"Förintelsens ABC"

Denna debatt avbröts efter att Simon Wiesenthal Center underrättades om debatten och omedelbart gick ut i en stor offensiv som började med en artikel i New York Times, 10 januari 1996, följt av 2000 brev till Internetleverantörer och universitetsöverhuvuden i ett försök att förhindra revisionistiskt material från att publiceras på World Wide Web.

Som ett svar på denna censurkampanj började dataintresserade ungdomar och cyberrymds-journalister över hela världen att skydda Zündelsite genom att skapa Zündelsite-"mirrors". Från mitten av januari till mitten av februari var det stort elektroniskt drama då "Zündel-mirrors" kom till spontant på de mest prestigefyllda universiteten. Vi känner till "Zündel- mirrors" så långt bort som i Australien.

Den slutgiltiga utkomsten av denna "första Internet-uppgörelse någonsin" var den amerikanska Communications Decency Act (ung: "Kommunikations-sedlighets-stadgan"), som pressades igenom USA:s Kongress av vissa intressegrupper men nyligen ogiltigförklarades som oförenlig med konstitutionen av tre domare i Philadelphia. Detta domslut håller just nu på att överklagas.

Kampen för yttrandefrihet på Nätet fortsätter.

Ernst Zündel svarar:
Vederläggning #1:

1. Jag beskrivs av Nizkor, som citerar Kanadas "Security Intelligence Review Committee", som en ". . .mångfaldig utgivare av hatlitteratur." Det är inte riktigt sant.

I Kanada är distribution av "hatlitteratur" ett brott, liksom bankrån och barnmisshandel. Om du kallar mig bankrånare i en skrift och jag inte är bankrånare, kallas det förtal. Om du kallar mig barnmisshandlare och jag inte är en barnmisshandlare, kallas också det för förtal.

Ni kallade mig i elektronisk skrift en ". . .mångfaldig utgivare av hatlitteratur." Ni har just förtalat mig.

Jag har bott och arbetat i Kanada i nästan 40 år och har aldrig dömts för att ha publicerat och/eller distribuerat hatlitteratur i detta land. Jag har aldrig ens åtalats för att ha publicerat och/eller distribuerat hatlitteratur i Kanada, trots att det i Kanada finns sådant som "hatlagar."

Faktum är, att olika juridiska och polisiära grupper, efter omfattande undersökningar, har frikänt mig från denna anklagelse. Om det funnits bevis, skulle mina fiender ha sett till att jag blivit åtalad och dömd.

Jag har åtalats för ". . .spridande av falska nyheter," en frimodig anklagelse som en missnöjd judisk mångmiljonärska drog över mig. Det kostade det kanadensiska folket uppskattningsvis 6 miljoner dollar . . . och till vilken nytta? Kanadas Högsta domstol bestämde sig till slut för att samhället kan berikas av intellektuell mångfald, vilket även inkluderar impopulära synsätt på historien och andra saker som är obekväma för vissa minoriteter.

Här nedan sammanfattar jag åtta punkter för att fungera som grundkurs i "Förintelserevisionism”. Innan dess vill jag deklarera vad jag menar när jag refererar till vissa individer och grupper kollektivt som "Förintelselobbyn".

Jag använder denna fras som en generell term för att beskriva de människor som har ett starkt intresse av att hålla Förintelsemyten levande och som kan verka politiskt för att se till att så sker.

"Förintelselobbyn" är en sammanfattande konstruktion, avsedd som en förenklande beskrivning av en viss del av den mänskliga rasen, av vilka de flesta, men inte alla är judar, med unika och identifierande sociala och politiska karaktärsdrag och hängivna upprätthållandet och förstärkandet av en dogm som kallas "Förintelsen."

Jag använder denna fras för sammanfattnings skull, precis som "The Flower Generation" beskriver en hedonistisk ungdomskultur och "The Jet Set" beskriver de rika.

Det är upp till varje individ, jude eller icke-jude, att själv avgöra om han hör till den gruppen eller inte.

Vad revisionister erbjuder nedan är "state of the art" inom revisionismen just nu. Det sista ordet är ännu inte sagt; det kommer att sägas när fler människor av alla sorters skolor börjar gräva i den dunkla historien om "Förintelsen" och själva upptäcker vad som är sant och vad som inte är det.

För att fånga kärnan i det som sägs nedan måste läsaren förstå, att efter år av insisterande på att ". . . revisionisterna FÖRTJÄNAR inga svar!" och vägran att ta debatt, planerades faktiskt en seriös debatt i början av året - eller så trodde vi, åtminstone.

En censurkampanj drogs igång över hela världen för att förhindra att denna debatt ägde rum. En del av denna ansträngning från våra motståndares sida fick tydligen Nizkor att backa ur debatten, insisterandes att de bara talat om att "länka". Det är synd att en debatt aldrig ägde rum, men det är redan överspelat.

