I följande artikel¹ ämnar jag ta en närmare titt på Auschwitz-kommandanten Rudolf Höss (1900-1947) utsagor rörande sitt påstådda besök i “det rena förintelselägret” Treblinka II. Dessa utgörs av: 1) den ökända “bekännelsen”, NO-1210, skriven på tyska och undertecknad av Höss den 14 mars 1946; 2) en affidavit, PS-3868,² avfattad på engelska och undertecknad av Höss den 5 april 1946; 3) protokollet från det inledande förhöret hållet den 1 och 2 april 1946; 4) en intervju med Höss genomförd av den amerikansk-judiske psykiatrikern Leon Goldensohn den 8, 9 och 11 april 1946; 5) Höss vittnesmål inför Nürnberg-tribunalen den 15 april 1946, vilket huvudsakligen bestod av en genomgång av PS-3868; samt 6) självbiografin Kommandant in Auschwitz, förmentligen skriven av Höss i polskt fängelse 1946-1947.

Rudolf Höss 1947 (Källa: Wikimedia Commons)

I den sjätte paragrafen av PS-3868 läser vi att Höss “beordrades konstruera förintelseanläggningar i Auschwitz i juni 1941. Vid den tiden fanns det i Generalguvernementet redan tre andra förintelseläger: Belzek, Treblinka och Wolzek.” Förutom att här ange det okända “Wolzek” istället för Sobibór motsäger Höss här den ortodoxa historieskrivningen (samt även dokumenterade fakta) när han anger att det existerade andra “förintelseläger” redan sommaren 1941. Det första “förintelselägret”, Chelmno (även känt som Kulmhof) togs i bruk i december 1941, medan det första av de tre Reinhardt-lägren, Belzec, öppnade i mars det följande året.³ Denna motsägelse är så grov att de exterminationistiska historikerna inte kunnat förbigå den i tystnad, såsom de gjort med mycket annat. Således har flera ledande “Förintelse”-historiker ställt sig bakom hypotesen att Höss misstog sig gällande året och att dateringen “juni 1941” – som dyker upp även i förhörsprotokollen och memoarerna⁴ – i själva verket bör uttydas “juni 1942”.⁵

1941 eller 1942? Dateringen av det förmenta besöket i Treblinka

När exakt skall Höss ha rest till Treblinka? I NO-1210 samt även i PS-3868 framstår de beskrivna skeendenas kronologi något oklart, men det antyds att besöket ägde rum under sommarmånaderna och kort efter det att Höss mottagit den förmenta utrotningsordern från Himmler. I PS-3868 skriver Höss att han lät bygga “utrotningbyggnaden” i Auschwitz efter sitt besök i Treblinka, och vidare att “massutrotningen medels gas [i Auschwitz] inleddes under sommaren” samma år.⁶ “Förintelselägret” Treblinka togs i bruk den 22 juli 1942, samma dag som massevakueringen av judar från Warszawa-gettot inleddes. I det inledande förhöret uppgav Höss att han efter att ha mottagit utrotningordern i Berlin återvände till Auschwitz och stannade där under en obestämd tidsperiod.⁷ Vidare läser vi i förhöret att resan ägde rum efter Eichmanns visit till Auschwitz (som skall ha syftat till att bestämma de praktiska detaljerna kring den förmenta utrotningsprocessen) samt, viktigast av allt, att Höss anlände till Treblinka medan “operationen i anslutning till Warszawa-gettot pågick”.⁸ Detta bekräftas även i PS-3868, i vilken står skrivet att den – ej namngivne – kommandanten i Treblinka “huvudsakligen var sysselsatt med att likvidera samtliga judar från Warszawa-gettot”.⁹ Det är ett oomtvistat faktum att deportationen av judar från Warszawa till Treblinka inleddes den 22 juli 1942 och fortsatte utan uppehåll fram till den 28 augusti samma år. Efter ett kort uppehåll återupptogs transporterna tillfälligt under perioden 3-12 september. En mindre transport från Warszawa till Treblinka avgick även den 21 september.¹⁰ Dessa fakta innebär att det påstådda besöket borde dateras till perioden 22 juli – 21 september 1942. I Goldensohns intervju säger Höss att mötet med Himmler ägde rum “under sommaren”. “Några veckor senare” fick Höss besök i Auschwitz av Eichmann som kommit för att informera honom om “de första transporterna från Generalguvernementet och Slovakien.” Besöket i Treblinka antyds här till skillnad från i det inledande förhöret ha ägt rum innan Eichmanns besök: “Under tiden hade jag inspekterat förintelselägret Treblinka i Generalguvernementet (…)”.¹¹ I memoarerna är kronologin densamma. De ovanstående utsagorna har fått “Förintelse”-historiker såsom Orth, Breitman och Pressac att dra slutsatsen att Höss besökte Treblinka mellan slutet av juli och början av september 1942. Men stämmer Höss beskrivning av Treblinka verkligen överens med den etablerade bilden av detta läger?

Höss vs. “Förintelse”-historikerna

I Goldensohn-intervjun från den 9 april 1946 beskriver Höss Treblinka på följande vis:

“Treblinka, som tidigare hade varit ett sandtag, bestod av några barracker och ett sidospår från järnvägen. Jag inspekterade utrotningskamrarna där. Dessa kammare var byggda av trä och betong, var och en var ungefär lika stor som den här cellen [cirka åtta gånger elva fot [Goldensohns anmärkning, måtten motsvarar cirka 2.5 x 3.5 m]] men med lägre i tak. Vid sidan av utrotningskamrarna hade man monterat motorer från gamla stridsvagnar eller lastbilar, och gaserna från motorerna, avgaserna, leddes in i cellerna, och det var på så vis som människorna utrotades. [...]. Jag uppskattar att man i varje kammare, som var ungefär lika stor som den här cellen, men lägre i tak, trängde in ungefär tvåhundra personer åt gången, pressade in dem i cellen så att de stod mycket tätt tillsammans. [...]. Det fanns tio kammare, alla byggda i tegel och betong. Det fanns inga kikgluggar, endast stora dörrar täckta med metallplåt. Befälen i Treblinka lät motorerna gå i en timme innan de öppnade dörrarna igen. Vid det laget var allesammans döda. Jag vet inte hur lång tid det egentligen tog för gasen att döda dem. [...]. Till en början placerades de [liken] i massgravar i sandtagen, och senare, när jag utförde min inspektion, hade de precis börjat bränna liken i öppna sandgropar eller diken och även öppna massgravarna och bränna de som hade begravts i dem.”¹²

Även i PS-3868 anges antalet gaskammare till 10 och antalet offer per kammare likaså till 200.¹³ Om kamrarnas storlek och struktur eller tidsåtgången för gasningarna sägs dock ingenting. I det inledande förhöret nämns “motorer” i plural och återigen 200 offer per kammare.¹⁴ Höss berättade även för förhörsledaren Sender Jaari att “det kan ha rör sig om ungefär tio kammare” vilka var belägna “intill en ramp”. Tågen med offren körde “rätt upp till den” så att deras levande innehåll kunde “lastas av rakt in i kamrarna”.¹⁵ Den motsvarande beskrivningen i memoarerna är mer vag och talar om “ett flertal kammare” (mehrere Kammern) inrymda i en byggnad belägen “omedelbart vid sidan av järnvägsspåret” (unmittelbar am Bahngleis). Den dödliga gasen produceras här av “olika motorer från större lastbilar och stridsvagnar”. Efter gasningen, som varar en timme, släpas offren ut ur kamrarna, kläs av (entkleidete sie) och bränns på ett galler konstruerat av järnvägsskenor.¹⁶

Motsägelserna visavi den etablerade (exterminationistiska) historieskrivningen kring Treblinka är många och tydliga. Till att börja med anger “Förintelse”-historikerna att Treblinka under dess inledande verksamhetsperiod var utrustat med endast tre gaskammare, var och en mätande 4 x 4 meter, vilka var inrymda i en mindre tegelbyggnad. Dessa skall sedermera ha ersatts med en större byggnad i betong rymmande tio (eller möjligen sex) gaskammare, var och en mätande 4 x 8 meter. Enligt Yitzhak Arad togs den nya gaskammarbyggnaden i bruk “i mitten av oktober 1942”.¹⁷ Höss kan följdaktligen ha observerat endast tre gaskammare vid sitt besök i lägret, inte tio. De dimensioner som Höss uppger i Goldensohn-intervjun stämmer för övrigt varken överens med de gamla eller de nya kamrarna. Påståendet att 200 människor gick att tränga in på (2.5 x 3.5 =) 8.75 kvadratmeter, d.v.s. 23 personer per kvadratmeter, behöver knappast kommenteras.

Höss utsaga att gaskammaroffren vid tiden för hans besök inte längre begravdes utan kremerades “i öppna sandgropar eller diken” och att de förefintliga massgravarna höll på att tömmas på sitt makabra innehåll går tvärtemot den etablerade historiografin, enligt vilken sagda kremeringar skall ha inletts först i mars 1943.¹⁸ Den tidigaste dateringen av början av likbränningen finner vi hos vittnet Richard Glazar, som anger november 1942.¹⁹ Ytterligare ett Treblinka-vittne, Chil Rajchman, talar om december samma år.²⁰ Även om vi skulle lita på Glazars uppgift så var deportationerna från Warszawa vid det laget redan avklarade.

Utsagan att Treblinka “tidigare hade varit ett sandtag” och att liken brändes i “öppna sandgropar” tyder på att Höss blandar samman “förintelselägret” Treblinka (även känt som Treblinka II), med det närbelägna arbetslägret Treblinka I, som låg cirka 2 km längre söderut, vid änden av samma sidospår. Treblinka I var beläget alldeles intill en stor grustäkt.²¹

I PS-3868 begår Höss ytterligare en kronologisk blunder genom att hävda att Treblinkas kommandant berättat för honom att “han likviderat 80 000 [människor] under loppet av ett halvår”. Då Treblinka – som skall ha varit ett ”rent förintelseläger” i vilket i princip samtliga anländande judar mördades direkt vid ankomsten – togs i drift i slutet av juli 1942 implicerar detta att Höss besök ägde rum tidigast i januari 1943. Det s.k. Höfle-telegrammet visar emellertid att sammanlagt 713 555 judar deporterades till Treblinka fram till årsslutet 1942.²² Denna detalj i Höss “erkännande” var nödvändig för att utmåla den förmenta utrotningsproceduren i Treblinka som ineffektiv jämförd med den som skall ha använts i Auschwitz. Detta koncept fungerar naturligtvis endast inom ramen för den sovjetiska propagandasiffran om 4 miljoner Auschwitz-offer. Enligt den nu gällande officiella hitorieskrivningen skall omkring 800 000 judar ha gasats i Treblinka inom loppet av ett år, varav den absoluta merparten under de första fem månaderna av lägrets verksamhetsperiod. Samtidigt skall i Auschwitz-Birkenau ungefär samma antal judar ha gasats under loppet av närmare tre år. Enligt “Förintelse”-historikerna av idag var alltså Treblinka tre gånger så “effektivt” som Auschwitz! Visserligen hävdas det att massmördandet i Treblinka sköttes inkompetent av lägrets förste kommandant, Dr. Irmfried Eberl. Denne ersattes emellertid av Franz Stangl i slutet av augusti 1942.²³ Om Höss besök ägde rum under Eberls tid skulle dock Auschwitz-kommandanten ha fått se tre gaskammare, inte tio!

Vad gäller offrens utseende lyckas Höss med att motsäga sig själv. I det inledande förhöret uppger han att offren “tvingades klä av sig innan de trängdes in i kamrarna”,²⁴ men enligt memoarerna steg de in i gaskamrarna “ännu iförda sina kläder” (noch bekleidet) och kläddes, som ovan nämnts, av först sedan de döda släpats ut ur kamrarna. Så vitt författaren till denna artikel känner till har inget annat Treblinka-vittne talat om gasningar av påklädda människor i detta läger.

Vidare råder förvirring kring antalet gasningmotorer (en eller flera). Enligt Yitzhak Arad skall dessutom dörrarna till de nya gaskamrarna ha varit försedda med kikgluggar,²⁵ medan Höss i Goldensohn-intervjun förnekar att det fanns sådana. Sist men inte minst är utsagorna om att gaskamrarna var belägna alldeles intill en järnvägsramp helt oförenliga med samtliga (av vittnen och historiker ritade) kartor över Treblinka. Dessa placerar nämligen de förmenta gaskamrarna 100-200 meter från järnvägsspåret.²⁶

Försök till att korrigera kronologin

Är det möjligt att datera Höss förmenta Treblinka-besök på ett sådant sätt att beskrivningarna av detsamma inte motsäger den etablerade historieskrivningen? Det största problemet för “Förintelse”-historikerna ligger i att Höss i det inledande förhöret explicit anger sig ha mottagit utrotningsordern från Himmler “innan påbörjandet av den ryska kampanjen”,²⁷ det vill säga före den 22 juni 1941. Arad försöker förklara Höss förvirrade historia genom att identifiera de påstått otillräckliga “utrotningscentren i öster” med förmenta skådeplatser för masskjutningar av judar i närheten av Vilnius, Kaunas, Kiev och Kharkiv, med andra ord platser belägna på tysk-ockuperat sovjetiskt territorium.²⁸ Denna förklaring går naturligtvis inte ihop med Höss bestämda utsaga att ordern gavs innan den tyska invasionen av Sovjetunionen. Det bör knappast förvåna att Arad förbigår Höss påstådda inspektion av Treblinka med tystnad.

Kan Höss ha blandat samman Treblinka med Chelmno? I memoarerna påstår Höss att han besökte även detta läger (här benämnt Culmhof) men utan att uppge ett datum.²⁹ Emellertid kan ett sådant besök ha ägt rum först flera månader efter mötet med Himmler, emedan Chelmno som ovan nämnts togs i bruk först i december 1941. I detta sammanhang stöter vi på ytterligare en förödande paradox: Enligt “Förintelse”-historikerna skall den första experimentella gasningen med Zyklon B i Auschwitz ha ägt rum i september 1941.³⁰ Således kan en eventuell inspektionsresa inte ha syftat till att välja mordmetod för Auschwitz, vare sig den gick till Chelmno eller till Treblinka.

Varför skulle Höss ha ljugit ihop ett falskt syfte bakom en verklig inspektionsresa, eller för den delen blanda ihop Treblinka med Chelmno eller rentav med platser i Sovjetunionen? Kan syftet med resan i själva verket ha varit att studera likförbränningstekniker? Vi vet att det i februari 1942 fanns planer på att anlägga en så kallad fältugn i eller i närheten av Birkenau, planer som emellertid aldrig förverkligades.³¹ Enligt “Förintelse”-historikerna skall vidare likförbränning under öppen himmel ha tagits i bruk i Birkenau under andra halvan av september 1942.³² Även om vi litade på Richard Glazars exceptionella uppgift om att kremeringarna i Treblinka påbörjades så tidigt som i november 1942, så skulle en inspektion i detta syfte vid tidpunkten i fråga ha varit i princip meningslös – och det strider mot allt förnuft att Auschwitz lägerkommandant personligen skulle ha givit av sig på en sådan poänglös resa.

Till syvende och sist finns det faktiskt inget sätt på vilket man kan “rädda” Höss vittnesmål om Treblinka. Av allt att döma rör det sig om ett lapptäcke av detaljer från andra vittnesmål och rapporter som Höss snappat upp under sin fångenskap.

Slutsats

Den f.d. Auschwitz-kommandanten Rudolf Höss vittnesutsagor om sitt påstådda besök i “förintelselägret” Treblinka är omöjliga att förena med den etablerade exterminationistiska Treblinka-historiografin och likaså dokumenterade fakta. Om en del av den ortodoxa Treblinka-bilden slängs överbord för att rädda Höss berättelse motsägs omedelbart en annan del av densamma. Oavsett var i tiden man placerar det påstådda besöket så stöter man ofrånkomligen på grova motsägelser och förödande paradoxer. Eller som den revisionistiske pionjären Arthur R. Butz uttryckt sig om Höss “erkännanden”:

“Detta är precis den sorts motsägelser som man kan förvänta sig framträda ur en hop med lögner.”³³

1. Om vikten av sökandet efter de “gasade” judarna

Enligt den ortodoxa “Förintelse”-historiografin mördades under perioden december 1941 till november 1944 miljontals europeiska judar i homicidala gaskammare som skall ha varit inrättade i sex stycken läger i Polen: de kombinerade “koncentrations- och utrotningslägren” Auschwitz-Birkenau och Majdanek (Lublin) samt de “rena utrotningslägren” Chelmno (Kulmhof), Belzec, Sobibór och Treblinka. Revisionistiska historiker bestrider emellertid detta och anser den officiellt sanktionerade historieskrivningen vara i total avsaknad av stöttande dokumentär såväl som materiell bevisning. I ett stort antal detaljerade studier¹ har dessa revisionistiska historiker visat utifrån dokument och forensisk-arkeologisk samt teknisk bevisning att de förmenta människogaskamrarna i de sex ovan nämnda lägren (“gasvagnar” i fallet Chelmno) aldrig existerade, att de dödssiffror som tillskrivs lägren är kraftigt överdrivna och sist men inte minst att det aldrig existerade någon nationalsocialistisk plan att fysiskt utrota Europas judar. “Den slutgiltiga lösningen” gick istället ut på att tvångsförflytta judarna österut i väntan på att den förväntade tyska segern skulle medge en slutlig massdeportation av dem till något territorium utanför Europa, möjligen i Afrika eller i Sibirien. Enligt den revisionistiska hypotesen blev de förment gasade judarna i själva verket avlusade och vidaretransporterade, mestadels till de s.k. Ockuperade östra territorierna (Baltikum, Vitryssland, Ukraina och västra Ryssland)² – med andra ord fungerade sagda läger som transitläger. Denna transitlägerhypotes är i perfekt överensstämmelse med den dokumenterade nationalsocialistiska judepolitiken såsom den återges i officiella och interna rapporter, dokumentation kring judetransporter samt även hemligstämplad korrespondens mellan ledande medlemmar av SS.³ Förfäktarna av den officiellt sanktionerade “Förintelse”-historiografin (nedan benämnda exterminationister) nödgas å andra sidan bortförklara sådana termer som Durchgangslager (transitläger), Ostwanderung (“den östliga migrationen”), Umsiedlung (folkförflyttning) and Aussiedlung (emigration) såsom varande “kodord” för massmord.

De hårda bevis som revisionisterna lagt fram genom åren räcker i sig för att få den ortodoxa bilden av “Förintelsen” att falla samman som ett korthus, men då försvararna av den officiella historieskrivningen förutom närmast obegränsade ekonomiska resurser har media, politiker och rättsväsende stående till sitt förfogande kan de låtsas som om ingenting hänt. Medan de i det tysta tvingas till taktiska reträtter försöker de utåt övertyga allmänheten att revisionisternas (“förnekarnas”) argument inte bara är ohållbara, utan egentligen inte ens behöver beaktas, samtidigt som de anför allehanda halmgubbeargument och basunerar ut retoriska frågor som revisionisterna antas stå svarslösa inför. Den viktigaste och mest frekvent upprepade av dessa frågor torde vara: Om judarna inte gasades, var tog de då vägen?

Man skulle kunna argumentera som så att revisionisterna inte har någon skyldighet att besvara denna fråga. Ur en moralisk synvinkel är detta förvisso sant, och likaså om vi överför frågan till en juridisk kontext: I en domstol skulle det vara exterminationisternas uppgift att bevisa att det brott de hävdar ägt rum faktiskt ägt rum – bevisbördan vilar på den som lagt fram anklagelsen, och eftersom revisionisterna bevisat att brottet ifråga – m.a.o. de förmenta massgasningarna – aldrig ägt rum, åligger dem inte heller någon skyldighet att leta efter de saknade offren för det påstådda brottet. Å andra sidan är exterminationisternas fråga befogad ur en rent historievetenskaplig synvinkel – för sin trovärdighets skull borde revisionisterna vara förmögna att presentera åtminstone en arbetshypotes beträffande vad som skedde de “gasade” judarna.

Det behöver knappast påpekas att en tvångsförflyttning av miljontals människor måste ha lämnat efter sig ett betydande pappersspår. Även om man antar – och det finns goda skäl till det – att de historiska arkiv i det forna Sovjetunionen och annorstädes som inte hålls stängda rensats från “obekväma” dokument, så säger det sunda förnuftet att åtminstone ett mindre antal mindre, direkta eller indirekta dokumentära spår torde ha undsluppit “Förintelse”-väktarnas vakande blickar. Vidare borde det existera ett stort antal vittnesmål som omnämner närvaron av “gasade” judar i de östra territorierna, och möjligen rentav materiella kvarlämningar av desamma. Sökandet efter spåren av “gasade” judar utgör en ny, konstruktiv aspekt av den revisionistiska kritiken: Vid sidan av att den officiella historieskrivningens ohållbarhet demonstreras framläggs även en alternativ historieskrivning som bättre står i samklang med kända dokumenterade fakta.

Artikeln nedan består av en uttömmande genomgång av den hittills upptäcka bevisningen för närvaron av “gasade” judar i öster och är tänkt att tjäna som utgångspunkt för framtida efterforskningar. En del av det diskuterade materialet har redan presenterats av Jürgen Graf och Carlo Mattogno i deras studie av lägret Treblinka II,⁴ såväl som i en nyligen utgiven bok om Sobibór⁵ författad av mig tillsammans med Graf och Mattogno. Här bör också nämnas att många av dessa bevis upptäckts av två andra revisionister, nämligen spanjoren Enrique Aynat och den framlidne belgiern Jean-Marie Boisdefeu. Merparten av de nedan presenterade fynden framläggs emellertid här för första gången.

Illustration 1. Karta över de Ockuperade östra territorierna.

2. Deportationen av judar från västra, centrala, norra och södra Europa

För att fullt ut förstå betydelsen av den bevisning som gås igenom i förevarande artikel är det nödvändigt att bekanta sig med den dokumenterade historiska bakgrunden, nämligen deportationerna av judar från de av Tyskland kontrollerade områdena i Europa. Hur många judar deporterades från de olika länderna, och när? Avsnittet nedan ämnar klargöra denna historiska kontext.

2.1. Deportationen av judar från Altreich, Ostmark och Protektoratet

Det är ett faktum vedertaget även av de ortodoxa “Förintelse”-historikerna att ett stort antal judar från Altreich (“Det gamla riket” d.v.s. Tyskland inom 1938 års gränser), Ostmark (det annekterade Österrike) och Protektoratet Böhmen-Mähren under perioden november 1941 till november 1942 i drygt 80 transportkonvojer fördes direkt till de Ockuperade östra territorierna – detta trots att det första “förintelselägret”, Chelmno, togs i bruk i början av december 1941 (under det följande halvåret skall massgasningar ha inletts även i Belzec, Sobibór och Auschwitz). Dessa transporters destinationsorter var, ordnade efter frekvens: Riga, Minsk, Maly Trostinec (Vitryssland), Kaunas (på tyska Kovno), Baranovi?i (Vitryssland) och Raasiku (Estland).⁶ Inga av dessa dokumenterade direkta transporter gick till Ukraina eller de ockuperade delarna av Sovjetryssland. Bevarade järnvägsdokument ger tillsammans med en intern tysk rapport från juli 1942 vid hand att allt som allt 66 210 judar deporterades direkt till de Ockuperade östra territorierna.⁷

Ett något större antal judar skickades till gettona i Generalguvernementet och senare därifrån till “förintelselägren”. Åren 1942-1943 deporterades sammanlagt 65 892 judar från Tyskland, Österrike och Theresienstadt (i Protektoratet) till Auschwitz, där 35 561 av dem skall ha “gasats utan föregående registrering”, d.v.s. skickats vidare österut. 10 933 judar som deporterats från Altreich, Ostmark och Protektoratet till gettot i lodz (på tyska Litzmannstadt) skickades till Chelmno med början i maj 1942 (jfr. Avsnitt 3.3.1.) och “gasades” där, d.v.s. transporterades vidare österut. Enligt Jules Schelvis skickades även 23 500 tyska och österrikiska judar till “det rena förintelselägret” Sobibór.⁸ I Treblinka skall 18 004 judar från Theresienstadt-gettot ha “gasats”.⁹ Exterminationisten Yitzhak Arad talar vidare om transporter av “tiotusentals” tyska och österrikiska judar till Treblinka såväl som till Belzec.¹⁰ Detta innebär enligt den revisionistiska hypotesen att totalt omkring 100 000 judar från de ovannämnda tre områdena deporterades till de Ockuperade östra territorierna via transitläger.

2.2. De centraleuropeiska judarna

2.2.1. De polska judarna

Den absoluta majoriteten av de judar som sägs ha “gasats” i “förintelselägren” var polska judar. Således kunde man förvänta sig att sökandet efter de “gasade” judarna skulle fokusera på denna grupp. Det finns emellertid goda skäl att inte göra detta. Till att börja med är likheterna mellan de polska, baltiska, vitryska, ryska och ukrainska judenheterna betydande medan skillnaderna är tämligen försumliga. Alla dessa grupper hade fram till början av 1900-talet varit undersåtar till den ryske tsaren, och förutom att tala närbesläktade slaviska språk (de baltiska judarna undantagna) hade så gott som samtliga dessa judar jiddisch som sitt modersmål. En polsk jude kunde således gå mer eller mindre obemärkt bland exempelvis ryska judar. En än viktigare faktor är det välkända faktumet att ett stort antal polska judar antingen lyckades fly eller evakuerades österut av sovjetiska myndigheter, först vid krigsutbrottet 1939 och senare även i samband med inledandet av Operation Barbarossa sommaren 1941. Inte alla dessa judar nådde det inre av Ryssland eller Centralasien; ett tämligen stort antal blev kvar i Vitryssland, de baltiska staterna och Ukraina när tyskarna intog dessa områden. Hersh Smolar, den judiske partisananföraren som opererade i närheten av Minsk och vars memoarer diskuteras nedan (Avsnitt 3.3.3.), var en av de polska judar som flytt till Vitryssland 1939, medan Herman Kruk (Avsnitt 3.3.1.) samma år flydde från Warszawa till Vilnius. Det är således vanskligt att anföra källor talande om närvaron av polska judar i de Ockuperade östra territorierna som belägg för den revisionistiska hypotesen. För att en sådan närvaro skall vara av betydelse krävs uppgifter om att judarna ifråga deporterats österut från och med början av december 1941, då det första “förintelselägret” Chelmno (Kulmhof) togs i bruk i (det av Tyska Riket annekterade västpolska) Warthegau-distriktet.

2.2.2. De slovakiska judarna

Enligt en folkräkning från den 15 december 1940 uppgick antalet judar i Slovakien till 88 951.¹¹ Det deportationsavtal som nåddes mellan Tyskland och Slovakien år 1941 stipulerade att den slovakiska regeringen skulle betala Tyskland 500 Reichsmark per deporterad jude för “logi, mat, kläder och omskolning” (Unterbringung, Verpflegung, Bekleidung und Umschulung), något som “Förintelse”-historikern Raul Hilberg naturligtvis avfärdar som “fiktiva kostnader”.¹² Deportationerna från Slovakien inleddes den 26 mars 1942. Fram till oktober samma år deporterades sammanlagt 57 752 slovakiska judar. 18 746 av dessa skickades till Auschwitz medan de övriga 39 006 inhystes i ett getto i Naleczów nära Lublin. Från detta getto fördes senare runt 9000 av dem vidare till Majdanek, medan 24 378 skickades till Sobibór för att “gasas”, detta enligt Hilbergs uppgifter.¹³ Jules Schelvis drar å andra sidan slutsatsen att inallo “omkring 26 000” slovakiska judar “gasades” i Sobibór.¹⁴ Under loppet av 1942 lyckades cirka 7000 slovakiska judar fly till Ungern.¹⁵ Av de judar som återstod i Slovakien arresterades till slut cirka 13 000 – 14 000. I oktober 1944 deporterades 7 936 av dessa till Auschwitz, medan 4370 skickades till koncentrationslägret Sachsenhausen och Theresienstadt-gettot.

2.2.3. De ungerska judarna

Deportationen av de ungerska judarna inleddes inte förrän i maj 1944. Eftersom de av Tyskland kontrollerade områdena i öster vid denna tidpunkt krympte i rask takt framstår det som osannolikt att de ungerska judar som skickades till Auschwitz-Birkenau någonsin nådde de Ockuperade östra territorierna,¹⁶ med två undantag: 1) en transport bestående av några tusental ungerska kvinnor vilken sändes till Lettland; ungefär 700 av dessa kvinnor evakuerades den 4 augusti 1944 per båt från Kaunas till Stutthof-lägret i närheten av Danzig (Gdansk);¹⁷ 2) en transport om 500 ungerska kvinnor, möjligen från den transylvanska staden Bistritz (Bistri?a) vilken anlände till Vaivara-lägret i Estland i juni 1944.¹⁸ Det är inte omöjligt att den senare gruppen utgjorde en delmängd av den förra, emedan åtminstone en källa uppger att judinnorna från Bistritz anlände till Vaivara via Riga.¹⁹ Två vidare grupper av ungerska (eller nominellt ungerska) judar som nådde de Ockuperade östra territorierna redan 1941-1942 kommer att diskuteras nedan i Avsnitt 3.3.3.

