Av Thomas Kues

Idag, den 27 januari, på ”Förintelsens minnesdag” håller Professor Stella Tjajkovski tal i Umeå domkyrka om hur hon överlevde Auschwitz.
Hon är dock ingen ordinär mirakelöverlevare, utan tillhör den exklusiva skara människor som genom ett miraklernas mirakel skall ha klarat sig levande ur en nazistisk människogaskammare (i Auschwitz skall inte endast massmord ha skett på löpande band, utan även mirakel…).

Tjajkovski berättade sin fantastiska historia i en dokumentär från 2005, ”Det lönar sig inte att gråta” (producerad av Barbo Hård). Tyvärr har jag inte haft möjlighet att se detta tvivelsutan fascinerade dokument, men Svensk mediedatabas förser oss med följande kärnfulla beskrivning:

”Stella Tjajkovski var tjugo år när hon tvingades in i gaskammaren i Auschwitz. Men just den dagen fungerade inte gasen. Hon överlevde och hamnade till sist i Sverige där hon blev konsertpianist.”[1]

Enligt uppgift har nyligen ännu en dokumentär om Tjajkovski nyligen haft premiär, den polskproducerade Lyckans pris. Svenska Dagbladets ledarskribent Claes Arvidsson, som bevistade premiären, skriver vördnadsfullt:

”Hon var 16 år när hennes familj drevs bort från Gdansk till gettot i Lodz. Därefter väntade gaskammaren i Auschwitz. Tjajkovski är en av de få som gick ut därifrån med livet i behåll (Det fanns inte tillräckligt med Zyklon B.)”[2]

Musikern Katy Carr har träffat Tjajkovski och återger hennes historia i följande ordalag på sin blogg:

”Familjen Tjajkowski bosatte sig i det judiska ghettot i staden Lodz. År 1944 deporterades stadens kvarvarande judar till Auschwitz. Bland dessa fanns Tjajkowski, hennes mor och lillasyster.

Vid ankomsten till lägret tvingades de ta av sig sina kläder, deras hår rakades av och deras personliga tillhörigheter placerades i lådor. Tjajkowski minns hur gaskamrarnas [sic] tunga dörrar stängdes och det fullständiga mörker som följde. Kvinnor började skrika ‘gas, gas’, men plötsligt öppnades dörren på den andra sidan. Utanför stod vagnar som väntade på att transportera iväg de dödas kroppar. Solljuset strömmade in i mörkret och Tjajkowski kastades ut i det. Hon insåg att hon fortfarande levde. Åratal senare fick hon reda på att hon överlevt tack vare ett problem med gaskammarens värmeelement.”[3]

Vilken av de förmenta homicidala gaskamrarna i Auschwitz rörde sig detta om?
Har någon någonsin bett Tjajkovski att peka ut den på en karta över lägret?
Och hur kommer det sig att tyskarna bara utan vidare lät de dödsdöma judarna som klarat sig ur gaskammaren återvända till lägret? Varför skickade man dem inte till en annan gaskammare (i augusti 1944 skall sammanlagt fem sådana anläggningar ha funnits tillgängliga) eller sköt dem?
Hur var det med det förmenta hemlighållandet av de påstådda gaskammarmassmorden?

Tjajkovski är inte ensam om att mirakulöst ha klarat sig ur en gaskammare. I tidigare artiklar har jag tagit upp de likaledes absurda vittnesmål som lämnats av Mietek Grocher, Sophia Litwinska, Regina Bialek och Mary Seidenwurm Wrzos.[4] Ytterligare ett exempel på en mirakulös gaskammarrymning finner vi i en polsk dokumentär från 2004 med den drastiska titeln ”Slut på gas”:

”När Halina Birenbaum går in i gaskammaren med sin mamma är hon 13 år gammal. Hon tittar upp mot duscharna, hon vet att det ska komma gas ur dem men inget kommer ut. Under duschhuvudet, i minut efter minut, timme efter timme väntar hon på det sista ögonblicket i sitt liv, men det inträffar inte. Den natten tog gasen slut i gaskammaren i Auschwitz. Under ett återbesök i lägret berättar hon om tiden hon har spenderat där, hon berättar om den fruktansvärda natten och om de funderingar hon hade kring döden. Kanske är det inget att vara rädd för ändå?”[5]

Ett liknande öde drabbade den brittiske Tory-ledaren Michael Howards faster. Howard berättar:

”Hon hade en häpnadsväckande historia att berätta. Under sin tid i Auschwitz hade hon tre gånger hamnat i en gaskammare, men av olika anledningar – en gång tog faktiskt gasen slut – överlevde hon och kunde vittna om sina upplevelser.”[6]

Gena Turgel har ytterligare en fantastisk (för att inte säga avslöjande) Auschwitz-historia att berätta:

”Vintern 1944 tvingades den 21-åriga Turgel klä av sig tillsammans med sin mor i koncentrationslägrets utrotningsavdelning och vänta, men som genom ett mirakel utlöstes inte det dödliga giftet.
‘Vi darrade. Jag visste inte var vi befann oss. Det såg hemskt ut från insidan. Det kom in en kvinna som jag kände igen från ett tidigare läger jag varit i. Hon blev mycket chockad över att jag var där och gick ut igen.
Vi väntade ett tag och sedan kom det vatten ur väggarna. Det var underbart. Det hade gått många veckor sedan vi fått något vatten på våra ryggar. Allesammans drack av det.
När vi kom ut talade kvinnorna som stod där om hur underbart det var att se oss. De skrek av glädje. Jag förstod inte vad de menade. Jag frågade dem, ‘Vad skriker ni om?’
De svarade: ‘Vet ni inte? Ni var i gaskammaren.’ Jag tappade rösten, kunde inte få fram någon saliv.
Gena tillskriver sin överlevnad en ‘högre makt’ och tror att Gud vakade över henne.”[7]

När det gäller ”Förintelsen” är det möjligt att torgföra vilka rövarhistorier som helst utan att skeptiska röster höjs offentlig. Således återger exempelvis akademiledamoten Per Wästberg följande skröna från den notoriske tyskhataren Daniel Goldhagens bok Hitler’s Willing Executioners i en understreckare för Svenska Dagbladet:

”Christian Wirth ledde en inrättning i Lublin där svältande judar arbetade till döds med att sortera de redan dödades kläder. Offren visste att de inte hade hopp att överleva, att deras släkt var utslocknad därför att barnen dödats. Wirth gjorde ett undantag och klädde en tioårig judisk pojke i SS-uniform, de red omkring mellan fångarna, Wirth på en vit häst, pojken på en ponny, båda sköt fångar på nära håll, inräknat pojkens mor. ”[8]

Dagens lärdom: Det är lätt att ljuga när kritiskt ifrågasättande tabubelagts, eller rentav kriminaliserats.

”Skoningslöst dokument om mänsklighetens mest ofattbara erfarenheter. Sakligt och med ohygglig detaljskärpa skildrar en slavarbetare sitt värv i nazisternas mest effektiva dödsfabrik. Plågsam berättelse om förnedring, godtycke, sadism, dehumanisering.”

– Jonas Nording beskriver Jag är den siste juden som en av 2010 års bästa böcker¹

1. Chil Rajchman och hans memoarer

Chil Rajchman, alias Yehiel Reichmann, alias Henryk Ruminowsky (hans nom de guerre från tiden i Warszawas motståndsrörelse), föddes i den polska staden Lodz i juni 1914. Vid andra världskrigets utbrott flyttade Rajchman tillsammans med sin syster till småstaden Pruszków, varifrån de senare fördes till gettot i Warsawa. Rajchman lyckades få tag på ett arbetstillstånd och flytta vidare till staden Ostrów Lubelski. När de judiska gettona i området avvecklades i oktober 1942 tvingades Rajchman och systern marschera till Lubartów, där ett tåg väntade på att föra dem till det ”rena utrotningslägret” Treblinka II den 10 oktober 1942. Den 2 augusti 1943 lyckades Rajchman och ett antal andra fångar att fly från samma läger efter en delvis lyckad revolt. Efter att ha gömt sig en tid på den polska landsbygden och skaffat sig “ariska” identifikationspapper tog han sig slutligen tillbaka till Warszawa, där han gick med i gettos underjordiska motståndsrörelse och även i det polska socialistpartiet.² I Warszawa skall Rajchman på sina lediga stunder under loppet av år 1944 ha nedtecknat (på jiddisch) sina minnen från Treblinka till vittnesbörd för eftervärlden.

Chil Rajchman

Den 31 januari 1945 återvände Rajchman till Lodz. Han levde fortsatt i Polen fram till slutet av 1946 då han, trots sin “höga position inom den nya polska administrationen”³ flyttade till Frankrike. Efter att ha bott där i ett och ett halvt år emigrerade han tillsammans med sin hustru till Uruguay, där han i sinom tid kom att åtnjuta ekonomisk framgång som ägare av ett textilföretag.⁴

År 1980 tog den amerikanska ambassaden i Uruguay kontakt med Rajchman och senare samma år, den 12 mars, intervjuades han av utsända från det amerikanska Office of Special Investigations (OSI).⁵ Rajchman reste därpå till USA, där han uppträdde som åklagarvittne i utlämningsförfarandet mot den ukrainskfödde John Demjanjuk, vilken stod anklagad för att ha tjänstgjort som vakt i Treblinka. När Demjanjuk så ställdes inför rätta i Jerusalem 1987-1988 ställde sig Rajchman åter i vittnesbåset. Chil Rajchman dog i Montevideo 2004.

Efter Rajchmans död fattades beslutet att för första gången offentliggöra de Treblinka-memoarer denne skall ha skrivit under sin tid som motståndsman i Warszawa 1944. Memoarerna utkom ursprungligen på Paris-förlaget Les Arènes hösten 2009 med titeln Je suis le dernier Juif. I denna artikel kommer jag genomgående att referera till den svenska utgåvan från 2010, Jag är den siste juden,⁶ vilken är översatt direkt från originalets jiddisch av Salomon Schulman. Sidnummer inom parantes hänvisar således till första upplagan av den svenska utgåvan.

Att döma av Rajchman vittnesmål från Demjanjuk-rättegången reviderades och redigerades memoarerna år 1946 av en jiddisch-språkig poet vid namn Nachum Bomze. Det av Bomze genomgångna manuskriptet är det enda bevarade. Manuskriptet skall senare ha överlämnats till Yad Vashem-institutet i Jerusalem, och presenterades även vid Demjanjuk-rättegången.⁷ Att vi inte har att göra med den föregivna originaltexten från 1944 framgår tydligt av bokens sista stycke (sid. 137):

“Ja, jag har under ett år levt under de svåraste betingelser i Treblinka, efter upproret har jag i två månader drivit omkring. Därefter har jag levt två år som polack, efter upproret i Warszawa tillbringat tre och en halv månad i en bunker i Warszawa, innan jag befriades den 17 januari 1945.”

Med andra ord tillkom den publicerade texten tidigast i februari 1945.

I nedanstående artikel kommer jag att kritiskt gå igenom de mest betydande delarna av Rajchmans memoarer, nämligen de som skildrar den förmenta förintelseprocessen: massmorden i gaskamrarna och den påföljande förbränningen av offrens kroppar. Jag kommer också att hänvisa till och göra jämförelser med en utsaga lämnad av Rajchman till en polsk utredningskommission i oktober 1945, hans vittnesmål från Demjanjuk-rättegången,⁸ samt en intervju med honom genomförd av The United States Holocaust Memorial Museum (USHMM) i december 1988. Ytterligare jämförelser kommer att göras med Jankel Wierniks Treblinka-skildring, Rok w Treblince, vilken utgavs i Warszawa 1944. Wiernik anlände till Treblinka några månader tidigare än Rajchman och räknas allmänt som ett nyckelvittne till de förmenta massgasningarna i lägret.⁹ Både Wierniks bok (vilken utgavs i USA redan 1944 under titeln A Year in Treblinka och senare nyöversattes och publicerades av Alexander Donat) och Rajchmans memoarer härrör från samma tidsperiod, och båda männen säger sig ha arbetat i det ”egentliga dödslägret” (Totenlager), den del av Treblinka II där de förmenta gaskamrarna och massgravarna skall ha varit belägna (Rajchman nämner till och med Wiernik vid namn på sid. 72 av memoarerna). Man kan därför med rätta utgå ifrån, att bägge vittnena nedtecknade sina Treblinka-skildringar med 1942-1943 års sinnesintryck i färskt minne.

Låt oss så inleda vår granskning av vad Nils Schwartz i sin recension i Expressen den 9 februari 2010 kallar ”den ohyggligaste bok jag någonsin har läst” och Eva Larsson i Svenska Dagbladet den 11 mars samma år beskriver som ”absolut nödvändig läsning” och ”en viktig påminnelse om ett av mänsklighetens värsta illdåd”.

2. Ankomsten till Treblinka

Vid sin ankomst till “förintelselägret” den 11 oktober 1942 skiljs Rajchman från sin syster Anna och sätts att stapla de deporterades tillhörigheter i en enorm hög på marken i receptionslägret (sid. 24). Medan Rajchman arbetar med att sortera klädesplagg kommer en SS-man och frågar efter barberare. Fyra män stiger fram och Rajchman sluter sig till dem som den femte nye ”barberaren”. Männen ges kläder och saxar och befalls att arbeta med klädsortering fram till nästa transport (sid. 26-28). När denna anländer följande dag förs Rajchman och de andra barberarna, tio stycken inallo, till gaskamrarna (sid. 39), där de kvinnliga offren skall ha fått sitt hår avklippt under en omorganiseringsperiod i september och oktober 1942, innan en särskild hårklippningsbarrack uppfördes nära ingången till ”Schlauch”, den kamouflerade, taggtrådsinhägnade stig som ledde från receptionslägret till Läger 2, den inhägnade del av Treblinka där de påstådda gaskamrarna skall ha varit belägna. Barberarna utför sitt arbete i en av kamrarna, vars båda dörrar (en mindre ingångsdörr vettande mot en mittkorridor och en garagedörrsliknande utgång) står vidöppna. På golvet står ett ej närmare angivet antal bänkar samt “ett tiotal koffertar” i vilka det avklippta håret förvaras. Härnäst leds kvinnliga offer genom byggnadens mittkorridor till kammaren med barberarna. Kvinnorna får håret avklippt och visas sedan ut genom den större yttre dörren (sid. 41). Barberarna stannar kvar i kammaren, bevakade av ukrainska vakter, medan kvinnorna föses in i de andra gaskamrarna (sid. 44-45). Några dagar efter ankomsten till lägret befrias Rajchman från sitt arbete som barberare och förs till Läger 2 eller Totenlager (sid. 51), där han ges i uppdrag att transportera lik från gaskamrarna till massgravarna och senare även får arbeta med att dra ut guldtänder ur munnarna på liken samt med att bygga likbål.

3. Gaskamrarna

3.1. De två gaskammarbyggnaderna och deras kapaciteter

Angående de förmenta gaskamrarna i lägret skriver Rajchman:

”Det är värt att notera att vid tiden då jag började arbeta i dödslägret var två gasugnar [sic] igång. En större med tio kammare i vilken man kunde få in fyrahundra människor i vardera kammaren. En kammare hade en längd av sju meter och en bredd av sju meter. Man stoppade in människor likt sillar. När en kammare var full öppnade man nästa och så vidare. Mindre transporter brukade man släppa in i den mindre byggnaden med tre gaskammare, där det fick plats mellan fyrahundrafemtio och femhundra människor i en kammare.” (sid. 71)

Den nya, större gaskammarbyggnaden beskrivs på följande sätt:

”’Der Schlauch-weg’ är inte lång. Några minuter och man befinner sig i en vit byggnad på vilken en davidsstjärna är målad. På trappan till byggnaden står en tysk, som med sin hand visar på ingången och ler: ’Bitte, bitte!’ Trapporna leder till en korridor, i vilken det står en mängd blommor och på väggarna hänger långa handdukar.

Gaskammarens storlek räknar 7×7 kvadratmeter. I mitten av kammaren finns duschar, i vilka man leder in gasen. På en av väggarna är ett tjockt rör draget, som är ägnat att dra ut luften. Gaskammarens dörrar är klingklistrade med ett tjockt filttyg, så att det inte skall komma in luft.” (sid. 22)

Senare i boken (s. 107) informeras läsaren att gasen som skall ha strömmat genom duschmunstyckena genererades av en motor av ospecificerad typ. Vidare nämns att ingångarna till gaskamrarna i den nya byggnaden var försedda med ”järnportar” (sid. 48) med observationsfönster (sid. 45). I den gamla gaskammarbyggnaden skall det även ha funnits ett ”tillbyggt litet trähus” där “tandläkarna” arbetade med att rengöra och sortera utdraget tandguld och proteser (sid. 69).

Vi kan jämföra den ovanstående beskrivningen med nyckelvittnet Wierniks information om storleken och kapaciteten hos de förmenta gaskamrarna:

“När jag anlände till lägret var tre gaskammare redan i drift; ytterligare tio togs I bruk medan jag var där. En gaskammare mätte 5 x 5 meter och var ungefär 1.90 meter hög.”¹⁰

Här avser Wiernik de gamla kamrarna. Vad dessas kapacitet beträffar hävdar Wiernik att

“mellan 450 och 500 personer trängdes in i en kammare mätande 25 kvadratmeter.”¹¹

De nya gaskamrarna, som Wiernik själv skall ha varit med om att bygga, beskriver han sålunda:

“Det visade sig att vi höll på att bygga tio ytterligare gaskammare, mer rymliga än de gamla, 7 gånger 7 meter eller cirka 50 kvadratmeter. Så många som mellan 1000 och 1200 personer kunde trängas in i en gaskammare.”¹²

I sin vittnesutsaga från Eichmann-rättegången hävdar Wiernik att takhöjden mätte 1.90 m även i den nya gaskammarbyggnaden.¹³

Den israeliske ”Förintelse”-historikern Yitzhak Arad fastslår å andra sidan att kamrarna i den gamla byggnaden var och en mätte 4 x 4 x 2.6 m,¹⁴ medan kamrarna i den nya byggnaden mätte 4 x 8 x 2 m.¹⁵ Anledningen till att de nya kamrarna byggdes med lägre takhöjd skall enligt Arad ha varit att detta

“reducerade kamrarnas totala volym, minskade mängden gas som krävdes för att döda offren, och förkortade tiden det tog för dem att kvävas.”¹⁶

Även om Arad här inte anger några källor, är det uppenbart att han grundar sin beskrivning på domslutet från Treblinka-rättegången i Düsseldorf 1964-65, i vilket exakt samma dimensioner anges; enligt samma domslut skall var och en av kamrarna i den gamla byggnaden ha kunnat rymma 200-350 personer, medan motsvarande siffra för den nya byggnaden var 400-700 offer.¹⁷

I tabellen nedan har jag sammanställt ovanstående data avseende dimensionerna och kapaciteten hos de enskilda kamrarna i den gamla gaskammarbyggnaden (GG) respektive den nya (NG):

Bristen på samstämmighet mellan de tre beskrivningarna är uppenbar. Även om Rajchman inte klargör storleken hos de gamla gaskamrarna, följer det logiskt av den kapacitet han tillskriver dem att de måste ha varit större än kamrarna i den nya byggnaden. Wiernik å andra sedan hävdar att de nya kamrarna var dubbelt så stora som de gamla, med en motsvarande ökning av kapaciteten. Kontrasten görs än mer tydlig av det faktum att Rajchman och Wiernik är helt och hållet överens om kapaciteten hos de gamla kamrarna och ytmåtten hos den nya. Slutligen motsäger domslutet från 1965 såväl Rajchman som Wiernik beträffande måtten hos de nya kamrarna samt Wiernik vad beträffar takhöjden hos de gamla kamrarna.

Wierniks påstående att 20-25 personer fick plats på en kvadratmeter är tveklöst absurt. Rajchmans 8 offer per kvadratmeter är förvisso mindre otroligt, men ändå svårligen genomförbart. Borde inte de “duschar, i vilka man leder in gasen” i gaskammaren¹⁸ ha skadats med jämna mellanrum av panikslagna offer? Det verkar dessutom osannolikt att observationsfönstren kunde fylla en praktisk funktion, då sikten hela tiden skulle ha blockerats av något offers huvud eller överkropp.

3.2. Tidsåtgången för gasningarna och offrens utseende

Hur lång tid tog det att döda människorna som var instängda i gaskamrarna? Rajchman informerar oss:

“I den byggnaden [den äldre, mindre byggnaden] brukade gasningen vara cirka tjugo minuter, medan den i den nya byggnaden brukade vara fyrtiofem minuter.” (sid. 71)

Några sidor senare läser vi:

”Kropparna från den lilla och den stora gaskammaren skilde sig dock åt i utseende. I de små kamrarna var döden lättare och snabbare. Ansiktena såg ofta ut som på en människa som somnat in, ögonen var slutna, endast munnarna var förvridna hos en del av de gasade, och på läpparna syntes blodig fradga. Kropparna badade i svett. Före döden hade människorna gett ifrån sig urin och exkrement. Kadavren från de stora kamrarna, där döden tog längre tid, hade förändrats på ett förskräckligt vis, deras ansikten var helt svarta, som brända, kropparna svullna och blå.” (sid. 73)

På ett annat ställe skriver Rajchman om en grupp gasade bulgariska judar:

”Det ser ut som om de fortfarande lever efter gasningen, bara insomnade.” (sid. 96)

Det är märkligt att Rajchman här kallar de gamla gaskamrarna för “de små kamrarna” och de nya för “den stora gaskammaren”, samtidigt som de kapaciteter han tillskriver respektive byggnads kammare onekligen indikerar att de gamla gaskamrarna var större än de nya. Det är möjligt att antingen Rajchman själv eller hans översättare förväxlat storleken hos de respektive byggnaderna med storleken hos kamrarna (möjligen som följd av att “gaskammare” ibland används som synonymt med “gaskammarbyggnad”). Då den nya byggnaden skall ha rymt tio kammare istället för endast tre var den naturligtvis den större av de två byggnaderna.

I vilket fall som helst görs det klart att gasningarna tog minst dubbelt så lång tid i de nya gaskamrarna som i de gamla. Som nämnts ovan fann emellertid domstolen i Düsseldorf att de nya kamrarna byggts med en väsentligt lägre takhöjd än de gamla i syfte att förkorta tiden det tog att gasa offren! Man behöver vidare knappast påpeka det absurda i, att tyskarna skall ha gjort de nya kamrarna inte bara mindre till storleken än de gamla, utan även mindre tidseffektiva. Vad hände med den berömda “tyska noggrannheten” (som bl.a. översättaren Salomon Schulman åberopar¹⁹)?

Rajchmans beskrivning av de påstådda gaskammaroffrens utseende är ännu ett bevis för hans otillförlitlighet. Samtliga nutida ortodoxa “Förintelse”-historiker är överens om att de förmenta offren i Treblinka dödades med kolmonoxid från motoravgaser. Såsom jag har demonstrerat i en annan artikel²⁰ på grundval av omfattande rättsmedicinsk dokumentation, uppvisar minst 95% av alla fatala fall av kolmonoxidförgiftning en distinkt körsbärsröd eller mörkrosa missfärgning av huden, som en mekanisk följd av av införlivandet av kolmonoxid i blodcellerna (bildandet av karboxyhemoglobin). Hur kommer det sig att Rajchman inte lade märke till denna tydliga missfärgning, utan istället beskrev liken som antingen svarta och blå eller utan missfärgning?

3.3. Mordmetoden

Som synes ovan indikerar Rajchman i sina memoarer att luften i gaskamrarna pumpades ut för att därefter (åtminstone i normala fall) ersättas med motoravgaser.²¹ Den 12 oktober 1945 lämnade Rajchman (under namnet Henryk Reichman) följande edsvurna utsaga:

“Morden genomfördes antingen genom att luften pumpades ut eller genom att CO [kolmonoxid] släpptes in. Vid ett tillfälle, när det anlände färre transporter, utförde tyskarna ett experiment: de pumpade ut luften utan att släppa in något gift. När dörrarna öppnades efter 48 timmar fann vi att några av människorna därinne var i livet.”²²

Det står inte riktigt klart vilken av de två gaskammarbyggnaderna det är som vårt vittne avser i detta fall,²³ men oavsett vilken är den beskrivna händelsen omöjlig, för att inte säga absurd, med tanke på att mellan fyrahundrafemtio och femhundra människor skall ha trängts in i varje kammare, och att kamrarnas dörrar skall ha varit “klingklistrade med ett tjockt filttyg” i syfte att strypa syretillförseln. Även om luften inte pumpats ut och varje kammare varit fylld med ”enbart” hundra – säkerligen panikslagna – offer skulle syret ta slut inom maximalt ett par timmar,²⁴ och en människa kan inte hålla andan mer än ett par minuter.

Påståendet att vakuum användes som mordmetod återfinns i flera av de tidiga vittnesrapporterna från Treblinka.²⁵ En variant, som förekommer sporadiskt även i senare vittnesutsagor (långt efter det att vakuum och ånga förkastats som mordvapen av “Förintelse”-krönikörerna), går ut på att luften i kamrarna först sögs ut, för att sedan ersättas med motoravgaser.²⁶ Tydligen ansluter sig Rajchman till denna senare version. Det tvivelaktiga hos denna förmenta mordmetod torde stå klar för varje vuxen människa med förmåga till rationellt tänkande: Varför skulle man ha bemödat sig att föra in dödliga avgaser i kamrarna, när offren ändå skulle ha dött inom blott några minuter till följd av den akuta syrebristen?

Det bör nämnas inom parantes att Rajchman vid rättegången mot Demjanjuk i Jerusalem var oförmögen att peka ut var gasningsmotorerna skall ha varit placerade och inte heller kunde uppge deras antal.²⁷

4. Massgravarna och offerantalet

Rajchman hävdar att han arbetade en ansenlig tid vid massgravarna i Läger 2. I följande stycke lämnar han sin uppskattning av storleken hos dessa gravar:

”Av dem [de judiska arbetsfångarna] stod tio man i gropen och arbetade med att sprida ut liken, huvudet mot fötterna, och fötterna mot huvudet, så att fler skulle få plats. En annan grupp öste sand över varje skikt och sedan lades ovanför det förra skiktet ett nytt skikt. Groparna grävdes med en grävskopa (senare fanns det tre grävskopor). Groparna var jättestora, cirka 50 meter långa och 30 meter breda och några våningar på djupet. Enligt min uppskattning torde groparna vara fyra våningar djupa.” (sid. 74)

Fyra våningar motsvarar ett djup av 8-12 meter. För argumentets skull utgår jag här från ett djup av 12 meter. Massgravarna Rajchman beskriver skulle således ha en enskild volym av (50 x 30 x 12 =) 18 000 kubikmeter. Om vi utgår från ett teoretiskt maximum av 8 kroppar per kubikmeter²⁸ skulle en sådan grav kunna rymma (18 000 x 8 =) 144 000 lik. Med tanke på att varje lager lik skall ha täckts med ett sandlager, är det rimligt att minska denna kapacitet med en tredjedel, så att varje grav skulle kunna rymma maximalt (144 000 x 0.66 =) 95 000 lik. I verkligheten skulle dock dessa dimensioner visa sig klart opraktiska. För det första skulle man inte kunna gräva gravarna med lodräta jordväggar, då detta skulle innebära en överhängande risk för kollaps. Istället hade man varit tvungen att göra väggarna sluttande, vilket i sin tur skulle ha minskat volymen (om man utgår från att ytmåttet förblev oförändrat).²⁹ För det andra skulle man riskera att stöta på grundvatten – Treblinka är beläget endast några kilometer söder om den stora floden Bug och jorden i området är typisk sandjord.

Vad gravarnas dimensioner angår bör man vidare notera att Rajchman här motsägs av det enda andra vittne som lämnat exakta uppgifter angående dessa, nämligen Eliahu Rosenberg, vilken i likhet med Rajchman säger sig ha arbetat i Läger 2. I en edsvuren utsaga från 1947 hävdar Rosenberg att gravarna mätte 120 x 15 x 6 m, det vill säga 10 800 kubikmeter.³⁰

Hur många av dessa enorma massgravar fanns det? I ett stycke i memoarerna som beskriver hur massgravarna i juni 1943 tömdes på sitt innehåll och rengjordes nämner Rajchman:

”Även arbetet med att rensa upp groparna går i ett snabbt tempo. Tio gropar är redan rensade. Den sista, den elfte, är en av de fyra största. Där ligger en kvarts miljon människor.” (s. 102-103)

Således fanns det inallo 11 massgravar, varav fyra var större än de andra. Refererar dimensionerna på sid. 74 till de större eller mindre gravarna? Saken framgår inte klart av texten, men med tanke på den kapacitet som tillskrivs de större av gravarna, verkar det rimligt att utgå ifrån att de gäller de mindre.

Om fyra av gravarna innehöll vardera “en kvarts miljon människor” (jfr. sid. 94), innebär det att gravarna tillsammans innehöll 1 miljon lik. Utgår vi sedan ifrån, att de återstående sju gravarna vardera innehöll “endast” 80 000 lik – vilket är den siffra som domslutet från Treblinka-rättegången 1964-1965 anger³¹ – innebär detta en sammanlagd offersiffra kring 1 560 000. Då vi tack vare det så kallade Höfle-dokumentet känner till att 713 555 judar deporterades till Treblinka under år 1942, och då samtliga historiker är ense om att endast ett mindre antal judar deporterades till lägret under 1943 går det att fastslå en hypotetisk maximal offersiffra om 800 000 personer. Följaktligen har Rajchman överdrivit denna hypotetiska offersiffra med 100%.

I USHMM-intervjun uppger Rajchman att tyskarna i Treblinka “mördade omkring 15 000 människor varje dag”³², med andra ord 450 000 personer per månad, och i memoarerna (sid. 78) skriver han att “Fram till den 15 december brukade transporterna komma regelbundet, ungefär 10 000 människor om dagen”, vilket innebär att runt 600 000 judar skulle ha mördats i lägret under perioden från Rajchmans egen ankomst till sagda datum. I själva verket deporterades knappt hälften så många judar till lägret under perioden ifråga.³³

På en karta ritad av lantmätaren Trautsolt mot slutet av 1945 anges Läger 2 som en oregelbunden fyrsiding med en area av cirka 14,000 kvadratmeter (1.4 hektar).³⁴ De massgravar som Rajchman beskriver skulle ha täckt en yta av minst (50 x 30 x 11 =) 16 500 kvadratmeter! Betänker man att gravarna måste ha varit skiljda åt av tjocka jordväggar är det uppenbart att de skulle täcka hela Läger 2, även om dess area i själva verket var den som anges på den av Peter Laponder ritade “Treblinka Death Camp Memorial Map”,³⁵ det vill säga runt 2 hektar. Med andra ord hade det inte funnits någon plats över i Läger 2 för vare sig gaskammare eller “ugnar” (som Rajchman missvisande kallar likbålen i Schulmans översättning).³⁶

De dimensioner som vårt vittne uppger framstår som än mer tvivelaktiga om vi jämför dem med de massgravar som identifierades av den polske arkeologen Andrzej Kola i Belzec mot slutet av 90-talet. Den totala nuvarande volymen hos dessa 33 gravar uppgår till 21 310 kubikmeter. Ingen av dessa gravar (vilka identifierades med hjälp av borrningar men lämnades outgrävda) var djupare än 5.20 m. Tolv stycken av gravarna täckte vardera en yta av mindre än 100 m², medan elva var större än 200 m².³⁷ Den hypotetiska maximala offersiffran för Belzec, vilken likaledes följer av Höfle-dokumentet, uppgår till 434 508. Enligt den ortodoxa historieskrivningen begravdes samtliga dessa offer innan de slutligen grävdes upp igen och brändes. Dessa 434 508 hypotetiska offers gravar hade således en sammanlagd volym motsvarande volymen hos drygt en av Rajchmans elva massgravar. Hur går detta ihop, om det stämmer, som Rajchman och flera andra vittnen uppger, att tyskarna i Treblinka utnyttjade gravkapaciteten så effektivt som möjligt? (I verkligen kunde massgravarna i Belzec rymma endast en bråkdel av de påstådda offren).³⁸

I december 1945 besökte Rajchman det forna lägerområdet tillsammans med Rachel (Ruchl) Auerbach och andra medlemmar av en ”historisk kommission”.³⁹ Frågan är, hur det kommer sig att denna kommissions utredare misslyckades med att finna bevis för de enorma massgravar som vittnena talat om?⁴⁰ Hade de inte, när allt kom omkring, Herr Rajchman själv till guide?

5. Förbränningen av liken

5.1. När började man bränna liken?

På sid. 88 av memoarerna skriver Rajchman:

“I december 1942 började man att i stället bränna liken i ugnar. Arbetet gick emellertid inte bra eftersom liken inte gick att bränna. Därför specialbyggde man ett krematorium. Man monterade in en speciell motor, som förstärkte luften och därtill hällde man på mycket bensin. Men liken lät sig inte brännas. Det högsta antalet förbrända kroppar nådde dagligen tusentalet. Mördarna var inte nöjda med detta låga tal.”

Vad Rajchman här i Schulmans översättning kallar ”ugnar” och ”krematorium” skall förstås som likbål snarare än riktiga ugnar (den tyska översättningen talar om Scheiterhaufen).

Som ett resultat av misslyckandet med det ”specialbyggda” bålet kallade lägerledningen i Treblinka in en expert på likbränning, vilken av memoarernas franske redaktör identifieras som SS-Scharführer Herbert Floß.⁴¹ Rajchman hävdar att “specialisten” anlände till lägret i januari 1943 och att konstruktionen av den nya “ugnen” inleddes redan “efter några dagar” (sid. 89). Enligt historikern Arad skall å andra sidan förbränningen av lik i Treblinka ha påbörjats först i mars 1943.⁴²

5.2. Konstruktionen av ”ugnarna”

Det hävdas allmänt att liken från offren i Treblinka förvandlades till aska med hjälp av primitiva likbål utrustade med galler bestående av järnvägsskenor – vad Rajchman kallar ”ugnar” men de flesta andra källor benämner ”grillar”. I sina memoarer beskriver Rajchman konstruktionen av dessa anordningar sålunda:

“Han [“specialisten”] lägger ut vanliga långa och tjocka järnvägsskenor på en längd av trettio meter. På marken byggs några mindre murar av gjutcement med en höjd av femtio centimeter. Ugnen är cirka en och en halv meter bred. Sex skenor läggs ut och det är allt. Han beordrar att ett första skikt av kvinnor ska läggas ut, särskilt tjocka kvinnor, med bukarna på skenorna, och sedan kan man lägga vad som kommer sedan på dem: män, kvinnor och barn. Ett skikt läggs på nästa, ju högre desto färre i varje skikt, med en sammanlagd höjd av två meter.

Liken staplas till en kolonn, som kallades ‘eldkolonnen’. Två eldarbetare griper tag i ett lik som förts dit av likbärarna. En griper tag i en hand och en fot på en sida och den andre på den andra sidan och slänger den döde i ugnen. I en sådan ugn läggs 2500 lik. Sedan anbefaller ’specialisten’ att tunna, torra små grenar ska läggas under och med en gren tänder man eld. Det dröjer några minuter och elden flammar så stark att det är svårt att närma sig ugnen på en radie av femtio meter.” (sid. 90)

I sitt polska vittnesmål från oktober 1945 hävdar Rajchman:

“Det fanns inga krematorier med ugnar i Treblinka. Det enda som fanns var en primitiv anordning byggd av järnvägsskenor som placerats på stöd av armerad betong och som hade en kapacitet av 2500 lik.”⁴³

I sitt vittnesmål från Demjanjuk-rättegången specificerade Rajchman att varje grill var 30 m lång med järnvägsskenor placerade med 15 cm avstånd sinsemellan på 50 cm höga stöd byggda av tegel – inte armerad betong.⁴⁴

I USHMM-intervjun hävdar Rajchman att förbränningsspecialisten

“tog 5 eller 6 järnvägsskenor var och en 30 meter lång. Runt dem byggde han en tegelmur. Han placerade ut skenorna med 15 centimeters mellanrum (…) och en och en halv meter över marken. [...] vi täckte dem med 2500 lik, som vi räknade.”⁴⁵

Antalet skenor och deras längd är här de samma, men de stöd de skall ha vilat på – här tydligen en tegelmur omgivande bålets hela yta – är tre gånger så hög.

Påståendet att liken räknades innan de placerades på bålen förekommer även i memoarerna (sid. 101). Här skriver Rajchman att en särskild arbetsgrupp hade i uppdrag att räkna samtliga offer (eller snarare deras huvuden, ifall dessa ramlat av kropparna – vårt vittne söker inte undanhålla de hemska detaljerna från sina läsare…) och rapportera antalet till den SS-officer som förde befälet över Läger 2.

Rajchmans beskrivning av grillarna i memoarerna och Demjanjuk-vittnesmålet påminner om vad som står att läsa om dessa i domslutet från Treblinka-rättegången:

“[Varje grill] bestod av ett betongfundament av cirka 70 cm tjocklek, på vilket 5 till 6 järnvägsskenor, ungefär 25 till 30 m långa, var placerade med korta mellanrum. Under skenorna brann en eld medan det att kropparna från 2000 till 3000 judar som mördats i gaskamrarna placerades ovanpå och sedan brändes.”⁴⁶

Jankel Wiernik å andra sedan beskriver grillarna på följande sätt:

“På detta vis satte han igång infernot. Han använde en maskin för att gräva upp liken, en grävmaskin som kunde gräva fram 3000 lik åt gången. Ett förbränningsgaller byggt av järnvägsskenor placerades på stöd av betong som var 100 till 150 meter långa. Arbetarna staplade liken ovanpå gallret och satte sedan eld på dem.”⁴⁷

Wiernik mindes alltså grillarna som 3-5 gånger längre än vad Rajchman uppger!

5.3. Antalet grillar

Den totala förbränningskapaciteten berodde naturligtvis på hur många grillar det fanns att tillgå. I memoarerna skriver Rajchman att det i mars 1943 redan fanns sex ugnar (sid. 92). Detta antal visade sig emellertid otillräckligt:

“Under den andra hälften av april månad dyker staben upp med vår chef Matias [Heinrich Matthes] i spetsen och vi ser att de har med sig en ritning. […]. Det visar sig att man håller på att bygga en större och starkare ugn tätt intill kamrarna, för att därifrån genast kunna förbränna liken. Detta arbete varar tio dagar. […]. Det är de sista dagarna i april och ugnen är ännu inte färdig. Chefen befaller att man under loppet av några timmar ska ställa upp en ny ugn bredvid gaskamrarna.” (sid. 98-99)

Detta innebär att det inallo skulle ha funnits åtta grillar, varav två var större än de andra. I sin vittnesutsaga från oktober 1945 hävdar Rajchman å andra sidan att de var fem eller sex till antalet.⁴⁸

Skälet till konstruktionen av de större grillarna uppges – tro det eller ej – ha varit det planerade mordet på en grupp judar som befann sig långt utanför tysk räckvidd:

“Reichman berättade även att nazisterna gjort i ordning en speciell förbränningsugn [incinerator] för de brittiska judarna, vilka skulle deporteras i enlighet med Adolf Hitlers övergripande plan för ett judefritt Europa.
‘ Detta var förbränningsugnen för de brittiska judarna,’ sade han och pekade på en karta över Treblinka. ‘Tyskarna planerade att föra dit dem sedan de erövrat Storbrittanien. Det var en mycket solid konstruktion och kunde inte flyttas. Den stod kvar där till slutet.’”⁴⁹

Blotta tanken att tyskarna tre månader efter Stalingrad skulle ha hyst hopp om att erövra Storbrittanien och föra örikets judar till Polen för att gasas är skrattretande.

Låt oss härnäst jämföra Rajchmans påstående om att det fanns 6-8 grillar i lägret med vad nyckelvittnet Jankel Wiernik har att säga i frågan:

“Eftersom de hade bråttom byggde tyskarna ytterligare förbränningsgaller och förstärkte de manskap som betjänade dem, så att mellan 10,000 och 12,000 lik kunde kremeras samtidigt.”⁵⁰

Då Wiernik som redan nämnts hävdar att varje bål hade en kapacitet om 3000 lik innebär ovanstående utsaga att det kan ha funnits som mest fyra grillar. På den karta över lägret som Wiernik ritade 1944, och även på den karta som användes under Treblinka-rättegången i Düsseldorf, är dock endast två grillar utmärkta.⁵¹

5.4. Är förruttnade lik lättare att bränna?

