Idag, den 12 maj 2011, dömdes den ukrainskfödde John Demjanjuk av en domstol i München till 5 års fängelse [1] för sin förmenta medhjälp till mordet på 28 060 holländska judar i ”förintelselägret” Sobibór i östra Polen 1943. I tidigare versioner av åtalet har antalet brottsoffer uppgivits till 27 900).

John Demjanjuk förs in på bår den första rättegångsdagen

Denna dom utgör en travesti på rättvisa av flera skäl, förutom det juridiskt tveksamma i att man dömt en sjuklig 91-årig åldring för brott han skall ha begått som yngling för inte mindre än 68 år sedan. Jag avhåller mig här från att ge en detaljerad överblick av fallet, då detta redan gjorts annorstädes.[2]

Till att börja med utgörs det enda stycke dokumentär bevisning som knyter Demjanjuk till Sobibór av ett personbevis utfärdat i SS-träningslägret Trawniki vars äkthet bestridits av en rad experter. För en månad sedan offentliggjordes dessutom en FBI-rapport från 1985 i vilken det slås fast att Trawniki-kortet[3] ”med största sannolikhet förfalskats” av Sovjetunionen.[4] Detta avslöjande räckte emellertid inte för att fria Demjanjuk. Den enda existerande vittnesbevisningen består av några utsagor av tvivelaktigt värde som lämnats av ukrainska före detta lägervakter bakom järnridån. Inte ett enda judiskt (eller för den delen polskt eller tyskt) vittne har placerat Demjanjuk i Sobibór.

Åklagaren har varit oförmögen att binda Demjanjuk personligen till något specifikt våldsbrott. Istället består det brott han åtalats för i att han uppehållit sig som menig vakt i Sobibór, ett läger vars enda uppgift skall ha bestått i förintandet av judar. Om Demjanjuk fann detta massmördande oacceptabelt, resonerar åtalet, kunde han ha deserterat från sin post. Det anmärkningsvärda i detta sammanhang är att blotta närvaron som vakt i ett ”förintelseläger” aldrig tidigare betraktats som något straffbart i sig. Faktum är att vid Sobibór-rättegången i tyska Hagen 1966 så friades fem av de elva åtalade f.d. medlemmarna av lägrets tyska personal, medan fyra av dem dömdes till mellan 3 och 4 års fängelse – detta trots att de samtliga medgivit sin närvaro i lägret. Det behöver knappt nämnas att alla dessa män stod över de ukrainska vakterna i lägrets befälshierarki. Demjanjuk däremot har genom hela sin rättegång hållit fast vid att han aldrig tjänstgjort som vakt i lägret.

Vidare bör beaktas att Demjanjuk redan tillbringat flera år i israeliskt fängelse, ja rentav i en dödscell, efter att han oskyldigt åtalats för att ha varit ”Ivan den förskräcklige”, en ökänd ukrainsk lägervakt i ”förintelselägret” Treblinka. Sanningen är att Demjanjuk kontinuerligt jagats, trakasserats, fängslats och åtalats ända sedan 1975, då en pro-sovjetisk ukrainsk-amerikan vid namn Emil Hanusiak började sprida anklagelser om att Demjanjuk begått krigsförbrytelser.

John Demjanjuk i rätten i Jerusalem den 8 juni 1992

Invändningarna ovan framstår dock som obetydliga jämförda med följande kärva fakta:

1) Det existerar över huvud taget inga dokumentära eller materiella bevis som stöder den officiellt sanktionerade utsagan att Sobibór fungerade som ett ”rent förintelseläger” där hundratusentals judar gasades, begravdes och sedermera brändes till aska på primitiva likbål. Den enda dokumentära bevisning som åklagare och förintelsehistoriker mäktar uppbringa består av rapporter och transportlistor som bekräftar att stora mängder judar skickades till lägret. Nämnda dokument har emellertid intet att förtälja om dessa judars öden efter ankomsten till Sobibór. Å andra sidan talar ett direktiv från SS-ledaren Heinrich Himmler utfärdat den 5 juli 1943, liksom även ett svar till Himmler från RSHA:s ansvarige för koncentrationslägren, Oswald Pohl, daterat den 15 juli samma år (Nürnberg-dokumentet NO 482), om ”transitlägret Sobibor i Lublin-distriktet”. Lägret var de facto beläget i Lublin-distriktet, mycket nära den tidigare tysk-sovjetiska demarkationslinjen – en logisk placering för ett transitläger tjänande till förflyttningen av polska och västeuropeiska judar in i de ockuperade östra territorierna.

2) År 2001 och 2008 gick två team av arkeologer, det första lett av den polske professorn Andrzej Kola, det senare av israelerna Isaac Gilead och Yoram Haimi samt polacken Wojciech Mazurek, noggrannt över hela den före detta platsen för Lager III, “det egentliga dödslägret” i Sobibór – en yta motsvarande mindre än 4 hektar – med hjälp av ett nätverk av testborrningar såväl som utgrävningar utan att lyckas finna minsta spår av den förmenta gaskammarbyggnaden, som skall ha bestått av en större byggnad av tegel eller betong rymmande sex stycken 4 x 4 m stora kammare arrangerade tre och tre längsmed en mittkorridor. Då det, givet det högst begränsade sökområdet och arbetstiden tillgodo, är radikalt omöjligt att två välutrustade team av specialister skulle ha misslyckats att finna ens det obetydligaste spår av sagda byggnad – förutsatt att den verkligen existerat i sinnevärlden – är endast en slutsats möjlig: de förmenta gaskamrarna i Sobibór har aldrig funnits. Å andra sidan upptäckte Andrzej Kola under sina utgrävningar i Lager III en enorm träbarack full av återstoder av kläder och toalettartiklar, såväl som en mindre byggnad med ett koksupplag och en ugn – vilken möjligen kan ha använts för avlusning av kläder och andra persedlar medels hetluft eller ånga. Enligt den officiella bilden av Sobibór skall ingendera av dessa strukturer ha funnits på platsen.[5] Tillsammans med icke-existensen av gaskamrarna stärker dessa fynd väsentligen den revisionistiska hypotesen, nämligen att Sobibór (och även Belzec och Treblinka) fungerade som transitläger där de deporterade judarna fick duscha och avlusades innan de skickades vidare österut till de tyskockuperade delarna av Sovjetunionen och Baltikum.

3) Enligt de ortodoxa historieskrivningen deporterades inte en enda holländsk jude längre österut än Polen. Den 16 april 1943 – vid samma tid som Demjanjuk skall ha ägnat sig åt att bistå i mördandet av holländska judar i Sobibór – skrev emellertid den i Vilnius-gettot inhyste judiske bibliotekarien Herman Kruk i sin dagbok om ”ett cirkulerande rykte enligt vilket 19 000 holländska judar befinner sig i Vievis”. Vievis är en småstad belägen mitt emellan Vilnius och Kaunas. Under den tyska ockupationen av Litauen låg här ett arbetsläger för judar. Senare samma dag skrev Kruk under rubriken ”Mer om de holländska judarna” att han ”lyckats att få tag i ett judiskt märke [troligen menas en davidsstjärna av tyg] och en kopia av en order angående judisk egendom utfärdad av Rikskommissarien i de ockuperade Nederländerna.” Två veckor senare, den 30 april 1943, skrev Kruk i sin dagbok om att ”vagnslaster med gods från de holländska judarna står inne på Vilnius järnvägsstation.” Han beskriver vidare hur möbler förts från dessa tågvagnar till verkstäder i Vilnius-gettot, där man i skrivbordslådor funnit dokument skrivna på holländska.[6] Då det inte förligger minsta anledning att tro att Kruk skulle ha hittat på denna historia måste hans dagboksanteckningar tas som en bekräftelse av den revisionistiska transitlägerhypotesen. Omfattande transporter av ”utländska” judar till Vilna-området våren 1943 omnämns även i den judiske partisanen Aba Gefens dagboksanteckning från den 16 maj 1943,[7] liksom i en nyhetsnotis publicerad i den illegala polska tidningen Biuletyn Informacyjny den 6 maj 1943.[8] Vidare föreligger flera vittnesmål från såväl tyskar som vitryska judar vilka bekräftar närvaron av holländska judar i Minsk 1942-43.[9]

Inte ett enda av ovanstående fakta har beaktats, eller ens nämnts i förbigående, under rättegången i München. Detta bör förstås inte förvåna med tanke på det kapitala ointresse för teknisk bevisning som kännetecknat samtliga rättegångar med anknytning till ”förintelselägren”.

Låt oss summera:

- Mordvapnet som skall ha använts i det brott som Demjanjuk dömts för att ha bistått existerade aldrig
- Det existerar inga dokumentära eller materiella bevis som stöder påståendet att Sobibór fungerade som ett “rent utrotningsläger”; bevarade dokument talar tvärtom om Sobibór som ett “transitläger” (Duchgangslager)
- Det föreligger goda skäl att tro att de 28 060 förmenta offren efter att ha nått Sobibór skickades vidare till de tysk-ockuperade delarna av Sovjetunionen och de baltiska staterna.