2.3. Judar i Nederländerna, Belgien och Frankrike

2.3.1. De nederländska judarna

Enligt en undersökning genomförd av de tyska ockupationsmyndigheterna den 10 januari 1941 levde det 140 000 “heljudar” i Nederländerna, varav 80 000 i Amsterdam.²⁰ Från och med juli 1941 fick de holländska judarna sina personliga handlingar stämplade med bokstaven “J” för “Jood” (jude), och efter den 29 april 1942 tvingades de bära en gul davidsstjärna märkt “Jood” på sina ytterkläder.²¹ Den 17 juli 1942 avgick den första transporten till Auschwitz med holländska judar från uppsamlingslägret Westerbork. Raul Hilberg uppger att sammanlagt 105 000 judar deporterades från Nederländerna och fördelar dessa på följande destinationsorter:²²

Mauthausen (1941 och 1942) 1750

Diverse koncentrationsläger 350

Auschwitz lägerkomplex 60 000

Sobibór 34 300

Theresienstadt 4900

Bergen-Belsen 3750

Mer precist räknat ger detta en siffra om 105 050 deporterade. Det exakta antalet holländska judar deporterade till Auschwitz och Sobibór anges av Jules Schelvis till 60 185 respektive 34 313.²³ Det totala antalet deporterade holländska judar borde därför, om man utgår ifrån att Hilbergs statistik är rättvisande i övrigt, uppgå till närmare 106 000, men enligt Schelvis, vars siffror generellt sett är mer exakta, deporterades inallo 102 993 judar fördelade på 102 konvojer, “ej medräknat de cirka 2000 som arresterades i Belgien eller Frankrike”.²⁴ Vad gäller (det dokumenterade) antalet överlevande bland de deporterade anger Hilberg 1 överlevande holländsk jude för Mauthausen, 19 för Sobibór, “fler än 1000” för Auschwitz och “över 4,000” för Theresienstadt och Bergen-Belsen tillsammans.²⁵ Den alltid mer exakte Schelvis anger 1052 för Auschwitz, 18 för Sobibór samt 4030 för Theresienstadt och Bergen-Belsen.²⁶ Av de 105 000 deporterade (medräknande de cirka 2000 holländska judar som deporterades från andra länder) skall således alla utom 5100 ha mördats eller på andra sätt mött döden under kriget. Hilberg lägger dessutom till “omkring 2000”judar som “mördades, begick självmord eller dog till följd av umbäranden innanför landets gränser, framförallt i transitlägren Vught och Westerbork.”²⁷ Vidare “kan uppemot 5000 ha flytt eller utvandrat, och överskottet av dödsfall över födslar under ockupationen uppgick även det till några tusen”. Vad gäller antalet (hel)judar som ännu befann sig i landet efter att den sista transporten avgått anger Hilberg deras antal till 20 000 – 22 000.²⁸ En rapport framlagd av den holländska regeringen den 16 oktober 1945 anger det kvarvarande antalet holländska judar till 23 000.²⁹ Ovanstående siffror kan summeras på följande vis:

Förmenta dödsfall bland de deporterade: ca. 99 900

Återvändande deporterade: 5100

Dödsfall inom Nederländerna: ca. 2000

Mortalitetsöverskott: ca. 2000

Emigration och flykt: upp till 5000

Kvarvarande judar i sept. -44: 20 000 – 22 000

_______________________________________

Totalt: 134 000 – 136 000

Om vi utgår från möjligheten att några av de ovanstående kategorierna kan ha underskattats något förfogar vi således över statistik som täcker mer eller mindre samtliga de 140 000 holländska judarna. Till råga på detta förfogar vi över noggrann dokumentation som tyskarna själva förde rörande de judiska transporterna. “Förintelse”-historikerna hävdar naturligtvis att en stor del av denna dokumentation endast tjänade till “kamouflage” och att den absoluta majoriteten av de holländska judar som skickades till Auschwitz och Sobibór gasades där utan föregående registrering. Omkring 33 313 av de till Sobibór deporterade³⁰ och 38 231 av de 60 085 till Auschwitz deporterade holländska judar³¹ påstås ha gått detta öde till mötes. Som vi skall se nedan transporterades dessa cirka 71 554 holländska judar i själva verket vidare österut till bland annat de baltiska staterna.

2.3.2. De belgiska judarna

Enligt Hilberg uppgick den judiska befolkningen i Belgien vid tidpunkten för den tyska inmarschen “troligen” till mer än 65 000 personer, varav majoriteten var invandrare från Östeuropa utan belgiskt medborgarskap eller flyktingar från det Tredje Riket. I samband med den tyska invasionen flydde (vidare enligt Hilberg) “tusentals” belgiska judar söderut, samtidigt som 8000 judar från gränsområden avhystes av tyskarna till Frankrike. En följande registrering visade att det fanns 55 670 judar kvar på belgiskt territorium samt ytterligare 516 judar i två franska départements som anslutits till militäradministrationen i Bryssel.³² Med början i augusti 1942 deporterades sammanlagt 25 000 judar från Belgien till Auschwitz; av dessa återvände färre än 1500 efter kriget. Enligt Hilberg dog “flera hundra” belgiska judar i fångenskap inom landets gränser eller begick självmord.³³ Av de 25 000 som skickades till Auschwitz skall omkring 15 700 ha “gasats utan föregående registrering”. Ett mindre antal belgiska judar skickades även till Majdanek.

2.3.3. De franska judarna

Mot slutet av 1939 levde det omkring 280 000 judar i Frankrike, i enbart Paris fler än 200 000.³⁴ Vid den tyska inmarschen delades Frankrike i två delar: en ockupationszon omfattande den nordvästra halvan av landet inklusive Paris samt en autonom zon i sydost administrerad från Vichy.

Den första franska transporten till Auschwitz avgick den 27 mars 1942.³⁵ I mars 1943 uppgick antalet från (det ockuperade) Frankrike deporterade judar till 49 906.³⁶ Sammanlagt 75 000 judar deporterades från Frankrike, varav omkring två tredjedelar var utlandsfödda ej i besittning av franskt medborgarskap.³⁷ Hilberg fördelar de deporterade på följande destinationer:³⁸

Auschwitz: 69 000

Majdanek: 2000

Sobibór: 2000

Kaunas: 1000

Jules Schelvis uppger å andra sidan att sammanlagt 3500 franska judar fördelade på fyra transporter skickades till Sobibór.³⁹

Den 15 maj 1944 avgick en mindre transport med koden “73m” från uppsamlingslägret Drancy med destination Kaunas (Kovno), Litauen; några av judarna från denna transport fortsatte vidare till Estlands huvudstad Tallinn (Reval).⁴⁰ Åtminstone 26 personer ur den senare gruppen evakuerades senare från Estland till Stutthof.⁴¹ Med undantag för “73m” skall enligt exterminationisterna inga transporter med franska judar ha nått de Ockuperade östra territorierna.

2.3.4. Betydelsen av deportationerna från de tre ovan nämnda länderna

De från Nederländerna, Belgien och Frankrike deporterade judarna utgör tillsammans en nyckelgrupp när det gäller sökandet efter de “gasade” judarna. Vi har här inte blott tillförlitlig befolkningsstatisk tillhanda, utan även noggranna listor över alla de deporterade judarna, inkluderande persondata. Dokumentationen ifråga lämnar litet eller inget utrymme för “okända” direkta transporter av judar från dessa länder till östern av samma slag som de ovan nämnda direkta transporterna från Altreich, Ostmark och Protektoratet till Baltikum och Vitryssland perioden 1941-1942. Den enda kända sådana transporten, “73m” från Drancy till Kaunas och Tallinn den 15 maj 1944 är lätt urskiljbar tack vare dess sena datum (det tyska tillbakadragandet från Baltikum inleddes endast några månader senare). Med andra ord: Varje tillförlitlig rapport rörande en närvaro av holländska, belgiska eller franska judar i de Ockuperade östra territorierna från våren/sommaren 1942 och framåt (till maj 1944 i fallet med de franska judarna) utgör en bekräftelse av den revisionistiska transitlägerhypotesen.

2.4. Judar av annan nationalitet

2.4.1. Italien

I Italien inleddes inte judedeportationerna förrän Badoglios kupp mot Mussolini och det tyska övertagandet av den norra halvan av landet. Den första transporten, bestående av 1007 italienska judar, avreste mot Auschwitz den 18 oktober 1943. I november och december samma år avgick ytterligare två mindre transporter med sammanlagt cirka 1000 judar från norra Italien. Deportationerna fortsatte i mindre skala fram till början av augusti 1944. Sammanlagt deporterades drygt 7500 judar från Italien.⁴² Av de skäl som redan anförts i Avsnitt 2.2.3. tycks det föga sannolikt att några italienska judar, möjligen med undantag för de cirka 2000 som deporterade mellan oktober och december 1943, skickades till de Ockuperade östra territorierna.

2.4.2. Grekland

1941 delades Grekland i tre delar: en (i norr, inkluderande merparten av Thrakien) som införlivades i Bulgarien, en (den till ytan största, innefattande Aten) under italienskt administration och slutligen en (omfattande Salonika och de Öst-Egeiska öarna) under tysk administration. Även om de två senare delarna hade en gemensam civil administration under en grekisk marionettregering i Aten så var tyskarna och italienarna oense om hur judarna skulle behandlas. I den tyska zonen drevs judarna under år 1942 samman i gettot i Salonika och i februari det följande året avgick de första transporterna därifrån till Auschwitz. Sammanlagt 45 989 judar rapporteras ha deporterats från Salonika fram till augusti 1943.⁴³ Enligt Hilberg skickades 45 000 av dem till Auschwitz, medan resten – “priviligierade och utländska judar” – sändes till Bergen-Belsen. Yitzhak Arad uppger med ett tyskt järnvägsdokument och två ögonvittnen till källa att åtminstone en av transporterna från Salonika i mars 1943, bärande 2800 grekiska judar, skickades till det “rena förintelselägret” Treblinka.⁴⁴

I början av 1943 levde det 13 000 judar i den italienska zonen. Efter Mussolinis fall den 8 september 1943 övertog tyska trupper den italienska halvan av Grekland liksom även de tidigare italienskockuperade områdena Albanien, Montenegro och de Dodekanesiska öarna. Inallo levde i dessa områden sammanlagt omkring 16 000 judar. Fram till juli 1944 deporterades över 14 000 av dessa judar, huvudsakligen till Auschwitz. I samtliga ovannämnda områden återstod sammanlagt cirka 12 000 judar vid krigsslutet.⁴⁵

2.4.3. Bulgarien

Ungefär 50 000 judar levde i det egentliga Bulgarien innan kriget (en folkräkning från år 1934 uppgav antalet till 48 565). Då Bulgarien var allierade med Tyskland snarare än en ren marionettstat hade man möjlighet att förhala den utlovade deporteringen av landets judar och i slutänden deporterades faktiskt inte en enda jude från det egentliga Bulgarien.⁴⁶ Som ovan nämnts hade dock den norra delen av Grekland (grekiska Thrakien) liksom även Makedonien annekterats av Bulgarien under 1941. I dessa två områden levde det sammanlagt cirka 14 000 judar enligt ett avtal som slöts mellan SS och representanter från den bulgariska regeringen den 2 februari 1943. 5500 av dessa judar levde i det tidigare grekiska området. I början av mars 1943 deporterades 4215 av dem per båt till Wien och därifrån vidare per tåg till Treblinka, dit de anlände den 26-28 mars.⁴⁷ En annan transport förde 2382 judar från Skopje i Makedonien till Sobibór likaså i slutet av mars 1943.⁴⁸ Inallo deporterades 11 343 judar från de annekterade områdena (7122 från Makedonien och 4221 från Thrakien) fram till den 5 april 1943.⁴⁹

2.4.4. Kroatien

I likhet med Grekland delades Kroatiens administrativa territorium upp i en tysk och en italiensk zon med åtföljande problem vid förhandlingarna om hanteringen av landets judar. Slovenien delades upp mellan Italien, Tyskland, Ungern och Kroatien, medan Bosnien och Herzegovina i sin helhet tillföll Kroatien. I hela det nya Stor-Kroatien levde det cirka 35 000 judar.⁵⁰ 19 800 av dessa rapporteras ha dött i kroatiska läger, främst i Jasenovac, under de följande åren.⁵¹ Under sommaren 1942 skickades 4972 judar till Auschwitz via Maribor. Ytterligare 2000 kroatiska judar deporterades till Auschwitz i maj 1943.⁵² Grupper av kroatiska judar flydde dessutom till omkringliggande länder från vilka en del av dem senare också deporterades till “förintelseläger”, något som medfört att den ortodoxa offersiffran är något flytande. Vanligen uppskattas det att cirka 8000 kroatiska judar⁵³ “gasades” i Auschwitz.

2.4.5. Serbien

Enligt Hilberg levde vid krigsutbrottet knappt 16 000 judar i Serbien.⁵⁴ På grund av en betydande judisk inblandning i den ytterst aktiva serbiska partisanrörelsen kom en stor mängd serbiska judar att skjutas som gisslan. Den 8 september 1941 sände den tyske ambassadören i Belgrad, Felix Benzler, ett telegram till det tyske utrikesministeriet i vilket han begärde att de manliga serbiska judarna (inallo runt 8000) deporterades till en ö i Danubes delta (i Rumänien).⁵⁵ Den 11 september svarade Martin Luther att dessa judar istället skulle interneras i arbetsläger.⁵⁶ Redan följande dag skickade Benzler en förnyad deportationsbegäran i vilken han argumenterade att en sådan internering av säkerhetsskäl var ogenomförbar och att de manliga judarna skulle avhysas till Generalguvernementet eller till Ryssland ifall de inte kunde skickas till Rumänien i enlighet med hans begäran.⁵⁷ Utrikesministern Luther vände sig nu till Adolf Eichmann, som slog fast att en deportation av sagda grupp till Generalguvernementet eller Ryssland var “omöjlig” och samtidigt rådde att dessa judar arkebuserades.⁵⁸ Inte desto mindre kontaktade Ribbentrop den 2 oktober Himmler för att förhöra sig om ifall det fanns någon ort dit de manliga serbiska judarna kunde deporteras.⁵⁹ I slutänden fattades emellertid beslutet att skjuta de kvarvarande manliga judarna. Således är det ett faktum att en stor mängd serbiska judar sköts, men inte primärt för sin etniska tillhörighets skull, utan av militära säkerhetsskäl, och detta som en sista utväg. Vad gäller de återstående serbiska judarna – kvinnorna, barnen och åldringarna – hävdar exterminationisterna, främst på grundval av det s.k. Turner-dokumentet, att dessa mördades med hjälp av “gasvagnar” utanför Belgrad (mer exakt i närheten av Sava-floden) under perioden mars-maj 1942.⁶⁰ I sin summering av förhandlingarna kring de serbiska judarna från den 25 oktober 1941 skriver dock Franz Rademacher, chef för utrikesministeriets “Judenreferat” att de återstående judarna var avsedda att “evakueras per båt till uppsamlingslägren i öster” (auf dem Wasserwege in die Auffanglager im Osten abgeschoben).⁶¹ Detta tyder på att de återstående serbiska judarna i själva verket deporterades österut, möjligen via Sava-floden och Danube till Rumänien.⁶²

2.4.6. Norge

1 800 judar levde i Norge år 1939.⁶³ 767 av dessa kom att deporteras med början den 19 november 1942. Av de deporterade skickades 532 till Auschwitz, där 346 av dem skall ha “gasats utan föregående registrering”.

2.4.7. Danmark

När Danmark invaderades av Tyskland i april 1940 levde det ungefär 6500 judar i landet. Under den tidiga hösten 1943 skickades 447 av dem till Theresienstadt, men inga av dessa skulle komma att skickas vidare till Auschwitz. En massiv räddningsaktionen i oktober 1943 innebar att de resterande 5919 danska judarna lyckades fly över Öresund till Sverige. Således nådde inte en enda dansk jude “förintelselägren”.⁶⁴

2.4.8. Rumänien

Under krigsåren förde Antonescu-regimen i Rumänien en mer eller mindre självständig judepolitik, vilken huvudsakligen bestod i att deportera rumänska judar och judar från kringliggande annekterade områden till ett “judiskt reservat” i Transnistrien, en region öster om floden Dnjestr.⁶⁵ Eftersom de rumänska deportationerna endast indirekt är knutna till den tyska nationalsocialistiska judepolitiken och då mycket är oklart är rörande transporterna av judar till och från Transnistrien har jag valt att utesluta Rumänien och dess judiska befolkning ur föreliggande undersökning. För en exkurs rörande Transnistrien se nedan Avsnitt 3.1.2.

2.4.9. Luxemburg

År 1935 levde det 3144 judar i storhertigdömet Luxemburg. Under krigets inledande år flydde merparten av dem landet, och i juli 1941 fanns det endast omkring 800 kvar. Den 16 oktober 1941 avgick ett tåg som förde 334 luxemburgiska judar till gettot i Lódz. Några dussin utav dessa skickades senare vidare till Auschwitz och till Lublin-distriktet medan åter andra sändes till Chelmno. Under 1942 deporterades de återstående judarna i storhertigdömet till Theresienstadt.⁶⁶

2.5. De till de Ockuperade östra territorierna deporterade judarnas antal

Enligt den revisionistiska transitlägerhypotesen kan de judar som skickades till de Ockuperade östra territorierna delas in i två huvudgrupper: 1) Judar från de transporter som 1941-1942 gick direkt från Altreich, Ostmark och Protektoratet till Baltikum och Vitryssland (d.v.s Rikskommissariatet Ostland) och som vidkänns av den ortodoxa historiografin; 2) Judar som enligt exterminationisterna skall ha “gasats” i de sex “förintelselägren” under perioden december 1941 till slutet av 1943. Vad beträffar den förra gruppen förfogar vi över tämligen säkerställda siffror (se ovan, Avsnitt 2.1.). Vad gäller den senare gruppens storlek föreligger tack vare det s.k. Höfle-dokumentet en säker siffra över antalet deporterade till de s.k. Reinhardt-lägren (Belzec, Sobibór, Treblinka samt Majdanek/Lublin) fram till årsslutet 1942, vilken styrks av den s.k. Korherr-rapporten. Det senare dokumentet anger även antalet judar som deporterats till Chelmno (där inga “gasningar” skall ha ägt rum under 1943). För år 1943 är vi när det kommer till dessa läger hänvisade till uppskattningar gjorda av exterminationistiska historiker. I fallet Auschwitz-Birkenau får vi förlita oss på en rad olika, mer eller mindre exakta källor. Här antas att de judar som transporterade österut via Auschwitz-Birkenau är identiska med de judar som enligt exterminationisterna “gasades utan föregående registrering” i lägret under perioden 1942-1943. I detta sammanhang är det värt att nämna att “Förintelse”-historikerna medger att mer än 100 000 judar passerade genom en transitsektion av Birkenau mellan maj och oktober 1944 utan att registreras.⁶⁷ Således utgör det faktum att en stor mängd judar skickades till Auschwitz utan att registeras inget bevis för att dessa judar mördades i lägret, ens ur en exterminationistisk synvinkel.

För att inte göra denna artikel längre än nödvändigt hänvisar jag den intresserade läsaren till en revisionistisk studie i vilken de här använda beräkningarna av de transiterade judarnas antal presenteras i detalj.⁶⁸ I tabellen nedan återges de österut deporterade judarnas antal fördelade på rutter samt nationalitet (polska samt icke-polska judar). Här bör hållas i åtanke att långt ifrån alla icke-polska judar kan klassificeras som västerländska judar.

– Deporterade via Aktion Reinhardt-lägren: ~1 429 000

– Deporterade via Chelmno ~145 300

– Deporterade via Auschwitz: ~354 000

– Deporterade direkt utan transitering: ~ 66 200

_____________________________________

Totalt: ~1 994 500

– varav polska judar: ~1 571 500

– varav icke-polska judar: ~423 000

Totalsumman om 1 994 500 deporterade måste i sin tur reduceras av flera skilda skäl. Till att börja med måste man utgå ifrån att en viss mindre procentandel av de deporterade omkom under transporterna österut, vilka ofta ägde rum under föga humana förhållanden. Vidare vet vi att tusentals fångar plockades ut för att utföra diverse sysslor inuti transitlägren. En betydande del av dessa gick under till följd av epidemier eller sköts i samband med flyktförsök och fångrevolter. För det andra är det högst troligt att man i transitlägren utsatte döende, av epidemier smittade samt mentalsjuka judar och andra som bedömdes som ej lämpliga för vidaretransport (Transportunfähige) för eutanasi (troligen medels giftinjektioner, men möjligen även nackskott). För det tredje är några av de siffror som framläggs av exterminationistiska historiker för år 1943 möjligen något överskattade. Det fjärde skälet består i det obestridliga faktum att tusentals av de judar som skickades till Sobibór överfördes därifrån till olika arbetsläger i Lublin-distriktet⁶⁹; vidare är det troligt att ett mindre antal judar överfördes från “förintelselägret” Treblinka II till det närbelägna arbetlägret Treblinka I och andra läger i samma region.⁷⁰ Det femte och sista skälet är att några av de transporter som nådde Treblinka och Sobibór hösten 1943 anlände österifrån. De sista sex eller åtta transporterna till Sobibór i september 1943 anlände från bl.a. Minsk i Vitryssland och kan ha omfattat så många som 13 700 människor (dokumentation saknas, men att åtminstone vissa av dessa transporter ägde rum är obestridligt).⁷¹ Dessa judar, till en stor del judiska krigsfångar, skickades med största sannolikhet västerut för att arbeta i en nyligen anlagd installation i Sobibór där tillvaratagen fiendeammunition demonterades, eller i Trawniki och andra arbetsläger. Tagna tillsammans medför ovanstående faktorer att vi måste skriva ned det antal judar som nådde de Ockuperade östra territorierna till någonstans mellan 1 800 000 och 1 900 000.

Appendix: Lista över transitlägren och deras verksamhetsperioder

- Chelmno (Kulmhof): 8 december 1941 – september 1942; sommaren 1944;⁷²

- Auschwitz-Birkenau: januari eller februari 1942⁷³ – 1 november 1944;⁷⁴

- Belzec: 17 mars 1942⁷⁵ – slutet av november / början av december 1942;⁷⁶

- Sobibór: 3 maj 1942⁷⁷ – 14 oktober 1943;⁷⁸

- Treblinka: 23 juli 1942⁷⁹ – 19 augusti 1943;⁸⁰

- Majdanek (Lublin): september-oktober 1942⁸¹ – 1943(?).⁸²

3. Genomgång av vittnesbevisningen

Vittnesbevisningen i vidare bemärkelse kan delas in i två huvudgrupper, dels indirekta källor i form av nyhetsartiklar, rapporter från exilregeringar och andra institutioner, publikationer från motståndsrörelser etc. där informationens ursprung inte sällan lämnas mer eller mindre oklart, dels direkt information i form av vittnesutsagor. Jag inleder med att granska den tidigare kategorin.

3.1. Rapporter i tidningar och tidskrifter

3.1.1. American Jewish Yearbook

American Jewish Yearbook utgör en av de viktigaste samtida källorna vi har vad gäller skeenden bland de judiska populationerna världen över. I sin utgåva från 1943 hade årsboken följande att berätta om de judedeportationer som inletts i Polen under det föregående året:

“Till de viktigaste av dessa befolkningsförflyttningar hörde utdrivandet av samtliga judar i Krakow, undantaget 11 000 vilka bedömdes som ‘ekonomiskt användbara’ och placerades i ett getto. De deporterade judarna, vilkas antal uppgick till över 50 000, skickades till Warszawa, Lublin och andra städer. För de som skickats till Lublin blev uppehållet där kortvarigt, ty de flesta av dem skickades vidare österut, medan de återstående trängdes ihop i ett getto i en av stadens förorter. Även merparten av de judar som ännu fanns kvar i de i det Tyska riket införlivade västpolska provinserna skickades österut.⁸³

Tre av “förintelselägren” var belägna i Lublin-distriktet: Majdanek (i själva Lublin), Sobibór samt Belzec. Med “de i det Tyska riket införlivade västpolska provinserna” avses Warthegau-distriktet, från vilket judar deporterades österut via Chelmno. I följande års upplaga (1944, med 1943 som det granskade året) läser vi:

“Rapporter talar om att deporterade judar från Holland och andra västländer skickats till de ockuperade sovjetiska områdena för att utföra militärt arbete, men deras antal och öde är än så länge höljt i dunkel.⁸⁴

3.1.2. Israelitisches Wochenblatt für die Schweiz

Tidskriften Israelitisches Wochenblatt für die Schweiz (Schweiz israelitiska veckoblad) publicerade ett stort antal nyhetsrapporter om “Den slutgiltiga lösningen” under krigsåren. I dess utgåva från den 16 oktober 1942 står följande att läsa (s. 10f.):

Sedan en tid tillbaka har det skönjts en tendens till en upplösning av Polens getton. Så skedde i fallet med Lublin, och därefter var det Warszawas tur. Det är inte känt hur långt hittills denna plan fortskridit. De tidigare gettoinvånarna förs vidare österut till de ockuperade ryska [läs: sovjetiska] områdena; tyska judar skickades i sin tur till gettot för att delvis ersätta dem. […] På senare tiden har märkts i Riga transporter med judar från Belgien och andra länder i Västeuropa, vilka dock omedelbart farit vidare mot okända mål.

I numret från den 27 november 1942 läser vi:

På en daglig basis avgår tåg från Berlin i riktning österut. Några av dem är avsedda för gettona, andra skickas till platser för dräneringsarbeten i östra Polen och Ryssland. Myndigheter i New York rapporteras ha delgivits att ett judiskt bosättningsområde avsett för Västeuropas alla judar kommer att inrättas i det tidigare polsk-ryska gränsområdet och om nöden kräver användas som ett politiskt påtryckningsmedel. Deportationerna från Tyskland, Österrike, Holland, Belgien och Frankrike skall upphöra vid slutet av innevarande år. De deporterade judarnas personhandlingar förstörs och deras namn stryks ut, hädanefter betecknas de enkom med nummer. Således är det knappast omöjligt att upprätthålla korrespondens. [...] I Paris har 4000 rumänska judar och judinnor arresterats och förts ut ur staden. De tilläts föra med sig proviant för två dagar. [...] Den i London utgivna tidningen ‘France’ meddelar i en notis att 20 000 judar från Frankrike anlänt till Bessarabien i ett sorgligt skick. Tågen gick direkt till Kischinev [Chisinau] och Calarisi [Kalarash]⁸⁵för att överlämna fångarna till dessa städers getton.

Med “det tidigare polsk-ryska gränsområdet” avses med all säkerhet området kring den polsk-sovjetiska gränsen såsom den var dragen åren 1920-1939 (såsom framgår av artikeln från den 16 oktober använde denna tidskrift likt många andra “Ryssland” som en beteckning på hela Sovjetunionen). Den östra delen av Polen tillföll den vitryska sovjetrepubliken i samband med delningen 1939, vilket antyder att “det judiska bosättningsområdet avsett för Västeuropas alla judar” bestod av en del av Vitryssland (Minsk låg endast cirka 30 km från den ovan nämnda gränsen).

År 1942 var staden Kishinev belägen mycket nära gränsen till Transnistrien-reservatet (mellan Dnjestr och Bugs södra lopp), till vilket stora antal judar från Bessarabien och Bukovina deporterades av de rumänska myndigheterna. Som förklarats ovan i Avsnitt 2.4.8 kommer Transnistrien här inte att diskuteras i detalj. Det bör emellertid påpekas att även om dagens “Förintelse”-historiker inte känns vid några deportationer av västeuropeiska judar till Transnistrien, så bekräftade den judisk-amerikanske forskaren Joseph B. Shechtman i en artikel från 1953 förekomsten av indikationer på att judar från Frankrike och andra länder i Västeuropa transporterats till detta område:

Det finns indikationer på att Transnistrien under 1943 kom att tjäna som ett slags ‘reservat’ inte bara för rumänska judar utan även för judar från andra av nazistkontrollerade länder. Den 28 februari 1943 rapporterade pressen i London att tusentals judar som transporterats från sina hem i Tyskland, Österrike, Slovakien och det tjeckiska protektoratet till “det idealiska koncentrationslägret” i Theresin-fortet [d.v.s. Theresienstadt] i Protektoratet skickades vidare till Transnistrien.⁸⁶ Åtta månader senare meddelade rapporter från Bukarest att godståg fyllda med judar deporterade från Frankrike, Holland och Belgien ‘fortsätter att nå staden Jassy [Iasi] på sin väg till Transnistrien,’ där de ‘isoleras i läger tillsammans med judar från Bessarabien och Bukovina.’ ⁸⁷ Judar från Tyskland och Bulgarien, liksom även 700 polska judar, rapporterades vara bland de deporterade som förts till Mogilev.⁸⁸

En förtrolig rapport från Internationella Röda Korset daterad den 20 januari 1944 meddelade att enligt officiell rumänsk statistik befann sig 82 098 judar i Transnistrien den 1 september 1943. 50 741 av dessa utgjorde av deporterade rumänska judar, medan de återstående var infödda ryska judar. Det finns pålitliga indikationer på att betydande antal av judar från Transnistrien skickades att utföra befästningsarbeten vid den tyska fronten i öster. I sitt nummer från den 13 augusti 1942 anspelade Krakauer Zeitung på detta när den meddelade att de judar som deporterats till Transnistrien ‘inhyses i stora getton i väntan på att möjligheten skall infinna sig till en förflyttning av dem längre österut.’ ⁸⁹

Uppgiften om transporter från Theresienstadt till Transnistrien fordrar en viss klargörelse. Under loppet av 1943 deporterades sammanlagt 17 068 judar från Theresienstadt-gettot i 10 transporter. Fyra av dem skedde i januari och bestod av inallo cirka 6000 judar. I februari avreste en ensam transport med 1001 judar ombord. Under perioden mars-augusti ägde inga transporter rum; först i september samma år återupptogs konvojerna.⁹⁰ De första tre transporterna i januari 1943 skickades till Auschwitz, liksom även den ensamma februaritransporten. Utifrån de uppgifter som den polska Auschwitz-historikern Danuta Czech presenterar i sitt Kalendarium⁹¹ kan vi rekonstruera dessa fyra transporters öden som enligt tabellen nedan:

Vidare ägde föregående höst, den 26 oktober 1942, en transport (“By”) av 1866 judar från Theresienstadt till Auschwitz rum; 247 av dessa registerade i lägret, medan de övriga 1619 “gasades”, d.v.s transiterades. De närmast föregående fem transporterna från Theresienstadt (vilka avgick under den korta perioden 5-22 oktober) hade samtliga skickats till Treblinka. Destinationen för transporten “Ct” vilken avgick från Theresienstadt den 29 januari med 1001 judar ombord anges som Auschwitz av flera olika källor, bland annat den officiella webbsajten Terezin Studies,⁹² men listas inte i Czechs Kalendarium.⁹³ Frånsett den mindre osäkerheten rörande denna ensamma transport framstår motsägelsen mellan den ortodoxa historiografin och nyhetsrapporterna från den 28 februari 1943 som glasklar. Ifall de senares innehåll stämmer kan de deporterade judarna ifråga endast ha nått Transnistrien via Auschwitz.

Den av Shechtman nämnda uppgiften om att “judar från Tyskland och Bulgarien, liksom även 700 polska judar” deporterats till “Mogilev” stammar enligt densammes noter från en artikel i JTA Bulletin daterad den 23 juli 1943. Då Schechtman talar om Transnistrien avses med all säkerhet staden Mogilev-Podolski (Mohyliv-Podilsky) i Vinnitsa-distriktet i Ukraina, snarare än Mogilev i östra Vitryssland. Mogilev-Podolski ockuperades av tyska trupper den 19 juli 1941 och kom sedermera att annekteras av Rumänien som en del av Transnistrien. I december 1941 levde 3700 lokala judar i stadens getto tillsammans med 15 000 judar som deporterats från Bessarabien och Bukovina. I juni 1942 utbröt en tyfusepidemi bland judarna i staden som föranledde att tusentals av dem överfördes till getton i andra städer.⁹⁴

Som förklarats ovan i Avsnitt 2.4.3. ägde några deportationer av judar från det egentliga Bulgarien aldrig rum; däremot deporterades sammanlagt 11 343 från de av Bulgarien annekterade områdena Makedonien och Thrakien under perioden mars-april 1943. Troligen hade de “bulgariska” judarna nått Mogilev-Podolski via antingen Sobibór eller Treblinka i slutet av mars 1943.⁹⁵

I anknytning till Transnistrien bör här även citeras en dagboksanteckning gjord av Warszawa-juden Abraham Lewin den 10 maj 1942:

Idag berättade samme flykting [en ej namngiven jude från Aleksandrów Kujawski] för mig att judarna i Nieszawa och alla andra judar i området troddes ha deporterats till Rumänien. Detta rykte ligger troligen nära sanningen, då en annan jude råkade nämna för mig att meddelanden anlänt från Bessarabien som skrivits av judar från Lublin som transporterats dit av tyskarna.⁹⁶

Judarna i Nieszawa hade 1939-1940 deporterats till Lublin-distriktet.⁹⁷ Förmodligen hörde dessa till de judar som mellan den 17 mars och den 14 april 1942 deporterades från Lublin med omgivningar till Belzec.⁹⁸

Frågan om möjliga transporter av västeuropeiska och polska judar till Transnistrien är uppenbarligen i behov av vidare efterforskning.

