne. Detta utfördes av en svängande apparat som jag såg. Den styrdes av SS.”

IMT VI – sidan 213.