Det behöver knappast nämnas att sådana fakta inte bekymrar det fria Tysklands upplysta domare och åklagare det minsta. Demjanjuks försvar, medvetet som det tvivellöst är om att blotta omnämnadet av ovannämnda fakta riskerar att bestraffas i enlighet med Tysklands stränga lagar mot ”Förintelseförnekande”, har valt den sedvanliga strategin: att acceptera den officiella historieskrivningen men vidhålla den åtalades personliga oskuld. I slutänden visade sig dock detta försvar lönlöst, och kanske var det dömt att vara så redan från början. Vid tiden för utlämnandet av Demjanjuk till den tyska ”rättvisan” sommaren 2009 yttrade sig förintelsehistorikern Norbert Frei sålunda: ”Tyskarna är skyldiga inte enbart offren och de överlevande, utan även sig själva, att åtala Demjanjuk.”[10] Demjanjuk var tvungen att dömas, eftersom tyskarna var detta sig själva skyldiga. Eller rättare sagt: Rättegången behövdes för att hålla Förintelse-fantomen vid liv i det tyska folkets (och omvärldens) medvetande.

Demjanjuks försvarsadvokat, Ulrich Busch, har sagt att domen kommer att överklagas. Tills vidare har Demjanjuk släppts fri, emedan domen mot honom ännu inte vunnit laga kraft. Om fängelsedomen kvarstår efter överklagandet kommer en ytterligare undersökning äga rum för att avgöra om hans hälsotillstånd medger en fängelsevistelse.[11]

[1] ”Fünf Jahre Haft für John Demjanjuk”, Süddeutsche Zeitung, 12 maj 2011; online: http://www.sueddeutsche.de/muenchen/urteil-am-landgericht-muenchen-fuenf-jahre-haft-fuer-john-demjanjuk-1.1096378
[2] Jürgen Graf, Thomas Kues, Carlo Mattogno, Sobibór: Holocaust Propaganda and Reality, TBR Books, Washington D.C. 2010, s. 9-12, 375-390.
[3] Professor Lubomyr Prytulak i Kanada har ägnat mer än 15 års forskning på John Demjanjuk och Trawniki-kortet. Online: http://www.xoxol.org/dem/dem.html
[4] ”FBI thought Demjanjuk evidence faked”; Associated Press, 12 April 2011, online: http://www.google.com/hostednews/ap/article/ALeqM5gzn9sjjViXpoagiQbtyuSx3oZdEg?docId=2ed960173598473c94630a9a5ebe2cbe
[5] J. Graf, T. Kues, C. Mattogno, Sobibór: Holocaust Propaganda and Reality, op.cit., s. 149-167.
[6] Ibid, s. 366ff.
[7] Thomas Kues, ”Evidence for the Presence of ‘Gassed’ Jews in the Occupied Eastern Territories, Part 2″, paragraf 3.3.11; online: http://www.inconvenienthistory.com/archive/2010/volume_2/number_4/evidence_for_the_presence_of_gassed_jews_2.php
[8] Klaus-Peter Friedrich, Der nationalsozialistische Judenmord in polnischen Augen: Einstellungen in der polnischen Presse 1942-1946/47, avhandling framlagd vid Kölns universitet 2002, s. 126. Online: http://kups.ub.uni-koeln.de/volltexte/2003/952/
[9] T. Kues, ”Evidence for the Presence of ‘Gassed’ Jews in the Occupied Eastern Territories, Part 2?, paragraferna 3.3.17 och 3.5.
[10] Georg Bönisch, Jan Friedmann, Cordula Meyer, ”Ein ganz gewöhnlicher Handlanger”, Der Spiegel, nr. 26/2009, 22 juni 2009 (www.spiegel.de/spiegel/print/d-65794351.html).
[11] ”John Demjanjuk kommt frei”, http://www.focus.de/politik/deutschland/ns-kriegsverbrecherprozess-john-demjanjuk-kommt-frei_aid_626638.html

Enligt Sydsvenskan så har den sionistiska lögncentralen Simon Wiesenthal Center med Rabbinen Abraham Cooper i spetsen varit i Malmö för att prata ”förstånd” med Malmös starke man, Ilmar Reepalu (S).

Reepalu har inte dansat efter SWC:s pipa utan han har till och med varit så fräck att han har vågat kritisera den stulna staten Israels övergrepp mot palestinska barn. Så nu kör man med den vanliga ”tjära och fjäder” taktiken som man hitintills haft väldigt stor framgång med.

De utmålar Reepalu inte bara som en lögnare, utan också som judefientlig. Det är gamla kända kort för oss här på dessa sidor och enligt Abraham Cooper så är allt som sionisterna inte tycker om, det är ”antisemitiskt”. Det är faktiskt konstigt att de inte kallar Reepalu ”nynazist” också, för det ingår vanligtvis i deras smutskastningsarsenal.

Så dessa sionistiska gangstrar kommer flygande från andra sidan jordklotet för att tala om att de skall utfärda en resevarning till Sverige p.g.a. den spirande antisemitismen i Malmö. Låt de gärna göra det, för det här är givetvis ytterligare utpressning för att skaffa fördelar till Guds utvalda folk. Det hade också varit klädsamt om judiska församlingar och föreningar i Sverige hade gjort ett avståndstagande till SWCs metoder.

För er som vanligtvis inte brukar läsa våra sidor så kanske ni undrar vad vi menar med den sionistiska lögncentralen. Vi kan ge ett snabbt exempel här:

SWC driver ett museum för tolerans och lära, allt enligt dem själva. Men egentligen är det en enda stor antitysk propagandacentral som inte drar sig för att t.ex förfalska bilder från Andra Världskriget.

Texten då på webben: ”Dessa fångar har valts ut för slavarbete, medan många av deras vänner och familjer blev gasade och kremerade. Röken syns i bakgrunden. Juni 1944.”

SWC drar sig inte för att både förfalska rubrik och foto för att övertyga omvärlden om dessa ohyggligheter som judar fick utstå. Detta försök är gjort 1999 på deras webb. Och eftersom denna mäktiga sionistiska grupp har lyckats att ta bort försöket på Wayback Machine (http://www.archive.org/web/web.php) som sparar alla publicerade webbsidor så borde det egentligen inte finnas några bevis kvar. Men de hade inte räknat med oss, för här finns sidan arkiverad. Orginalfotot:

The Auschwitz Album. Beate Klarsfeld Foundation. Första upplagan, publicerad 1978. Foto nummer 165.

Visst är det en tjusig intresseförening?

Vår f.d. statsminister Göran Persson har varit i synagogan i Malmö och berättat om sin fantastiska skapelse Levande Historia. Han berättade för den Bonnier-ägda Sydsvenskan att Forum för levande historia har haft stor betydelse för kunskapsspridningen kring Förintelsen.

Vi skulle här vilja påpeka att han egentligen skulle sagt, indoktrineringen av Förintelsen. För det är just det man håller på med.

Räcker undervisningen till?

Varken Göran Persson eller någon annan kan lägga fram vetenskapliga bevis för att en (!) enda person blivit gasad i Auschwitz. Det finns bara så kallade ögonvittnen med vittnesmål, som vi och andra revisionister har smulat i sönder.  Det är bara att Googla eller titta i våra dokument om Rudolf Vrba, Filip Müller, Elie Wiesel m.fl.

Vidare i sitt tal nämnde Göran Persson ”satans förnekare” och vikten av att lära av historien.

Vi tycker att Göran Persson skall lägga vikten på de som har och för nuvarande sitter fängslade för att ställt kritiska frågor om förintelsen. För ett av det viktigaste människan har, det är yttrandefriheten. Och den har vi tyvärr inte i Europa längre. I framstående länder som Frankrike, Tyskland m.fl. är det enligt lag förbjudet att t.e.x. diskutera hur många som dog i Auschwitz. Så om man ställer frågan, var det över 4 miljoner (Sovjet 1945), 2,5 miljoner (lägerkommendanten i Auschwitz, Rudolf Höss), eller är det den nuvarande ”godkända” siffran 1,1 miljoner så är man föremål för böter eller fängelse i många europeiska länder.

Göran Persson sa också att om Israel hade funnits 1938 hade Förintelsen inte ägt rum.

Vi skulle nog vilja vända på det, utan förintelsen så hade inte staten Israel existerat. Och till slut så måste man ställa sig frågan, vad är det för sanningar som måste skyddas med lagar? Den riktiga sanningen klarar sig utan lagar.

Den 25 november 2010 meddelade nyhetsbyrån AFP följande:

”En litauisk historiker sade upp sig från sitt jobb som offentlig tjänsteman på torsdagen efter att sju ambassadörer från andra europeiska nationer anklagat honom för att ha förnekat Förintelsen. Litauens inrikesministerium meddelade att Petras Stankeras, en fristående historiker som även innehade en medelhög befattning inom ministeriets planeringsavdelning, hade sagt upp sig på egen begäran. Inrikesminister Raimundas Palaitis sade att Stankeras åsikter var hans personliga.

‘Sådana tolkningar har ingenting gemensamt med inrikesministeriets förhållande gentemot folkmordet på judarna,’ sade Palaitis i ett yttrande.

Tillkännagivandet kom dagen efter att ambassadörerna från Storbrittanien, Estland, Finland, Frankrike, Nederländerna, Norge och Sverige gått ut och hårt kritiserat en artikel av Stankeras publicerad i den spridda veckotidskriften Veidas. Artikeln handlade om Nürnberg-rättegångarna, där de allierade segermakterna ställde Nazitysklands ledare inför rätta efter andra världskriget. Stankeras skrev att rättegångarna ‘försåg legenden om det påstådda mordet på sex miljoner judar med en juridisk grund’.

Ambassadörerna skällde ut Stankeras i ett brev till inrikesministeriet daterat den 24 november, vilket erhölls av Baltic News Service på torsdagen.