3.1.3. Judisk Krönika

I en studie rörande den svenska krigstida förhållningen till “Förintelsen” skriver den amerikansk-judiske historikern Steven Koblik följande om den för svenska läsare säkerligen bekanta tidskriften Judisk Krönika:

Ett center för aktivism [i Sverige] utgjordes av de pro-sionistiska grupperingarna. Dessa förfogade över en journal, Judisk Krönika, grundad 1932, vilken öppet sökte förändra [den judiska] församlingens offentliga hållning samt influera det svenska samhället i stort. Tidskriften utvecklade nära kontakter i Östeuropa, i synnerhet i Polen, och förmedlade bland den bästa information om den Slutgiltiga Lösningens omfattning tillgänglig i någon västerländsk publikation. Journalen kom även att utgöra en informationskälla för andra, icke-judiska publikationer.^<99

Under krigsåren publicerade denna välinformerade tidskrift en rad nyhetshistorier vars innehåll går stick i stäv med den sedermera etablerade bilden av “Förintelsen”. I numret från september 1942 läser vi:

“Judiska skolbarn över 14 år transporteras också från Tredje riket, huvudsakligen till Ukraina, där de sysselsättes med skördearbete. Barnen få besked om deporteringen först ett par timmar i förväg och få endast medtaga det allra nödvändigaste.”¹⁰⁰

Den ortodoxa historiografin känns inte vid en enda transport av tyska judar till Ukraina, vilket om informationen ovan är korrekt innebär att dessa judiska ungdomar måste ha nått Ukraina via något av “förintelselägren”.

I nästa månads nummer meddelade Judisk Krönika:

“Även ett stort antal judar, som varit internerade i tyska koncentrationsläger, ha transporterats till Polen, där de satts att torrlägga träsken vid Pinsk. Lägret i Dachau är därför nu helt fritt från judar. De flesta judarna i Rhenlandet, inklusive Köln, ha flyttats till ghettot i Riga.¹⁰¹

Visserligen hörde staden Pinsk till Polen mellan 1920 och 1939, men i samband med delningen av Polen tillföll staden med omnejd den Vitryska sovjetrepubliken. De träsk som det här talas om, Pripet-träsken, samt de intilliggande städerna Pinsk och Bobruisk kommer att dyka åtskilliga fler gånger i vårt material.

I samma utgåva (oktober 1942) läser vi:

“Transporten av detta väldiga antal människor [från Västeuropa] till Polen ackompanjeras av massutdrivning av judar från ghettot i Warszawa och annorstädes. Dessa människor forslas ännu längre österut, och då de genom svält och sjukdomar äro mer eller mindre odugliga till arbete, kan man ana, vilket öde, som väntar dem.¹⁰²

Enligt “Förintelse”-historikerna mördades de judar som deporterades från Warszawa-gettot mer eller mindre mangrannt i Treblinka, men här talas det alltså om att de transporterades “längre österut”. Då den polsk-judiska underjordiska pressen redan i augusti 1942 basunerat ut att Treblinka i själva verket var ett “dödsläger” där alla anländande judar mördades i ångkammare eller medels giftgas med fördröjd verkan,¹⁰³ innebär denna nyhetsnotis att “nyheten” om “sanningen” om Treblinka ännu inte nått den välinformerade tidskriften med goda kontakter i Polen, vilket förefaller osannolikt, eller mer troligt, att dess skribenter och redaktörer inte satte någon tilltro till sådana vilda historier emedan de hade mer trovärdiga källor till sitt förfogande.

Slutligen i numret från maj/juni 1944 finner vi följande passage:

“Några få uppgifter börjar nu sippra ut rörande de judars öde, som deporterats från västra till östra Europa. Enligt ett meddelande från Litauen transporterades tusentals judar från Holland, Belgien och norra Frankrike till Kovno [Kaunas], där många blev skjutna i stadens fästning. Även i Vilna [Vilnius] har ett stort antal judar från Västeuropa blivit avrättade. Det lär finnas omkring 20,000 västeuropeiska judar kvar i stadens ghetto. Varje dag skjuter tyskarna flera hundra och Gestapo gör upp listor över de nästkommande offren. Många judar har lyckats fly från olika ghetton och förenat sig med guerillaförbanden, och det finns nu ett stort antal [judar] från Västeuropa, som strider tillsammans med de litauiska partisanerna.¹⁰⁴

Medan Judisk Krönika rapporterat om förmenta massmord i Majdanek och Auschwitz i november 1943¹⁰⁵ och om “dödskamrarna” i Treblinka (där “många tusen” judar skall ha dödats) i september 1943¹⁰⁶ så väl som i sitt nummer från maj-juni 1944¹⁰⁷, så framgår det av ovanstående citat att man fortfarande var övertygad om att ett stort antal västeuropeiska judar, inklusive holländska, belgiska och franska judar, befann sig i de Ockuperade östra territorierna. Vad gäller påståendet att tyskarna skulle ha avrättat tusentals västeuropeiska judar i Vilnius 1944, liksom även andra utsagor av samma natur, så kommer jag att närmare diskuterade de österut deporterade judarnas slutliga öde i den avslutande delen av denna artikel. Här nöjer jag mig med att peka ut att ifall dessa påståenden överensstämt med sanningen skulle de sovjetiska myndigheterna vid krigsslutet ha återfunnit massgravar med resterna av hundratusentals eller miljoner deporterade polska och västerländska judar på sovjetisk mark och hade således kunnat presentera hårda forensiska bevis i Nürnberg istället för att hänvisa till lösa påståenden om “gaskammare” och “förintelseläger”.

I anslutning till påståendet att utländska judar arkebuserades en masse i Vilnius 1944 är det värt att beakta vad historikern Andrew Ezergailis har att säga om liknande påståenden avseende Lettland:

“Vissa memoarförfattare hävdar att omfattande massakrer ägde rum i Lettland innan man tog steget att skicka judarna tillbaka till Tyskland. Denna föreställning måste emellertid klassificeras som ‘folklore’, emedan till dags datum ingen arkiverad dokumentation upptäckts som bekräftar dessa mord. Exempelvis nämner den Sovjetiska extraordinära kommissionen inga nya massgravar stammande från år 1944.¹⁰⁸

3.1.4. New York Times

Under krigsåren publicerade den ledande amerikanska dagstidningen New York Times ett antal notiser och artiklar vilka omnämnde deportationer av judar från Västeuropa till de tyskockuperade delarna av Sovjetunionen. Redan den 28 oktober 1941 rapporterade tidningen att judar “sänts till Generalguvernementet, huvudsakligen till Litzmannstadt [Lódz], medan åter andra förvisas till Riga, huvudstaden i det ockuperade Lettland, och till Minsk i det ockuperade Ryssland [läs: Sovjetunionen]”. Denna rapport stämmer helt och hållet överens med den ortodoxa historieskrivningen (se Avsnitt 2.1.). Under de följande månaderna och åren skulle emellertid uppgifter om deportationer dyka upp som skiljer sig väsentligt från densamma.

I utgåvan från den 26 juli 1942 läser vi (under rubriken “Vichy and Berlin at odds on aliens”): “Nederländska Ostindiens nyhetsbyrå har rapporterat att 60 000 judar avhysts från Amsterdam sedan förra torsdagen som en del i en massdeportation av nederländska ‘icke-arier’ till Polen och det tyskockuperade Ryssland [läs: Sovjetunionen].” Siffran 60 000 syftar med all säkerhet på det antal holländska judar som sänts till uppsamlingsläger inom landet; vid tidpunkten ifråga hade nämligen blott några tusen holländska judar transporterats österut.

I en artikel från den 29 augusti 1942 (“$25,000 sent abroad to care for children”) citeras följande uttalande av den vice verkställande ordföranden för American Jewish Joint Distribution Committee, Joseph Hyman: “Den på sistone genomförda deportationen av 12 000 judar från Paris och andra delar av det ockuperade Frankrike till östra Polen och det ockuperade Ryssland har väckt fasa i hjärtat hos hela den judiska befolkningen.”

Den 5 september 1942 (“Deportation of Jews near goal in Reich”): “Fram tills nyligen har endast judar yngre än 60 år deporterats. Nu skickas dock även äldre människor till Polen och östra [sic] Ryssland. (…) Det är praktiskt taget omöjligt att få kontakt med tyska judar som skickats till de olika gettona i Polen eller det ockuperade Ryssland.”

Den 15 juni 1943 berättade tidningen om en kommuniké utfärdad av den belgiska exilregeringen enligt vilken majoriteten av de belgiska judarna skickats till koncentrationsläger i Tyskland, Polen och de ockuperade ryska territorierna.

Slutligen, den 8 november 1943 (“Germans wipe out Jews of Austria”), meddelade New York Times att de kvarvarande judarna i Österrike “fördes i boskapsvagnar eller gamla ouppvärmda passagerarvagnar till gettona i östra Polen, Lettland eller det ockuperade Ryssland. Rapporter antyder att många dör antingen på vägen eller strax efter ankomsten.” Vid denna tidpunkt hade det emellertid gått mer än ett år sedan de sista direkta transporterna av tyska, österrikiska och tjeckiska judar till de Ockuperade östra territorierna. Den 15 oktober 1942 återstod 8100 judar i hela Österrike, varav endast 1200 var “heljudar”.¹⁰⁹ Under första halvan av 1943 deporterades 1302 av dessa till Theresienstadt och åtskilliga hundra till Auschwitz.¹¹⁰

3.1.5. Notre Voix

I sitt aprilnummer 1944 meddelade den franska kommunistiska motståndstidningen Notre Voix sina läsare följande anmärkningsvärda nyhet:

“En nyhet som kommer att glädja alla Frankrikes judar har utsänts av Radio Moskva. Vem av oss har inte bror, en syster eller någon släkting bland de som deporterades från Paris? Och vem känner inte djup glädje vid tanken på att 8000 Paris-judar räddats från döden av den ärorika Röda Armén? En av dem berättade för Radio Moskva hur han och 8000 andra Paris-judar räddats från sin död. De befann sig allesammans i Ukraina när den sista sovjetiska offensiven sattes in, och SS-banditerna hade tänkt skjuta dem innan de lämnade landet. Då de emellertid visste, vilket öde som avsågs för dem, och då de erfarit, att sovjetiska trupper befann sig inte långt bort, beslöt sig de deporterade judarna för att fly. De välkomnades omedelbart av Röda Armén och befinner sig för närvarande allesammans i Sovjetunionen.¹¹¹

Här skulle man kunna invända, att det rör sig om en text stammande från franska kommunister, vilken sin tur åberopar en utsändning från Radio Moskva, och att såväl de franska kommunisterna som Radio Moskva a priori kan misstänkas för ren propagandaspridning. Mot detta kan anföras, att en närvaro av franska judar i Ukraina knappast lämpade sig för propagandaändamål, och att det inte finns minsta skäl till att antingen Radio Moskva eller den franska motståndstidningen skulle ha uppfunnit denna historia, särskilt med tanke på att de sovjetiska propagandisterna samtidigt höll på att sprida svart propaganda rörande “förintelselägren”.

Ett vidare skäl till att tro på riktigheten i artikelns påståenden finner vi i en dagboksanteckning gjord av den i Bukarest bosatte rumänsk-judiske läkaren Emil Dorian och daterad den 15 augusti 1942:

“Ihärdiga rykten talar om tåg passerande genom den norra delen av Moldavien med judar från det ockuperade Frankrike som skickats österut av tyskarna. Det är känt att 20 000 judar i den ockuperade delen av Frankrike nyligen deporterats därifrån, men ingen kunde gissa vart de sänts. Ryktena innehåller detaljer: förseglade tågvagnar, fruktansvärd törst, ingen mat.¹¹²

De 20 000 judar från Frankrike som Dorian talar om skall enligt exterminationisterna ha skickats till Auschwitz, där majoriteten av dem skall ha gasats. Tillsammans med artikeln i Notre Voix (Paris låg i den ockuperade delen av Frankrike) ger Dorians dagboksanteckning emellertid vid hand att en stor del om inte alla dessa “gasade” judar troligen fördes vidare från Auschwitz till Ukraina. Tåg från väst passerande genom “den norra delen av Moldavien” hade nämligen med största sannolikhet någon ort i Ukraina som destination. Här bör även beaktas den ledande sionisten Joseph Hymans påstående från den 29 augusti 1942 (se föregående avsnitt) om att de från Paris deporterade judarna skickats till “östra Polen och det ockuperade Ryssland”. Med tanke på Polens delning och det frekventa användandet av Ryssland som synonym till hela Sovjetunionen kan detta uttalande mycket väl ha syftat på västra Vitryssland (Vitrutenien) och Ukraina.

Ännu en bekräftelse på att dessa Paris-judar deporterades till Ukraina finner vi i ett brev som det påvliga sändebudet till Frankrike, Valerio Valeri, skickade till Kardinal Luigi Malone den 29 juni 1942:

“Kring den 20:e i denna månad arresterade ockupationsmyndigheterna i samarbete med den franska polisen cirka 12 000 judar. […] Det handlar till merparten om icke-arier av främmande härkomst, framförallt polacker, tjecker etc., vilka är avsedda att deporteras till Ukraina.¹¹³

Medan gemene man svävade i ovisshet om vad som skulle ske de deporterade judarna var alltså ledande personer inom den katolska kyrkan, vilken förfogade över ett enormt kontaktnät, informerade om att dessa judar var bestämda att sändas till Ukraina.

En trolig inledande rutt för transporterna av franska judar från Auschwitz österut skulle kunna ha varit Auschwitz-Krakow-Przemysl-Lemberg-Czernowitz.¹¹⁴ Eftersom Röda Armén mot slutet av april 1944 redan hade hunnit korsa floden Dnepr torde de befriade Paris-judarna ha befunnit sig någonstans i den västra delen av Ukraina.

3.2. Andra indirekta källor

3.2.1. E.M. Kulischer

År 1943 publicerade demografiprofessorn och medarbetaren vid International Labour Office i Montreal, Kanada, Eugene M. Kulischer, en studie betitlad The displacement of population in Europe (Befolkningsomflyttningen i Europa). I sin undersökning assisterades Kulischer av inte mindre än 24 institutioner, inklusive flera judiska, vilka i sin tur förfogade över omfattande informationsnätverk i de olika europeiska länderna. Bokens kapitel om “Utdrivningen och deporteringen av judarna” innehåller många upplysningar av intresse för revisionistiska forskare; här skall jag nöja mig med att citera de passager som är av intresse för vårt ämne:

“Denna tvångsförflyttning [av judarna] har tagit sig följande form: [...]. Utdrivning från ett område avsett att rensas från judar’ följt av deportation till en speciell region (t.ex. Lublin-reservatet) eller stad, eller en del av en region eller stad. Sedan 1940 har detta varit det vanliga tillvägagångssättet i samband med avhysandet av judar från diverse tyskkontrollerade områden och deportationen av desamma till Generalguvernementet eller, på senare tid, till de ockuperade delarna av Sovjetunionen.”¹¹⁵

Omnämnandet av transporter till “de ockuperade delarna av Sovjetunionen” skulle möjligen kunna syfta på de direkta transporterna av tyska, österrikiska och tjeckiska judar till Baltikum och Vitryssland 1941-42, men de följande passagerna är mer specifika:

“Några av judarna i Belgien sändes till tvångsarbete i närliggande delar av Västeuropa, men generellt sett har tendensen varit att förflytta judarna österut. Många västeuropeiska judar rapporterats ha skickats till gruvorna i Slesien. Det stora flertalet skickades till Generalguvernementet samt, i ständigt stigande antal, till de östra områdena, d.v.s till områden som efter 1939 befann sig under sovjetiskt styre eller till andra ockuperade delar av Sovjetunionen.¹¹⁶

Man bör här dra sig till minnes att antalet tyska, österrikiska och tjeckiska judar som deporterades direkt till områdena i öster inte ökade under 1942, utan snarare utgjorde en liten med stadig rännil. Dessutom avgick den sista kända direkta transporten från Wien den 28 november 1942.¹¹⁷ Kulischers tal om ett “ständigt stigande antal” till österut deporterade judar i sin bok från 1943 ter sig därför högst märkligt ifall man inte antar han hade kunskap om andra, de facto tilltagande, transporter av judar till de Ockuperade östra territorierna. Längre fram i kapitlet skriver Kulischer:

“…generellt sett så motsvarar deportationen av judarna österut den rekrytering för arbete i det Tyska riket som den övriga populationen i det tyskkontrollerade Europa underkastats, och deras förflyttning längre och längre österut är tveklöst knuten till försörjningen av armén behov i närheten av fronten.¹¹⁸

Vi lägger här märke till formuleringen “längre och längre österut”. Målet för de transporter som förde judar österut görs något klarare i följande passage, vilken behandlar deportationen av judar från Warszawa-gettot. Som redan nämnts skall dessa judar enligt exterminationisterna ha skickats att möta döden i Treblinkas “gaskammare”:

“Sedan sommaren 1942 har gettona och arbetslägren i de av Tyskland ockuperade östliga områdena blivit destinationsorter för deporterade från Polen såväl som Väst- och Centraleuropa. I synnerhet har det rapporterats om en ny, storskalig förflyttning från gettot i Warszawa. Många av de deporterade har skickats till arbetsläger vid den ryska fronten; andra har sänts att arbeta i träsken i Pinsk, eller till gettona i de baltiska staterna, Vitryssland och Ukraina. Det är knappast möjligt att avgöra i vilken utsträckning förändringarna i den judiska populationen i Generalguvernementet beror på deportationer och till hur stor del de går att tillskriva vanlig mortalitet och utrotning [extermination]. Antalet judar som ännu befinner sig Generalguvernementet är i vilket fall osäkert.¹¹⁹

Kulischer talar vidare om “hundratusentals polska judar som deporterats österut från Generalguvernementet”.¹²⁰

3.2.2. A. Rei och H. Laretei

August Rei och Heinrich Laretei, vilka tjänade som Estlands ambassadörer till Moskva respektive Stockholm innan den sovjetiska ockupationen av detta land 1940 rapporterade den 8 november 1944 följande till den svenske kriminalkommissarien Otto Danielsson:

“Judar har deporterats från Tjeckoslovakien och Polen [till Estland] under förespeglingen att de skulle sättas till arbete i estniska fabriker, men blev istället skjutna. Estniska patrioter har utfört undersökningar och upptäckt bevis .”¹²¹

Medan “Förintelse”-historikerna vidkänns att en transport om 1000 judar från Theresienstadt skickades till estniska Raasiku den 1 september 1942 känner de inte till några som helst transporter av polska judar till Estland. Såsom framkommer nedan föreligger emellertid hänvisningar i dokument och vittnesmål som otvivelaktligen ger vid handa att sådana transporter faktiskt ägde rum.

3.2.3. A. Jablonski

Den 26 auugusti 1943 publicerade den svenska kommunistiska tidningen Ny Dag en artikel skriven av den lettiske kommunisten A. Jablonski med titeln “Tyskarna i Lettland”, i vilken vi läser:

“Under vintern 1941-1942 deporterade tyskarna till Riga judar från Österrike, Tjeckoslovakien, Frankrike och andra ockuperade länder och avrättade dem tillsammans med judar från Riga i tallskogen i Cuibe, mellan stationerna Rumbula och Salaspils.”¹²²

3.3. Vittnena

3.3.1. Herman Kruk

Herman Kruk föddes i den polska staden Plock 1897. 1920 gick han med i den judiska fackföreningen Bund. I samband med det tyska intåget i Warszawa 1939 flydde han till Vilnius, där han fortfarande befann sig 1941 då tyskarna ockuperade Litauen. I Vilnius-gettot kom Kruk att förestå gettobiblioteket och blev med tiden en betydande person inom den lokala judiska samfälligheten. Mellan 1941 och 1944 förde Kruk en omfångsrik dagbok (bitvis skriven i tredje person) vilken han betraktade som en krönika över förintelsen av Vilnius judar. I september 1943 deporterades Kruk från Vilnius till koncentrationslägret Klooga i Estland och därifrån vidare till arbetslägret Lagedi i samma land, där han rapporteras ha skjutits den 18 september 1944. Hans dagbok bevarades av en vän som efter kriget flyttade till Israel. År 1961 publicerades dagboken på originalspråket jiddisch av den judiska organisationen YIVO under titeln Hurbn Vilne (“Vilnius förstörelse”; andra upplagor av samma bok bär titeln Togbuch fun Vilner Geto, “Dagbok från Vilnius-gettot”). Först år 2002 publicerades en engelsk översättning av dagboken, vilken innehåller en rad passager som går stick i stäv med den gängse historiska bilden av “Förintelsen” och bekräftar den revisionistiska transitlägerhypotesen.

I Kruks dagboksanteckning från den 30 januari 1942 läser vi:

“Ett tåg med judar passerade förbi här idag. Judarna sade att de hämtats för arbete från Sosnowiec med omgivning. Tåget lämnade i riktning mot östfronten.”¹²³

Sosnowiec (tysk stavning Sosnowitz) är en stad i Övre Slesien, inte långt från Katowice, som i sin tur ligger inte långt från Oswiecim, även känt som Auschwitz. Enligt den ortodoxa historieskrivningen anlände den första judetransporten som gasades i Auschwitz från just Övre Slesien. “Förintelse”-historikerna är inte helt ense om när denna konvoj anlände till lägret. Danuta Czech skriver i sitt Kalendarium att transporten avgick från staden Beuthen (Bytom) i Övre Slesien den 15 februari 1942.¹²⁴ De källor hon anger är emellertid inte samtida dokument utan tämligen svävande vittnesutsagor.¹²⁵ Jean-Claude Pressac å andra sidan daterar de första storskaliga “gasningarna” i Auschwitz till januari 1942.¹²⁶ Samma datering för Ber Mark, som anger att de förmenta offren kom från en ej närmare specificerad ort i Över Slesien.¹²⁷ Med tanke på datumet och ursprunget tycks det likväl inte omöjligt att den transport som Kruk observerade i Vilnius utgjordes av den första gruppen judar som “gasats” i Auschwitz. Den ortodoxa historiografin känner förvisso inte till några transporter från Sosnowiec till Auschwitz (eller något annat “förintelseläger”) före maj 1942,¹²⁸ men man måste beakta här att mycket av det vi vet om transporterna av polska judar är osäkert; i många fall saknas samtida dokumentation och datum och siffror härrör från vittnesmål och mer eller mindre säkra efterkrigstida uppskattningar.

I en kortfattad krönika över skeendena i den närbelägna staden Kaunas (Kovnos) getto mellan slutet av juni 1941 och februari 1942 som Kruk nedtecknade i sin dagbok den 16 februari 1942 läser vi följande:

“Det enda oroande i sammanhanget är att mängder av judar drevs in i Kovno från Tjeckien, från Lódz, Övre Schlesien, Belgien och Tyskland. Det judiska rådet i Slobodka [Vilijampole, i Kaunas] räknade med att de skulle få inhysa dessa judar i gettot, men det visade sig att de förts till Kovno för att förintas.”¹²⁹

Den ortodoxa historieskrivningen känner endast till två judetransporter från Västeuropa till Kaunas under perioden ifråga: en med ett okänt antal tyska judar ombord som avgick från Berlin den 17 november 1941 och en med 995 judar från Wien som avgick den 23 november 1941. Omnämnandet av judar från Lódz och Övre Slesien är av särskilt intresse. Enligt Czech, Pressac och Mark skall den första gasningen av just judar från Övre Slesien i januari eller februari 1942 ha varit en tämligen isolerad händelse; massgasningarna av hela anländande transporter skall därefter ha återupptagits först i maj samma år. Således framstår det som mindre troligt att en eller flera konvojer förutom den som Kruk kommit i kontakt med den 30 januari nått Litauen via Auschwitz. Möjligen rör det sig här om judar från delar av Warthegau-distriktet som traditionellt räknades som tillhörande Övre Slesien och som “gasats” i Chelmno. Från och med januari 1942 skickades judar inhysta i gettot i Lódz till detta transitläger.

Kruks andrahandsuppgift om belgiska judar är svår att förklara, då de första deportationstågen från detta land inte avreste förrän i augusti 1942. Ungefär 8000 belgiska judar hade tidigare avhysts till Frankrike, men transporterna därifrån inleddes å andra sidan inte förrän mars 1942 (jfr. Avsnitt 2.3.2. och 2.3.3.). Kulischer rapporterar dock att “några judar, huvudsakligen av polskt ursprung, förflyttades från Antwerpen [i Belgien] till Lodz där de sattes att arbeta i textilfabriker” under vintern 1941-42.¹³⁰ Förutsatt att Kulischers information är korrekt är det hypotetiskt möjligt att några av dessa från Belgien deporterade judar nått Kaunas via Chelmno. En annan möjlighet är att det rör sig om en förväxling med de 334 judar från Luxemburg som deporterades till Lódz-gettot i oktober 1941 (Avsnitt 2.9.4.) och varav några möjligen kan ha sänts vidare österut via Chelmno i januari eller februari 1942. Lika troligt är antagligen att Kruks okände sagesman helt enkelt misstagit sig. En liknande tveksam andrahandsuppgift återges i Kruks dagboksanteckning från den 12 mars 1942: Kaunas-gettots Judenälteste, Dr. E. Elkes, hade skickat Kruk “ett gult tygmärke från en västeuropeisk jude” tillsammans med ett brev som förklarade att märket härrörde från “en stor grupp av judar från Belgien och Holland” vilka nyligen förts till Kaunas för att skjutas, men varav “flera lyckades gömma sig.”¹³¹ Avraham Tory, sekreterare i Kaunas-gettots judiska råd, nämner ingenting om sådana transporter i sina dagboksanteckningar från de första månaderna av 1942, vilka emellertid är tämligen lakoniska.¹³² Medan närvaron av judar från Belgien hypotetiskt är möjlig att förklara är det värre med de holländska judarna. Möjligen skulle det kunna röra sig om en förväxling av flamländsktalande judar med holländska judar.

Den 12 mars 1942 skrev Kruk i sin dagbok:

“Ett rykte har snabbt spridit sig i gettot om att 2000 tyska judar förts till Suboczgatan [i Vilnius].”¹³³

Två dagar senare, den 14 mars 1942, återvände han till ämnet:

“Vi¹³⁴ har redan noterat att 2000 tyska judar befinner sig i de kommunala husen på Suboczgatan. Nu vet jag att denna grupp av judar kommer från Österrike, de flesta av dem från Wien. Än så länge har vi inte lyckats ta kontakt med dem.”¹³⁵

Den ortodoxa historiografin känner inte till en enda transport av österrikiska (eller andra väst-, syd- och centraleuropeiska) judar till Vilnius. De 2000 judar som Kruk nämner kan förvisso ha deporterats till Vilnius direkt från Wien, men enligt de bevarade dokumenten ägde det från den 6 februari till den 6 maj 1942 inte rum några direkta transporter av österrikiska judar österut. Det är dock hypotetiskt möjligt att de deporterade judarna nått Vilnius via Lódz-gettot. Mellan den 16 oktober 1941 och den 4 november samma år deporterades sammanlagt 5002 judar från Ostmark (det annekterade Österrike) till Lódz. Enligt en Gestapo-rapport daterad den 9 juni 1942 hade fram till detta datum 10 993 av de sammanlagt 19 848 judar som deporterats till Lódz från Altreich, Ostmark och Protektoratet evakuerats (d.v.s skickats österut via Chelmno).¹³⁶ Vad som talar mot denna hypotes är det faktum att Lódz gettokrönika anger att den första transporten av judar ur denna grupp avreste först den 4 maj 1942.

I samband med “det rena förintelselägret” Chelmno är Kruks dagboksanteckning från den 4 juli 1942, vilken bär rubriken “Ett meddelande från Lódz”, av yttersta intresse:

“Erhöll just ett meddelande från Lódz. För oss är Lódz en av dessa städer från vilka man knappt kan erhålla någon information. Självfallet är ryktena därifrån vilda och tokiga och enligt dem är det redan ett faktum att det inte längre finns några judar i Lódz.