I memoarernas beskrivning av förbränningsprocessen finner vi följande utsaga:

”Det visar sig att liken som rycks upp ur groparna brinner ännu bättre än de just gasade människorna.” (sid. 92)

Stämmer det verkligen att förruttnade kroppar brinner bättre än “färska” lik? Svaret är nej. Förruttnelseprocessen orsakar nämligen en förlust av kroppsfett (en viktig tillgång vid kremering) vilken mer än kompenserar för förlusten av vatten (som naturligtvis utgör en belastning vid kremering). Vidare skulle det allra mesta, om inte allt av det metan som bildades under förruttnelsen (och som utgör en möjlig tillgång vid kremering) ha gått förlorat i samband med att liken grävdes upp. Ett förruttnat lik är således svårare att bränna än ett färskt.⁵²

5.5. Tidsåtgången för de enskilda kremeringarna

Hur lång tid tog det att förvandla ett likbål till aska? I memoarerna skriver Rajchman:

”Ugnarna lastas över dagen. Klockan halv sex på kvällen tänds de.” (sid. 92)

Vid Demjanjuk-rättegången i Jerusalem beskrevs processen sålunda:

“De brukade tända elden med torra stickor som liknade tandpetare. De antändes med en vanlig tändsticka och placerades under ugnen. Elden tog sig långsamt, för att sedan brinna med en sådan intensitet att det var omöjligt att stå närmre än 50 meter från ugnen. Tills morgonen hade nästan allt i ugnen bränts upp.”⁵³

Även i memoarerna (sid. 120) hävdas det att förbränningen varade från kvällen till morgonen. Om vi generöst antar att “tills morgonen” innebär fram till 10:00, innebär Rajchmans påståenden att hela förbränningsprocessen krävde runt 16 timmar och 30 minuter. Att den tidsåtgång som vårt vittne hävdar inte är särskilt realistisk framgår av ett dokumenterat fall av kadaverförbränning som ägde rum i skotska Whithorn i april 2001. Vid detta tillfälle brändes 511 nöt-, 90 får- och 3 svinkadaver på två bål med en sammanlagd yta av 150 kvadratmeter (jämfört med Rajchmans 45). Förbränningen tog tre hela dagar.⁵⁴

Två judiska vittnen vid namn Motke Zaidl och Itzhak Dugin, vilka skall ha arbetat med att bränna liken från judar skjutna av de s.k. Einsatzgruppen i Litauen på bål liknande de som användes i Treblinka, hävdar å sin sida att förbränningsprocessen vanligen tog inte mindre än ”sju eller åtta dagar” i anspråk.⁵⁵

5.6. Grillarnas kapacitet och vedåtgången

Som synes ovan hade de allra flesta av Rajchmans grillar en yta av 30 x 1.5 m = 45 m². Med tanke på den angivna strukturen (fem till sex 30 m långa järnvägsskenor placerade på stöd av betong eller tegel) förefaller det mest logiskt att liken placerades parallellt med grillens kortsida.

Hur många lik kunde placeras i varje lager på en grill? I likhet med Carlo Mattogno utgår vi ifrån att en genomsnittlig kropp skulle uppta en teoretisk yta av 1.75 x 0.50 m, vilken även inkluderar de mellanrum som behövs för passagen av lågor och luft.⁵⁶ Följaktligen kunde varje lager på Rajchmans grill rymma upp till 60 lik. Vidare utgår vi ifrån att varje lager med lik hade en höjd av 20 centimeter. Då Rajchman hävdar att liken staplades tills de nådde “sammanlagd höjd av två meter” ovanpå skenorna skulle man således få plats med tio sådana lager rymmande totalt 600 lik. Rajchman skriver emellertid att liken arrangerades enligt principen “färre i varje skikt” så att bålet sett från sidan hade formen av en pyramid. Med andra ord var varje lager kortare än det närmast föregående. Om från sidan bålet såg ut som en typisk egyptisk pyramid, det vill säga som en regelbunden triangel, skulle kapaciteten ha uppgått till hälften av det ovan nämnda antalet, med andra ord 300 lik. Vi skall dock återigen vara generösa mot vårt vittne och utgå ifrån, att man staplade 400 lik per bål. Detta antal utgör likväl endast 16% av de 2500 lik per grill som Rajchman talar om. En grill lastad med detta antal kroppar skulle ha varit 9 meter hög om varje lager varit av samma längd, och närmare 18 meter hög (!) om liken arrangerades såsom Rajchman skildrar.

Men hur många lik skulle det bål vårt vittne beskriver ha kunnat hantera åt gången i verkligheten? Den revisionistiske forskaren Carlo Mattogno har, på grundval av dokumentation rörande likbål med förbränningsgaller i Indien, förbränning av djurkadaver i samband med epidemier samt även egna experiment, slagit fast att det krävs ungefär 3.5 kg ved för att kunna förvandla 1 kg organisk substans till aska, och detta även vid masskremering av delvis förruttnade kroppar.⁵⁷ Här bör betonas att vi med ”ved” avser vanlig torr ved. Såsom jag visat i en annan artikel⁵⁸ måste den ved som användes för likbränning i Treblinka ha varit ”grön”, det vill säga färsk ved, vilken har ett betydligt lägre värmevärde på grund av sin högre fuktighetsgrad. Detta innebär att vedåtgången per kilogram lik i verkligheten skulle ha uppgått till 6-7 kg. Trots detta skall vi för argumentets skull utgå från en åtgång av 3.5 kg ved per kilogram mänsklig substans. Generositeten hos detta antagande gör det även möjligt för oss att utan vidare bortse från det extra värmevärde som skulle ha tillförts genom det hypotetiska användandet av flytande bränsle (bensin eller fotogen).

I likhet med Mattogno utgår vi från att liken hade en genomsnittlig vikt av 45 kg, en siffra som tar hänsyn till förekomsten av barn bland de hypotetiska offren såväl som förlusten av vätska i samband med förruttnelseprocessen.⁵⁹ Förbränningen av ett lik skulle således kräva (45 x 3.5 =) ungefär 160 kg ved.

En grill hade plats för (30 x 1.5 x 0.5 =) 22.5 kubikmeter ved om vi går på memoarernas uppgifter, eller (30 x 1.5 x 1.5 =) 67.5 kubikmeter ved om vi istället väljer att lita på Rajchmans utsaga i USHMM-intervjun. Här bör för övrigt anmärkas, att vårt vittne talar om “torra små grenar” som skall ha använts för att sätta eld på bålet, men däremot aldrig nämner de enorma mängder ved som skulle ha behövts i samband med likbränningen.

En normalt staplad kubikmeter med ved väger vanligen mellan 340 och 450 kg.⁶⁰ Några källor uppger högre siffror, såsom exempelvis A. Marcantonio, vilken anger vikten för en kubikmeter ved till 600 kg.⁶¹ Även om denna uppskattning troligen refererar till mycket tätt staplad ved – och veden i ett bål skulle inte kunna staplas alltför tätt utan att lufttillförseln blev lidande – skall vi för argumentets skull utgå från den högre siffran.

Rajchmans grill kunde följaktligen nyttja som mest antingen (22.5 x 600 =) 13 500 eller (67.5 x 600 =) 40 500 kg ved. Detta motsvarar i sin tur antingen (13 500 : 160 =) 84 eller (40 500 : 160 =) 253 lik. En grill kunde således som mest hantera 10% av Rajchmans 2500 lik, och även denna ringa kapacitet är tvivelsutan kraftigt överdriven. Det möjliga motargumentet att man på något vis skulle ha kunnat tillföra extra bränsle under kremeringen motsägs av Rajchmans egen utsaga, att hettan från elden gjorde det “svårt att närma sig ugnen på en radie av femtio meter”.

Om vi antar att de “större ugnar” som Rajchman nämner kunde hantera dubbelt så många kroppar som de mindre, kunde följaktligen de 6 normalstora grillarna och de två större bränna som mest 2530 lik samtidigt. Som nämnts ovan är det realistiskt att anta en tidsåtgång av 3 dagar för hela förbränningsprocessen, snarare än de ungefär 16 timmar som Rajchman antyder. I syfte att stärka vårt argument skall vi emellertid utgå ifrån, att arbetsfångarna lyckades stapla, förbränna, kyla ned och rensa ett bål inom loppet av 48 timmar. Detta innebär en daglig högsta kapacitet av 1265 lik. Följaktligen skulle det ta 632 dagar – eller 1 år, 8 månader och 23 dagar – att bränna de 800 000 förmenta Treblinka-offren (detta är den offersiffra som uppges av Raul Hilberg i den slutgiltiga upplagan av dennes standardverk The Destruction of the European Jews).⁶² Som vi sett ovan hävdar Rajchman – om vi skall lita på Schulmans översättning⁶³ – att endast ett tiotusental lik brändes i december 1942 och att de första grillarna togs i bruk i januari 1943, medan de två sista färdigställdes i slutet av april samma år. Således skulle kremeringen av de förmenta 800 000 offren ha pågått åtminstone fram till mitten eller slutet av september 1944. I verkligheten upplöstes och demonterades “utrotningslägret” Treblinka i slutet av september 1943. Röda armén erövrade sedan området kring det forna lägret i augusti 1944.

Saken är dock den att det finns ytterligare faktorer som talar mot riktigheten i Rajchmans påståenden. För det första utgår beräkningarna ovan ifrån att samtliga 8 grillar togs i bruk vid samma tidpunkt, vilket inte stämmer med vårt vittnes utsagor. För det andra är det orealistiskt att anta att grillarna kunde vara i bruk 24 timmar om dygnet och 365 dagar om året – även i snö och regn. För det tredje skulle de järnvägsskenor som användes i grillarna oundvikligen ha böjts till följd av hettan och trycket från de staplade liken, så att de med jämna mellanrum hade fått ersättas, resulterande i ytterligare förlorad tid. För det fjärde så har vi i beräkningarna tagit med den höjd för grillarnas stöd som Rajchman uppger i USHMM-intervjun från 1988. Det normala och mest rimliga förfarandet skulle naturligtvis vara, att utgå ifrån att de uppgifter som vittnet lämnade 1944 eller 1945 är betydligt mer tillförlitliga än de som lämnats fyra decennier senare av en åldrig man. Slutligen måste det åter understrykas att Rajchman (såvitt författaren till denna artikel känner till) är det enda vittnet som hävdar att det användes så många som 6 eller 8 grillar i Treblinka.

Under perioden 2000-2001 genomförde ett arkeologiskt team lett av den ovan nämnde Andrzej Kola en undersökning av den platsen där “dödslägret” Sobibór legat 1942-1943. I samband med denna återfanns resterna av en förbränningsgrop. Enligt ett vittnesmål lämnat 1961 av Kurt Bolender, den medlem av den tyska lägerpersonalen som skall ha fört befälet över det ”egentliga dödslägret”, skall Sobibór-offren ha bränts till aska på en ensam ”grill” bestående av järnvägsskenor placerade tvärs över en grop.⁶⁴ Den av Kola upptäckta gropen mätte 10 x 3 x 0.9 m och kunde således rymma 27 kubikmeter ved. Detta innebär att endast runt etthundrafemton lik kunde brännas per dag i Sobibór. Kremeringen av de 170 000 offer som numera tillskrivs detta läger skulle ha varat fram till november 1946!⁶⁵

Allt detta pekar mot att lik förvisso brändes på grillar i Treblinka och de andra Reinhardt-lägren (Belzec och Sobibór), men att dimensionerna hos dessa konstruktioner var fullkomligt otillräckliga för att kunna hantera de hundratusentals förmenta gaskammaroffren. Förklaringen till denna “otillräcklighet” är enkel: i verkligheten fungerade dessa tre läger som transitläger och de verkliga offren – huvudsakligen judiska deporterade som avlidit under transporten dit, arbetsfångar som lidit en ”naturlig död” eller skjutits för förseelser och flyktförsök och troligen även offer för ”eutanasi”⁶⁶ – uppgick till några tiotusental per läger.

5.7. Himmlers besök i Treblinka

Enligt Rajchmans memoarer skall Reichsführer-SS Heinrich Himmler ha besökt Treblinka i syfte att inspektera undanröjandet av massgravarnas innehåll:

”Som det ser ut har mördarna en bestämd tidsrymd att rensa upp platsen för läger nummer ett [läs: två] – fram till den första juli [1943] . Vi får reda på att man väntar en ärad gäst – Himmler.

Det sätts igång stora förberedelser för att ta emot honom. Man avslutade arbetet på eftermiddagen. I sista minuten blåstes arbetet av.

Vi ligger instängda i baracken och tittar ut genom de små fönstren, och ser en stor vaktstyrka bevaka vår barack. Några minuter senare kom Himmler och hans sällskap. De inspekterade gaskamrarna och gav sig ut på platsen som redan var ren och i ordning. Himmler visade sig vara helt nöjd. Han log och hans medhjälpare, som höll sig på några meters avstånd från honom, höll på att spricka av glädje.” (sid. 103-104)

Samtida tyska dokument visar emellertid att Himmler besökte “inrättningar hörande till Aktion Reinhard” någon gång under mars 1943. Samma dokument gör det klart att Himmler inspekterade Sobibór vid detta tillfälle.⁶⁷ Även om Treblinka inte nämns vid namn i dokumentmaterialet, framstår det som sannolikt att Himmler besökte även detta läger, då Franz Stangl, vilken som bekant tjänstgjorde som lägrets kommendant, listas som rekommenderad för befordran.⁶⁸

Hur kommer det sig att Rajchman placerar besöket vid midsommar, när det i själva verket ägde rum i slutet av vintern eller de första dagarna av våren? Denna motsägelse ter sig än mer påfallande om man betänker vad den ortodoxa historieskrivningen har att säga beträffande Himmlers besök. Yitzhak Arad skriver:

“Det sista lägret där man införde kremering av liken var Treblinka. När Himmler besökte lägret mot slutet av februari/början av mars 1943 fann han till sin förvåning att liken från de mer än 700 000 judar som dödats där ännu inte hade kremerats. Det faktum att kremeringen inleddes omedelbart efter detta besök gör det högst sannolikt att Himmler, som var ytterst mån om att utradera spåren av de brott som begåtts av Nazityskland, personligen beordrade kremeringen av dessa lik.” ⁶⁹

Med andra ord: den bild som Rajchman ger av omständigheterna kring Himmlers besök går stick i stäv med vad som hävdas av de ortodoxa historikerna (vilka i sin tur förlitar sig på utsagor från andra vittnen, främst av dem Wiernik). Medan vårt vittne påstår att Himmler besökte Treblinka den 1 juli och fann massgravarna tomma och “rena och i ordning”, hävdar historikerna att SS-ledaren inspekterade lägret “mot slutet av februari/början av mars” och till sin förvåning fann massgravarna fulla med ej brända lik!

Som framgår ovan hävdar Rajchman (på sid. 102) att tio av de elva gravarna hade tömts och rengjorts fram till juni 1943 och att hela det egentliga uppröjningsarbetet var avklarat den 1 juli (sid. 103). Jankel Wiernik påstår å andra sedan att en fjärdedel av arbetet ännu återstod vid slutet av juli:

“Juli gick mot sitt slut och vädret var brännande hett. Det hårdaste arbetet skedde vid massgravarna. Männen som grävde upp liken som skulle kremeras kunde knappt stå på benen på grund av de kväljande odörerna. Vid det här laget hade 75 procent av liken bränts.”⁷⁰

Man skulle kunna tycka att denna motstägelse är försumbar. Faktum är emellertid att Wiernik i sitt vittnesmål lämnar det uppenbart att en stor del av arbetet med att gräva upp och kremera liken ännu återstod den 2 augusti 1943, den dag då en fångrevolt bröt ut och Wiernik, Rajchman och många andra fångar lyckades fly från lägret, medan Rajchman hävdar att detta arbete var avslutat och allting “rent och i ordning” mer än en månad före fångupproret. Med tanke på att de två skildringarna skall ha nedtecknats vid ungefär samma tid av ögonvittnen som bör ha haft de förmenta händelserna i färskt minne, är denna diskrepans mer betydelsefull än den kan tyckas vid första anblick.

Ett möjligt motargument skulle kunna vara att Rajchman talar om ett annat besök av Himmler, kanske en uppföljning av den tidigare inspektionen. Detta argument stöter emellertid på två svåra hinder. För det första, hur kommer det sig att Rajchman glömmer att nämna det första besöket? För det andra, hur kommer det sig att detta hypotetiska besök i juli inte nämns av något annat vittne?

6. Diverse anomalier och absurditeter

6.1. “Tandläkarna”

På sid. 68 i memoarerna skriver Rajchman att “’tandläkarnas’ kommando” i Läger 2 bestod av 20 manliga fångar. Några sidor senare (sid. 70) anmärker han emellertid att utdragningen av tänder sköttes av ”en eller flera” sexmannagrupper, beroende på den ankommande transportens storlek; de övriga medlemmarna av kommandot arbetade med att rengöra och sortera tandguldet och proteserna. Som nämnts i avsnitt 4 ovan skriver Rajchman att “Fram till den 15 december [1942] brukade transporterna komma regelbundet, ungefär 10 000 människor om dagen”. Detta skulle innebära att var och en av de tjugo ”tandläkarna” hanterade 500 lik dagligen.⁷¹ I detta sammanhang måste man tänka på, att rigor mortis, den på döden följande s.k. likstelheten, skulle ha försvårat utdragandet av tänder:

“Rigor mortis inträder först i musklerna kring ögonlocken och käken (som tidigast cirka 20 minuter efter dödens inträde), varvid den senare spänns som en följd av tuggmusklernas stelnande. Efter detta börjar likstelheten angripa större muskelgrupper, med ett stelnande av armbågs- och knälederna cirka 2 till 6 timmar efter döden.⁷² […]. Fullt utvecklad kan rigor mortis leda till en sådan stelhet hos kroppen att den förmår stödja hela sin egen vikt. I sådana fall kan även de mest kraftfulla försök att bryta rigor mortis visa sig förgäves.⁷³ […] I kalla och tempererade klimat inleds upplösandet av rigor mortis, märkbart som en sekundär avslappning av musklerna (d.v.s. en minskning av anspänningen efter fullt utvecklad likstelhet) cirka 24 till 36 timmar efter dödens inträde.”⁷⁴

”Tandläkarna” skulle således i många fall ha varit tvungna att med kraft bända upp käkarna på offren för att kunna dra ut tandguld eller proteser, ett problem som Rajchman faktiskt tycks vara medveten om:

”(…) tänderna [hos gaskammaroffren] var så inklämda hos dem att det var så gott som omöjligt att öppna munnarna och komma åt guldkronorna. Då var man tvungen att trycka ut några av de naturliga tänderna, annars kunde man inte öppna deras munnar.” (sid. 73)

Det bör här även noteras att ett annat vittne från Läger 2, Eliahu Rosenberg, i en filmad intervju genomförd av Yad Vashem, hävdar att “tandläkarkommandot” bestod av enbart 3-5 män.⁷⁵ Ett annat vittne vid namn Avraham Lindwasser, som själv skall ha varit en av “tandläkarna”, uppgav i sitt vittnesmål vid Eichmann-rättegången i Jerusalem att samma arbetskommando ursprungligen bestod av 4-6 fångar, men att det senare, efter öppnandet av massgravarna (d.v.s. tidigt 1943) utökades till 12 man.⁷⁶

6.2. Transporten från Ostrowiec

På sid. 78-79 av memoarerna berättar Rajchman om ett sällsynt exempel på motstånd från de förmenta offren:

”Den 10 december [1942] inträffade det att på stationen befann sig en transport med judar från Ostrowiec och lägerkommandot fick meddelande om att det tidigt på morgonen nästa dag skulle komma en transport till Treblinka. Kommendanten gav då befallning om att man skulle släppa igenom judarna från Ostrowiec på natten. Befallningen åtlyddes. Då var vi redan instängda i baracken och kunde ingenting se. Allt vi hörde var de vanliga skriken. Men när vi kom ut på morgonen till våra arbeten såg vi spåren efter de nattliga händelserna. [...]. En grupp med några tiotal män vilka hade drivits mot kamrarna, hade vägrat att gå in. De hade gjort motstånd och i all sin nakenhet hade de försvarat sig med nävarna och inte låtit sig knuffas in i kabinettet [=gaskammaren] . Då hade SS-männen öppnat eld med sina automatgevär i korridoren och fällt männen rätt upp och ned.”

I den tyska utgåvan av memoarerna kommenterar översättaren denna utsaga i en fotnot: “Transporten med judar från Ostrowiec anlände i själva verket den 12 oktober.” ⁷⁷ Detta bekräftas av Yitzhak Arad, som i sitt standardverk om Reinhardt-lägren inte listar några transporter från Ostrowiec avgångna senare än den 12 oktober 1942.⁷⁸ Det märkliga är att på sid. 47 av memoarerna så nämner Rajchman ankomsten av en transport från Ostrowiec i just oktober 1942, dagen efter hans egen ankomst till lägret! Varför behovet av att uppfinna en andra transport från samma stad?

6.3. ”Ivan”

Som redan nämnts framträdde Rajchman som ett åklagarvittne vid 1987-1988 års rättegång mot John Demjanjuk i Jerusalem, samt även vid det föregående amerikanska utlämningsförfarandet. Vid denna tid stod Demjanjuk anklagad för att ha varit “Ivan den förskräcklige”, en särskilt brutal ukrainsk vakt som inte bara ansvarade för den motor som försedde de påstådda gaskamrarna i Treblinka med dödlig kolmonoxid, utan dessutom på eget bevåg begick de mest monstruösa grymheter mot judarna i detta läger. I USHMM-intervjun, vilken genomfördes sju månader efter att Demjanjuk befunnits skyldig och dömts till döden (domen föll den 25 april 1988) berättar Rajchman:

“Jag var ett vittne vid rättegången mot Ivan Demjanjuk. En gång i Förenta staterna och nu i Israel. Jag kände honom som “djävulen Ivan”. Jag visste inte då att hans namn var Ivan Demjanjuk. [...]. Han arbetade som en mekaniker och var den som släppte in gasen i gaskammaren. [...]. Han var en sadist som njöt av sitt arbete.”⁷⁹

En särdeles oförglömlig grymhet skall ha ägt rum i det egentliga dödslägret, där Rajchman och en annan fånge vid namn Leon Finkelstein arbetade som “tandläkare” med att dra ut guldtänder och protester från liken och därefter rengöra dessa. I memoarerna beskrivs händelsen på följande vis:

”Ivan kom en gång fram med en eldgaffel⁸⁰ till brunnen, där jag tvättade tänder med en annan ‘tandläkare’, som hette Finkelstein. Han befallde Finkelstein att lägga sig på marken och borrade in järnet i hans bål. Detta kallades ett skämt. Den olyckliga människan skrek inte ens, utan stönade bara. Ivan skrattade och skrek: Ligg still, annars skjuter jag ihjäl dig!” (sid. 107)

Vid Demjanjuk-rättegången lade Rajchman fram en i det närmaste identisk version:

“Han skadade Finkelstein, som blödde och led stora smärtor, intensiva smärtor, men han fick inte skrika, eftersom Ivan befallt honom – ‘Om du skriker, skjuter jag dig’.”⁸¹

I USHMM-intervjun däremot återberättas samma episod sålunda:

“ [Han] tog en borr som användes för att borra hål i trä och stack borren i Finkelsteins bakdel. I bakdelen… skrattande, skrattande hela tiden… Han skrek ‘Gevalt!’ Nu skrek Finkelstein… [Ivan] sade till och med åt honom att om han inte slutade skrika skulle han… han sade… han gladdes verkligen av att göra detta.”⁸²

Det bör påpekas här att det torde vara Finkelstein och inte “Ivan” som skall ha ropat Gevalt, med tanke på att detta är ett jiddisch-uttryck som används som utrop vid stor förvåning. I den första versionen av berättelsen skriker Finkelstein över huvud taget inte, medan i den andra version Ivan hotar honom när han “inte slutade skrika”!

Häpnadsväckande nog tycks det som att varken Rajchman eller Finkelstein själv – som även han överlevde kriget och vittnade inför samma polska utredningskommitté – ansåg det värt att omnämna denna groteska tortyr i de vittnesmål som de bägge avlade år 1945. I en opinionsartikel från 1990, då Demjanjuk ännu befann sig i en israelisk dödscell, skriver Patrick Buchanan att

“till de grymheter som Demjanjuk kommer att hängas för hör att han skall ha använt en borr för att borra i fången Finkelsteins rektum. Saken är dock den att Finkelstein inte nämner detta i sin edsvurna utsaga från 1945. Inte heller Henryk Reichman [= Chil Rajchman], som vittnade vid rättegången i Jerusalem att han sett Demjanjuk använda borren, nämner denna hemska händelse i sitt edsvurna vittnesmål.”⁸³

Vad som gör Rajchmans berättelse än mer tveksam är hans beskrivning av hur de judiska arbetsfångarna allmänt behandlades i lägret:

“Reichman berättade för rätten att lägerfångarna försökte utföra alla sina sysslor ‘med böjd rygg, eftersom den som stod med rak rygg blev slagen… Och om man blev slagen i ansiktet, kunde man räkna med att dö den kvällen’.”⁸⁴

I USHMM-intervjun upprepar Rajchman samma påstående:

“Hela tiden var vi tvungna att vara på vakt så att våra ansikten skulle vara fria från skador och inte uppvisa några märken eller ärr. Den som hade ett nerblodat ansikte eller ärr plockade ut på kvällen, radades upp och sköts. De såg efter om vi fortfarande kunde stå på benen. Om inte så plockade de ut och dödade oss.”⁸⁵

Om fångar som uppvisade synliga skador eller inte kunde stå på benen konsekvent sköts, hur kom det sig då att Leon Finkelstein, som måste ha blött ymnigt från sitt sår, överlevde sin vistelse i lägret? Rajchman hävdar visserligen (sid. 108) att en viss dr Zimmerman förband såret, men är det verkligen troligt att Finkelstein kunde arbeta efteråt utan att någon av vakterna lade märke till att han var skadad?

När Rajchman intervjuades av OSI i mars 1980 blev han förevisad ett fotografi av Demjanjuk taget 1951, vilket han identifierade som den sadistiske vakten “Ivan”. Vid samma tillfälle visades han även ett foto av Demjanjuk taget under kriget, vilket han inte identifierade som ”Ivan”. När han ett år senare vittnade vid utlämningsförfarandet i Cleveland, Ohio, intygade han emellertid att det krigstida fotografiet visade ”Ivan”.⁸⁶

I slutänden upphävdes dock dödsdomen mot Demjanjuk. Det hade nämligen visat sig att de judiska vittnena, inklusive Rajchman, hade ”misstagit sig”. John Demjanjuk hade aldrig varit ”Ivan den förskräcklige”, och det viktigaste enskilda beviset i målet, ett identifikationskort från SS-träningslägret Trawniki, hade avslöjats som en förfalskning. År 1993 återvände Demjanjuk till USA som en fri man, men hans prövningar var inte slut i och med detta. ⁸⁷ Snart inleddes ett nytt, utdraget utlämningsförfarande, där Demjanjuk nu anklagades för att ha tjänstgjort i Sobibór, ett annat av Reinhardt-lägren. Demjanjuk berövades till sist sitt amerikanska medborgarskap och utvisades sommaren 2009 till Tyskland, där han nu åter står inför rätta. Salomon Schulman skriver:

”Måhända får Demjanjuk en rättvis rättegång i Tyskland, som dock tidigare gett Gestapomän [sic] milda rättsliga påföljder. Härvidlag äger ett kollaborerande Europa en gemensam skuld.”⁸⁸

Vad som kommer att ske i rättegången mot Demjanjuk är naturligtvis vad som skett i samtliga tidigare rättegångar mot ”nazistiska krigsförbrytare”: de enda bevis för de förmenta massmorden som läggs fram är vittnesberättelser, ”gaskamrarnas” existens behandlas som juridisk notis (d.v.s. som ett i rätten obestridbart faktum), eventuella försök att kritiskt granska de omständigheterna kring de förmenta massmorden förhindras genom lagar mot ”förintelseförnekelse” och för den åtalade återstår enbart att förneka personlig inblandning. Vad Schulmans ”gemensamma skuld” beträffar rör det sig till syvende och sist om en rasistisk kollektivbestraffning av européer och en maning till fortsatt överseende med den judiska statens kontinuerliga förbrytelser mot det palestinska folket, vars grymma belägenhet aldrig hade uppstått utan västvärldens okritiska anammande av ”Förintelse”-läran.

6.4. Treblinka I

I sina memoarer nämner Rajchman, att upprorsmännen hade planerat att anfalla det närbelägna arbetslägret Treblinka I efter flykten från “dödslägret”:

”Vi hade planerat att vi, när vi kom ut ur lägret, skulle bege oss mot strafflägret Treblinka I, vilket är beläget två kilometer från oss och där det finns kristna och judar, för att även befria dem…” (sid. 122)

I sitt vittnesmål vid Demjanjuk-rättegången i Jerusalem hävdade Rajchman att tyskarna “på ett avstånd av 2 km från Treblinka uppfört ett andra läger avsett för smugglare”⁸⁹, och i USHMM-intervjun säger han att tyskarna

“gjorde så mycket för att dölja sina dåd att de två kilometer från det ursprungliga lägret uppförde ett (…) straffläger för brottslingar och smugglade. Detta läger kallade de också för Treblinka. De ville ha det här lägret som en täckmantel för framtida bruk. Om någon upptäckte det verkliga Treblinka med dess gaskammare skulle de ha en plats som de kunde visa upp och säga att det var ett ställe för brottslingar.”⁹⁰

Man bör här lägga märke till att Rajchman talar om ”utrotningslägret” Treblinka II som det ”ursprungliga lägret”. I verkligheten uppfördes Treblinka I hösten 1941, mer än ett halvår innan öppnandet av Treblinka II den 22 juli 1942.⁹¹ Rajchmans påstående från Demjanjuk-rättegången är således uppenbarligen falskt (även om det möjligen skulle kunna förklaras som ett stycke vidareförmedlad hörsägen).

6.5. Skrönan om det brinnande blodet

Jag har avsiktligt sparat Rajchmans mest häpnadsväckande skräckhistoria till sist:

”Det hände att man flyttade en ugn intill en grav där man grävt ner en kvarts miljon människor. Som vanligt lastades ugnen med så många människor som fick plats och på kvällen tändes den. Emellertid blåste en mäktig vind och flammorna fladdrade så starkt att de fördes över den stora graven som tog fyr. Blodet från en kvarts miljon människor började flamma och det brann under ett helt dygn. Hela lägerledningen kom för att titta på undret och med förnöjsamhet betraktade de den mäktiga elden. Blodet steg upp mot ytskiktet och brann som om det vore bränsle.” (sid. 93-94)

Att blod, vars plasma består till 90 % av vatten, är långt ifrån lättantändligt, behöver knappast påpekas. Rajchmans historia är med andra ord rent nonsens.

Som nämnts ovan besökte Rajchman platsen för det tidigare “utrotningslägret” strax efter krigsslutet tillsammans med den jiddischspråkiga författaren Rachel Auerbach. Det är således möjligt, att det är Rajchman som är källan till hennes sensationella påstående i artikeln “Oyf di felder fun Treblinke” (senare översatt till engelska av Alexander Donat som “In the fields of Treblinka”) att blod utgör “ett förstklassigt brännmaterial”.⁹² Så talar sanningens och hågkomstens röster!

7. Slutsats

Chil Rajchman vittnesskildring av det förmenta utrotningslägret Treblinka II är späckad med mer eller mindre uppenbara motsägelser och absurditeter. Att lita på detta vittnes utsaga om att Treblinka var utrustat med gaskammare vari hundratusentals, om inte miljoner, judar kallblodigt bragdes om livet – trots den kompletta avsaknaden av såväl fysisk som dokumentär bevisning stödjande detta påstående – är att bete sig som en from dåre.

Det verkar nästan oförståeligt att en naturvetenskapligt tränad person som översättaren Salomon Schulman inte lagt märke till de många absurditeterna hos Rajchmans vittnesmål och åtminstone lagt till några försiktigt kritiska fotnoter. Saken är naturligtvis den att Schulman nalkats Rajchmans skildring med blind tro, vilket tydligt framgår av hans förord till boken:

”Läs, låt ögonen stanna upp ett tag, se dig om i rummet, övertyga dig om att du befinner dig där i vårt nu och att du inte sugits in i ett outhärdligt Treblinka. Detta är ofattbart, detta saknar motstycke – ens gängse försvarsmekanismer orkar inte hålla uppe garden.” (sid. 9-10)

Med ”försvarsmekanismer” bör kanske snarast förstås kritiskt, rationellt tänkande.

Som redan nämnts i det första stycket av denna artikel stammar memoarernas publicerade text tidigast från februari 1945. Emedan Jankel Wierniks pamflett Rok w Treblince publicerades i lönndom i Warszawa redan 1944 är det fullt möjligt att Rajchman läste denna skrift och bitvis använde den som modell för sina ”minnen”. Å andra sidan motsäger Rajchmans memoarer Wierniks skildring på flera viktiga punkter, bland annat kapaciteten hos de förmenta gaskamrarna och storleken hos likbålen. Ändå skall dessa två skildringar stamma från samma tidsperiod, mindre än ett år efter de båda vittnenas flykt från Treblinkas förmenta fasor. Varför dessa uppenbara motstridigheter och absurditeter, om det nu är så att vi verkligen har att göra med hågkomster av ett verkligt gaskammarmassmord?

Den mest avslöjande delen av Rajchmans skildring rör kremeringarna i lägret. I likhet med Richard Glazar, vilken lämnat belysande uppgifter om anförskaffandet av ved till likbålen,⁹³ har Rajchman oavsiktligt röjt det faktum att endast en bråkdel av de judar som deporterades till Treblinka kan ha kremerats där. Emedan ingen förmått återfinna rester av hundratusentals obrända lik på det tidigare lägerområdet,⁹⁴ innebär detta att Rajchman indirekt bekräftat den revisionistiska hypotesen om Treblinka II som ett transitläger, varifrån den absoluta majoriteten av de judiska deporterade skickades vidare österut till de tyskockuperade delarna av Sovjetunionen.

I likhet med de flesta andra Treblinka-skildringar framställs lägrets verkliga funktion i Rajchmans memoarer som ett utstuderat bedrägeri, en listig fiktion spridd av tyskarna i syfte att lura judarna i gettona:

”Bredvid mig [på tåget till Treblinka] sitter min vän Katz, ingenjör till yrket. Han försäkrar mig att vi är på väg till Ukraina där vi ska slå oss ner i en by för att utföra jordbruksarbete. Han låter mig förstå att detta vet han väl, ty en tysk löjtnant, förvaltare på en stor statlig lantgård, hade berättat det för honom. Den låg sju kilometer från vår shtetl, Jedlonke. Han betraktade honom som en sann vän, ty från tid till annan hade han hjälpt honom med att reparera en elektrisk motor.” (sid. 17)

De ukrainska tågvakterna, vilka uppges ha terroriserat de deporterade judarna och rånat dem på deras värdesaker (sid. 15-16), hjälpte också de till med att upprätthålla det förmenta bedrägeriet:

”Jag frågar honom [en ukrainsk vakt] hur långt det är kvar att åka. Svaret är tre dagar⁹⁵ , för vi är på väg till Ukraina.” (sid. 18)

Men, försäkrar oss de ortodoxa historikerna, dessa ord var givetvis endast del av en enorm, cynisk lögn. Den oförnekliga, obestridbara historiska sanningen å andra sidan berättas, försäkrar de oss lika trosvisst, av personer som Chil Rajchman!

Slutligen skall här citeras vad den uppburne kulturpersonligheten Ola Larsmo skriver i slutet av sin recension i Dagens Nyheter från den 11 februari 2010:

”Rajchmans bok är kväljande läsning: jag klarar tio sidor i taget. Att den översätts och ges ut är naturligtvis fullkomligt nödvändigt, inte minst i samband med den fortsatta uppgörelse med andra världskrigets arv som nu tycks ha fått ny fart. Synd då att denna utgåva vanpryds av ett farligt faktafel, något också Mikael van Reis påpekade i sin recension i Göteborgs-Posten: en bild påstås föreställa Himmler och Hitler på besök i Treblinka. Att Himmler var där bekräftas av bland andra Rajchman – men ingen historiker jag känner till har kunnat slå fast att Hitler någonsin besökte ett förintelseläger. Det är den sortens misstag som ger diverse historierevisionister vatten på sina skeva kvarnar och en kommentar från förlaget vore på sin plats.”

Att Larsmo pekar ut denna bisarra felrubricering (vilken av allt att döma går tillbaka på någon förlagsredaktör) och framhäver den som en angreppspunkt för lömska historierevisionister framstår som djupt ironiskt i ljuset av det faktum att Rajchmans vittnesmål i sig självt är fullspäckat med passager som inte tål kritisk granskning och borde få envar rationellt tänkande människa att ställa sig tveksam till den officiella bilden av Treblinka.

1.Inledning

1.1. Wetzler och Vrba

Den slovakiske juden Alfréd Wetzler (1918-1988), deporterad till Auschwitz-Birkenau 1942, kan lämpligen beskrivas som den anonyme sidekicken till den långt mer berömde professionelle “överlevaren” Rudolf Vrba (alias Walter Rosenberg). Tillsammans skrev dessa två rymlingar från “dödslägret” Birkenau det s.k. Auschwitz-protokollet eller Vrba-Wetzler-rapporten, vilken publicerades i engelsk översättning redan 1944 av War Refugee Board i New York. Det hävdas ofta att denna rapport – vilken består av tre delar: en författad av Vrba, en av Wetzler och en tredje skriven av de två tillsammans – på allvar väckte de västliga allierades “medvetenhet” om vad som många år senare skulle komma att gå under namnet “Förintelsen”.

Alfréd Wetzler

Rapporten publicerades ursprungligen anonymt med sina upphovsmän gömda bakom pseudonymerna “den förste rymlingen” respektive “den andre rymlingen” – detta förmentligen i syfte att skydda de två så länge de fortfarande befann sig på tysk-ockuperat territorium. Först flera år efter krigsslutet trädde Vrba fram ur anonymiteten. 1963 publicerades hans memoarer I Cannot Forgive (senare återutgiven under titeln I Escaped from Auschwitz, publicerad på svenska 2007 som Jag flydde från Auschwitz) i London. Vrba erhöll sinom tid en doktorsgrad och gjorde akademisk karriär. Han framträdde även som vittne vid ett antal rättegångar, bland annat vid Auschwitz-rättegången i Frankfurt 1964-64, samt intervjuades i Claude Lanzmanns Förintelse-dokumentär Shoah.¹

Wetzler å andra sidan förblev en anonym gestalt, åtminstone ur ett västligt perspektiv. Även om han likt Vrba framträdde som vittne vid Auschwitz-rättegången så översattes hans Auschwitz-memoarer, ursprungligen publicerade 1964, inte till engelska förrän 2007, då de dök upp under titeln Escape from Hell.² Detta förhållande går möjligen att förklara med det faktum att Wetzler blev kvar i det kommunistiska Tjeckoslovakien fram till sin död.

I följande artikel skall jag analysera Wetzlers Auschwitz-skildring samt jämföra delar av dem med de vittnesmål som lämnats av hans medrymling Vrba. Som vi skall se är dessa två oense på en rad viktiga punkter.

2. Boken Escape from Hell

År 1946 författade Wetzler en kort skildring baserad på sin och Vrbas rapport med titeln “Auschwitz: grav för fyra miljoner människor”.³ Författaren till denna artikel har emellertid tyvärr inte haft möjlighet att ta del av denna publikation.

Escape from Hell utgavs ursprungligen på slovakiska av Bratislava-förlaget Osveta under titeln Co Dante nevidel (“Vad Dante inte såg”). Vid publikationen använde sig Wetzler av pseudonymen Jozef Lanik, vilken hade varit hans nom de guerre i den slovakiska motståndsrörelsen.

Märkligt nog för att vara en självbiografisk skildring är Escape from Hell skriven i tredje person. I boken refererar Wetzler till sig själv som Karol, medan Rudolf Vrba (alias Walter Rosenberg) kallas Val. Till skillnad från en regelrätt vittnesskildring, där innehållet begränsar sig till författarens egna tankar, observationer och upplevelser, så rymmer Escape from Hell flera långa passager som beskriver händelser vilka författaren inte utger sig för att ha observerat, exempelvis skildringen av Himmlers förmenta inspektion av en massgasning och redogörelsen för vad som skedde i Birkenau under de två dagar som Vrba och Wetzler höll sig gömda i en ej färdigkonstruerad del av Birkenau i väntan på det rätta ögonblicket att fly.