‘Detta är liktydigt med ett förnekande av Förintelsen och förtjänar att fördömas å det starkaste,’ sade de.

Vidare klandrade de litauiska myndigheter för att de inte hade reagerat tidigare, och ifrågasatte Veidas publikation av artikeln. Tidskriftens chefredaktör, Gintaras Sarafinas, sade dock att varken Veidas eller Stankeras förnekade Förintelsen, och skyllde på ett stilistiskt misstag. ‘Vår tidskrift har aldrig och kommer aldrig att förneka Förintelsen. Författaren, som är historiker till yrket, ville endast diskutera antalet offer,’ sade Sarafinas till AFP.

‘Vi erkänner att meningen är stilistiskt felaktig och att ordet ‘påstådda’ borde ha stått på ett annat ställe,’ tillade han.

Efraim Zuroff vid Simon Wiesenthal Center i Jerusalem sade i ett yttrande att Stankeras borde åtalas i enlighet med Litauens lagstiftning mot Förintelseförnekelse.”[1]

Dr. Petras Stankeras

Den litauiska originalartikeln, ”Niurnbergo karo nusikaltimu tribunolas – didziausias juridinis farsas istorijoje” (Militärtribunalen i Nurnberg – Historiens största juridiska fars), finns fortfarande tillgänglig via Veidas nätutgåva.[2] En engelskspråkig översättning gjord av en anti-revisionistisk sajt finns också tillgänglig.[3] Enligt denna översättning lyder artikelns mest problematiska stycke som följer:

”Det är också av vikt att Nürnbergprocessen försåg legenden om det påstådda mordet på sex miljoner judar [?gavo legenda apie 6 mln. neva nuzudytu zydu] med en juridisk grund, trots att domstolen inte hade tillgång till ett enda dokument rörande judeutrotningen signerat av Hitler (till dags dato har ingen funnit ett sådant dokument, om det ens existerar, trots att man utlyst en belöning om en miljon dollar).”

Att det inte föreligger något dokumentärt bevis för att Hitler skulle ha gett order om att utrota judarna är ett faktum som erkänts upprepade gånger av ortodoxa förintelseforskare. Exempelvis slog Christopher Browning 1985 fast följande:

”Det gavs ingen skriftlig order om den slutgiltiga lösningen, och vi har inga hänvisningar till en muntlig order förutom Himmlers utsaga till Heydrich om att han agerade med Führerns godkännande.”[4]

Dr. Petras Stankeras är författare till studien Lietuviu policija 1941-1944 metais (”Den litauiska polisen 1941-1944″, Vilnius 1998), publicerad av det statligt finansierade Litauiska centrumet för folkmordsforskning (Lietuvos gyventoju genocido ir rezistencijos tyrimo).

[1] ”Lithuanian historian quits after Holocaust article”, online: http://ejpress.org/article/47477
[2] http://www.veidas.lt/visuomene/istorija/niurnbergo-karo-nusikaltimu-tribunolas-%E2%80%93-didziausias-juridinis-farsas-istorijoje
[3] http://holocaustinthebaltics.com/wp-content/uploads/2010/11/2010Nov14NurembergFarceVeidas.pdf
[4] Colloque de l’École des Hautes Études en sciences socials, L’Allemagne nazie et le génocide juif, Gallimard, Paris 1985, s. 200. För en utförlig redogörelse beträffande den icke-existerande ”Führer-ordern” och problematiken kring den ortodoxa historiografiska bilden av inledandet av den förmenta folkmordspolitiken, se Jürgen Graf, Thomas Kues, Carlo Mattogno, Sobibór: Holocaust Propaganda and Reality, TBR Books, Washington DC 2010, ss. 219-236.

Västvärlden berömmer sig ofta för att skydda yttrande- och tryckfriheten och riktar ofta kritik mot andra länder för (verkliga eller förmenta) kränkningar av dessa friheter. Dock finns det något som står över yttrandefriheten i ”den fria världen”, nämligen ”Förintelsen”. I ett stort antal europeiska länder straffas ”förnekande av Förintelsen” med allt från böter till fleråriga fängelsestraff. Särskild hård är förföljelsen av personer med avvikande uppfattning av de europeiska judarnas öde under andra världskriget i Tyskland och Österrike, där maximistraffet för detta ”brott” uppgår till 5 respektive 20 års fängelse (se vidare http://en.wikipedia.org/wiki/Laws_against_Holocaust_denial).

Till de revisionistiska forskare och aktivister som dömts till fängelse under de senast gångna åren hör:

Wolfgang Fröhlich (Österrike) – 6 års fängelse.
Germar Rudolf – tillbringade sammanlagt 44 månader fängslad i Tyskland.
Ernst Zündel – tillbringade sammanlagt 7 år fängslad i USA, Kanada och Tyskland.
Sylvia Stolz (Tyskland) – dömd till 3 år och 3 månader fängelse.
Gerd Honsik (Österrike) – dömd till 5 års fängelse (senare mildrat till 4 år).
Vincent Reynouard (Frankrike) – dömd till 1 års fängelse.
Horst Mahler (Tyskland) – dömd till 13 års fängelse.

Och ”Förintelse”-inkvisitionens härjningar i västvärlden fortsätter:

- Den 28 juli 2010 meddelades att den tyske nationalistiske politikern Günter Deckert dömts till 4 månaders fängelse av distriktsdomstolen i Weinheim. Hans ”brott” bestod i att han hjälpt till att översätta och redigera en del av en tysk utgåva av den italienske revisionisten Carlo Mattognos studie Auschwitz: la prima gasazione (”Auschwitz. Den första gasningen”). Detta arbete bedömdes av det tyska ”rättsväsendet” såsom ”medhjälp till folkuppvigling och kränkning av de dödas minne”, emedan den tyska lagstiftningen på grundval av tekniskt obevisade anklagelser framförda av segrarmakterna (inte minst Sovjetunionen) i Nürnberg beslutat att ”Förintelsen” av judar i gaskammare är ett en gång för alla belagt faktum som inte får bestridas. De kättare som döms har således inte möjlighet att argumentera för sanningshalten i sina åsikter.

För den som på egen hand önskar bedöma huruvida den bok Deckert hjälpte till att översätta är ”folkuppviglande” etc. går det att ladda ner en engelsk översättning av studien ifråga som en pdf-fil på följande address:

http://vho.org/dl/ENG/atfg.pdf

- Den 19 augusi 2010 meddelade det av nyhetsbyrån Reuter att en överdomstol i Amsterdam dömt Arab European League för ”Förnekande av Förintelsen” sedan denna grupp på sin hemsida lagt ut en karikatyr – visad nedan – vilken av domstolen tolkades som ett ifrågasättande av ”Förintelsens” sakrosankta offersiffra, De Sex Miljonerna. Arab European League å sin sida förnekade att de förnekat ”Förintelsen” och menade att de endast önskat belysa ”dubbelmoralen i yttrandefrihetfrågan”. Denna inställning hjälpte emellertid inte gruppen från att undslippa 2000 euro i böter. Straffet må vara tämligen försumligt, men fallet illustrerar onekligen hur extremt lågt i tak det är i Europas ”rättsstater” när det kommer till den officiellt sanktionerade statsreligionen ”Förintelsen”.

Ovanstående karikatyr utgör ett brott i det ”fria” Nederländerna.

Ett tidigare exempel på detta gavs när den franske EU-parlamentarikern och akademikern Bruno Gollnisch i januari 2007 dömdes att böta 5000 euro, inte för att han själv ”förnekat Förintelsen”, utan för att han vid en presskonferens i oktober 2004 yttrat åsikten att man borde låta historiker debattera gaskamrarna fritt utan risk för rättsliga påföljder!

Framtiden för yttrandefriheten i Europa ser inte precis ljus ut. Ansträngningar syftande till att göra de moderna kätterilagarna till norm inom EU backas upp av många ledande politiker och institutioner. Den 27 januari 2010 (på ”Förintelsens minnesdag”) publicerade exempelvis den dåvarande EU-kommissionären med ansvar för rättsliga och inrikes frågor, Jaques Barrot följande meddelande på sin officiella nyhetssida:

Ingen form av antisemitism, oavsett var eller vem den kommer ifrån, är acceptabel. Hågkomsten av andra brott får inte ske till nackdel för minnet av Förintelsen. Konflikten i Mellanöstern kan inte utgöra en ursäkt eller ett rättfärdigande av antisemitism. Det är bedrövligt att i samband med hågkomsten av Förintelsen läsa uttalanden som förnekar Shoah [den hebreiska termen för "Förintelsen"]. Det är oacceptabelt att förneka eller minimera den etablerade historien om det nazistiska folkmordet på judarna. (…).

Vid slutet av detta år kommer medlemsstaterna att tvingas implementera det efterlängtade rambeslutet om rasism och främlingsfientlighet. Sextiofem år efter befrielsen av förintelselägren kan vi vara stolta över att EU-lagstiftningen gör förnekandet av Shoah till ett brott i samtliga medlemsstater.

Fyra månader återstår till årsslutet 2010. Kommer Barrots löfte att besannas och ”förnekelse” bli ett brott även i Sverige? Kanske. Kanske inte just då, men senare. Långsamt men säkert uppslukas friheten i väst av ”Förintelse”-religionens mäktiga mörkermän.

Jacques Barrot – stolt över EU:s planerade kättarlagstiftning.