Nizkor säger nu att de föredrar att "länka", så vi kommer att låta dem "länka". Vi skulle ha velat ha en riktig debatt med ömsesidig respekt och ömsesidigt samarbete. Så skulle dock inte ske, men eftersom vi lovat att besvara en vederläggning, är det vad vi gör nu.
___

Till att börja med, har revisionismen nu tagit plats som en rörelse för intellektuell renssans över hela världen. Folk börjar ställa frågor om Förintelsen. Dessa frågor är obekväma. Förintelselobbyn kan inte längre ignorera det globala intresset för de SANNA fakta som omger mycket dunkla påståenden angående "Förintelsen" genom att ropa "Antisemitism!"

I grunden kan revisionistiska påståenden grupperas i åtta någorlunda distinkta frågor. Dessa är, som redovisas nedan:

1. Det revisionistiska påståendet : Förintelsen är en användbar efterkrigspropaganda, som började som en systematisk kampanj under Andra Världskriget som en av de taktiker som användes av välfinansierade grupper för att mana på trupperna och engagera världen, speciellt Amerika, i vad som visade sig bli i princip ett krig broder mot broder.

Hur åstadkoms då detta? Med gammalmodiga, beprövade metoder.

Sofistikerad krigspropaganda om fiendens påstådda grymheter är inget nytt. Det är ett effektivt psykologiskt vapen, och används rutinmässigt för att elda på de egna trupperna så att de tror att de slåss för en rättfärdig, patriotisk sak. Fienden demoniseras med systematiska berättelser om hans grymhet. Medierna upprepar om och om igen hur grym och demonisk han är.

Denna taktik användes av de Allierade - i stor utsträckning. Här är ett stycke bevis:

Den 29 februari 1944, skickade British Ministery of Information (Brittiska Informationsministeriet) följande brev till det högre brittiska prästerskapet och till BBC:
 

Sir,

Jag har av Ministeriet anbefallts att skicka er följande rundskrivelse:

Det är ofta goda medborgares och fromma kristnas plikt att blunda för egenheterna hos våra bundsförvanter.

Men ibland måste sådana egenheter, även om de fortfarande förnekas offentligt, tas i beaktande när handling krävs.

Vi känner till de metoder som bolsjevikdiktatorn i Ryssland använder i sitt styre från, till exempel, skrivelser och tal från premiärministern själv under de senaste tjugo åren. Vi vet hur Röda Armén uppträdde i Polen 1920 och i Finland, Estland, Lettland, Galicien och Bessarabien helt nyligen.

Vi måste därför ta med i våra beräkningar hur Röda Armén säkert kommer att uppträda nr den drar in över Centraleuropa. Om inga försiktighetsåtgärder tas, så kommer de uppenbarligen oundvikliga fasor som blir resultatet att orsaka ett onödigt stort tryck på folkopinionen i detta land.

Vi kan inte reformera bolsjevikerna, men vi kan göra vårt bästa för att rädda dem - och oss själva - från konsekvenserna av deras handlingar. Avslöjandena från det senaste kvartsseklet gör att enkla förnekanden blir föga övertygande. Det enda alternativet till förnekande är att dra bort allmänhetens uppmärksamhet från hela affären.

Erfarenheten visar att det bästa sättet r propaganda om grymheter från fiendens sida. Tyvärr så är inte längre allmänheten så mottaglig som under "Likfabrikens", "De Lemlästade Belgiska Spädbarnens", och ”De Korsfästa Kanadensarnas", tid.

Vi söker därför ert samarbete för att dra allmänhetens uppmärksamhet från Röda Arméns uppträdande, genom ert helhjärtade stöd för olika anklagelser mot tyskarna och japanerna som har spritts och kommer att spridas ut av Ministeriet.

Att ni uttrycker en tro på dessa kan övertyga andra.

Med utmärkt högaktning,
(Namnteckning)
H. Hewet, Andre sekreterare

Det fanns till och med ett P.S. som löd:

Ministeriet kan inte delta i någon som helst korrespondens rörande denna kommunikation, som endast ansvariga personer bör känna till. (Rozek, Edward J., Allied Wartime Diplomacy: A Pattern in Poland, John Wiley and Sons, New York, sid 209-210.)

Detta är ett ganska avslöjande dokument. Brevet bevisar att de Allierade under Andra Världskriget använde sig av "grymhetspropaganda" mot Hitlertyskland för att dra det egna folkets uppmärksamhet från de grymheter som begicks mestadels men inte endast av Röda Armén - deras "kamrater"! - i invasionen av Europa då Hitlers krig närmade sig sitt slut.

Lägg dock märke till att det inte stod någonting i brevet om att gasa folk.