3. Birkenaus flammande krematorieskorstenar

Likt så många andra Auschwitz-vittnet (och i synnerhet tidiga sådana) kan Wetzler inte motstå frestelsen att beskriva det spektakulära sceneriet av krematorieskorstenar spyende eldsflammor mot en mörknad himmel:

“Från de fyra skorstenarna skjuter, samtidigt eller från den ena efter den andra, bländande flammor upp med ett fruktansvärt väsande och rytande. Dessa flammande tungor, vars blå- och grönaktiga rötter knappt är synliga, hoppar upp och sjunker ner precis som om någon drog ner eller stötte upp dem. De skjuter upp våldsamt, ibland väldigt högt, som om de försökte bränna någon där uppe. De hoppar upp rytande och väsande: deras ljud sväljer allt, tränger in överallt, till och med in i männen i burarna där svagt liv ännu dröjer flackande. Flammorna är bländande, de tjuter och ryter och frammanar fruktansvärda syner. Man sluter ögonen, men flammorna är djävulskt häftiga och starka. De tränger igenom ens stängda ögonlock och för ett ögonblick kan man känna deras eld. Man kan vända sig bort, man kan se i en annan riktning, man kan dra sig tillbaka några steg, men man befinner sig ändå alltid under dem, under dessa fyra flammande massmördare.”⁴

Som omsorgsfullt påvisats av bl.a. Carlo Mattogno är blotta idén om eldsflammor trängande ut genom skorstenarna i ett kokseldat krematorium tekniskt absurd, emedan elden i en sådan ugn av nödvändighet är koncentrerad till ett högst begränsat utrymme.⁵ Om eldstungor faktiskt sköt upp ur skorstenarna skulle det snarare innebära att ugnarna havererat eller rentav exploderat. Wetzlers enorma, bländande flammor är således ett rent påhitt.

4. Offersiffran

4.1. Antalet Auschwitz-offer enligt A. Wetzler

Vad gäller antalet Auschwitz-offer förser Wetzler sina läsare med följande uppskattning:

“Hur många har de torterat till döds, skjutit, hängt, förgiftat, mördat med fenol, mördat med injektioner av cancer, tyfus, malaria, medels elektrisk ström eller kvävning? Sammanlagt tre miljoner, möjligen fler.”⁶

I Auschwitz-protokollet anges antalet judar gasade i Auschwitz “fram till april 1944” uppgår till 1 765 000. De tre miljoner som nämns i Escape from Hell kan möjligen vara en “extrapolering” av protokollets offersiffra, justerad att täcka in även icke-judiska offer. Omnämnandet av “elektrisk ström” som mordmetod går tillbaka på en flora av groteska påståenden om massmord på “elektriska löpande band” och i “elektriska dödskammare” som spreds av motståndsrörelsen i Auschwitz och som även figurerar i några av de tidiga pressrapporterna efter lägrets befrielse.⁷

Wetzlers propagandasiffra är så föga trovärdig att den tvingat redaktören Péter Várnai från Cambridge-universitetet att infoga bokens enda fotnot:

“Författaren [Wetzler] trodde denna siffra vara en korrekt uppskattning av antalet människor som dog i Auschwitz-Birkenau mellan 1942 och 1944. Inte desto mindre gav han en ‘försiktig uppskattning’ om 1 765 000 offer i Vrba-Wetzler-rapporten från 1944. Det är emellertid inte längre möjligt att exakt uppskatta denna siffra, eftersom den tyska armén vid sin reträtt förstörde merparten dokument liksom annan bevisning. Ett antal auktoritativa uppskattningar av denna fruktansvärda siffra föreligger, vilka varierar i storlek mellan en miljon och sammanlagt några miljoner.”⁸

Som vi skall se nedan hade uppskattningen om “några miljoner” offer förkastats av den exterminationistiska historiografin redan sexton år innan Várnai författade ovanstående anmärkning.

4.2. Antalet Auschwitz-offer enligt Rudolf Vrba

I sina bästsäljande memoarer Jag flydde från Auschwitz presenterar Rudolf Vrba sin egen auktoritativa uppskattning av antalet Auschwitz-offer:

“Och således beordrade han [Himmler] inrättandet av den största och mest effektiva utrotningsfabrik som världen någonsin skådat, de moderna gaskamrarna av betong och det väldiga krematoriet⁹ som kunde sluka så många som tolvtusen kroppar på 24 timmar och som faktiskt också gjorde det. Han beordrade fram det maskineri som under tre år slukade 2 500 000 män, kvinnor och barn och släppte ut dem som oförarglig svart rök.”¹⁰

Jag flydde från Auschwitz (I Cannot Forgive, senare omdöpt till Escape from Auschwitz) gavs ursprungligen ut år 1964. När Vrba mer än två decennier senare konfronterades med ovan citerade passage vid Zündel-rättegången i Toronto 1985 hävdade han bestämt att denna uppskattning var korrekt och att historiker som Raul Hilberg och Gerald Reitlinger, vilka anförde betydligt lägre offersiffror, inte var att förlita sig på:

“Det är inte min sak att förklara Reitlingers eller Hilbergs studier, då dessa använt sig av skilda vetenskapliga metoder. Om de saknar tillgång till [stöttande] dokument av avsevärd kvalitet och kvantitet – och sådana är mycket svåra att få tag i – föredrar de att inte ta med denna [högre] siffra i sina slutliga beräkningar, detta eftersom de är bundna av den historievetenskapliga disciplinen. Min siffra däremot grundar sig på vad jag bevittnat. [...]. Vad avser denna fråga [offersiffran] tror jag att både Hilberg och Reitlinger gjort sig skyldiga till en underskattning.”¹¹

I en deposition som Vrba gav till den israeliska ambassaden i London i samband med Eichmann-rättegången läser vi följande:

“Jag var fången i Auschwitz från den 30 juni 1942 till min flykt den 7 april 1944. Under denna tid var jag en medlem av Egendomsavdelningens s.k. Sonderkommando. Denna avdelning hanterade de i Auschwitz mördade människornas egendom. Jag arbetade i denna avdelning fram till juni 1943. Jag var närvarande vid ankomsten av varje transport som anlände till Auschwitz. I de fall jag inte var närvarande, ty arbetet gjordes i skift, fick jag reda på [de anländandes] antal av mina medarbetare. Således befann jag mig i en position som möjliggjorde för mig att erhålla tämligen exakta siffror för antalet människor som anlände till Auschwitz.

Dessa siffror sammanställdes för det första utifrån antalet vagnar i de anländande konvojerna och för det andra utifrån hur tätt människorna stod packade i vagnarna. Då jag arbetade på denna plats under en ansenlig period kunde jag göra dessa uppskattningar på grundval av min erfarenhet. Vanligen var jag närvarande när de de nyss anlända tågvagnarna öppnades. Således befann jag mig i ett läge där jag lätt kunde erhålla förstahandsinformation rörande antalet till Auschwitz anlända människor.¹²

Vrba insisterade således på att hans siffror var korrekta. När allt kom omkring hade han ju tillgång till “förstahandsinformation” och had med egna ögon “sett människorna vandra in i krematorierna”. Faktum är att Vrba var så säker på sin sak, att han i ovan nämnda deposition hävdade att siffran om 1 750 000 judar mördade i Auschwitz fram till den 7 april 1944 stämde “med en möjlig felmarginal ej överskridande tio procent.”¹³

4.3. Antalet deporterade till Auschwitz enligt F. Piper

År 1991 publicerade den dåvarande vetenskaplige företåndaren för Auschwitz-museet, Dr. Franciszek Piper, en omfattande artikel i vilken han diskuterade hur antalet Auschwitz-offer, detta med bakgrund av att man under det föregående året skrivit ned den officiella offersiffran från 4 till 1.5 miljoner. I studien demonsterade Piper att det till Auschwitz deporterade antalet människor uppgår till ca 1.3 miljoner.¹⁴ Enligt Piper dog 1.1 miljon av dessa människor i lägret, merparten av dem i de förmenta homicidala gaskamrarna. Frånsett att den senare slutsatsen helt saknar stöd av dokumentär såväl som teknisk bevisning, så visar Pipers forskning entydigt att antalet Auschwitz-offer (judar och icke-judar) omöjligen kan ha överstigit 1.1 miljoner.¹⁵ Följaktligen är siffror som fem, fyra, tre eller två miljoner, eller för den delen 1 765 000 (som Péter Várnai så sent som 2007 tydligen ansåg fullt tänkbara) numera fullkomligt oförsvarbara.

Nürnberg-vittnet Seweryna Szmaglewska skriver i förordet till sin bok Smoke over Birkenau att inte mindre än fem miljoner människor gick under eller bragdes om livet i Auschwitz. Enligt hennes uppgift hade denna siffra “spridits av anställda hos den Politiska avdelningen i samband med upplösningen av lägret”.¹⁶ Denna utsaga tyder på att propagandister bland den grupp av fångar som arbetade med mottagningen och registreringen av de anländande konvojerna hittade på de groteskt överdrivna offersiffror som sedermera kom att spridas av media och vittnen.

5. Himmlers förmenta besök i Auschwitz 1943 – Wetzler vs. Vrba

I följande avsnitt skall jag jämföra Wetzlers och Vrbas utsagor om Himmlers förmenta besök i Auschwitz-Birkenau 1943.

5.1. Wetzlers skildring av besöket

Wetzler förser sina läsare med följande tidsram för Himmlers påstådda visit:

“Krematorierna är nu färdigställda. Två av dem är i drift, idag eller imorgon skulle de utan vidare kunna utrota hela lägret. Kanske var Reichsführern på väg hit personligen för någonting i den stilen.”¹⁷

De två Birkenau-krematorier som först färdigställdes var nummer II och IV, vilka togs i bruk den 15 respektive den 22 mars 1943. Krema III, som låg mittemot Krema II och till sin utformning var en spegelbild av denna byggnad, färdigställdes först den 25 juni samma år.¹⁸

Wetzler indikerar den ungefärliga tidpunkten även i följande mening:

“Han [en fånge kallad 'Bubo'] hade arbetat sex månader med att bygga de krematorier som färdigställdes för två dagar sedan.”

Om vi utgår från att det är krematorierna II och IV som hänvisas till borde datumet vara den 24 mars. I en annan passage nämner Wetzler uttryckligen månaden:

“Marssolen stod nu lågt på himmelen, dess sista strålar lekte över den flacka slätten.”¹⁹

“Vårsolen skiner klart och i dess varma ljus tyckts allting på någotvis mjukare och skörare.”²⁰

Här bör i förbigående nämnas att Auschwitz-protokollet daterar öppnandet av “de nya krematorierna och gaskamrarna” till “slutet av februari 1943” men att samma dokument även anger att invigningen av “det första krematoriet” ägde rum i mars.²¹

Vid denna tidpunkt i skildringen arbetar Wetzler i ett litet bårhus av trä beläget cirka 100 m sydväst om Krema II. Från denna sin arbetsplats hade Wetzler möjlighet att observera ankomsten av Himmlers följe genom en halvöppen dörr:

“Marek riggar upp dörren med en ståltråd så att de kan iaktta vägen genom en springa.”²²

Ankomsten av Reichsführern och hans följe till det öppna området mellan Krema II och (det ännu ej färdigställda) Krema III beskrivs som följer:

“Solens strålar glänser i lacken på de senaste lyxmodellerna där de rör sig längsmed huvudvägen. Tre…fem…sju…tolv bilar. Alla svänger de höger så de kommer i närheten av krematorierna.

I en bur vid sidan av porten sitter en sextonmannaorkester med en dirigent. De har just börjat spela ‘Gladiatorerna intåg’. På vägen utanför [läs: mellan] krematorierna står femtio fångar i randiga kläder från kommandot som arbetar vid järnvägsrampen. Val [=Vrba] är bland dem.”²³

“Höga SS-officerare stiger ut ur bilarna – lokala personligheter såväl som okända ansikten. Även några civilister har följt med. […]. SS-männen och civilisterna rättar på sig och radar upp sig längsmed vägen med blickarna uppmärksamt vända mot den femte bilen, från vilken Reichsführer Heinrich Himmler nu stiger ur.”²⁴

Enligt Wetzler mottogs Himmler på plats av lägerkommendanten:

“SS-Obersturmbannführer Rudolf Franz Höss, kommendant över detta enorma lägerkomplex, börjar skrapa något på vägytan med sin käpp. Höss förklarar. Himmler tittar på teckningen på marken och nickar. Han rycker plötsligt till, för upp ärmen och tittar på sin klocka. ‘Obersturmbannführer,’ säger han förebrående till Höss, ‘klockan är två minuter över tio.’

Höss stelnar till och tittar bekymrat bort mot vägen. Ja, hon är två minuter över tio, men allt är i ordning och i redo. Från vägen framför dem hörs bullret från en lång kolonn av lastbilar. […]. Från sina platser i bårhusets träbyggnad har Karol [=Wetzler] och Marek god sikt över människorna i de öppna lastbilarna.

‘Herregud, det är en transport,’ muttrar Karol.”²⁵

Wetzler hävdar således att Himmlers konvoj anlände till Krema II strax före klockan tio på morgonen. Lastbilarna med offren för demonstrationsgasningen skall i sin tur ha anlänt några minuter senare, kring klockan 10:02. De judiska offren lastas av och tvingas forma led:

“På vägen har de bildat fem man breda led – kvinnor och barn tillsammans, gamla män och kvinnor med sina barnbarn. Längst framme börjar en treårig pojke att skrika. Hans mor försöker lugna honom, hon talar till honom och smeker honom, men den lille pojken bara fortsätter att skrika. Tårar stora som ärtor rullar nedför hans kinder.

‘Är den här fine unge mannen sjuk?’ frågar Himmler. ‘Borde inte en doktor se till honom?’”²⁶

Offren skall ha hjälpts ner från lastbilsflaken av SS-lägerpersonal:

“‘Sakta och säkert,’ manar Himmler en kraftig SS-man som stött en gammal kvinna så klumpigt att hon nästan fallit av rampen. ‘Sakta och säkert, vi vill inte ha några olyckor. Vi har all tid i världen på oss.’”²⁷

Antalet offer anges till (240 x 5 =) 1200:

“Så vandrar på Höss kommando tvåhundrafyrtio femmannarader – kvinnor och barn först – under tystnad ned till tvättrummen, över vilka fyrkantiga skorstenar tornar upp sig. Bakom denna långa, snubblande massa rör sig sakta ett militärfordon märkt med ett rött kors. Det svänger in bakom en låg häck och två SS-män med svarta uniformsmärken stiger ur. Sjukvårdare.”²⁸

Bilen med giftgasen anländer således medan offren är på väg in i krematoriebyggnaden, någon gång mellan 10:02 and 10:30.

“‘Är allt i ordning? Är det allesammans?’ frågar Himmler den befälhavare som ledsagat lastbilskonvojen.

‘Nej, Herr Reichsführer, det är inte allesammans, detta är bara ena halvan’, svarar SS-Oberscharführer Moll, befälhavaren över krematoriet (…). ‘De för hit resten ikväll.’” [...].

‘Also los, vi kan börja,’ ropar Himmler torrt. […] ‘Vi kan börja,’ upprepar Himmler och kliver med raska steg upp till tegelbyggnaden. De andra följer efter på respektfullt avstånd. Några av dem knäpper upp sina kragar på grund av solgasset. ‘Ni har ett underbart vårväder här,’ säger Himmler till Höss. Med uppenbar otålighet frågar han sedan: ‘Tar det lång tid för dem att klä av sig?’”²⁹

Här påminns vi återigen om att denna scen skall ha utspelat sig en varm och solig marsdag.

“En stund står de och pratar utanför byggnaden, sedan, på en signal från Moll, går de in. De byter av varandra vid det lilla fönstret i ovandelen av ståldörren – Himmler, medicine professorer från Berlin, Hamburg och Münster, representanter för olika firmor, Höss och officerare från hans stab. […].

Människorna i kamrarna står tryckta mot varann, skräckslagna.

De två militära sjukvårdarna lastar av gröna lastar av gröna från sina fordon. På den gräsklädda kullen som maskerar kamrarnas tak sätter de på sig gasmasker. Därpå öppnar de luckorna till ventilationsöppningarna, bryter upp burkarnas förseglade lock och tömmer deras innehåll, kristaller av grönlila färg, ner genom öppningarna.”³⁰

Inte förrän offren redan befinner sig inuti gaskammaren klättrar alltså SS-männen upp på gaskammartaket med giftgasen och häller ner den genom “ventilationsöppningarna” ner i kamrarna. Med andra ord påstår Wetzler att Krema II rymde mer än en gaskammare, något som går stick i stäv med andra vittnesrapporter, och även kartan över Krema II och III i Auschwitz-protokollet. Det nämns inte huruvida Himmler och hans följe var tvungna att stiga ner för någon trappan på sin väg till gaskammarens förmak. Lägg märke till den färg som tillskrivs Zyklon B-”kristallerna”. I själva verket består Zyklon B av vita eller svagt blåvita gipspellets som dränkts in med vätecyanid. Dessutom var de behållare som pelletsen förvarades i metallfärgade snarare än gröna.³¹

“Himmler sneglar på sin klocka och från och med det ögonblicket, under de närmaste tio minuterna, sliter han aldrig ögonen från fönstret i [gaskammar] dörren.

Människorna som för bara en stund sedan bekymrade sig om sitt bagage, som för några minuter sedan tog emot SS-männens uppmärksamma hjälp, stelnar till och ser upp mot duschmunstyckena varifrån pyttesmå kristaller ramlar ner. En gas frigörs snabbt från kristallerna, de andas in den nu, en skarp, giftig substans. Himmler tittar ivrigt på med ögonen klistrade vid fönstret medan människorna bakom ståldörren gradvis grips av spasmer, vrider sina händer, sliter sitt hår, stelnar. Gasen stiger uppåt. Barnen fortsätter vrida sig i dödsspasmer. SS-officerarna, ingenjörerna, teknikerna och vetenskapsmännen tittar nyfiket på Himmler och försöker utläsa ur hans runda ansikte, nu rött av upphetsning, huruvida han är nöjd eller inte. På insidan har alla rörelser upphört. Himmler vänder sig om och nästan skriker:

‘Utmärkt! Utmärkt! Sensationellt! Storartat, genialt!’

Med ett styng av avund ser de alla på Herr Prüfer, chefsingenjören hos firman Topf und Söhne i Erfurt, som ritat och installerat dessa ‘tvättrum’. Prüfer vänder sig mot Himmler, som om detta erkännande tillkom endast honom, bugar lätt och säger:

‘Firman Topf und Söhne kommer att glädja sig storligen, Herr Reichsführer, över att den, om än i ringa mån, bidragit till förverkligandet av era inspirerade planer.’

Himmler är nu på gott humör:

‘Var inte så ödmjuk, min käre vän. Du har uträttat mer än en hel division i fält. Detta innebär en komplett strategisk omläggning. En komplett omläggning, mina herrar! Detta…’ han pekar på den tomma gröna burken som Moll under tiden varit och hämtat – ‘detta…’

‘Zyklon B, Herr Reichsführer,’ inflikar Herr Faust hjälpsamt. Han är ingenjör hos firman Degesch, som producerat dessa små mirakulösa kristaller.

‘Ja, detta Zyklon B, mina herrar, kommer att ses som en viktig milstolpe i SS-männens historiska kamp mot de mindervärdiga raserna. Ett par burkar för sex eller sjutusen enheter. Jag är säker på att Führern kommer bli mycket nöjd.’

Han tar en till titt genom det lilla fönstret. När han sedan lämnar byggnaden säger han till Höss:

‘Inom kort kommer vi att skicka dig en stor mängd material – ryssar, polacker, tjecker, jugoslaver, italienare, en mängd greker och även några nordbor…Med det här Zyklon kommer du snabbt kunna göra dig av med dem, min käre Höss.’

‘Mycket snabbt, Herr Reichsführer,’ svarar Höss med ett leende. ‘Ni gjorde gott i att övertyga er själv…ettusentvåhundra inom mindre än tio minuter. Givetvis måste man också lägga till kremationstiden…’ “.³²

Ovanstående beskrivning av Himmlers och hans följes förehavanden kan givetvis endast basera sig på hörsägen eller ren fantasi. Det tycks vidare fullkomligt osannolikt att Wetzler skulle ha kunnat känna igen personer som Faust och Prüfer ens i efterhand, med tanke på avståndet). Mer troligt är att Wetzler hörde talas om deras namn efter kriget och därefter infogade dem i sin närmast perversa Himmler-fantasi. Likväl säger beskrivningen mycket om Wetzlers föreställningar om de förmenta gaskamrarna. Påståendet att gasningen skulle ha klarats av inom “mindre än tio minuter” är, som framgår av Germar Rudolfs forskning kring Zyklon B:s egenskaper och effekter³³, direkt absurt.

“‘Önskar Herr Reichsführer inte ta en titt på den andra byggnaden?’ frågar Höss. ‘Den har en större kapacitet och även en källare.’

‘Nå, en snabb titt då, när vi ändå är här,’ samtycker Himmler.

De vandrar nedför den välskötta grusvägen. Förarna i de tomma limousinerna kryper ljudlöst efter dem.” ³⁴

Här har vi åter att göra något som Wetzler själv omöjligen kan ha erfarit personligen, även om det är tänkbart att Vrba skulle kunna ha uppfattat de två männens samtal. Att orden som tillskrivs Höss är ren fantasi framgår av tidsramen: Med tanke på dateringen till mars 1943 och Wetzlers position i bårhuset i Birkenau Bauabschnitt Ib Block 27 kan krematoriet där den förmenta demonstrationsgasningen ägde rum endast ha varit Krema II. Denna byggnaden hade emellertid just en källare (eller snarare halvkällare) i vilken Leichenkeller (bårhuskällare) I, den fömenta “gaskammaren”, var belägen. Då Krema III var byggd som en spegelbild av Krema II hade även detta krematorium en (halv)källare, men denna byggnad var ännu inte färdigställd i mars 1943. Även om den hade varit färdig, hade “gaskammaren” naturligtvis haft samma kapacitet som den i Krema II, inte större. Inte heller kan Höss ha avsett Krema IV, eftersom denna (i likhet med sin tvillingbyggnad Krema V) helt saknade källare.

“Samtidigt som bilarna svänger av i riktning mot Höss villa marscherar etthundrafemtio fångar, Sonderkommandot, ut från männens läger. Ventilatorerna i gaskamrarna sätts igång, gasen skringras, frisk luft strömmar in. Liken måste bäras ut till förbränningsugnarna, gaskamrarna måste tömmas, allt måste vara klart inom fem timmar och i samma skick som det var för en och en halv timme sedan”³⁵

Med andra ord är det fortfarande middagstid.

Påståendet att liken “måste bäras ut till förbränningsugnarna” är anmärkningsvärd, då den antyder att Wetzler inte var medveten om att det behövdes en hiss för att forsla kroppar från likförvaringsutrymmet Leichenkeller 1 (“gaskammaren”) till rummet med ugnarna. Detta står helt i harmoni med beskrivningen och kartan över krematorierna II och III i Auschwitz-protokollet, vilka felaktigt placerar dessas “gaskammare” och ugnar på samma våningsplan. Å andra sidan tycks den ovan citerade utsagan att gaskammaren täcktes av en “gräsklädd kulle” motsäga denna föreställning.

“En timme senare kommer de etthundrafemtio fångarna ur Sonderkommandot ut från krematoriet, ställer upp sig i led på vägen och marscherar trötta hem till buren. Alla spår har noggrannt avlägsnats.

Femtio män står åter i två led i diket med ansiktena vända mot vägen. Inte långt från krematorierna rör sig limousinerna i en prydlig rad. Reichsführer Himmler, kommendanten för Auschwitz-lägren Höss, ingenjörerna, teknikerna och vetenskapsmännen från Berlin, Hamburg och Münster beskådar än en gång hur SS-männen med leenden, vänliga ord och stöttande armar hjälper människorna nedför de långa, breda ramper som placerats intill tjugoåtta lastbilarn.

Ett ögonblick senare frågar Himmler officeraren som eskorterat den andra transporten:

‘Är allt i ordning?’”³⁶

Återigen förundras vi över Wetzlers förmåga att identifiera männen i Himmlers följe…

“Karol och Marek har ätit sin soppa inuti barracken, nu har de kommit ut och står intill köksbyggnaden. Bubo ansluter sig till dem. Val [=Vrba] har också återvänt, det blir inget sorteringsarbete förrän i morgon.”³⁷

Wetzler skall således hela denna tid ha stått inuti bårhuset.

“Från ett avstånd hörs ljudet av bilmotorer. Inte skall de väl utföra en till… Nej, det rör sig bara om de två saknade fordonen från den andra transporten. Fordonen svänger in i lägret och stannar vid köksbyggnaden. Unga pojkar pojkar hoppar ut ur dem. Etthundratjugo stycken räddade från Zyklon B av ett oförklarligt motorstopp inte långt från lägret.”³⁸

Ingen annanstans i världen har det skett så många mirakler som Auschwitz…

“Det är lägervila, men flammorna hoppar fram ur skorstenarna, matade med kropparna från över tvåtusen människor från Krakow.”³⁹

Denna siffra inkluderar av allt att döma offren från såväl den första som den andra demonstrationsgasningen.

5.2. Vrbas skildring av besöket

Låt oss nu se efter vad Rudolf Vrba skriver om samma Himmler-besök i Jag flydde från Auschwitz:

“Heinrich Himmler inspekterade lägret i Auschwitz en gång till, i januari 1943. […]. Han [Himmler] skulle få se världens första löpande band för avrättningar, avtäckningen av kommendant Höss splitter nya leksak, hans krematorium. Det var i sanning ett strålande bygge, etthundra meter långt och femtio meter brett, med femton ugnar som samtidigt kunde bränna tre kroppar var på tjugo minuter, ett sannskyldigt betongmonument över dess konstruktör, herr Walter Dejaco. […].

Himmler fick sannerligen se en imponerande uppvisning som endast stördes av ett tidsschema så pressat att det skulle ha skapat oro på många tågstationer i Tyskland. Höss som ville visa hur effektiv hans nya leksak var hade arrangerat en specialtransport av tretusen polska judar som skulle avrättas med den moderna, tyska metoden.

Himmler anlände klockan åtta på morgonen och föreställningen skulle börja en timme senare. Vid kvart i nio packades de nya gaskamrarna, med sina listiga låtsasduschar och skyltar med uppmaningar som ‘Renlighet’, ‘Tystnad’ och så vidare, fulla med folk.

SS-vakterna säkerställde att inte en millimeter av utrymmet gick till spillo genom att skjuta några skott vid ingången. Alla som redan var innanför tog ett steg från dörren och på så vis kunde fler fångar knuffas in. Spädbarn och barn slängdes upp på huvudena på de vuxna och dörrarna stängdes och låstes.

En SS-man med en tung gasmask stod på taket av kammaren, beredd att kasta in Cyclon B-kulorna som frigjorde cyanidgas. […].

Klockan åtta och femtiofem var spänningen nästan outhärdlig. Mannen med gasmasken fingrade på sin låda. Under honom fanns ett fullpackat utrymme. Men Himmler, som hade gått för att äta frukost med Höss, syntes inte till.

En telefon ringde någonstans. Alla huvuden vändes mot den. En underofficer klampade fram till befälhavande officer, gjorde hastigt honnör och flämtade fram ett meddelande. […]. Meddelandet lydde: ‘Reichsführern har inte avslutat sin frukost ännu.’

Alla slappnade av. Det kom ännu ett samtal. Ännu en spurt av en svettig underofficer. Ännu ett meddelande. Befälhavande officer svor för sig själv och muttrade till dem med samma rang runt omkring.

Himmler verkade fortfarande sitta vid frukostbordet. SS-mannen på taket satte sig på huk. Inuti kammaren började de desperata männen och kvinnorna, som vid det här laget förstod vad en dusch i Auschwitz innebar, att ropa, skrika och banka på dörrarna. Men ingen på utsidan hörde dem ty de nya kamrarna var lika ljudisolerade som gasisolerade. […].

Morgonen släpade sig fram och budbärarna kom och gick. Vid klockan tio pågick maratonfrukosten fortfarande. Runt halv elva hade SS-männen blivit mer eller mindre immuna mot alla falska alarm och mannen på taket satt kvar på huk även när telefonen ringde.

Men klockan elva, precis två timmar för sent, kom en bil körande. Himmler och Höss klev ur och småpratade en liten stund med de officerare som var där. Himmler lyssnade noga när de i detalj gick igenom proceduren. Han gick sakta fram till den förseglade dörren, tittade förstrött in genom det lilla observationsfönstret med tjockt glas och såg de plågade kropparna på insidan, återvände sedan och fyrade av ytterligare några frågor till sina undersåtar.

Slutligen var allting klart. Mannen på taket fick en skarp order. Han öppnade en rund lucka och släppte snabbt ner kulorna på huvudena under honom. Han visste, alla visste, att hettan från kropparna där inne skulle få dem att frige sin gas inom några minuter. Luckan stängdes hastigt.

Gasningen hade börjat. Efter att ha väntat en lång stund för att giftet skulle få tid att cirkulera ordentligt bjöd Höss artigt sin gäst att än en gång titta in genom observationsfönstret. Under några minuter kikade Himmler in i dödskammaren, uppenbart imponerad, och vände sig sedan med nytt intresse till Höss med ytterligare ett antal frågor.

Den här okonstlade stämningen innebar förstås inte att det egentliga ärendet försummades. Flera gånger lämnade han gruppen av officerare för att följa förloppet genom titthålet, och när alla där inne hade dött var han mycket intresserad av proceduren som följde.

Speciella hissar lyfte kropparna till krematoriet, men bränningen inleddes inte omedelbart. Guldtänder skulle dras ut. Hår, som användes för att göra torpedernas stridsspetsar vattentäta, måste klippas från kvinnornas huvuden. Välmående judars kroppar, vilka särskilt hade noterats, lades åt sidan för att senare dissekeras för den händelse någon av dem varit listig nog att gömma juveler – kanske diamanter – i eller på sin kropp.

Det var naturligtvis en komplicerad hantering, men de nya maskinerna fungerade friktionsfritt i händerna på skickliga tekniker. Himmler väntade tills röken började hänga tung över skorstenarna och sneglade sedan på klockan.

Klockan var ett. Tid för lunch, faktiskt. Han skakade hand med officerarna, återgäldade lättsamt och avspänt honnörerna från de lägre leden och steg tillbaka in i bilen tillsammans med Höss.”⁴⁰

Såsom framgår nedan motsäger Vrbas beskrivning Wetzlers vittnesmål på inte mindre än tretton avgörande punkter.

5.3. Invigningsceremonin enligt Vrba-Wetzler-rapporten

I Auschwitz-protokollet ägnas endast ett par rader åt invigningen av de nya gaskamrarna:

“Invigningen av det första krematoriet ägde rum i mars 1943 och firades med gasningen och kremeringen av 8000 judar från Krakow. Prominenta gäster från Berlin, inkluderande höga officerare såväl som civila personligheter, närvarade vid tillställningen och uttryckte sin högsta uppskattning över gaskammarens prestation. De nyttjade flitigt kikgluggen som monterats in i gaskammardörren.”⁴¹

Lägg märke till att Himmlers namn fattas i beskrivningen.

5.4. Rudolf Höss skildring av Himmlers besök i lägret

I de memoarer som den f.d. Auschwitz-kommendanten Rudolf Höss skall ha skrivit innan sin avrättning 1947 läser vi följande om SS-ledarens besök i lägret:

“Mitt nästa möte med Himmler ägde rum sommaren 1942, då han för andra och sista gången besökte Auschwitz.”⁴²

Med andra ord förnekar Höss memoarer att det besök som Vrba och Wetzler beskriver överhuvudtaget ägde rum. Höss får här medhåll av Danuta Czechs omfattande Auschwitz-kalendarium.⁴³ Enligt detta standardverk besökte Himmler lägret vid endast två tillfällen: den 7 mars 1941 och den 17 juli 1942.

5.4. Vrbas vittnesutsaga från Zündel-rättegången

När under Zündel-rättegången Vrba konfronterades med sin beskrivning av det förmenta Himmler-besöket och angivelserna i Czechs Kalendarium blev han med ens osäker på om det verkligen var Himmler han hade sett:

“Jag hade informerats ryktesvägen om att Himmler skulle besöka lägret igen och sedan dök det upp en procession utrustad som om det rörde sig om Himmler, med andra ord den vanliga mercedesen och de vanliga lismarna runtomkring, men han skakade inte hand med mig och presenterade sig för mig, ni förstår, ‘Jag är Himmler’ till exempel, eller sade till mig att ‘Himmler kunde inte komma den här dagen men jag är här i hans ställe och det här heter jag.’ Så du kan ha rätt i att den informationen inte är helt och hållet exakt, endast närapå exakt.”⁴⁴

Utifrån Wetzlers utsaga om att Vrba befunnit sig på vägen framför krematoriet under besöket ifråga framstår denna bortförklaring som tämligen orimlig. Himmler var en av de mest kända nazistledarna och Vrba kunde knappast ha undgått att ha sett fotografier av denne under de år som föregick hans deportation till Auschwitz.

Vrba gav ingen förklaring till varför han i Jag flydde från Auschwitz daterade det förmenta besöket till januari 1943, två månader innan invigningen av det första Birkenau-krematoriet.

5.6. Sammanställning av motsägelserna

Nedan har jag listat de viktigaste av de ställen där Wetzler och Vrba motsäger varandra rörande det förmenta Himmler-besöket.

1. Datumet för besöket. Wetzler anger inget exakt datum, men hans beskrivning lämnar inga tvivel om att det rör sig om mitten eller slutet av mars månad. Vad gäller väderleken får vi veta att vårsolen sken så varmt att några av SS-männen kände sig tvungna att knäppa upp sina uniformer. Vrba å andra sidan hävdar uttryckligen att besöket ägde rum i januari, då sådana temperaturer knappast är tänkbara i södra Polen. I januari var dessutom inget av Birkenau-krematorierna ännu färdigställt, varav naturligtvis följer att någon demonstrationsgasning inte heller kunde ha ägt rum vid tidpunkten ifråga. Enligt Höss såväl som Auschwitz-krönikören Danuta Czech ägde besöket överhuvudtaget aldrig rum.
2. Himmlers ankomsttid. Enligt Wetzler anlände Himmler och hans följe till krematoriet några minuter innan tio på förmiddagen. Vrba i sin tur hävdar att Himmler anlände till lägret redan klockan åtta, och att demonstrationsgasningen var schemalagd att inledas klockan nio, men att på grund av en häpnadsväckande långdragen frukost Himmler och Höss först anlände klockan elva.
3. Offrens ankomst. Wetzler påstår att Himmler och Höss väntade framför krematoriet på att offren skulle anlända. Himmler övervakade avlastningen av transporten och utbytte rentav några ord med en judisk kvinna. Enligt Vrba däremot var offren redan inpackade i gaskammaren när Himmler och Höss anlände till krematoriet.
4. Himmlers följe. Enligt Wetzler anlände Himmler och hans följe till Krema II i tolv lyxbilar. Följet bestod inte bara av kommendant Höss och ett antal ej namngivna högre SS-officerare, utan även av ett antal civilpersoner, bland dem “ingenjörer, tekniker och vetenskapsmän från Berlin, Hamburg och Münster” samt Kurt Prüfer från firman Topf und Söhne och Max Faust från Degesch. Vrba å andra sidan, som enligt Wetzler hade god möjlighet att observera det anländande följet, nämner endast ett fordon och inget om civila besökare.
5. Transporten av offren. Enligt Wetzler forslades offren till krematoriet på lastbilar. Vrba nämner inget om hur offren fördes dit.
6. Behandlingen av offren från ankomsten till gasningen. Enligt Vrba avlossade SS-män skott vid ingången till gaskammaren i syfte att kunna tränga in mer offer. De sägs också ha kastat in spädbarn och små barn över huvudena på de andra offren. Wetzler nämner ingenting om att skott avlossades. Anmärkningsvärt är också att varken Vrba eller Wetzler egentligen förklarar hur offren rörde sig från utsidan av krematoriebyggnaden till gaskammaren. Vrba är helt tyst angående detta, medan Wetzler nöjer sig med att nämna att offren “under tystnad rörde sig ned mot tvättrummen” (en utsaga som i sin tur motsäger de ord han tillskriver Höss om att “den andra byggnaden” var försedd med en källare, till skillnad från den som han och Himmler just lämnat).
7. Införseln av Zyklon B. Enligt Wetzler fördes Zyklon B-gasen till platsen av ett militärfordon märkt med ett rött kors. Fordonet anländer samtidigt som offren är på väg in i krematoriet. Två SS-sjukvårdare stiger ut ur fordonet bärande på burkar med Zyklon B. De stiger inte upp på taket till gaskammaren förrän samtliga offer letts in i byggnaden. Vrba nämner ingenting om Röda kors-märkta fordon. I hans text lämnas det oklart hur gasen fördes till platsen. Vrba talar dock om en ensam SS-man iförd en “tung gasmask” som hällde Zyklon B-kulor från en (1) “låda” ner genom en (1) “rund lucka”. Denne man tvingas vänta två timmar sittande på huk på gaskammarens tak innan Himmlers följe anländer.
8. Himmler och gaskammaren. Wetzler hävdar att Himmler under gasningens hela förlopp stod som fastklistrad vid tittgluggen, röd i ansiktet av upphetsning. Enligt Vrba spenderade SS-ledaren några minuter vid gluggen, medan han ägnade resten av tiden åt att diskutera förloppet med Höss.
9. Tidsåtgången för gasningen. “Mindre än tio minuter” enligt Wetzler. Hos Vrba anges inte tidsåtgången exakt, men det antyds att den klart översteg tio minuter (SS-männen väntar först en “lång stund” på att giftet skall “cirkulera ordentligt”. Himmler kikar därpå “under några minuter” genom tittgluggen, samtalar sedan med de andra männen men återvänder “flera gånger” till gluggen).
10. Himmlers avfärd från krematoriet. Hos Wetzler lämnar Himmler och hans följe krematoriet omedelbart efter att gasningen avslutats. Hos Vrba däremot påstås Himmler ha visat stort intresse för den procedur som följde på gasningen, och han skall inte ha lämnat byggnaden förrän “röken började hänga tung över skorstenarna”. Enligt Wetzler lämnade Himmler platsen någon gång runt kvart över tio, medan klockan enligt Vrba hade hunnit slå ett.
11. Var befann sig Sonderkommandot? Enligt Wetzler väntade Sonderkommando-arbetarna i sin barrack till dess att Himmler och hans följe lämnat krematoriet i sina bilar. Vrba å andra sidan verkar utgå ifrån att dessa arbetare var närvarande i krematoriet under Himmlers besök, eftersom han beskriver hur den gängse hanteringen av liken föregick med Himmler som observatör
12. Den andra gasningen. Enligt Wetzler utgjorde de som gasades på morgonen första halvan av en judetransport från Krakow. Den återstående halvan skall sedan ha gasats i samma byggnad senare på eftermiddagen eller kvällen. Vrba nämner inget om en andra transport.
13. Antalet offer. Som nämnts i föregående paragraf hävdar Wetzler att offren bestod av en transport med judar från Krakow som delats i två grupper. Den första gruppen bestod av 1200 personer. Antalet människor i den andra gruppen är inte klart specificerat, men då Wetzler skriver att de lastbilar som förde dem till krematoriet vardera bar i genomsnitt 60 personer och att det rörde sig om sammanlagt 30 lastbilar, varav två fick motorstopp på vägen, kan vi sluta oss till att antalet (förmenta) offer i denna grupp rörde sig kring ((60 x 30) – (30 x 2) =) 1680. Detta skulle innebära sammanlagt 2880 gasade Krakow-judar. Wetzler nöjer sig med att skriva att offrens antal uppgick till “över tvåtusen”. Vrba hävdar att “3000 polska judar” gasades. Enligt Auschwitz-protokollet däremot bestod det morbida invigningsevenemanget av “gasningen och kremeringen av 8000 judar från Krakow”

5.7. Utvärdering av motsägelserna

Härnäst skall jag kortfattat utvärdera de ovan presenterade motsägelserna.

Motsägelse 1: Det förefaller högst märkligt att Vrba skulle datera besöket till januari, om det nu i själva verket ägde rum en varm marsdag, såsom Wetzler hävdar. Möjligen skulle väderförhållandena under denna period kunna säkerställas utifrån meteorologiska data, om nu sådana finns bevarade. Säkert är i varje fall att den datering som Vrba uppger är kronologiskt omöjlig med tanke på krematoriernas konstruktionsdatum.

Motsägelse 2: Diskrepansen mellan Vrbas angivelse av tidpunkten för Himmlers ankomst till krematoriet som 11 på förmiddagen och Wetzlers angivelse av samma tidpunkt som 10 på förmiddagen är av förhållandevis ringa betydelse. Varken Vrba eller Wetzler kan ha haft tillgång till besökschemat och med största sannolikhet bar ingen av dem armbandsur.