Den 6 oktober 2009 deltog Lady Renouf i en konferens om ”Förnekande och demokrati i Europa” som hölls av Europaparlamentet i Bryssel. Under sitt tal höll hon upp en handbok med titeln ”Riktlinjer för undervisning om Förintelsen”, och citerade ur avsnittet ”Ingen legitimitet åt förnekandet av det förflutna”.

Fram till den dagen hade jag aldrig hört talas om dessa ”riktlinjer”, så jag bestämde mig för att leta upp dem. Det visade sig att de är tillgängliga online:

http://www.herinneringseducatie.be/Portals/portal01/docs/Londen/Holocaust_Ex_TeachHbook.pdf

Den första frågan som man måste ställa sig är: Varför finns det särskilda riktlinjer för att lära ut ett ämne? Vi får ständigt höra att ”Förintelsen” är grundligt undersökt, så varför inte läsa in sig på det, sammanställa de uppgifter som lämnas och helt enkelt lära ut? Varför behövs speciella riktlinjer för att undervisa om just ”Förintelsen”? Eller för att uttrycka saken annorlunda: Vilka andra ämnen behöver särskilda riktlinjer för att undervisas i? Jag känner inte till något, och faktiskt inleder också författarna till ”riktlinjerna” med att fråga:

”Varför undervisa om Förintelsen?”

Nu är detta inte exakt vad jag frågade, men det är en början. Det fortsätter:

”Målet med undervisningen i något ämne är att engagera den intellektuella nyfikenheten hos studerande för att inspirera till kritiskt tänkande och personlig utveckling. Därför är det viktigt att lärarna ställer sig frågor om det rationella när de studerande närmar sig något ämne. ”

Inga problem med det, förutom kanske den sista meningen och varningen om det rationella, dvs. är inte alla frågor som studerande ställer, om det berör ämnet, rationella? Eller annorlunda uttryckt: Vem bestämmer vad som är en rationell ”Förintelse”-fråga och vad som inte är det? Varför rädslan när det kommer till just detta ämne?

Därefter följer några uppräknade artiklar. I nr 1 informeras läraren:

”Förintelsen var en vattendelande händelse, inte bara för 1900-talet utan också för hela mänsklighetens historia. Det var ett tidigare aldrig skådat försök att mörda ett helt folk och utrota dess kultur [...] ”

Hur kan ett försök att ”… mörda ett helt folk” kallas en händelse? Skulle inte det betraktas som det största brottet i historien, eller åtminstone något som bör ses som ett brott? I en standardordlista nämns inget om brottslig verksamhet under definitionen av ordet ”händelse”. Men å andra sidan, om det skulle ses som ett brott skulle även andra standarder tillämpas, och experter på brottsutredningar skulle då kallas in för att undersöka. Hittills har detta inte skett. Vi har inte ens en verifierbar rapport från en rättsmedicinsk expert. Vi har rapporter om undersökningar gjorda av Sovjet och polackerna, men den polska juristen och utredaren Lukaszkiewicz glömde att markera de ”gravar” han påstod hade hittats i Treblinka. Och de sovjetiska rapporterna var rent nonsens som sedan länge övergetts av ”Förintelse”-historikerna. Är det därför ”Förintelsen” kallas en ”händelse”, för att det skall legitimera att utredningen sköts av amatörer? Faktum är att det inte finns någon hållbar bevisning för att detta påstådda enorma brott – det förmenta systematiska massmordet på judar med gas och kulor – verkligen begåtts.

Samtliga sju artiklar som återges i detta kapitel är värda att läsa, men att kommentera alla skulle göra denna artikel för lång, så jag kommer att koncentrera mig på en, den sista, nr 7:

”Förintelsen har blivit ett centralt tema i kulturen i många länder. Detta återspeglas i mediabevakningen och i populärkultur. Förintelseutbildning kan erbjuda studenter historiska kunskaper och färdigheter som behövs för att förstå och värdera kulturella yttringar. ”

Jag har inget att anföra mot de två första meningarna. Den sista meningen är dock problematisk: Varför göra särskilda ansträngningar för att få eleverna att ”förstå”? Kommer inte det som lärs ut tala för sig själv?

Låt oss gå vidare i ”riktlinjerna”. Läraren blir tillsagd att inte bara undervisa om ”Förintelsen”, nej då, nästa kapitel börjar nämligen med:

”Att undervisa om Förintelsen?”

Den selektiva undervisningen börjar med:

”Under täckmantel av andra världskriget, och med hänsyn till deras ”nya ordning”, försökte nazisterna utrota alla judar i Europa. För första gången i historien användes industriella metoder för att utrota ett helt folk. Sex miljoner människor mördades [senare möter vi uppskattningen "cirka sex miljoner"], inklusive 1 500 000 barn. Denna händelse kallas Förintelsen. ”

Vi har nu ”riktlinjerna” till definitionen av ”Förintelsen”. Vad denna definition säger är att andra världskriget användes som täckmantel för att döda sex miljoner judar, inklusive 1,5 miljoner barn. Skulle ”Förintelsen” ha hänt även om andra världskriget inte hade hänt? Detta är något som författarna inte vill ta itu med, även om formuleringen väcker frågan. I varje fall informeras vi om att sex miljoner judar mördats, eller åtminstone ”cirka sex miljoner”. Informeras härnäst lärarna om hur de skall kunna underbygga siffrorna, inklusive 1,5 miljoner barn, hur de dödades, när och var? Visas de till någon av de böcker som biblioteken är fyllda med? Nej, först ut möter vi ett citat från en anonym författare med anknytning till det israeliska ”Förintelse”-institutet Yad Vashem:

”Undervisning om Förintelsen kan och måste vara olika i olika sammanhang. För att se skillnaderna mellan Förintelsen och andra folkmord, bör jämförelser göras med urskillning och likheter bör också ingå. ”

Varför måste undervisningen om ”Förintelsen” skilja sig från undervisningen om andra historiska ämnen? Säkert skulle eventuella skillnader mellan detta och andra folkmord bli uppenbara, om de fanns. Och åter, varför inte helt enkelt lära ut fakta och hänvisa eleverna till relevanta böcker, osv.? Varför måste de bli ”guidade” med hänsyn till just detta ämne? Talar inte fakta för sig själva? Tydligen inte, om vi skall döma av vad som framgår av argumenteringen i ”riktlinjerna”.

Nästa kapitel har rubriken ”Hur undervisar man om Förintelsen” som listar 29 förslag, här är bara några av dem, med början längst upp:

”- Förintelsen kan framgångsrikt läras ut i klassen, var inte rädd för att närma dig ämnet”.

Vad finns det att vara rädd för? Om det som lärs ut bygger på fakta, så är det bara hålla sig till fakta. Nr 4 och 5 lyder:

”- Ge historien liv genom att översätta statistiken till berättelser.
– Använd ögonvittnesskildringar för att göra historien ”riktig” för eleverna ”.

Personliga berättelser och vittnesmål? Vad hände med att lära ut fakta? Här rekommenderar författarna att eleverna bör ”mjukas upp” innan ämnet behandlas. I förslag nr 12 får vi veta vad nästa steg är efter ”uppmjukningen”:

”- Ge eleverna tillgång till förstahandskällor”.

Bra, men fortfarande, uppgifter om vilka källor skulle ha varit bra! Nästa förslag lyder:

”- Eleverna ska uppmärksammas på det faktum att förövarna producerade många av bevisen för Förintelsen själva”.

Detta är i sig ett erkännande att ingen hållbar bevisning föreligger – en deklaration att man är bankrutt. Varför inte hänvisa studenter till utredningar som utarbetats av människor med brottsutredningsexpertis, eller till oberoende undersökningar som stödjer dessa bevis producerade av ”förövarna” (med vilket sannolikt de ”erkännanden” som i ex. Auschwitz-kommandantens Höss fall utvanns medels tortyr)? Längre ner rekommenderas läraren:

”-Ingen legitimitet åt förnekandet av det förflutna”.

Förnekande av det förflutna? Vad menas? Fanns inte gårdagen?

Detta i sin tur följs av:

”- Var medveten om potentialen och begränsningarna hos allt pedagogiskt material, inklusive Internet”.

Varför begränsningar och exakt vad rör det sig om för begränsningarna? ”Förintelsen”, säger man, är den bäst utforskade historiska händelsen – och då borde inte finnas några begränsningar. Kan det vara så att en total avsaknad av bevis gör att man måste uppmuntra lärarna att använda sig av trolleri? Hemska tanke!

De 29 förslagen är förklaras sedan individuellt, men jag kommer här att koncentrera mig på nr 25: ”Ge inte legitimitet i det förflutna”. Det börjar med:

”Förnekandet av Förintelsen har ideologiska motiv. Förnekarnas strategi är att så frön av tvivel genom att medvetet förvränga och förvanska historiska fakta. Lärare bör vara noga med att inte omedvetet berättiga förnekarna genom att delta i en felaktig debatt. ”

Här har vi snarast att göra med ett dekret! Vad som slås fast är att ”förnekelse” av ”Förintelsen” inte får legitimeras, och kanske till och med bör förbjudas, eftersom det är ideologiskt motiverat. Sen får vi åter oss till livs det välkända mantrat om att revisionisterna ”medvetet förvränger och förvanskar historiska fakta”. Först av allt: revisionister söker inte förneka någonting, de ställer frågor. Och även om de i själva verket skulle ägna sig åt att förvränga fakta, varför inte bjuda in dem till en av de många konferenser som hålls i ämnet för att påvisa deras förvanskning direkt? ”Förnekelse” skulle ögonblickligen försvinna om sådana förvrängningar och missvisande bilder luftades i det offentliga. I maj 2008 deltog 200 forskare i en konferens i Berlin med temat: ”Die Gaskammer-Lüge in der Internationalen revisionistischen Propaganda” (”Gaskammarlögnen i internationell revisionistisk propaganda”, jfr http://hsozkult.geschichte.hu-berlin.de/Termine/id=9241), men inte en enda revisionist hade inbjudits att presentera någon sådan ”revisionistisk propaganda”. Varför inte? Här fanns en chans att bjuda in pressen och helt förstöra de revisionistiska argumenten, med 200 forskare deltagande i förstörelsejobbet. Varför gjordes inte detta för att få ett slut på ”förnekandet”?