Nu har jag fått reda på av två unga människor som skickades iväg från Lodz-gettot i mars att Lódz har ett getto. Det äger inte rum några skjutningar, och massavrättningar är okända. Det enda som sker är att folk skickas iväg att arbeta. De antar att omkring 10 000 judar nyligen har skickats iväg från Lódz. Nu vet de unga människorna vad det innebär att skickas att arbeta. De släpas runt från ställe till ställe; de vet inte var de är eller vad de håller på med. Då och då plockas grupper ut och försvinner, och man antar att de skjuts…

Båda de unga männen flydde från en sådan grupp och efter en veckas vandring arresterades de i Vilna [och fördes till] Lukiszki [ett fängelse i samma stad] varifrån de släpptes för blott två dagar sedan. Här i gettot fick de nya kläder och snart kommer de skickas att utföra skogsarbete.”¹³⁷

Enligt den ortodoxa historieskrivningen skickades från och med januari 1942 ett stort antal judar från gettot i Warthegaus huvudstad Lódz (Litzmannstadt) inte till arbete i östern, utan till en säker död “förintelselägret” Chelmno. Enligt “Lódz-gettots krönika” evakuerades 10 003 judar från Lódz i januari, 7025 i februari och 24 687 i mars.¹³⁸ I samtida tyska dokument refereras de evakuerade judarna konsekvent till som “omförflyttade” (ausgesiedelt), och Kruks dagboksanteckning visar entydigt att denna folkförflyttning var verklig och inte som “Förintelse”-historikerna hävdar ett verbalt kamouflage för massutrotning. Dagboksanteckningen från den 4 juli 1942 utgör således en stark bekräftelse av transitlägerhypotesen. Det är möjligt att de två Lódz-judarna som Kruk erhöll sin information ifrån endast kände till antalet som deporterats i januari – i vilket fall som helst är likheten slående mellan deras “omkring 10 000” och gettokrönikans 10 0003 deporterade i januari. Det faktum att de två unga männen behövt en vecka för att ta sig till fots från sin arbetsort till Vilnius tyder på att deras transport haft Litauen eller möjligen det angränsade Vitryssland som destination.¹³⁹

Kruks anteckning från den 16 februari 1942 om att judar från bl.a. Lódz skickats till Kaunas enkom för att skjuta där tycks tveksam i ljuset av vad den ovan nämnde Kaunas-juden Avraham Tory nedtecknade i sin dagbok den 14 juli 1942. Här står nämligen att läsa att “fyra judar från Lódz” förts till Kaunas gettosjukhus för operation efter att ha “tillbringat en lång tid i ett arbetsläger”.¹⁴⁰ Man bör i detta sammanhang även notera att ett antal vittnen rapporterat om närvaron av polska judar i Baltikum. I de flesta fall anger olyckligtvis inte vittnet varifrån i Polen dessa judar stammade eller hur de anlänt till de Ockuperade östra territorierna. Jeanette Wolf, en tysk judinna deporterad till Riga, nämner i sina memoarer att polska judar var internerade i lägret Strasdenhof nära Riga.¹⁴¹ Den tyske juden Josef Katz nämner upprepade gånger närvaron av polska judar i Rigas getto och i koncentrationslägret Kaiserwald i samma stad, inklusive “Shmuel, en jude från Lódz”.¹⁴² I en av de odaterade anteckningar som Kruk gjorde efter att ha deporterats till Estland, och som tycks referera till december 1943, läser vi att lägeräldsten i ett läger i estniska Narva (möjligen Narva-Ost, ett underläger till Vaivara) var “den galiciske juden Zieler.”¹⁴³ Ett bevarat kortregister från det estniska koncentrationslägret Klooga ger vid hand att minst 14 av lägrets fångar var judar från Warszawa.¹⁴⁴ Vidare talar rapporter om att en mindre grupp av polska judar arbetade med att kremera liken från avrättade politiska fångar i det estniska Tartu-lägret i november 1943.¹⁴⁵ Avslutningsvis kan även anföras Warszawa-juden Abraham Lewins dagboksanteckning från den 10 maj 1942, i vilken det talas om rapporter enligt vilka judar som deporterats från Lódz anlänt till Rumänien, där de satts att utföra jordbruksarbete.¹⁴⁶

Kruks dagboksanteckning från den 16 april 1943 är även den av yttersta intresse:

“Jag fick reda på att det de senaste veckorna stannat två tåg i Vilna, båda med 25 vagnar innehållande föremål som tydligen tillhört de holländska judarna. [...] Idag sprider sig ryktet att det finns omkring 19 000 holländska judar i [den litauiska småstaden] Vievis¹⁴⁷

Vievis (på polska Jewie) är en småstad belägen ungefär halvvägs mellan Kaunas och Vilnius med direkt anslutning till den järnväg som löper mellan de två storstäderna (jfr. Ill. 2). I en litauisk doktorsavhandling som är delvis tillgänglig i engelsk översättning online presenterar historikern Neringa Latvyte-Gustaitiene följande beskrivning av lägren i Vievis vilken närmast uteslutande baserar sig på efterkrigstida vittnesuppgifter:

“Så tidigt som 1942 fanns det två arbetsläger i Vievis, ett för sovjetiska krigsfångar och ett för judar. Båda övervakades av en tysk truppenhet under befäl av en officerare vid namn Deling. Merparten av judarna var sysselsatta med att bygga motorvägen [mellan Vilnius och Kaunas]. [...] I maj 1942 fanns det 700 judar i lägret. Genomflödet av människor var intensivt: det hände ofta att stora grupper fördes iväg för att mördas, samtidigt som andra anlände för att ersätta dem. Fångar från gettona i Vilnius och Kaunas arbetade där. [...] Regimen i arbetslägret Vievis var ytterst strikt. Att lämna lägret var strängt förbjudet. Lägerområdet var inhägnat med taggtråd och bevakat av väpnad personal. Arbetsdagen inleddes 5:30 med appell 6:00 på förmiddagen. Maten var undermålig. [...] I mitten av 1943 överfördes kontrollen av arbetslägret Vievis till Vilnius stadskommissarie, som var känd för sin grymhet. Fångarna fortsatte att bygga på motorvägen. Matens näringsvärde förbättrades inte, ‘Rätt ofta kunde man se judar på väg hem från sitt arbete som stöttade upp varandra för att inte falla ihop.’ Fångbarrackerna var osanitära och utgjorde rentav en livsfara. Människorna i dem sov i fyravåningskojar av sammanfogade brädor. Lite halm placerades ovanpå brädorna om man kunde få tag på någon. Selektionerna i lägret fortsatte och grupper av judar hämtades in för att ersätta andra. Sjuka överfördes vanligen till gettona i Vilnius och Kaunas. Från dessa getton erhöll lägret vissa förnödenheter: kläder, stövlar och andra föremål. Fastän den inre regimen inte ändrades något nämnvärt blev konfrontationer mellan judarna och lägervakterna alltmer frekventa.
[...] I september [1943] anlände en stor grupp judar till lägret i Vievis. En selektion av de arbetsdugliga inleddes omedelbart. Dzena valde ut de arbetsföra judarna och de med guld för att stanna i lägret. Det stora flertalet, bland dem gamlingar och barn, transporterades till Paneriai [på polska Ponar, en förment skådeplats för massavrättningar]. [...] En 45 kilometer lång smalspårig järnväg hade byggts mellan Vievis och Paneriai vilken förde judarna till platsen där de skulle dödas. [...] Arbetslägret i Vievis upplöstes i december 1943. Samtliga arbetsfångar mördades i Paneriai.”¹⁴⁸

Vad som utan tvivel är säkert av det ovanstående är det faktum att det existerade ett läger för judar i Vievis från början av 1942 fram till december 1943. Uppgiften om att de sjuka från Vievis-lägret fördes till gettona i Vilnius och Kaunas – något som inte rimmar väl med påståendet att ej arbetföra judar från samma läger sköts i stora antal i Ponar – bekräftas av Avraham Torys Kaunas-dagbok. I sin dagboksanteckning från den 2 juli 1943 skriver Tory:

“Yellin, representanten från Vievis-lägret, anlände här idag. Han kommer till gettot [i Kaunas] varannan eller tredje vecka för att hämta träskor, underkläder och andra förnödenheter från vår välfärdsavdelning. Förhållandena i arbetslägret Vievis är hårdare än de i gettot [i Kaunas]. Logiförhållandena där hotar fångarnas hälsa och liv, styret är strikt och arbetet slitsamt. Arbetslägret Vievis är underställt Vilnas stadsguvernör, som är en mycket grym man. För ungefär fyra veckor sedan fruktade arbetarna i lägret att samtliga lägerfångar skulle utrotas sedan två judiska ynglingar vägrat att lyda lägervakternas befallningar. Då och då tas patienter från Vievis-lägret in i vårt gettosjukhus. Lägerfångarna kommer dessutom ofta till oss för att be om hjälp med det ena eller det andra problemet. Vi för vår del hjälper dem så gott vi förmår.”¹⁴⁹

I en samling med vittnesmål från “Förintelseöverlevare” publicerad 2007 finner vi följande skildring rörande en viss “Marie”, en judinna från Vilnius-gettot:

“Sedan de [i september 1943] insett, att gettots sista dagar nalkades, lyckades Adam [Maries bror] se till att bli överflyttad till lägret i Zezmarai, där han kom att arbeta för den tyska byggnadsorganisationen TODT. Där arbetade han som lägerläkare, medan Marie blev kvar i ghettot. Precis innan den stora utrensningen [av Vilnius-gettot den 23 september 1943] anlände brodern tillsammans med några vänliga medlemmar av TODT-organisationen och räddade henne. Hon befann sig nu i Vievis-lägret. Efter ungefär en månad förflyttades hon till Milejgany och därifrån vidare till lägret i Zezmarai.”¹⁵⁰

Denna skildring antyder att Vievis fungerade inte endast som ett arbetläger utan även som ett slags transitläger från vilket judiska fångar slussades vidare till andra läger i Litauen. Från annan vittnesbörd vet vi att en grupp judar från Vilnius-gettot i början av 1943 och möjligen även innan dess var sysselsatt med att bygga en väg mellan Vievis och Kaunas, samt att en del av denna grupp verkar ha överförts till en okänd ort den 12 mars 1943.¹⁵¹ Kan de holländska judarna ha skickats till Vievis för att arbeta med detta och andra byggnadsprojekt?

Illustration 2. En karta av området mellan Vilnius och Kaunas från år 1941 med ortsnamnet Vievis understrykt av författaren. Tåg söderifrån anlände först till jänrvägsknutpunkten Landwarówo (Lentvaris), varifrån de antingen fortsatte österut till Vilna/Wilno/Vilnius eller mot nordväst och Kaunas (Kovno). (Källa: Sektion av Internationale Weltkarte 1:1 000 000 Sonderausgabe IV.1941 Ber. V.41 N-35 Wilna). Klicka på bilden för att se den i full storlek.

Att någon helt och hållet skulle ha hittat på uppgiften att 19 000 holländska judar anlänt till en litauisk småstad framstår som uteslutet. I vilket syfte skulle någon ha fabricerat ett sådant rykte? Eller alternativt: hur skulle en sådan missuppfattning ha uppstått? Men varifrån kom då dessa judar?

De bevarade transportlistorna visar att sex transporter med sammanlagt 7699 holländska judar ombord avreste från Westerbork med destination Sobibór mellan den 2 mars och 6 april 1943.¹⁵² Var personen/personerna bakom Vievis-ryktet möjligen felinformerade om antalet holländska judar? Så kan ha varit fallet, men det är kanske mest troliga är att Vievis vid denna tidpunkt rymde även holländska judar som nått Litauen via Auschwitz. Mellan den 17 juli 1942 och den 25 februari 1943 skickades totalt 42 533 holländska judar till Auschwitz; 30 413 av dem “gasades utan föregående registrering”, d.v.s fördes vidare till annan ort.¹⁵³ Ifall en del av dessa i Auschwitz “gasade” skickats till Vievis är det således fullt möjligt att 19 000 holländska judar befann sig i denna stad i mitten av april 1943.

Senare samma dag som Kruk nedtecknade ryktet om de holländska judarna i Vievis (den 16 april 1943) antecknade han följande under rubriken “Vidare om de holländska judarna”:

“Just nu har jag lyckats få tag på ett judiskt märke från en holländsk jude och en kopia av den av de ockuperade Nederländernas rikskommissarie utfärdade ordern rörande judisk egendom (bifogas).”¹⁵⁴

Dagbokens redaktör anmärker att kopian ifråga saknas. Med “judiskt märke“ avses tvivelsutan de davidsstjärnor i gult tyg som de västeuropeiska judarna tvingades bära på sina ytterkläder. I Nederländerna var dessa märken som redan nämnts försedda med inskriptionen Jood (holländska för jude). Ovanstående passage visar att Kruk hade goda skäl att tro på ryktet rörande Vievis, då han själv förfogade över föremål som tillhört en eller flera deporterade holländska judar.

Den 19 april 1943 skrev Kruk:

“Europa kommer att rensas från judar. Judarna i Warszawa skickas för att dödas i Malkinia, i närheten av Lwow eller i närheten av Zamosc. Judarna från Västeuropa förs österut; deras vandring fortsätter.”¹⁵⁵

I sina tidigare dagboksnotiser nämner Kruk upprepade gånger uppgifter om att Warszawas judar skickades för att dödas nära den polska staden Malkinia, d.v.s i Treblinka (Lwów och Zamosc syftar med all säkerhet på Belzec). Den 5 september 1942 skrev Kruk att “Judarna förs i riktning mot Malkinia, och där, där… förgiftas de med gas”.¹⁵⁶ Den 30 september 1942 noterade han att massmord på judar “sägs ha ägt rum någonstans i närheten av Malkinia. Människorna tvingas lämna sina kläder i tågvagnarna. Därifrån förs de till underjordiska gångar från vilka de inte återvänder. Hur det hela går till är än så länge okänt.”¹⁵⁷ Den 27 oktober hade ryktena hunnit växa sig mer specifika: “Judarna därifrån [=Warszawa] fördes som nämnts till Belz (nära Lwów) och till en skog i närheten av Malkinia. Där förs judarna genom särskilda underjordiska portar, förgiftas och bränns.”¹⁵⁸ Den 30 oktober skrev Kruk åter om ryktena och hänvisade nu till en tryckt källa, nr 6 av den underjordiska polska tidningen Niepodleglo??. Kruk sammanfattar: “Några fördes med tåg till Treblinka i närheten av Malkinia, andra transporteras så långt som till Belz (i Lwów-distriktet), där de samtliga förgiftas med gas eller dödas med elektrisk ström i den där belägna gamla tvålfabriken.”¹⁵⁹ Till den 6 maj 1943 hade ryktena växt sig riktigt vilda:

“Treblinka. Detta är namnet på den plats nära Malkinia där judar från Warszawa, Bialystok och Grodno mördas. Hit anländer som sagt tågen och alla tvingas klä av sig innan de drivs in i skogen, i vilken en avlusningsanläggning påstås vara belägen. Om någon inser vad det är som pågår och vägrar att klä av sig lämnas denne över till en grupp judiska poliser, som kastar in de motsträviga i en eld; sedan tvingas man klä av sig och drivs in, oavsett var[sic]. […] Offren drivs in i avlusningsanläggningen. En maskin suger ut luften från insidan tills människorna dör. Kropparna spricker av lufttrycket och kastas sedan automatiskt in i det så kallade krematoriet, vilket bränner kropparna till kol.[De anonyma] berättarna säger att aska ligger utspridd över fälten i den omgivande regionen. Uppenbarligen rör det sig om askan från de brända människorna.”¹⁶⁰

Det är här intressant att notera, att medan Kruk beredvilligt återgav rykten (spridda av polska underjordiska publikationer) om att judarna från Warszawa, Bialystok och Grodno massakrerades i Treblinka och Belzec (som här blandas samman med den polska staden Belz) så nämner han aldrig något om de förmenta massgasningarna av Lódz-gettots judar i Chelmno (även lägren i Sobibór och Auschwitz var okända för honom). Skälet till detta är uppenbart: Ända sedan sitt möte med de två unga judarna från Lódz den 4 juli 1942 hade han vetat att de “vilda och tokiga” ryktena om Lódz inte stämde med sanningen, att “massavrättningar är okända” och att de tiotusentals judar som evakuerades från gettot skickades österut för att arbeta. Kruk var således mottaglig för svart propaganda när det gällde fallet med Warszawa-judarna – vilket är förståeligt med tanke på att de flesta av hans släktingar levde i staden – vars öde han inte hade någon annan information om än den som spreds av motståndsrörelsernas propagandister, men satte inte tilltro till rykten om massmord när han hade tillgång till förlitliga förstahandskällor som vederlade desamma.

Kruk anteckning från den 19 april 1943 enligt vilket “Judarna från Västeuropa förs österut; deras vandring fortsätter” visar entydigt på att han inte trodde att dessa judar gasats i “förintelselägren” i Polen. Varför skulle han för övrigt tro något sådant, när han visste att de holländska judarna fördes till de Ockuperade östra territorierna?

Den 26 april 1943 skrev Kruk återigen om de västeuropeiska judarna under rubriken “Var finns Europas miljoner judar?” Här antydde han att åtminstone en del av dem skjutits i Litauen och Vitryssland:

“Vi vet exempelvis att Polen ensamt rymde mer än 3 miljoner judar, och nu – går det att hitta ens en halv miljon i det tidigare Polen? Hur vi än försöker kan vi inte nå denna siffra. Och vad med de hundratusentals judar från Rumänien, Bulgarien, Jugoslavien och de tusentals judar från Frankrike, Belgien, Holland och Tjeckoslovakien som passerat genom Litauen i tusenden, som sköts i närheten av Minsk, vid Sjunde fortet i Kovno, etc.?”¹⁶¹

Den 30 april 1943 återvände Kruk till de deporterade holländska judarna:

“Vi har redan skrivit om deporteringen av 130 000 judar från Holland¹⁶² och om deras transport österut. Vi har också nämnt att vagnslaster med gods tillhörande de holländska judarna befinner sig på järnvägsstationen i Vilna. Nu något som förklarar alltsammans. Vackra gamla möbler har förts hit, till vår snickarverkstad, för att repareras. I byrålådorna finner man holländska dokument, inklusive dokument från december 1942, vilket innebär att holländarna till synes inte deporterades österut förrän i januari eller februari. Således visste inte judarna att de skulle förintas. De rika holländska judar förde rentav med sig bridgebord, utifall – Gud förbjude! – sådana tingestar inte skulle stå att finna bland de efterblivna östjudarna. Nu står det klart att de slaktades, precis som judarna från Oszmiana och Swieciany.¹⁶³ I vårt område står det dussintals tågvagnar fyllda med judiskt skräp, återstoden av den tidigare holländska judenheten.”¹⁶⁴

Denna passage undanröjer de sista eventuella tvivlen rörande transporternas usprung, då de jiddischspråkiga judarna i Vilnius-gettot med all säkerhet kunde skilja holländska åt från tyska. Dateringen av de återfunna dokumenten bekräftar vidare att de holländska judarna förts till Litauen antingen i januari eller februari 1943 via Auschwitz eller i mars-april via Sobibór.

Man skulle möjligen kunna lägga fram som motargument att dessa tåg kan ha fört med sig enbart tillhörigheter från holländska judar som mördats i Sobibór, men detta motsäger vad “Förintelse”-historikerna har att säga om Sobibór. Miriam Novitch skriver att “Guld och juveler skickades direkt till Führerkansliet i Berlin. De deporterades kläder, från vilka de gula davidsstjärnorna och allt som röjde deras ursprung avlägsnats, skickades till olika tyska institutioner.”¹⁶⁵ Yitzhak Arad citerar följande vittnesutsaga från Jan Piwonski, som under kriget arbetade vid järnvägsstationen i Sobibór:

“Jag såg hur man brände de föremål som inte var av något värde för tyskarna. De övriga föremålen lastades i godsvagnar och skickades till Tyskland. Sådana transporter med föremål och kläder avgick två gånger i månaden. Värdesaker, guld och pengar lades i en förvaringslåda av järn och sändes till Berlin två gånger i veckan.”¹⁶⁶

Man kan förvänta sig att Piwonski skulle ha nämnt ifall delar av den konfiskerade judiska egendomen av någon märklig anledning hade skickats till Baltikum istället för till Tyskland! Och om det nu verkligen var så att vagnarnas innehåll stammade från Sobibór-offer, hur kom det sig att de innehöll såväl komprometterande dokument som davidsstjärnor (anteckning nummer två från den 16 april)? Enligt vittnet Thomas Blatt byggdes det i Sobibór en särskild ugn för förbränningen av de personliga dokument och böcker som de förmenta offren fört med sig.¹⁶⁷

Dagboksanteckningen från den 30 april indikerar även att de judar som slussades genom “förintelselägren” inte fick alla sina medförda tillhörigheter beslagtagna. Slutligen noterar vi att Kruk ingenstans i sin dagbok förklarar hur han visste att de till Litauen deporterade holländska judarna “slaktats” där.

En vidare anteckning av intresse nedtecknades av Kruk den 23 juni 1943:

“I gettot i Minsk lever nu 3000-4000 judar. I närheten av gettot ligger ytterligare ett getto. I det första gettot lever judar från bl.a. Minsk, Slutsk och Baranovitch. I det andra lever inallo 1500 tyska och tjeckiska judar.”¹⁶⁸

Kruk hade delgivits denna information av två personer som nyligen beökt Minsk. Påståendet att 1500 tyska och tjeckiska judar vid denna tidpunkt levde i det andra gettot motsäger Hersh Smolars uppgift om att de sista återstående tyska judarna i “Hamburg-gettot” hade mördats i “gasvagnar” i början av 1943.¹⁶⁹ Å andra sidan skriver Smolar att inte mindre än 12 000 judar (varav 3200 i gömställen) levde i Minsk-gettot så sent som i februari 1943.¹⁷⁰ Enligt en annan källa fanns det kvar tyska judar i Minsk fram till den 14 september 1943.¹⁷¹

3.3.2. Hilde Sherman-Zander

Hilde Sherman-Zander var en tysk judinna, född 1923, som deporterades från Köln till Riga den 10 december 1941. I sina memoarer drar hon sig till minnes följande incident som skall ha ägt rum en ej närmare daterad sommardag 1942:

“En morgon på vägen till arbetet, när vi korsade järnvägsspåren, fann vi där stående ett långt tåg av boskapsvagnar. Ovanpå spåren låg små bitar av papper och kartong, på vilka stod skrivet ‘Hjälp, vi törstar ihjäl’ och rop efter ‘Vatten! Vatten!’

Från luftöppningarna, som var tillstängda med taggtråd såg vi händer och underarmar sträckas ut. Plötsligt kastade de olyckliga ut ringar, klockor och pengar i förhoppning om att erhålla en munfull vatten i gengäld. Vi marscherades hastigt vidare.

På kvällen i gettot fick vi reda på att kläderna från denna transport redan anlänt till gettot. Bara kläderna. Samt några barnvagnar med nappflaskor fyllda med mjölk. Det fanns inget spår av människorna. De var holländska judar som deporterats från Westerboork [rätt: Westerbork].

Så fortsatte det under hela sommaren: Varannan dag anlände stora mängder med textilier till gettot: lakan, skor, toalettartiklar. Allting packades upp i den enorma hallen för att sedan sorteras. Inte en enda gång nådde någon av de tusen och åter tusen människorna från dessa transporter vårt getto. Vid det laget visste vi vart de tog vägen: till Hochwald [det tyska namnet på Bikernieki-skogen]. Allesammans. Utan undantag. Alla sköts de och begravdes i massgravar.”¹⁷²

I likhet med Kruk hävdar alltså Sherman-Zander att de deporterade holländska judarna sköts till döds vid sin ankomst till de Ockuperade östra territorierna, men även i hennes fall rör det sig om ett påstående uppenbarligen grundat på hörsägen snarare än egna observationer. Som nämnts ovan ägde den första transporten av holländska judar till Auschwitz rum den 17 juli 1942, ett faktum som stämmer utmärkt väl ihop med Sherman-Zanders vittnesmål.

3.3.3. Hersh Smolar¹⁷³

Hersh Smolar var en polsk jude född 1905. 1939 flydde han från sin hemstad Bialystok till Minsk i Vitryssland, där han blev kvar när tyskarna ockuperade staden sommaren 1941. Smolar blev inom kort en ledande figur inom Minsk-gettots underjordiska motståndsrörelse. Från 1942 och framåt ledde Smolar en grupp judiska partisaner som opererade i Naliboki-skogen nära Minsk. I sina memoarer, vilka ursprungligen publicerades 1948, berättar Smolar om ankomsten av västeuropeiska judar till Minsk:

“Ända sedan transporter av judar från olika länder i Europa börjat anlända till järnvägsstationen i Minsk – från Tyskland och Frankrike, från Polen och Tjeckoslovakien, från Ungern och Grekland – mottog vi från de av de våra som arbetade på stationen fragmentariska underrättelser om judarna i dessa länder. Vi fick höra om de olika metoder som nazisterna använde inte bara för att terrorisera judarna, utan även för att undergräva deras vaksamhet medels list. Vi visste till exempel att detta gjordes genom att sprida rykten om att transporterna var på väg till arbetsplatser i öst.”¹⁷⁴

Olyckligtvis framgår det inte av den passage som citeras ovan när dessa transporter började anlända till Minsk eller fram till vilken tidpunkt som de fortsatte, även om kapitlet ifråga tilldrar sig sommaren 1942. Här drar vi oss till minnes att den första deportationen av judar från Grekland ägde rum i februari 1943, medan i Frankrike transporterna inleddes redan i mars 1942.

Omnämnandet av ungerska judar skulle kunna tas som ett belägg för att den information som Smolar erhöll var otillförlitlig p.g.a av de skäl som anförts i Avsnitt 2.2.3. Emellertid finns det en möjlig förklaring till närvaron av (nominellt) ungerska judar i Vitryssland 1942: I augusti 1941 forslades 17 000 – 22 000 judar från den av Ungern annekterade, tidigare tjeckoslovakiska, provinsen Karpato-Ryssland över floden Dnjestr till den ukrainska regionen Kamenetz-Podolsk.¹⁷⁵ Historikern Christian Gerlach nämner vidare att den andra ungerska armén sommaren 1942 förde med sig några tusen “arbetsjudar” till Vitryssland, där de sedermera användes som arbetskraft inom Organisation Todt.¹⁷⁶ I sina kortfattade memoarer från 1961 nämner den tyske juden Karl Loewenstein, som deporterades från Berlin till Minsk den 14 november 1941 och överfördes till Theresienstadt den 13 maj 1942 (till följd av sina utmärkelser från första världskriget) att han kom i kontakt med en ungersk jude i Minsk.¹⁷⁷

I ytterligare en bok om sin inblandning i Minsk-gettots motståndsrörelse, ursprungligen publicerad 1946, skriver Smolar följande i ett kapitel som behandlar första halvan av 1943:

“Nyheter läckte ut om att stora grupper av judar från Warszawa, Paris och Prag förts till omgivningen av Minsk och Trostenitz, där de sedan förintats.”¹⁷⁸

Mellan den 18 och 22 januari 1943 sändes 6000 judar från Warszawa för att “gasas” i Treblinka.¹⁷⁹ Vidare skickades mellan den 4 och 25 mars 1943 cirka 3500 franska judar från uppsamlingslägret Drancy utanför Paris till “gaskamrarna” i Sobibór.¹⁸⁰ Ytterligare tretton transporter med sammanlagt 13 569 franska judar skickades till Auschwitz under 1943.¹⁸¹

3.3.4. Heinz Rosenberg

Den tyske juden Heinz Rosenberg, född 1921, deporterades från Hamburg till Minsk den 8 november 1941 med den första direkta transporten till denna stad.¹⁸² 1985 publicerades hans memoarer. I dessa läser vi att en andra transport med “omkring 1000 judar från Düsseldorf” anlände några dagar efter Rosenbergs ankomst till Minsk.¹⁸³ Detta stämmer perfekt överens med dokumenterade fakta: En transport med destination Minsk avreste nämligen från Düsseldorf den 10 november 1941. Vid sin ankomst meddelades Rosenberg av några SS-män att “ytterligare 30 till 40 transporter skulle följa”.¹⁸⁴ Denna återgivna utsaga stämmer också väl med det faktum att ytterligare 32 direkta transporter gick till Minsk: 4 till i november 1941 och 28 under perioden maj – november 1942 (merparten av dem från Wien). Rosenberg skriver att det under de följande veckorna följde ytterligare tåg på Düsseldorf-transporten, vart och ett med cirka 1000 passagerare, och att inallo 7500 judar deporterade västerifrån anlände till gettot. Denna siffra antyder ankomsten av sammanlagt 7 transporter anlände under november 1941, medan de bevarade dokumenten talar om 6 transporter med sammanlagt 5453 judar ombord. Således överskattar Rosenberg antalet deporterade, men inom vad som får betraktas som en rimlig felmarginal. De fem sista novembertransporternas ursprungsorter uppges av Rosenberg ha varit, i tur och ordning, “Berlin, Wien, Prag och Bremen/Hamburg”.¹⁸⁵ Dokumenten å andra sidan uppger (i kronologisk ordning): Frankfurt am Main, Berlin, Brünn och Hamburg. Här misstar sig alltså Rosenberg, men felet är måhända inte lika grovt som det kan framstå vid första anblick. Brünn (numera Brno) låg i Protektoratet Böhmen-Mähren och det är inte uteslutet att Rosenberg i sina hågkomster misstog dess ursprungsort för Prag. Omnämnandet av Wien och avsaknaden av Frankfurt framstår som mer graverande och tyder på ett inte helt tillförlitligt minne. Å andra sidan anger Rosenberg helt korrekt att den sista av transporterna i november anlände från Hamburg. Det är värt att notera här att vittnet Karl Loewenstein, som anlände till Minsk med den fjärde transporten (från Berlin) i sina memoarer från 1961 anger att de tre närmast följande transporterna anlände i tur och ordning från “Brünn, Bremen och Wien”.¹⁸⁶ Senare i sina memoarer nämner Loewenstein uttryckligen närvaron av judar från Wien i Minsk under vintern 1941-42, samt uppger att en del av det “tyska gettot” namngivits efter Wien-judarna ¹⁸⁷, trots att den första direkta transporten från Wien till Minsk enligt de bevarade dokumenten avreste den 6 maj 1942. En möjlig förklaring är att den transport med judar från Wien till Kaunas som avreste den 23 november 1941 av någon anledning dirigerades om till Minsk, eller att en del av judarna i denna transport fortsatte till Minsk.¹⁸⁸ Såvitt författaren till denna artikel känner till existerar det emellertid inga dokument som stöder denna hypotes. En möjlighet är att det rör sig om en odokumenterad direkt transport från Wien till Minsk. Den tysk-judiska historikern Gertrude Schneider uppger faktiskt att den första judiska konvojen från Wien till Minsk avreste den 28 november 1941.¹⁸⁹ Även Christian Gerlach stöder denna uppgift och klargör vidare att transporten från Hamburg den 18 november inkluderade 440 judar från Bremen.¹⁹⁰ Ovanstående tyder på att Rosenbergs hågkomster är betydligt mer tillförlitliga än de framstår vid en första granskning.

Den passage från Rosenbergs memoarer som är av intresse för oss inom här skildrar hur vittnet under februari-mars 1942 arbetade med att sortera bagage från anländande transporter i stadens operahus:

“En stor grupp fångar från gettot arbetade varje dag i denna byggnad med att sortera stulet gods från ‘Rikets fiender’. Vi tog hand om hundratals, tusentals resväskor, ryggsäckar och handväskor tillhörande omkring 23 000 judar som anlänt till Minsk i tjugotre transporter men som aldrig släppts in i gettot. Istället sköts de eller gasades direkt vid ankomsten. Vårt folk visste var dessa transporter kom ifrån endast tack vare etiketterna på resväskorna.”¹⁹¹

Olyckligt nog glömmer Rosenberg att berätta för sina läsare vilka ortsnamn som stod skrivna på resväskorna. Vad gäller de deporterade påstådda öde så kände Rosenberg uppenbarligen till detta endast genom hörsägen, då han under perioden ifråga varken uppehöll sig vid stadens järnvägsstation eller utanför Minsk vid de förmenta massavrättningsplatserna. I detta sammanhang är det värt att notera Karl Loewensteins uppgift att järnvägsstationen och de tyska judarnas getto låg i motsatta ändar av staden.¹⁹²

Enligt de bevarade dokumenten anlände inga transporter till Minsk under hela perioden från december 1941 till maj 1942. Det möjliga motargumentet att det bagage som Rosenberg arbetade med att sortera kom från judar som deporterade från Theresienstadt i Protektoratet till det närliggande Maly Trostinec håller inte, då den första av dessa (inallo fem) konvojer avreste den 14 juli 1942. Inte heller skedde, så vitt författaren till denna artikel har kunnat utreda saken, några transporter till Minsk av judar från andra delar av Rikskommissariatet Ostland eller från Ukraina under perioden ifråga. Om Rosenberg utsaga stämmer är det mest rimliga att det rörde sig om indirekta transporter via ett eller flera transitläger. Jag återkommer till denna möjlighet längre ner.