Varför inte? För att dåraktig "grymhetspropaganda är något helt annat. Gaskammar-påståendet testades helt kort men övergavs snabbt som för "otroligt." Om uppdiktade grymheter visar sig vara för vidriga, främmande och osannolika för att tänkande, kännande människor ska kunna svälja det, ligger det inte i en arméledares intresse att sprida rykten om sådana brott.

Detta var från början också fallet med påståendet om "gaskammare".

Faktum är, att British Ministery of Information först bad det brittiska prästerskapet att hjälpa till med att sprida "gaskammarhistorien", som planerades att spridas ut av Ministeriet. (Rozek, Edward J., Allied Wartime Diplomacy, sid 108-110. John Wiley and Sons, New York.) Men från början ansågs den för problematisk och bisarr, och därför drogs den snabbt tillbaka eftersom den kunde bli ett pinsamt strategiskt misstag.

En del av de "mindre" så kallade "brotten" som folk var villiga att svälja överlevde och frodades ett tag, både under Första och Andra Världskriget - en del av de under längre tid än andra.

Till exempel så har många i den äldre generationen, både i Europa och i Amerika, fortfarande starka minnen av de makabra påståenden som de Allierades propaganda riktade mot tyskarna under Första världskriget: "tvål-av-lik-fabriker", "belgiska spädbarns avhuggna händer", "korsfästa kanadensiska soldater". Alla dessa historier visade sig vara lögner, och för vissa av dem bad Allierade statsman t o m tyskarna om ursäkt efter Första Världskriget.

Några kommer till och med ihåg det otroliga, hysteriska påståendet från den dåvarande guvernören för staten New York, t o m 1917-1918, (!) att tyskarna hade ". . . utrotat miljontals judar".

Ännu mer talande är påståendet om ". . . sex miljoner"! (Glynn, Martin, The Crucifixion of the Jews Must Stop. The American Hebrew, October 31, 1920.)

Som ni märker är "sex miljoner"-historien gammal. Mycket gammal.

Den har prånglats ut förr. I en nyligen utkommen bok med titeln "Keystone of the New World Order: The Holocaust Dogma of Judaism," gör författaren en poäng av att siffran har mytologisk betydelse eftersom den baseras på kabbalistiska källor. (Weintraub, Ben, The Holocaust Dogma: Keystone of the New World Order, Cosmos Publishers, 1994)

Tyvärr så krävdes det en medgörlig, systematiskt desinformerad populas som vi har idag, tillsammans med en korrumperad medias aldrig minskande hjärntvätt, för att prångla ut lögnerna i decennier på det sätt som skett. Under Första Världskriget fanns inga elektroniska medier. Efter Andra Världskriget dammades denna behändiga historia av och stjälptes ännu en gång över det tyska folket.

Det massiva psykologiska anfallet hade dock bara börjat, med den fiktiva TV- serien "Holocaust," som visades över hela världen för uppskattningsvis 100 miljoner människor. Senare kom "Schindler's List." Tusentals andra produktioner har också gjorts, inte alls med samma illvilliga slagkraft men med samlad destruktiv effekt.

Låt oss ha en sak helt klar för oss: Man skulle inte ha tvekat att använda historien om ”gasningar" redan under kriget - om det hade varit trovärdigt. Men även under kriget så visste de Allierade ländernas ledare - såsom Churchill och Roosevelt liksom personer i den katolska hierarkin, inklusive den dåvarande påven Pius XI - från olika underrättelsetjänster, spioner på marken, fångar med radiosändare i olika läger (bland annat tillfångatagna soldater och tillfångatagna präster, t o m de som lokala militärer, poliser och vakter biktade sig inför) att inga organiserade massutrotningar ägde rum i dessa läger.

Hur visste de det?

De Allierades ledare hade detaljerade flygfotografier, varav inte ett enda styrkte de hysteriska påståenden som på den tiden gjordes av sionistiska agitatorer som rabbi Stephen Wise och andra över världen. Det var helt enkelt inte sant. Inga gasningar av människor ägde rum - bara av löss! Historien var lika ihålig som en schweizerost. Och den bedömdes som problematisk.

Som en konsekvens av detta, tog de Allierades ledarskap specifikt bort alla referenser till "gaskammare" i sin krigspropaganda, även i sina diplomatiska utskick, eftersom det inte fanns några bevis. (Allied Diplomacy in Wartime, Samisdat Resource Book, sid 108-110.)

 De Allierade och påven behövde sålunda inte förneka det som inte ägde rum - utom i de sionisters hjärnor som red på unikt "offerskap" för skapandet av staten Israel och politiskt övertag efter kriget (bland annat bestående av massiva skadestånd från Tyskland), och som behövde anklagelsen om folkmord mot judarna.

Fortsätt . . .

___