Lärarna tillsägs då vad de ska göra om ”förnekelseargument” presenteras:

”Hur som helst tycker många lärare att förnekelsefenomenet måste undersökas med eleverna. Antingen för att deras ungdomar själva tar upp frågan eller att lärarna är oroliga för att deras elever kan stöta på dessa åsikter senare i livet. De skall vara förberedda på förnekarnas retorik och deras förmåga att förvirra och vilseleda. Om så är fallet ska förnekelsen av Förintelsen behandlas separat från Förintelsens historia. Det kan vara relevant för en separat undervisningsenhet om hur former av antisemitism utvecklats med tiden, eller som ett medieprojekt där man studerar manipulation, felaktigheter och förvrängningar utförda av grupper i politiska, sociala eller ekonomiska syften.”

Är inte stämpling av folk som ställer ”antisemitiska” frågor ett tecken på ideologisk motivation? Det är det, och inget övrigt behöver läggas till ovanstående. Dessa ”riktlinjer” är tydliga bevis på att ”Förintelsen” inte kan styrkas och att elever måste ”mjukas upp” för att acceptera vad som lärs ut.

Slutligen vill jag citera en del av det tal som Lady Renouf höll:

”Denna konferens har rubriken ”Förnekande och demokrati”. Det finns bara ett säkert sätt att bekämpa ”förnekelse” i ett ”demokratiskt” sammanhang – inte genom att i hela Europa förbjuda debatt med förnekare, utan genom att tillhandahålla dokument som motbevisar förnekarnas argument.

För två veckor sedan stödde Benjamin Netanyahu ett tal han höll i FN med bevis i form av konstruktionsritningar för industriella massförstörelsevapen. Denna ”bevisning” hade dock avvisats som felaktig av judiska experter, bl.a. Prof. Van Pelt. Van Pelt gick så långt som att säga ”förnekarna har väldigt roligt eftersom det visar hur lättlurade människor är”. Samma handlingar som hölls upp som bevis av Netanyahu upptäcktes och publicerades faktiskt först av revisionisten Professor Robert Faurisson och bevisar förekomsten av normala desinfektionsgaskammare för kläder i lägret!

Kan denna expertkonferens lyckas där Netanyahu misslyckats? Kan denna konferens skicka iväg oss med en – bara en – tydlig punkt av skriftlig bevisning som konfunderar källkritiska Förintelserevisionister? Eller måste vi bara tysta sådana skeptiska röster med hot, böter och fängelsestraff och lära våra skolbarn debattförnekande av normal historisk källkritik? [...] ”

Försvaret vid 2006-2007 Zündel rättegången i Tyskland hade också bett om bevis för ”Förintelse”-påståendena. Inget överlämnades, och Zündels försvarsadvokater hotades med böter för förintelseförnekande när de framhärdade i sin efterfrågan. Sådant beteende är inte direkt övertygande och ”riktlinjerna” är ytterligare ett bevis att det som presenteras som fakta inte kan styrkas.

Wilfried Heink, 18 december 2009

Av Thomas Kues

Steve Sem-Sandberg

År 2009 tilldelades den svenske författaren Steve Sem-Sandberg Augustpriset för sin roman De fattiga i Lodz.¹ I motiveringen till prisutdelningen läser vi att Sem-Sandberg

“skildrar det judiska gettot i den polska staden Lodz väster om Warszawa, dess tillkomst, organisation och hjärtslitande villkor under nazistiskt överinseende. Det är en historia som berättas sedan alla tårar torkat, återgiven i en närmast torr och osentimental stil, en balansgång mellan fakta och fiktion som med utgångspunkt i (den autentiska) Gettokrönikan 1941-44 tecknar en serie individuella öden med stark integritet, också när de sviktar eller sviker.”²

Men hur står det egentligen till med det “faktum“ som genomsyrar hela romanen, nämligen att från och med januari 1942 hundratusentals judar skall ha deporterats från gettot i Lodz (av tyskarna betecknat Litzmannstadt) till en säker död i primärt det “rena förintelselägret“ Chelmno (även känt under det tyska namnet Kulmhof)? I bokens avslutande kommentar läser vi:

“Redan så tidigt som i februari eller mars 1942 förelåg i gettot otvetydiga bevis för att de flesta av de ’transporter’ som från och med årsskiftet 1941/42 lämnat gettot gått direkt till förintelseläger. Helt säkert visste Rumkowski [ledaren för den judiska gettoadministrationen och en av romanens huvudpersoner] själv på ett mycket tidigt stadium, om inte rentav redan från första början, att gettots befolkning mördades mitt framför ögonen på honom. Men långt ifrån alla visste och frånvaron av hundraprocentig visshet skapade den underliga gråzon mellan förtvivlan och hopp som hela Krönikan är inskriven i. Trots allt som talade emot fanns det ändå de som envisades med att tro att det skulle finnas ett liv utanför gettot, någonstans och i någon form; och denna tilltro till hoppet om en överlevnad präglar trots allt Gettokrönikans författare ända fram till den allra sista dagen.” ³

Ordet “förintelseläger“ i ovanstående stycke borde justeras till “ett förintelseläger“, eftersom de judiska transporterna från Lodz under 1942 samtliga hade som destination Chelmno – den första transporten till Auschwitz ägde rum först i augusti 1944.

Förelåg då verkligen “otvetydiga bevis“ för att de evakuerade judarna mördades i Chelmno? Var som Sem-Sandberg påstår gettoäldsten Rumkowski medveten om att han skickade sina medjudar i döden? Hade han ens anledning att misstänka att så var fallet?

Enligt SS-statistikern Richard Korherrs rapport från den 28 april 1943 hade de sammanlagt 145 302 judar som fram till årsslutet 1942 evakuerats från gettona i Warthegau-distriktet (till vilka Lodz hörde) skickats till “den ryska östern“ (med vilket avses de av Tyskland ockuperade sovjetiska territorierna inklusive Baltikum) tillsammans med 1 274 166 ytterligare judar vilka “slussats genom lägren i Generalguvernementet“, d.v.s. Belzec, Sobibór, Treblinka och Majdanek.⁴ I likhet med Sobibór⁵ betecknades Chelmno av tyskarna uttryckligen som ett transitläger (Durchgangslager).⁶ De judar som skickades iväg från Lodz med början i januari 1942 omnämns i de tyska dokumenten som ausgesiedelt, d.v.s. omförflyttade eller evakuerade – ett faktum som återkommer i Sem-Sandbergs roman. De etablerade “Förintelse”-historikerna hävdar givetvis att allt detta rörde sig om verbalt kamouflage, och att de judar som deporterades till Chelmno omgående mördades där i speciella “gasvagnar” med motoravgaser och begravdes i massgravar för att senare grävas upp och brännas under bar himmel. Av de judar som skickades till Chelmno skall endast en handfull ha sparats från en omedelbar död för att arbeta med att hålla igång utrotningsmaskineriet. Till slut skall hela lägret ha jämnats med marken och alla spår av det enorma brottet undanröjts. Men stämmer denna officiellt sanktionerade historieskrivning verkligen överens med sanningen?

I sin i fjol publicerade studie Il Campo di Chelmno tra Storia e Propaganda (Lägret Chelmno i historia och propaganda)⁷ har den revisionistiske forskaren Carlo Mattogno kritiskt granskat bevisläget för den officiella historiska bilden av lägret. Hans slutsatser kan kortfattat summeras sålunda:

• Den ortodoxa historieskrivningen vilar så gott som uteslutande på utsagor från förmenta ögonvittnen. Dessa vittnesmål innehåller inte blott en rad absurditeter och påvisbara felaktigheter, inklusive rent fantastiska offersiffror, utan är även i många fall sinsemellan grovt motstridiga rörande avgörande detaljer såsom antalet massgravar och deras storlek, lägrets verksamhetsperiod, tidpunkten för påbörjandet av kremeringarna, hur ”gasvagnarna” i praktiken fungerade, et cetera.
• Det enda anförda dokumentära beviset för massutrotningen i Chelmno – ett förment tyskt memoranda rörande de påstådda ”gasvagnarna” daterad den 5 juni 1942 – är i själva verket ett klumpigt utfört falsarium, vars innehåll inte blott rymmer flera absurda inslag, utan även motsägs av dokumenterade fakta om de lastbilstyper som skall ha använts.
• Det existerar inte ett enda bevarat exemplar av de förmenta ”gasvagnarna” och inte heller ett enda autentiskt foto av en sådan, eller för den delen en ritning. Flera vittnen menar talande nog att det vid sidan av ”gasvagnarna” i Chelmno även fanns snarlika fordon vars lastutrymmen användes för desinficering eller transporter av människor.
• Vid fyra tillfällen – 1945, 1951, 1986-87 och 2003-04 – har arkeologiska undersökningar genomförts på det tidigare lägerområdet. De fynd som gjorts motsäger emellertid vittnenas utsagor i synnerhet och förintelselägerhypotesen i allmänhet på flera viktiga punkter. Bland annat är de relativt små askmängder som återfunnits oförenliga med kremeringen under bar himmel av hundratusentals människolik.
• De arkeologiska undersökningarna visar att det existerade endast en (1) öppen förbränningsugn i lägret. Kapaciteten hos denna typ av fältugn är dokumenterad och ger vid hand att högst 45 lik kunde föraskas inom loppet av 24 timmar. Detta innebär att kremeringen av de cirka 150 000 offer som numera vanligen tillskrivs Chelmno skulle ha slutförts tidigast år 1951! Således tyder allt på att “endast“ några tusental lik kremerades i lägret. Dessa lik härrörde utan tvekan från avlidna lägerfångar och från evakuerade judar som dött under transporten till lägret.⁸