Motsägelse 3: Den kronologiska motsägelsen rörande Himmlers ankomst visavi offrens ankomst kan omöjligen bortförklaras med tanke på att både Vrba och Wetzler enligt egen utsaga hade möjlighet att iaktta båda dessa (förmenta) händelser (jfr. kartskiss nedan).

Motsägelse 4: Medan identifikationen av de civila medlemmarna av Himmlers följe måste tillskrivas hörsägen eller fantasi är skillnaden i antalet bilar som samma följe skall ha anlänt i svårare att förklara. Hur kunde Wetzler ha sett tolv bilar och Vrba blott en?

Motsägelse 5: Att Vrba inte nämner något om lastbilar skulle möjligen kunna förklaras med att denne glömt att nämna saken.

Motsägelse 6: Givet det standardförfarande som tillskrivs de förmenta gasningarna i Krema II borde Vrba såväl som Wetzler ha haft möjlighet att observera offren när dessa steg nedför den trappa som från utsidan ledde ned till “avklädningsrummet” (se kartskissen nedan). Att ingen av dem med ett enda ord nämner denna del av det påstådda skeendet är talande. Att Wetzler inte nämner något om avlossade pistolskott skulle kunna förklaras med avståndet från hans observationspunkt till krematoriebyggnaden.

Motsägelse 7: I likhet med motsägelse 3 är de två skildringarna på denna punkt fullkomligt oförenliga.

Motsägelse 8: Skillnaderna här kan naturligtvis tillskrivas hörsägen eller fantasi.

Motsägelse 9: Med tanke på att varken Vrba eller Wetzler befann sig inuti krematoriebyggnaden (vid detta eller något annat tillfälle) bör dessa skillnader inte tillskrivas någon större betydelse.

Motsägelse 10: I likhet med motsägningarna 3 och 7 är denna olöslig.

Motsägelse 11: Denna går knappast att förklara med tanke på motsägelse 10.

Motsägelse 12: Denna motsägelse skulle möjligen kunna förklaras med att Vrba inte befunnit sig i närheten av krematoriet under eftermiddagen och kvällen och att han därför inte observerade transporten ifråga. Men borde inte i så fall Wetzler ha informerat honom om den, särskilt med tanke på att de två skall ha ägnat sig åt att samla in statistik om transporterna till lägret?

Motsägelse 13: Den mest betydande motsägelsen här är den mellan de båda skildringarna från 60-talet och Auschwitz-protokollet från 1944. Som vi redan sett skryter Vrba om att han kunde göra mycket exakta uppskattningar av antalet människor i varje transport. Hur kunde han i så fall missta 3000 människor för 8000, eller tvärtom?

Illustration: Översiktskarta över området med Krema II och III år 1943: A) Wetzlers position i bårhuset, B) Vrbas position enligt Wetzler, C) Leichenkeller II (“avklädningsrummet”), D) Leichenkeller II (“gaskammaren”).

5.8. Henryk Taubers utsaga om den “första gasningen” i Krema II

Ytterligare ett förment vittne till den “första gasningen” i Krema II är den polske juden Henryk Tauber. Till skillnad från Vrba och Wetzler skall denne ha befunnit sig inuti krematoriebyggnaden, där han tjänstgjorde i det “Sonderkommando” som skall ha haft till uppgift att släpa ut offren ur “gaskammaren” och sedan kremera dem. I ett utförligt vittnesmål lämnat den 24 maj 1945 skriver Tauber:

“En kväll i mitten av mars 1943 efter arbetsdagens slut kom den dåvarande befälhavaren över krematorierna, Hauptscharführer Hirsch, och gav oss order att stanna kvar i krematoriet, eftersom det fanns ett jobb för oss att utföra. Vid skymningstiden anlände lastbilar fulla med folk av bägge kön och av alla åldrar. Bland dem fanns gamla män, kvinnor och många barn. Lastbilarna åkte under en timme fram och tillbaka mellan stationen och lägret, ständigt hämtande fler människor. Så fort lastbilarna började anlända stängdes vi i Sonderkommandot in i ett rum i byggnadens bakre del där, såsom nämnts i min beskrivning av krematoriet, de läkare arbetade som utförde obduktionerna. Från detta rum kunde vi höra hur människorna steg ned från lastbilarna under gråt och skrik. De drevs i riktning mot en barrack som hade rests vinkelrät mot krematoriebyggnaden, inte långt från grinden till [gårdsplanen runt] Krematorium II. Människorna steg in genom dörren som vette mot grinden och steg sedan ned för trappan som ledde till det redan beskrivna avklädningsrummet. Efter att vi väntat två timmar i patologens rum släpptes vi ut och beordrades att gå till gaskammaren. Vi fann högar av nakna, böjda kroppar. De var rosaaktiga, på sina ställen röda. Några var täckta av grönaktiga märken; saliv rann från deras mungipor. Andra blödde från näsan. Många av dem var nedsmetade av exkrementer. Jag minns att många av dem hade ögonen öppna och att de var fastklamrade vid varandra. Kropparna låg för den mesta delen sammanpressade runt dörren. I kontrast fanns det färre kroppar runtomkring ståltrådsnätskolonnerna. Kropparnas positioner indikerade att dessa människor hade försökt ta sig bort från kolonnerna och fram till dörren. Det var väldigt varmt i gaskammaren och så kvävande att det var outhärdligt. Senare blev vi övertygade om att många av människorna dog av kvävning till följd av luftbristen strax före gasning. De föll till golvet och trampades ned av andra. De satt inte ner likt flertalet av de andra, utan låg utsträckta på golvet, under de andra. Det var uppenbart att de hade dött först och att de hade trampats ned. Så fort människorna kommit in i gaskammaren stängdes dörren och luften pumpades ut. Gaskammarventilationen kunde fungera på detta sätt tack vare ett system som förmådde extrahera såväl som blåsa in luft. Endast avklädningsrummet var försett med ett blästerförsett luftintag. Trots att ventilationen fortgick ännu en stund efter att gaskammaren öppnats arbetade vi bärande gasmasker. Vårt arbete bestod i att föra bort kropparna, men vi gjorde inte detta med denna första konvoj i mitten av mars, eftersom vi var tvungna att återgå till vårt arbete i ugnsrummet. För att utföra detta arbetade hämtades sjuttio fångar från Block II, d.v.s. medlemmar av det Sonderkommando som arbetade vid förbränningsgroparna intill bunkrarna [två förmenta temporära gaskammarbyggnader strax utanför Birkenau-lägret]. Denna grupp bar liken från gaskammaren till korridoren intill hissen. Där skar en barberare av håret på kvinnorna, varefter kropparna fördes med hissen till våningen där ‘pannrummet’ låg. När de nådde denna våning placerades de antingen i förrådsrummet eller fördes direkt till ‘pannrummet’ där de lades i en hög framför ugnarna. Därefter drog två tandläkare under SS vakande ögon ut guldfyllningar och löständer. De avlägsnade även ringar från fingrar och öron. Tänderna kastades i en låda märkt ‘Zahnarztstation’. [...]. Vid kremeringen av denna första transport i mitten av mars 1943 arbetade vi oavbrutet 48 timmar i sträck, men lyckades ändå inte bränna alla kropparna, eftersom en grekisk konvoj som anlänt under tiden också gasades.”⁴⁵

Tauber framförs ofta som det mest tillförlitliga av alla gaskammarvittnen, men i själva verket är hans skildringar lika fulla av motsägelser, absurditeter och felaktigheter som Vrbas och Wetzlers, om än inte lika uppenbara; detta är dock inte rätt plats att diskutera Taubers vittnesmål i detalj.⁴⁶ Vad som här är av intresse är det faktum att hans skildring av den “första gasningen” avviker betänkligt från såväl Vrbas som Wetzlers.

Ingenstans i sitt vittnesmål nämner Tauber att Himmler eller någon annan hög SS-dignitär skulle ha närvarat vid denna begivenhet. Vidare anländer samtliga förmenta offer på kvällen, inte på morgonen eller på både morgonen och kvällen. Varken Vrba eller Wetzler nämner heller någonting om en barrack uppförd söder om krematoriebyggnaden.

6. Skräckpropaganda

Såsom i stort sett all annan vittneslitteratur om Auschwitz innehåller Wetzlers bok exempel på vad som endast kan kallas skräckpropaganda: våldsamt överdrivna historier om grotesk grymhet som av allt att döma hittats på eller växt fram bland arga och skräckslagna lägerfångar. Följande citat ur Wetzlers bok är ett typiskt exempel – då vårt vittne medger att han aldrig satte foten inuti krematorierna är det uppenbart att det rör sig om ett rykte:

“…när SS-mannen upptäcker [en stöld av tandguld] låter han alltid lägga en man ur Sonderkommandot på en bår och skjuta in honom i elden. Man använder en bår smord med tvål för att det skall gå lättare.”⁴⁷

Att SS-männen i krematorierna skulle ha utdelat ett sådant makalöst sadistiskt straff tycks osannolikt inte bara med tanke på de stränga regler som omgärdade bestraffning av fångar, utan även av praktiska skäl: en panikslagen levande människa inuti en krematorieugn skulle mycket väl ha kunnat skada utrustningen inuti ugnsmuffeln, vilket in sin tur skulle ha resulterat i en tillfällig nedstängning av krematoriet.

Om SS-läkarna i lägret har Wetzler följande smicker att förtälja:

“I sina experiment deformerar de skallar, ben och armar. Sina rapporter skriver de sedan i ljuset av lampor vars skärmar tillverkats av människohud.”⁴⁸

Här försöker Wetzler återanvända den klassiska (och numera tyst begravna) lampskärmslegenden, vilken normalt förknippas med ett annat läger, nämligen Buchenwald.⁴⁹ Så vitt författaren till denna artikel har kunnat utröna har inget annat Auschwitz-vittne talat om dylika artefakter.

7. Vrba-Wetzler-rapportens källor

Enligt Wetzler var en av huvudsagesmännen bakom informationen i Auschwitz-protokollet en ung jude vid namn “Filipek” (Filip) som arbetade i krematorierna:

“Filipek ligger påklädd på sin sovbrits i Barrack 13 (…). Han tänker på de två år som han överlevt här. Redan för länge sedan strök han sitt namn från de levandes lista, ty hela denna tid har han arbetat med de döda, och i detta ögonblick undrar han om han som ‘död’ gjort tillräckligt under den han levt i dessa omgivningar. Han känner att han antagligen gjort det. Han skrev ner namnen på alla de SS-män som arbetade i krematorierna. Han har fört anteckningar om de transporter som han varit med om att hantera: var de kommit ifrån och när de anlänt. I denna informationsinsamling har han hjälpts av andra. Och ändå… Han ryckte loss etiketten från en burk Zyklon. De två första bitarna fick han av hela, de andra två skrev han av för hand: tillverkningsort, fabrikantens namn eller titel – tillräckligt för att bevisa delaktighet i brottet.”⁵⁰

Utan tvivel är denne person identisk med Filip Müller, ett annat välkänt Auschwitz-vittne. I Müllers bok Eyewitness Auschwitz: Three Years in the Gas Chambers, läser vi följande om den assistans han säger sig ha givit de två rymlingarna:

“Alfred [Wetzler] och Walter [Rosenberg, alias Rudolf Vrba] skulle lyckas med sin flykt från detta helvete på jorden – om detta kände jag mig nu betydligt säkrare. Om de lyckades med att ta sig ut skulle de också lyckas med det uppdrag de åtagit sig. När på den tredje dagen efter deras flykt den yttre kordongen hävdes drog jag en lättnadens suck. Jag hyste stora förhoppningar om vad deras lyckade flykt skulle föra med sig. Det var genom dessa två som världen äntligen skulle få veta om dödsfabrikerna i Auschwitz.

Till Alfred hade jag överlämnat en karta över krematorierna och gaskamrarna samt en lista med namn på de SS-män som tjänstgjorde där. Dessutom hade jag lämnat till dem båda anteckningar som jag fört sedan en tid tillbaka och som listade nästan alla de transporter som gasats i krematorierna 4 och 5. Jag hade beskrivit utrotningsprocessen för dem i detalj så att de skulle kunna rapportera för omvärlden precis hur offren berövades sina sista ömkliga beståndsdelar, hur de lurades att stiga in i gaskamrarna, hur efter gasningarna deras tänder bändes ut och kvinnornas hår skars av, hur de döda genomsöktes efter undangömda värdesaker, hur deras glasögon, proteser och löständer samlades ihop, och om allt annat som föregick. Under loppet av många långa samtal hade jag beskrivit för de båda den tragedi som konstant utspelade sig innanför krematorieväggarna.

Det viktigaste av de bevisföremål jag gav till dem att ta med sig på sin resa var en av de etiketter som satt fast på burkarna med Zyklon B-giftgas. Det tog lång tid innan jag lyckades komma över en av dessa burkar.”⁵¹

Medan Wetzler håller med om Müller försåg dem med den avrivna Zyklon B-etiketten hävdar han kartskissen över Krema II och III inte ritades av Müller, utan av en viss Vasil, “som hade ritat kartan i låssmedens lilla skjul.”⁵² Kartorna över lägret och krematorierna skall sedan han stoppats in i en metalltub som Wetzler bar med sig, men denna tub skall i sin tur ha gått förlorad när Vrba och Wetzler överfölls av en tysk patrull två dagar efter att de lämnat Auschwitz:

“Någonstans förlorade han [=Wetzler] sin metalltub, antagligen i närheten av elstationen där de sprungit för sina liv och gång på gång fallit omkull. Ihoprullade inuti tuben fanns kartan över krematorierna och kartan över koncentrationslägret och SS-barrackerna. Åh, detta är fruktansvärt! Min käre Vasil, ditt arbete har varit förgäves.”⁵³

Enligt Wetzler bar Vrba med sig en andra metalltub innehållande “historien om inrättandet av lägret, en lista över transporter, hela SS-hierarkin, en beskrivning av offren och den oerhörda brutaliteten, samt etiketten från en Zyklon B-burk.”⁵⁴ Denna tub gick däremot inte förlorad under flykten till Slovakien. Wetzler beskriver den andra tubens innehåll sålunda:

“Han [=Wetzler] plockar ut några stycken ihoprullade papper ur tuben. ‘Fångarna från centralregistreringen riskerade att hamna i gaskamrarna när de kopierade de här uppgifterna åt oss.’ […]. Dessa smutsiga pappersark innehöll mycket viktiga fakta: uppgifter om inrättandet och utvidgningen av de olika lägren, antalet vittnen som forslats dit först från Polen och sedan från Frankrike och Tyskland och än senare från hela det ockuperade Europa, inklusive det ‘ej ockuperade’ Slovakien.”⁵⁵

Wetzler påstår att han själv yttrade följande till en grupp ledande slovakiska judar:

“‘De [uppgifterna om transporterna och antalet offer] är kopierade från lägrets register, data stammande från den politiska avdelningen. Några har vi försetts med av männen i krematorierna, andra är hämtade ur våra egna anteckningar från rampen och lägret.’ […]. ‘De är sanningsenliga, men inte kompletta. De omfattar endast större transporter och selektioner.‘”⁵⁶

I den ovan citerade depositionen från 1960 ger Vrba följande bakgrund till siffrorna i Auschwitz-protokollet

“Alla dessa siffror hämtades från förstahandsinformation lämnad av fångar som arbetade i Auschwitz gaskammare och krematorier och som kände till de exakta siffrorna eftersom de hanterade de mördade människornas kroppar.⁵⁷

Vrba nämner här även “Philip Müller” som en av dessa sagesmän från Sonderkommandot.

Enligt Wetzler skall Vrba ha yttrat följande rörande de förlorade kartorna över krematorierna och lägret:

“‘Vi fixar de där kartorna själva, de behöver inte vara topografiskt korrekta. De kommer att hitta Auschwitz på kartan. Vi ritar resten.’”⁵⁸

I Jag flydde från Auschwitz nämner Vrba ingenting om någon förlorad metalltub, och inte heller förklarar han var kartskisserna i Auschwitz-protokollet kom ifrån. När han tillfrågades om just detta under Zündel-rättegången lämnade han följande svar:

“Fråga: (…). Jag lägger nu fram för er ett diagram som jag menar kommer från er rapport från 1944, och i vilken ni avbildar ett krematorium. Stämmer detta?

Svar: Det stämmer.

F: Är avbildningen exakt?

S: Det kan jag inte säga. Det sades att eftersom vi inte varit inne i de stora krematorierna så rekonstruerade vi den utifrån meddelanden som vi erhållit från medlemmar av Sonderkommandot som arbetade i det krematoriet, och att den därför återgav ungefär hur vi hade föreställt oss det, och utifrån vår förmåga att avbilda vad man hade berättat för oss.

F: Men det är vad du avbildade, eller hur?

S: Ja.

F: Och den återger korrekt vad du avbildat?

S: Det stämmer. Den återger korrekt vad jag hade hört att det kunde se ut som.”⁵⁹

Ovanstående något förvirrande vittnesmål implicerar att Vrba eller Wetzler ritade kartorna på grundval av sådant de mindes att ej närmare namngivna (förmenta) medlemmar av “Sonderkommandot” berättat för dem. Ingenting sägs här om någon kartskiss ritad av en Sonderkommando-medlem, eller om att en förlorad sådan karta återskapats ur minnet av Vrba eller Wetzler.

Historien om Auschwitz-protokollets tillblivelse kompliceras än mer av att Oskar Krasniansky, en medlem av det judiska rådet i Slovakien, påstår sig ha ritat kartskisserna utifrån Vrbas och Wetzlers beskrivningar. Krasniansky hävdar vidare att det var han personligen som skrev ner och sammanställde texten.⁶⁰

Slutligen bör nämnas det frapperande faktum att både Wetzler och den förmente Sonderkommando-medlemmen Müller felaktigt beskriver Zyklon B som grönblå eller grönlila “kristaller”, när det i själva verket rörde sig om vita eller vitblå gipspellets; Müller har för övrigt beslagits med en lång rad lögner och är numera så pass diskrediterad att även vissa försvarare av den ortodoxa “Förintelse”-historiografin tagit avstånd från honom.⁶¹

8. Slutsats

I sin bok Escape from Hell beskriver den slovakiske juden Alfréd Wetzler sin tid som fånge i Auschwitz-Birkenau, sin flykt från samma läger tillsammans med Rudolf Vrba, samt författandet av det s.k. Auschwitz-protokollet. Den kanske mest intressanta delen av denna skildring rör Himmlers förmenta inspektionsvisit till Birkenau i början av 1943. Som visats ovan skiljer sig Wetzlers och Vrbas respektive beskrivningar av denna påstådda händelse drastiskt åt. Även på andra punkter motsäger Wetzlers skildring Vrbas minnesteckningar såväl som andra vittnesutsagor.⁶² Dessutom uppvisar Wetzler en klar tendens att hänge sig åt återgivanden av hörsägen och rena fantasier, såsom i skildringen av krematorieskorstenarnas eldgejsrar. Tillsammans tjänar alla dessa och felaktigheter och absurditeter till att radikalt undergräva trovärdigheten hos Alfréd Wetzler såväl som Rudolf Vrba. Det hade i sanning varit intressant ifall Wetzler i likhet med Vrba hade kallats att vittna vid Zündel-rättegången 1985.

Hur ser människor ut som dött till följd av kolmonoxidförgiftning? Denna fråga är av märkbar betydelse för den revisionistiska forskningen, emedan sammanlagt cirka 1.8 miljoner judar av den officiellt sanktionerade historieskrivningen påstås ha mördats i gaskammare och “gasvagnar” i de fyra lägren Belzec, Sobibor, Treblinka och Chelmno.¹

Revisionisten och ingenjören F.P. Bergs forskning har huvudsakligen fokuserat på påståendet att dieselmotorer (vars avgaser innehåller endast försumbara mängder kolmonoxid) användes som mordvapen av tyskarna, men Berg pekade även tidigt ut² att människor som förgiftats av kolmonoxid (hädanefter CO) uppvisar en djupröd eller körsbärsröd missfärgning av huden, i kontrast till “Förintelse”-nyckelvittnet Kurt Gersteins utsaga från 1945 om att liken som släpades ut ur de förmenta gaskamrarna i “det rena förintelselägret” Belzec var “blåaktiga”.

Exempel på hudmissfärgning hos ett dödligt fall av kolmonoxidförgiftning (Källa: Forensic Medicine: Colour Guide, Churchill Livingstone, Edinburgh/New York 2003, s. 12.)

År 2004 publicerade den framlidne Charles Provan en artikel³ i vilken han försökte rädda Gerstein och andra vittnens trovärdighet genom att föreslå att den “blåaktiga” färg som Gerstein talar om var ett result av cyanos. Till stöd för denna hypotes anförde Provan ett antal citat från medicinsk litteratur enligt vilken körsbärsröd missfärgning är sällsynt och ofta helt frånvarande i fall av CO-förgiftning. Berg publicerade därpå ett svar på nätet⁴ i vilket cyanos och hudmissfärgningar diskuterades i detalj. Bergs viktigaste argument gick ut på att den litteratur som åberopats av Provan av allt att döma huvudsakligen refererade till fall av CO-förgiftning där offret överlevt och genomgått behandling, m.a.o kliniska fall. Antirevisionister är förvisso förtjusta i att återge citat som “körsbärsröd missfärgning i fall av CO-förgiftning är mycket sällsynt”⁵ och “Den klassiska ‘körsbärsröda’ missfärgningen av huden är faktiskt sällsynt, och patienter tenderar oftare uppvisa ett blekt eller cyanotiskt utseende”⁶ men har för vana att undvika sådana avslöjande expertyttranden som “den körsbärsröda färg som beskrivs som en klassisk aspekt av CO-förgiftning, men sällan syns hos levande patienter” (min kursiv).⁷ Som visas nedan stämmer det att körsbärsröd missfärgning är relativt sällsynt i kliniska fall av CO-förgiftning, men så gott som alltid förekommande i dödliga fall.

Ännu ett exempel på missfärgning hos ett dödligt fall av CO-förgiftning (Källa: Jay Dix, Forensic Pathology – A Color Atlas on CD-ROM, CRC Press, Boca Raton, s. 111).

Den verifierade verkligheten

Som bevis för att körsbärsröd hudmissfärgning de facto är ytterst vanligt förekommande i dödliga fall av CO-förgiftning åberopar jag följande vetenskapliga rapporter:

• I ett amerikanskt fall av dödlig CO-förgiftning bedömdes frånvaron av körsbärsröd missfärgning av livor mortis (se nedan) “märklig” nog att rättfärdiga en specialundersökning, vilken avslöjade att offrets blod besatt en ovanlig egenhet som gjorde att det, oavsett temperatur, inte utvecklade den karaktäristiska körsbärsröda färgen.⁸

• En indisk studie av obduktionsresultat från 15 dödliga fall av CO-förgiftning,⁹ vilken visade att “djupröd missfärgning av hud och serösa membran” förekom i 12 av fallen. Som framgår av denna studie är den typiska missfärgningen synbart “djupröd” även hos individer av mörkare pigmentering.

• En österrikisk analys av obduktionsrapporter från 182 dödliga fall av CO-förgiftning¹⁰ vars resultat demonstrerade en stark korrelation mellan karboxyhemoglobin-nivån (d.v.s koncentrationen av CO i blodets hemoglobin) och körsbärsröd missfärgning. I inte färre än 179 av fallen uppvisade offrets kropp en “tydligt körsbärsrosa” livor mortis.

• En utförlig undersökning av 388 självmord begågna medels bilavgaser i Danmark mellan 1995 och 1999.¹¹ I 11 av fallen gjorde förruttnelse eller brännskador att livor mortis inte var observarbar. Den “karaktäristiska rosa livor mortis” återfanns i hela 353 fall. Endast i 9 fall uppvisade offrets kropp en normalfärgad livor mortis. I 3 av dessa 9 fall hade dock offret levt längre än ett dygn efter förgiftningstillfället, vilket pekar på en korrelation mellan körsbärsröd missfärgning och karboxyhemoglobinnivå. I de resterande 15 fallen hade obducenten glömt bort att anteckna färgen hos livor mortis.

Om vi lägger samman statistiken från de ovan refererade tre större postmortemundersökningarna finner vi att den klassiska körsbärsröda missfärgningen av livor mortis uppträdde i 544 av 585 fall, d.v.s i 93% av fallen. Med tanke på de många fallen där observation av livor mortis omöjliggjorts eller negligerats är det dock befogat att utgå ifrån att den verkliga procentsatsen är högre, säkerligen minst 95%.

De påstådda massgasningarna med CO

Vad har då vittnena till de påstådda massgasningarna med CO i Reinhardt-lägren (Belzec, Sobibor, Treblinka) och Chelmno att säga om utseendet hos de förmenta offren?

• Enligt Chelmno-nyckelvittnet “Szlamek” (vars riktiga namn kan ha varit Jakov Grojanowski eller Szlojme Fajner) var offrens ansiktsfärg oförändrad eller blek.¹²

• Rudolf Reder är den enda f.d. fången som lämnat ett komplett vittnesmål om “dödslägret” Belzec. I ett förhör den 29 december 1945 uppgav Reder att de gaskammaroffer han sett “inte uppvisade någon onaturlig färg”.¹³

• Eliahu Rosenberg, som uppger sig ha arbetat flera månader i närheten av Treblinkas förmenta gaskammare med att släpa tusentals lik från “dödskamrarna” till massgravar, hävdar i en edlig försäkran undertecknad i Wien den 24 december 1947 att offrens “hud såg gråvit ut och föll lätt av”.¹⁴

• Den f.d. SS-mannen Karl Alfred Schluch, under kriget posterad i Belzec, vittnade i 1963 om att “läpparna och nästipparna på några av liken hade blivit blå.”¹⁵ Förvisso är det möjligt att läpparna och även nästipparna hos vissa CO-offer skulle kunna anta en lilablå färg som en följd av cyanos. Problemet med vittnesmålet ligger i att Schluch säger sig ha lagt märke till dessa mindre missfärgningar men uppenbarligen helt missat de betydligt större och mer iögonfallande körsbärsröda missfärgningarna. Hur är detta möjligt om Schluch nu verkligen observerat människor som dödats med CO?

• Adolf Eichmann påstod sig ha bevittnat en gasning i Chelmno. I ett manuskript till sina memoarer beskriver han offrens utseende sålunda: “I mina ögon såg de ut som om de fortfarande var vid liv. Men nu var allesammans av dem döda.”¹⁶ Med andra ord hävdar Eichmann att han inte kunde iaktta några utseendemässiga förändringar hos offren, något som ter sig minst sagt märkligt med tanke på att de förmenta gasningsoffren i Chelmno liksom i de andra “förintelselägren” påstås ha mött döden nakna.

I denna vittnessammanställning har jag utelämnat utsagorna från Belzec-vittnena Gerstein och Pfannenstiel, då dessa redan utförligt behandlats av F.P. Berg och Carlo Mattogno.

Slutsats

Livor mortis är ett tecken på att döden inträtt. Termen hänvisar till ansamling av blod i kroppens lägre belägna delar, vilken gör att huden där färgas svagt rödlila. Orsaken till detta är att de röda blodcellerna sjunker igenom blodserumet när hjärtat inte längre pumpar runt blodet. Livor mortis framträder mellan 20 minuter och 3 timmar efter dödens inträde.¹⁷ När författarna till de ovan refererade medicinska artiklarna talar om “körsbärsröd missfärgning av livor mortis” avser de en kraftig missfärgning distinkt från den normala livor mortis.

Generellt hävdas att gasningarna i Reinhardt-lägren och Chelmno tog runt en halvtimme. Dessutom måste det ha tagit flera timmar för “arbetsjudarna” att släpa ut de tusentals förmenta offren från gaskamrarna och sedan föra dem till massgravarna eller förbränningsbålen. Således ter det sig extremt osannolikt att inga av de vittnesmål som författaren av denna artikel haft tillgång till omnämner den karaktäristiska körsbärsröda missfärgningen av livor mortis. Att flera viktiga vittnen till de förmenta “gasningarna” i dessa läger antingen förnekar att någon missfärgning överhuvudtaget var observerbar eller talar om helt andra färger säger mycket om tillförlitligheten hos dessa.

I följande artikel¹ ämnar jag ta en närmare titt på Auschwitz-kommandanten Rudolf Höss (1900-1947) utsagor rörande sitt påstådda besök i “det rena förintelselägret” Treblinka II. Dessa utgörs av: 1) den ökända “bekännelsen”, NO-1210, skriven på tyska och undertecknad av Höss den 14 mars 1946; 2) en affidavit, PS-3868,² avfattad på engelska och undertecknad av Höss den 5 april 1946; 3) protokollet från det inledande förhöret hållet den 1 och 2 april 1946; 4) en intervju med Höss genomförd av den amerikansk-judiske psykiatrikern Leon Goldensohn den 8, 9 och 11 april 1946; 5) Höss vittnesmål inför Nürnberg-tribunalen den 15 april 1946, vilket huvudsakligen bestod av en genomgång av PS-3868; samt 6) självbiografin Kommandant in Auschwitz, förmentligen skriven av Höss i polskt fängelse 1946-1947.

Rudolf Höss 1947 (Källa: Wikimedia Commons)

I den sjätte paragrafen av PS-3868 läser vi att Höss “beordrades konstruera förintelseanläggningar i Auschwitz i juni 1941. Vid den tiden fanns det i Generalguvernementet redan tre andra förintelseläger: Belzek, Treblinka och Wolzek.” Förutom att här ange det okända “Wolzek” istället för Sobibór motsäger Höss här den ortodoxa historieskrivningen (samt även dokumenterade fakta) när han anger att det existerade andra “förintelseläger” redan sommaren 1941. Det första “förintelselägret”, Chelmno (även känt som Kulmhof) togs i bruk i december 1941, medan det första av de tre Reinhardt-lägren, Belzec, öppnade i mars det följande året.³ Denna motsägelse är så grov att de exterminationistiska historikerna inte kunnat förbigå den i tystnad, såsom de gjort med mycket annat. Således har flera ledande “Förintelse”-historiker ställt sig bakom hypotesen att Höss misstog sig gällande året och att dateringen “juni 1941” – som dyker upp även i förhörsprotokollen och memoarerna⁴ – i själva verket bör uttydas “juni 1942”.⁵

1941 eller 1942? Dateringen av det förmenta besöket i Treblinka

När exakt skall Höss ha rest till Treblinka? I NO-1210 samt även i PS-3868 framstår de beskrivna skeendenas kronologi något oklart, men det antyds att besöket ägde rum under sommarmånaderna och kort efter det att Höss mottagit den förmenta utrotningsordern från Himmler. I PS-3868 skriver Höss att han lät bygga “utrotningbyggnaden” i Auschwitz efter sitt besök i Treblinka, och vidare att “massutrotningen medels gas [i Auschwitz] inleddes under sommaren” samma år.⁶ “Förintelselägret” Treblinka togs i bruk den 22 juli 1942, samma dag som massevakueringen av judar från Warszawa-gettot inleddes. I det inledande förhöret uppgav Höss att han efter att ha mottagit utrotningordern i Berlin återvände till Auschwitz och stannade där under en obestämd tidsperiod.⁷ Vidare läser vi i förhöret att resan ägde rum efter Eichmanns visit till Auschwitz (som skall ha syftat till att bestämma de praktiska detaljerna kring den förmenta utrotningsprocessen) samt, viktigast av allt, att Höss anlände till Treblinka medan “operationen i anslutning till Warszawa-gettot pågick”.⁸ Detta bekräftas även i PS-3868, i vilken står skrivet att den – ej namngivne – kommandanten i Treblinka “huvudsakligen var sysselsatt med att likvidera samtliga judar från Warszawa-gettot”.⁹ Det är ett oomtvistat faktum att deportationen av judar från Warszawa till Treblinka inleddes den 22 juli 1942 och fortsatte utan uppehåll fram till den 28 augusti samma år. Efter ett kort uppehåll återupptogs transporterna tillfälligt under perioden 3-12 september. En mindre transport från Warszawa till Treblinka avgick även den 21 september.¹⁰ Dessa fakta innebär att det påstådda besöket borde dateras till perioden 22 juli – 21 september 1942. I Goldensohns intervju säger Höss att mötet med Himmler ägde rum “under sommaren”. “Några veckor senare” fick Höss besök i Auschwitz av Eichmann som kommit för att informera honom om “de första transporterna från Generalguvernementet och Slovakien.” Besöket i Treblinka antyds här till skillnad från i det inledande förhöret ha ägt rum innan Eichmanns besök: “Under tiden hade jag inspekterat förintelselägret Treblinka i Generalguvernementet (…)”.¹¹ I memoarerna är kronologin densamma. De ovanstående utsagorna har fått “Förintelse”-historiker såsom Orth, Breitman och Pressac att dra slutsatsen att Höss besökte Treblinka mellan slutet av juli och början av september 1942. Men stämmer Höss beskrivning av Treblinka verkligen överens med den etablerade bilden av detta läger?

Höss vs. “Förintelse”-historikerna

I Goldensohn-intervjun från den 9 april 1946 beskriver Höss Treblinka på följande vis:

“Treblinka, som tidigare hade varit ett sandtag, bestod av några barracker och ett sidospår från järnvägen. Jag inspekterade utrotningskamrarna där. Dessa kammare var byggda av trä och betong, var och en var ungefär lika stor som den här cellen [cirka åtta gånger elva fot [Goldensohns anmärkning, måtten motsvarar cirka 2.5 x 3.5 m]] men med lägre i tak. Vid sidan av utrotningskamrarna hade man monterat motorer från gamla stridsvagnar eller lastbilar, och gaserna från motorerna, avgaserna, leddes in i cellerna, och det var på så vis som människorna utrotades. [...]. Jag uppskattar att man i varje kammare, som var ungefär lika stor som den här cellen, men lägre i tak, trängde in ungefär tvåhundra personer åt gången, pressade in dem i cellen så att de stod mycket tätt tillsammans. [...]. Det fanns tio kammare, alla byggda i tegel och betong. Det fanns inga kikgluggar, endast stora dörrar täckta med metallplåt. Befälen i Treblinka lät motorerna gå i en timme innan de öppnade dörrarna igen. Vid det laget var allesammans döda. Jag vet inte hur lång tid det egentligen tog för gasen att döda dem. [...]. Till en början placerades de [liken] i massgravar i sandtagen, och senare, när jag utförde min inspektion, hade de precis börjat bränna liken i öppna sandgropar eller diken och även öppna massgravarna och bränna de som hade begravts i dem.”¹²

Även i PS-3868 anges antalet gaskammare till 10 och antalet offer per kammare likaså till 200.¹³ Om kamrarnas storlek och struktur eller tidsåtgången för gasningarna sägs dock ingenting. I det inledande förhöret nämns “motorer” i plural och återigen 200 offer per kammare.¹⁴ Höss berättade även för förhörsledaren Sender Jaari att “det kan ha rör sig om ungefär tio kammare” vilka var belägna “intill en ramp”. Tågen med offren körde “rätt upp till den” så att deras levande innehåll kunde “lastas av rakt in i kamrarna”.¹⁵ Den motsvarande beskrivningen i memoarerna är mer vag och talar om “ett flertal kammare” (mehrere Kammern) inrymda i en byggnad belägen “omedelbart vid sidan av järnvägsspåret” (unmittelbar am Bahngleis). Den dödliga gasen produceras här av “olika motorer från större lastbilar och stridsvagnar”. Efter gasningen, som varar en timme, släpas offren ut ur kamrarna, kläs av (entkleidete sie) och bränns på ett galler konstruerat av järnvägsskenor.¹⁶

Motsägelserna visavi den etablerade (exterminationistiska) historieskrivningen kring Treblinka är många och tydliga. Till att börja med anger “Förintelse”-historikerna att Treblinka under dess inledande verksamhetsperiod var utrustat med endast tre gaskammare, var och en mätande 4 x 4 meter, vilka var inrymda i en mindre tegelbyggnad. Dessa skall sedermera ha ersatts med en större byggnad i betong rymmande tio (eller möjligen sex) gaskammare, var och en mätande 4 x 8 meter. Enligt Yitzhak Arad togs den nya gaskammarbyggnaden i bruk “i mitten av oktober 1942”.¹⁷ Höss kan följdaktligen ha observerat endast tre gaskammare vid sitt besök i lägret, inte tio. De dimensioner som Höss uppger i Goldensohn-intervjun stämmer för övrigt varken överens med de gamla eller de nya kamrarna. Påståendet att 200 människor gick att tränga in på (2.5 x 3.5 =) 8.75 kvadratmeter, d.v.s. 23 personer per kvadratmeter, behöver knappast kommenteras.

Höss utsaga att gaskammaroffren vid tiden för hans besök inte längre begravdes utan kremerades “i öppna sandgropar eller diken” och att de förefintliga massgravarna höll på att tömmas på sitt makabra innehåll går tvärtemot den etablerade historiografin, enligt vilken sagda kremeringar skall ha inletts först i mars 1943.¹⁸ Den tidigaste dateringen av början av likbränningen finner vi hos vittnet Richard Glazar, som anger november 1942.¹⁹ Ytterligare ett Treblinka-vittne, Chil Rajchman, talar om december samma år.²⁰ Även om vi skulle lita på Glazars uppgift så var deportationerna från Warszawa vid det laget redan avklarade.

Utsagan att Treblinka “tidigare hade varit ett sandtag” och att liken brändes i “öppna sandgropar” tyder på att Höss blandar samman “förintelselägret” Treblinka (även känt som Treblinka II), med det närbelägna arbetslägret Treblinka I, som låg cirka 2 km längre söderut, vid änden av samma sidospår. Treblinka I var beläget alldeles intill en stor grustäkt.²¹

I PS-3868 begår Höss ytterligare en kronologisk blunder genom att hävda att Treblinkas kommandant berättat för honom att “han likviderat 80 000 [människor] under loppet av ett halvår”. Då Treblinka – som skall ha varit ett ”rent förintelseläger” i vilket i princip samtliga anländande judar mördades direkt vid ankomsten – togs i drift i slutet av juli 1942 implicerar detta att Höss besök ägde rum tidigast i januari 1943. Det s.k. Höfle-telegrammet visar emellertid att sammanlagt 713 555 judar deporterades till Treblinka fram till årsslutet 1942.²² Denna detalj i Höss “erkännande” var nödvändig för att utmåla den förmenta utrotningsproceduren i Treblinka som ineffektiv jämförd med den som skall ha använts i Auschwitz. Detta koncept fungerar naturligtvis endast inom ramen för den sovjetiska propagandasiffran om 4 miljoner Auschwitz-offer. Enligt den nu gällande officiella hitorieskrivningen skall omkring 800 000 judar ha gasats i Treblinka inom loppet av ett år, varav den absoluta merparten under de första fem månaderna av lägrets verksamhetsperiod. Samtidigt skall i Auschwitz-Birkenau ungefär samma antal judar ha gasats under loppet av närmare tre år. Enligt “Förintelse”-historikerna av idag var alltså Treblinka tre gånger så “effektivt” som Auschwitz! Visserligen hävdas det att massmördandet i Treblinka sköttes inkompetent av lägrets förste kommandant, Dr. Irmfried Eberl. Denne ersattes emellertid av Franz Stangl i slutet av augusti 1942.²³ Om Höss besök ägde rum under Eberls tid skulle dock Auschwitz-kommandanten ha fått se tre gaskammare, inte tio!

Vad gäller offrens utseende lyckas Höss med att motsäga sig själv. I det inledande förhöret uppger han att offren “tvingades klä av sig innan de trängdes in i kamrarna”,²⁴ men enligt memoarerna steg de in i gaskamrarna “ännu iförda sina kläder” (noch bekleidet) och kläddes, som ovan nämnts, av först sedan de döda släpats ut ur kamrarna. Så vitt författaren till denna artikel känner till har inget annat Treblinka-vittne talat om gasningar av påklädda människor i detta läger.