Om vi jämför Rosenbergs utsaga med samtida tyska dokument beträffande judetransporterna till Minsk under perioden ifråga (början av 1942) dyker det upp något tämligen intressant. Den 5 januari 1942 skickade Gauamtsleiter Wilhelm Janetzke, tillika Stadtkommissar för Minsk, ett brev till ministern för de Ockuperade östra territorierna, Alfred Rosenberg, i vilket han berättade att han precis informerats av SS- och Polisledningen om att centrala myndigheter hade i avsikt

“att transportera ytterligare cirka 50 000 judar från Tyskland till Minsk under de närmaste veckorna och månaderna.”

Janetzke protesterade kraftigt mot de planerade konvojerna emedan han ansåg att Minsk, som förstörts svårt av kriget men fortfarande hyste 100 000 civila invånare, inte kunde ta emot fler transporter, och att det i stadens getton redan fanns “omkring 7000 judar från Tyskland” och “grovt uppskattat mellan 15 000 och 18 000 ryska judar”. ¹⁹³

Den 16 januari skickade den sakkunnige i judiska frågor i Alfred Rosenbergs ministerium, Amtsgerichtsrat Wetzel, ett svar addresserat till Reichskommissar Lohse (Janetzkes överordnade):

“Enligt ett meddelande från Reichssicherheitsshauptamt som delgivits mig har man gjort upp planer på att skicka 25 000 judar från Tyska riket till Minsk, vilka avses inhysas i stadens getto. Av dessa har 7-8000 judar¹⁹⁴ nått Minsk. De kvarvarande judarna kan inte skickas till Minsk i nuläget till följd av transportsvårigheter. Så fort dessa svårigheter undanröjts måste man dock räkna med ankomsten av dessa judar till Minsk.”¹⁹⁵

Den 6 februari 1942 skickade Generalkommissar Kube ett brev till Lohse i vilket han biföll Janetzkes protest och vidare pekade ut det omöjliga i att inhysa ytterligare 25 000 judar i staden.¹⁹⁶

Såsom redan nämnts skall enligt de bevarade dokumenten inte en enda direkt transport ha sänts till Minsk under den långa perioden från den 19 november 1941 till den 6 maj 1942. Tog det verkligen så lång tid att lösa de omnämnda transportsvårigheterna? Kan det ha varit så, att problemet löstes inte lång tid efter Wetzlers svarsbrev och att judetransporterna till Minsk därpå återupptogs, såsom Rosenbergs vittnesmål antyder?

Om vi lägger samman det dokumenterade antalet judar som deporterades direkt från Tyska riket till Minsk under perioden från den 6 maj 1942 till den 28 november samma år (vilket är avresedatumet för den sista kända sådana transporten till Minsk) får vi siffran 25 657. Vad gäller en av de dokumenterade transporterna är dock antalet passagerare okänt. Transporten ifråga avgick från Köln den 22 juli 1942 och bar beteckningen Da-219. Med tanke på att så gott som alla de andra direkta transporterna vardera omfattade cirka 1000 passagerare personer är det rimligt att utgå ifrån att så gällde även Da-219. Således skickades cirka 26 657 judar från Tyska riket till Minsk i sammanlagt 28 transporter under den ovannämnda perioden. Lägger vi sedan till denna siffra de 23 000 judar som Rosenberg hävdar anländer under februari-mars får vi 49 657, vilket är nästan exakt det antal judar som SS-myndigheterna tidigt i januari 1942 meddelade Janetzke skulle anlända till Minsk “under de närmaste veckorna och månaderna”. Återupptogs transportschemat i februari i reviderad form, med konvojerna utspridda över hela 1942 i syfte att underlätta för den lokala administrationen att finna logi för de anländande?

Var kom i så fall dessa judar ifrån, och hur nådde de Minsk? Var det ens tyska judar det rörde sig om? De bevarade dokumenten rörande deportationen av judar från Tyska riket tycks inte medge förekomsten av 23 000 sådana “okända” deporterade. Kan Rosenbergs okända judar ha nått Minsk via ett transitläger? Under perioden februari-mars 1942 var tre av “förintelselägren” i bruk: Chelmno, Belzec och Auschwitz. Belzec togs i bruk först den 17 mars, så det tycks mindre sannolikt att mer än möjligen ett fåtal av de deporterade kan ha nått Minsk via detta läger. I Auschwitz skall den första massgasningen ha ägt rum i januari eller februari, men detta skall också ha varit en isolerad händelse, och att döma av vittnet Kruks dagboksanteckning från den 30 januari 1942 fördes judarna från denna “gasning” till östfronten via Vilnius (se Avsnitt 3.3.1.). Återstår så Chelmno. Som vi sett ovan tyder uppgifter från Kruk och andra vittnen på att en del av de judar som skall ha “gasats” i Chelmno under de första månaderna av 1942 – merparten av dem evakuerade från Lódz-gettot – slussades vidare till Litauen. Om man betänker att sammanlagt hela (7025 + 24 687 =) 31 712 judar från Lódz sändes till Chelmno under februari-mars 1942 (se Avsnitt 3.3.1.) är det emellertid inget som hindrar att 23 000 av dessa skickades vidare till Vitryssland via järnvägslinjen Poznan-Warszawa-Minsk. Att judar från Lódz deporterades till Minsk bekräftas för övrigt av ett “Tal till Stalin av medborgarna i Minsk” som publicerades i Pravda i augusti 1944, här citerat efter den judiske forskaren Solomon M. Schwarz:

“De tysk-fascistiska inkräktarna hade drivit in 50 000 människor från Minsk och de omgivande distrikten i det så kallade gettot. Vidare hade över 40 000 judar skickats till Minsk-gettot från Hamburg, Warszawa och Lodz.”¹⁹⁷

Omnämnandet här av Warszawa tyder på att Minsk senare även tjänade som destination för transporter av polska judar via Treblinka, något som styrks av H. Smolars uppgifter (Avsnitt 3.3.3.).

3.3.5. Friedrich Jeckeln

I ett förhör hållet i sovjetisk fångenskap den 14 december 1945 lämnade den tidigare ledaren för SS och polisstyrkorna i Reichskommissariat Ostland, Friedrich Jeckeln, följande utsaga rörande det lettiska “dödslägret” Salaspils i närheten av Riga:

“Fråga: Från vilka länder kom de judar som skickades till Salaspils?

Svar: Judarna anlände till Salaspils från Tyskland, Frankrike, Belgien, Holland, Tjeckoslovakien och andra ockuperade länder. Det vore svårt att ge en exakt siffra för antalet judar i Salaspils. [...]. De första judiska konvojerna anlände till Salaspils i november 1941. Därefter, under den första halvan av 1942, anlände konvojer med regelbundna mellanrum. I november 1941 anlände, tror jag, inte mer än tre konvojer allt som allt, men under de följande sju månaderna, från december 1941 till juni 1942, anlände mellan åtta och tolv konvojer varje månad. Under åtta månader anlände således inallo som minst femtiofem och som mest åttiosju judiska konvojer till lägret. Utgår man från att varje konvoj förde med sig tusen personer innebär det att totalt mellan 55 000 och 87 000 judar utrotades i Salaspils-lägret.”¹⁹⁸

Det bör här påpekas, att medan den ryska regeringen så sent som 2004 hävdade att 101 000 “sovjetiska medborgare” dödats i Salaspils och ett sovjetiskt uppslagsverk från 1970 angav offersiffran för detta läger till minst 53 700,¹⁹⁹ så vidhåller nutida historiker att “endast” några tusen människor gick under i Salaspils.²⁰⁰ Vi skall återkomma till detta läger senare i denna artikel. Här nöjer vi oss med att dra oss till minnes Hilde Sherman-Zanders vittnesmål (Avsnitt 3.3.2.) om ankomsten av en eller flera konvojer med holländska judar till Riga sommaren 1942, samt notisen i Israelitisches Wochenblatt für die Schweiz från den 16 oktober 1942 (Avsnitt 3.1.2.) om observationer av ”transporter från Belgien och andra länder i Västeuropa” i Riga vilka emellertid ”omedelbart farit vidare mot okända mål.

3.3.6. William W. Mishell

William Mishell, född Mishelski 1918, var en litauisk jude om under kriget levde i Kaunas-gettot. I sina memoarer från 1988 skriver han om en eller flera transporter av franska judar till Kaunas (Kovno) sommaren 1942:

“Knappt hade Wien-judarnas lik haft möjlighet att kallna förrän, en morgon, en ny transport av judar anlände till Kovno för att utrotas. [...]. Ingen var riktigt säkert, men det verkade som om denna grupp kom från Frankrike. [...]. Åtskilliga vidare transporter anlände i snabb följd innan de upphörde, för hur lång tid visste vi inte.”²⁰¹

Den ortodoxa historieskrivningen känner endast till en transport av judar från Österrike till Kaunas, vilken ägde rum den 23 november 1941, inte 1942. Den uttryckliga tveksamheten rörande de deporterades ursprung i förening med memoarernas sena tillkomst medför att detta vittne måste bedömas vara av ringa värde.

3.3.7. Lebke Distel

I Rich Cohens bok om Abba Kovners litauisk-judiska partisangrupp, The Avengers, berättas historien om en av Kovners män, Lebke Distel, som den 1 september 1943 deporterades från Vilnius till Estonia,²⁰² där han sattes att arbeta i olika läger i närheten av Narva, innan han 1945 återförenades med Kovner och hans grupp:

“Från Vilna hade Lebke förts från fångläger till fångläger på en dödsmarsch som alltid var ett blott ett steg framför den framryckande Röda Armén. I Kortla Java arbetade han med att bygga vägar genom de sumpiga markerna. Om nätterna kunde han höra bombardemang och gevärsskott. Därefter skickades han nerför Narva-floden till Suski, där han byggde på en tysk järnväg. Temperaturen föll till minus tjugofem grader; fångar bar bort de döda för att räknas och brännes. Snön räckte upp till midjan på honom i Koromej, där han hölls fången tillsammans med judar från Holland och Kovno. Sedan fick han marschera västerut till ett halvt bortglömt järnbruk med röda flammor och bolmande skorstenar. Han arbetade i metallverkstaden. En dag öppnades en dörr och in steg hans bror, som Lebke senast sett i Vilna. Deras mor hade skickats till Auschwitz eller Ponar efter att hennes utmärkta gömställe röjts av en judisk polisman. Lebkes fötter var blodiga i Tallinn, Estlands snötäckta huvudstad, vars byggnader såg så fridfulla ut från godsvagnens dörr. En båt tog honom till Stutthof utanför Gdansk, den blåsvarta hamnstaden. Det var sommar. Lebke rakades, kläddes på en uniform och marscherades till Stuttgart.”²⁰³

Naturligtvis har ett återgivande i andra hand av ett vittnesmål såsom det ovan citerade ett lägre bevisvärde än en förstahandsskildring. Från bokens efterord vet vi att Cohen mötte och intervjuade Distel i Yaqim i Israel,²⁰⁴ och således kan vi utgå ifrån att den ovanstående passagen baserar sig på en utsaga från Distel. Såsom nedan visas överensstämmer Distel-berättelsens innehåll dessutom med dokumenterade fakta rörande de omnämnda platserna, vilket ökar dess trovärdighet.

Ortsnamnet “Koromej” står inte att finna på kartor över Estland. is not to be found on any map of Eastern Europe. Distel was however referring to a real place. “Koromej” kan dock identifieras med säkerhet tack vare Distels omnämnande av andra platser samt en vittnesskildring författad av Miriam Reich, en judinna från Kaunas som den 26 oktober 1943 deporterades till “Kurame-lägret” i Estland. På följande vis beskriver Reich sitt korta uppehåll i detta läger:

“Våra bäddar var väldigt simpla. Det fanns inget rinnande vatten eller toaletter. Ett utedass och en brunn var allt vi hade. Vi gjorde vad vi kunde för att hålla oss själva rena, men för det mesta var det för kallt för att man ens skulle vilja klä av sig och ta sig en dusch. Den vanligaste förströelsen om kvällarna bestod i att leta efter löss i sömmarna på våra kläder. Det behöver knappast nämnas att det luktade hemskt i sovbarrackerna, särskilt om nätterna. Vi sov på våningsbritsar av brädor, påbyltade i våra vanliga kläder för att hålla värmen. Det var ont om täcken. I mitten av barracken stod en vedeldad kamin som brann svagt om nätterna. Vi byggde vägar mitt ute i obygden. Enligt vad som sades var dessa vägar till för att ge tyskarna bättre åtkomst till den ryska fronten. Vi tvingades röja träd, gräva vägbäddar och sprida ut grus, allt för hand. Övervakarna var mestadels lokala ester som rekryterats av tyskarna. Några av dem var rätt hyggliga, andra var värre än tyskarna. Lunch bestod av en obestämbar kålsoppa med några få ilagda potatisar; på kvällen när vi kommit tillbaka från arbetet fick vi mer av samma soppa tillsammans med en eller två brödskivor.”²⁰⁵

En noggrann titt på en karta över Estland (jfr. Ill. 3) visar en by med namnet Kuremäe belägen dryga 20 km sydväst om Narva. Ungefär 15 km nordnordost om Kuremäe finner vi Vaivara, där ett koncentrationsläger med samma namn låg och från vilket ett stort antal judar och sovjetiska krigsfångar slussades vidare till ett nätverk av arbetsläger i den nordöstra delen av Estland. Till dessa läger hörde Klooga, Ereda, Narva-Ost, Aseri, Kiviõli, Viivikonna, Lagedi, samt även Kuremäe.²⁰⁶ Närvaron av Miriam Reich och andra judar från Kaunas-gettot i “Kurame-lägret” överensstämmer med Distel-berättelsens omnämnande av Kaunas-judar i “Koromej”. Olyckligtvis nämner Reich i sin skildring inte de övriga fångarnas ursprung.

Illustration 3. Karta över området sydväst om Narva från år 1944 med ortsnamnen Kuremäe och Vaivara understrykta av författaren. (Källa: Sektion av Deutsche Heereskarte Osteuropa 1:300 000, Ausgabe Nr. 2, Blatt-Nr. U60, Narwa). Klicka på bilden för att se den i full storlek.

Uppslagsverket Der Ort des Terrors²⁰⁷ har följande att berätta om Kuremäe:

“Underlägret [Außenlager] i Kuremäe, en by i nordöstra Estland (…) upprättades i oktober 1943. De första 150 fångarna inhystes till en början i en tidigare kommunal byggnad. De saknade allt: mat, vatten, latriner, skor och kläder. [...]. Några av lägerfångarna hade deporterats direkt från Kaunas till Kuremäe, andra hade förts dit från olika läger.

Tvångsarbetet i lägret bestod i byggandet av en smalspårig järnväg. I november 1943 ökade antalet fångar till 462. Bodmann [en SS-lägerläkare] omnämner den stora andelen lägerfångar ‘helt oförmögna till arbete’ vilken emellertid avsågs att reduceras.²⁰⁸ De 33 registrerade dödsfallen i november hade troligen inte naturliga orsaker. I december 1943 och januari 1944 reducerades antalet fångar något och Bodmann registrerade 10 respektive 14 dödsfall. 437 fångar från Soski fördes till Kuremäe i februari 1944²⁰⁹, något som ökade det totala antalet fångar till 850.²¹⁰ Den 8 och 6 februari dödades fångar på arbetsplatserna av sovjetisk artillerield.

Chef för lägret var Alfred Engst²¹¹, en viss Knott var ansvarig sjukvårdare [Sanitätsdienstgrad]. Erich Scharfetter var närvarande i lägret från februari till mars 1943 som sjukvårdare och desinficeringsexpert. Han var ökänd till följd av sina mångtaliga illdåd. [...] Scharfetter dömdes i Stade till livstids fängelse för flera fall av mord.²¹² [...]. I mars 1944 stängdes Kuremäe. Efter en evakueringsmarsch som genomfördes under fruktansvärda förhållanden fördelade fångarna mellan diverse läger. Flera vittnen nämner Goldfields som nästa uppehåll.”

Då “Suski” utan tvekan är detsamma som lägret Soski (i Viru kommun) är det troligaste att Lebke Distel anlände till Kuremäe i februari 1944. Miriam Reich i sin tur stannade i Kuremäe endast “halvvägs genom vintern”, varefter hon tillsammans med en grupp andra fångar, inklusive hennes mor, fördes till fots till lägret Goldfields.²¹³ Vad Soski angår upplyser oss samma uppslagsverk att detta var ytterligare ett underläger till Vaivara, beläget i närheten av Peipus-sjön och Narva-floden. Fångarna i detta läger var sysselsatta med att bygga en smalspårig järnväg – något som bekräftar sanningsenligheten hos Distels berättelse – samt med utvinning av oljeskiffer.²¹⁴

Lebke Distels rutt genom Estland bekräftas vidare av ett vittnesmål från en viss Moyshe Wein rörande “Infångandet av FPO-gruppen [Kovners motståndsgrupp] på Szpitalna-gatan 6” vilket finns återgivet bland de odaterade anteckningar som gjordes av Herman Kruk i Estland.²¹⁵ Den enda större avvikelsen består i att fångtransporten från Vilnius dateras till den 2 augusti 1943 istället för till den 1 september.²¹⁶ Wein nämner bland de deporterade FPO-medlemmarna en jude vid namn “Letsid”, vilken dagbokens redaktör identifierar som “Letsid Distel”. Enligt Weins utsaga nådde tåget Vaivara via Daugavpils, Riga och Tartu. Från Vaivara fortsatte en del av fångkonvojen till Kohtla (jämför med “Kortla Java” i Distels berättelse)²¹⁷ och därifrån vidare till lägret Ereda (ännu ett läger i Vaivara-komplexet). “Runt den 1 september” överfördes FPO-medlemmarna till Narva och sedan till Soski, där de mötte 250 judar “från gettot” (sannolikt avses Vilnius-gettot). “I början av februari 1944” tvingades judarna i Soski “marschera 20 kilometer till Kuremae, där de införlivades i ett annat judeläger.” I mars fick judarna i Kuremäe “marschera den 60 kilometer långa vägen till Goldfilz [Goldfields]”. Några av dem överfördes senare till koncentrationslägret Klooga.

Distels berättelse är av särskild betydelse då den visar att de holländska judarna som deporterades till Baltikum inte utrotades där, utan att åtminstone en del av dem fortfarande var vid liv i början av 1944.

3.3.8. Paula Frankel-Zaltzman

I en vittnesskildring från den lettiska judinnan Paula Frankel-Zaltzman, under kriget inhyst i gettot i Daugavpils i sydöstra Lettland, vilken ursprungligen nedtecknades på jiddisch 1949 och numera finns tillgänglig i engelsk översättning online, hittar vi följande mening insprängd i en beskrivning av likvideringen av Daugavpils-gettot den 25 oktober 1943:

“Just då började de föra oss mot Pogulanka, där jorden dränkts i blodet från tiotusentals judiska offer från Lettland, Holland och andra länder.”²¹⁸

Transporten som vittnet befann sig ombord på stannade emellertid inte i Pogulanka utan fortsatte till Riga. Givetvis har denna korta vittnesutsaga föga bevisvärde, då Frankel-Zaltzman inte själv skall ha observerat några holländska judar, men inte desto mindre är den värd att citeras här, eftersom den indikerar att transporter av judar från Nederländerna till Lettland var något av ett allmänt bekant faktum bland den lokala judiska befolkningen.

Pogulanka (eller Pagulanska) är namnet på en skog strax nordväst om Daugavpils (Dvinsk på ryska, på tyska Dünaburg) där masskjutningar av judar påstås ha ägt rum.²¹⁹

3.3.9. Jack Ratz

Jack Ratz föddes i Riga 1927. I maj 1943 skickades han till Lenta, ett arbetsläger 40 km nordost om staden där cirka 500 judar var internerade:²²⁰

“Två månader senare fanns det fyrahundra judar kvar i Lenta, alla av dem lettiska. Några månader senare anlände en ny transport, men nykomlingarna var inte lettiska, utan tyska, tjeckoslovakiska, österrikiska och polska judar. Några av de utländska judarna kom från Riga-gettot; de polska judarna hade kommit direkt från Polen. Lenta inhyste nu en blandad grupp med judar.”²²¹

Man bör här lägga märke till att de polska judarna uttryckligen sägs ha kommit “direkt från Polen”, med andra ord var de inte flyktingar från 1939 eller 1941 utan polska judar som deporterats österut, troligen via något av “förintelselägren”.

Fortsättning följer.

Västvärlden berömmer sig ofta för att skydda yttrande- och tryckfriheten och riktar ofta kritik mot andra länder för (verkliga eller förmenta) kränkningar av dessa friheter. Dock finns det något som står över yttrandefriheten i ”den fria världen”, nämligen ”Förintelsen”. I ett stort antal europeiska länder straffas ”förnekande av Förintelsen” med allt från böter till fleråriga fängelsestraff. Särskild hård är förföljelsen av personer med avvikande uppfattning av de europeiska judarnas öde under andra världskriget i Tyskland och Österrike, där maximistraffet för detta ”brott” uppgår till 5 respektive 20 års fängelse (se vidare http://en.wikipedia.org/wiki/Laws_against_Holocaust_denial).

Till de revisionistiska forskare och aktivister som dömts till fängelse under de senast gångna åren hör:

Wolfgang Fröhlich (Österrike) – 6 års fängelse.
Germar Rudolf – tillbringade sammanlagt 44 månader fängslad i Tyskland.
Ernst Zündel – tillbringade sammanlagt 7 år fängslad i USA, Kanada och Tyskland.
Sylvia Stolz (Tyskland) – dömd till 3 år och 3 månader fängelse.
Gerd Honsik (Österrike) – dömd till 5 års fängelse (senare mildrat till 4 år).
Vincent Reynouard (Frankrike) – dömd till 1 års fängelse.
Horst Mahler (Tyskland) – dömd till 13 års fängelse.

Och ”Förintelse”-inkvisitionens härjningar i västvärlden fortsätter:

- Den 28 juli 2010 meddelades att den tyske nationalistiske politikern Günter Deckert dömts till 4 månaders fängelse av distriktsdomstolen i Weinheim. Hans ”brott” bestod i att han hjälpt till att översätta och redigera en del av en tysk utgåva av den italienske revisionisten Carlo Mattognos studie Auschwitz: la prima gasazione (”Auschwitz. Den första gasningen”). Detta arbete bedömdes av det tyska ”rättsväsendet” såsom ”medhjälp till folkuppvigling och kränkning av de dödas minne”, emedan den tyska lagstiftningen på grundval av tekniskt obevisade anklagelser framförda av segrarmakterna (inte minst Sovjetunionen) i Nürnberg beslutat att ”Förintelsen” av judar i gaskammare är ett en gång för alla belagt faktum som inte får bestridas. De kättare som döms har således inte möjlighet att argumentera för sanningshalten i sina åsikter.

För den som på egen hand önskar bedöma huruvida den bok Deckert hjälpte till att översätta är ”folkuppviglande” etc. går det att ladda ner en engelsk översättning av studien ifråga som en pdf-fil på följande address:

http://vho.org/dl/ENG/atfg.pdf

- Den 19 augusi 2010 meddelade det av nyhetsbyrån Reuter att en överdomstol i Amsterdam dömt Arab European League för ”Förnekande av Förintelsen” sedan denna grupp på sin hemsida lagt ut en karikatyr – visad nedan – vilken av domstolen tolkades som ett ifrågasättande av ”Förintelsens” sakrosankta offersiffra, De Sex Miljonerna. Arab European League å sin sida förnekade att de förnekat ”Förintelsen” och menade att de endast önskat belysa ”dubbelmoralen i yttrandefrihetfrågan”. Denna inställning hjälpte emellertid inte gruppen från att undslippa 2000 euro i böter. Straffet må vara tämligen försumligt, men fallet illustrerar onekligen hur extremt lågt i tak det är i Europas ”rättsstater” när det kommer till den officiellt sanktionerade statsreligionen ”Förintelsen”.

Ovanstående karikatyr utgör ett brott i det ”fria” Nederländerna.

Ett tidigare exempel på detta gavs när den franske EU-parlamentarikern och akademikern Bruno Gollnisch i januari 2007 dömdes att böta 5000 euro, inte för att han själv ”förnekat Förintelsen”, utan för att han vid en presskonferens i oktober 2004 yttrat åsikten att man borde låta historiker debattera gaskamrarna fritt utan risk för rättsliga påföljder!

Framtiden för yttrandefriheten i Europa ser inte precis ljus ut. Ansträngningar syftande till att göra de moderna kätterilagarna till norm inom EU backas upp av många ledande politiker och institutioner. Den 27 januari 2010 (på ”Förintelsens minnesdag”) publicerade exempelvis den dåvarande EU-kommissionären med ansvar för rättsliga och inrikes frågor, Jaques Barrot följande meddelande på sin officiella nyhetssida:

Ingen form av antisemitism, oavsett var eller vem den kommer ifrån, är acceptabel. Hågkomsten av andra brott får inte ske till nackdel för minnet av Förintelsen. Konflikten i Mellanöstern kan inte utgöra en ursäkt eller ett rättfärdigande av antisemitism. Det är bedrövligt att i samband med hågkomsten av Förintelsen läsa uttalanden som förnekar Shoah [den hebreiska termen för "Förintelsen"]. Det är oacceptabelt att förneka eller minimera den etablerade historien om det nazistiska folkmordet på judarna. (…).

Vid slutet av detta år kommer medlemsstaterna att tvingas implementera det efterlängtade rambeslutet om rasism och främlingsfientlighet. Sextiofem år efter befrielsen av förintelselägren kan vi vara stolta över att EU-lagstiftningen gör förnekandet av Shoah till ett brott i samtliga medlemsstater.

Fyra månader återstår till årsslutet 2010. Kommer Barrots löfte att besannas och ”förnekelse” bli ett brott även i Sverige? Kanske. Kanske inte just då, men senare. Långsamt men säkert uppslukas friheten i väst av ”Förintelse”-religionens mäktiga mörkermän.

Jacques Barrot – stolt över EU:s planerade kättarlagstiftning.

Den 17 augusti meddelade den israeliska sionistiska nyhetssidan YNet följande:

Järnvägsstationen i Sobibór

”Israel kommer att fortsätta stödja ansträngningarna att uppföra en minnesplats [memorial center] i Sobibor, detta enligt ett avtal nått mellan generalchefen för [det israeliska] Ministeriet för information och diaspora-frågor, Ronen Plot och ordföranden för [den israeliska "Förintelse"-institutionen] Yad Vashems styrelse, Avner Shalev å ena sidan och Dr. Andrzej Konrat, ansvarig för hågkomsten av Förintelsen i Polen.

Avtalet har fattats i enlighet med den avsiktsförklaring som år 2008 gemensamt lades fram av Israel, Polen, Slovakien och Nederländerna.

Nästan ingenting återstod av det nazistiska dödslägret Sobibor vid krigsslutet. Skapandet av en minnesplats är resultatet av gemensam forskning utförd Polens råd för hågkomsten av krigets offer, lett av minister Konrat och Israels Ministerie för information och diaspora-frågor och Utrikesministeriet, organiserad av forskare från Yad Vashem och assisterad av Slovakien och Nederländerna.

I detta syfte [uppförandet av minnesplatsen] etablerades en internationell expertkommitté och grävningar utfördes på plats för att bestämma den exakta placeringen av gaskamrarna.

Minnesplatsprojektet, vilket uppskattas kosta runt 6 miljoner euro (8 miljoner USD) befinner sig för närvarande i planeringsstadiet. Beslut om en internationell tävling om utformningen av byggnaden och budgeten kommer att fattas i samband med ett gemensamt möte i Warsawa den kommande månaden där alla inblandade länder kommer att vara representerade. Konstruktionen av minnesplatsen är planerad att slutföras till oktober 2003, då 70 år gått sedan fångrevolten i lägret.

‘Vi ser detta som en helig gemensam förpliktelse att minnas det förflutna och offren,’ sade Konrat under mötet.

‘Jag välkomnar det polska samarbetet och den vikt som ministern lägger vid hågkomsten av Förintelsen”, sade generaldirektören för Informationsministeriet. ”Uppförandet av en minnesplats vid det dödsläger i vilket omkring 250 000 judar mördades utgör ett viktig del av utbildningen… och en del av kampen mot de som förnekar att det hände.”^[1]

Ovanstående nyhet är ett säkert tecken på att ”Förintelsens” väktare känner en växande desperation inför den revisionistiska kritiken av gaskammarmyten, och att de därför känner sig nödgade att vidta diverse strategiska åtgärder i syfte att hindra vidare forskning på platserna där de ”rena förintelselägren” Belzec, Sobibór och Treblinka (tillsammans kända som Reinhardt-lägren) en gång låg. I fallet Treblinka täcktes merparten av det forna lägerområdet redan på 60-talet av betong och väldiga stenbumlingar.^[2] I Belzec, där en arkeologisk sondering utfördes i slutet av 90-talet (med förödande resultat för den officiellt sanktionerade bilden av detta ”dödsläger”^[3]) plomberades hela lägerområdet i början av 2000-talet med ett enormt ”monument” av betong.^[4] Oddsen är knappast höga att Sobibór nu kommer gå ett liknande öde till mötes.

YNet-artikeln innehåller två särskilt anmärkningsvärda stycken. För det första talar den israeliske ministern Ronen Plot om 250 000 Sobibór-offer. Denna siffra må förvisso förekomma även i nya uppslagsverk och liknande, men faktum är att den har varit ohållbar alltsedan upptäckten av det s.k. Höfle-dokumentet år 2000. Detta dokument visar att 101 370 judar deporterades till Sobibór fram till årsslutet 1942.^[5] Lägret var visserligen operativt fram till oktober 1943, men samtliga källor är ense om att antalet deporterade under år 1943 var betydligt färre än under 1942. Den ledande exterminationistiske Sobibór-experten, Jules Schelvis, förfäktar således siffran 170 000 offer.^[6]

För det andra läser vi i artikeln att en ”internationell expertkommitté” genomfört utgrävningar på det forna lägerområdet i Sobibór i syfte att ”bestämma den exakta placeringen av gaskamrarna”. Till att börja med har det inte utförts en utan två ^[7] arkeologiska undersökningar i detta syfte: en första 2000-2001 av den polske arkeologiprofessorn Andrzej Kola (vilken även ledde den ovan nämnda utgrävningen av Belzec) och en andra 2007-2008 av den israelisk-polska trion Isaac Gilead, Yoram Haimi och Wojciech Mazurek.