Med andra ord: Chelmno var inget förintelseläger, och den absoluta majoriteten av de judar som evakuerades dit från Lodz och de övriga gettona i Warthegau fördes av allt att döma vidare till de ockuperade territorierna i öster, sannolikt via den närbelägna järnvägslinjen Poznan-Warszawa-Minsk. I likhet med de övriga “förintelselägren“ tjänade Chelmno i själva verket som ett avlusnings- och transitläger varifrån judar slussades vidare till getton och läger i det ockuperade Sovjet och Baltikum inom ramen för den s.k. Ostwanderung, den tvångsförflyttning som efter kriget var tänkt att följas upp med den “Slutgiltiga lösningen“, d.v.s. avhysandet av samtliga judar från Europa.

Den slutliga spiken i kistan för legenden om “förintelselägret“ Chelmno slås postumt i av en judisk dagboksförfattare vid namn Herman Kruk. Denne var en polsk jude och akademiker från Warszawa som år 1939 flydde till den litauiska huvudstaden Vilnius (vid denna tid vanligen känd som Vilna). När tyskarna gick in i Litauen sommaren 1941 blev Kruk kvar i Vilnius, där han utsågs till föreståndare för biblioteket i det nybildade gettot. Under perioden 1941-1944 förde Kruk, som hade nära kontakter med de ledande judarna i Litauen, en omfångsrik dagbok i vilken han i detalj beskrev allt som skedde i gettot. Sensommaren 1943 evakuerades Kruk tillsammans med många andra judar från Vilnius-gettot till Estland, där han i september 1944 skall ha skjutits till döds i samband med likvideringen av arbetslägret Lagedi. Hans dagbok togs om hand av en bekant, som senare förde med sig den till Israel. År 1961 publicerades dagboken på jiddisch; först år 2002 översattes den till engelska och gavs ut under titeln The last days of the Jerusalem of Lithuania.

Kruks dagbok är av stort intresse, då den innehåller en rad notiser vars innehåll går stick i stäv med den gängse historiska bilden av de europeiska judarnas öde under andra världskriget.⁹ Den 4 juli 1942 skrev Kruk följande i sin dagbok:

“Erhöll just ett meddelande från Lodz. För oss är Lodz en av dessa städer från vilka man knappt kan erhålla någon information. Självfallet är ryktena därifrån vilda och tokiga och enligt dem är det redan ett faktum att det inte längre finns några judar i Lodz.
Nu har jag fått reda på av två unga människor som skickades iväg från Lodz-gettot i mars att Lodz har ett getto. Det äger inte rum några skjutningar, och massavrättningar är okända. Det enda som sker är att folk skickas iväg att arbeta. De antar att omkring 10 000 judar nyligen har skickats iväg från Lodz. Nu vet de unga människorna vad det innebär att skickas att arbeta. De släpas runt från ställe till ställe; de vet inte var de är eller vad de håller på med. Då och då plockas grupper ut och försvinner, och man antar att de skjuts…
Båda de unga männen flydde från en sådan grupp och efter en veckas vandring arresterades de i Vilna [och fördes till] Lukiszki [ett fängelse i samma stad] varifrån de släpptes för blott två dagar sedan. Här i gettot fick de nya kläder och snart kommer de skickas att utföra skogsarbete.”¹⁰

Denna dagboksanteckning visar entydigt att “evakueringen” av Lodz judar österut som det talas om i de tyska dokumenten inte var något påhittat i syfte att dölja det förmenta massmordet i Chelmno, utan en verklig folkförflyttning.

Enligt Lodz gettokrönika skickades 10 003 judar från Lodz till Chelmno i januari 1942, 7025 i februari och 24 687 i mars.¹¹ Det kan mycket väl tänkas att de två unga Lodz-judarna från vilka Kruk mottog sin information endast kände till det sammanlagda antalet evakuerade för januari (hursomhelst är samstämmigheten mellan deras “omkring 10 000” evakuerade och krönikans “10 003” slående).

Då de två unga männen endast behövde en veckas vandring för att nå Vilnius – och man får utgå från att de endast tillryggalade en smärre sträcka per dygn, då de givetvis ansträngde sig för att inte upptäckas av tyska soldater – förefaller det mest sannolikt att det arbetsställe de deporterats till var beläget antingen i Litauen eller i det angränsande Vitryssland, då Vilnius är beläget cirka 150-160 km från den polska och (tidigare) tyska (ostpreussiska) gränsen men blott omkring 30 km från gränsen mot Vitryssland.

Närvaron av polska judar från just Lodz i de ockuperade östra territorierna omvittnas av flera andra judiska observatörer. I Avraham Torys dagbok från gettot i Kovno (Kaunas) finner vi en anteckning från den 14 juli 1942 om att “fyra judar från Lodz” förts till Kovno-gettots sjukhus från ett närbeläget arbetsläger.¹² Den tyske juden Josef Katz nämner i sina memoarer upprepade gånger närvaron av polska judar i gettot i Riga och koncentrationslägret Kaiserwald i samma stad, inklusive “Shmuel, en jude från Lodz”.¹³ Slutligen rapporterade ovan nämnde Herman Kruk i en tidigare dagboksanteckning från den 16 februari 1942 att judar från bland annat Lodz skickats till Kovno, förment för att skjutas där.¹⁴

Mattognos forskning och Kruks dagbok lämnar inga tvivel: den officiella bilden av Lodz-judarnas slutliga öde stämmer inte överens med den historiska sanningen utan är ett slarvig ihopsytt lappverk av rykten och krigspropaganda. Ofrånkomligen framträder således också Steve Sem-Sandbergs rosade roman i ett nytt, för många utan tvivel högst besvärande ljus. Hur djupt föraktlig Chaim Rumkowski än var som person, så kan han i varje fall inte läggas till last för att ha skickat tiotusentals judar till en säker död i förintelseläger. På samma sätt kan tyskarna, hur inhuman deras behandling av Europas judar än var i övrigt, inte längre lastas för det fiktiva massmordet på hundratusentals judar i Chelmno.

1. Steve Sem-Sandberg, De fattiga i Lodz, Albert Bonniers Förlag, Stockholm 2009
2. http://augustpriset.se/vinnare-2009
3. Steve Sem-Sandberg, De fattiga i Lodz, op.cit., s. 658.
4. Nürnberg-dokument NO-5194, ss. 9f.
5. För en kritisk granskning av historieskrivningen kring detta “rena förintelseläger“ hänvisar jag den intresserade läsaren till följande studie: Jürgen Graf, Thomas Kues, Carlo Mattogno, Sobibór. Holocaust Propaganda and Reality, TBR Books 2010.
6. P. Witte, S. Tyas, “A New Document on the Deportation and Murder of the Jews during ‘Einsatz Reinhardt’ 1942,” i: Holocaust and Genocide Studies, nr. 3, vintern 2001, s. 477.
7. Effepi, Genua 2009. En översättning till engelska av denna studie är planerad att utges mot slutet av innevarande år (2010).
8. En mer utförlig sammanfattning (på italienska) av bokens argument finns tillgänglig online: http://andreacarancini.blogspot.com/2010/01/il-campo-di-chelmno-tra-storia-e.html
9. En noggrann genomgång av samtliga dessa dagboksnotiser återfinns i min kommande artikel “Evidence for the Presence of ’Gassed’ Jews in the Occupied Eastern Territories, Part 1“, Incovenient History, vol. 2, nr. 2, http://www.inconvenienthistory.com
10. Herman Kruk, The Last Days of the Jerusalem of Lithuania. Chronicles from the Vilna Getto and the Camps, 1939-1944, Yale University Press, New Haven/London 2002 op.cit., s. 319.
11. Danuta Dabrowska, Lucjan Dobroszycki (red.), Kronika Getta Lódzkiego, Wydawnictwo Lódzkie 1965, vol. I, s. 401, 426, 445.
12. Avraham Tory, Surviving the Holocaust. The Kovno Getto Diary, Harvard University Press, Cambridge / London 1990, s. 111.
13. Josef Katz, One who came back: The diary of a Jewish survivorz, Dryad Press, Takoma Park (ML), 2006, s. 65, 108, 129, 156.
14. Herman Kruk, The Last Days of the Jerusalem of Lithuania, op.cit., s. 210.

Nedanstående artikel baseras på en intervju i Hajdú Online, detta efter att Miklós Grüner för några dagar sedan personligen, i sällskap av en ungersk kirurg, uppsökt tidningen och föreslagit en intervju.