Vidare råder förvirring kring antalet gasningmotorer (en eller flera). Enligt Yitzhak Arad skall dessutom dörrarna till de nya gaskamrarna ha varit försedda med kikgluggar,²⁵ medan Höss i Goldensohn-intervjun förnekar att det fanns sådana. Sist men inte minst är utsagorna om att gaskamrarna var belägna alldeles intill en järnvägsramp helt oförenliga med samtliga (av vittnen och historiker ritade) kartor över Treblinka. Dessa placerar nämligen de förmenta gaskamrarna 100-200 meter från järnvägsspåret.²⁶

Försök till att korrigera kronologin

Är det möjligt att datera Höss förmenta Treblinka-besök på ett sådant sätt att beskrivningarna av detsamma inte motsäger den etablerade historieskrivningen? Det största problemet för “Förintelse”-historikerna ligger i att Höss i det inledande förhöret explicit anger sig ha mottagit utrotningsordern från Himmler “innan påbörjandet av den ryska kampanjen”,²⁷ det vill säga före den 22 juni 1941. Arad försöker förklara Höss förvirrade historia genom att identifiera de påstått otillräckliga “utrotningscentren i öster” med förmenta skådeplatser för masskjutningar av judar i närheten av Vilnius, Kaunas, Kiev och Kharkiv, med andra ord platser belägna på tysk-ockuperat sovjetiskt territorium.²⁸ Denna förklaring går naturligtvis inte ihop med Höss bestämda utsaga att ordern gavs innan den tyska invasionen av Sovjetunionen. Det bör knappast förvåna att Arad förbigår Höss påstådda inspektion av Treblinka med tystnad.

Kan Höss ha blandat samman Treblinka med Chelmno? I memoarerna påstår Höss att han besökte även detta läger (här benämnt Culmhof) men utan att uppge ett datum.²⁹ Emellertid kan ett sådant besök ha ägt rum först flera månader efter mötet med Himmler, emedan Chelmno som ovan nämnts togs i bruk först i december 1941. I detta sammanhang stöter vi på ytterligare en förödande paradox: Enligt “Förintelse”-historikerna skall den första experimentella gasningen med Zyklon B i Auschwitz ha ägt rum i september 1941.³⁰ Således kan en eventuell inspektionsresa inte ha syftat till att välja mordmetod för Auschwitz, vare sig den gick till Chelmno eller till Treblinka.

Varför skulle Höss ha ljugit ihop ett falskt syfte bakom en verklig inspektionsresa, eller för den delen blanda ihop Treblinka med Chelmno eller rentav med platser i Sovjetunionen? Kan syftet med resan i själva verket ha varit att studera likförbränningstekniker? Vi vet att det i februari 1942 fanns planer på att anlägga en så kallad fältugn i eller i närheten av Birkenau, planer som emellertid aldrig förverkligades.³¹ Enligt “Förintelse”-historikerna skall vidare likförbränning under öppen himmel ha tagits i bruk i Birkenau under andra halvan av september 1942.³² Även om vi litade på Richard Glazars exceptionella uppgift om att kremeringarna i Treblinka påbörjades så tidigt som i november 1942, så skulle en inspektion i detta syfte vid tidpunkten i fråga ha varit i princip meningslös – och det strider mot allt förnuft att Auschwitz lägerkommandant personligen skulle ha givit av sig på en sådan poänglös resa.

Till syvende och sist finns det faktiskt inget sätt på vilket man kan “rädda” Höss vittnesmål om Treblinka. Av allt att döma rör det sig om ett lapptäcke av detaljer från andra vittnesmål och rapporter som Höss snappat upp under sin fångenskap.

Slutsats

Den f.d. Auschwitz-kommandanten Rudolf Höss vittnesutsagor om sitt påstådda besök i “förintelselägret” Treblinka är omöjliga att förena med den etablerade exterminationistiska Treblinka-historiografin och likaså dokumenterade fakta. Om en del av den ortodoxa Treblinka-bilden slängs överbord för att rädda Höss berättelse motsägs omedelbart en annan del av densamma. Oavsett var i tiden man placerar det påstådda besöket så stöter man ofrånkomligen på grova motsägelser och förödande paradoxer. Eller som den revisionistiske pionjären Arthur R. Butz uttryckt sig om Höss “erkännanden”:

“Detta är precis den sorts motsägelser som man kan förvänta sig framträda ur en hop med lögner.”³³

1. Om vikten av sökandet efter de “gasade” judarna

Enligt den ortodoxa “Förintelse”-historiografin mördades under perioden december 1941 till november 1944 miljontals europeiska judar i homicidala gaskammare som skall ha varit inrättade i sex stycken läger i Polen: de kombinerade “koncentrations- och utrotningslägren” Auschwitz-Birkenau och Majdanek (Lublin) samt de “rena utrotningslägren” Chelmno (Kulmhof), Belzec, Sobibór och Treblinka. Revisionistiska historiker bestrider emellertid detta och anser den officiellt sanktionerade historieskrivningen vara i total avsaknad av stöttande dokumentär såväl som materiell bevisning. I ett stort antal detaljerade studier¹ har dessa revisionistiska historiker visat utifrån dokument och forensisk-arkeologisk samt teknisk bevisning att de förmenta människogaskamrarna i de sex ovan nämnda lägren (“gasvagnar” i fallet Chelmno) aldrig existerade, att de dödssiffror som tillskrivs lägren är kraftigt överdrivna och sist men inte minst att det aldrig existerade någon nationalsocialistisk plan att fysiskt utrota Europas judar. “Den slutgiltiga lösningen” gick istället ut på att tvångsförflytta judarna österut i väntan på att den förväntade tyska segern skulle medge en slutlig massdeportation av dem till något territorium utanför Europa, möjligen i Afrika eller i Sibirien. Enligt den revisionistiska hypotesen blev de förment gasade judarna i själva verket avlusade och vidaretransporterade, mestadels till de s.k. Ockuperade östra territorierna (Baltikum, Vitryssland, Ukraina och västra Ryssland)² – med andra ord fungerade sagda läger som transitläger. Denna transitlägerhypotes är i perfekt överensstämmelse med den dokumenterade nationalsocialistiska judepolitiken såsom den återges i officiella och interna rapporter, dokumentation kring judetransporter samt även hemligstämplad korrespondens mellan ledande medlemmar av SS.³ Förfäktarna av den officiellt sanktionerade “Förintelse”-historiografin (nedan benämnda exterminationister) nödgas å andra sidan bortförklara sådana termer som Durchgangslager (transitläger), Ostwanderung (“den östliga migrationen”), Umsiedlung (folkförflyttning) and Aussiedlung (emigration) såsom varande “kodord” för massmord.

De hårda bevis som revisionisterna lagt fram genom åren räcker i sig för att få den ortodoxa bilden av “Förintelsen” att falla samman som ett korthus, men då försvararna av den officiella historieskrivningen förutom närmast obegränsade ekonomiska resurser har media, politiker och rättsväsende stående till sitt förfogande kan de låtsas som om ingenting hänt. Medan de i det tysta tvingas till taktiska reträtter försöker de utåt övertyga allmänheten att revisionisternas (“förnekarnas”) argument inte bara är ohållbara, utan egentligen inte ens behöver beaktas, samtidigt som de anför allehanda halmgubbeargument och basunerar ut retoriska frågor som revisionisterna antas stå svarslösa inför. Den viktigaste och mest frekvent upprepade av dessa frågor torde vara: Om judarna inte gasades, var tog de då vägen?

Man skulle kunna argumentera som så att revisionisterna inte har någon skyldighet att besvara denna fråga. Ur en moralisk synvinkel är detta förvisso sant, och likaså om vi överför frågan till en juridisk kontext: I en domstol skulle det vara exterminationisternas uppgift att bevisa att det brott de hävdar ägt rum faktiskt ägt rum – bevisbördan vilar på den som lagt fram anklagelsen, och eftersom revisionisterna bevisat att brottet ifråga – m.a.o. de förmenta massgasningarna – aldrig ägt rum, åligger dem inte heller någon skyldighet att leta efter de saknade offren för det påstådda brottet. Å andra sidan är exterminationisternas fråga befogad ur en rent historievetenskaplig synvinkel – för sin trovärdighets skull borde revisionisterna vara förmögna att presentera åtminstone en arbetshypotes beträffande vad som skedde de “gasade” judarna.

Det behöver knappast påpekas att en tvångsförflyttning av miljontals människor måste ha lämnat efter sig ett betydande pappersspår. Även om man antar – och det finns goda skäl till det – att de historiska arkiv i det forna Sovjetunionen och annorstädes som inte hålls stängda rensats från “obekväma” dokument, så säger det sunda förnuftet att åtminstone ett mindre antal mindre, direkta eller indirekta dokumentära spår torde ha undsluppit “Förintelse”-väktarnas vakande blickar. Vidare borde det existera ett stort antal vittnesmål som omnämner närvaron av “gasade” judar i de östra territorierna, och möjligen rentav materiella kvarlämningar av desamma. Sökandet efter spåren av “gasade” judar utgör en ny, konstruktiv aspekt av den revisionistiska kritiken: Vid sidan av att den officiella historieskrivningens ohållbarhet demonstreras framläggs även en alternativ historieskrivning som bättre står i samklang med kända dokumenterade fakta.

Artikeln nedan består av en uttömmande genomgång av den hittills upptäcka bevisningen för närvaron av “gasade” judar i öster och är tänkt att tjäna som utgångspunkt för framtida efterforskningar. En del av det diskuterade materialet har redan presenterats av Jürgen Graf och Carlo Mattogno i deras studie av lägret Treblinka II,⁴ såväl som i en nyligen utgiven bok om Sobibór⁵ författad av mig tillsammans med Graf och Mattogno. Här bör också nämnas att många av dessa bevis upptäckts av två andra revisionister, nämligen spanjoren Enrique Aynat och den framlidne belgiern Jean-Marie Boisdefeu. Merparten av de nedan presenterade fynden framläggs emellertid här för första gången.

Illustration 1. Karta över de Ockuperade östra territorierna.

2. Deportationen av judar från västra, centrala, norra och södra Europa

För att fullt ut förstå betydelsen av den bevisning som gås igenom i förevarande artikel är det nödvändigt att bekanta sig med den dokumenterade historiska bakgrunden, nämligen deportationerna av judar från de av Tyskland kontrollerade områdena i Europa. Hur många judar deporterades från de olika länderna, och när? Avsnittet nedan ämnar klargöra denna historiska kontext.

2.1. Deportationen av judar från Altreich, Ostmark och Protektoratet

Det är ett faktum vedertaget även av de ortodoxa “Förintelse”-historikerna att ett stort antal judar från Altreich (“Det gamla riket” d.v.s. Tyskland inom 1938 års gränser), Ostmark (det annekterade Österrike) och Protektoratet Böhmen-Mähren under perioden november 1941 till november 1942 i drygt 80 transportkonvojer fördes direkt till de Ockuperade östra territorierna – detta trots att det första “förintelselägret”, Chelmno, togs i bruk i början av december 1941 (under det följande halvåret skall massgasningar ha inletts även i Belzec, Sobibór och Auschwitz). Dessa transporters destinationsorter var, ordnade efter frekvens: Riga, Minsk, Maly Trostinec (Vitryssland), Kaunas (på tyska Kovno), Baranovi?i (Vitryssland) och Raasiku (Estland).⁶ Inga av dessa dokumenterade direkta transporter gick till Ukraina eller de ockuperade delarna av Sovjetryssland. Bevarade järnvägsdokument ger tillsammans med en intern tysk rapport från juli 1942 vid hand att allt som allt 66 210 judar deporterades direkt till de Ockuperade östra territorierna.⁷

Ett något större antal judar skickades till gettona i Generalguvernementet och senare därifrån till “förintelselägren”. Åren 1942-1943 deporterades sammanlagt 65 892 judar från Tyskland, Österrike och Theresienstadt (i Protektoratet) till Auschwitz, där 35 561 av dem skall ha “gasats utan föregående registrering”, d.v.s. skickats vidare österut. 10 933 judar som deporterats från Altreich, Ostmark och Protektoratet till gettot i lodz (på tyska Litzmannstadt) skickades till Chelmno med början i maj 1942 (jfr. Avsnitt 3.3.1.) och “gasades” där, d.v.s. transporterades vidare österut. Enligt Jules Schelvis skickades även 23 500 tyska och österrikiska judar till “det rena förintelselägret” Sobibór.⁸ I Treblinka skall 18 004 judar från Theresienstadt-gettot ha “gasats”.⁹ Exterminationisten Yitzhak Arad talar vidare om transporter av “tiotusentals” tyska och österrikiska judar till Treblinka såväl som till Belzec.¹⁰ Detta innebär enligt den revisionistiska hypotesen att totalt omkring 100 000 judar från de ovannämnda tre områdena deporterades till de Ockuperade östra territorierna via transitläger.

2.2. De centraleuropeiska judarna

2.2.1. De polska judarna

Den absoluta majoriteten av de judar som sägs ha “gasats” i “förintelselägren” var polska judar. Således kunde man förvänta sig att sökandet efter de “gasade” judarna skulle fokusera på denna grupp. Det finns emellertid goda skäl att inte göra detta. Till att börja med är likheterna mellan de polska, baltiska, vitryska, ryska och ukrainska judenheterna betydande medan skillnaderna är tämligen försumliga. Alla dessa grupper hade fram till början av 1900-talet varit undersåtar till den ryske tsaren, och förutom att tala närbesläktade slaviska språk (de baltiska judarna undantagna) hade så gott som samtliga dessa judar jiddisch som sitt modersmål. En polsk jude kunde således gå mer eller mindre obemärkt bland exempelvis ryska judar. En än viktigare faktor är det välkända faktumet att ett stort antal polska judar antingen lyckades fly eller evakuerades österut av sovjetiska myndigheter, först vid krigsutbrottet 1939 och senare även i samband med inledandet av Operation Barbarossa sommaren 1941. Inte alla dessa judar nådde det inre av Ryssland eller Centralasien; ett tämligen stort antal blev kvar i Vitryssland, de baltiska staterna och Ukraina när tyskarna intog dessa områden. Hersh Smolar, den judiske partisananföraren som opererade i närheten av Minsk och vars memoarer diskuteras nedan (Avsnitt 3.3.3.), var en av de polska judar som flytt till Vitryssland 1939, medan Herman Kruk (Avsnitt 3.3.1.) samma år flydde från Warszawa till Vilnius. Det är således vanskligt att anföra källor talande om närvaron av polska judar i de Ockuperade östra territorierna som belägg för den revisionistiska hypotesen. För att en sådan närvaro skall vara av betydelse krävs uppgifter om att judarna ifråga deporterats österut från och med början av december 1941, då det första “förintelselägret” Chelmno (Kulmhof) togs i bruk i (det av Tyska Riket annekterade västpolska) Warthegau-distriktet.

2.2.2. De slovakiska judarna

Enligt en folkräkning från den 15 december 1940 uppgick antalet judar i Slovakien till 88 951.¹¹ Det deportationsavtal som nåddes mellan Tyskland och Slovakien år 1941 stipulerade att den slovakiska regeringen skulle betala Tyskland 500 Reichsmark per deporterad jude för “logi, mat, kläder och omskolning” (Unterbringung, Verpflegung, Bekleidung und Umschulung), något som “Förintelse”-historikern Raul Hilberg naturligtvis avfärdar som “fiktiva kostnader”.¹² Deportationerna från Slovakien inleddes den 26 mars 1942. Fram till oktober samma år deporterades sammanlagt 57 752 slovakiska judar. 18 746 av dessa skickades till Auschwitz medan de övriga 39 006 inhystes i ett getto i Naleczów nära Lublin. Från detta getto fördes senare runt 9000 av dem vidare till Majdanek, medan 24 378 skickades till Sobibór för att “gasas”, detta enligt Hilbergs uppgifter.¹³ Jules Schelvis drar å andra sidan slutsatsen att inallo “omkring 26 000” slovakiska judar “gasades” i Sobibór.¹⁴ Under loppet av 1942 lyckades cirka 7000 slovakiska judar fly till Ungern.¹⁵ Av de judar som återstod i Slovakien arresterades till slut cirka 13 000 – 14 000. I oktober 1944 deporterades 7 936 av dessa till Auschwitz, medan 4370 skickades till koncentrationslägret Sachsenhausen och Theresienstadt-gettot.

2.2.3. De ungerska judarna

Deportationen av de ungerska judarna inleddes inte förrän i maj 1944. Eftersom de av Tyskland kontrollerade områdena i öster vid denna tidpunkt krympte i rask takt framstår det som osannolikt att de ungerska judar som skickades till Auschwitz-Birkenau någonsin nådde de Ockuperade östra territorierna,¹⁶ med två undantag: 1) en transport bestående av några tusental ungerska kvinnor vilken sändes till Lettland; ungefär 700 av dessa kvinnor evakuerades den 4 augusti 1944 per båt från Kaunas till Stutthof-lägret i närheten av Danzig (Gdansk);¹⁷ 2) en transport om 500 ungerska kvinnor, möjligen från den transylvanska staden Bistritz (Bistri?a) vilken anlände till Vaivara-lägret i Estland i juni 1944.¹⁸ Det är inte omöjligt att den senare gruppen utgjorde en delmängd av den förra, emedan åtminstone en källa uppger att judinnorna från Bistritz anlände till Vaivara via Riga.¹⁹ Två vidare grupper av ungerska (eller nominellt ungerska) judar som nådde de Ockuperade östra territorierna redan 1941-1942 kommer att diskuteras nedan i Avsnitt 3.3.3.

2.3. Judar i Nederländerna, Belgien och Frankrike

2.3.1. De nederländska judarna

Enligt en undersökning genomförd av de tyska ockupationsmyndigheterna den 10 januari 1941 levde det 140 000 “heljudar” i Nederländerna, varav 80 000 i Amsterdam.²⁰ Från och med juli 1941 fick de holländska judarna sina personliga handlingar stämplade med bokstaven “J” för “Jood” (jude), och efter den 29 april 1942 tvingades de bära en gul davidsstjärna märkt “Jood” på sina ytterkläder.²¹ Den 17 juli 1942 avgick den första transporten till Auschwitz med holländska judar från uppsamlingslägret Westerbork. Raul Hilberg uppger att sammanlagt 105 000 judar deporterades från Nederländerna och fördelar dessa på följande destinationsorter:²²

Mauthausen (1941 och 1942) 1750

Diverse koncentrationsläger 350

Auschwitz lägerkomplex 60 000

Sobibór 34 300

Theresienstadt 4900

Bergen-Belsen 3750

Mer precist räknat ger detta en siffra om 105 050 deporterade. Det exakta antalet holländska judar deporterade till Auschwitz och Sobibór anges av Jules Schelvis till 60 185 respektive 34 313.²³ Det totala antalet deporterade holländska judar borde därför, om man utgår ifrån att Hilbergs statistik är rättvisande i övrigt, uppgå till närmare 106 000, men enligt Schelvis, vars siffror generellt sett är mer exakta, deporterades inallo 102 993 judar fördelade på 102 konvojer, “ej medräknat de cirka 2000 som arresterades i Belgien eller Frankrike”.²⁴ Vad gäller (det dokumenterade) antalet överlevande bland de deporterade anger Hilberg 1 överlevande holländsk jude för Mauthausen, 19 för Sobibór, “fler än 1000” för Auschwitz och “över 4,000” för Theresienstadt och Bergen-Belsen tillsammans.²⁵ Den alltid mer exakte Schelvis anger 1052 för Auschwitz, 18 för Sobibór samt 4030 för Theresienstadt och Bergen-Belsen.²⁶ Av de 105 000 deporterade (medräknande de cirka 2000 holländska judar som deporterades från andra länder) skall således alla utom 5100 ha mördats eller på andra sätt mött döden under kriget. Hilberg lägger dessutom till “omkring 2000”judar som “mördades, begick självmord eller dog till följd av umbäranden innanför landets gränser, framförallt i transitlägren Vught och Westerbork.”²⁷ Vidare “kan uppemot 5000 ha flytt eller utvandrat, och överskottet av dödsfall över födslar under ockupationen uppgick även det till några tusen”. Vad gäller antalet (hel)judar som ännu befann sig i landet efter att den sista transporten avgått anger Hilberg deras antal till 20 000 – 22 000.²⁸ En rapport framlagd av den holländska regeringen den 16 oktober 1945 anger det kvarvarande antalet holländska judar till 23 000.²⁹ Ovanstående siffror kan summeras på följande vis:

Förmenta dödsfall bland de deporterade: ca. 99 900

Återvändande deporterade: 5100

Dödsfall inom Nederländerna: ca. 2000

Mortalitetsöverskott: ca. 2000

Emigration och flykt: upp till 5000

Kvarvarande judar i sept. -44: 20 000 – 22 000

_______________________________________

Totalt: 134 000 – 136 000

Om vi utgår från möjligheten att några av de ovanstående kategorierna kan ha underskattats något förfogar vi således över statistik som täcker mer eller mindre samtliga de 140 000 holländska judarna. Till råga på detta förfogar vi över noggrann dokumentation som tyskarna själva förde rörande de judiska transporterna. “Förintelse”-historikerna hävdar naturligtvis att en stor del av denna dokumentation endast tjänade till “kamouflage” och att den absoluta majoriteten av de holländska judar som skickades till Auschwitz och Sobibór gasades där utan föregående registrering. Omkring 33 313 av de till Sobibór deporterade³⁰ och 38 231 av de 60 085 till Auschwitz deporterade holländska judar³¹ påstås ha gått detta öde till mötes. Som vi skall se nedan transporterades dessa cirka 71 554 holländska judar i själva verket vidare österut till bland annat de baltiska staterna.

2.3.2. De belgiska judarna

Enligt Hilberg uppgick den judiska befolkningen i Belgien vid tidpunkten för den tyska inmarschen “troligen” till mer än 65 000 personer, varav majoriteten var invandrare från Östeuropa utan belgiskt medborgarskap eller flyktingar från det Tredje Riket. I samband med den tyska invasionen flydde (vidare enligt Hilberg) “tusentals” belgiska judar söderut, samtidigt som 8000 judar från gränsområden avhystes av tyskarna till Frankrike. En följande registrering visade att det fanns 55 670 judar kvar på belgiskt territorium samt ytterligare 516 judar i två franska départements som anslutits till militäradministrationen i Bryssel.³² Med början i augusti 1942 deporterades sammanlagt 25 000 judar från Belgien till Auschwitz; av dessa återvände färre än 1500 efter kriget. Enligt Hilberg dog “flera hundra” belgiska judar i fångenskap inom landets gränser eller begick självmord.³³ Av de 25 000 som skickades till Auschwitz skall omkring 15 700 ha “gasats utan föregående registrering”. Ett mindre antal belgiska judar skickades även till Majdanek.

2.3.3. De franska judarna

Mot slutet av 1939 levde det omkring 280 000 judar i Frankrike, i enbart Paris fler än 200 000.³⁴ Vid den tyska inmarschen delades Frankrike i två delar: en ockupationszon omfattande den nordvästra halvan av landet inklusive Paris samt en autonom zon i sydost administrerad från Vichy.

Den första franska transporten till Auschwitz avgick den 27 mars 1942.³⁵ I mars 1943 uppgick antalet från (det ockuperade) Frankrike deporterade judar till 49 906.³⁶ Sammanlagt 75 000 judar deporterades från Frankrike, varav omkring två tredjedelar var utlandsfödda ej i besittning av franskt medborgarskap.³⁷ Hilberg fördelar de deporterade på följande destinationer:³⁸

Auschwitz: 69 000

Majdanek: 2000

Sobibór: 2000

Kaunas: 1000

Jules Schelvis uppger å andra sidan att sammanlagt 3500 franska judar fördelade på fyra transporter skickades till Sobibór.³⁹

Den 15 maj 1944 avgick en mindre transport med koden “73m” från uppsamlingslägret Drancy med destination Kaunas (Kovno), Litauen; några av judarna från denna transport fortsatte vidare till Estlands huvudstad Tallinn (Reval).⁴⁰ Åtminstone 26 personer ur den senare gruppen evakuerades senare från Estland till Stutthof.⁴¹ Med undantag för “73m” skall enligt exterminationisterna inga transporter med franska judar ha nått de Ockuperade östra territorierna.

2.3.4. Betydelsen av deportationerna från de tre ovan nämnda länderna

De från Nederländerna, Belgien och Frankrike deporterade judarna utgör tillsammans en nyckelgrupp när det gäller sökandet efter de “gasade” judarna. Vi har här inte blott tillförlitlig befolkningsstatisk tillhanda, utan även noggranna listor över alla de deporterade judarna, inkluderande persondata. Dokumentationen ifråga lämnar litet eller inget utrymme för “okända” direkta transporter av judar från dessa länder till östern av samma slag som de ovan nämnda direkta transporterna från Altreich, Ostmark och Protektoratet till Baltikum och Vitryssland perioden 1941-1942. Den enda kända sådana transporten, “73m” från Drancy till Kaunas och Tallinn den 15 maj 1944 är lätt urskiljbar tack vare dess sena datum (det tyska tillbakadragandet från Baltikum inleddes endast några månader senare). Med andra ord: Varje tillförlitlig rapport rörande en närvaro av holländska, belgiska eller franska judar i de Ockuperade östra territorierna från våren/sommaren 1942 och framåt (till maj 1944 i fallet med de franska judarna) utgör en bekräftelse av den revisionistiska transitlägerhypotesen.

2.4. Judar av annan nationalitet

2.4.1. Italien

I Italien inleddes inte judedeportationerna förrän Badoglios kupp mot Mussolini och det tyska övertagandet av den norra halvan av landet. Den första transporten, bestående av 1007 italienska judar, avreste mot Auschwitz den 18 oktober 1943. I november och december samma år avgick ytterligare två mindre transporter med sammanlagt cirka 1000 judar från norra Italien. Deportationerna fortsatte i mindre skala fram till början av augusti 1944. Sammanlagt deporterades drygt 7500 judar från Italien.⁴² Av de skäl som redan anförts i Avsnitt 2.2.3. tycks det föga sannolikt att några italienska judar, möjligen med undantag för de cirka 2000 som deporterade mellan oktober och december 1943, skickades till de Ockuperade östra territorierna.

2.4.2. Grekland

1941 delades Grekland i tre delar: en (i norr, inkluderande merparten av Thrakien) som införlivades i Bulgarien, en (den till ytan största, innefattande Aten) under italienskt administration och slutligen en (omfattande Salonika och de Öst-Egeiska öarna) under tysk administration. Även om de två senare delarna hade en gemensam civil administration under en grekisk marionettregering i Aten så var tyskarna och italienarna oense om hur judarna skulle behandlas. I den tyska zonen drevs judarna under år 1942 samman i gettot i Salonika och i februari det följande året avgick de första transporterna därifrån till Auschwitz. Sammanlagt 45 989 judar rapporteras ha deporterats från Salonika fram till augusti 1943.⁴³ Enligt Hilberg skickades 45 000 av dem till Auschwitz, medan resten – “priviligierade och utländska judar” – sändes till Bergen-Belsen. Yitzhak Arad uppger med ett tyskt järnvägsdokument och två ögonvittnen till källa att åtminstone en av transporterna från Salonika i mars 1943, bärande 2800 grekiska judar, skickades till det “rena förintelselägret” Treblinka.⁴⁴

I början av 1943 levde det 13 000 judar i den italienska zonen. Efter Mussolinis fall den 8 september 1943 övertog tyska trupper den italienska halvan av Grekland liksom även de tidigare italienskockuperade områdena Albanien, Montenegro och de Dodekanesiska öarna. Inallo levde i dessa områden sammanlagt omkring 16 000 judar. Fram till juli 1944 deporterades över 14 000 av dessa judar, huvudsakligen till Auschwitz. I samtliga ovannämnda områden återstod sammanlagt cirka 12 000 judar vid krigsslutet.⁴⁵

2.4.3. Bulgarien

Ungefär 50 000 judar levde i det egentliga Bulgarien innan kriget (en folkräkning från år 1934 uppgav antalet till 48 565). Då Bulgarien var allierade med Tyskland snarare än en ren marionettstat hade man möjlighet att förhala den utlovade deporteringen av landets judar och i slutänden deporterades faktiskt inte en enda jude från det egentliga Bulgarien.⁴⁶ Som ovan nämnts hade dock den norra delen av Grekland (grekiska Thrakien) liksom även Makedonien annekterats av Bulgarien under 1941. I dessa två områden levde det sammanlagt cirka 14 000 judar enligt ett avtal som slöts mellan SS och representanter från den bulgariska regeringen den 2 februari 1943. 5500 av dessa judar levde i det tidigare grekiska området. I början av mars 1943 deporterades 4215 av dem per båt till Wien och därifrån vidare per tåg till Treblinka, dit de anlände den 26-28 mars.⁴⁷ En annan transport förde 2382 judar från Skopje i Makedonien till Sobibór likaså i slutet av mars 1943.⁴⁸ Inallo deporterades 11 343 judar från de annekterade områdena (7122 från Makedonien och 4221 från Thrakien) fram till den 5 april 1943.⁴⁹

2.4.4. Kroatien

I likhet med Grekland delades Kroatiens administrativa territorium upp i en tysk och en italiensk zon med åtföljande problem vid förhandlingarna om hanteringen av landets judar. Slovenien delades upp mellan Italien, Tyskland, Ungern och Kroatien, medan Bosnien och Herzegovina i sin helhet tillföll Kroatien. I hela det nya Stor-Kroatien levde det cirka 35 000 judar.⁵⁰ 19 800 av dessa rapporteras ha dött i kroatiska läger, främst i Jasenovac, under de följande åren.⁵¹ Under sommaren 1942 skickades 4972 judar till Auschwitz via Maribor. Ytterligare 2000 kroatiska judar deporterades till Auschwitz i maj 1943.⁵² Grupper av kroatiska judar flydde dessutom till omkringliggande länder från vilka en del av dem senare också deporterades till “förintelseläger”, något som medfört att den ortodoxa offersiffran är något flytande. Vanligen uppskattas det att cirka 8000 kroatiska judar⁵³ “gasades” i Auschwitz.

2.4.5. Serbien

Enligt Hilberg levde vid krigsutbrottet knappt 16 000 judar i Serbien.⁵⁴ På grund av en betydande judisk inblandning i den ytterst aktiva serbiska partisanrörelsen kom en stor mängd serbiska judar att skjutas som gisslan. Den 8 september 1941 sände den tyske ambassadören i Belgrad, Felix Benzler, ett telegram till det tyske utrikesministeriet i vilket han begärde att de manliga serbiska judarna (inallo runt 8000) deporterades till en ö i Danubes delta (i Rumänien).⁵⁵ Den 11 september svarade Martin Luther att dessa judar istället skulle interneras i arbetsläger.⁵⁶ Redan följande dag skickade Benzler en förnyad deportationsbegäran i vilken han argumenterade att en sådan internering av säkerhetsskäl var ogenomförbar och att de manliga judarna skulle avhysas till Generalguvernementet eller till Ryssland ifall de inte kunde skickas till Rumänien i enlighet med hans begäran.⁵⁷ Utrikesministern Luther vände sig nu till Adolf Eichmann, som slog fast att en deportation av sagda grupp till Generalguvernementet eller Ryssland var “omöjlig” och samtidigt rådde att dessa judar arkebuserades.⁵⁸ Inte desto mindre kontaktade Ribbentrop den 2 oktober Himmler för att förhöra sig om ifall det fanns någon ort dit de manliga serbiska judarna kunde deporteras.⁵⁹ I slutänden fattades emellertid beslutet att skjuta de kvarvarande manliga judarna. Således är det ett faktum att en stor mängd serbiska judar sköts, men inte primärt för sin etniska tillhörighets skull, utan av militära säkerhetsskäl, och detta som en sista utväg. Vad gäller de återstående serbiska judarna – kvinnorna, barnen och åldringarna – hävdar exterminationisterna, främst på grundval av det s.k. Turner-dokumentet, att dessa mördades med hjälp av “gasvagnar” utanför Belgrad (mer exakt i närheten av Sava-floden) under perioden mars-maj 1942.⁶⁰ I sin summering av förhandlingarna kring de serbiska judarna från den 25 oktober 1941 skriver dock Franz Rademacher, chef för utrikesministeriets “Judenreferat” att de återstående judarna var avsedda att “evakueras per båt till uppsamlingslägren i öster” (auf dem Wasserwege in die Auffanglager im Osten abgeschoben).⁶¹ Detta tyder på att de återstående serbiska judarna i själva verket deporterades österut, möjligen via Sava-floden och Danube till Rumänien.⁶²

2.4.6. Norge

1 800 judar levde i Norge år 1939.⁶³ 767 av dessa kom att deporteras med början den 19 november 1942. Av de deporterade skickades 532 till Auschwitz, där 346 av dem skall ha “gasats utan föregående registrering”.

2.4.7. Danmark

När Danmark invaderades av Tyskland i april 1940 levde det ungefär 6500 judar i landet. Under den tidiga hösten 1943 skickades 447 av dem till Theresienstadt, men inga av dessa skulle komma att skickas vidare till Auschwitz. En massiv räddningsaktionen i oktober 1943 innebar att de resterande 5919 danska judarna lyckades fly över Öresund till Sverige. Således nådde inte en enda dansk jude “förintelselägren”.⁶⁴

2.4.8. Rumänien

Under krigsåren förde Antonescu-regimen i Rumänien en mer eller mindre självständig judepolitik, vilken huvudsakligen bestod i att deportera rumänska judar och judar från kringliggande annekterade områden till ett “judiskt reservat” i Transnistrien, en region öster om floden Dnjestr.⁶⁵ Då dessa deportationer endast indirekt är knutna till den tyska nationalsocialistiska judepolitiken faller frågan om de rumänska judarna mestadels utanför ramen för denna artikel. Däremot kommer Transnistrien att beröras i flera avsnitt, eftersom mycket tyder på att en stor mängd västerländska judar deporterades dit under åren 1942-1943.

2.4.9. Luxemburg

År 1935 levde det 3144 judar i storhertigdömet Luxemburg. Under krigets inledande år flydde merparten av dem landet, och i juli 1941 fanns det endast omkring 800 kvar. Den 16 oktober 1941 avgick ett tåg som förde 334 luxemburgiska judar till gettot i Lódz. Några dussin utav dessa skickades senare vidare till Auschwitz och till Lublin-distriktet medan åter andra sändes till Chelmno. Under 1942 deporterades de återstående judarna i storhertigdömet till Theresienstadt.⁶⁶

2.5. De till de Ockuperade östra territorierna deporterade judarnas antal

Enligt den revisionistiska transitlägerhypotesen kan de judar som skickades till de Ockuperade östra territorierna delas in i två huvudgrupper: 1) Judar från de transporter som 1941-1942 gick direkt från Altreich, Ostmark och Protektoratet till Baltikum och Vitryssland (d.v.s Rikskommissariatet Ostland) och som vidkänns av den ortodoxa historiografin; 2) Judar som enligt exterminationisterna skall ha “gasats” i de sex “förintelselägren” under perioden december 1941 till slutet av 1943. Vad beträffar den förra gruppen förfogar vi över tämligen säkerställda siffror (se ovan, Avsnitt 2.1.). Vad gäller den senare gruppens storlek föreligger tack vare det s.k. Höfle-dokumentet en säker siffra över antalet deporterade till de s.k. Reinhardt-lägren (Belzec, Sobibór, Treblinka samt Majdanek/Lublin) fram till årsslutet 1942, vilken styrks av den s.k. Korherr-rapporten. Det senare dokumentet anger även antalet judar som deporterats till Chelmno (där inga “gasningar” skall ha ägt rum under 1943). För år 1943 är vi när det kommer till dessa läger hänvisade till uppskattningar gjorda av exterminationistiska historiker. I fallet Auschwitz-Birkenau får vi förlita oss på en rad olika, mer eller mindre exakta källor. Här antas att de judar som transporterade österut via Auschwitz-Birkenau är identiska med de judar som enligt exterminationisterna “gasades utan föregående registrering” i lägret under perioden 1942-1943. I detta sammanhang är det värt att nämna att “Förintelse”-historikerna medger att mer än 100 000 judar passerade genom en transitsektion av Birkenau mellan maj och oktober 1944 utan att registreras.⁶⁷ Således utgör det faktum att en stor mängd judar skickades till Auschwitz utan att registeras inget bevis för att dessa judar mördades i lägret, ens ur en exterminationistisk synvinkel.

För att inte göra denna artikel längre än nödvändigt hänvisar jag den intresserade läsaren till en revisionistisk studie i vilken de här använda beräkningarna av de transiterade judarnas antal presenteras i detalj.⁶⁸ I tabellen nedan återges de österut deporterade judarnas antal fördelade på rutter samt nationalitet (polska samt icke-polska judar). Här bör hållas i åtanke att långt ifrån alla icke-polska judar kan klassificeras som västerländska judar.

– Deporterade via Aktion Reinhardt-lägren: ~1 429 000

– Deporterade via Chelmno ~145 300

– Deporterade via Auschwitz: ~354 000

– Deporterade direkt utan transitering: ~ 66 200

_____________________________________

Totalt: ~1 994 500

– varav polska judar: ~1 571 500

– varav icke-polska judar: ~423 000

Totalsumman om 1 994 500 deporterade måste i sin tur reduceras av flera skilda skäl. Till att börja med måste man utgå ifrån att en viss mindre procentandel av de deporterade omkom under transporterna österut, vilka ofta ägde rum under föga humana förhållanden. Vidare vet vi att tusentals fångar plockades ut för att utföra diverse sysslor inuti transitlägren. En betydande del av dessa gick under till följd av epidemier eller sköts i samband med flyktförsök och fångrevolter. För det andra är det högst troligt att man i transitlägren utsatte döende, av epidemier smittade samt mentalsjuka judar och andra som bedömdes som ej lämpliga för vidaretransport (Transportunfähige) för eutanasi (troligen medels giftinjektioner, men möjligen även nackskott). För det tredje är några av de siffror som framläggs av exterminationistiska historiker för år 1943 möjligen något överskattade. Det fjärde skälet består i det obestridliga faktum att tusentals av de judar som skickades till Sobibór överfördes därifrån till olika arbetsläger i Lublin-distriktet⁶⁹; vidare är det troligt att ett mindre antal judar överfördes från “förintelselägret” Treblinka II till det närbelägna arbetlägret Treblinka I och andra läger i samma region.⁷⁰ Det femte och sista skälet är att några av de transporter som nådde Treblinka och Sobibór hösten 1943 anlände österifrån. De sista sex eller åtta transporterna till Sobibór i september 1943 anlände från bl.a. Minsk i Vitryssland och kan ha omfattat så många som 13 700 människor (dokumentation saknas, men att åtminstone vissa av dessa transporter ägde rum är obestridligt).⁷¹ Dessa judar, till en stor del judiska krigsfångar, skickades med största sannolikhet västerut för att arbeta i en nyligen anlagd installation i Sobibór där tillvaratagen fiendeammunition demonterades, eller i Trawniki och andra arbetsläger. Tagna tillsammans medför ovanstående faktorer att vi måste skriva ned det antal judar som nådde de Ockuperade östra territorierna till någonstans mellan 1 800 000 och 1 900 000.

Appendix: Lista över transitlägren och deras verksamhetsperioder

- Chelmno (Kulmhof): 8 december 1941 – september 1942; sommaren 1944;⁷²

- Auschwitz-Birkenau: januari eller februari 1942⁷³ – 1 november 1944;⁷⁴

- Belzec: 17 mars 1942⁷⁵ – slutet av november / början av december 1942;⁷⁶

- Sobibór: 3 maj 1942⁷⁷ – 14 oktober 1943;⁷⁸

- Treblinka: 23 juli 1942⁷⁹ – 19 augusti 1943;⁸⁰

- Majdanek (Lublin): september-oktober 1942⁸¹ – 1943(?).⁸²

3. Genomgång av vittnesbevisningen

Vittnesbevisningen i vidare bemärkelse kan delas in i två huvudgrupper, dels indirekta källor i form av nyhetsartiklar, rapporter från exilregeringar och andra institutioner, publikationer från motståndsrörelser etc. där informationens ursprung inte sällan lämnas mer eller mindre oklart, dels direkt information i form av vittnesutsagor. Jag inleder med att granska den tidigare kategorin.