Andrzej Kola sonderade hela ”Lager III”, den avskärmade del av lägret i vilken gaskammarbyggnaden skall ha legat och som motsvarar mindre än 4 hektar – med hjälp av provborrningar och grävde ut sammanlagt fem stycken byggnadslämningar. En av dessa, ”Objekt E”, återfanns i den sydvästra delen av Lager III, precis där gaskammarbyggnaden enligt ögonvittneskartor skall ha legat. Problemet är att detta ”Objekt E” överhuvudtaget inte påminner om beskrivningarna av denna byggnad. De sex stycken gaskamrarna i lägret skall nämligen ha legat ordnade tre och tre längs med en mittkorridor inuti en cirka 10 x 13-18 meter stor byggnad av tegel eller betong. ”Objekt E” däremot består av två barracker helt av trä, den mindre mätande 14 x 4 meter, den större hela 60-80 x 6 meter! Märkligt nog nämner inte ett enda av vittnesmålen den enorma träbaracken, vars dimensioner såväl som konstruktionsmaterial gör den omöjligt att identifiera med gaskammaren (samma gäller naturligtvis även för den mindre barracken). Vidare återfanns i den större barracken talrika rester av allehanda kläder och toalettartiklar, såsom parfymflaskor, hårspännen, bälten etc. Gaskammaroffren däremot skall ha stigit in i de förmenta dödskamrarna redan avklädda. Dessa fynd fick Kola att i sin utgrävningsrapport förkasta hypotesen att ”Objekt E” tjänat som gaskammarbyggnad. Istället lade han fram – den av vittnesmålen helt ostödda – hypotesen att barracken fungerat som förvaringsplats för offrens kläder och tillhörigheter.^[8]

Ingen av de övriga fyra byggnadslämningar som Kola fann i det forna Lager III var ens i närheten av att likna den eftersökta gaskammarbyggnaden. Ett anmärkningsvärt fynd är emellertid ”Objekt A”, en mindre byggnad med en källare i vilken resterna av en ugn med tillhörande kolförråd återfanns. Kola tolkar något halvhjärtat detta som lämningen av en smedja, trots att det redan fanns en smedja i en annan del av lägret (Lager I) och ett litet läger som Sobibór knappast behövde en andra smedja. Vad skulle man för övrigt med en smedja till i Lager III, vars enda uppgift bestod i att gasa, begrava och bränna de förmenta offren?^[9] I vår studie av Sobibór har jag själv, Jürgen Graf och Carlo Mattogno tolkat ”Objekt A” som en installation i vilken kläder avlusades med hjälp av varmluft (upphettad av ugnen), samt ”Objekt E” som en avlusningsbarack i vilken de till Sobibór deporterade judarna duschades och avlusades innan de sändes vidare österut till de av Tyskland ockuperade delarna av Sovjetunionen.^[10]

Trion Gilead-Haimi-Mazureks undersökning av Sobibór 2007-2008 har endast ytterst kortfattat redogjorts för i en artikel publicerad i den amerikanska tidskriften Present Pasts i början av 2009.^[11] I denna artikel läser vi att arkeologerna ”utifrån antagande att vi visste ungefärligen var gaskamrarna var belägna” i oktober 2007 började med att ”gräva ut området väster om Kolas Byggnad E”.^[12] I detta område hittade man dock överhuvudtaget inga byggnadsrester. Senare, sommaren 2008, kallade man in förstärkning i form av geofysiska experter utrustade med bl.a. markpenetrerande (GPR) radar. Trots att man hade hjälp av denna avancerade teknik och Kolas tidigare kartläggning av området att gå efter misslyckades man i slutänden kapitalt med att finna lämningar av den legendariska gaskammarbyggnaden, och i artikeln från 2009 fick man således medge att ”Det är uppenbart att gaskamrarnas läge är en komplex fråga som ännu återstår att lösa, ett viktigt mål för framtida arkeologisk utforskning av Sobibór.”^[13]

Med andra ord: den ”internationella expertkommitté” som det talas om i YNet-artikeln har inte lyckats hitta några som helst spår av de påstådda gaskamrarna i Sobibór, trots två utgrävningar och en högst begränsad areal att finkamma.

I vår studie har jag, Mattogno och Graf lagt fram omfattande bevisning som entydigt visar att Sobibór var ett transitläger – vilket det även betecknas som av SS-ledaren Heinrich Himmler och lägeradministratören Oswald Pohl i hemligstämplad intern kommunikation från sommaren 1943 ^[14] – i vilket deporterade judar avlusades för att sedan skickas vidare österut, bland annat till Litauen.^[15] I sin totala avsaknad av bevisning som stöder den officiellt sanktionerade bilden av Sobibór som ett ”förintelseläger” har mytens försvarare, såsom Avner Shalev och Andrzej Konrat, inget annat att ta till än mörkläggning av fakta och förhindrande av vidare efterforskningar, allt under täckmanteln ”hågkomst”.

^[1] ”Sobibor death camp memorial center planned”, online: http://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-3933561,00.html
^[2] http://fcit.usf.edu/HOLOCAUST/resource/gallery/TREBLINK.htm
^[3] Jfr. Carlo Mattogno, Belzec in Propaganda, Testimonies, Archeological Research, and History, Theses & Dissertations Press, Chicago 2004, ss. 71-96; C. Mattogno, ”Belzec or the Holocaust Controversy of Roberto Muehlenkamp”, online:
^[4] http://www.deathcamps.org/belzec/buildingsite.html
^[5] Jürgen Graf, Thomas Kues, Carlo Mattogno, Sobibór. Holocaust Propaganda and Reality, TBR Books, Washington DC, s. 22, 46-47.
^[6] Ibid., ss. 49-50.
^[7] En resejournal författad av ”Förintelse”-historikern Martin Gilbert avslöjar att en utgrävning av Lager III ägde rum 1996, men resultaten från denna har av allt att döma aldrig offentliggjorts; se ibid., s. 109, fotnot 298.
^[8] Ibid., ss. 157-162.
^[9] Ibid., ss. 153-155.
^[10] Ibid., ss. 286-287.
^[11] I. Gilead, Y. Haimi, W. Mazurek, “Excavating Nazi Extermination Centres,” Present Pasts, vol. 1, 2009.
^[12] Ibid., s. 27
^[13] Ibid., s. 33f.
^[14] Nürnberg-dokument NO-482.
^[15] J. Graf, T. Kues, C. Mattogno, Sobibór. Holocaust Propaganda and Reality, op.cit., se särskilt kapitel 9 och 10.

Den 6 oktober 2009 deltog Lady Renouf i en konferens om ”Förnekande och demokrati i Europa” som hölls av Europaparlamentet i Bryssel. Under sitt tal höll hon upp en handbok med titeln ”Riktlinjer för undervisning om Förintelsen”, och citerade ur avsnittet ”Ingen legitimitet åt förnekandet av det förflutna”.

Fram till den dagen hade jag aldrig hört talas om dessa ”riktlinjer”, så jag bestämde mig för att leta upp dem. Det visade sig att de är tillgängliga online:

http://www.herinneringseducatie.be/Portals/portal01/docs/Londen/Holocaust_Ex_TeachHbook.pdf

Den första frågan som man måste ställa sig är: Varför finns det särskilda riktlinjer för att lära ut ett ämne? Vi får ständigt höra att ”Förintelsen” är grundligt undersökt, så varför inte läsa in sig på det, sammanställa de uppgifter som lämnas och helt enkelt lära ut? Varför behövs speciella riktlinjer för att undervisa om just ”Förintelsen”? Eller för att uttrycka saken annorlunda: Vilka andra ämnen behöver särskilda riktlinjer för att undervisas i? Jag känner inte till något, och faktiskt inleder också författarna till ”riktlinjerna” med att fråga:

”Varför undervisa om Förintelsen?”

Nu är detta inte exakt vad jag frågade, men det är en början. Det fortsätter:

”Målet med undervisningen i något ämne är att engagera den intellektuella nyfikenheten hos studerande för att inspirera till kritiskt tänkande och personlig utveckling. Därför är det viktigt att lärarna ställer sig frågor om det rationella när de studerande närmar sig något ämne. ”

Inga problem med det, förutom kanske den sista meningen och varningen om det rationella, dvs. är inte alla frågor som studerande ställer, om det berör ämnet, rationella? Eller annorlunda uttryckt: Vem bestämmer vad som är en rationell ”Förintelse”-fråga och vad som inte är det? Varför rädslan när det kommer till just detta ämne?

Därefter följer några uppräknade artiklar. I nr 1 informeras läraren:

”Förintelsen var en vattendelande händelse, inte bara för 1900-talet utan också för hela mänsklighetens historia. Det var ett tidigare aldrig skådat försök att mörda ett helt folk och utrota dess kultur [...] ”

Hur kan ett försök att ”… mörda ett helt folk” kallas en händelse? Skulle inte det betraktas som det största brottet i historien, eller åtminstone något som bör ses som ett brott? I en standardordlista nämns inget om brottslig verksamhet under definitionen av ordet ”händelse”. Men å andra sidan, om det skulle ses som ett brott skulle även andra standarder tillämpas, och experter på brottsutredningar skulle då kallas in för att undersöka. Hittills har detta inte skett. Vi har inte ens en verifierbar rapport från en rättsmedicinsk expert. Vi har rapporter om undersökningar gjorda av Sovjet och polackerna, men den polska juristen och utredaren Lukaszkiewicz glömde att markera de ”gravar” han påstod hade hittats i Treblinka. Och de sovjetiska rapporterna var rent nonsens som sedan länge övergetts av ”Förintelse”-historikerna. Är det därför ”Förintelsen” kallas en ”händelse”, för att det skall legitimera att utredningen sköts av amatörer? Faktum är att det inte finns någon hållbar bevisning för att detta påstådda enorma brott – det förmenta systematiska massmordet på judar med gas och kulor – verkligen begåtts.

Samtliga sju artiklar som återges i detta kapitel är värda att läsa, men att kommentera alla skulle göra denna artikel för lång, så jag kommer att koncentrera mig på en, den sista, nr 7:

”Förintelsen har blivit ett centralt tema i kulturen i många länder. Detta återspeglas i mediabevakningen och i populärkultur. Förintelseutbildning kan erbjuda studenter historiska kunskaper och färdigheter som behövs för att förstå och värdera kulturella yttringar. ”

Jag har inget att anföra mot de två första meningarna. Den sista meningen är dock problematisk: Varför göra särskilda ansträngningar för att få eleverna att ”förstå”? Kommer inte det som lärs ut tala för sig själv?

Låt oss gå vidare i ”riktlinjerna”. Läraren blir tillsagd att inte bara undervisa om ”Förintelsen”, nej då, nästa kapitel börjar nämligen med:

”Att undervisa om Förintelsen?”

Den selektiva undervisningen börjar med:

”Under täckmantel av andra världskriget, och med hänsyn till deras ”nya ordning”, försökte nazisterna utrota alla judar i Europa. För första gången i historien användes industriella metoder för att utrota ett helt folk. Sex miljoner människor mördades [senare möter vi uppskattningen "cirka sex miljoner"], inklusive 1 500 000 barn. Denna händelse kallas Förintelsen. ”

Vi har nu ”riktlinjerna” till definitionen av ”Förintelsen”. Vad denna definition säger är att andra världskriget användes som täckmantel för att döda sex miljoner judar, inklusive 1,5 miljoner barn. Skulle ”Förintelsen” ha hänt även om andra världskriget inte hade hänt? Detta är något som författarna inte vill ta itu med, även om formuleringen väcker frågan. I varje fall informeras vi om att sex miljoner judar mördats, eller åtminstone ”cirka sex miljoner”. Informeras härnäst lärarna om hur de skall kunna underbygga siffrorna, inklusive 1,5 miljoner barn, hur de dödades, när och var? Visas de till någon av de böcker som biblioteken är fyllda med? Nej, först ut möter vi ett citat från en anonym författare med anknytning till det israeliska ”Förintelse”-institutet Yad Vashem:

”Undervisning om Förintelsen kan och måste vara olika i olika sammanhang. För att se skillnaderna mellan Förintelsen och andra folkmord, bör jämförelser göras med urskillning och likheter bör också ingå. ”

Varför måste undervisningen om ”Förintelsen” skilja sig från undervisningen om andra historiska ämnen? Säkert skulle eventuella skillnader mellan detta och andra folkmord bli uppenbara, om de fanns. Och åter, varför inte helt enkelt lära ut fakta och hänvisa eleverna till relevanta böcker, osv.? Varför måste de bli ”guidade” med hänsyn till just detta ämne? Talar inte fakta för sig själva? Tydligen inte, om vi skall döma av vad som framgår av argumenteringen i ”riktlinjerna”.

Nästa kapitel har rubriken ”Hur undervisar man om Förintelsen” som listar 29 förslag, här är bara några av dem, med början längst upp:

”- Förintelsen kan framgångsrikt läras ut i klassen, var inte rädd för att närma dig ämnet”.

Vad finns det att vara rädd för? Om det som lärs ut bygger på fakta, så är det bara hålla sig till fakta. Nr 4 och 5 lyder:

”- Ge historien liv genom att översätta statistiken till berättelser.
– Använd ögonvittnesskildringar för att göra historien ”riktig” för eleverna ”.

Personliga berättelser och vittnesmål? Vad hände med att lära ut fakta? Här rekommenderar författarna att eleverna bör ”mjukas upp” innan ämnet behandlas. I förslag nr 12 får vi veta vad nästa steg är efter ”uppmjukningen”:

”- Ge eleverna tillgång till förstahandskällor”.

Bra, men fortfarande, uppgifter om vilka källor skulle ha varit bra! Nästa förslag lyder:

”- Eleverna ska uppmärksammas på det faktum att förövarna producerade många av bevisen för Förintelsen själva”.

Detta är i sig ett erkännande att ingen hållbar bevisning föreligger – en deklaration att man är bankrutt. Varför inte hänvisa studenter till utredningar som utarbetats av människor med brottsutredningsexpertis, eller till oberoende undersökningar som stödjer dessa bevis producerade av ”förövarna” (med vilket sannolikt de ”erkännanden” som i ex. Auschwitz-kommandantens Höss fall utvanns medels tortyr)? Längre ner rekommenderas läraren:

”-Ingen legitimitet åt förnekandet av det förflutna”.

Förnekande av det förflutna? Vad menas? Fanns inte gårdagen?

Detta i sin tur följs av:

”- Var medveten om potentialen och begränsningarna hos allt pedagogiskt material, inklusive Internet”.

Varför begränsningar och exakt vad rör det sig om för begränsningarna? ”Förintelsen”, säger man, är den bäst utforskade historiska händelsen – och då borde inte finnas några begränsningar. Kan det vara så att en total avsaknad av bevis gör att man måste uppmuntra lärarna att använda sig av trolleri? Hemska tanke!

De 29 förslagen är förklaras sedan individuellt, men jag kommer här att koncentrera mig på nr 25: ”Ge inte legitimitet i det förflutna”. Det börjar med:

”Förnekandet av Förintelsen har ideologiska motiv. Förnekarnas strategi är att så frön av tvivel genom att medvetet förvränga och förvanska historiska fakta. Lärare bör vara noga med att inte omedvetet berättiga förnekarna genom att delta i en felaktig debatt. ”

Här har vi snarast att göra med ett dekret! Vad som slås fast är att ”förnekelse” av ”Förintelsen” inte får legitimeras, och kanske till och med bör förbjudas, eftersom det är ideologiskt motiverat. Sen får vi åter oss till livs det välkända mantrat om att revisionisterna ”medvetet förvränger och förvanskar historiska fakta”. Först av allt: revisionister söker inte förneka någonting, de ställer frågor. Och även om de i själva verket skulle ägna sig åt att förvränga fakta, varför inte bjuda in dem till en av de många konferenser som hålls i ämnet för att påvisa deras förvanskning direkt? ”Förnekelse” skulle ögonblickligen försvinna om sådana förvrängningar och missvisande bilder luftades i det offentliga. I maj 2008 deltog 200 forskare i en konferens i Berlin med temat: ”Die Gaskammer-Lüge in der Internationalen revisionistischen Propaganda” (”Gaskammarlögnen i internationell revisionistisk propaganda”, jfr http://hsozkult.geschichte.hu-berlin.de/Termine/id=9241), men inte en enda revisionist hade inbjudits att presentera någon sådan ”revisionistisk propaganda”. Varför inte? Här fanns en chans att bjuda in pressen och helt förstöra de revisionistiska argumenten, med 200 forskare deltagande i förstörelsejobbet. Varför gjordes inte detta för att få ett slut på ”förnekandet”?

Lärarna tillsägs då vad de ska göra om ”förnekelseargument” presenteras:

”Hur som helst tycker många lärare att förnekelsefenomenet måste undersökas med eleverna. Antingen för att deras ungdomar själva tar upp frågan eller att lärarna är oroliga för att deras elever kan stöta på dessa åsikter senare i livet. De skall vara förberedda på förnekarnas retorik och deras förmåga att förvirra och vilseleda. Om så är fallet ska förnekelsen av Förintelsen behandlas separat från Förintelsens historia. Det kan vara relevant för en separat undervisningsenhet om hur former av antisemitism utvecklats med tiden, eller som ett medieprojekt där man studerar manipulation, felaktigheter och förvrängningar utförda av grupper i politiska, sociala eller ekonomiska syften.”

Är inte stämpling av folk som ställer ”antisemitiska” frågor ett tecken på ideologisk motivation? Det är det, och inget övrigt behöver läggas till ovanstående. Dessa ”riktlinjer” är tydliga bevis på att ”Förintelsen” inte kan styrkas och att elever måste ”mjukas upp” för att acceptera vad som lärs ut.

Slutligen vill jag citera en del av det tal som Lady Renouf höll:

”Denna konferens har rubriken ”Förnekande och demokrati”. Det finns bara ett säkert sätt att bekämpa ”förnekelse” i ett ”demokratiskt” sammanhang – inte genom att i hela Europa förbjuda debatt med förnekare, utan genom att tillhandahålla dokument som motbevisar förnekarnas argument.

För två veckor sedan stödde Benjamin Netanyahu ett tal han höll i FN med bevis i form av konstruktionsritningar för industriella massförstörelsevapen. Denna ”bevisning” hade dock avvisats som felaktig av judiska experter, bl.a. Prof. Van Pelt. Van Pelt gick så långt som att säga ”förnekarna har väldigt roligt eftersom det visar hur lättlurade människor är”. Samma handlingar som hölls upp som bevis av Netanyahu upptäcktes och publicerades faktiskt först av revisionisten Professor Robert Faurisson och bevisar förekomsten av normala desinfektionsgaskammare för kläder i lägret!

Kan denna expertkonferens lyckas där Netanyahu misslyckats? Kan denna konferens skicka iväg oss med en – bara en – tydlig punkt av skriftlig bevisning som konfunderar källkritiska Förintelserevisionister? Eller måste vi bara tysta sådana skeptiska röster med hot, böter och fängelsestraff och lära våra skolbarn debattförnekande av normal historisk källkritik? [...] ”

Försvaret vid 2006-2007 Zündel rättegången i Tyskland hade också bett om bevis för ”Förintelse”-påståendena. Inget överlämnades, och Zündels försvarsadvokater hotades med böter för förintelseförnekande när de framhärdade i sin efterfrågan. Sådant beteende är inte direkt övertygande och ”riktlinjerna” är ytterligare ett bevis att det som presenteras som fakta inte kan styrkas.

Wilfried Heink, 18 december 2009

Thomas Mann (f. 1875) är en av Tysklands mest kända nutida författare. Till hans verk hör bl.a. romanerna Huset Buddenbrook, Tonio Kröger, Döden i Venedig och Bergtagen. År 1905 gifte sig Mann med judinnan Katia Pringsheim. 1929 tilldelades han Nobelpriset i litteratur. Redan innan Hitlers maktövertagande hade Mann varit en högljudd kritiker av nationalsocialisternas politiska agenda och 1933 valde han att gå i exil. Mellan 1938 och 1952 levde han i Förenta Staterna, varifrån han sedermera flyttade till Schweiz efter att ha anklagats för att försvara Stalin och kallats att vittna om ”oamerikanska aktiviteter”. Mann dog i Zürich 1955.

Med början år 1940 fram till slutet av andra världskriget spelade Mann in en serie tal på tyska vilka skickades till BBC vilka använde dem i utsändningar avsedda att nå tyska lyssnare. De första 30 talen publicerades i bokform 1943. Efter kriget utgavs sedan en andra utökad upplaga av denna bok som även omfattade talen 1943-1945.^[1] I denna korta artikel har jag utgått från denna andra upplaga. I många fall anges endast månaden som talet stammar ifrån, i vissa fall förekommer även exakta datum. Nedan skall jag i kronologisk ordning gå igenom Manns utsagor rörande de förmenta massgasningarna av judar och kort diskutera deras betydelse.

Thomas Mann 1937. Källa: Wikimedia Commons.

I sitt tal från september 1941 slog Mann fast att ”folkutrotningstanken [der Gedanke der Völkervernichtung] är en nazi-idé – den hör inte hemma i demokratiska hjärnor.”^[2] Med andra ord antyder här Mann att folkmord redan från början stod på den nationalsocialistiska agendan, och detta vid en tidpunkt då endast tre månader förlöpt sedan inledandet av det tysk-sovjetiska kriget. Enligt Mann omfattade dock de nazityska folkmordplanerna inte enbart judarna, för i sitt nästa tal, daterat oktober 1941, talar han om ”det planmässiga rasmordet [den planmäßigen Rassenmord] som Hitler begår i Frankrike”. ^[3] Att det inte är franska judar som Mann avser här, utan fransmän, står klart inte bara utav det faktum att deportationen av judar från det ockuperade Frankrike ännu inte inletts vid denna tidpunkt, utan även av Manns senare tal (se nedan).

I sitt tal från november 1941 nämner Mann vid sidan av judarna även polacker och serber som offer för folkmord:

”Trehundratusen serber har dödats inte under utan efter kriget med detta land [=Tyskland] av er tyskar på order av de förryckta skurkar som regerar över er. Det outsägliga [Unaussprechliche] som ägt och äger rum i Ryssland, det som skett och sker med polackerna och judarna känner ni till, även om ni helst inte skulle vilja det, av berättigad fruktan för det likaledes outsägliga, ständigt växande hat som en dag, när era trupper och maskiner lamslagits, ofrånkomligen kommer att störta samman över era huvuden.”^[4]

Vid denna tidpunkt var det förmenta folkmordet på judarna ännu blott ”det outsägliga”, eller med andra ord: propagandisterna hade ännu inte kommit på vilket mordvapen de skulle tillskriva tyskarna. Detta skulle emellertid snart ändra sig.

Två månader senare, i talet från januari 1942, hade Mann en högst uppseendeväckande historia att delge sina lyssnare:

”Underrättelsen låter otrolig, men min källa är tillförlitlig. I talrika holländsk-judiska familjer i Amsterdam och andra städer, säger man mig, härskar djup sorg över söner som lidit en fruktansvärd död. Fyrahundra unga holländska judar har skickats till Tyskland för att tjäna som försöksobjekt för giftgas. Styrkan hos detta ridderliga och i högsta grad tyska stridsmedel, ett sant Siegfriedsvapen visade sig framgångsrikt gentemot de unga undermänniskorna. De är döda – offer för Nyordningen och härskarrasens krigiska uppfinningsrikedom. För åtminstone det syftet dög de. När allt kommer omkring var de ju judar.”^[5]

Något längre fram i samma tal hänvisar Mann till samma förmenta händelse som ”provgasningen av fyrahundra unga judar”.^[6]

I talet från juni 1942 återvände Mann till historien om de gasade holländska judarna:

”I en av mina. tidigare utsändningar gjorde jag mig skyldig till en beklaglig förmildring av sanningen. Jag talade om nazistiska illdåd och nämnde i detta sammanhang att fyra unga holländare av judisk börd sänts till Tyskland för att där dödas med giftgas. Nu har jag emellertid hört indirekt från Holland att det av mig angivna antalet offer motsvarade blott hälften av det verkliga. I själva verket var det närmare åttahundra människor som vid detta tillfälle häktades, fördes till Mauthausen och där gasades. Den exakta siffran har sedan dess offentliggjorts av den holländska [?exil] regeringen, men då jag misstänker att denna rapport inte nått fram till er gör jag gott i att vidarebefordra till er denna privat erhållna information.”^[7]

Verkligheten bakom dessa påståenden beskrivs av den exterminationistiske historikern Raul Hilberg som följer: Tidigt i februari 1941 attackerades tysk säkerhetspolis av judiska motståndsmedlemmar i samband med en razzia. Den 25 februari svarade den lokale högre ledaren för SS och polisen, Rauter, med att tillkännage att 400 holländska judar ur åldersgruppen 20-35 hade skickats till ett tyskt koncentrationsläger. Sammanlagt 389 unga holländsk-judiska män skickades de facto till Buchenwald, där en tiondel av dem gick under under de följande månaderna. De som överlevt skickades till en än hårdare lägervistelse i Mauthausen (i det annekterade Österrike). I juni samma år skickades ytterligare 291 judar från Amsterdam direkt till Mauthausen. De holländska judarna i detta läger sattes att utföra tungt arbete i ett stenbrott, och många av de som inte dog av sjukdomar och umbäranden rapporteras ha tagit livet av sig. I enlighet med lägerreglementet skickade förvaltningen i Mauthausen dödsnotiser till de avlidnas familjer.^[8] Ingen ”Förintelse”-historiker har någonsin hävdat att de holländska judar som skickades till Mauthausen 1941 (eller ens en del av dem) mördades med giftgas i detta läger. Enligt den mest namnkunnige förfäktaren av Mauthausens förmenta gaskammare, Hans Marsalek, skall denna inte ha tagits i bruk förrän i maj 1942, och av de antingen 526 eller 726 offer som han påstår gasades (vid sammanlagt fem tillfällen) fram till och med den 9 september 1944 var samtliga antingen sovjetiska, tjeckiska eller polska medborgare.^[9] Följaktligen kan inte en enda av de sammanlagt cirka 640 holländska judar som skickades till Mauthausen 1941 ha gasats där, ens ur en exterminationistisk synvinkel.

I den mest uttömmande (2253 sidor långa) Mann-biografi som publicerats till dags dato, och som författats av Klaus Harpprecht ^[10] finner vi talrika referenser och summeringar av radiotalen från kriget, men det högst anmärkningsvärda faktum att den världsberömde författaren var en de första kända personerna –kanske rentav den förste – som rapporterade om massgasningar av judar förbigås med tystnad, och inte heller ges vi några ledtrådar till vilken Manns källa kan ha varit.

Den 16 februari 1942 skrev den rumänsk-judiske, i Bukarest bosatte läkaren Emil Dorian följande i sin dagbok:

”Vi har fått höra om hur man i en tysk industrianläggning utvecklat en särskild kraftfull giftgas. Dess effektivitet testades på fyrahundra judiska ungdomar som hämtats från ett koncentrationsläger. Givetvis dog allesammans. Strax därpå fördömde Thomas Mann i amerikansk radio detta skamliga brott och lade ansvaret på hela den tyska nationen (…).”^[11]

Varken den ej närmare specifierade ”särskilt kraftfulla giftgasen” eller koncentrationslägret nämns i Manns tal från januari (åtminstone inte i dess tryckta form), vilket antyder att även andra källor vid denna tidpunkt spred påståendet att holländska judar gasats i Mauthausen. Detta skulle i sin tur innebära att allierad underrättelsetjänst och/eller judiska organisationer började sprida propaganda om massgasningar av judar senast i januari 1942. För att avgöra närmare när och var detta påstående uppstod skulle utan tvekan fordras en genomgång av den holländska motståndsrörelsens publikationer.

I sitt tal från augusti 1942 återvände Mann till det förmenta folkmordet på fransmännen. Enligt Mann ämnade tyskarna reducera Frankrikes befolkning till tjugo miljoner.^[12] Då Frankrikes befolkning år 1939 uppgick till cirka 41,7 miljoner innebär detta påstående att tyskarna planerade att mörda eller på annat vis bringa om livet mer än 20 miljoner fransoser! I verkligheten kom de franska offren för kriget att uppgå till sammanlagt 567 600, varav 217 600 stupade i strid – denna siffra inkluderar även 83 000 verkliga eller förmenta offer för ”Förintelsen”.^[13] Med tanke på att siffran för civila döda uppgick till 267 000 – merparten otvivelaktligen offer för bombningar, avrättningar av motståndsmän, etc. – framstår föreställningen att Hitler utkämpade ett utrotningskrig mot fransmännen som rent barock.

Den 27 september 1942 citerade Mann ett radiotal som nyligen skulle ha hållits av den tyske propagandaministern Goebbels:

”Det är vårt mål (…) att utrota judarna [die Juden auszurotten]. Oavsett om vi segrar eller besegras måste vi och skall vi uppnå detta mål. Om den tyska armén tvingades till reträtt skulle den på sin väg tillbaka utplåna [vertilgen] de sista judarna från jordens yta.”^[14]

Författaren till denna artikel har inte lyckats hitta något tal av Goebbels från perioden ifråga som motsvarar Manns förmenta ”citat”. Två saker i detta faller en dessutom omedelbart i ögonen: Hur troligt är det att propagandaministern Goebbels i ett radiotal år 1942 skulle nämna ett tyskt nederlag som en möjlighet, ens i de mest hypotetiska ordalag? Och hur skulle det vara möjligt för den reträtterande tyska armén att ”utplåna de sista judarna från jordens yta” när majoriteten av världens judiska befolkning befann sig utom dess räckhåll?

I samma tal upprepade Mann den vid sid samma tid ofta nämnda offersiffran om 700 000 mördade judar, ”varav 70 000 endast i Minsk-regionen”. Detta åtföljdes sedan av två historier om massgasningar av judar:

”I Paris drevs inom loppet av några dagar sextontusen judar samman och transporterades iväg i boskapsvagnar. Varthän? Det vet den tyske lokförare, om vilken det rapporteras i Schweiz. Han lyckades fly dit efter att ett flertal gånger ha fått köra tåg fullastade med judar, vilka stannades på en öppen bansträcka, förslöts hermetiskt och därpå genomgasades. Den arme mannen stod inte ut längre. Likväl är hans erfarenheter ingalunda unika. En precis och autentisk rapport föreligger rörande dödandet medels giftgas av inte mindre än elvatusen polska judar. Dessa fördes till en särskild avrättningsplats nära Konin i Warszawa-distriktet, lastades in i lufttätt förslutna lastbilar och förvandlades till lik inom loppet av en kvart. Hela förloppet skildras ingående: offrens skrik och vädjanden, de godmodiga skratten från SS-vildarna, som fann stort nöje i det hela.” ^[15]

Beskrivningen av de förmenta massmorden på polska och franska judar omnämns visserligen av levnadstecknaren Harpprecht,^[16] men han avstår förståeligt nog från att nämna hur de franska judarna skulle ha gasats.