Miklós (Nikolaus) Grüner

Vid 15 års ålder, i maj 1944, blev Miklós Grüner tillsammans med sina föräldrar, samt en äldre och yngre bror, deporterad från Ungern till koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau. Han talar om att hans mor och yngre bror gasades omedelbart efter deras ankomst till lägret. Sedan fick han själv, hans äldre bor och hans far, sina fångnummer tatuerade på armen och skickades att utföra tungt arbete i en fabrik för syntetiskt bränsle med kopplingar till IG Farben, och där hans far dog sex månader senare. Efter detta skickades den äldre brodern till Mauthausen och den unga Miklós stod nu utan anhöriga, därför tog två äldre judiska fångar, också dem ungrare och vänner till hans avlidna far, honom under sitt beskydd. Dessa två beskyddare av den unge Miklós, var bröderna Lazar och Abraham Wiesel.

Miklós Grüner och Lazar Wiesel blev under de följande månaderna goda vänner. 1944 var Lazar Wiesel 31 år gammal. Miklós glömde aldrig det nummer A-7713, som nazisterna hade tatuerat in på Lazar. I januari 1945, när den ryska armen närmade sig, överfördes fångarna till lägret Buchenwald. Under de 10 dagar som förflyttningen tog, delvis per fot, delvis per tåg, så dog mer än hälften av fångarna och bland dessa var Abraham, Lazar Wiesels äldre bror. Den 11 april 1945, befriade den amerikanska armen Buchenwald. Miklós och Lazar tillhörde de som överlevde lägervistelsen. Eftersom Miklós var sjuk i tuberkulos så skickades han till ett schweiziskt sjukhus och skiljdes därmed från Lazar. Efter tillfrisknande emigrerade Miklós först till Australien, för att 1962 bosätta sig i Sverige.

Många år senare, 1986, blev Miklós kontaktad av Sydsvenska Dagbladet och inbjöds i syfte att möta ”en gammal vän” vid namn Elie Wiesel… När Miklós svarade att han inte kände någon person med det namnet, talade man om att Elie Wiesel var samma person som Miklós var bekant med under namnet Lazar Wiesel och med fångnummer A-7713… Eftersom Miklós fortfarande kom ihåg fångnumret blev han övertygad om att han skulle få träffa sin gamla vän Lazar och accepterade därför lyckligt inbjudan om att möta denne vän den 14 december, 1986. Miklós förklarar:

- ”Jag var mycket glad av förväntan att få möta Lazar, men när jag konfronterade den s.k. ”Elie Wiesel”, blev jag bedrövad av att se en man som inte alls kände igen, och som inte talade ungerska el. Jiddisch. Istället talade han engelska med en stark fransk brytning och vårt möte var över på tio minuter. Som en avskedsgåva fick jag av mannen en bok med titeln, ”Natt”, vilken han sade sig ha författat. Jag tog emot boken, men jag förstod [redan då], att den här mannen inte var den som han utgav sig för att vara”.

Miklós drar sig till minnes, att reportern från Sydsvenska Dagbladet frågade om ”de kände varandra”, på vilket både Miklós och den s.k. ”Wiesel” svarade nekande. Miklós förklarar:

- ”Efter mötet med Elie Wiesel, forskade jag i tjugo år och upptäckte att mannen som kallade sig Elie Wiesel, aldrig hade varit i ett nazistiskt koncentrationsläger. Detta eftersom han inte fanns med i några officiella listor över internerade”.

Miklós upptäckte också att den bok som Elie Wiesel gett honom 1986 på stockholmshotellet och som han sade sig ha författat, i själva verket var skriven 1955 på Jiddisch av Miklós gamla vän Lazar Wiesel. Den gavs ut 1955 i Paris under titeln, ”A Világ Hallgat”, vilket betyder ”Världen Höll Tyst”. Efter detta översattes boken 1958 till franska och engelska, under namnen ”La Nuit” och ”Night”, och gavs ut under det nya författarnamnet Elie Wiesel.

Boken såldes i en upplaga av tio miljoner av Elie Wiesel och var grundläggande för beslutet, att 1986 ge ”Elie Wiesel” Nobels fredspris. Miklós förklarar:

- ”Elie Wiesel ville aldrig träffa mig igen. Han blev väldigt framgångsrik: Jag har hört att han får 25 tusen dollar för ett 45 minuters tal om Holocaust. Jag har personligen rapporterat fallet till FBI i Los Angeles och har också lämnat in klagomål till regeringar och media, i både USA och Sverige. Mitt mål är att informera världen genom min bok, ”Den Stulna Identiteten A-7713”.

Källa: http://www.henrymakow.com/translated_from_the_hungarian.html

Den 3 maj 2009 publicerade en ungersk webbplats en artikel, Még mindig kísérti a haláltábor (Utrotningslägren har fortfarande en stor dragningskraft) som innehöll viktiga avslöjande av en f.d. fånge i Auschwitz, Miklós Grüner.

Grüner påstår att Elie Wiesel är en bedragare som har stulit en identitet från en man som heter Lázár Wiesel. Vad som gör det intressant är att Grüner och Wiesel båda förflyttades till Buchenwald i slutet av kriget och finns med på ett foto taget av amerikanarna när de befriade Buchenwald. Dock säger Grüner att varken Lázár Wiesel eller ”Elie Wiesel” finns med på fotot.

Mer läsning (på engelska) av Carlo Mattogno

Robert Faurisson föddes 1929 i England som första barnet i en barnaskara som senare skulle bestå av sju syskon. Hans mor var från Skottland och hans far var fransman. Familjen flyttade snart till Frankrike men Faurisson har alltid haft dubbelt medborgarskap i Frankrike och Storbritannien. När professor Robert Faurisson berättar för den-svenske.com om sin uppväxt är det oundvikligt att komma in på andra världskriget som bröt ut när Faurisson var tio år. Eftersom hans föräldrar hatade de tyska trupperna så gjorde den unge Robert det också. Det var först efter att tyskarna besegrats som han insåg att även de tyska soldaterna var människor och han såg med avsky på hur dessa och fransmän som haft kontakt med dem behandlades.

Många lyssnade på Robert Faurisson i Stockholm

Professor i litteratur som älskar att granska kritiskt
Han började tidigt intressera sig för litteratur och litteraturkritik och studerade på Paris universitet, Sorbonne. Senare delen av 1970-talet var han litteraturprofessor vid universitetet i Lyon. Robert Faurisson var väl ansedd och författade flera böcker. Han har alltid försökt att kritiskt och noga granska det han läser. När han studerat latin och grekiska har han lärt sig att man måste studera och granska innehållet hårt för att kunna gå framåt i texterna. På samma sätt jobbar han med allt han läser. En bok som han fick upp ögonen för var boken Anne Franks dagbok.

Robert Faurisson började med att genomföra en djupanalys tillsammans med sina elever för att undersöka innehållet. Faurisson och hans elever kunde snabbt konstatera att många detaljer var motsägelsefulla och knappast kunde stämma med verkligheten. Därefter åkte han till Amsterdam och det museum som tidigare hade varit Anne Franks och hennes familjs gömställe. Där kunde han konstatera att detaljer i dagboken, bland annat en återkommande lönndörr, inte stämde överens med huset. Efter denna undersökning hade professor Faurisson blivit övertygad om att mycket inte stämde och han besökte Anne Franks far, Otto Frank, som ställde upp på en flera timmar lång intervju där han svarade på alla Faurissons frågor. Efter att ha haft svårigheter att förklara varför man hängde upp gardiner i sitt gömställe som skulle verka obebott, varför man hade väckarklocka trots grannar som inte fick veta att det bodde någon i rummet osv erkände Otto Frank att en del inte stämde utan att han dragit ifrån och lagt till detaljer. Robert Faurissons slutsatser var att Anne Franks dagbok är ett litterärt verk som möjligen baseras på Anne Franks riktiga dagbok men att denna dagbok främst fungerat som inspiration för det verk vi känner som Anne Franks dagbok. Otto Frank menade att Robert Faurisson hade rätt i teorin men ändå fel eftersom dagboken var sann.

Robert Faurisson i Alviks Medborgarhus

Inspirerades av Paul Rassinier
Faurisson började också studera historierevisionismen och blev snart övertygad revisionist. Bland de personer som Robert Faurisson gärna nämner som inspiratör finns Paul Rassinier. Rassinier var en fransk kommunist och motståndsman under andra världskriget. Mellan 1943 och 1945 satt han fängslad i koncentrationslägret Buchenwald. När historierna om förintelse och gaskammare började spridas blev han misstänksam eftersom han visste att några sådana inte funnits i lägret där han suttit, trots att etablissemanget påstod motsatsen.

Robert Faurisson studerade dock inte endast historierevisionister utan började med sin djupanalys, som han vanligtvis använde för litteraturkritik, att studera ”Förintelsen”. Han studerade vittnesmål, letade efter order från Adolf Hitler om att genomföra massmord på judar, sökte efter foton på gaskammare och så vidare. Snart var han övertygad om att ”Förintelsen” omöjligen kan ha ägt rum. Som en polisman i en mordutredning började han söka efter mordvapen och granska förhör.