3.1. Rapporter i tidningar och tidskrifter

3.1.1. American Jewish Yearbook

American Jewish Yearbook utgör en av de viktigaste samtida källorna vi har vad gäller skeenden bland de judiska populationerna världen över. I sin utgåva från 1943 hade årsboken följande att berätta om de judedeportationer som inletts i Polen under det föregående året:

“Till de viktigaste av dessa befolkningsförflyttningar hörde utdrivandet av samtliga judar i Krakow, undantaget 11 000 vilka bedömdes som ‘ekonomiskt användbara’ och placerades i ett getto. De deporterade judarna, vilkas antal uppgick till över 50 000, skickades till Warszawa, Lublin och andra städer. För de som skickats till Lublin blev uppehållet där kortvarigt, ty de flesta av dem skickades vidare österut, medan de återstående trängdes ihop i ett getto i en av stadens förorter. Även merparten av de judar som ännu fanns kvar i de i det Tyska riket införlivade västpolska provinserna skickades österut.⁸³

Tre av “förintelselägren” var belägna i Lublin-distriktet: Majdanek (i själva Lublin), Sobibór samt Belzec. Med “de i det Tyska riket införlivade västpolska provinserna” avses Warthegau-distriktet, från vilket judar deporterades österut via Chelmno. I följande års upplaga (1944, med 1943 som det granskade året) läser vi:

“Rapporter talar om att deporterade judar från Holland och andra västländer skickats till de ockuperade sovjetiska områdena för att utföra militärt arbete, men deras antal och öde är än så länge höljt i dunkel.⁸⁴

3.1.2. Israelitisches Wochenblatt für die Schweiz

Tidskriften Israelitisches Wochenblatt für die Schweiz (Schweiz israelitiska veckoblad) publicerade ett stort antal nyhetsrapporter om “Den slutgiltiga lösningen” under krigsåren. I dess utgåva från den 16 oktober 1942 står följande att läsa (s. 10f.):

Sedan en tid tillbaka har det skönjts en tendens till en upplösning av Polens getton. Så skedde i fallet med Lublin, och därefter var det Warszawas tur. Det är inte känt hur långt hittills denna plan fortskridit. De tidigare gettoinvånarna förs vidare österut till de ockuperade ryska [läs: sovjetiska] områdena; tyska judar skickades i sin tur till gettot för att delvis ersätta dem. […] På senare tiden har märkts i Riga transporter med judar från Belgien och andra länder i Västeuropa, vilka dock omedelbart farit vidare mot okända mål.

I numret från den 27 november 1942 läser vi:

På en daglig basis avgår tåg från Berlin i riktning österut. Några av dem är avsedda för gettona, andra skickas till platser för dräneringsarbeten i östra Polen och Ryssland. Myndigheter i New York rapporteras ha delgivits att ett judiskt bosättningsområde avsett för Västeuropas alla judar kommer att inrättas i det tidigare polsk-ryska gränsområdet och om nöden kräver användas som ett politiskt påtryckningsmedel. Deportationerna från Tyskland, Österrike, Holland, Belgien och Frankrike skall upphöra vid slutet av innevarande år. De deporterade judarnas personhandlingar förstörs och deras namn stryks ut, hädanefter betecknas de enkom med nummer. Således är det knappast omöjligt att upprätthålla korrespondens. [...] I Paris har 4000 rumänska judar och judinnor arresterats och förts ut ur staden. De tilläts föra med sig proviant för två dagar. [...] Den i London utgivna tidningen ‘France’ meddelar i en notis att 20 000 judar från Frankrike anlänt till Bessarabien i ett sorgligt skick. Tågen gick direkt till Kischinev [Chisinau] och Calarisi [Kalarash]⁸⁵för att överlämna fångarna till dessa städers getton.

Med “det tidigare polsk-ryska gränsområdet” avses med all säkerhet området kring den polsk-sovjetiska gränsen såsom den var dragen åren 1920-1939 (såsom framgår av artikeln från den 16 oktober använde denna tidskrift likt många andra “Ryssland” som en beteckning på hela Sovjetunionen). Den östra delen av Polen tillföll den vitryska sovjetrepubliken i samband med delningen 1939, vilket antyder att “det judiska bosättningsområdet avsett för Västeuropas alla judar” bestod av en del av Vitryssland (Minsk låg endast cirka 30 km från den ovan nämnda gränsen).

År 1942 var staden Kishinev belägen mycket nära gränsen till Transnistrien-reservatet (mellan Dnjestr och Bugs södra lopp), till vilket stora antal judar från Bessarabien och Bukovina deporterades av de rumänska myndigheterna. Som förklarats ovan i Avsnitt 2.4.8 kommer Transnistrien här inte att diskuteras i detalj. Det bör emellertid påpekas att även om dagens “Förintelse”-historiker inte känns vid några deportationer av västeuropeiska judar till Transnistrien, så bekräftade den judisk-amerikanske forskaren Joseph B. Shechtman i en artikel från 1953 förekomsten av indikationer på att judar från Frankrike och andra länder i Västeuropa transporterats till detta område:

Det finns indikationer på att Transnistrien under 1943 kom att tjäna som ett slags ‘reservat’ inte bara för rumänska judar utan även för judar från andra av nazistkontrollerade länder. Den 28 februari 1943 rapporterade pressen i London att tusentals judar som transporterats från sina hem i Tyskland, Österrike, Slovakien och det tjeckiska protektoratet till “det idealiska koncentrationslägret” i Theresin-fortet [d.v.s. Theresienstadt] i Protektoratet skickades vidare till Transnistrien.⁸⁶ Åtta månader senare meddelade rapporter från Bukarest att godståg fyllda med judar deporterade från Frankrike, Holland och Belgien ‘fortsätter att nå staden Jassy [Iasi] på sin väg till Transnistrien,’ där de ‘isoleras i läger tillsammans med judar från Bessarabien och Bukovina.’ ⁸⁷ Judar från Tyskland och Bulgarien, liksom även 700 polska judar, rapporterades vara bland de deporterade som förts till Mogilev.⁸⁸

En förtrolig rapport från Internationella Röda Korset daterad den 20 januari 1944 meddelade att enligt officiell rumänsk statistik befann sig 82 098 judar i Transnistrien den 1 september 1943. 50 741 av dessa utgjorde av deporterade rumänska judar, medan de återstående var infödda ryska judar. Det finns pålitliga indikationer på att betydande antal av judar från Transnistrien skickades att utföra befästningsarbeten vid den tyska fronten i öster. I sitt nummer från den 13 augusti 1942 anspelade Krakauer Zeitung på detta när den meddelade att de judar som deporterats till Transnistrien ‘inhyses i stora getton i väntan på att möjligheten skall infinna sig till en förflyttning av dem längre österut.’ ⁸⁹

Uppgiften om transporter från Theresienstadt till Transnistrien fordrar en viss klargörelse. Under loppet av 1943 deporterades sammanlagt 17 068 judar från Theresienstadt-gettot i 10 transporter. Fyra av dem skedde i januari och bestod av inallo cirka 6000 judar. I februari avreste en ensam transport med 1001 judar ombord. Under perioden mars-augusti ägde inga transporter rum; först i september samma år återupptogs konvojerna.⁹⁰ De första tre transporterna i januari 1943 skickades till Auschwitz, liksom även den ensamma februaritransporten. Utifrån de uppgifter som den polska Auschwitz-historikern Danuta Czech presenterar i sitt Kalendarium⁹¹ kan vi rekonstruera dessa fyra transporters öden som enligt tabellen nedan:

Vidare ägde föregående höst, den 26 oktober 1942, en transport (“By”) av 1866 judar från Theresienstadt till Auschwitz rum; 247 av dessa registerade i lägret, medan de övriga 1619 “gasades”, d.v.s transiterades. De närmast föregående fem transporterna från Theresienstadt (vilka avgick under den korta perioden 5-22 oktober) hade samtliga skickats till Treblinka. Destinationen för transporten “Ct” vilken avgick från Theresienstadt den 29 januari med 1001 judar ombord anges som Auschwitz av flera olika källor, bland annat den officiella webbsajten Terezin Studies,⁹² men listas inte i Czechs Kalendarium.⁹³ Frånsett den mindre osäkerheten rörande denna ensamma transport framstår motsägelsen mellan den ortodoxa historiografin och nyhetsrapporterna från den 28 februari 1943 som glasklar. Ifall de senares innehåll stämmer kan de deporterade judarna ifråga endast ha nått Transnistrien via Auschwitz.

Den av Shechtman nämnda uppgiften om att “judar från Tyskland och Bulgarien, liksom även 700 polska judar” deporterats till “Mogilev” stammar enligt densammes noter från en artikel i JTA Bulletin daterad den 23 juli 1943. Då Schechtman talar om Transnistrien avses med all säkerhet staden Mogilev-Podolski (Mohyliv-Podilsky) i Vinnitsa-distriktet i Ukraina, snarare än Mogilev i östra Vitryssland. Mogilev-Podolski ockuperades av tyska trupper den 19 juli 1941 och kom sedermera att annekteras av Rumänien som en del av Transnistrien. I december 1941 levde 3700 lokala judar i stadens getto tillsammans med 15 000 judar som deporterats från Bessarabien och Bukovina. I juni 1942 utbröt en tyfusepidemi bland judarna i staden som föranledde att tusentals av dem överfördes till getton i andra städer.⁹⁴

Som förklarats ovan i Avsnitt 2.4.3. ägde några deportationer av judar från det egentliga Bulgarien aldrig rum; däremot deporterades sammanlagt 11 343 från de av Bulgarien annekterade områdena Makedonien och Thrakien under perioden mars-april 1943. Troligen hade de “bulgariska” judarna nått Mogilev-Podolski via antingen Sobibór eller Treblinka i slutet av mars 1943.⁹⁵

I anknytning till Transnistrien bör här även citeras en dagboksanteckning gjord av Warszawa-juden Abraham Lewin den 10 maj 1942:

Idag berättade samme flykting [en ej namngiven jude från Aleksandrów Kujawski] för mig att judarna i Nieszawa och alla andra judar i området troddes ha deporterats till Rumänien. Detta rykte ligger troligen nära sanningen, då en annan jude råkade nämna för mig att meddelanden anlänt från Bessarabien som skrivits av judar från Lublin som transporterats dit av tyskarna.⁹⁶

Judarna i Nieszawa hade 1939-1940 deporterats till Lublin-distriktet.⁹⁷ Förmodligen hörde dessa till de judar som mellan den 17 mars och den 14 april 1942 deporterades från Lublin med omgivningar till Belzec.⁹⁸

Frågan om möjliga transporter av västeuropeiska och polska judar till Transnistrien är uppenbarligen i behov av vidare efterforskning.

3.1.3. Judisk Krönika

I en studie rörande den svenska krigstida förhållningen till “Förintelsen” skriver den amerikansk-judiske historikern Steven Koblik följande om den för svenska läsare säkerligen bekanta tidskriften Judisk Krönika:

Ett center för aktivism [i Sverige] utgjordes av de pro-sionistiska grupperingarna. Dessa förfogade över en journal, Judisk Krönika, grundad 1932, vilken öppet sökte förändra [den judiska] församlingens offentliga hållning samt influera det svenska samhället i stort. Tidskriften utvecklade nära kontakter i Östeuropa, i synnerhet i Polen, och förmedlade bland den bästa information om den Slutgiltiga Lösningens omfattning tillgänglig i någon västerländsk publikation. Journalen kom även att utgöra en informationskälla för andra, icke-judiska publikationer.^<99

Under krigsåren publicerade denna välinformerade tidskrift en rad nyhetshistorier vars innehåll går stick i stäv med den sedermera etablerade bilden av “Förintelsen”. I numret från september 1942 läser vi:

“Judiska skolbarn över 14 år transporteras också från Tredje riket, huvudsakligen till Ukraina, där de sysselsättes med skördearbete. Barnen få besked om deporteringen först ett par timmar i förväg och få endast medtaga det allra nödvändigaste.”¹⁰⁰

Den ortodoxa historiografin känns inte vid en enda transport av tyska judar till Ukraina, vilket om informationen ovan är korrekt innebär att dessa judiska ungdomar måste ha nått Ukraina via något av “förintelselägren”.

I nästa månads nummer meddelade Judisk Krönika:

“Även ett stort antal judar, som varit internerade i tyska koncentrationsläger, ha transporterats till Polen, där de satts att torrlägga träsken vid Pinsk. Lägret i Dachau är därför nu helt fritt från judar. De flesta judarna i Rhenlandet, inklusive Köln, ha flyttats till ghettot i Riga.¹⁰¹

Visserligen hörde staden Pinsk till Polen mellan 1920 och 1939, men i samband med delningen av Polen tillföll staden med omnejd den Vitryska sovjetrepubliken. De träsk som det här talas om, Pripet-träsken, samt de intilliggande städerna Pinsk och Bobruisk kommer att dyka åtskilliga fler gånger i vårt material.

I samma utgåva (oktober 1942) läser vi:

“Transporten av detta väldiga antal människor [från Västeuropa] till Polen ackompanjeras av massutdrivning av judar från ghettot i Warszawa och annorstädes. Dessa människor forslas ännu längre österut, och då de genom svält och sjukdomar äro mer eller mindre odugliga till arbete, kan man ana, vilket öde, som väntar dem.¹⁰²

Enligt “Förintelse”-historikerna mördades de judar som deporterades från Warszawa-gettot mer eller mindre mangrannt i Treblinka, men här talas det alltså om att de transporterades “längre österut”. Då den polsk-judiska underjordiska pressen redan i augusti 1942 basunerat ut att Treblinka i själva verket var ett “dödsläger” där alla anländande judar mördades i ångkammare eller medels giftgas med fördröjd verkan,¹⁰³ innebär denna nyhetsnotis att “nyheten” om “sanningen” om Treblinka ännu inte nått den välinformerade tidskriften med goda kontakter i Polen, vilket förefaller osannolikt, eller mer troligt, att dess skribenter och redaktörer inte satte någon tilltro till sådana vilda historier emedan de hade mer trovärdiga källor till sitt förfogande.

Slutligen i numret från maj/juni 1944 finner vi följande passage:

“Några få uppgifter börjar nu sippra ut rörande de judars öde, som deporterats från västra till östra Europa. Enligt ett meddelande från Litauen transporterades tusentals judar från Holland, Belgien och norra Frankrike till Kovno [Kaunas], där många blev skjutna i stadens fästning. Även i Vilna [Vilnius] har ett stort antal judar från Västeuropa blivit avrättade. Det lär finnas omkring 20,000 västeuropeiska judar kvar i stadens ghetto. Varje dag skjuter tyskarna flera hundra och Gestapo gör upp listor över de nästkommande offren. Många judar har lyckats fly från olika ghetton och förenat sig med guerillaförbanden, och det finns nu ett stort antal [judar] från Västeuropa, som strider tillsammans med de litauiska partisanerna.¹⁰⁴

Medan Judisk Krönika rapporterat om förmenta massmord i Majdanek och Auschwitz i november 1943¹⁰⁵ och om “dödskamrarna” i Treblinka (där “många tusen” judar skall ha dödats) i september 1943¹⁰⁶ så väl som i sitt nummer från maj-juni 1944¹⁰⁷, så framgår det av ovanstående citat att man fortfarande var övertygad om att ett stort antal västeuropeiska judar, inklusive holländska, belgiska och franska judar, befann sig i de Ockuperade östra territorierna. Vad gäller påståendet att tyskarna skulle ha avrättat tusentals västeuropeiska judar i Vilnius 1944, liksom även andra utsagor av samma natur, så kommer jag att närmare diskuterade de österut deporterade judarnas slutliga öde i den avslutande delen av denna artikel. Här nöjer jag mig med att peka ut att ifall dessa påståenden överensstämt med sanningen skulle de sovjetiska myndigheterna vid krigsslutet ha återfunnit massgravar med resterna av hundratusentals eller miljoner deporterade polska och västerländska judar på sovjetisk mark och hade således kunnat presentera hårda forensiska bevis i Nürnberg istället för att hänvisa till lösa påståenden om “gaskammare” och “förintelseläger”.

I anslutning till påståendet att utländska judar arkebuserades en masse i Vilnius 1944 är det värt att beakta vad historikern Andrew Ezergailis har att säga om liknande påståenden avseende Lettland:

“Vissa memoarförfattare hävdar att omfattande massakrer ägde rum i Lettland innan man tog steget att skicka judarna tillbaka till Tyskland. Denna föreställning måste emellertid klassificeras som ‘folklore’, emedan till dags datum ingen arkiverad dokumentation upptäckts som bekräftar dessa mord. Exempelvis nämner den Sovjetiska extraordinära kommissionen inga nya massgravar stammande från år 1944.¹⁰⁸

3.1.4. New York Times

Under krigsåren publicerade den ledande amerikanska dagstidningen New York Times ett antal notiser och artiklar vilka omnämnde deportationer av judar från Västeuropa till de tyskockuperade delarna av Sovjetunionen. Redan den 28 oktober 1941 rapporterade tidningen att judar “sänts till Generalguvernementet, huvudsakligen till Litzmannstadt [Lódz], medan åter andra förvisas till Riga, huvudstaden i det ockuperade Lettland, och till Minsk i det ockuperade Ryssland [läs: Sovjetunionen]”. Denna rapport stämmer helt och hållet överens med den ortodoxa historieskrivningen (se Avsnitt 2.1.). Under de följande månaderna och åren skulle emellertid uppgifter om deportationer dyka upp som skiljer sig väsentligt från densamma.

I utgåvan från den 26 juli 1942 läser vi (under rubriken “Vichy and Berlin at odds on aliens”): “Nederländska Ostindiens nyhetsbyrå har rapporterat att 60 000 judar avhysts från Amsterdam sedan förra torsdagen som en del i en massdeportation av nederländska ‘icke-arier’ till Polen och det tyskockuperade Ryssland [läs: Sovjetunionen].” Siffran 60 000 syftar med all säkerhet på det antal holländska judar som sänts till uppsamlingsläger inom landet; vid tidpunkten ifråga hade nämligen blott några tusen holländska judar transporterats österut.

I en artikel från den 29 augusti 1942 (“$25,000 sent abroad to care for children”) citeras följande uttalande av den vice verkställande ordföranden för American Jewish Joint Distribution Committee, Joseph Hyman: “Den på sistone genomförda deportationen av 12 000 judar från Paris och andra delar av det ockuperade Frankrike till östra Polen och det ockuperade Ryssland har väckt fasa i hjärtat hos hela den judiska befolkningen.”

Den 5 september 1942 (“Deportation of Jews near goal in Reich”): “Fram tills nyligen har endast judar yngre än 60 år deporterats. Nu skickas dock även äldre människor till Polen och östra [sic] Ryssland. (…) Det är praktiskt taget omöjligt att få kontakt med tyska judar som skickats till de olika gettona i Polen eller det ockuperade Ryssland.”

Den 15 juni 1943 berättade tidningen om en kommuniké utfärdad av den belgiska exilregeringen enligt vilken majoriteten av de belgiska judarna skickats till koncentrationsläger i Tyskland, Polen och de ockuperade ryska territorierna.

Slutligen, den 8 november 1943 (“Germans wipe out Jews of Austria”), meddelade New York Times att de kvarvarande judarna i Österrike “fördes i boskapsvagnar eller gamla ouppvärmda passagerarvagnar till gettona i östra Polen, Lettland eller det ockuperade Ryssland. Rapporter antyder att många dör antingen på vägen eller strax efter ankomsten.” Vid denna tidpunkt hade det emellertid gått mer än ett år sedan de sista direkta transporterna av tyska, österrikiska och tjeckiska judar till de Ockuperade östra territorierna. Den 15 oktober 1942 återstod 8100 judar i hela Österrike, varav endast 1200 var “heljudar”.¹⁰⁹ Under första halvan av 1943 deporterades 1302 av dessa till Theresienstadt och åtskilliga hundra till Auschwitz.¹¹⁰

3.1.5. Notre Voix

I sitt aprilnummer 1944 meddelade den franska kommunistiska motståndstidningen Notre Voix sina läsare följande anmärkningsvärda nyhet:

“En nyhet som kommer att glädja alla Frankrikes judar har utsänts av Radio Moskva. Vem av oss har inte bror, en syster eller någon släkting bland de som deporterades från Paris? Och vem känner inte djup glädje vid tanken på att 8000 Paris-judar räddats från döden av den ärorika Röda Armén? En av dem berättade för Radio Moskva hur han och 8000 andra Paris-judar räddats från sin död. De befann sig allesammans i Ukraina när den sista sovjetiska offensiven sattes in, och SS-banditerna hade tänkt skjuta dem innan de lämnade landet. Då de emellertid visste, vilket öde som avsågs för dem, och då de erfarit, att sovjetiska trupper befann sig inte långt bort, beslöt sig de deporterade judarna för att fly. De välkomnades omedelbart av Röda Armén och befinner sig för närvarande allesammans i Sovjetunionen.¹¹¹

Här skulle man kunna invända, att det rör sig om en text stammande från franska kommunister, vilken sin tur åberopar en utsändning från Radio Moskva, och att såväl de franska kommunisterna som Radio Moskva a priori kan misstänkas för ren propagandaspridning. Mot detta kan anföras, att en närvaro av franska judar i Ukraina knappast lämpade sig för propagandaändamål, och att det inte finns minsta skäl till att antingen Radio Moskva eller den franska motståndstidningen skulle ha uppfunnit denna historia, särskilt med tanke på att de sovjetiska propagandisterna samtidigt höll på att sprida svart propaganda rörande “förintelselägren”.

Ett vidare skäl till att tro på riktigheten i artikelns påståenden finner vi i en dagboksanteckning gjord av den i Bukarest bosatte rumänsk-judiske läkaren Emil Dorian och daterad den 15 augusti 1942:

“Ihärdiga rykten talar om tåg passerande genom den norra delen av Moldavien med judar från det ockuperade Frankrike som skickats österut av tyskarna. Det är känt att 20 000 judar i den ockuperade delen av Frankrike nyligen deporterats därifrån, men ingen kunde gissa vart de sänts. Ryktena innehåller detaljer: förseglade tågvagnar, fruktansvärd törst, ingen mat.¹¹²

De 20 000 judar från Frankrike som Dorian talar om skall enligt exterminationisterna ha skickats till Auschwitz, där majoriteten av dem skall ha gasats. Tillsammans med artikeln i Notre Voix (Paris låg i den ockuperade delen av Frankrike) ger Dorians dagboksanteckning emellertid vid hand att en stor del om inte alla dessa “gasade” judar troligen fördes vidare från Auschwitz till Ukraina. Tåg från väst passerande genom “den norra delen av Moldavien” hade nämligen med största sannolikhet någon ort i Ukraina som destination. Här bör även beaktas den ledande sionisten Joseph Hymans påstående från den 29 augusti 1942 (se föregående avsnitt) om att de från Paris deporterade judarna skickats till “östra Polen och det ockuperade Ryssland”. Med tanke på Polens delning och det frekventa användandet av Ryssland som synonym till hela Sovjetunionen kan detta uttalande mycket väl ha syftat på västra Vitryssland (Vitrutenien) och Ukraina.

Ännu en bekräftelse på att dessa Paris-judar deporterades till Ukraina finner vi i ett brev som det påvliga sändebudet till Frankrike, Valerio Valeri, skickade till Kardinal Luigi Malone den 29 juni 1942:

“Kring den 20:e i denna månad arresterade ockupationsmyndigheterna i samarbete med den franska polisen cirka 12 000 judar. […] Det handlar till merparten om icke-arier av främmande härkomst, framförallt polacker, tjecker etc., vilka är avsedda att deporteras till Ukraina.¹¹³

Medan gemene man svävade i ovisshet om vad som skulle ske de deporterade judarna var alltså ledande personer inom den katolska kyrkan, vilken förfogade över ett enormt kontaktnät, informerade om att dessa judar var bestämda att sändas till Ukraina.

En trolig inledande rutt för transporterna av franska judar från Auschwitz österut skulle kunna ha varit Auschwitz-Krakow-Przemysl-Lemberg-Czernowitz.¹¹⁴ Eftersom Röda Armén mot slutet av april 1944 redan hade hunnit korsa floden Dnepr torde de befriade Paris-judarna ha befunnit sig någonstans i den västra delen av Ukraina.

3.2. Andra indirekta källor

3.2.1. E.M. Kulischer

År 1943 publicerade demografiprofessorn och medarbetaren vid International Labour Office i Montreal, Kanada, Eugene M. Kulischer, en studie betitlad The displacement of population in Europe (Befolkningsomflyttningen i Europa). I sin undersökning assisterades Kulischer av inte mindre än 24 institutioner, inklusive flera judiska, vilka i sin tur förfogade över omfattande informationsnätverk i de olika europeiska länderna. Bokens kapitel om “Utdrivningen och deporteringen av judarna” innehåller många upplysningar av intresse för revisionistiska forskare; här skall jag nöja mig med att citera de passager som är av intresse för vårt ämne:

“Denna tvångsförflyttning [av judarna] har tagit sig följande form: [...]. Utdrivning från ett område avsett att rensas från judar’ följt av deportation till en speciell region (t.ex. Lublin-reservatet) eller stad, eller en del av en region eller stad. Sedan 1940 har detta varit det vanliga tillvägagångssättet i samband med avhysandet av judar från diverse tyskkontrollerade områden och deportationen av desamma till Generalguvernementet eller, på senare tid, till de ockuperade delarna av Sovjetunionen.”¹¹⁵

Omnämnandet av transporter till “de ockuperade delarna av Sovjetunionen” skulle möjligen kunna syfta på de direkta transporterna av tyska, österrikiska och tjeckiska judar till Baltikum och Vitryssland 1941-42, men de följande passagerna är mer specifika:

“Några av judarna i Belgien sändes till tvångsarbete i närliggande delar av Västeuropa, men generellt sett har tendensen varit att förflytta judarna österut. Många västeuropeiska judar rapporterats ha skickats till gruvorna i Slesien. Det stora flertalet skickades till Generalguvernementet samt, i ständigt stigande antal, till de östra områdena, d.v.s till områden som efter 1939 befann sig under sovjetiskt styre eller till andra ockuperade delar av Sovjetunionen.¹¹⁶

Man bör här dra sig till minnes att antalet tyska, österrikiska och tjeckiska judar som deporterades direkt till områdena i öster inte ökade under 1942, utan snarare utgjorde en liten med stadig rännil. Dessutom avgick den sista kända direkta transporten från Wien den 28 november 1942.¹¹⁷ Kulischers tal om ett “ständigt stigande antal” till österut deporterade judar i sin bok från 1943 ter sig därför högst märkligt ifall man inte antar han hade kunskap om andra, de facto tilltagande, transporter av judar till de Ockuperade östra territorierna. Längre fram i kapitlet skriver Kulischer:

“…generellt sett så motsvarar deportationen av judarna österut den rekrytering för arbete i det Tyska riket som den övriga populationen i det tyskkontrollerade Europa underkastats, och deras förflyttning längre och längre österut är tveklöst knuten till försörjningen av armén behov i närheten av fronten.¹¹⁸

Vi lägger här märke till formuleringen “längre och längre österut”. Målet för de transporter som förde judar österut görs något klarare i följande passage, vilken behandlar deportationen av judar från Warszawa-gettot. Som redan nämnts skall dessa judar enligt exterminationisterna ha skickats att möta döden i Treblinkas “gaskammare”:

“Sedan sommaren 1942 har gettona och arbetslägren i de av Tyskland ockuperade östliga områdena blivit destinationsorter för deporterade från Polen såväl som Väst- och Centraleuropa. I synnerhet har det rapporterats om en ny, storskalig förflyttning från gettot i Warszawa. Många av de deporterade har skickats till arbetsläger vid den ryska fronten; andra har sänts att arbeta i träsken i Pinsk, eller till gettona i de baltiska staterna, Vitryssland och Ukraina. Det är knappast möjligt att avgöra i vilken utsträckning förändringarna i den judiska populationen i Generalguvernementet beror på deportationer och till hur stor del de går att tillskriva vanlig mortalitet och utrotning [extermination]. Antalet judar som ännu befinner sig Generalguvernementet är i vilket fall osäkert.¹¹⁹

Kulischer talar vidare om “hundratusentals polska judar som deporterats österut från Generalguvernementet”.¹²⁰

3.2.2. A. Rei och H. Laretei

August Rei och Heinrich Laretei, vilka tjänade som Estlands ambassadörer till Moskva respektive Stockholm innan den sovjetiska ockupationen av detta land 1940 rapporterade den 8 november 1944 följande till den svenske kriminalkommissarien Otto Danielsson:

“Judar har deporterats från Tjeckoslovakien och Polen [till Estland] under förespeglingen att de skulle sättas till arbete i estniska fabriker, men blev istället skjutna. Estniska patrioter har utfört undersökningar och upptäckt bevis .”¹²¹

Medan “Förintelse”-historikerna vidkänns att en transport om 1000 judar från Theresienstadt skickades till estniska Raasiku den 1 september 1942 känner de inte till några som helst transporter av polska judar till Estland. Såsom framkommer nedan föreligger emellertid hänvisningar i dokument och vittnesmål som otvivelaktligen ger vid handa att sådana transporter faktiskt ägde rum.

3.2.3. A. Jablonski

Den 26 auugusti 1943 publicerade den svenska kommunistiska tidningen Ny Dag en artikel skriven av den lettiske kommunisten A. Jablonski med titeln “Tyskarna i Lettland”, i vilken vi läser:

“Under vintern 1941-1942 deporterade tyskarna till Riga judar från Österrike, Tjeckoslovakien, Frankrike och andra ockuperade länder och avrättade dem tillsammans med judar från Riga i tallskogen i Cuibe, mellan stationerna Rumbula och Salaspils.”¹²²

3.3. Vittnena

3.3.1. Herman Kruk

Herman Kruk föddes i den polska staden Plock 1897. 1920 gick han med i den judiska fackföreningen Bund. I samband med det tyska intåget i Warszawa 1939 flydde han till Vilnius, där han fortfarande befann sig 1941 då tyskarna ockuperade Litauen. I Vilnius-gettot kom Kruk att förestå gettobiblioteket och blev med tiden en betydande person inom den lokala judiska samfälligheten. Mellan 1941 och 1944 förde Kruk en omfångsrik dagbok (bitvis skriven i tredje person) vilken han betraktade som en krönika över förintelsen av Vilnius judar. I september 1943 deporterades Kruk från Vilnius till koncentrationslägret Klooga i Estland och därifrån vidare till arbetslägret Lagedi i samma land, där han rapporteras ha skjutits den 18 september 1944. Hans dagbok bevarades av en vän som efter kriget flyttade till Israel. År 1961 publicerades dagboken på originalspråket jiddisch av den judiska organisationen YIVO under titeln Hurbn Vilne (“Vilnius förstörelse”; andra upplagor av samma bok bär titeln Togbuch fun Vilner Geto, “Dagbok från Vilnius-gettot”). Först år 2002 publicerades en engelsk översättning av dagboken, vilken innehåller en rad passager som går stick i stäv med den gängse historiska bilden av “Förintelsen” och bekräftar den revisionistiska transitlägerhypotesen.

I Kruks dagboksanteckning från den 30 januari 1942 läser vi:

“Ett tåg med judar passerade förbi här idag. Judarna sade att de hämtats för arbete från Sosnowiec med omgivning. Tåget lämnade i riktning mot östfronten.”¹²³

Sosnowiec (tysk stavning Sosnowitz) är en stad i Övre Slesien, inte långt från Katowice, som i sin tur ligger inte långt från Oswiecim, även känt som Auschwitz. Enligt den ortodoxa historieskrivningen anlände den första judetransporten som gasades i Auschwitz från just Övre Slesien. “Förintelse”-historikerna är inte helt ense om när denna konvoj anlände till lägret. Danuta Czech skriver i sitt Kalendarium att transporten avgick från staden Beuthen (Bytom) i Övre Slesien den 15 februari 1942.¹²⁴ De källor hon anger är emellertid inte samtida dokument utan tämligen svävande vittnesutsagor.¹²⁵ Jean-Claude Pressac å andra sidan daterar de första storskaliga “gasningarna” i Auschwitz till januari 1942.¹²⁶ Samma datering för Ber Mark, som anger att de förmenta offren kom från en ej närmare specificerad ort i Över Slesien.¹²⁷ Med tanke på datumet och ursprunget tycks det likväl inte omöjligt att den transport som Kruk observerade i Vilnius utgjordes av den första gruppen judar som “gasats” i Auschwitz. Den ortodoxa historiografin känner förvisso inte till några transporter från Sosnowiec till Auschwitz (eller något annat “förintelseläger”) före maj 1942,¹²⁸ men man måste beakta här att mycket av det vi vet om transporterna av polska judar är osäkert; i många fall saknas samtida dokumentation och datum och siffror härrör från vittnesmål och mer eller mindre säkra efterkrigstida uppskattningar.

I en kortfattad krönika över skeendena i den närbelägna staden Kaunas (Kovnos) getto mellan slutet av juni 1941 och februari 1942 som Kruk nedtecknade i sin dagbok den 16 februari 1942 läser vi följande:

“Det enda oroande i sammanhanget är att mängder av judar drevs in i Kovno från Tjeckien, från Lódz, Övre Schlesien, Belgien och Tyskland. Det judiska rådet i Slobodka [Vilijampole, i Kaunas] räknade med att de skulle få inhysa dessa judar i gettot, men det visade sig att de förts till Kovno för att förintas.”¹²⁹

Den ortodoxa historieskrivningen känner endast till två judetransporter från Västeuropa till Kaunas under perioden ifråga: en med ett okänt antal tyska judar ombord som avgick från Berlin den 17 november 1941 och en med 995 judar från Wien som avgick den 23 november 1941. Omnämnandet av judar från Lódz och Övre Slesien är av särskilt intresse. Enligt Czech, Pressac och Mark skall den första gasningen av just judar från Övre Slesien i januari eller februari 1942 ha varit en tämligen isolerad händelse; massgasningarna av hela anländande transporter skall därefter ha återupptagits först i maj samma år. Således framstår det som mindre troligt att en eller flera konvojer förutom den som Kruk kommit i kontakt med den 30 januari nått Litauen via Auschwitz. Möjligen rör det sig här om judar från delar av Warthegau-distriktet som traditionellt räknades som tillhörande Övre Slesien och som “gasats” i Chelmno. Från och med januari 1942 skickades judar inhysta i gettot i Lódz till detta transitläger.

Kruks andrahandsuppgift om belgiska judar är svår att förklara, då de första deportationstågen från detta land inte avreste förrän i augusti 1942. Ungefär 8000 belgiska judar hade tidigare avhysts till Frankrike, men transporterna därifrån inleddes å andra sidan inte förrän mars 1942 (jfr. Avsnitt 2.3.2. och 2.3.3.). Kulischer rapporterar dock att “några judar, huvudsakligen av polskt ursprung, förflyttades från Antwerpen [i Belgien] till Lodz där de sattes att arbeta i textilfabriker” under vintern 1941-42.¹³⁰ Förutsatt att Kulischers information är korrekt är det hypotetiskt möjligt att några av dessa från Belgien deporterade judar nått Kaunas via Chelmno. En annan möjlighet är att det rör sig om en förväxling med de 334 judar från Luxemburg som deporterades till Lódz-gettot i oktober 1941 (Avsnitt 2.9.4.) och varav några möjligen kan ha sänts vidare österut via Chelmno i januari eller februari 1942. Lika troligt är antagligen att Kruks okände sagesman helt enkelt misstagit sig. En liknande tveksam andrahandsuppgift återges i Kruks dagboksanteckning från den 12 mars 1942: Kaunas-gettots Judenälteste, Dr. E. Elkes, hade skickat Kruk “ett gult tygmärke från en västeuropeisk jude” tillsammans med ett brev som förklarade att märket härrörde från “en stor grupp av judar från Belgien och Holland” vilka nyligen förts till Kaunas för att skjutas, men varav “flera lyckades gömma sig.”¹³¹ Avraham Tory, sekreterare i Kaunas-gettots judiska råd, nämner ingenting om sådana transporter i sina dagboksanteckningar från de första månaderna av 1942, vilka emellertid är tämligen lakoniska.¹³² Medan närvaron av judar från Belgien hypotetiskt är möjlig att förklara är det värre med de holländska judarna. Möjligen skulle det kunna röra sig om en förväxling av flamländsktalande judar med holländska judar.

Den 12 mars 1942 skrev Kruk i sin dagbok:

“Ett rykte har snabbt spridit sig i gettot om att 2000 tyska judar förts till Suboczgatan [i Vilnius].”¹³³

Två dagar senare, den 14 mars 1942, återvände han till ämnet:

“Vi¹³⁴ har redan noterat att 2000 tyska judar befinner sig i de kommunala husen på Suboczgatan. Nu vet jag att denna grupp av judar kommer från Österrike, de flesta av dem från Wien. Än så länge har vi inte lyckats ta kontakt med dem.”¹³⁵

Den ortodoxa historiografin känner inte till en enda transport av österrikiska (eller andra väst-, syd- och centraleuropeiska) judar till Vilnius. De 2000 judar som Kruk nämner kan förvisso ha deporterats till Vilnius direkt från Wien, men enligt de bevarade dokumenten ägde det från den 6 februari till den 6 maj 1942 inte rum några direkta transporter av österrikiska judar österut. Det är dock hypotetiskt möjligt att de deporterade judarna nått Vilnius via Lódz-gettot. Mellan den 16 oktober 1941 och den 4 november samma år deporterades sammanlagt 5002 judar från Ostmark (det annekterade Österrike) till Lódz. Enligt en Gestapo-rapport daterad den 9 juni 1942 hade fram till detta datum 10 993 av de sammanlagt 19 848 judar som deporterats till Lódz från Altreich, Ostmark och Protektoratet evakuerats (d.v.s skickats österut via Chelmno).¹³⁶ Vad som talar mot denna hypotes är det faktum att Lódz gettokrönika anger att den första transporten av judar ur denna grupp avreste först den 4 maj 1942.

I samband med “det rena förintelselägret” Chelmno är Kruks dagboksanteckning från den 4 juli 1942, vilken bär rubriken “Ett meddelande från Lódz”, av yttersta intresse:

“Erhöll just ett meddelande från Lódz. För oss är Lódz en av dessa städer från vilka man knappt kan erhålla någon information. Självfallet är ryktena därifrån vilda och tokiga och enligt dem är det redan ett faktum att det inte längre finns några judar i Lódz.