Det är ett väl dokumenterat faktum att de transporter av judar från Paris som Mann hänvisar till skickades till Auschwitz, vilket naturligtvis innebär att den anonyme lokförarens berättelse måste vara en ren fantasiprodukt. Vad dessa deporterade judars öden beträffar hävdar ”Förintelse”-historikerna att den absoluta majoriteten gasades vid sin ankomst till Auschwitz, men det finns goda skäl att tro att dessa ”gasade” judar i själva verket fördes vidare från Auschwitz till Ukraina. Den 15 augusti 1942 noterade den ovan nämnde Emil Dorian följande i sin dagbok:

”Ihärdiga rykten talar om tåg passerande genom den norra delen av Moldavien med judar från det ockuperade Frankrike som skickats österut av tyskarna. Det är känt att 20 000 judar i den ockuperade delen av Frankrike nyligen deporterats därifrån, men ingen kunde gissa vart de sänts. Ryktena innehåller detaljer: förseglade tågvagnar, fruktansvärd törst, ingen mat.”^[17]

Tåg från väst passerande genom “den norra delen av Moldavien” hade med största sannolikhet någon ort i Ukraina som destination. Detta stämmer väl överens med en rapport publicerade i den franska motståndstidningen Notre Voix i april 1944. I denna står att läsa att 8000 judar från Paris (som låg i den ockuperade delen av Frankrike) befriats på en ej närmare specificerad ort i Ukraina av den framryckande Röda Armén.^[18] Andra förment gasade franska judar skickades till Minsk och till Lettland, såsom framgår i den kommande andra delen av min artikel ”Evidence for the Presence of ‘Gassed’ Jews in the Occupied Eastern Territories” (Bevis för närvaron av “gasade” judar i de Ockuperade östra territorierna).^[19]

Medan det stämmer att ”utrotningslägret” Chelmno var beläget inte långt från Konin – som emellertid låg i Warthegau och inte i Warsawa-distriktet – framstår det som högst märkligt att man kände till dessa påstådda 11 000 offer från en tämligen obetydlig polsk stad, medan man samtidigt tydligen inte var medvetna om de mer än 120 000 övriga polska judar, flertalet av dem från storstaden Lodz ghetto, som skall ha dödats i samma läger fram till september 1942.^[20] Beskrivningen av hur gasningarna gick till bär för övrigt alla kännetecken på att vara svart propaganda.

Den 14 januari 1945 ägnade Mann slutligen en stor del av sitt månatliga tal åt lägren Majdanek och Auschwitz. Det förra lägret sägs inrymma ”världens största krematorium”.^[22] Underligt nog anger Mann antalet Majdanek-offer till ”mer än en halv miljon” trots att den offersiffra som vid denna tid (och även senare, vid Nürnberg-rättegången) förfäktades av Sovjetunionen löd 1,5 miljon (den nuvarande officiella siffran är 78 000).^[23] Möjligen var detta helt enkelt ett misstag från Manns sida. Mer märklig är Manns utsaga att gaskammaroffren i Majdanek bragdes om livet med hjälp av klor.^[24] Detta förmenta mordvapen förekommer inte någon annanstans i propagandan rörande detta läger. Å andra sidan hävdade flera tidigare Sobibór-vittnen att man utfört gasningar med klor i detta ”förintelseläger”.^[25]

Manns beskrivning av Auschwitz baserar sig uppenbart på Vrba-Wetzler-rapporten, men antingen läste den högt uppburne skriftställaren själv inte rapporten ifråga, eller så ”förbättrade” han den medvetet, då i radiotalet den förmenta offersiffran inte presenteras som en uppskattning eller beräkning utförd av de två f.d. lägerfångarna, utan som en exakt siffra hämtad ur det ”dödsregister” som oförklarligen återfunnits.^[26] Vidare hävdade Mann att man hittat i Auschwitz “hundratusentals pass och personliga papper stammande från inte färre än tjugotvå europeiska nationaliteter” samt att ”dessa vettvillingar även fört bok över benmjölet, det konstgödsel som utvunnits ur denna industriella process.”^[27] Hur några sådana upptäckter överhuvudtaget var möjliga framstår som ett stort mysterium. Auschwitz befriades nämligen av Röda Armén den 21 januari 1945, d.v.s. en vecka efter Manns radiotal!
Föga förvånande har Harpprecht ingen annan kommentar till den bisarra beskrivningen av ”dödsfabrikerna” än en from reflektion kring det otvivelaktliga faktum att Förintandet av judarna utgör den lägsta lågvattenmärket i mänsklighetens historia, och att Auschwitz var det ojämförliga ”Helvetet på Jorden”.^[28]

I sitt tal från januari 1942 varnade Mann sina lyssnare för ”tendensen att se sådana historier som skräckpropaganda [Greuelmärchen] vilken, till fiendens fördel, är vida spridd ”.^[29] Mann fortsatte sitt tal med att förklara att rapporterna om massmord på judar inte blott var ”historier”, utan ännu oskriven historia.^[30] Denna retorik framstår som högeligen ironisk när man beaktar att de flesta av de förment autentiska och pålitliga rapporter om massmord på judar som Mann förmedlade till sina lyssnare efter kriget förpassats till det orwellianska minneshålet. Manns påståenden utgjorde snarare grunden till en då ännu oskriven och endast vagt fastlagd mytologi. Att ta del av dessa tal ger oss insikt i hur massgasningslegenden uppstod och förser oss med ledtrådar att följas upp i framtida forskning.

^[1] Thomas Mann, Deutsche Hörer! 55 Radiosendungen nach Deutschland, 2:a upplagan, Bermann-Fischer Verlag, Stockholm 1945.
^[2] Ibid., s. 38.
^[3] Ibid., s. 41.
^[4] Ibid., s. 44.
^[5] Ibid., s. 48.
^[6] Ibid.
^[7] Ibid., s. 62.
^[8] Raul Hilberg, The Destruction of the European Jews, 3:e reviderade upplagan, Yale University Press, New Haven / London 2003, vol. II, s. 613f).
^[9] Hans Marsalek, Die Geschichte der Konzentrationslager Mauthausen, Wien 1974, s. 227; Giftgas in Mauthausen, Wien 1988, s. 15
^[10] Klaus Harpprecht, Thomas Mann. Eine Biographie, Rowohlt 1995.
^[11] Emil Dorian, The Quality of Witness. A Romanian Diary 1937-1944, The Jewish Publication Society of America, Philadelphia 1982, s. 197.
^[12] T. Mann, Deutsche Hörer!, op.cit., s. 69.
^[13] http://en.wikipedia.org/wiki/World_War_II_casualties>
^[14] T. Mann, Deutsche Hörer!, op.cit., s. 72.
^[15] Ibid., s. 73.
^[16] K. Harpprecht, Thomas Mann. Eine Biographie, op.cit., s. 1313.
^[17] E. Dorian, The Quality of Witness, op.cit., s. 221.
^[18] Carlo Mattogno, Jürgen Graf, Treblinka. Extermination Camp or Transit Camp?, Theses & Dissertations Press, Chicago 2004, ss. 257-258.
^[19] Första delen är tillgänglig online: http://www.inconvenienthistory.com/archive/2010/volume_2/number_2/evidence_for_the_presence_of_gassed_jews.php. Andra delen av artikeln är planerad att publiceras i vinternumret 2010 av nättidskriften Inconvenient History.
^[20] Jfr. Carlo Mattogno, Il Campo di Chelmno tra Storia e Propaganda, Effepi, Genua 2009, kapitel 12.2. Se vidare T. Kues, ”De Fattiga i Lodz och ‘förintelselägret’ Chelmno”, online: http://www.sannhistoria.org/2010/08/12/de-fattiga-i-lodz-och-%E2%80%9Cforintelselagret%E2%80%9C-chelmno/
^[21] T. Mann, Deutsche Hörer!, op.cit., s. 93.
^[22] Ibid., s. 118.
^[23] Jfr. Jürgen Graf, “Zur Revision der Opferzahl von Majdanek” online: http://juergen-graf.vho.org/articles/zur-revision-der-opferzahl-von-majdanek.html
^[24] T. Mann, Deutsche Hörer!, op.cit., s. 118.
^[25] Cf.. Jürgen Graf, Thomas Kues, Carlo Mattogno, Sobibór. Holocaust Propaganda and Reality, TBR Books, Washington DC 2010, ss. 71-72.
^[26] “Man hat die Registratur des Todes gefunden”; T. Mann, Deutsche Hörer!, op.cit., s. 118. Något som tyder på att Mann förlitat sig på andrahandsinformation rörande Vrba-Wetzler-rapporten är det faktum att han anger antalet Auschwitz-offer till 1 715 000 istället för rapportens 1 765 000.
^[27] Ibid.
^[28] K. Harpprecht, Thomas Mann. Eine Biographie, op.cit., s. 1458.
^[29] T. Mann, Deutsche Hörer!, op.cit., s. 48.
^[30] Ibid.

För tre år sedan gavs den f.d. Auschwitz-fången Rudolf Vrbas överlevarskildring I Cannot Forgive ^[1] ut på svenska under titeln Jag flydde från Auschwitz.^[2] I sin recension av boken på den ”antirasistiska” tidskriften Expos hemsida skriver Anna Amnéus bland annat följande:

Rudolf Vrba var den första som beskrev Auschwitz dödsfabriker i detalj. Efter två år i koncentrationslägren Maidanek, Auschwitz och Birkenau lyckades Rudolf fly, tillsammans med medfången Alfred Wetzler. Rudolf ville berätta för världen vad som egentligen hände i Auschwitz. Fortfarande trodde judar runt om i Europa på myndigheternas försäkringar om att de skulle förflyttas till nya bosättningar. Försiktighetsåtgärderna kring Auschwitz var rigorösa, men Rudolf lyckades rymma och väl i frihet skriva en rapport om situationen i lägret. Rapporten smugglades vidare till ledare i Europa och USA, och såväl påven som ordföranden för Internationella Röda Korset engagerade sig. Det ledde till att Ungerns regent, amiral Horthy, hejdade deportationen av ungrare. Av den miljon judar som skulle skickas till gaskamrarna hann fyrahundratusen mördas innan deportationen stoppades. Vrbas rapport ledde till att sanningen om Auschwitz spreds och han användes sedan som expertvittne vid flera rättegångar mot nazister.^[3]

Beskriver då verkligen Vrba Auschwitz ”dödsfabriker” – krematorierna med de förmenta homicidala gaskamrarna – i detalj, som Amnéus hävdar? Vilken slags ”sanning” om Auschwitz var det egentligen som spreds av Vrbas rapport? Och var Rudolf Vrba, som avled i april 2006, över huvud taget ett tillförligt ögonvittne till den förmenta judeutrotningen i Auschwitz? Härnedan skall jag jämföra Vrbas olika påståenden med den kända verkligheten.

Rudolf Vrba 1997. Källa: Wikimedia Commons

Historien bakom Vrba-Wetzler-rapporten

Våren 1944 flydde Rudolf Vrba (alias Walter Rosenberg) tillsammans med en annan slovakisk-judisk fånge vid namn Alfred Wetzler (alias Josef Lanik) från Auschwitz-Birkenau. Deras ursprungliga rapport om situationen i lägret skall enligt uppgift från amerikanska OSS (föregångarorganisation till CIA) ha varit baserad på en utfrågning av rymlingarna gjord i Ungern av en viss Jozsef Elias. Dokumentet skall därefter ha mikrofilmats och smugglats ut till Italien av Dr. G. Soos, en motståndsman.^[4] Via Italien nådde rapporten slutligen Amerika och The War Refugee Board i New York, genom vilken den kom att få stor betydelse för den tidiga bilden av Auschwitz i väst. I rapporten uppges inte upphovsmännens namn; dessa blev kända först några år efter kriget.

Krematorierna i Birkenau

I sin rapport beskriver Vrbas och Wetzler Birkenaus fyra krematorier och de gaskammare som skall ha varit inrymda i dem på följande vis:

De nybyggda krematorierna och gaskamrarna i Birkenau öppnades i slutet av februari 1943. Gasningarna och likbränningen i björkskogen stoppades och kropparna fördes till de fyra nya krematorier som byggts för detta syfte. Aska hade dessförinnan använts som gödningsmedel på godset Harmansee, vilket gör det svårt att finna spår av massmorden.
I nuläget är fyra krematorier i drift i Birkenau, två större (modellerna I och II) och två mindre (modellerna III och IV). Modellerna I och II består av ett väntrum, gaskammare och förbränningsugnar. Det stora väntrummet, inrett för att likna hallen i ett badhus, kan rymma upp till 2000 personer. Det rapporteras att det finns ett annat väntrum, lika stort, beläget under detta. Några trappsteg leder från den stora hallen (på marknivå) in till en mycket lång och smal gaskammare. Duschattrapper har monterats på gaskammarens väggar för att ge intrycket av ett stort duschrum. Tre öppningar i kammarens tak kan förslutas hermetiskt med lock. En smalspårig räls leder från gaskamrarna genom vänthallen till förbränningsugnarna.

I mitten av hallen där förbränningsugnarna är belägna står en hög skorsten. Nio förbränningsugnar är byggda omkring den, var och en med fyra dörrar. Varje dörr tar emot tre genomsnittliga lik åt gången. Varje ugn förbränner tolv lik inom en och en halv timme, resulterande i en total kapacitet om cirka 2000 lik per krematorium och dygn.

[...] Krematorierna modell III och IV opererar på ungefär samma sätt, men deras omsättning är enbart cirka hälften så stor. De fyra krematoriernas sammanlagda kapacitet är därför 6000 lik per dygn.^[5]

När Vrba här talar om modell I-IV avser han de krematorier som vanligen betecknas Krema II-V (medan Krema I avser det gamla krematoriet i Auschwitz Stammlager). Krema II (d.v.s. Vrbas ”modell 1”) färdigsställdes i mars 1943, III-V först senare under våren och försommaren. Men det är inte enbart byggdatumen som Vrba och Wetzler misstar sig på: när insidan av Krema II-III skall beskrivas begår författarna några rejäla misstag. Det mest slående felet ligger i att såväl ”gaskammaren” som ”väntrummet” (i vilket de förmenta offren klädde av sig) placeras på marknivå istället för i källarplanet, där dessa utrymmen var belägna enligt ”Förintelse”-historikerna. Vrbas gaskammare skiljs från väntrummet av några trappsteg, men det är oklart i vilken riktning dessa leder. I vilket fall som helst ligger inte gaskammaren i källaren. Den smalspåriga räls som sägs leda från ”gaskammaren” till ugnarna har aldrig existerat i sinnevärlden.

Vrba och Wetzler beskriver Krema II och II som utrustade med vardera nio ugnar byggda runtomkring en skorsten, var och en av dem försedd med fyra öppningar. I verkligheten fanns det i vart och ett av de båda krematorierna fem ugnar med vardera tre öppningar (”mufflar”), stående på rad längsmed en av väggarna. Illustration 1 nedan visar en orginalritning för Krema II (och även III, då likt Krema IV och V de utgjorde varandras spegelbilder). Ritningen inkluderar även byggnadens halvunderjordiska källarplan, huvudsakligen rymmande två smala hallar, på ritningen betecknade Leichenkeller (”likkällare”, d.v.s. bårhus ) 1 och 2. Leichenkeller 1, den kortare av de två hallarna (av mig märkt ”A”), skall enligt den ortodoxa historieskrivningen i ha varit en homicidal gaskammare där hundratusentals judar mördades med Zyklon B; Leichenkeller 2 (här märkt ”B”) i sin tur skall ha varit det utrymme där offren fick klä av sig innan de drevs in i gaskammaren. De döda människorna skall efter gasningen ha transporterats till de fem krematorieugnarna (”D”) på våningen ovanför via en enkel hiss (”C”) belägen i ett mindre utrymme mellan Leichenkeller 1 och 2.

Illustration 1. Planritning över Birkenau Krematorium II inkluderande det halvunderjordiska källarplanet med Leichenkeller 1 och 2.

Den skiss över Krema II och III (Illustration 2) som Vrba och Wetzler bifogar i sin rapport är med andra ord en ren fantasiprodukt. Ironiskt nog avslöjar ett annat kronvittne till det påstådda gaskammarmassmordet i Auschwitz, den tjeckiske juden Filip Müller, sig själv som lögnare när han i sina memoarer hävdar att det var han som försåg Wetzler med kartskissen ifråga alldeles innan dennes och Vrbas flykt från lägret.^[6]

Illustration 2. Skiss över Birkenau Krema II och III från Vrba-Wetzler-rapporten. Källa: J. Mendelsohn, The Holocaust, vol. 11, op.cit., s. 262.

Kruxet är att Müller säger sig ha arbetat månadsvis inuti de nämnda krematorierna. Det är därför helt otänkbart att han skulle ha producerat en karta så föga överensstämmande med verkligheten. Den enda rimliga förklaringen är att Müller fabricerat historien utan att först ha bemödat sig om att läsa Vrba-Wetzler-rapporten. Vrba har (vid rättegången mot den revisionistiske publicisten Zündel i Toronto 1985) medgett att han hade kontakt med Müller under sin tid i Auschwitz, men påstår samtidigt att han ritat kartan själv utifrån information han erhållit från judar arbetande i krematorierna.^[7]

Vrba och Wetzler talar vidare om tre öppningar i taket till gaskammaren. De ortodoxa ”Förintelse”-historikerna hävdar enstämmigt att dessa öppningar skall ha varit fyra till antalet.^[8]

Den betydande diskrepansen mellan rapportens beskrivning av krematorierna och den dokumenterade verkligheten pekar mot att den förras utsagor, snarare än att basera sig på information erhållen från krematoriearbetare, består av nedpräntade rykten, lösa historier och rena fantasier från författarnas sida.

Vrba och Wetzler hävdar att varje ugnsöppning rymde tre lik och att varje kokseldad trippelugn kunde föraska tolv lik inom loppet av 90 minuter. Då ett modernt krematorium – vilket till skillnad från krematorierna från före och under andra världskriget inte använder sig av koks som bränsle utan av gas – kräver ungefär samma tid på sig för att förbränna ett (1) lik får man förmoda att den tekniska utvecklingen på krematoriefronten gått bakåt väsentligt sedan kriget, eller att Nazityskland låg mer än 60 år före omvärlden vad avser kremationsteknik.^[9] Fördelad på verklighetens femton ugnsöppningar skulle den i rapporten angivna kapaciteten om 2000 lik per krematorium och dygn innebära 5,6 lik per öppning och timme (11 minuter per lik), förutsatt dygnet-runt-drift–i sig en orimlighet då överhettning av ugnarna hade lett till svårreparerade skador.^[10]

De förmenta massgasningarna

Själva gasningarna skildras i rapporten på följande sätt:

Offren leds först in i vänthallen, där de blir åtsagda att de ska till badhuset. De klär av sig och tilldelas en handduk och ett stycke tvål av två vitklädda vakter, allt i syfte att få dem att tro att de skall ta en dusch. Därefter kläms de in i gaskammaren. Tvåtusen människor fyller upp kammaren, så att alla måste stå upp. Vakterna skjuter ofta in i kammaren för att få de som redan är inne att ge plats för fler. När väl alla är inne i kammaren förseglas dörrarna från utsidan. En kort väntan följer, antagligen i syfte att låta temperaturen på insidan stiga till ett visst gradtal. Därefter går SS-män iförda gasmasker upp på taket, öppnar luckorna till fönstren och häller ner en pulverformig substans i kammaren. [...]. Alla i kammaren dör inom tre minuter.^[11]

Antalet offer per gasning uppges som synes till 2000 personer. Då ”gaskammaren” i Krema II (d.v.s. Leichenkeller 1)) mäter 30×7 meter innebär det 9,5 personer per kvadratmeter. Mycket trångt men måhända inte en omöjlighet. Mer orimlig är å andra sidan utsagan att alla i kammaren skall ha dött inom loppet av tre minuter. Under optimala förhållanden skulle det ta betydligt längre tid innan gasen hade frigjorts från sitt bärmaterial och spridit sig i kammaren.^[12]

Vrbas vittnesmål om en gasning i Krema II

I sitt vittnesmål vid Zündel-processen i Toronto 1985 påstår sig Vrba ha bevittnat minst en gasning i Krema II från utsidan av denna byggnad. Närmare bestämt skall han i början av 1943 från fönstret i byggnaden Block 27 i lägeravsnitt BIb – cirka 60 meter sydost om Krema II:s baksida – ha iakttagit hur en ensam SS-man hällde ner Zyklon B genom tre eller fyra öppningar i taket till en ”bunker”. Enligt Vrba skall SS-mannen ha tagit sig upp på ”bunkerns” tak genom att först sträcka upp händerna till takkanten, vilken han påstår var belägen 6-7 fot (ca 2 meter) över markytan, och därefter svinga sig upp.^[13] Bevarade ritningar av Krema II visar emellertid att ”gaskammarens” tak endast stack upp 54 centimeter ovanför markytan, och att en jordbank gjorde det möjligt att utan ansträngning ta sig upp på taket till Leichenkeller 1 (= den förmenta gaskammaren) – Se även Illustration 3^[14] Vrba far alltså här med en uppenbar osanning.

Illustration 3 Krema II (sett från baksidan) under konstruktion, den 20 januari 1943. Till höger syns utsidan av Leichenkeller 1 (”gaskammaren”). Källa: G. Rudolf, The Rudolf Report, op.cit., s. 116

I likhet med Vrba skall Alfred Wetzler ha haft möjlighet att observera utsidan av ”gaskammaren” i Krema II mer eller mindre dagligen från januari 1943 fram till den 8 juni samma år.^[15] Enligt historikerna skall, som ovan nämnts, det ha funnits fyra öppningar, påminnande om små skorstenar, i taket till denna gaskammare. Trots detta talar som ovan nämnts Vrba-Wetzler-rapporten om tre stycken öppningar.^[16] Hur kunde Vrba och Wetzler ta fel på antalet öppningar när de hade flera månader på sig att mer eller mindre ostörda utföra sina observationer? När Vrba 1985 vittnade i Toronto ändrade han påpassligt nog öppningarnas antal till ”tre till fyra”!^[17]

Vidare går det knappast att undgå att lägga märke till diskrepansen mellan det ovan citerade vittnesmålet och Vrba-Wetzler-rapporten vad avser placeringen av ”gaskammaren” i Krema II (och III). I rapporten med medföljande skiss över krematoriet placeras ”gaskammarens” parallellt med ”väntrummet” och ugnsrummet i ena hörnet av krematoriebyggnaden. I vittnesmålet från 1985 däremot identifierar Vrba gaskammaren som utrymmet Leichenkeller 1, en från själva krematoriebyggnaden utstickande ”bunker”. Hur är det möjligt att Vrba först bevittnat ovan nämnda gasning och därefter ritat rapportens skiss över Krema II, en skiss där varken ”gaskammaren” eller ”väntrummet” sticker ut från krematoriebyggnaden utan tvärtemot ryms inuti den, och på första våningen rentav?

Vrba och Wetzler kvalificerar sig med andra ord näppeligen som tillförlitliga vittnen till krematorierna och ”gaskamrarna”.^[18]

Vrbas vittnesmål rörande gaskammaren i Auschwitz Stammlager

Vrba-Wetzler-rapporten behandlar huvudsakligen Birkenau, medan Auschwitz Stammlager (Auschwitz I) endast beskrivs ytligt. Krematoriet i Stammlager, i vilket den första gaskammaren skall ha varit inrymd 1941-1943, nämns överhuvudtaget inte.^[19] Det mest underliga med detta består i, att ”gaskammaren” i Stammlagers krematorium (Krema I) är den enda förmenta människogaskammaren som Vrba påstår sig ha sett med egna ögon. Denna observation skall ha ägt rum i november 1942.^[19] I sitt korsförhör under Zündel-rättegången vittnade Vrba som följer:

Fråga: Jag frågade dig om du hade varit i Krema I i Auschwitz när folk gasades där, och jag tror svaret var nej. Stämmer det?

Svar: Svaret är nej. Jag begav mig dit för att samla ihop kläder från gaskammaren i Krematorium I.

F: Från gaskammaren?

S: Ja.

F: Var du inne i den?

S: Ja.

F: Vad såg gaskammaren ut som?

S: Den var ursprungligen ett garage som förband SS-barrackerna med det lilla krematoriet.

F: Hmmm.

S: Och där fanns garagedörrar.

F: Hmmm.

S: Och taket var förstärkt med jord. På insidan var det mörkt. Dörren stod öppen…

F: Hur breda var dörrarna?

S: Som en rejäl garagedörr, och två sidoöppningar åt två sidor.

F: Hmmm.

S: Vi gick in under förespeglingen att vi skulle samla – inte under förespeglingen, med befallning om att samla ihop kläderna som fanns där. Jag har förstått att människorna sedermera fick klä av sig innan de gick in i gaskammaren.

F: Du säger att…

S: Sedan gasades de, och sedan, eftersom det låg kläder på gårdsplanen framför sjukhuset, så föstes de in i gaskammaren innan de togs ut. Jag förstod att det var det jobb jag ålagts så jag samlade ihop kläderna.

F: Kläderna befann sig i gaskammaren?

S: Korrekt.^[20]

Vrba talar här om en gaskammare ”i Krematorium I” som ursprungligen skall ha varit ett garage förbindande krematoriet med ”SS-barrackerna.” Vidare påstår vårt vittne att gaskammaren skall ha varit försedd med ”garagedörrar” – hur många lämnas oklart, men han talar samtidigt om fyra öppningar in i kammaren (”två sidoöppningar åt två sidor”).

Låt oss nu ta en titt på Krema I i förhållande till omgivande byggnader i Auschwitz Stammlager (Illustration 4). Vi ser omedelbart att krematoriet (A) inte är förbundet med vare sig byggnaderna inrymmande den ”politiska avdelningen” (B och C) eller SS-sjukhuset (D).

Illustration 4. Avsnitt av Auschwitz I (Stammlager) rymmande Krema I. Källa: G. Rudolf, The Rudolf Report, op.cit., s. 57

”Gaskammaren” i Krema I skall ha varit inrymd i ett större rum inuti själva krematoriebyggnaden. Den som besöker Auschwitz idag blir förevisad en ”rekonstruktion” av denna ”gaskammare”.^[21] 1944 byggdes ”gaskammaren” om till fyra skyddsrum mot luftangrepp. Efter krigets slut skall samma utrymme ha ”rekonstruerats” tillbaka till sitt ”ursprungliga” gaskammarskick, komplett med fyra hål i taket för införsel av Zyklon B. Illustration 5 visar krematoriet i sitt ”rekonstruerade” skick. Här ser vi att offren skall ha förts in i ”gaskammaren” (A) via en smal vestibul (B). Den enda övriga öppningen (C) vetter mot salen med krematorieugnarna (D).

Illustration 5. Planritning över Krema I i sitt nuvarande, ”rekonstruerade” skick. Källa: G. Rudolf, The Rudolf Report, op.cit., s. 82

I själva verket har det, som påvisats av Germar Rudolf ^[22] och Carlo Mattogno,^[23] aldrig existerat någon gaskammare i Stammlager-krematoriet. Utrymmet som för Auschwitz-pilgrimer uppvisas som en ”rekonstruerad gaskammare” var ursprungligen ett bårhusutrymme (Leichenhalle) för lik väntande på kremering. Det var detta bårhusutrymme som efter avvecklingen av krematoriet 1943 byggdes om till skyddsrum. Kastar vi en blick på en orginalplan över krematoriet (Illustration 6) märker vi också att ”vestibulen” inte står att finna på den. Ingen av de förefintliga dörrarna i krematoriet går heller att likna vid en ”rejäl garagedörr”.

Illustration 6. Originalplan över Krema I med tillagd skala. Källa: G. Rudolf, The Rudolf Report, op.cit., s. 80.

Med ovanstående i beaktande kan Vrbas vittnesmål om gaskammaren i Krema I avskrivas som ren fantasi.^[24]

Antalet deporterade och gasade judar enligt Vrba och Wetzler

Vrba-Wetzler-rapporten innehåller flera sidor med föregiven statistik över de judar som skickades till Auschwitz-Birkenau. De till lägret deporterade, såväl som de ”försiktigt uppskattade” gaskammaroffren fram till och med april 1944, listas noggrannt efter medborgarskap. Hur tillförlitlig är då denna statistik? Som ett exempel kan ges siffran för de dödade franska judarna. Deras antal uppges till inte mindre än 150 000.^[25] I verkligheten deporterades från Frankrike totalt cirka 75 000 judar, alla destinationer medtagna (69 000 skickades till Auschwitz).^[26]

Vrba och Wetzler hävdar att inte mindre än 1 765 000 judar, noggrannt fördelade på en rad ursprungsländer, skall ha gasats i Birkenau bara mellan april 1942 och april 1944.^[27] Faktum är emellertid att det sammanlagda antalet till Auschwitz-Birkenau deporterade – judar och icke-judar – uppgår till cirka 1 300 000.^[28] Vrbas siffror stämmer dock väl överens med de propagandasiffror som spreds av främst Sovjetunionen efter kriget. Den historiska ”dokumentationen” The Black Book (1946) utgår delvis från Vrba och Wetzler i sitt påstående att Auschwitz skall ha krävt 4 miljoner offer, varav minst 1 765 000 gasade.^[29]

De äldre ”Förintelse”-historikerna Leon Poliakov och Lucy Dawidowicz menade på sin tid att 2 miljoner dött i Auschwitz, varav merparten i gaskamrarna.^[30] Raul Hilberg och Gerald Reitlinger talade å andra sidan redan på 50-talet om 1 miljon ^[31] respektive 8-900 000 Auschwitz-offer,^[32] medan Jean-Claude Pressac reducerar offersiffran till 775 000 judiska offer, varav 630 000 gasade.^[33] Den ansedde tyske skribenten Fritjof Meyer har vidare reducerat siffran till ”endast” 500 000.^[34] Revisionistiska forskare som Arthur Butz och Carlo Mattogno har, baserat på dokumenterade fakta rörande krematoriekapaciteter, koksleveranser och dödlighetsstatistik dragit slutsatsen att sammanlagt 130 000 – 170 000 fångar avlidit i Auschwitz-Birkenau, huvudsakligen till följd av en serie svåra epidemier.^[35]

Rudolf Vrba å sin sida höll dock hårdnackat fast vid att exakt 1 765 000 fångar gasats i Auschwitz under den tid han var där – han hade ju själv räknat dem! – och avfärdade i rätten bryskt ”Förintelse”-historikerna Hilbergs och Reitlingers ovan nämnda offersiffror.^[36] I sina memoarer hävdar Vrba rentav att Auschwitz gaskammare totalt krävde 2,5 miljoner liv!^[37]

Vrbas memoarer och Zündel-rättegången 1985

I sina memoarer, som Vrba skrev tjugo år efter rapporten tillsammans med journalisten Alan Bestic, finner vi en rad punkter som motsäger vårt vittnes tidigare utsagor, liksom flera nya absurda inslag från det groteska underlandet Auschwitz. För att ge endast några få exempel:

• Krema II och III i Birkenau – nu korrekt försedda med vardera fem trippelugnar istället för nio ugnar med fyra öppningar vardera – kunde förbränna 3 lik samtidigt i varje ugnsöppning – inom loppet av 20 minuter!^[38]
• SS-ledaren Heinrich Himmler påstås personligen ha bevittnat en gasning i Birkenau i mars 1943, trots att han i själva verket besökte lägret för sista gången i juli 1942, innan krematorierna i Birkenau ens var projekterade.^[39]
• Hela gasningsproceduren påstås ha varit möjlig att observera från ett titthål i gaskammarens dörr – trots att tretusen människor (till skillnad från rapportens tvåtusen) skall ha trängts därinne på en yta om 210 kvadratmeter.^[40]

I samband med Zündel-rättegången 1985 blev Vrba den förste ”Auschwitz-överlevaren” någonsin att utsättas för ett regelrätt korsförhör. Konfronterad med orimligheterna i sina tidigare utsagor erkände Vrba att han att han endast hört talas om gaskamrarna från andra fångar och att han i författandet av sina memoarer använt sig av vad han själv valde att kalla ”licentia poetiarum” (poetisk licens),^[41] men som på ren svenska vanligen benämns lögn.