Faurisson fick stöd från Noam Chomsky
Som respekterad litteraturprofessor kunde han komma ut i det offentliga rummet och 1974 publicerade han sin första artikel om att ”Förintelsen” inte ägt rum i en fransk tidning. 1978 blev han publicerad i den mest respekterade dagstidningen Le Monde med rubriken ”Problemen med ’gaskamrarna’ eller ’Auschwitzryktet’”. I artikeln lade Faurisson fram bevis på att någon förintelse omöjligen kunnat äga rum och påpekade att dessa slutsatser var goda nyheter för mänskligheten. Det höll inte den judiska lobbyn med om. Förföljelsen inleddes med hätska påhopp i media. 1979 fick Faurisson sluta att undervisa vid universitetet i Lyon och rättsprocesser mot honom inleddes. En debatt om yttrandefriheten blossade upp och många ställde sig på Robert Faurissons sida. Somliga för att de sympatiserade med professorns slutsatser men merparten, som inte studerat Faurissons teser, för att de ansåg att yttrandefriheten är viktig. 1980 publicerades exempelvis Robert Faurissons bok Mémoire en défense contre ceuz qui m´accusent de falsifier l´historie med förord av vänsterns kanske främsta moderna tänkare Noam Chomsky.

Kön var lång när Robert Faurisson signerade böcker

Bistod Ernst Zündel under rättegångarna på 1980-talet
Under 1980-talet började revisionismen blir ett allvarligt hot mot de etablerades historieskrivning och processerna började hagla. Bland annat åtalades Robert Faurisson. De mest uppmärksammade rättegångarna under 1980-talet drabbade dock Ernst Zündel som 1985 och 1988 satt på den åtalades bänk i två rättegångar, misstänkt för ”falsk historieskrivning”. Robert Faurisson hjälpte Ernst Zündel under rättegångarna och dessa lyckades smula sönder vittnesmål från bland andra Raul Hillberg, förintelseförespråkarnas främsta apostel. Mer om dennes vittnesmål och rättegången 1985 finns i skriften Mitt liv som revisionist av Robert Faurisson som nyligen släpptes av Logik Förlag. 1988 kallade Robert Faurisson och Ernst Zündel in Fred Leuchter, amerikansk expert på maskiner för dödsstraff, som bland annat konstruerat gaskammare. Fred Leuchter, som trodde på ”Förintelsen”, begav sig till Auschwitz och tog kemiska prover och genomförde mätningar. Efter noggranna undersökningar konstaterade han att de utpekade gaskamrarna omöjligen kunnat användas som gaskammare. Fred Leuchter publicerade sin undersökning under namnet Leuchterrapporten och dess innehåll har aldrig kunnat motbevisas. Istället har man försökt förringa Leuchters utbildning.

Även i Göteborg lyssnade åhörarna intresserat till Robert Faurisson

Robert Faurissons tidigare Sverigebesök
I början av 1990-talet bjöds Robert Faurisson till Sverige av Ahmed Rami. Ahmed Rami hade varit i hetluften sedan han i Stockholms närradio sänt ut bevis på att ”Förintelsen” inte ägt rum. Han hade också sänt diskussioner om judendom och judar och dömts för ”brottet” hets mot folkgrupp. Uppmärksamheten i Sverige kring Ahmed Rami och hans Radio Islam kombinerat med Robert Faurissons internationella uppmärksamhet fick media över hela Europa att skriva om besöket långt innan det ägde rum. Det fick också judiska terrorister tillsammans med våldsbenägna vänstergrupper att hota ta till våld och döda Faurisson om han satte sin fot på svensk mark.

Blandade åldrar bland åhörarna även i Göteborg

När Faurisson tillsammans med Ahmed Rami kom till Mariatorget den 22 maj 1993 blev de överfallna av en grupp maskerade personer som beväpnat sig med stenar, knivar och batonger. De båda revisionisterna lyckades fly med bil från platsen och de enda skadorna som uppstod var på bilen. Fyra personer greps under dagen. En av dessa var den då 28 år gamla Léon Dulé. Dulé som tillsammans med 31 andra aktivister från den judiska gruppen Betar kommit till Sverige från Frankrike med den uttalade avsikten att stoppa Faurisson med våld. Under sin vistelse bakom galler fick brottslingen besök av en delegation från den judiska församlingen och redan den 25 maj släpptes han efter judiska påtryckningar.

Hundratals gånger fick professorn skriva hälsningar i Mitt liv som revisionist under Sverigeturnen

Detta är långt ifrån den enda attacken som riktats mot Robert Faurisson. 1989 blev han överfallen när han var ute och rastade sin hund. Han fick först tårgas i ansiktet och slogs sedan ner. När angriparna försvann från platsen blev han liggande med skador i huvudet och brutna revben. Tack vare en förbipasserande som hjälpte professorn kunde han föras till sjukhus. Annars hade han avlidit av attacken. En judisk grupp som kallade sig ”Sons of the Jewish Memory” tog på sig överfallet.

I Göteborg avtackades Faurisson med blommor och applåder

Deltog i Förintelsekonferensen i Teheran
Trots överfall som dessa och ständiga angrepp från media som utmålat honom som värre än Djävulen så har han aldrig vikit en millimeter. Senast blev Faurisson uppmärksammad när han i december 2006 deltog i den uppmärksammade konferensen om ”Förintelsen” i Teheran i Iran. Till mötet hade Irans president, Mahmoud Ahmadinejad, bjudit in både historiker som tror på ”Förintelsen” och historierevisionister. Detta är unikt eftersom ”Förintelsen” vanligtvis bara ”diskuteras” mellan människor som är troende. Detta fick media att tala om en konferens för ”Förintelseförnekare”, vilket alltså inte var fallet. I Teheran samlades en mängd människor från olika länder och Faurisson höll ett föredrag under namnet ”Revisionismens segrar” där han berättade om olika milstolpar i revisionismens historia.

Robert Faurisson i Malmö

Åter på svensk mark
15 år efter det senaste besöket i Sverige välkomnades så professor Faurisson åter till Stockholm. Det första föredraget, som hölls i Alviks medborgarhus, samlade ett stort antal deltagare i alla åldrar och samhällsklasser som intresserat väntade på att få lyssna till en av världens absolut mest respekterade och välkända forskare kring den så kallade ”Förintelsen” och även på de andra föredragsplatserna deltog en stor mängd personer.

Faurisson skulle i denna föredragsserie alltså inte endast tala i Stockholm utan vid detta besök hade det beslutats att hålla föredrag i anslutning till Sveriges tre största städer för att kunna samla ett stort antal besökare, något som gick över förväntan med tanke på den nödvändiga sekretessen kring mötena.
Faurissons föredrag i Sverige var baserat på det han tidigare hållit i Iran och förutom att gå igenom några av de punkter som tydligt visar omöjligheterna kring den officiellt propagerade versionen av ”Förintelsen” berättade han om några av de segrar som revisionismen vunnit. Med början 1951 då juden Léon Poliakov, som deltagit vid Nürnbergrättegången 1945-1946, skrev om dokumenteringen när det gällde utrotningen av judarna att “Inga dokument finns kvar, kanske har det aldrig existerat några” berättade Faurisson om ett flertal händelser som bekräftat att revisionisternas kritik mot ”Förintelsen” stämmer.

Det fanns många intressanta böcker, mest populär var den nya skriften mitt liv som revisionist

Föredragets första timme gick mycket snabbt på grund av föredragets intressanta innehåll och Faurissons rutinerade och väl upplagda sätt att presentera det på. I pausen, som först var tänkt att vara i 10 minuter, passade många på att införskaffa skriften Mitt liv som revisionist från det stora utbudet av litteratur som fanns på plats och kön blev lång när alla ville få Robert Faurissons signatur i skriften. Efter en tid som blev betydligt längre än 10 minuter vid alla tre föredragen, så stoppades dock kön för att kunna fortsätta föredraget. Under andra delen av föredraget fick åhörarna möjlighet att ställa frågor och en mängd intressanta ämnen togs upp. Faurisson gav långa och utförliga svar på varje fråga och fick bland annat berätta om hur myten om lampskärmar av judehud enkelt hade vederlagts genom att undersöka huden med ny teknik som visat att det inte handlat om människohud utan om getskinn, om hur den slutliga lösningen knappast handlade om en plan att döda människor utan att det i dokumenten kring detta tydligt står att det handlar om en territoriell slutlig lösning. Han berättade vidare om sitt möte med Anne Franks far och givetvis kom frågor om konferensen i Teheran. Vid föredraget i närheten av Malmö deltog även den danska revisionisten Christian Lindtner som berättade om vilken framgång de nått med en skrift som riktar sig till skolelever innan de besöker Auschwitz.

Christian Lindtner berättade bland annat om hur de vänder sig till högstadieelever som ska på besök i koncentrationsläger

Efter en timmes tid med frågor avslutades sedan varje möte med att deltagarna fick en sista möjlighet för dagen att prata med Robert Faurisson och de som tidigare inte hunnit få Faurissons signatur fick nu tillfälle till det.

Även i Malmö fick Robert Faurisson blommor som tack för sitt intressanta föredrag

Dessutom fick han ett glasarbete med en dalahäst som motiv

En inspiration för oss alla
Denna gång blev Faurissons besök i Sverige mycket lyckat och en stor mängd personer fick möjligheten att lyssna till och träffa denne kämpe. Det går knappast i ord att beskriva vilken ära det har varit att ha haft den nu 78-årige Robert Faurisson på besök i Sverige. Denne man är en otrolig inspiration för alla personer som kämpar inom olika områden med tanke på vilken styrka han uppvisar efter så många års kamp vilka inneburit svåra prövningar för honom. På den-svenske.com hoppas vi verkligen att vi i framtiden kan få hedras av ytterligare besök av professor Robert Faurisson i Sverige.

Saxat från www.den-svenske.com (Numera nerlagd webbadress ) Sidan finns nu på http://www.realisten.se/2007/03/07/robert-faurisson-besokte-sverige/