Nu har jag fått reda på av två unga människor som skickades iväg från Lodz-gettot i mars att Lódz har ett getto. Det äger inte rum några skjutningar, och massavrättningar är okända. Det enda som sker är att folk skickas iväg att arbeta. De antar att omkring 10 000 judar nyligen har skickats iväg från Lódz. Nu vet de unga människorna vad det innebär att skickas att arbeta. De släpas runt från ställe till ställe; de vet inte var de är eller vad de håller på med. Då och då plockas grupper ut och försvinner, och man antar att de skjuts…

Båda de unga männen flydde från en sådan grupp och efter en veckas vandring arresterades de i Vilna [och fördes till] Lukiszki [ett fängelse i samma stad] varifrån de släpptes för blott två dagar sedan. Här i gettot fick de nya kläder och snart kommer de skickas att utföra skogsarbete.”¹³⁷

Enligt den ortodoxa historieskrivningen skickades från och med januari 1942 ett stort antal judar från gettot i Warthegaus huvudstad Lódz (Litzmannstadt) inte till arbete i östern, utan till en säker död “förintelselägret” Chelmno. Enligt “Lódz-gettots krönika” evakuerades 10 003 judar från Lódz i januari, 7025 i februari och 24 687 i mars.¹³⁸ I samtida tyska dokument refereras de evakuerade judarna konsekvent till som “omförflyttade” (ausgesiedelt), och Kruks dagboksanteckning visar entydigt att denna folkförflyttning var verklig och inte som “Förintelse”-historikerna hävdar ett verbalt kamouflage för massutrotning. Dagboksanteckningen från den 4 juli 1942 utgör således en stark bekräftelse av transitlägerhypotesen. Det är möjligt att de två Lódz-judarna som Kruk erhöll sin information ifrån endast kände till antalet som deporterats i januari – i vilket fall som helst är likheten slående mellan deras “omkring 10 000” och gettokrönikans 10 0003 deporterade i januari. Det faktum att de två unga männen behövt en vecka för att ta sig till fots från sin arbetsort till Vilnius tyder på att deras transport haft Litauen eller möjligen det angränsade Vitryssland som destination.¹³⁹

Kruks anteckning från den 16 februari 1942 om att judar från bl.a. Lódz skickats till Kaunas enkom för att skjuta där tycks tveksam i ljuset av vad den ovan nämnde Kaunas-juden Avraham Tory nedtecknade i sin dagbok den 14 juli 1942. Här står nämligen att läsa att “fyra judar från Lódz” förts till Kaunas gettosjukhus för operation efter att ha “tillbringat en lång tid i ett arbetsläger”.¹⁴⁰ Man bör i detta sammanhang även notera att ett antal vittnen rapporterat om närvaron av polska judar i Baltikum. I de flesta fall anger olyckligtvis inte vittnet varifrån i Polen dessa judar stammade eller hur de anlänt till de Ockuperade östra territorierna. Jeanette Wolf, en tysk judinna deporterad till Riga, nämner i sina memoarer att polska judar var internerade i lägret Strasdenhof nära Riga.¹⁴¹ Den tyske juden Josef Katz nämner upprepade gånger närvaron av polska judar i Rigas getto och i koncentrationslägret Kaiserwald i samma stad, inklusive “Shmuel, en jude från Lódz”.¹⁴² I en av de odaterade anteckningar som Kruk gjorde efter att ha deporterats till Estland, och som tycks referera till december 1943, läser vi att lägeräldsten i ett läger i estniska Narva (möjligen Narva-Ost, ett underläger till Vaivara) var “den galiciske juden Zieler.”¹⁴³ Ett bevarat kortregister från det estniska koncentrationslägret Klooga ger vid hand att minst 14 av lägrets fångar var judar från Warszawa.¹⁴⁴ Vidare talar rapporter om att en mindre grupp av polska judar arbetade med att kremera liken från avrättade politiska fångar i det estniska Tartu-lägret i november 1943.¹⁴⁵ Avslutningsvis kan även anföras Warszawa-juden Abraham Lewins dagboksanteckning från den 10 maj 1942, i vilken det talas om rapporter enligt vilka judar som deporterats från Lódz anlänt till Rumänien, där de satts att utföra jordbruksarbete.¹⁴⁶

Kruks dagboksanteckning från den 16 april 1943 är även den av yttersta intresse:

“Jag fick reda på att det de senaste veckorna stannat två tåg i Vilna, båda med 25 vagnar innehållande föremål som tydligen tillhört de holländska judarna. [...] Idag sprider sig ryktet att det finns omkring 19 000 holländska judar i [den litauiska småstaden] Vievis¹⁴⁷

Vievis (på polska Jewie) är en småstad belägen ungefär halvvägs mellan Kaunas och Vilnius med direkt anslutning till den järnväg som löper mellan de två storstäderna (jfr. Ill. 2). I en litauisk doktorsavhandling som är delvis tillgänglig i engelsk översättning online presenterar historikern Neringa Latvyte-Gustaitiene följande beskrivning av lägren i Vievis vilken närmast uteslutande baserar sig på efterkrigstida vittnesuppgifter:

“Så tidigt som 1942 fanns det två arbetsläger i Vievis, ett för sovjetiska krigsfångar och ett för judar. Båda övervakades av en tysk truppenhet under befäl av en officerare vid namn Deling. Merparten av judarna var sysselsatta med att bygga motorvägen [mellan Vilnius och Kaunas]. [...] I maj 1942 fanns det 700 judar i lägret. Genomflödet av människor var intensivt: det hände ofta att stora grupper fördes iväg för att mördas, samtidigt som andra anlände för att ersätta dem. Fångar från gettona i Vilnius och Kaunas arbetade där. [...] Regimen i arbetslägret Vievis var ytterst strikt. Att lämna lägret var strängt förbjudet. Lägerområdet var inhägnat med taggtråd och bevakat av väpnad personal. Arbetsdagen inleddes 5:30 med appell 6:00 på förmiddagen. Maten var undermålig. [...] I mitten av 1943 överfördes kontrollen av arbetslägret Vievis till Vilnius stadskommissarie, som var känd för sin grymhet. Fångarna fortsatte att bygga på motorvägen. Matens näringsvärde förbättrades inte, ‘Rätt ofta kunde man se judar på väg hem från sitt arbete som stöttade upp varandra för att inte falla ihop.’ Fångbarrackerna var osanitära och utgjorde rentav en livsfara. Människorna i dem sov i fyravåningskojar av sammanfogade brädor. Lite halm placerades ovanpå brädorna om man kunde få tag på någon. Selektionerna i lägret fortsatte och grupper av judar hämtades in för att ersätta andra. Sjuka överfördes vanligen till gettona i Vilnius och Kaunas. Från dessa getton erhöll lägret vissa förnödenheter: kläder, stövlar och andra föremål. Fastän den inre regimen inte ändrades något nämnvärt blev konfrontationer mellan judarna och lägervakterna alltmer frekventa.
[...] I september [1943] anlände en stor grupp judar till lägret i Vievis. En selektion av de arbetsdugliga inleddes omedelbart. Dzena valde ut de arbetsföra judarna och de med guld för att stanna i lägret. Det stora flertalet, bland dem gamlingar och barn, transporterades till Paneriai [på polska Ponar, en förment skådeplats för massavrättningar]. [...] En 45 kilometer lång smalspårig järnväg hade byggts mellan Vievis och Paneriai vilken förde judarna till platsen där de skulle dödas. [...] Arbetslägret i Vievis upplöstes i december 1943. Samtliga arbetsfångar mördades i Paneriai.”¹⁴⁸

Vad som utan tvivel är säkert av det ovanstående är det faktum att det existerade ett läger för judar i Vievis från början av 1942 fram till december 1943. Uppgiften om att de sjuka från Vievis-lägret fördes till gettona i Vilnius och Kaunas – något som inte rimmar väl med påståendet att ej arbetföra judar från samma läger sköts i stora antal i Ponar – bekräftas av Avraham Torys Kaunas-dagbok. I sin dagboksanteckning från den 2 juli 1943 skriver Tory:

“Yellin, representanten från Vievis-lägret, anlände här idag. Han kommer till gettot [i Kaunas] varannan eller tredje vecka för att hämta träskor, underkläder och andra förnödenheter från vår välfärdsavdelning. Förhållandena i arbetslägret Vievis är hårdare än de i gettot [i Kaunas]. Logiförhållandena där hotar fångarnas hälsa och liv, styret är strikt och arbetet slitsamt. Arbetslägret Vievis är underställt Vilnas stadsguvernör, som är en mycket grym man. För ungefär fyra veckor sedan fruktade arbetarna i lägret att samtliga lägerfångar skulle utrotas sedan två judiska ynglingar vägrat att lyda lägervakternas befallningar. Då och då tas patienter från Vievis-lägret in i vårt gettosjukhus. Lägerfångarna kommer dessutom ofta till oss för att be om hjälp med det ena eller det andra problemet. Vi för vår del hjälper dem så gott vi förmår.”¹⁴⁹

I en samling med vittnesmål från “Förintelseöverlevare” publicerad 2007 finner vi följande skildring rörande en viss “Marie”, en judinna från Vilnius-gettot:

“Sedan de [i september 1943] insett, att gettots sista dagar nalkades, lyckades Adam [Maries bror] se till att bli överflyttad till lägret i Zezmarai, där han kom att arbeta för den tyska byggnadsorganisationen TODT. Där arbetade han som lägerläkare, medan Marie blev kvar i ghettot. Precis innan den stora utrensningen [av Vilnius-gettot den 23 september 1943] anlände brodern tillsammans med några vänliga medlemmar av TODT-organisationen och räddade henne. Hon befann sig nu i Vievis-lägret. Efter ungefär en månad förflyttades hon till Milejgany och därifrån vidare till lägret i Zezmarai.”¹⁵⁰

Denna skildring antyder att Vievis fungerade inte endast som ett arbetläger utan även som ett slags transitläger från vilket judiska fångar slussades vidare till andra läger i Litauen. Från annan vittnesbörd vet vi att en grupp judar från Vilnius-gettot i början av 1943 och möjligen även innan dess var sysselsatt med att bygga en väg mellan Vievis och Kaunas, samt att en del av denna grupp verkar ha överförts till en okänd ort den 12 mars 1943.¹⁵¹ Kan de holländska judarna ha skickats till Vievis för att arbeta med detta och andra byggnadsprojekt?

Illustration 2. En karta av området mellan Vilnius och Kaunas från år 1941 med ortsnamnet Vievis understrykt av författaren. Tåg söderifrån anlände först till jänrvägsknutpunkten Landwarówo (Lentvaris), varifrån de antingen fortsatte österut till Vilna/Wilno/Vilnius eller mot nordväst och Kaunas (Kovno). (Källa: Sektion av Internationale Weltkarte 1:1 000 000 Sonderausgabe IV.1941 Ber. V.41 N-35 Wilna). Klicka på bilden för att se den i full storlek.

Att någon helt och hållet skulle ha hittat på uppgiften att 19 000 holländska judar anlänt till en litauisk småstad framstår som uteslutet. I vilket syfte skulle någon ha fabricerat ett sådant rykte? Eller alternativt: hur skulle en sådan missuppfattning ha uppstått? Men varifrån kom då dessa judar?

De bevarade transportlistorna visar att sex transporter med sammanlagt 7699 holländska judar ombord avreste från Westerbork med destination Sobibór mellan den 2 mars och 6 april 1943.¹⁵² Var personen/personerna bakom Vievis-ryktet möjligen felinformerade om antalet holländska judar? Så kan ha varit fallet, men det är kanske mest troliga är att Vievis vid denna tidpunkt rymde även holländska judar som nått Litauen via Auschwitz. Mellan den 17 juli 1942 och den 25 februari 1943 skickades totalt 42 533 holländska judar till Auschwitz; 30 413 av dem “gasades utan föregående registrering”, d.v.s fördes vidare till annan ort.¹⁵³ Ifall en del av dessa i Auschwitz “gasade” skickats till Vievis är det således fullt möjligt att 19 000 holländska judar befann sig i denna stad i mitten av april 1943.

Senare samma dag som Kruk nedtecknade ryktet om de holländska judarna i Vievis (den 16 april 1943) antecknade han följande under rubriken “Vidare om de holländska judarna”:

“Just nu har jag lyckats få tag på ett judiskt märke från en holländsk jude och en kopia av den av de ockuperade Nederländernas rikskommissarie utfärdade ordern rörande judisk egendom (bifogas).”¹⁵⁴

Dagbokens redaktör anmärker att kopian ifråga saknas. Med “judiskt märke“ avses tvivelsutan de davidsstjärnor i gult tyg som de västeuropeiska judarna tvingades bära på sina ytterkläder. I Nederländerna var dessa märken som redan nämnts försedda med inskriptionen Jood (holländska för jude). Ovanstående passage visar att Kruk hade goda skäl att tro på ryktet rörande Vievis, då han själv förfogade över föremål som tillhört en eller flera deporterade holländska judar.

Den 19 april 1943 skrev Kruk:

“Europa kommer att rensas från judar. Judarna i Warszawa skickas för att dödas i Malkinia, i närheten av Lwow eller i närheten av Zamosc. Judarna från Västeuropa förs österut; deras vandring fortsätter.”¹⁵⁵

I sina tidigare dagboksnotiser nämner Kruk upprepade gånger uppgifter om att Warszawas judar skickades för att dödas nära den polska staden Malkinia, d.v.s i Treblinka (Lwów och Zamosc syftar med all säkerhet på Belzec). Den 5 september 1942 skrev Kruk att “Judarna förs i riktning mot Malkinia, och där, där… förgiftas de med gas”.¹⁵⁶ Den 30 september 1942 noterade han att massmord på judar “sägs ha ägt rum någonstans i närheten av Malkinia. Människorna tvingas lämna sina kläder i tågvagnarna. Därifrån förs de till underjordiska gångar från vilka de inte återvänder. Hur det hela går till är än så länge okänt.”¹⁵⁷ Den 27 oktober hade ryktena hunnit växa sig mer specifika: “Judarna därifrån [=Warszawa] fördes som nämnts till Belz (nära Lwów) och till en skog i närheten av Malkinia. Där förs judarna genom särskilda underjordiska portar, förgiftas och bränns.”¹⁵⁸ Den 30 oktober skrev Kruk åter om ryktena och hänvisade nu till en tryckt källa, nr 6 av den underjordiska polska tidningen Niepodleglo??. Kruk sammanfattar: “Några fördes med tåg till Treblinka i närheten av Malkinia, andra transporteras så långt som till Belz (i Lwów-distriktet), där de samtliga förgiftas med gas eller dödas med elektrisk ström i den där belägna gamla tvålfabriken.”¹⁵⁹ Till den 6 maj 1943 hade ryktena växt sig riktigt vilda:

“Treblinka. Detta är namnet på den plats nära Malkinia där judar från Warszawa, Bialystok och Grodno mördas. Hit anländer som sagt tågen och alla tvingas klä av sig innan de drivs in i skogen, i vilken en avlusningsanläggning påstås vara belägen. Om någon inser vad det är som pågår och vägrar att klä av sig lämnas denne över till en grupp judiska poliser, som kastar in de motsträviga i en eld; sedan tvingas man klä av sig och drivs in, oavsett var[sic]. […] Offren drivs in i avlusningsanläggningen. En maskin suger ut luften från insidan tills människorna dör. Kropparna spricker av lufttrycket och kastas sedan automatiskt in i det så kallade krematoriet, vilket bränner kropparna till kol.[De anonyma] berättarna säger att aska ligger utspridd över fälten i den omgivande regionen. Uppenbarligen rör det sig om askan från de brända människorna.”¹⁶⁰

Det är här intressant att notera, att medan Kruk beredvilligt återgav rykten (spridda av polska underjordiska publikationer) om att judarna från Warszawa, Bialystok och Grodno massakrerades i Treblinka och Belzec (som här blandas samman med den polska staden Belz) så nämner han aldrig något om de förmenta massgasningarna av Lódz-gettots judar i Chelmno (även lägren i Sobibór och Auschwitz var okända för honom). Skälet till detta är uppenbart: Ända sedan sitt möte med de två unga judarna från Lódz den 4 juli 1942 hade han vetat att de “vilda och tokiga” ryktena om Lódz inte stämde med sanningen, att “massavrättningar är okända” och att de tiotusentals judar som evakuerades från gettot skickades österut för att arbeta. Kruk var således mottaglig för svart propaganda när det gällde fallet med Warszawa-judarna – vilket är förståeligt med tanke på att de flesta av hans släktingar levde i staden – vars öde han inte hade någon annan information om än den som spreds av motståndsrörelsernas propagandister, men satte inte tilltro till rykten om massmord när han hade tillgång till förlitliga förstahandskällor som vederlade desamma.

Kruk anteckning från den 19 april 1943 enligt vilket “Judarna från Västeuropa förs österut; deras vandring fortsätter” visar entydigt på att han inte trodde att dessa judar gasats i “förintelselägren” i Polen. Varför skulle han för övrigt tro något sådant, när han visste att de holländska judarna fördes till de Ockuperade östra territorierna?

Den 26 april 1943 skrev Kruk återigen om de västeuropeiska judarna under rubriken “Var finns Europas miljoner judar?” Här antydde han att åtminstone en del av dem skjutits i Litauen och Vitryssland:

“Vi vet exempelvis att Polen ensamt rymde mer än 3 miljoner judar, och nu – går det att hitta ens en halv miljon i det tidigare Polen? Hur vi än försöker kan vi inte nå denna siffra. Och vad med de hundratusentals judar från Rumänien, Bulgarien, Jugoslavien och de tusentals judar från Frankrike, Belgien, Holland och Tjeckoslovakien som passerat genom Litauen i tusenden, som sköts i närheten av Minsk, vid Sjunde fortet i Kovno, etc.?”¹⁶¹

Den 30 april 1943 återvände Kruk till de deporterade holländska judarna:

“Vi har redan skrivit om deporteringen av 130 000 judar från Holland¹⁶² och om deras transport österut. Vi har också nämnt att vagnslaster med gods tillhörande de holländska judarna befinner sig på järnvägsstationen i Vilna. Nu något som förklarar alltsammans. Vackra gamla möbler har förts hit, till vår snickarverkstad, för att repareras. I byrålådorna finner man holländska dokument, inklusive dokument från december 1942, vilket innebär att holländarna till synes inte deporterades österut förrän i januari eller februari. Således visste inte judarna att de skulle förintas. De rika holländska judar förde rentav med sig bridgebord, utifall – Gud förbjude! – sådana tingestar inte skulle stå att finna bland de efterblivna östjudarna. Nu står det klart att de slaktades, precis som judarna från Oszmiana och Swieciany.¹⁶³ I vårt område står det dussintals tågvagnar fyllda med judiskt skräp, återstoden av den tidigare holländska judenheten.”¹⁶⁴

Denna passage undanröjer de sista eventuella tvivlen rörande transporternas usprung, då de jiddischspråkiga judarna i Vilnius-gettot med all säkerhet kunde skilja holländska åt från tyska. Dateringen av de återfunna dokumenten bekräftar vidare att de holländska judarna förts till Litauen antingen i januari eller februari 1943 via Auschwitz eller i mars-april via Sobibór.

Man skulle möjligen kunna lägga fram som motargument att dessa tåg kan ha fört med sig enbart tillhörigheter från holländska judar som mördats i Sobibór, men detta motsäger vad “Förintelse”-historikerna har att säga om Sobibór. Miriam Novitch skriver att “Guld och juveler skickades direkt till Führerkansliet i Berlin. De deporterades kläder, från vilka de gula davidsstjärnorna och allt som röjde deras ursprung avlägsnats, skickades till olika tyska institutioner.”¹⁶⁵ Yitzhak Arad citerar följande vittnesutsaga från Jan Piwonski, som under kriget arbetade vid järnvägsstationen i Sobibór:

“Jag såg hur man brände de föremål som inte var av något värde för tyskarna. De övriga föremålen lastades i godsvagnar och skickades till Tyskland. Sådana transporter med föremål och kläder avgick två gånger i månaden. Värdesaker, guld och pengar lades i en förvaringslåda av järn och sändes till Berlin två gånger i veckan.”¹⁶⁶

Man kan förvänta sig att Piwonski skulle ha nämnt ifall delar av den konfiskerade judiska egendomen av någon märklig anledning hade skickats till Baltikum istället för till Tyskland! Och om det nu verkligen var så att vagnarnas innehåll stammade från Sobibór-offer, hur kom det sig att de innehöll såväl komprometterande dokument som davidsstjärnor (anteckning nummer två från den 16 april)? Enligt vittnet Thomas Blatt byggdes det i Sobibór en särskild ugn för förbränningen av de personliga dokument och böcker som de förmenta offren fört med sig.¹⁶⁷

Dagboksanteckningen från den 30 april indikerar även att de judar som slussades genom “förintelselägren” inte fick alla sina medförda tillhörigheter beslagtagna. Slutligen noterar vi att Kruk ingenstans i sin dagbok förklarar hur han visste att de till Litauen deporterade holländska judarna “slaktats” där.

En vidare anteckning av intresse nedtecknades av Kruk den 23 juni 1943:

“I gettot i Minsk lever nu 3000-4000 judar. I närheten av gettot ligger ytterligare ett getto. I det första gettot lever judar från bl.a. Minsk, Slutsk och Baranovitch. I det andra lever inallo 1500 tyska och tjeckiska judar.”¹⁶⁸

Kruk hade delgivits denna information av två personer som nyligen beökt Minsk. Påståendet att 1500 tyska och tjeckiska judar vid denna tidpunkt levde i det andra gettot motsäger Hersh Smolars uppgift om att de sista återstående tyska judarna i “Hamburg-gettot” hade mördats i “gasvagnar” i början av 1943.¹⁶⁹ Å andra sidan skriver Smolar att inte mindre än 12 000 judar (varav 3200 i gömställen) levde i Minsk-gettot så sent som i februari 1943.¹⁷⁰ Enligt en annan källa fanns det kvar tyska judar i Minsk fram till den 14 september 1943.¹⁷¹

3.3.2. Hilde Sherman-Zander

Hilde Sherman-Zander var en tysk judinna, född 1923, som deporterades från Köln till Riga den 10 december 1941. I sina memoarer drar hon sig till minnes följande incident som skall ha ägt rum en ej närmare daterad sommardag 1942:

“En morgon på vägen till arbetet, när vi korsade järnvägsspåren, fann vi där stående ett långt tåg av boskapsvagnar. Ovanpå spåren låg små bitar av papper och kartong, på vilka stod skrivet ‘Hjälp, vi törstar ihjäl’ och rop efter ‘Vatten! Vatten!’

Från luftöppningarna, som var tillstängda med taggtråd såg vi händer och underarmar sträckas ut. Plötsligt kastade de olyckliga ut ringar, klockor och pengar i förhoppning om att erhålla en munfull vatten i gengäld. Vi marscherades hastigt vidare.

På kvällen i gettot fick vi reda på att kläderna från denna transport redan anlänt till gettot. Bara kläderna. Samt några barnvagnar med nappflaskor fyllda med mjölk. Det fanns inget spår av människorna. De var holländska judar som deporterats från Westerboork [rätt: Westerbork].

Så fortsatte det under hela sommaren: Varannan dag anlände stora mängder med textilier till gettot: lakan, skor, toalettartiklar. Allting packades upp i den enorma hallen för att sedan sorteras. Inte en enda gång nådde någon av de tusen och åter tusen människorna från dessa transporter vårt getto. Vid det laget visste vi vart de tog vägen: till Hochwald [det tyska namnet på Bikernieki-skogen]. Allesammans. Utan undantag. Alla sköts de och begravdes i massgravar.”¹⁷²

I likhet med Kruk hävdar alltså Sherman-Zander att de deporterade holländska judarna sköts till döds vid sin ankomst till de Ockuperade östra territorierna, men även i hennes fall rör det sig om ett påstående uppenbarligen grundat på hörsägen snarare än egna observationer. Som nämnts ovan ägde den första transporten av holländska judar till Auschwitz rum den 17 juli 1942, ett faktum som stämmer utmärkt väl ihop med Sherman-Zanders vittnesmål.

3.3.3. Hersh Smolar¹⁷³

Hersh Smolar var en polsk jude född 1905. 1939 flydde han från sin hemstad Bialystok till Minsk i Vitryssland, där han blev kvar när tyskarna ockuperade staden sommaren 1941. Smolar blev inom kort en ledande figur inom Minsk-gettots underjordiska motståndsrörelse. Från 1942 och framåt ledde Smolar en grupp judiska partisaner som opererade i Naliboki-skogen nära Minsk. I sina memoarer, vilka ursprungligen publicerades 1948, berättar Smolar om ankomsten av västeuropeiska judar till Minsk:

“Ända sedan transporter av judar från olika länder i Europa börjat anlända till järnvägsstationen i Minsk – från Tyskland och Frankrike, från Polen och Tjeckoslovakien, från Ungern och Grekland – mottog vi från de av de våra som arbetade på stationen fragmentariska underrättelser om judarna i dessa länder. Vi fick höra om de olika metoder som nazisterna använde inte bara för att terrorisera judarna, utan även för att undergräva deras vaksamhet medels list. Vi visste till exempel att detta gjordes genom att sprida rykten om att transporterna var på väg till arbetsplatser i öst.”¹⁷⁴

Olyckligtvis framgår det inte av den passage som citeras ovan när dessa transporter började anlända till Minsk eller fram till vilken tidpunkt som de fortsatte, även om kapitlet ifråga tilldrar sig sommaren 1942. Här drar vi oss till minnes att den första deportationen av judar från Grekland ägde rum i februari 1943, medan i Frankrike transporterna inleddes redan i mars 1942.

Omnämnandet av ungerska judar skulle kunna tas som ett belägg för att den information som Smolar erhöll var otillförlitlig p.g.a av de skäl som anförts i Avsnitt 2.2.3. Emellertid finns det en möjlig förklaring till närvaron av (nominellt) ungerska judar i Vitryssland 1942: I augusti 1941 forslades 17 000 – 22 000 judar från den av Ungern annekterade, tidigare tjeckoslovakiska, provinsen Karpato-Ryssland över floden Dnjestr till den ukrainska regionen Kamenetz-Podolsk.¹⁷⁵ Historikern Christian Gerlach nämner vidare att den andra ungerska armén sommaren 1942 förde med sig några tusen “arbetsjudar” till Vitryssland, där de sedermera användes som arbetskraft inom Organisation Todt.¹⁷⁶ I sina kortfattade memoarer från 1961 nämner den tyske juden Karl Loewenstein, som deporterades från Berlin till Minsk den 14 november 1941 och överfördes till Theresienstadt den 13 maj 1942 (till följd av sina utmärkelser från första världskriget) att han kom i kontakt med en ungersk jude i Minsk.¹⁷⁷

I ytterligare en bok om sin inblandning i Minsk-gettots motståndsrörelse, ursprungligen publicerad 1946, skriver Smolar följande i ett kapitel som behandlar första halvan av 1943:

“Nyheter läckte ut om att stora grupper av judar från Warszawa, Paris och Prag förts till omgivningen av Minsk och Trostenitz, där de sedan förintats.”¹⁷⁸

Mellan den 18 och 22 januari 1943 sändes 6000 judar från Warszawa för att “gasas” i Treblinka.¹⁷⁹ Vidare skickades mellan den 4 och 25 mars 1943 cirka 3500 franska judar från uppsamlingslägret Drancy utanför Paris till “gaskamrarna” i Sobibór.¹⁸⁰ Ytterligare tretton transporter med sammanlagt 13 569 franska judar skickades till Auschwitz under 1943.¹⁸¹

3.3.4. Heinz Rosenberg

Den tyske juden Heinz Rosenberg, född 1921, deporterades från Hamburg till Minsk den 8 november 1941 med den första direkta transporten till denna stad.¹⁸² 1985 publicerades hans memoarer. I dessa läser vi att en andra transport med “omkring 1000 judar från Düsseldorf” anlände några dagar efter Rosenbergs ankomst till Minsk.¹⁸³ Detta stämmer perfekt överens med dokumenterade fakta: En transport med destination Minsk avreste nämligen från Düsseldorf den 10 november 1941. Vid sin ankomst meddelades Rosenberg av några SS-män att “ytterligare 30 till 40 transporter skulle följa”.¹⁸⁴ Denna återgivna utsaga stämmer också väl med det faktum att ytterligare 32 direkta transporter gick till Minsk: 4 till i november 1941 och 28 under perioden maj – november 1942 (merparten av dem från Wien). Rosenberg skriver att det under de följande veckorna följde ytterligare tåg på Düsseldorf-transporten, vart och ett med cirka 1000 passagerare, och att inallo 7500 judar deporterade västerifrån anlände till gettot. Denna siffra antyder ankomsten av sammanlagt 7 transporter anlände under november 1941, medan de bevarade dokumenten talar om 6 transporter med sammanlagt 5453 judar ombord. Således överskattar Rosenberg antalet deporterade, men inom vad som får betraktas som en rimlig felmarginal. De fem sista novembertransporternas ursprungsorter uppges av Rosenberg ha varit, i tur och ordning, “Berlin, Wien, Prag och Bremen/Hamburg”.¹⁸⁵ Dokumenten å andra sidan uppger (i kronologisk ordning): Frankfurt am Main, Berlin, Brünn och Hamburg. Här misstar sig alltså Rosenberg, men felet är måhända inte lika grovt som det kan framstå vid första anblick. Brünn (numera Brno) låg i Protektoratet Böhmen-Mähren och det är inte uteslutet att Rosenberg i sina hågkomster misstog dess ursprungsort för Prag. Omnämnandet av Wien och avsaknaden av Frankfurt framstår som mer graverande och tyder på ett inte helt tillförlitligt minne. Å andra sidan anger Rosenberg helt korrekt att den sista av transporterna i november anlände från Hamburg. Det är värt att notera här att vittnet Karl Loewenstein, som anlände till Minsk med den fjärde transporten (från Berlin) i sina memoarer från 1961 anger att de tre närmast följande transporterna anlände i tur och ordning från “Brünn, Bremen och Wien”.¹⁸⁶ Senare i sina memoarer nämner Loewenstein uttryckligen närvaron av judar från Wien i Minsk under vintern 1941-42, samt uppger att en del av det “tyska gettot” namngivits efter Wien-judarna ¹⁸⁷, trots att den första direkta transporten från Wien till Minsk enligt de bevarade dokumenten avreste den 6 maj 1942. En möjlig förklaring är att den transport med judar från Wien till Kaunas som avreste den 23 november 1941 av någon anledning dirigerades om till Minsk, eller att en del av judarna i denna transport fortsatte till Minsk.¹⁸⁸ Såvitt författaren till denna artikel känner till existerar det emellertid inga dokument som stöder denna hypotes. En möjlighet är att det rör sig om en odokumenterad direkt transport från Wien till Minsk. Den tysk-judiska historikern Gertrude Schneider uppger faktiskt att den första judiska konvojen från Wien till Minsk avreste den 28 november 1941.¹⁸⁹ Även Christian Gerlach stöder denna uppgift och klargör vidare att transporten från Hamburg den 18 november inkluderade 440 judar från Bremen.¹⁹⁰ Ovanstående tyder på att Rosenbergs hågkomster är betydligt mer tillförlitliga än de framstår vid en första granskning.

Den passage från Rosenbergs memoarer som är av intresse för oss inom här skildrar hur vittnet under februari-mars 1942 arbetade med att sortera bagage från anländande transporter i stadens operahus:

“En stor grupp fångar från gettot arbetade varje dag i denna byggnad med att sortera stulet gods från ‘Rikets fiender’. Vi tog hand om hundratals, tusentals resväskor, ryggsäckar och handväskor tillhörande omkring 23 000 judar som anlänt till Minsk i tjugotre transporter men som aldrig släppts in i gettot. Istället sköts de eller gasades direkt vid ankomsten. Vårt folk visste var dessa transporter kom ifrån endast tack vare etiketterna på resväskorna.”¹⁹¹

Olyckligt nog glömmer Rosenberg att berätta för sina läsare vilka ortsnamn som stod skrivna på resväskorna. Vad gäller de deporterade påstådda öde så kände Rosenberg uppenbarligen till detta endast genom hörsägen, då han under perioden ifråga varken uppehöll sig vid stadens järnvägsstation eller utanför Minsk vid de förmenta massavrättningsplatserna. I detta sammanhang är det värt att notera Karl Loewensteins uppgift att järnvägsstationen och de tyska judarnas getto låg i motsatta ändar av staden.¹⁹²

Enligt de bevarade dokumenten anlände inga transporter till Minsk under hela perioden från december 1941 till maj 1942. Det möjliga motargumentet att det bagage som Rosenberg arbetade med att sortera kom från judar som deporterade från Theresienstadt i Protektoratet till det närliggande Maly Trostinec håller inte, då den första av dessa (inallo fem) konvojer avreste den 14 juli 1942. Inte heller skedde, så vitt författaren till denna artikel har kunnat utreda saken, några transporter till Minsk av judar från andra delar av Rikskommissariatet Ostland eller från Ukraina under perioden ifråga. Om Rosenberg utsaga stämmer är det mest rimliga att det rörde sig om indirekta transporter via ett eller flera transitläger. Jag återkommer till denna möjlighet längre ner.

Om vi jämför Rosenbergs utsaga med samtida tyska dokument beträffande judetransporterna till Minsk under perioden ifråga (början av 1942) dyker det upp något tämligen intressant. Den 5 januari 1942 skickade Gauamtsleiter Wilhelm Janetzke, tillika Stadtkommissar för Minsk, ett brev till ministern för de Ockuperade östra territorierna, Alfred Rosenberg, i vilket han berättade att han precis informerats av SS- och Polisledningen om att centrala myndigheter hade i avsikt

“att transportera ytterligare cirka 50 000 judar från Tyskland till Minsk under de närmaste veckorna och månaderna.”

Janetzke protesterade kraftigt mot de planerade konvojerna emedan han ansåg att Minsk, som förstörts svårt av kriget men fortfarande hyste 100 000 civila invånare, inte kunde ta emot fler transporter, och att det i stadens getton redan fanns “omkring 7000 judar från Tyskland” och “grovt uppskattat mellan 15 000 och 18 000 ryska judar”. ¹⁹³

Den 16 januari skickade den sakkunnige i judiska frågor i Alfred Rosenbergs ministerium, Amtsgerichtsrat Wetzel, ett svar addresserat till Reichskommissar Lohse (Janetzkes överordnade):

“Enligt ett meddelande från Reichssicherheitsshauptamt som delgivits mig har man gjort upp planer på att skicka 25 000 judar från Tyska riket till Minsk, vilka avses inhysas i stadens getto. Av dessa har 7-8000 judar¹⁹⁴ nått Minsk. De kvarvarande judarna kan inte skickas till Minsk i nuläget till följd av transportsvårigheter. Så fort dessa svårigheter undanröjts måste man dock räkna med ankomsten av dessa judar till Minsk.”¹⁹⁵

Den 6 februari 1942 skickade Generalkommissar Kube ett brev till Lohse i vilket han biföll Janetzkes protest och vidare pekade ut det omöjliga i att inhysa ytterligare 25 000 judar i staden.¹⁹⁶

Såsom redan nämnts skall enligt de bevarade dokumenten inte en enda direkt transport ha sänts till Minsk under den långa perioden från den 19 november 1941 till den 6 maj 1942. Tog det verkligen så lång tid att lösa de omnämnda transportsvårigheterna? Kan det ha varit så, att problemet löstes inte lång tid efter Wetzlers svarsbrev och att judetransporterna till Minsk därpå återupptogs, såsom Rosenbergs vittnesmål antyder?

Om vi lägger samman det dokumenterade antalet judar som deporterades direkt från Tyska riket till Minsk under perioden från den 6 maj 1942 till den 28 november samma år (vilket är avresedatumet för den sista kända sådana transporten till Minsk) får vi siffran 25 657. Vad gäller en av de dokumenterade transporterna är dock antalet passagerare okänt. Transporten ifråga avgick från Köln den 22 juli 1942 och bar beteckningen Da-219. Med tanke på att så gott som alla de andra direkta transporterna vardera omfattade cirka 1000 passagerare personer är det rimligt att utgå ifrån att så gällde även Da-219. Således skickades cirka 26 657 judar från Tyska riket till Minsk i sammanlagt 28 transporter under den ovannämnda perioden. Lägger vi sedan till denna siffra de 23 000 judar som Rosenberg hävdar anländer under februari-mars får vi 49 657, vilket är nästan exakt det antal judar som SS-myndigheterna tidigt i januari 1942 meddelade Janetzke skulle anlända till Minsk “under de närmaste veckorna och månaderna”. Återupptogs transportschemat i februari i reviderad form, med konvojerna utspridda över hela 1942 i syfte att underlätta för den lokala administrationen att finna logi för de anländande?

Var kom i så fall dessa judar ifrån, och hur nådde de Minsk? Var det ens tyska judar det rörde sig om? De bevarade dokumenten rörande deportationen av judar från Tyska riket tycks inte medge förekomsten av 23 000 sådana “okända” deporterade. Kan Rosenbergs okända judar ha nått Minsk via ett transitläger? Under perioden februari-mars 1942 var tre av “förintelselägren” i bruk: Chelmno, Belzec och Auschwitz. Belzec togs i bruk först den 17 mars, så det tycks mindre sannolikt att mer än möjligen ett fåtal av de deporterade kan ha nått Minsk via detta läger. I Auschwitz skall den första massgasningen ha ägt rum i januari eller februari, men detta skall också ha varit en isolerad händelse, och att döma av vittnet Kruks dagboksanteckning från den 30 januari 1942 fördes judarna från denna “gasning” till östfronten via Vilnius (se Avsnitt 3.3.1.). Återstår så Chelmno. Som vi sett ovan tyder uppgifter från Kruk och andra vittnen på att en del av de judar som skall ha “gasats” i Chelmno under de första månaderna av 1942 – merparten av dem evakuerade från Lódz-gettot – slussades vidare till Litauen. Om man betänker att sammanlagt hela (7025 + 24 687 =) 31 712 judar från Lódz sändes till Chelmno under februari-mars 1942 (se Avsnitt 3.3.1.) är det emellertid inget som hindrar att 23 000 av dessa skickades vidare till Vitryssland via järnvägslinjen Poznan-Warszawa-Minsk. Att judar från Lódz deporterades till Minsk bekräftas för övrigt av ett “Tal till Stalin av medborgarna i Minsk” som publicerades i Pravda i augusti 1944, här citerat efter den judiske forskaren Solomon M. Schwarz:

“De tysk-fascistiska inkräktarna hade drivit in 50 000 människor från Minsk och de omgivande distrikten i det så kallade gettot. Vidare hade över 40 000 judar skickats till Minsk-gettot från Hamburg, Warszawa och Lodz.”¹⁹⁷

Omnämnandet här av Warszawa tyder på att Minsk senare även tjänade som destination för transporter av polska judar via Treblinka, något som styrks av H. Smolars uppgifter (Avsnitt 3.3.3.).

3.3.5. Friedrich Jeckeln

I ett förhör hållet i sovjetisk fångenskap den 14 december 1945 lämnade den tidigare ledaren för SS och polisstyrkorna i Reichskommissariat Ostland, Friedrich Jeckeln, följande utsaga rörande det lettiska “dödslägret” Salaspils i närheten av Riga:

“Fråga: Från vilka länder kom de judar som skickades till Salaspils?

Svar: Judarna anlände till Salaspils från Tyskland, Frankrike, Belgien, Holland, Tjeckoslovakien och andra ockuperade länder. Det vore svårt att ge en exakt siffra för antalet judar i Salaspils. [...]. De första judiska konvojerna anlände till Salaspils i november 1941. Därefter, under den första halvan av 1942, anlände konvojer med regelbundna mellanrum. I november 1941 anlände, tror jag, inte mer än tre konvojer allt som allt, men under de följande sju månaderna, från december 1941 till juni 1942, anlände mellan åtta och tolv konvojer varje månad. Under åtta månader anlände således inallo som minst femtiofem och som mest åttiosju judiska konvojer till lägret. Utgår man från att varje konvoj förde med sig tusen personer innebär det att totalt mellan 55 000 och 87 000 judar utrotades i Salaspils-lägret.”¹⁹⁸

Det bör här påpekas, att medan den ryska regeringen så sent som 2004 hävdade att 101 000 “sovjetiska medborgare” dödats i Salaspils och ett sovjetiskt uppslagsverk från 1970 angav offersiffran för detta läger till minst 53 700,¹⁹⁹ så vidhåller nutida historiker att “endast” några tusen människor gick under i Salaspils.²⁰⁰ Vi skall återkomma till detta läger senare i denna artikel. Här nöjer vi oss med att dra oss till minnes Hilde Sherman-Zanders vittnesmål (Avsnitt 3.3.2.) om ankomsten av en eller flera konvojer med holländska judar till Riga sommaren 1942, samt notisen i Israelitisches Wochenblatt für die Schweiz från den 16 oktober 1942 (Avsnitt 3.1.2.) om observationer av ”transporter från Belgien och andra länder i Västeuropa” i Riga vilka emellertid ”omedelbart farit vidare mot okända mål.

3.3.6. William W. Mishell

William Mishell, född Mishelski 1918, var en litauisk jude om under kriget levde i Kaunas-gettot. I sina memoarer från 1988 skriver han om en eller flera transporter av franska judar till Kaunas (Kovno) sommaren 1942:

“Knappt hade Wien-judarnas lik haft möjlighet att kallna förrän, en morgon, en ny transport av judar anlände till Kovno för att utrotas. [...]. Ingen var riktigt säkert, men det verkade som om denna grupp kom från Frankrike. [...]. Åtskilliga vidare transporter anlände i snabb följd innan de upphörde, för hur lång tid visste vi inte.”²⁰¹

Den ortodoxa historieskrivningen känner endast till en transport av judar från Österrike till Kaunas, vilken ägde rum den 23 november 1941, inte 1942. Den uttryckliga tveksamheten rörande de deporterades ursprung i förening med memoarernas sena tillkomst medför att detta vittne måste bedömas vara av ringa värde.

3.3.7. Lebke Distel

I Rich Cohens bok om Abba Kovners litauisk-judiska partisangrupp, The Avengers, berättas historien om en av Kovners män, Lebke Distel, som den 1 september 1943 deporterades från Vilnius till Estonia,²⁰² där han sattes att arbeta i olika läger i närheten av Narva, innan han 1945 återförenades med Kovner och hans grupp:

“Från Vilna hade Lebke förts från fångläger till fångläger på en dödsmarsch som alltid var ett blott ett steg framför den framryckande Röda Armén. I Kortla Java arbetade han med att bygga vägar genom de sumpiga markerna. Om nätterna kunde han höra bombardemang och gevärsskott. Därefter skickades han nerför Narva-floden till Suski, där han byggde på en tysk järnväg. Temperaturen föll till minus tjugofem grader; fångar bar bort de döda för att räknas och brännes. Snön räckte upp till midjan på honom i Koromej, där han hölls fången tillsammans med judar från Holland och Kovno. Sedan fick han marschera västerut till ett halvt bortglömt järnbruk med röda flammor och bolmande skorstenar. Han arbetade i metallverkstaden. En dag öppnades en dörr och in steg hans bror, som Lebke senast sett i Vilna. Deras mor hade skickats till Auschwitz eller Ponar efter att hennes utmärkta gömställe röjts av en judisk polisman. Lebkes fötter var blodiga i Tallinn, Estlands snötäckta huvudstad, vars byggnader såg så fridfulla ut från godsvagnens dörr. En båt tog honom till Stutthof utanför Gdansk, den blåsvarta hamnstaden. Det var sommar. Lebke rakades, kläddes på en uniform och marscherades till Stuttgart.”²⁰³

Naturligtvis har ett återgivande i andra hand av ett vittnesmål såsom det ovan citerade ett lägre bevisvärde än en förstahandsskildring. Från bokens efterord vet vi att Cohen mötte och intervjuade Distel i Yaqim i Israel,²⁰⁴ och således kan vi utgå ifrån att den ovanstående passagen baserar sig på en utsaga från Distel. Såsom nedan visas överensstämmer Distel-berättelsens innehåll dessutom med dokumenterade fakta rörande de omnämnda platserna, vilket ökar dess trovärdighet.