Så mycket för den ”detaljerade dokumentationen av Auschwitz dödsfabriker”.

^[1] R. Vrba, I Cannot Forgive, Bantam, Toronto 1964, senare återutgiven under titeln I escaped from Auschwitz.
^[2] Schibsted 2007.
^[3] A. Amneús, ”Dokument från helvetet”, den 7 augusti 2007, online: http://expo.se/2007/48_2023.html.
^[4] John Mendelsohn (red.), The Holocaust. Selected Documents in Eighteen Volumes. Volume 11: The Wannsee Protocol and a 1944 Report on Auschwitz by the Office of Strategic Services, Garland Publishing, New York/London 1982 s. 227. Denna och andra översättningar i artikeln av författaren.
^[5] Ibid., ss. 250-251.
^[6] Filip Müller, Eyewitness Auschwitz: Three Years in the Gas Chambers at Auschwitz, Stein & Day, New York 1979, ss. 121-122.
^[7] Her Majesty the Queen vs. Ernst Zündel, District Court of Toronto, januari 1985, s. 1476, 1479; online: http://vho.org/aaargh/engl/vrba1.html
^[8] För en utförlig studie rörande dessa öppningar se Carlo Mattogno, ”The Elusive Holes of Death”, i: Germar Rudolf, Carlo Mattogno, Auschwitz Lies: Legends, Lies, and Prejudices on the Holocaust, Theses & Dissertations Press, Chicago 2005, ss. 279-394.
^[9] Exempelvis kan en modern gaseldad kremationsugn med 1 ugnsöppning av den Matthew’s Cremations-producerade modellen Power-Pak II klara av 4 lik inom loppet av 8 timmar, medan samma firmas effektivaste ugn, Ener-Tek IV kan hantera maximalt 15 lik inom loppet av 18 timmar. Källa: http://www.matthewscremation.com/equipment/human-cremation-equipment.aspx
^[10] Jfr. G. Rudolf (red.), Dissecting the Holocaust, 2:a reviderade upplagan, Theses & Dissertations press, Chicago 2003, ss. 406-407. En 2000-sidors studie rörande Auschwitz krematorieugnar författad av Carlo Mattogno är planerad att utges 2011.
^[11] J. Mendelsohn (red.), The Holocaust, Vol. 11, op.cit., s. 252.
^[12] Jfr. Germar Rudolf, The Rudolf Report. Expert Report on Chemical and Technical Aspects of the “Gas Chambers” of Auschwitz, Theses & Dissertations Press, Chicago 2003, ss. 194-196.
^[13] Her Majesty the Queen vs. Ernst Zündel, op.cit., ss. 1328-1329.
^[14] Jfr. Jean-Claude Pressac, Auschwitz: Technique and Operation of the Gas Chambers, The Beate Klarsfeld Foundation, New York 1989, s.322, 324.
^[15] Detta emedan Wetzler arbetade i ovan nämnda byggnad (BIb Block 27) fram till nämnda datum. Jfr. Her Majesty the Queen vs. Ernst Zündel, op.cit., s. 1428.
^[16] J. Mendelsohn (red.), The Holocaust, Vol. 11, op.cit., s. 251.
^[17] Her Majesty the Queen vs. Ernst Zündel, op.cit., s. 1328.
^[18] För en detaljerad genomgång av Jean-Claude Pressacs försvar av Vrbas rapport, se C. Mattogno, “Jean-Claude Pressac and the War Refugee Board Report”, Journal of Historical Review, vol. 10, nr.4, ss. 461-486; online: http://vho.org/GB/Journals/JHR/10/4/Mattogno461-486.html
^[19] Her Majesty the Queen vs. Ernst Zündel, op.cit., s. 1474.
^[20] Ibid., ss. 1475-1476.
^[21] Fram till 90-talet undanhöll emellertid Auschwitz-muséets guider för turister att det rörde sig om en “rekonstruktion”, jfr. David Cole interviews Dr. Franciszek Piper; online: http://www.vho.org/GB/c/DC/gcgvcole.html
^[22] Germar Rudolf, The Rudolf Report, op.cit., ss. 78-88.
^[23] Jfr. Carlo Mattogno, Auschwitz: Crematorium I and the Alleged Homicidal Gassings, Theses & Dissertations Press, Chicago 2005.
^[24] Det är inte omöjligt att Vrba fått sig till livs historien från Filip Müller. I det ovan citerade vittnesmålet säger sig Vrba ha träffat Müller vid sitt besök till Krema I. Vrba talar vidare om att judarna som skickades till gaskammaren i Krema I “sedermera“ fick klä av sig innan de gasades (Her Majesty the Queen vs. Ernst Zündel, op.cit., s. 1475). Müller skriver (Eyewitness Auschwitz, op.cit., s. 12) att offren för de första gasningarna i Krema I hade dödats påklädda (med resväskor och packningar!) men att följande offer tvingades klä av sig på gårdsplanen framför krematoriet. Den enda gasning med påklädda offer Müller säger sig ha bevittnat ägde rum strax efter hans ankomst till Auschwitz i april 1942, d.v.s. minst ett halvår innan Vrbas förmenta besök till Krema I.
^[25] J. Mendelsohn (red.), The Holocaust, Vol. 11, op.cit., s. 278.
^[26] R. Hilberg, The Destruction of the European Jews, 3:e uppl., Yale University Press, New Haven/London 2003, vol. II, ss. 699-700.
^[27] J. Mendelsohn (red.), The Holocaust, Vol. 11, op.cit., s. 278.
^[28] F. Piper “The Number of Victims”, i: Y. Gutman (red.) Anatomy of the Auschwitz Death Camp, United States Holocaust Memorial Museum/Indiana University Press, Washington, D.C./Bloomington 1994, s. 71.
^[29] För en diskussion rörande fyramiljonerssiffran, se C. Mattogno, “The Four Million Figure of Auschwitz: Origin, Revisions and Consequences,” The Revisionist, nr. 4, 2003, ss. 387-392; online: http://vho.org/tr/2003/4/Mattogno387-392.html
^[30] Leon Poliakov, Breviaire de la Haine, Paris 1951, ss. 231-2; Lucy R. Dawidowicz, The War Against the Jews 1933-1945, London 1975, s. 149.
^[31] Raul Hilberg, The Destruction of the European Jews, Chicago 1961, s. 767.
^[32] Gerald Reitlinger, The Final Solution, New York 1961, ss. 489-501.
^[33] Jean-Claude Pressac, Die Krematorien von Auschwitz: Die Technik des Massenmordes, München 1994, s. 202.
^[34] Fritjof Meyer, ”Die Zahl der Opfer von Auschwitz – Neue Erkentnisse durch neue Archivfunde”, Osteuropa. Zeitschrift für Gegenwartsfragen des Ostens, nr.5, maj 2022, ss. 631-641.
^[35] Robert Faurisson, ”How many deaths at Auschwitz?”, The Revisionist, nr. 1, 2003, ss. 17-23; Carlo Mattogno, ”The crematoria ovens of Auschwitz and Birkenau” i: G. Rudolf (red.) Dissecting the Holocaust, op.cit., p. 407, 411-412.
^[36] Her Majesty the Queen vs. Ernst Zündel, op.cit., s.1451-5.
^[37] R. Vrba, I Cannot Forgive, op.cit., s. 10: “(…) the machinery that sucked in 2,500,000 men, women and children in three years and puffed them out in harmless black smoke”.
^[38] Ibid., s. 15.
^[39] Ibid., s. 10ff.; Angående Himmlers sista Auschwitz-besök, jfr. Auschwitz-kommendanten Rudolf Höß egen uppgift, bekräftad av den tyske historikern Martin Broszat; R. Höß, Kommandant in Auschwitz, Deutschen Taschenbuch Verlag, München 1983, s. 181
^[40] R. Vrba, I Cannot Forgive, op.cit., s. 10.
^[41] Her Majesty the Queen vs. Ernst Zündel, op.cit., s. 1447-1448.

Av Thomas Kues

Steve Sem-Sandberg

År 2009 tilldelades den svenske författaren Steve Sem-Sandberg Augustpriset för sin roman De fattiga i Lodz.¹ I motiveringen till prisutdelningen läser vi att Sem-Sandberg

“skildrar det judiska gettot i den polska staden Lodz väster om Warszawa, dess tillkomst, organisation och hjärtslitande villkor under nazistiskt överinseende. Det är en historia som berättas sedan alla tårar torkat, återgiven i en närmast torr och osentimental stil, en balansgång mellan fakta och fiktion som med utgångspunkt i (den autentiska) Gettokrönikan 1941-44 tecknar en serie individuella öden med stark integritet, också när de sviktar eller sviker.”²

Men hur står det egentligen till med det “faktum“ som genomsyrar hela romanen, nämligen att från och med januari 1942 hundratusentals judar skall ha deporterats från gettot i Lodz (av tyskarna betecknat Litzmannstadt) till en säker död i primärt det “rena förintelselägret“ Chelmno (även känt under det tyska namnet Kulmhof)? I bokens avslutande kommentar läser vi:

“Redan så tidigt som i februari eller mars 1942 förelåg i gettot otvetydiga bevis för att de flesta av de ’transporter’ som från och med årsskiftet 1941/42 lämnat gettot gått direkt till förintelseläger. Helt säkert visste Rumkowski [ledaren för den judiska gettoadministrationen och en av romanens huvudpersoner] själv på ett mycket tidigt stadium, om inte rentav redan från första början, att gettots befolkning mördades mitt framför ögonen på honom. Men långt ifrån alla visste och frånvaron av hundraprocentig visshet skapade den underliga gråzon mellan förtvivlan och hopp som hela Krönikan är inskriven i. Trots allt som talade emot fanns det ändå de som envisades med att tro att det skulle finnas ett liv utanför gettot, någonstans och i någon form; och denna tilltro till hoppet om en överlevnad präglar trots allt Gettokrönikans författare ända fram till den allra sista dagen.” ³

Ordet “förintelseläger“ i ovanstående stycke borde justeras till “ett förintelseläger“, eftersom de judiska transporterna från Lodz under 1942 samtliga hade som destination Chelmno – den första transporten till Auschwitz ägde rum först i augusti 1944.

Förelåg då verkligen “otvetydiga bevis“ för att de evakuerade judarna mördades i Chelmno? Var som Sem-Sandberg påstår gettoäldsten Rumkowski medveten om att han skickade sina medjudar i döden? Hade han ens anledning att misstänka att så var fallet?

Enligt SS-statistikern Richard Korherrs rapport från den 28 april 1943 hade de sammanlagt 145 302 judar som fram till årsslutet 1942 evakuerats från gettona i Warthegau-distriktet (till vilka Lodz hörde) skickats till “den ryska östern“ (med vilket avses de av Tyskland ockuperade sovjetiska territorierna inklusive Baltikum) tillsammans med 1 274 166 ytterligare judar vilka “slussats genom lägren i Generalguvernementet“, d.v.s. Belzec, Sobibór, Treblinka och Majdanek.⁴ I likhet med Sobibór⁵ betecknades Chelmno av tyskarna uttryckligen som ett transitläger (Durchgangslager).⁶ De judar som skickades iväg från Lodz med början i januari 1942 omnämns i de tyska dokumenten som ausgesiedelt, d.v.s. omförflyttade eller evakuerade – ett faktum som återkommer i Sem-Sandbergs roman. De etablerade “Förintelse”-historikerna hävdar givetvis att allt detta rörde sig om verbalt kamouflage, och att de judar som deporterades till Chelmno omgående mördades där i speciella “gasvagnar” med motoravgaser och begravdes i massgravar för att senare grävas upp och brännas under bar himmel. Av de judar som skickades till Chelmno skall endast en handfull ha sparats från en omedelbar död för att arbeta med att hålla igång utrotningsmaskineriet. Till slut skall hela lägret ha jämnats med marken och alla spår av det enorma brottet undanröjts. Men stämmer denna officiellt sanktionerade historieskrivning verkligen överens med sanningen?

I sin i fjol publicerade studie Il Campo di Chelmno tra Storia e Propaganda (Lägret Chelmno i historia och propaganda)⁷ har den revisionistiske forskaren Carlo Mattogno kritiskt granskat bevisläget för den officiella historiska bilden av lägret. Hans slutsatser kan kortfattat summeras sålunda:

• Den ortodoxa historieskrivningen vilar så gott som uteslutande på utsagor från förmenta ögonvittnen. Dessa vittnesmål innehåller inte blott en rad absurditeter och påvisbara felaktigheter, inklusive rent fantastiska offersiffror, utan är även i många fall sinsemellan grovt motstridiga rörande avgörande detaljer såsom antalet massgravar och deras storlek, lägrets verksamhetsperiod, tidpunkten för påbörjandet av kremeringarna, hur ”gasvagnarna” i praktiken fungerade, et cetera.
• Det enda anförda dokumentära beviset för massutrotningen i Chelmno – ett förment tyskt memoranda rörande de påstådda ”gasvagnarna” daterad den 5 juni 1942 – är i själva verket ett klumpigt utfört falsarium, vars innehåll inte blott rymmer flera absurda inslag, utan även motsägs av dokumenterade fakta om de lastbilstyper som skall ha använts.
• Det existerar inte ett enda bevarat exemplar av de förmenta ”gasvagnarna” och inte heller ett enda autentiskt foto av en sådan, eller för den delen en ritning. Flera vittnen menar talande nog att det vid sidan av ”gasvagnarna” i Chelmno även fanns snarlika fordon vars lastutrymmen användes för desinficering eller transporter av människor.
• Vid fyra tillfällen – 1945, 1951, 1986-87 och 2003-04 – har arkeologiska undersökningar genomförts på det tidigare lägerområdet. De fynd som gjorts motsäger emellertid vittnenas utsagor i synnerhet och förintelselägerhypotesen i allmänhet på flera viktiga punkter. Bland annat är de relativt små askmängder som återfunnits oförenliga med kremeringen under bar himmel av hundratusentals människolik.
• De arkeologiska undersökningarna visar att det existerade endast en (1) öppen förbränningsugn i lägret. Kapaciteten hos denna typ av fältugn är dokumenterad och ger vid hand att högst 45 lik kunde föraskas inom loppet av 24 timmar. Detta innebär att kremeringen av de cirka 150 000 offer som numera vanligen tillskrivs Chelmno skulle ha slutförts tidigast år 1951! Således tyder allt på att “endast“ några tusental lik kremerades i lägret. Dessa lik härrörde utan tvekan från avlidna lägerfångar och från evakuerade judar som dött under transporten till lägret.⁸

Med andra ord: Chelmno var inget förintelseläger, och den absoluta majoriteten av de judar som evakuerades dit från Lodz och de övriga gettona i Warthegau fördes av allt att döma vidare till de ockuperade territorierna i öster, sannolikt via den närbelägna järnvägslinjen Poznan-Warszawa-Minsk. I likhet med de övriga “förintelselägren“ tjänade Chelmno i själva verket som ett avlusnings- och transitläger varifrån judar slussades vidare till getton och läger i det ockuperade Sovjet och Baltikum inom ramen för den s.k. Ostwanderung, den tvångsförflyttning som efter kriget var tänkt att följas upp med den “Slutgiltiga lösningen“, d.v.s. avhysandet av samtliga judar från Europa.

Den slutliga spiken i kistan för legenden om “förintelselägret“ Chelmno slås postumt i av en judisk dagboksförfattare vid namn Herman Kruk. Denne var en polsk jude och akademiker från Warszawa som år 1939 flydde till den litauiska huvudstaden Vilnius (vid denna tid vanligen känd som Vilna). När tyskarna gick in i Litauen sommaren 1941 blev Kruk kvar i Vilnius, där han utsågs till föreståndare för biblioteket i det nybildade gettot. Under perioden 1941-1944 förde Kruk, som hade nära kontakter med de ledande judarna i Litauen, en omfångsrik dagbok i vilken han i detalj beskrev allt som skedde i gettot. Sensommaren 1943 evakuerades Kruk tillsammans med många andra judar från Vilnius-gettot till Estland, där han i september 1944 skall ha skjutits till döds i samband med likvideringen av arbetslägret Lagedi. Hans dagbok togs om hand av en bekant, som senare förde med sig den till Israel. År 1961 publicerades dagboken på jiddisch; först år 2002 översattes den till engelska och gavs ut under titeln The last days of the Jerusalem of Lithuania.

Kruks dagbok är av stort intresse, då den innehåller en rad notiser vars innehåll går stick i stäv med den gängse historiska bilden av de europeiska judarnas öde under andra världskriget.⁹ Den 4 juli 1942 skrev Kruk följande i sin dagbok:

“Erhöll just ett meddelande från Lodz. För oss är Lodz en av dessa städer från vilka man knappt kan erhålla någon information. Självfallet är ryktena därifrån vilda och tokiga och enligt dem är det redan ett faktum att det inte längre finns några judar i Lodz.
Nu har jag fått reda på av två unga människor som skickades iväg från Lodz-gettot i mars att Lodz har ett getto. Det äger inte rum några skjutningar, och massavrättningar är okända. Det enda som sker är att folk skickas iväg att arbeta. De antar att omkring 10 000 judar nyligen har skickats iväg från Lodz. Nu vet de unga människorna vad det innebär att skickas att arbeta. De släpas runt från ställe till ställe; de vet inte var de är eller vad de håller på med. Då och då plockas grupper ut och försvinner, och man antar att de skjuts…
Båda de unga männen flydde från en sådan grupp och efter en veckas vandring arresterades de i Vilna [och fördes till] Lukiszki [ett fängelse i samma stad] varifrån de släpptes för blott två dagar sedan. Här i gettot fick de nya kläder och snart kommer de skickas att utföra skogsarbete.”¹⁰

Denna dagboksanteckning visar entydigt att “evakueringen” av Lodz judar österut som det talas om i de tyska dokumenten inte var något påhittat i syfte att dölja det förmenta massmordet i Chelmno, utan en verklig folkförflyttning.

Enligt Lodz gettokrönika skickades 10 003 judar från Lodz till Chelmno i januari 1942, 7025 i februari och 24 687 i mars.¹¹ Det kan mycket väl tänkas att de två unga Lodz-judarna från vilka Kruk mottog sin information endast kände till det sammanlagda antalet evakuerade för januari (hursomhelst är samstämmigheten mellan deras “omkring 10 000” evakuerade och krönikans “10 003” slående).

Då de två unga männen endast behövde en veckas vandring för att nå Vilnius – och man får utgå från att de endast tillryggalade en smärre sträcka per dygn, då de givetvis ansträngde sig för att inte upptäckas av tyska soldater – förefaller det mest sannolikt att det arbetsställe de deporterats till var beläget antingen i Litauen eller i det angränsande Vitryssland, då Vilnius är beläget cirka 150-160 km från den polska och (tidigare) tyska (ostpreussiska) gränsen men blott omkring 30 km från gränsen mot Vitryssland.

Närvaron av polska judar från just Lodz i de ockuperade östra territorierna omvittnas av flera andra judiska observatörer. I Avraham Torys dagbok från gettot i Kovno (Kaunas) finner vi en anteckning från den 14 juli 1942 om att “fyra judar från Lodz” förts till Kovno-gettots sjukhus från ett närbeläget arbetsläger.¹² Den tyske juden Josef Katz nämner i sina memoarer upprepade gånger närvaron av polska judar i gettot i Riga och koncentrationslägret Kaiserwald i samma stad, inklusive “Shmuel, en jude från Lodz”.¹³ Slutligen rapporterade ovan nämnde Herman Kruk i en tidigare dagboksanteckning från den 16 februari 1942 att judar från bland annat Lodz skickats till Kovno, förment för att skjutas där.¹⁴

Mattognos forskning och Kruks dagbok lämnar inga tvivel: den officiella bilden av Lodz-judarnas slutliga öde stämmer inte överens med den historiska sanningen utan är ett slarvig ihopsytt lappverk av rykten och krigspropaganda. Ofrånkomligen framträder således också Steve Sem-Sandbergs rosade roman i ett nytt, för många utan tvivel högst besvärande ljus. Hur djupt föraktlig Chaim Rumkowski än var som person, så kan han i varje fall inte läggas till last för att ha skickat tiotusentals judar till en säker död i förintelseläger. På samma sätt kan tyskarna, hur inhuman deras behandling av Europas judar än var i övrigt, inte längre lastas för det fiktiva massmordet på hundratusentals judar i Chelmno.

1. Steve Sem-Sandberg, De fattiga i Lodz, Albert Bonniers Förlag, Stockholm 2009
2. http://augustpriset.se/vinnare-2009
3. Steve Sem-Sandberg, De fattiga i Lodz, op.cit., s. 658.
4. Nürnberg-dokument NO-5194, ss. 9f.
5. För en kritisk granskning av historieskrivningen kring detta “rena förintelseläger“ hänvisar jag den intresserade läsaren till följande studie: Jürgen Graf, Thomas Kues, Carlo Mattogno, Sobibór. Holocaust Propaganda and Reality, TBR Books 2010.
6. P. Witte, S. Tyas, “A New Document on the Deportation and Murder of the Jews during ‘Einsatz Reinhardt’ 1942,” i: Holocaust and Genocide Studies, nr. 3, vintern 2001, s. 477.
7. Effepi, Genua 2009. En översättning till engelska av denna studie är planerad att utges mot slutet av innevarande år (2010).
8. En mer utförlig sammanfattning (på italienska) av bokens argument finns tillgänglig online: http://andreacarancini.blogspot.com/2010/01/il-campo-di-chelmno-tra-storia-e.html
9. En noggrann genomgång av samtliga dessa dagboksnotiser återfinns i min kommande artikel “Evidence for the Presence of ’Gassed’ Jews in the Occupied Eastern Territories, Part 1“, Incovenient History, vol. 2, nr. 2, http://www.inconvenienthistory.com
10. Herman Kruk, The Last Days of the Jerusalem of Lithuania. Chronicles from the Vilna Getto and the Camps, 1939-1944, Yale University Press, New Haven/London 2002 op.cit., s. 319.
11. Danuta Dabrowska, Lucjan Dobroszycki (red.), Kronika Getta Lódzkiego, Wydawnictwo Lódzkie 1965, vol. I, s. 401, 426, 445.
12. Avraham Tory, Surviving the Holocaust. The Kovno Getto Diary, Harvard University Press, Cambridge / London 1990, s. 111.
13. Josef Katz, One who came back: The diary of a Jewish survivorz, Dryad Press, Takoma Park (ML), 2006, s. 65, 108, 129, 156.
14. Herman Kruk, The Last Days of the Jerusalem of Lithuania, op.cit., s. 210.

Som ni kan läsa i andra artiklar på Sann Historia så är även hans egna mycket irriterade, bland annat en överlevande från Auschwitz och Buchenwald, Miklós (Nikolaus) Grüner i Malmö. Han kallar Elie för ”Judas” , ”Bluff” etc. Vilken tur att han också är jude, annars hade det varit ”antisemit, nazist, historieförfalskare” m.m. Ja, ni vet ju hur verserna går.

Men nu är det tid för Elie Wiesel att bevisa att hans belackare har fel. Så Elie, visa din tatuering från Auschwitz 1944 som du påstår att du har. Du har talat om för världen i 50 år nu att du har A7713 på din arm. Alla foto på dig som vi har sett visar tyvärr ingen tatuering.

Elie Wiesel har svurit under ed i rättegången mot Eric Hunt den 8 juli 2008 att han har en tatuering:

F: Boken ”Night” som du skrev, är den sanningsenligt skildrad från dina erfarenheter under Andra Världskriget?
S: Den är sanningsenligt skildrad. Vartenda ord i boken är sanning.
[…]
F: Och vad var din – vilken dag är du född i Sighet, Rumänien?
S: 30 september 1928.
[…]
F: Och vad (vilket nummer) var tatuerat på din vänstra arm?
S: Mitt nummer är A7713 och min fars var 7712.

Källa: Superior Court of California. County of San Francisco. Before the Honorable Robert Donder, Judge Presiding, Department Number 23. People of the State of California, Plaintiff, vs. Eric Hunt, Defendant. Testimony of Elie Wiesel, July 8, 2008, p. 7 and 13.

Elie Wiesel har också i intervjuer sagt att han har en tatuering. Den 25 mars 2010 vid universitet i Dayton USA så frågade en student om han fortfarande hade sin tatuering och om det påminde honom om hans fruktansvärda erfarenheter. Han svarade:

- Jag behöver inte den för att komma ihåg. Jag tänker på det förflutna varje dag. Men jag har fortfarande på min arm – A7713. På den tiden var vi bara nummer, inga namn och ingen identitet.

Källa: Dayton Daily News, March 26, 2010, “Elie Wiesel: ‘The answer is education … and memory’ Holocaust survivor, Peace Prize winner talks to local high school and college students.”
By Meredith Moss, Staff Writer Updated 7:56 AM Friday, March 26, 2010 .
Contact Moss at (937) 225-2440 or mmoss@DaytonDailyNews.com.

Elie Wiesel har även i tal sagt att han har en tatuering. I ett tal 1995 i Polen som markerade 50-årsdagen av Auschwitz befrielse så sa han så här:

- Jag talar till er som en man som för 50 år och 9 dagar sen inte hade något namn, inget hopp, ingen framtid och endast känd som A 7713.

Källa: KLRN, San Antonio. “Elie Wiesel, First Person Singular” A PBS Production.

1996 så spelades det in en “dokumentär” med Elie Wiesel som heter Elie Wiesel Goes Home, (Elie Wiesel åker hem). I denna film så tar Elie av sig kavajen och visar sin vänstra arm. Men där finns inget att se! Många revisionister har gjort filmer på temat som är uppladdade på YouTube. Låt oss titta på två. Första exemplet är från Eric Hunt:

Den andra är ett förslag till video ifrån ”vladkampfer” på CODOH forum:

För att sammanfatta det, kejsaren har inga kläder, kejsaren är NAKEN! Våra vänner på Levande Historia sover nog inte så gott på nätterna nuförtiden. Hela deras verksamhet och budget bygger på en lögn av kejsaren Elie Wiesel, nobelpristagare och allt. Stackars Göran Persson som blev itutad allt detta skräp och anslog våra skattepengar till ett ”looser” projekt.

Nedanstående artikel baseras på en intervju i Hajdú Online, detta efter att Miklós Grüner för några dagar sedan personligen, i sällskap av en ungersk kirurg, uppsökt tidningen och föreslagit en intervju.

Miklós (Nikolaus) Grüner

Vid 15 års ålder, i maj 1944, blev Miklós Grüner tillsammans med sina föräldrar, samt en äldre och yngre bror, deporterad från Ungern till koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau. Han talar om att hans mor och yngre bror gasades omedelbart efter deras ankomst till lägret. Sedan fick han själv, hans äldre bor och hans far, sina fångnummer tatuerade på armen och skickades att utföra tungt arbete i en fabrik för syntetiskt bränsle med kopplingar till IG Farben, och där hans far dog sex månader senare. Efter detta skickades den äldre brodern till Mauthausen och den unga Miklós stod nu utan anhöriga, därför tog två äldre judiska fångar, också dem ungrare och vänner till hans avlidna far, honom under sitt beskydd. Dessa två beskyddare av den unge Miklós, var bröderna Lazar och Abraham Wiesel.

Miklós Grüner och Lazar Wiesel blev under de följande månaderna goda vänner. 1944 var Lazar Wiesel 31 år gammal. Miklós glömde aldrig det nummer A-7713, som nazisterna hade tatuerat in på Lazar. I januari 1945, när den ryska armen närmade sig, överfördes fångarna till lägret Buchenwald. Under de 10 dagar som förflyttningen tog, delvis per fot, delvis per tåg, så dog mer än hälften av fångarna och bland dessa var Abraham, Lazar Wiesels äldre bror. Den 11 april 1945, befriade den amerikanska armen Buchenwald. Miklós och Lazar tillhörde de som överlevde lägervistelsen. Eftersom Miklós var sjuk i tuberkulos så skickades han till ett schweiziskt sjukhus och skiljdes därmed från Lazar. Efter tillfrisknande emigrerade Miklós först till Australien, för att 1962 bosätta sig i Sverige.

Många år senare, 1986, blev Miklós kontaktad av Sydsvenska Dagbladet och inbjöds i syfte att möta ”en gammal vän” vid namn Elie Wiesel… När Miklós svarade att han inte kände någon person med det namnet, talade man om att Elie Wiesel var samma person som Miklós var bekant med under namnet Lazar Wiesel och med fångnummer A-7713… Eftersom Miklós fortfarande kom ihåg fångnumret blev han övertygad om att han skulle få träffa sin gamla vän Lazar och accepterade därför lyckligt inbjudan om att möta denne vän den 14 december, 1986. Miklós förklarar:

- ”Jag var mycket glad av förväntan att få möta Lazar, men när jag konfronterade den s.k. ”Elie Wiesel”, blev jag bedrövad av att se en man som inte alls kände igen, och som inte talade ungerska el. Jiddisch. Istället talade han engelska med en stark fransk brytning och vårt möte var över på tio minuter. Som en avskedsgåva fick jag av mannen en bok med titeln, ”Natt”, vilken han sade sig ha författat. Jag tog emot boken, men jag förstod [redan då], att den här mannen inte var den som han utgav sig för att vara”.

Miklós drar sig till minnes, att reportern från Sydsvenska Dagbladet frågade om ”de kände varandra”, på vilket både Miklós och den s.k. ”Wiesel” svarade nekande. Miklós förklarar:

- ”Efter mötet med Elie Wiesel, forskade jag i tjugo år och upptäckte att mannen som kallade sig Elie Wiesel, aldrig hade varit i ett nazistiskt koncentrationsläger. Detta eftersom han inte fanns med i några officiella listor över internerade”.

Miklós upptäckte också att den bok som Elie Wiesel gett honom 1986 på stockholmshotellet och som han sade sig ha författat, i själva verket var skriven 1955 på Jiddisch av Miklós gamla vän Lazar Wiesel. Den gavs ut 1955 i Paris under titeln, ”A Világ Hallgat”, vilket betyder ”Världen Höll Tyst”. Efter detta översattes boken 1958 till franska och engelska, under namnen ”La Nuit” och ”Night”, och gavs ut under det nya författarnamnet Elie Wiesel.

Boken såldes i en upplaga av tio miljoner av Elie Wiesel och var grundläggande för beslutet, att 1986 ge ”Elie Wiesel” Nobels fredspris. Miklós förklarar:

- ”Elie Wiesel ville aldrig träffa mig igen. Han blev väldigt framgångsrik: Jag har hört att han får 25 tusen dollar för ett 45 minuters tal om Holocaust. Jag har personligen rapporterat fallet till FBI i Los Angeles och har också lämnat in klagomål till regeringar och media, i både USA och Sverige. Mitt mål är att informera världen genom min bok, ”Den Stulna Identiteten A-7713”.

Källa: http://www.henrymakow.com/translated_from_the_hungarian.html