Ortsnamnet “Koromej” står inte att finna på kartor över Estland. is not to be found on any map of Eastern Europe. Distel was however referring to a real place. “Koromej” kan dock identifieras med säkerhet tack vare Distels omnämnande av andra platser samt en vittnesskildring författad av Miriam Reich, en judinna från Kaunas som den 26 oktober 1943 deporterades till “Kurame-lägret” i Estland. På följande vis beskriver Reich sitt korta uppehåll i detta läger:

“Våra bäddar var väldigt simpla. Det fanns inget rinnande vatten eller toaletter. Ett utedass och en brunn var allt vi hade. Vi gjorde vad vi kunde för att hålla oss själva rena, men för det mesta var det för kallt för att man ens skulle vilja klä av sig och ta sig en dusch. Den vanligaste förströelsen om kvällarna bestod i att leta efter löss i sömmarna på våra kläder. Det behöver knappast nämnas att det luktade hemskt i sovbarrackerna, särskilt om nätterna. Vi sov på våningsbritsar av brädor, påbyltade i våra vanliga kläder för att hålla värmen. Det var ont om täcken. I mitten av barracken stod en vedeldad kamin som brann svagt om nätterna. Vi byggde vägar mitt ute i obygden. Enligt vad som sades var dessa vägar till för att ge tyskarna bättre åtkomst till den ryska fronten. Vi tvingades röja träd, gräva vägbäddar och sprida ut grus, allt för hand. Övervakarna var mestadels lokala ester som rekryterats av tyskarna. Några av dem var rätt hyggliga, andra var värre än tyskarna. Lunch bestod av en obestämbar kålsoppa med några få ilagda potatisar; på kvällen när vi kommit tillbaka från arbetet fick vi mer av samma soppa tillsammans med en eller två brödskivor.”²⁰⁵

En noggrann titt på en karta över Estland (jfr. Ill. 3) visar en by med namnet Kuremäe belägen dryga 20 km sydväst om Narva. Ungefär 15 km nordnordost om Kuremäe finner vi Vaivara, där ett koncentrationsläger med samma namn låg och från vilket ett stort antal judar och sovjetiska krigsfångar slussades vidare till ett nätverk av arbetsläger i den nordöstra delen av Estland. Till dessa läger hörde Klooga, Ereda, Narva-Ost, Aseri, Kiviõli, Viivikonna, Lagedi, samt även Kuremäe.²⁰⁶ Närvaron av Miriam Reich och andra judar från Kaunas-gettot i “Kurame-lägret” överensstämmer med Distel-berättelsens omnämnande av Kaunas-judar i “Koromej”. Olyckligtvis nämner Reich i sin skildring inte de övriga fångarnas ursprung.

Illustration 3. Karta över området sydväst om Narva från år 1944 med ortsnamnen Kuremäe och Vaivara understrykta av författaren. (Källa: Sektion av Deutsche Heereskarte Osteuropa 1:300 000, Ausgabe Nr. 2, Blatt-Nr. U60, Narwa). Klicka på bilden för att se den i full storlek.

Uppslagsverket Der Ort des Terrors²⁰⁷ har följande att berätta om Kuremäe:

“Underlägret [Außenlager] i Kuremäe, en by i nordöstra Estland (…) upprättades i oktober 1943. De första 150 fångarna inhystes till en början i en tidigare kommunal byggnad. De saknade allt: mat, vatten, latriner, skor och kläder. [...]. Några av lägerfångarna hade deporterats direkt från Kaunas till Kuremäe, andra hade förts dit från olika läger.

Tvångsarbetet i lägret bestod i byggandet av en smalspårig järnväg. I november 1943 ökade antalet fångar till 462. Bodmann [en SS-lägerläkare] omnämner den stora andelen lägerfångar ‘helt oförmögna till arbete’ vilken emellertid avsågs att reduceras.²⁰⁸ De 33 registrerade dödsfallen i november hade troligen inte naturliga orsaker. I december 1943 och januari 1944 reducerades antalet fångar något och Bodmann registrerade 10 respektive 14 dödsfall. 437 fångar från Soski fördes till Kuremäe i februari 1944²⁰⁹, något som ökade det totala antalet fångar till 850.²¹⁰ Den 8 och 6 februari dödades fångar på arbetsplatserna av sovjetisk artillerield.

Chef för lägret var Alfred Engst²¹¹, en viss Knott var ansvarig sjukvårdare [Sanitätsdienstgrad]. Erich Scharfetter var närvarande i lägret från februari till mars 1943 som sjukvårdare och desinficeringsexpert. Han var ökänd till följd av sina mångtaliga illdåd. [...] Scharfetter dömdes i Stade till livstids fängelse för flera fall av mord.²¹² [...]. I mars 1944 stängdes Kuremäe. Efter en evakueringsmarsch som genomfördes under fruktansvärda förhållanden fördelade fångarna mellan diverse läger. Flera vittnen nämner Goldfields som nästa uppehåll.”

Då “Suski” utan tvekan är detsamma som lägret Soski (i Viru kommun) är det troligaste att Lebke Distel anlände till Kuremäe i februari 1944. Miriam Reich i sin tur stannade i Kuremäe endast “halvvägs genom vintern”, varefter hon tillsammans med en grupp andra fångar, inklusive hennes mor, fördes till fots till lägret Goldfields.²¹³ Vad Soski angår upplyser oss samma uppslagsverk att detta var ytterligare ett underläger till Vaivara, beläget i närheten av Peipus-sjön och Narva-floden. Fångarna i detta läger var sysselsatta med att bygga en smalspårig järnväg – något som bekräftar sanningsenligheten hos Distels berättelse – samt med utvinning av oljeskiffer.²¹⁴

Lebke Distels rutt genom Estland bekräftas vidare av ett vittnesmål från en viss Moyshe Wein rörande “Infångandet av FPO-gruppen [Kovners motståndsgrupp] på Szpitalna-gatan 6” vilket finns återgivet bland de odaterade anteckningar som gjordes av Herman Kruk i Estland.²¹⁵ Den enda större avvikelsen består i att fångtransporten från Vilnius dateras till den 2 augusti 1943 istället för till den 1 september.²¹⁶ Wein nämner bland de deporterade FPO-medlemmarna en jude vid namn “Letsid”, vilken dagbokens redaktör identifierar som “Letsid Distel”. Enligt Weins utsaga nådde tåget Vaivara via Daugavpils, Riga och Tartu. Från Vaivara fortsatte en del av fångkonvojen till Kohtla (jämför med “Kortla Java” i Distels berättelse)²¹⁷ och därifrån vidare till lägret Ereda (ännu ett läger i Vaivara-komplexet). “Runt den 1 september” överfördes FPO-medlemmarna till Narva och sedan till Soski, där de mötte 250 judar “från gettot” (sannolikt avses Vilnius-gettot). “I början av februari 1944” tvingades judarna i Soski “marschera 20 kilometer till Kuremae, där de införlivades i ett annat judeläger.” I mars fick judarna i Kuremäe “marschera den 60 kilometer långa vägen till Goldfilz [Goldfields]”. Några av dem överfördes senare till koncentrationslägret Klooga.

Distels berättelse är av särskild betydelse då den visar att de holländska judarna som deporterades till Baltikum inte utrotades där, utan att åtminstone en del av dem fortfarande var vid liv i början av 1944.

3.3.8. Paula Frankel-Zaltzman

I en vittnesskildring från den lettiska judinnan Paula Frankel-Zaltzman, under kriget inhyst i gettot i Daugavpils i sydöstra Lettland, vilken ursprungligen nedtecknades på jiddisch 1949 och numera finns tillgänglig i engelsk översättning online, hittar vi följande mening insprängd i en beskrivning av likvideringen av Daugavpils-gettot den 25 oktober 1943:

“Just då började de föra oss mot Pogulanka, där jorden dränkts i blodet från tiotusentals judiska offer från Lettland, Holland och andra länder.”²¹⁸

Transporten som vittnet befann sig ombord på stannade emellertid inte i Pogulanka utan fortsatte till Riga. Givetvis har denna korta vittnesutsaga föga bevisvärde, då Frankel-Zaltzman inte själv skall ha observerat några holländska judar, men inte desto mindre är den värd att citeras här, eftersom den indikerar att transporter av judar från Nederländerna till Lettland var något av ett allmänt bekant faktum bland den lokala judiska befolkningen.

Pogulanka (eller Pagulanska) är namnet på en skog strax nordväst om Daugavpils (Dvinsk på ryska, på tyska Dünaburg) där masskjutningar av judar påstås ha ägt rum.²¹⁹

3.3.9. Jack Ratz

Jack Ratz föddes i Riga 1927. I maj 1943 skickades han till Lenta, ett arbetsläger 40 km nordost om staden där cirka 500 judar var internerade:²²⁰

“Två månader senare fanns det fyrahundra judar kvar i Lenta, alla av dem lettiska. Några månader senare anlände en ny transport, men nykomlingarna var inte lettiska, utan tyska, tjeckoslovakiska, österrikiska och polska judar. Några av de utländska judarna kom från Riga-gettot; de polska judarna hade kommit direkt från Polen. Lenta inhyste nu en blandad grupp med judar.”²²¹

Man bör här lägga märke till att de polska judarna uttryckligen sägs ha kommit “direkt från Polen”, med andra ord var de inte flyktingar från 1939 eller 1941 utan polska judar som deporterats österut, troligen via något av “förintelselägren”.

Fortsättning följer.

För tre år sedan gavs den f.d. Auschwitz-fången Rudolf Vrbas överlevarskildring I Cannot Forgive ^[1] ut på svenska under titeln Jag flydde från Auschwitz.^[2] I sin recension av boken på den ”antirasistiska” tidskriften Expos hemsida skriver Anna Amnéus bland annat följande:

Rudolf Vrba var den första som beskrev Auschwitz dödsfabriker i detalj. Efter två år i koncentrationslägren Maidanek, Auschwitz och Birkenau lyckades Rudolf fly, tillsammans med medfången Alfred Wetzler. Rudolf ville berätta för världen vad som egentligen hände i Auschwitz. Fortfarande trodde judar runt om i Europa på myndigheternas försäkringar om att de skulle förflyttas till nya bosättningar. Försiktighetsåtgärderna kring Auschwitz var rigorösa, men Rudolf lyckades rymma och väl i frihet skriva en rapport om situationen i lägret. Rapporten smugglades vidare till ledare i Europa och USA, och såväl påven som ordföranden för Internationella Röda Korset engagerade sig. Det ledde till att Ungerns regent, amiral Horthy, hejdade deportationen av ungrare. Av den miljon judar som skulle skickas till gaskamrarna hann fyrahundratusen mördas innan deportationen stoppades. Vrbas rapport ledde till att sanningen om Auschwitz spreds och han användes sedan som expertvittne vid flera rättegångar mot nazister.^[3]

Beskriver då verkligen Vrba Auschwitz ”dödsfabriker” – krematorierna med de förmenta homicidala gaskamrarna – i detalj, som Amnéus hävdar? Vilken slags ”sanning” om Auschwitz var det egentligen som spreds av Vrbas rapport? Och var Rudolf Vrba, som avled i april 2006, över huvud taget ett tillförligt ögonvittne till den förmenta judeutrotningen i Auschwitz? Härnedan skall jag jämföra Vrbas olika påståenden med den kända verkligheten.

Rudolf Vrba 1997. Källa: Wikimedia Commons

Historien bakom Vrba-Wetzler-rapporten

Våren 1944 flydde Rudolf Vrba (alias Walter Rosenberg) tillsammans med en annan slovakisk-judisk fånge vid namn Alfred Wetzler (alias Josef Lanik) från Auschwitz-Birkenau. Deras ursprungliga rapport om situationen i lägret skall enligt uppgift från amerikanska OSS (föregångarorganisation till CIA) ha varit baserad på en utfrågning av rymlingarna gjord i Ungern av en viss Jozsef Elias. Dokumentet skall därefter ha mikrofilmats och smugglats ut till Italien av Dr. G. Soos, en motståndsman.^[4] Via Italien nådde rapporten slutligen Amerika och The War Refugee Board i New York, genom vilken den kom att få stor betydelse för den tidiga bilden av Auschwitz i väst. I rapporten uppges inte upphovsmännens namn; dessa blev kända först några år efter kriget.

Krematorierna i Birkenau

I sin rapport beskriver Vrbas och Wetzler Birkenaus fyra krematorier och de gaskammare som skall ha varit inrymda i dem på följande vis:

De nybyggda krematorierna och gaskamrarna i Birkenau öppnades i slutet av februari 1943. Gasningarna och likbränningen i björkskogen stoppades och kropparna fördes till de fyra nya krematorier som byggts för detta syfte. Aska hade dessförinnan använts som gödningsmedel på godset Harmansee, vilket gör det svårt att finna spår av massmorden.
I nuläget är fyra krematorier i drift i Birkenau, två större (modellerna I och II) och två mindre (modellerna III och IV). Modellerna I och II består av ett väntrum, gaskammare och förbränningsugnar. Det stora väntrummet, inrett för att likna hallen i ett badhus, kan rymma upp till 2000 personer. Det rapporteras att det finns ett annat väntrum, lika stort, beläget under detta. Några trappsteg leder från den stora hallen (på marknivå) in till en mycket lång och smal gaskammare. Duschattrapper har monterats på gaskammarens väggar för att ge intrycket av ett stort duschrum. Tre öppningar i kammarens tak kan förslutas hermetiskt med lock. En smalspårig räls leder från gaskamrarna genom vänthallen till förbränningsugnarna.

I mitten av hallen där förbränningsugnarna är belägna står en hög skorsten. Nio förbränningsugnar är byggda omkring den, var och en med fyra dörrar. Varje dörr tar emot tre genomsnittliga lik åt gången. Varje ugn förbränner tolv lik inom en och en halv timme, resulterande i en total kapacitet om cirka 2000 lik per krematorium och dygn.

[...] Krematorierna modell III och IV opererar på ungefär samma sätt, men deras omsättning är enbart cirka hälften så stor. De fyra krematoriernas sammanlagda kapacitet är därför 6000 lik per dygn.^[5]

När Vrba här talar om modell I-IV avser han de krematorier som vanligen betecknas Krema II-V (medan Krema I avser det gamla krematoriet i Auschwitz Stammlager). Krema II (d.v.s. Vrbas ”modell 1”) färdigsställdes i mars 1943, III-V först senare under våren och försommaren. Men det är inte enbart byggdatumen som Vrba och Wetzler misstar sig på: när insidan av Krema II-III skall beskrivas begår författarna några rejäla misstag. Det mest slående felet ligger i att såväl ”gaskammaren” som ”väntrummet” (i vilket de förmenta offren klädde av sig) placeras på marknivå istället för i källarplanet, där dessa utrymmen var belägna enligt ”Förintelse”-historikerna. Vrbas gaskammare skiljs från väntrummet av några trappsteg, men det är oklart i vilken riktning dessa leder. I vilket fall som helst ligger inte gaskammaren i källaren. Den smalspåriga räls som sägs leda från ”gaskammaren” till ugnarna har aldrig existerat i sinnevärlden.

Vrba och Wetzler beskriver Krema II och II som utrustade med vardera nio ugnar byggda runtomkring en skorsten, var och en av dem försedd med fyra öppningar. I verkligheten fanns det i vart och ett av de båda krematorierna fem ugnar med vardera tre öppningar (”mufflar”), stående på rad längsmed en av väggarna. Illustration 1 nedan visar en orginalritning för Krema II (och även III, då likt Krema IV och V de utgjorde varandras spegelbilder). Ritningen inkluderar även byggnadens halvunderjordiska källarplan, huvudsakligen rymmande två smala hallar, på ritningen betecknade Leichenkeller (”likkällare”, d.v.s. bårhus ) 1 och 2. Leichenkeller 1, den kortare av de två hallarna (av mig märkt ”A”), skall enligt den ortodoxa historieskrivningen i ha varit en homicidal gaskammare där hundratusentals judar mördades med Zyklon B; Leichenkeller 2 (här märkt ”B”) i sin tur skall ha varit det utrymme där offren fick klä av sig innan de drevs in i gaskammaren. De döda människorna skall efter gasningen ha transporterats till de fem krematorieugnarna (”D”) på våningen ovanför via en enkel hiss (”C”) belägen i ett mindre utrymme mellan Leichenkeller 1 och 2.

Illustration 1. Planritning över Birkenau Krematorium II inkluderande det halvunderjordiska källarplanet med Leichenkeller 1 och 2.

Den skiss över Krema II och III (Illustration 2) som Vrba och Wetzler bifogar i sin rapport är med andra ord en ren fantasiprodukt. Ironiskt nog avslöjar ett annat kronvittne till det påstådda gaskammarmassmordet i Auschwitz, den tjeckiske juden Filip Müller, sig själv som lögnare när han i sina memoarer hävdar att det var han som försåg Wetzler med kartskissen ifråga alldeles innan dennes och Vrbas flykt från lägret.^[6]

Illustration 2. Skiss över Birkenau Krema II och III från Vrba-Wetzler-rapporten. Källa: J. Mendelsohn, The Holocaust, vol. 11, op.cit., s. 262.

Kruxet är att Müller säger sig ha arbetat månadsvis inuti de nämnda krematorierna. Det är därför helt otänkbart att han skulle ha producerat en karta så föga överensstämmande med verkligheten. Den enda rimliga förklaringen är att Müller fabricerat historien utan att först ha bemödat sig om att läsa Vrba-Wetzler-rapporten. Vrba har (vid rättegången mot den revisionistiske publicisten Zündel i Toronto 1985) medgett att han hade kontakt med Müller under sin tid i Auschwitz, men påstår samtidigt att han ritat kartan själv utifrån information han erhållit från judar arbetande i krematorierna.^[7]

Vrba och Wetzler talar vidare om tre öppningar i taket till gaskammaren. De ortodoxa ”Förintelse”-historikerna hävdar enstämmigt att dessa öppningar skall ha varit fyra till antalet.^[8]

Den betydande diskrepansen mellan rapportens beskrivning av krematorierna och den dokumenterade verkligheten pekar mot att den förras utsagor, snarare än att basera sig på information erhållen från krematoriearbetare, består av nedpräntade rykten, lösa historier och rena fantasier från författarnas sida.

Vrba och Wetzler hävdar att varje ugnsöppning rymde tre lik och att varje kokseldad trippelugn kunde föraska tolv lik inom loppet av 90 minuter. Då ett modernt krematorium – vilket till skillnad från krematorierna från före och under andra världskriget inte använder sig av koks som bränsle utan av gas – kräver ungefär samma tid på sig för att förbränna ett (1) lik får man förmoda att den tekniska utvecklingen på krematoriefronten gått bakåt väsentligt sedan kriget, eller att Nazityskland låg mer än 60 år före omvärlden vad avser kremationsteknik.^[9] Fördelad på verklighetens femton ugnsöppningar skulle den i rapporten angivna kapaciteten om 2000 lik per krematorium och dygn innebära 5,6 lik per öppning och timme (11 minuter per lik), förutsatt dygnet-runt-drift–i sig en orimlighet då överhettning av ugnarna hade lett till svårreparerade skador.^[10]

De förmenta massgasningarna

Själva gasningarna skildras i rapporten på följande sätt:

Offren leds först in i vänthallen, där de blir åtsagda att de ska till badhuset. De klär av sig och tilldelas en handduk och ett stycke tvål av två vitklädda vakter, allt i syfte att få dem att tro att de skall ta en dusch. Därefter kläms de in i gaskammaren. Tvåtusen människor fyller upp kammaren, så att alla måste stå upp. Vakterna skjuter ofta in i kammaren för att få de som redan är inne att ge plats för fler. När väl alla är inne i kammaren förseglas dörrarna från utsidan. En kort väntan följer, antagligen i syfte att låta temperaturen på insidan stiga till ett visst gradtal. Därefter går SS-män iförda gasmasker upp på taket, öppnar luckorna till fönstren och häller ner en pulverformig substans i kammaren. [...]. Alla i kammaren dör inom tre minuter.^[11]

Antalet offer per gasning uppges som synes till 2000 personer. Då ”gaskammaren” i Krema II (d.v.s. Leichenkeller 1)) mäter 30×7 meter innebär det 9,5 personer per kvadratmeter. Mycket trångt men måhända inte en omöjlighet. Mer orimlig är å andra sidan utsagan att alla i kammaren skall ha dött inom loppet av tre minuter. Under optimala förhållanden skulle det ta betydligt längre tid innan gasen hade frigjorts från sitt bärmaterial och spridit sig i kammaren.^[12]

Vrbas vittnesmål om en gasning i Krema II

I sitt vittnesmål vid Zündel-processen i Toronto 1985 påstår sig Vrba ha bevittnat minst en gasning i Krema II från utsidan av denna byggnad. Närmare bestämt skall han i början av 1943 från fönstret i byggnaden Block 27 i lägeravsnitt BIb – cirka 60 meter sydost om Krema II:s baksida – ha iakttagit hur en ensam SS-man hällde ner Zyklon B genom tre eller fyra öppningar i taket till en ”bunker”. Enligt Vrba skall SS-mannen ha tagit sig upp på ”bunkerns” tak genom att först sträcka upp händerna till takkanten, vilken han påstår var belägen 6-7 fot (ca 2 meter) över markytan, och därefter svinga sig upp.^[13] Bevarade ritningar av Krema II visar emellertid att ”gaskammarens” tak endast stack upp 54 centimeter ovanför markytan, och att en jordbank gjorde det möjligt att utan ansträngning ta sig upp på taket till Leichenkeller 1 (= den förmenta gaskammaren) – Se även Illustration 3^[14] Vrba far alltså här med en uppenbar osanning.

Illustration 3 Krema II (sett från baksidan) under konstruktion, den 20 januari 1943. Till höger syns utsidan av Leichenkeller 1 (”gaskammaren”). Källa: G. Rudolf, The Rudolf Report, op.cit., s. 116

I likhet med Vrba skall Alfred Wetzler ha haft möjlighet att observera utsidan av ”gaskammaren” i Krema II mer eller mindre dagligen från januari 1943 fram till den 8 juni samma år.^[15] Enligt historikerna skall, som ovan nämnts, det ha funnits fyra öppningar, påminnande om små skorstenar, i taket till denna gaskammare. Trots detta talar som ovan nämnts Vrba-Wetzler-rapporten om tre stycken öppningar.^[16] Hur kunde Vrba och Wetzler ta fel på antalet öppningar när de hade flera månader på sig att mer eller mindre ostörda utföra sina observationer? När Vrba 1985 vittnade i Toronto ändrade han påpassligt nog öppningarnas antal till ”tre till fyra”!^[17]

Vidare går det knappast att undgå att lägga märke till diskrepansen mellan det ovan citerade vittnesmålet och Vrba-Wetzler-rapporten vad avser placeringen av ”gaskammaren” i Krema II (och III). I rapporten med medföljande skiss över krematoriet placeras ”gaskammarens” parallellt med ”väntrummet” och ugnsrummet i ena hörnet av krematoriebyggnaden. I vittnesmålet från 1985 däremot identifierar Vrba gaskammaren som utrymmet Leichenkeller 1, en från själva krematoriebyggnaden utstickande ”bunker”. Hur är det möjligt att Vrba först bevittnat ovan nämnda gasning och därefter ritat rapportens skiss över Krema II, en skiss där varken ”gaskammaren” eller ”väntrummet” sticker ut från krematoriebyggnaden utan tvärtemot ryms inuti den, och på första våningen rentav?

Vrba och Wetzler kvalificerar sig med andra ord näppeligen som tillförlitliga vittnen till krematorierna och ”gaskamrarna”.^[18]

Vrbas vittnesmål rörande gaskammaren i Auschwitz Stammlager

Vrba-Wetzler-rapporten behandlar huvudsakligen Birkenau, medan Auschwitz Stammlager (Auschwitz I) endast beskrivs ytligt. Krematoriet i Stammlager, i vilket den första gaskammaren skall ha varit inrymd 1941-1943, nämns överhuvudtaget inte.^[19] Det mest underliga med detta består i, att ”gaskammaren” i Stammlagers krematorium (Krema I) är den enda förmenta människogaskammaren som Vrba påstår sig ha sett med egna ögon. Denna observation skall ha ägt rum i november 1942.^[19] I sitt korsförhör under Zündel-rättegången vittnade Vrba som följer:

Fråga: Jag frågade dig om du hade varit i Krema I i Auschwitz när folk gasades där, och jag tror svaret var nej. Stämmer det?

Svar: Svaret är nej. Jag begav mig dit för att samla ihop kläder från gaskammaren i Krematorium I.

F: Från gaskammaren?

S: Ja.

F: Var du inne i den?

S: Ja.

F: Vad såg gaskammaren ut som?

S: Den var ursprungligen ett garage som förband SS-barrackerna med det lilla krematoriet.

F: Hmmm.

S: Och där fanns garagedörrar.

F: Hmmm.

S: Och taket var förstärkt med jord. På insidan var det mörkt. Dörren stod öppen…

F: Hur breda var dörrarna?

S: Som en rejäl garagedörr, och två sidoöppningar åt två sidor.

F: Hmmm.

S: Vi gick in under förespeglingen att vi skulle samla – inte under förespeglingen, med befallning om att samla ihop kläderna som fanns där. Jag har förstått att människorna sedermera fick klä av sig innan de gick in i gaskammaren.

F: Du säger att…

S: Sedan gasades de, och sedan, eftersom det låg kläder på gårdsplanen framför sjukhuset, så föstes de in i gaskammaren innan de togs ut. Jag förstod att det var det jobb jag ålagts så jag samlade ihop kläderna.

F: Kläderna befann sig i gaskammaren?

S: Korrekt.^[20]

Vrba talar här om en gaskammare ”i Krematorium I” som ursprungligen skall ha varit ett garage förbindande krematoriet med ”SS-barrackerna.” Vidare påstår vårt vittne att gaskammaren skall ha varit försedd med ”garagedörrar” – hur många lämnas oklart, men han talar samtidigt om fyra öppningar in i kammaren (”två sidoöppningar åt två sidor”).

Låt oss nu ta en titt på Krema I i förhållande till omgivande byggnader i Auschwitz Stammlager (Illustration 4). Vi ser omedelbart att krematoriet (A) inte är förbundet med vare sig byggnaderna inrymmande den ”politiska avdelningen” (B och C) eller SS-sjukhuset (D).

Illustration 4. Avsnitt av Auschwitz I (Stammlager) rymmande Krema I. Källa: G. Rudolf, The Rudolf Report, op.cit., s. 57

”Gaskammaren” i Krema I skall ha varit inrymd i ett större rum inuti själva krematoriebyggnaden. Den som besöker Auschwitz idag blir förevisad en ”rekonstruktion” av denna ”gaskammare”.^[21] 1944 byggdes ”gaskammaren” om till fyra skyddsrum mot luftangrepp. Efter krigets slut skall samma utrymme ha ”rekonstruerats” tillbaka till sitt ”ursprungliga” gaskammarskick, komplett med fyra hål i taket för införsel av Zyklon B. Illustration 5 visar krematoriet i sitt ”rekonstruerade” skick. Här ser vi att offren skall ha förts in i ”gaskammaren” (A) via en smal vestibul (B). Den enda övriga öppningen (C) vetter mot salen med krematorieugnarna (D).

Illustration 5. Planritning över Krema I i sitt nuvarande, ”rekonstruerade” skick. Källa: G. Rudolf, The Rudolf Report, op.cit., s. 82

I själva verket har det, som påvisats av Germar Rudolf ^[22] och Carlo Mattogno,^[23] aldrig existerat någon gaskammare i Stammlager-krematoriet. Utrymmet som för Auschwitz-pilgrimer uppvisas som en ”rekonstruerad gaskammare” var ursprungligen ett bårhusutrymme (Leichenhalle) för lik väntande på kremering. Det var detta bårhusutrymme som efter avvecklingen av krematoriet 1943 byggdes om till skyddsrum. Kastar vi en blick på en orginalplan över krematoriet (Illustration 6) märker vi också att ”vestibulen” inte står att finna på den. Ingen av de förefintliga dörrarna i krematoriet går heller att likna vid en ”rejäl garagedörr”.

Illustration 6. Originalplan över Krema I med tillagd skala. Källa: G. Rudolf, The Rudolf Report, op.cit., s. 80.

Med ovanstående i beaktande kan Vrbas vittnesmål om gaskammaren i Krema I avskrivas som ren fantasi.^[24]

Antalet deporterade och gasade judar enligt Vrba och Wetzler

Vrba-Wetzler-rapporten innehåller flera sidor med föregiven statistik över de judar som skickades till Auschwitz-Birkenau. De till lägret deporterade, såväl som de ”försiktigt uppskattade” gaskammaroffren fram till och med april 1944, listas noggrannt efter medborgarskap. Hur tillförlitlig är då denna statistik? Som ett exempel kan ges siffran för de dödade franska judarna. Deras antal uppges till inte mindre än 150 000.^[25] I verkligheten deporterades från Frankrike totalt cirka 75 000 judar, alla destinationer medtagna (69 000 skickades till Auschwitz).^[26]

Vrba och Wetzler hävdar att inte mindre än 1 765 000 judar, noggrannt fördelade på en rad ursprungsländer, skall ha gasats i Birkenau bara mellan april 1942 och april 1944.^[27] Faktum är emellertid att det sammanlagda antalet till Auschwitz-Birkenau deporterade – judar och icke-judar – uppgår till cirka 1 300 000.^[28] Vrbas siffror stämmer dock väl överens med de propagandasiffror som spreds av främst Sovjetunionen efter kriget. Den historiska ”dokumentationen” The Black Book (1946) utgår delvis från Vrba och Wetzler i sitt påstående att Auschwitz skall ha krävt 4 miljoner offer, varav minst 1 765 000 gasade.^[29]

De äldre ”Förintelse”-historikerna Leon Poliakov och Lucy Dawidowicz menade på sin tid att 2 miljoner dött i Auschwitz, varav merparten i gaskamrarna.^[30] Raul Hilberg och Gerald Reitlinger talade å andra sidan redan på 50-talet om 1 miljon ^[31] respektive 8-900 000 Auschwitz-offer,^[32] medan Jean-Claude Pressac reducerar offersiffran till 775 000 judiska offer, varav 630 000 gasade.^[33] Den ansedde tyske skribenten Fritjof Meyer har vidare reducerat siffran till ”endast” 500 000.^[34] Revisionistiska forskare som Arthur Butz och Carlo Mattogno har, baserat på dokumenterade fakta rörande krematoriekapaciteter, koksleveranser och dödlighetsstatistik dragit slutsatsen att sammanlagt 130 000 – 170 000 fångar avlidit i Auschwitz-Birkenau, huvudsakligen till följd av en serie svåra epidemier.^[35]

Rudolf Vrba å sin sida höll dock hårdnackat fast vid att exakt 1 765 000 fångar gasats i Auschwitz under den tid han var där – han hade ju själv räknat dem! – och avfärdade i rätten bryskt ”Förintelse”-historikerna Hilbergs och Reitlingers ovan nämnda offersiffror.^[36] I sina memoarer hävdar Vrba rentav att Auschwitz gaskammare totalt krävde 2,5 miljoner liv!^[37]

Vrbas memoarer och Zündel-rättegången 1985

I sina memoarer, som Vrba skrev tjugo år efter rapporten tillsammans med journalisten Alan Bestic, finner vi en rad punkter som motsäger vårt vittnes tidigare utsagor, liksom flera nya absurda inslag från det groteska underlandet Auschwitz. För att ge endast några få exempel:

• Krema II och III i Birkenau – nu korrekt försedda med vardera fem trippelugnar istället för nio ugnar med fyra öppningar vardera – kunde förbränna 3 lik samtidigt i varje ugnsöppning – inom loppet av 20 minuter!^[38]
• SS-ledaren Heinrich Himmler påstås personligen ha bevittnat en gasning i Birkenau i mars 1943, trots att han i själva verket besökte lägret för sista gången i juli 1942, innan krematorierna i Birkenau ens var projekterade.^[39]
• Hela gasningsproceduren påstås ha varit möjlig att observera från ett titthål i gaskammarens dörr – trots att tretusen människor (till skillnad från rapportens tvåtusen) skall ha trängts därinne på en yta om 210 kvadratmeter.^[40]

I samband med Zündel-rättegången 1985 blev Vrba den förste ”Auschwitz-överlevaren” någonsin att utsättas för ett regelrätt korsförhör. Konfronterad med orimligheterna i sina tidigare utsagor erkände Vrba att han att han endast hört talas om gaskamrarna från andra fångar och att han i författandet av sina memoarer använt sig av vad han själv valde att kalla ”licentia poetiarum” (poetisk licens),^[41] men som på ren svenska vanligen benämns lögn.

Så mycket för den ”detaljerade dokumentationen av Auschwitz dödsfabriker”.

^[1] R. Vrba, I Cannot Forgive, Bantam, Toronto 1964, senare återutgiven under titeln I escaped from Auschwitz.
^[2] Schibsted 2007.
^[3] A. Amneús, ”Dokument från helvetet”, den 7 augusti 2007, online: http://expo.se/2007/48_2023.html.
^[4] John Mendelsohn (red.), The Holocaust. Selected Documents in Eighteen Volumes. Volume 11: The Wannsee Protocol and a 1944 Report on Auschwitz by the Office of Strategic Services, Garland Publishing, New York/London 1982 s. 227. Denna och andra översättningar i artikeln av författaren.
^[5] Ibid., ss. 250-251.
^[6] Filip Müller, Eyewitness Auschwitz: Three Years in the Gas Chambers at Auschwitz, Stein & Day, New York 1979, ss. 121-122.
^[7] Her Majesty the Queen vs. Ernst Zündel, District Court of Toronto, januari 1985, s. 1476, 1479; online: http://vho.org/aaargh/engl/vrba1.html
^[8] För en utförlig studie rörande dessa öppningar se Carlo Mattogno, ”The Elusive Holes of Death”, i: Germar Rudolf, Carlo Mattogno, Auschwitz Lies: Legends, Lies, and Prejudices on the Holocaust, Theses & Dissertations Press, Chicago 2005, ss. 279-394.
^[9] Exempelvis kan en modern gaseldad kremationsugn med 1 ugnsöppning av den Matthew’s Cremations-producerade modellen Power-Pak II klara av 4 lik inom loppet av 8 timmar, medan samma firmas effektivaste ugn, Ener-Tek IV kan hantera maximalt 15 lik inom loppet av 18 timmar. Källa: http://www.matthewscremation.com/equipment/human-cremation-equipment.aspx
^[10] Jfr. G. Rudolf (red.), Dissecting the Holocaust, 2:a reviderade upplagan, Theses & Dissertations press, Chicago 2003, ss. 406-407. En 2000-sidors studie rörande Auschwitz krematorieugnar författad av Carlo Mattogno är planerad att utges 2011.
^[11] J. Mendelsohn (red.), The Holocaust, Vol. 11, op.cit., s. 252.
^[12] Jfr. Germar Rudolf, The Rudolf Report. Expert Report on Chemical and Technical Aspects of the “Gas Chambers” of Auschwitz, Theses & Dissertations Press, Chicago 2003, ss. 194-196.
^[13] Her Majesty the Queen vs. Ernst Zündel, op.cit., ss. 1328-1329.
^[14] Jfr. Jean-Claude Pressac, Auschwitz: Technique and Operation of the Gas Chambers, The Beate Klarsfeld Foundation, New York 1989, s.322, 324.
^[15] Detta emedan Wetzler arbetade i ovan nämnda byggnad (BIb Block 27) fram till nämnda datum. Jfr. Her Majesty the Queen vs. Ernst Zündel, op.cit., s. 1428.
^[16] J. Mendelsohn (red.), The Holocaust, Vol. 11, op.cit., s. 251.
^[17] Her Majesty the Queen vs. Ernst Zündel, op.cit., s. 1328.
^[18] För en detaljerad genomgång av Jean-Claude Pressacs försvar av Vrbas rapport, se C. Mattogno, “Jean-Claude Pressac and the War Refugee Board Report”, Journal of Historical Review, vol. 10, nr.4, ss. 461-486; online: http://vho.org/GB/Journals/JHR/10/4/Mattogno461-486.html
^[19] Her Majesty the Queen vs. Ernst Zündel, op.cit., s. 1474.
^[20] Ibid., ss. 1475-1476.
^[21] Fram till 90-talet undanhöll emellertid Auschwitz-muséets guider för turister att det rörde sig om en “rekonstruktion”, jfr. David Cole interviews Dr. Franciszek Piper; online: http://www.vho.org/GB/c/DC/gcgvcole.html
^[22] Germar Rudolf, The Rudolf Report, op.cit., ss. 78-88.
^[23] Jfr. Carlo Mattogno, Auschwitz: Crematorium I and the Alleged Homicidal Gassings, Theses & Dissertations Press, Chicago 2005.
^[24] Det är inte omöjligt att Vrba fått sig till livs historien från Filip Müller. I det ovan citerade vittnesmålet säger sig Vrba ha träffat Müller vid sitt besök till Krema I. Vrba talar vidare om att judarna som skickades till gaskammaren i Krema I “sedermera“ fick klä av sig innan de gasades (Her Majesty the Queen vs. Ernst Zündel, op.cit., s. 1475). Müller skriver (Eyewitness Auschwitz, op.cit., s. 12) att offren för de första gasningarna i Krema I hade dödats påklädda (med resväskor och packningar!) men att följande offer tvingades klä av sig på gårdsplanen framför krematoriet. Den enda gasning med påklädda offer Müller säger sig ha bevittnat ägde rum strax efter hans ankomst till Auschwitz i april 1942, d.v.s. minst ett halvår innan Vrbas förmenta besök till Krema I.
^[25] J. Mendelsohn (red.), The Holocaust, Vol. 11, op.cit., s. 278.
^[26] R. Hilberg, The Destruction of the European Jews, 3:e uppl., Yale University Press, New Haven/London 2003, vol. II, ss. 699-700.
^[27] J. Mendelsohn (red.), The Holocaust, Vol. 11, op.cit., s. 278.
^[28] F. Piper “The Number of Victims”, i: Y. Gutman (red.) Anatomy of the Auschwitz Death Camp, United States Holocaust Memorial Museum/Indiana University Press, Washington, D.C./Bloomington 1994, s. 71.
^[29] För en diskussion rörande fyramiljonerssiffran, se C. Mattogno, “The Four Million Figure of Auschwitz: Origin, Revisions and Consequences,” The Revisionist, nr. 4, 2003, ss. 387-392; online: http://vho.org/tr/2003/4/Mattogno387-392.html
^[30] Leon Poliakov, Breviaire de la Haine, Paris 1951, ss. 231-2; Lucy R. Dawidowicz, The War Against the Jews 1933-1945, London 1975, s. 149.
^[31] Raul Hilberg, The Destruction of the European Jews, Chicago 1961, s. 767.
^[32] Gerald Reitlinger, The Final Solution, New York 1961, ss. 489-501.
^[33] Jean-Claude Pressac, Die Krematorien von Auschwitz: Die Technik des Massenmordes, München 1994, s. 202.
^[34] Fritjof Meyer, ”Die Zahl der Opfer von Auschwitz – Neue Erkentnisse durch neue Archivfunde”, Osteuropa. Zeitschrift für Gegenwartsfragen des Ostens, nr.5, maj 2022, ss. 631-641.
^[35] Robert Faurisson, ”How many deaths at Auschwitz?”, The Revisionist, nr. 1, 2003, ss. 17-23; Carlo Mattogno, ”The crematoria ovens of Auschwitz and Birkenau” i: G. Rudolf (red.) Dissecting the Holocaust, op.cit., p. 407, 411-412.
^[36] Her Majesty the Queen vs. Ernst Zündel, op.cit., s.1451-5.
^[37] R. Vrba, I Cannot Forgive, op.cit., s. 10: “(…) the machinery that sucked in 2,500,000 men, women and children in three years and puffed them out in harmless black smoke”.
^[38] Ibid., s. 15.
^[39] Ibid., s. 10ff.; Angående Himmlers sista Auschwitz-besök, jfr. Auschwitz-kommendanten Rudolf Höß egen uppgift, bekräftad av den tyske historikern Martin Broszat; R. Höß, Kommandant in Auschwitz, Deutschen Taschenbuch Verlag, München 1983, s. 181
^[40] R. Vrba, I Cannot Forgive, op.cit., s. 10.
^[41] Her Majesty the Queen vs. Ernst Zündel, op.cit., s. 1447-1448.